Minnenas album! Del 52.


I Londons glädjekvarter lade vi grunden till "Fröken Julie"!
 
Foto: Olle Strandberg
Till Julies kostymer inhandlade vi vackra tyger och spetsar
i Londons Soho, för att skapa kreationer efter mönster från
tiden då det hela utspelade sig. Midsommarklänningen
gick i olika violetta nyanser. Strindbergs favoritfärg!
Fr.v. Kristin (jag), Julie (Mia) och Jean (Nicke).
Jag gjorde en eftergift och spelade Kristin enär vi inte
hade budget att anlita en tredje skådespelare. Jag hade
ju annars valt att hålla mig till regi och andra sysslor på teatern.
 
Foto: Olle Strandberg
Även Julies resdress gick i violett, fast i betydligt mörkare
toner än midsommarklänningen.
 
Fina tyger väger tungt, mycket tungt. Det erfor Mia och jag i London sommaren 1987. Vi bodde i det fashionabla kvarteret Primrose Hill i ett litet lyxrenoverat stadshus. Nicke hade installerat sig mer centralt i ett halvsjaskigt hotellrum, för han är en vagabond som på sin lediga tid vill känna sig fri som fågeln. Vi tre, Nicke, Mia och jag, alltså Apolloteaterns alla dåvarande fasta medarbetare, var i London på intensivkurs med Doreen Cannon, en av mina lärare från Drama Centre-tiden, tillika Nickes kursledare under sommarkurserna i London tidigare somrar. Vi hade anlitat Doreen exklusivt i fem arbetsdagar för att jobba med karaktärsbearbetning inför vår kommande uppsättning av ”Fröken Julie”. Min gode vän, den fantastiske skådespelare Alan Coveny kom även upp från Bristol och deltog i improvisationsövningarna en dag. Han agerade fröken Julies far, en patriark av central betydelse i dramats handlig, även om fadern är frånvarande i teaterstycket. Det var i London under en övning med Alan som Mia knäckte koden till sitt teatrala uttryck för de innersta smärtorna, vilka hon tidigare flytt i tanken. Men dessa var nödvändiga att plocka fram nu när vi skulle djupdyka i ett av Strindbergs mest uppskattade, dramatiska verk. Fenomenalt bra gjort Mia.
 
Foto: Olle Strandberg
Hundra procent "Fröken Julie" i Mias gestaltning.
 
Doreen var också en fantastisk pedagog som visste precis vilka improvisationsövningar och scenarier hon skulle sätta upp för att varje skådespelare skulle hitta sina karaktärer, relationer, aktioner, motsättningar och motiveringar. Hon var riktigt, riktigt bra och nästan en guru för oss. Däremot var Doreen en dåre i trafiken. Hon hade en liten bil, typ hundkoja, som hon flängde runt med. Första morgonen i London bestämde vi träff hemma hos henne för att åka tillsammans till replokalen. Hon körde som en biltjuv, girade mellan filerna, svor åt alla andra bilförare, visade fingret och tittade på oss i stället för på trafiken när hon pratade. Sedan när hon anlänt till vår destination, parkerade hon och la ett gem i parkeringsautomaten innan hon vred runt vredet. Hon hade att antal olika för-ifyllda lappar i handskfacket och så la hon upp en passande lapp i vindrutan där det stod ”Parking meter out of order”.
Efter jobbet med Doreen som utfördes vardagar mellan 09:00 och 15:00, drog Nicke iväg på sitt håll, gick på Wimbledon-tennis eller satt ensam på en pub och iakttog medmänniskor eller gav sig i slang med några ”jolly good fellows”. Mia och jag gick på West End-teater en av kvällarna och såg en härlig nostalgimusikal ”Up on the Roof” på Apollo Theatre på Shaftesbury Avenue, bara för att vi ville gå på teatern med samma namn som vår egen Apolloteater i Täby. Vi shoppade även kostymtyger till kommande uppsättningar i en tygaffär i Soho, som jag hade sprungit mycket i under min tid som anställd på ”Watford Palace Theatre” 1974. Butiken fanns kvar, med samma gubbar bakom disken. Deras rika tygsortiment gick inte att jämföra med utbudet i någon tygbutik i Stockholm, inte ens med den i Sumpan. När gubbarna insåg att vi kom från Sverige berättade de glatt att de hade en storkund från vårt land som hette Christer Lindarw. Inte alls svårt att förstå faktiskt.
Ett par kvällar gick vi på teater alla tre apolloiter och vi valde små teatrar för att få inspiration till arbetet med vår egen lilla, intima teater. Ena kvällens uppsättning var o’key, således har jag glömt vad vi såg, men den andra kvällen bevittnade vi en katastrof-föreställning som inte går att radera ut ur minnet. Ganska märkligt, det borde ju vara tvärt om. Men vi åkte i alla fall långt ut till någon avlägsen förort. Det var utanför tunnelbanans sträckning, så den sista etappen skumpade vi fram med lokalbussen både länge och väl innan vi nådde vår destination. Väl vid målet visade det sig vara en amatörteater och man var tvungen att vara stödmedlem för att få komma in. Efter den långa resan beslutade vi således att bli stödmedlemmar i denna förening, betalade medlemskapen, löste våra biljetter och fick fina platser i salongen. Jag hade sett en del bra amatörteater i mina dagar och hade ganska höga förväntningar på denna Londongrupp, för i England kan man teater, eller hur! Men vi fick vara med om den sämsta föreställningen vi någonsin upplevt. Detta gjorde oss minst sagt besvikna, men vi blev också fulla i skratt och fnittrade ohejdat åt vårt långväga äventyr. Än i dag har Nicke, Mia och jag ett eget hemligt tecken som vi skapade den kvällen och som betyder ”uselt spel”. Mycket behändigt att ta till när man vill uttrycka sitt missnöje goda vänner emellan, men inte vill att någon utomstående ska förstå.
Det där med de tunga tygerna? Jo, vi handlade massor av tyger till den kommande nyårsrevyns alla ensemblenummer och till fröken Julies vackra kreationer. Tygerna var så tunga och vi gick och gick hur långt som helst på Londons stensatta trottoarer och släpade på dessa sprängfyllda jättekassar, mellan tunnelbanetåg och bussar, men till sist, när Mias och mina fyra armar hade töjts ut en halvmeter vardera fick vi ge oss och tog taxi sista biten till Primrose Hill. Varför till Primrose Hill? Jo, för att Nicke hade blivit vän med en kille under en tidigare sommarkurs hos Doreen Cannon. Den killen var barnbarn, tillika arvtagare till grundaren av en av Englands största varuhuskedjor. Han ville dock inte driva en varuhuskedja tillsammans med sina kusiner och syskon (han var yngst i en syskonskara på nio), utan hellre jobba som skådespelare, vilket han allra helst gjorde i fattiga fria teatergrupper. Han var i alla fall stenrik och upplät sitt fina hus till oss. Själv var han bortrest en del av tiden vi var där, men Mia och jag huserade i hans hus i en vecka och hade det väldigt mysigt, medan min make, vagabonden Nicke, tog det piano på Londons pubar och på Wimbledons regniga läktare. Framför oss hade vi en fullspäckad höst och vinter, så det gällde att fördela arbete och fritid i lagom doser och samla kraft inför kommande säsong. Albin och Simon var så klart på grönbete hos mormor och morfar i Småland under vår sjudagars arbetsresa till min gamla ungdomsstad London.
 
Yngste sonen, liten Simon, samlade helst kraft med napp i munnen.
 
Med passion för teater och hårt slit skapade vi dramatik.
 
 
 
 
 
 

Minnenas album! Del 51.

Apolloteatern på första egna scenen!
 
Foto: Olle Strandberg
Lite puder på toppen skadar aldrig när maken ska in på scenen som
charmören Fritiof, tycker hustrun tillika regissören.
 
När han från fängelset sagt adjö och tack,
tager han sig en valack.
En ståtlig häst vid namn Marón.
På den gav han sig iväg, vår Andersson.
Mot Pampas hägrande horisont,
som kan locka vem som helst, att rida långt.
Långt längre än dagen räcker,
speciellt om man är på jakt efter en senorita, så läcker.
 
Foto: Olle Strandberg
En sötare, mer förförisk Violava än i Mias gestaltning får man leta efter.

Så skaldade Nicke till första mellansnacket i vår Taubeföreställning som skulle framföras under Apolloteaterns högtidliga, officiella öppnande i Näsbypark Centrum. Det var på våren 1987. Revyn ”La Crash å skål” på Tibble teater hade spelats klart och repetitionerna inför nyuppsättningen av ”Ståmatålmanen” var i full gång med Nicke i titelrollen, precis som när vi hade gjort den med Uffe Larsson på Cocosteatern. Tandtrollen Rötan och Plakke gestaltades av Mia Ståhl och Gustaf Bartfáy, jag stod för regin. Repetitionerna gick bra och vi hade kommit igång med försäljningen till skolor och förskolor i hela Norrort, så det var verkligen fullt pådrag. Jag minns en repetition när en sådan där speciell känsla av självbelåtenhet kom över mig. Tandtrollet Rötan skulle göra entré i en gigantisk mun genom att genomföra en flygande kullerbytta över tänderna, hamna i position ut mot publiken och framkalla dråplig skrämsel. Jag hade gjort exakt så under ett hundratal föreställningar på Cocosteatern tidigare, men det visste inte Mia, så när hon hade misslyckats några gånger sa hon,
”Det du ber mig att göra är omöjligt.”
”Är det?!” svarade jag och genomförde gympatricket i ett nafs.
   Till saken hör att jag var gammal gymnast och hade hållit på en hel del med liknande övningar i min ungdom, medan Mia som var bättre än mig på det mesta, hade hållit på mer med sporter som volleyball, basket och annat som klassisk balett och jazzdans. Självklart klarade Mia luftkullerbyttan med bravur efter att jag gett henne en snabblektion i tekniken. Man tog helt enkelt sats, sprang in, hoppade jämfota i farten och flög över tänderna. Sedan landade man mjukt på tungan som bestod av en jättestor röd, för ändamålet specialdesignad skumgummimadrass.
   Gustaf Bartfáy som spelade Plakke hade också en specialkunskap som vi naturligtvis utnyttjade, han kunde gå på lina. Därför la vi in ett nytt parti i pjäsen, en ”tandtråd” spändes mellan tänderna, som Plakke sedan stolt balanserade på. Åh vad roligt vi hade när vi repeterade detta. Då upptäckte jag att det var mycket givande att göra en nyuppsättning av samma pjäs som man spelat tidigare, för man hittar många nya vinklingar och tolkningar. Vilket i detta fall innebar att Apolloteaterns uppsättning av ”Ståmatålmannen” skilde sig i slutändan en hel del från den första som vi hade skapat tillsammans med Uffe Larsson på Cocosteatern fem år tidigare. Och barnkullen var ju ny, så det passade perfekt att ta upp pjäsen igen. Lördagen den 28 februari hade vi premiär och spelade sedan allt som oftast dubbla föreställningar måndag till fredag ända fram till maj månad. Pjäsen sågs av barn från Stockholm och alla de kringliggande norrorts-kommunerna, förutom så klart av alla barn i Täby mellan fem och tio år. Ur bussar och Roslagsbanans tågvagnar fullkomligt vällde det barn strax före tio på förmiddagarna och strax före tretton på eftermiddagarna, alla med sikte på Apolloteatern.
 

Alla barn älskade Ståmatålmannen. Överst Nicke som Ståmatålmannen,
Gustaf som Plakke och Mia som Rötan mitt i det gigantiska gapet. Nedre 
bilden Rötan och Plakke. Kolla in storleken på tänderna.
 
   Under denna period blev Mia och jag nästan beroende av den i Sverige helt nya Sharonfrukten. Det var vår kollega Gustaf som introducerade den. Han kom ursprungligen från Ungern och hade ätit Sharonfrukt i hela sitt tidigare liv, så han blev naturligtvis jätteglad när han hittade den i de svenska fruktdiskarna.
   Redan då fick vi förresten mycket positiva reaktioner för att vi var ”politiskt korrekta” i och med att vi hade anlitat en invandrare som skådespelare. Bulgarienflyktingen Lubomir Minev på Studiefrämjandet hoppade nästan jämfota på ett ben av glädje över vår mångkulturella ensemble. Då även revyn inräknad, med före detta jamaicanen Nevil Cameron som primör. Även om just Lubomir tyckte att Nevil gjorde fel som försökte likna Ray Charles, vilket inte alls var fallet. Nevil hade dock samma hudfärg som Ray Charles, något han knappast behövde försöka härma. Nevil hade dessutom en synnerligen skönraspig sångröst, precis som Ray Charles.
   Vi gjorde ett litet uppehåll med ”Ståmatålmannen” internt kallad för ”Ståmis” medan vi förberedde Apolloteaterns officiella invigning som skulle ske med pompa och ståt den 2:a april. Nicke skrev manus och vi repeterade in ”Från Pampas till Sjösala - en musikdramatisk resa i Taubes farvatten”, med kända och mindre kända Taubevisor och mellansnack skrivet av Nicke. Mia och Nicke sjöng, Per-Olof ”Sillen” Sjöström trakterade gitarren, Gustaf Bartfáy reciterade och jag regisserade.
 
Foto: Olle Strandberg
Mia och Nicke i Huldas Karin. "...Då är det rätt sa Karin, där ska bröllopet stå!"
 
   Vi bjöd in kulturchefen Arthur Hultling att hålla invigningstal. Mamma Vivian och Pappa Sigurd kom upp från Småland och tog hand om Albin och Simon när vi jobbade dygnet runt inför denna högtidliga begivenhet. Mamma tillredde smaskigt smörgåsplock och mina föräldrar blev entledigade för en kväll, ety en extra barnvakt anlitades för att Vivian och Sigurd skulle få möjlighet att uppleva dotterns premiär som teaterchef. Vi bjöd även på skumpa denna galakväll, som passade perfekt till mammas exklusiva snittar. Tillställningen blev en veritabel succé med kommunens store Moderat-pamp tillika kommunstyrelsens ordförande Göran Elgfeldt i spetsen och en kulturchef som tog ut svängarna maximalt, när han självsäkert, sittandes på en hög pall, iklädd Järegårdsk hatt och sjal, deklamerade invigningstalet. Alla var där och Taubeföreställningen gick verkligen hem. Mia och Nicke spelade Everts karaktärer så trovärdigt att vi ofta fick frågan om de var ett par i verkligheten. Jag minns särskilt en tant som med tindrande ögon kom fram till mig vid ett senare speltillfälle och sa,
”Det syns att de är kära på riktigt. För de är väl ett par eller hur?”
Jag svarade, ”Det hoppas jag verkligen inte för jag är gift med Nicke.”
Den stackars damen blev högröd i ansiktet och kunde inte sluta ursäkta sig, medan jag för min del kände mig stolt över att jag lyckats regissera dem att bli så äkta. Tur är i alla fall att man inte har läggning åt det svartsjuka hållet.
   ”Ståmatålmannens” dekor var stor och väldigt krävande att rigga och riva, för att inte tala om hur bökig den var att frakta mellan lagerlokal och teater, så vi kunde inte spela något annat på scenen när den stod uppe. Till Taubeföreställningen valde vi däremot att göra en enkel fond och hade sparsamt med rekvisita. Ett smart drag eftersom vi lyckades sälja många Taubespelningar till äldreboenden, sjukhus, företagsevenemang, hembygsfester i Skärgården och privata tillställningar. Den dekoren packades upp och ner på en halvtimme och rymdes i teaterns nya, röda Toyotabuss, vilken vi hade pimpat med vår Torbjörn Nordwall-designade logotyp i vitt. Otroligt tjusigt.
 

På översta bilden promenerar Nicke, Mia och Sillen med rekvisitan mot
en skärgårdskyrka vi ska spela i. På nedre bilden väntar vi på färjan tillbaka.
I denna föreställningen hade jag hoppat in som recitatör trots allt,
så jag tittar fram där bakom killarna.

   Det bästa av allt under denna första vårsäsong som teaterdirektör var att jag kunde vara ledig på kvällarna. Dagarna gick till repetitioner, biljettförsäljning och administration, men på turnéjobben med Taubeföreställningen behövdes jag inte. Kanske jobbade jag någon udda lördag eller söndag, när vi spelade ”Ståmis” eller ”Från Pampas till Sjösala” för allmänheten. Men på kvällarna var jag som regel ledig. Alltså hade Albin, Simon och jag oftast väldigt mysiga kvällslekstunder och nattningar våren 1987. Barnen som hade hunnit bli sex och fyra år gamla, var oerhört livliga, men så gulliga att hjärtat höll på att flöda över av tillgivenhet. När jag hämtade dem på den trista Montessoriförskolan där de gick våren ut, brukade de springa ikapp in i min famn. Jag minns att jag ställde mig på huk och bredde ut armarna, varpå de kom rusande och slängde sig om halsen på mig, båda på en gång och jag lyfte upp dem i luften, en i var arm, och dansade runt ett varv. Hur stark var man egentligen? Nu för tiden är det nätt och jämt att jag klarar den övningen med två-och-ett-halvt-årige barnbarnet Ludvig allena. Sjuåringen Samuel och jag gör enbart stående övningar. Jag får en snabb kram runt baken, med hans huvud mot min mage. Fast jag klagar inte, det är en ynnest att få det man får av de små och klara det man klarar, det vill säga att svänga runt lite grann i luften med det lilla barnbarnet.
 

För att döva samvetet när vi hade Albin och Simon på den trista Montessoriförskolan
bjöd vi hem alla barnen på fest med Mullelek och korvgrillning. Jag är själva
Mulle på översta bilden. Simon drar sig i mössan och undrar säkert vad jag
håller på med. På nedre bilden tror jag, ta mig tusan, att det är Ann Allan
f.d. Zackrisson i röda regndressen. Ann är numera författare, på den tiden
var hon sångerska och kom med i Apollorevyns doakör. Nicke serverar
varmkorv till alla glupska småmullar.

   Tillbaka till teatern. Innan vårsäsongen 1987 var över, hade vi även repeterat in ett turnévänligt visprogram för barn, ”Emil och Pippi m.fl.” med Nicke och Mia. Detta för att få verksamhetsbidrag från landstinget som enbart beviljade stöd till turnerande barnteater och kunde alltså inte godta att vi spelade ”Ståmatålmannen” på den fasta scenen, trots att vi hade ett upptagningsområde med tiotusentals barn. Men regler är regler och byråkrati är byråkrati. Vi hade fått igång viss uthyrning av teatern till enstaka konferenser, barnbio och konserter, samt startat en stödförening ”Apolloråddarna”, som hjälpte till med spridning av reklam. Vi hade dessutom börjat planera för en gästspelsverksamhet, ”Måndagskväll på Apollo” och vi hade haft kollationering för Strindbergs ”Fröken Julie”.
   Det var verkligen häftigt för Nicke och mig att ha egen teaterlokal och kunna iscensätta vår idé med ”En levande teater för alla människor” och Mia var med på tåget fullt ut, numera anställd på heltid sedan december 1986. Vår tekniker däremot, hattade mellan olika deltidsjobb, vilket strulade till det ibland. Men än så länge var det inte läge att anställa en fjärde person på heltid, även om behovet var skriande. Det gällde ju dessutom att hitta en kreativ, arbetsälskande, teaterfantast med rätt krut i. Inte det lättaste alla gånger. Men vi ägnade våra tankar åt en viss person, det gällde bara att få denna något norrländskt kärva person på kroken.
 
Ett steg i taget.

Minnenas album! Del 50.

Simma lugnt!
 

Detta är originalmålningen som Torbjörn Nordwall airbrush-
målade till vår revyaffisch 1986. Den sitter inom glas och ram.
(Det är vårt tak i Rö som speglar sig i bakgrunden.)

Albin och Simon hade aldrig haft annat än privat dagmamma, helt anpassat efter Nickes och mina tider. Det var svårt att komma med i de kommunala rullorna på den tiden, så det funkade bäst med det privata alternativet. På helgerna rådde vi om varandra alldeles på egen hand. Den då 18-årige bonussonen Patrick hade fullt upp med att bli vuxen och tittade bara förbi som hastigast lite då och då. Som ni kanske förstår hänger jag fortfarande kvar vid det händelserika året 1986.
   På vardagskvällarna brukade barnen sova sött medan vi ledde studiecirklar i alla hemmets rum. Kostym- och PR-cirkel i TV-rummet (olika kvällar), dekorcirkel i det uppvärmda dubbelgaraget, manuscirkel i vardagsrummet, och så vidare. Nu trappades allt upp. Vi hade anställt Mia, inrett en arbetsplats till henne och mig på en långbänk som vi lade på tre hurtsar i gamla hallen och Nicke hade kontor i gamla köket. Med gamla menar jag att vi efter tillbyggnaden av huset några år tidigare, hade blivit med ny hall och nytt kök. Vi hade nu också satt igång renoveringen i egna nya teaterlokalen i Näsbypark och förberedde en tredje revy på Tibble Teater, fast den första i egen regi. Allt skulle skapas från grunden. Nicke och jag fick alla kickar vi behövde för att fylla våra liv med spännande utmaningar, men sönerna fick nog inte tillräcklig stimulans för sin förkovring inför framtiden. Något måste göras, tänkte vi.
   Endast det bästa var gott nog åt Albin och Simon, så det gällde att läsa på om olika förskolor. Vårt val föll på Montessori. Det verkade perfekt. Men skenet bedrog. Våra livfulla söner passade inte in i Montessori-mallen. Inte nog med att de på Montessoriförskolan försökte göra om våra barns personligheter, utan de fick även Nicke och mig att känna oss som värdelösa föräldrar när de noggrant påpekade varje dag klockan tre när vi hämtade dem, att våra små busfrön inte följt deras monotona arbete på rätt sätt. Som om vi skulle kunna ha gjort något åt det när vi inte varit där!? Ett helt år lät vi barnen vara kvar, för pedagogerna fick verkligen oss att tro att det var oss föräldrar det var fel på. Om vi bara höll ut, kanske skulle det bli bättre om ett tag när barnen vant sig, tänkte vi. Fel, fel, fel, skulle Brasse ha sagt. Gör om och gör rätt! Och det gjorde vi. Albin fick till slut börja i kommunal förskola bakom lilla ICA vid Rösjövägen, i en sagolik grupp med lärare som förstod sig på människor och framför allt barn, medan Simon fick tumla runt hemma i trädgården, tills vi lyckades skaffa en ny privat, välfungerande dagmamma. Under Montessoritiden hade vi även au pair från Finland. Hon stannade en termin, sedan verkade hon trött på energiska barn. Hon fick välja om hon ville åka hem eller sluta gnata på våra barn bara för att de gillade att hålla låda. Hon åkte hem.
 

Pojken i mitten som gör honnör och killen längst ner till höger är våra
små söner. De fick i alla fall inga synliga besvär efter Montessoriåret.
Kanske var det föräldrarna som led mest av att se hur illa pedagogiken
fungerade på just våra barn.

   Så var det då det där med revyn. Grundstommen var Nicke, Mia och jag, de två förstnämnda stod på scenen och jag stod för regin, alla vi tre stod för allt det andra som gick att uträtta dagtid. Därutöver hade vi ett konstnärligt team med skådespelare, sångare och manusförfattare som 'signade' med Apollorevyn efter skrällen med Täby Teatersällskap. Baletten under de två första revyerna hade i alla bemärkelser varit ”lite spretig”. Jag tror den hade dansat ut någonstans i kulisserna, hur det nu gått till? Vi vände oss i alla fall till en etablerad dansskola i Täby, Laisings Dansinstitut och inledde ett intensivt samarbete med Annie Laising och hennes koreograf Graham Francis. De valde ut sex kvinnliga och en manlig dansare plus koreografen själv att delta, därtill kom den steppande TV-producenten Ally Wanngård.
   Den danske jazzveteranen Hans Kjärby, som vi hade jobbat tillsammans med på Cocosteaterns tid och som även hade varit kapellmästare när Nicke operettat på Öland under sommaren, blev vår nye musikaliske ledare. Hans arrade all musik och skötte instuderingen med vår trettonhövdade kör. En nykomling på scenen var Jan Simonsson, musiklärare på Tibble gymnasium, vars Beatles-musikal ”Obladi Oblada” jag hade regisserat under våren. Jan visade sig vara en riktig klippa både som sketchförfattare, saxofonist och skådespelare. Vår gode vän, tillika soulsångaren Nevil Cameron, upphovsmannen till ungdomsmusikalen ”Vaddå känslor” som både jag och Nicke hade regisserat i olika omgångar, fick bli årets ”primör” samt andresaxofonist i bandet. Som briljant primadonna valde vi en stor, stort storartad tjej från förra årets kör, Annica Smedius, en oslipad diamant med en sångröst som gav/ger ståpäls av välbehag. Inte att förglömma i denna spännande ensemble var komediennerna Inga-Lena Bernmark, Anneli Haganius och Elisabet Isaksson samt komikerna/sångarna John Maxe och Christer Johansson, den senare med en penna av guld när det kom till kluriga, intelligenta sångtexter. Det här året kom även Anders Edenroth (ni vet han i ”The Real Group”) med i Apollorevyn som kapellmästare i vår orkestrala sextett.
 

Fem av de sex musikerna i "La Crash å' skål". Fr. v. Gunnar Eriksson, Beppe
Wachelin, Nevil Cameron, Jan Simonsson och Anders "The Real Group" Edenroth.
 
   Oj, oj, oj vilket slit det var med allt. På Centralvägen 35 i Näsbypark var det fullt pådrag med renoveringen av vår nya teaterlokal som skulle invigas till våren. Jag for som en skottspole mellan alla arbetsplatserna, från revyskaparna i hemmet, till repetitionerna i Åvaskolans aula, till Tibble Teater och till byggarbetarna i Näsbypark. Vi bytte ut salongen i Näsbypark från gamla biografstolar till bänkar på gradänger, hela lokalen målades om och det var färgval, tygval, mattval - en himla massa val helt enkelt. Jag klev runt där i röran och var byggprojektledare bland elektriker, målare, snickare, mattläggare och rörmokare, allt skulle passa in, men jag hade ju erfarenhet från vår tillbyggnad av ”Villa Villerkulla” på Sollentunavägen några år tidigare, och jag älskade det.
   Pappa Sigurd och mamma Vivian ville samtidigt fira stort att de varit gifta i fyrtio år, och bjöd tre barn, två mågar, en svärdotter, sex barnbarn och en finsk au pair på en veckas semester till Cran Canaria. Jag minns att jag kände mig väldigt stressad över den resan, hade inte alls något sug efter att upptäcka denna ö som hade fått ett oförtjänt dåligt rykte. Men det fanns inte utrymme att tacka nej till inbjudan, så Mia fick hålla ställningarna hemma, medan min familj åkte iväg och helt överrumplande blev kära i denna underbara ö utanför Afrikas kust. En kärlek som består än i dag. Vi hade en sagolik familjevecka, med stålande väder, salta havsbad, varm samvaro och spännande bussutflykter på bördiga lavaberg. Jag minns ett tillfälle då Simon satt i mormors knä när bussen stönande vreds runt en hårnålskurva. Det såg ut som att bussen skulle köra rakt ut i tomma intet. Då ropade Simon, ännu ej tre år fyllda, ”Det var nära ögat!” och fick alla nervösa bussturister att slappna av i förlösande skrattsalvor.
 

Lillebror Bo fyllde 30 år när vi var på Gran Canaria. Den kvällen firade vi
med vuxenmiddag på en bättre krog med tillhörande nattklubb.
Fr. v. Nicke, Bosses fru Barbro, pappa Sigurd, storasyster Eva, jag,
30-åringen Bo, Evas man Yngve och längst till höger mamma Vivian.
 

Men mest av allt roade vi oss alla tre generationer tillsammans. 
 
   Ett annat udda minne från den resan var när jag sent en kväll hade suttit i ett intressant samtal med en person vi lärde känna där. Nicke hade blivit övertrött och gått hem före mig. Vi bodde på en klippa i ett av säkert 100 likadana parhus. Vår familj och min syster Evas familj delade ett sådant parhus. Planlösningen i båda lägenheterna var identisk fast spegelvänd. När jag kom hem en halvtimma efter Nicke, låg han inte i sängen. Ganska oroande tyckte jag. Han kunde ju ha hamnat i vilket hus som helst på klippan där i mörkret. Jag började i alla fall leta i barnens rum. Han låg inte bredvid Simon, han låg inte bredvid Albin och så’n tur var låg han inte bredvid den finska au pair-flickan. Då gick jag in till systerns lägenhet via en dörr i vardagsrummet. Jag kollade runt och såg en person i varje säng i barnens rum, men så kom jag in i sängkammaren, varifrån väldigt täta snarkningar ekade i ekvator-nattens mörka timma. Jag tände lampan och vad fann jag! Nicke låg och snusade mellan systern och svågern. Alle tre tittade yrvaket upp när jag tände lampan och undrade vad som försiggick! Jo, Nicke hade ett tydligt minne av att han kommit hem och gått och lagt sig i sin säng, men sedan gått upp och kissat, mer eller mindre i sömnen. Därefter hade han troligtvis fortsatt gå i sömnen och sedan krupit ner mellan svågern Yngve och storasyster Eva. Eva hade trott att det var deras då 16-årige son, som plötsligt blivit nostalgisk och ville sova lite mellan mamma och pappa, så hon hade makat på sig och gjort plats i mitten. Det var en syn att se Eva och Yngve upptäcka vem som låg mellan dem. För att inte tala om Nickes förvånade ansiktsuttryck när han upptäckte vilka som flankerade honom. Han trodde ju att han låg i sin egen säng som ofta befolkades av hela vår familj. Att ligga trångt och vandra från säng till säng var liksom vårt signum under småbarnsåren. Kanske hade någon extra Nickedricka slunkit ner i makens strupe tidigare under kvällen och gjort honom lite mer förvirrad än normalt just den natten. Vem vet?
   När vi återvände i den råkalla Sverigenatten efter en lång, trång, kinkig flygresa blev jag återigen varm i själen när vi klev in genom dörren på Sollentunavägen. Den otroligt fina revyaffischen, airbrush-målad av Tobbe Nordwall, hade kommit från tryckeriet och Mia hade satt upp den i hallen. Under vår kanariesemester hade Mia även fått besked från Täby kommun att de hade antagit Nickes erbjudande om revybiljetter till paketpris och beslutat att ge biljetter som julklapp till alla 3000 kommunanställda. Över flera av datumen som stod tryckta på affischen hade Mia därför klistrat stora skyltar med ”UTSÅLT!”. Det värmde verkligen i den egna företagarsjälen. I och med kommunens storköp var vi nästan hemma ekonomiskt redan en månad före premiär. Något som minst sagt behövdes i dessa investeringarnas tidevarv.
   Från början hade vi arbetsnamnet ”Simma lugnt” på revyn och en massa nummer vi skrev anspelade på vatten och fiskar. I sista minuten döpte vi dock om spektaklet till det mer ordvitsiga ”La Crash å skål” med allusion på den då nya och omåttligt populära musikalen ”La Cage Aux Folles” som spelades på Oscarsteatern med Janne Malmsjö i huvudrollen. Nicke och jag hade dock inte sett den svenska uppsättningen, men däremot åtnjutit musikalen i New York under en långhelgs-semester våren innan, strax efter mordet på Olof Palme. Oj, vilka associationer och minnen som bara dyker upp, starka känslor som fick mig att åka till mordplatsen utanför Colorama på Sveavägen och fälla en stilla tår över vår kontroversielle, karismatiske före detta statsministers chockartade sorti.
 

Öppningsnumret i akt två av revyn som skulle ha hetat "Simma lugnt",
utspelades på havsbotten, med bl.a. dansande bläckfiskar och krabbor,
en skönsjungande sjöjungfru gestaltad av undersköna Annica Smedius
i en gigantisk mussla och Palmemordsutredaren Hans Holmér, med fötterna
i en cementklump, här gestaltad av Christer Johansson.
 

Här håller vi på att tillverka musslan i frigolit, hemma i dubbelgaraget på
Sollentunavägen. Mia Ståhl och Eva Englund är konstnärerna, jag agerar
sjöjungfrumodell.
 
   I alla fall reste vi strax därpå till New York, Harryson och Stamford och besökte några av mina närmsta, utvandrade släktingar som Nicke aldrig hade träffat. Det kändes helt nödvändigt för mig att han fick träffa dem innan de blev för gamla, för de hade varit ett så otroligt viktigt inslag under hela min uppväxt. Och väl där fick han uppleva ”pancake breakfast” hos aunt Sonja och uncle Ernie, besöka aunt Almas prylbelamrade hem, dricka ”Very Dry Martini” och äta ”Sunday dinner” hos aunt Gertrud och uncle Eric på ”Anderson Beach”. Jag minns att Eric blev högtidlig efter middagen och reste sig och höll ett rörande tal som mynnade i en lång kärleksförklaring till Olof Palmes minne. Uncle Eric var något så ovanligt som en svensk-amerikansk, industriarbetande kommunist/socialist, gift och boendes tillsammans med mammas storasyster, finsömmerskan Gertrud, i ett litet charmigt hus med egen havsstrand i Stamford, Connecticut. De var barnlösa, för de ville inte att nya generationer skulle behöva födas till en så fattig och eländig värld som den de växt upp i.
   Under denna kort-korta amerikaresa hamnade Nicke och jag även på en liten teater ”Off, off Broadway” och såg en galet rolig föreställning med ”Pen and Teller”, långt innan de blev världskändisar. Vi besökte också en äkta Broadwayuppsättning av ”La Cage Aux Folles”, men när vi skulle köpa de svindyra biljetterna hade vi ingen cash, och man fick inte betala med kort på teatern. När vi stod där vid biljettluckan, nästan gråtfärdiga av besvikelse, kom det fram en kvinna till oss och sa; ”Jag hör att ni är svenskar. Ni kan få låna cash av mig. Jag jobbar på Swedish Chamber of Commerse. Om ni inte hinner hämta ut pengar innan ni åker hem kan ni skicka svenska pengar till min mamma som bor i Sollentuna. Jag insisterar!” Vi blev stumma av förvåning, lånade pengarna och älskade föreställningen. Naturligtvis gick vi till banken på måndagsmorgonen, tog ut pengar, stegade in på Swedish Chamber of Commerce och lämnade tillbaks pengarna till kvinnan.
 

Finalen i "La Crasch å skål!". Det bästa med denna bild är att man ser de
bruna salongsstolarna, som senare byttes mot blå, vilka nu 2014, är helt
utslitna och ska bytas mot, tja vad vet jag, någon annan färg kanske?
En sak är i alla fall säker, Apolloteatern har medverkat kraftigt till
salongsstols-förslitningen med sin årliga mångtusenhövdade publik.

   Detta händelserika år 1986 kröntes på nyårsafton med en hejdundrande premiär på Tibble Teater i Täby med vår första alldeles egna revy "La Crasch å skål", en succé på alla plan. Som grädde på moset kom Hans Kungliga Höghet Carl XVI Gustav på nyårsafton och invigde tillställningen. Under den pampiga maskeringen skymtade förstås imitatörernas okrönte konung Bosse Parnevik, för Täby - i tiden.
 
Härliga tider, strålande tider.

RSS 2.0