Minnenas album! Del 52.


I Londons glädjekvarter lade vi grunden till "Fröken Julie"!
 
Foto: Olle Strandberg
Till Julies kostymer inhandlade vi vackra tyger och spetsar
i Londons Soho, för att skapa kreationer efter mönster från
tiden då det hela utspelade sig. Midsommarklänningen
gick i olika violetta nyanser. Strindbergs favoritfärg!
Fr.v. Kristin (jag), Julie (Mia) och Jean (Nicke).
Jag gjorde en eftergift och spelade Kristin enär vi inte
hade budget att anlita en tredje skådespelare. Jag hade
ju annars valt att hålla mig till regi och andra sysslor på teatern.
 
Foto: Olle Strandberg
Även Julies resdress gick i violett, fast i betydligt mörkare
toner än midsommarklänningen.
 
Fina tyger väger tungt, mycket tungt. Det erfor Mia och jag i London sommaren 1987. Vi bodde i det fashionabla kvarteret Primrose Hill i ett litet lyxrenoverat stadshus. Nicke hade installerat sig mer centralt i ett halvsjaskigt hotellrum, för han är en vagabond som på sin lediga tid vill känna sig fri som fågeln. Vi tre, Nicke, Mia och jag, alltså Apolloteaterns alla dåvarande fasta medarbetare, var i London på intensivkurs med Doreen Cannon, en av mina lärare från Drama Centre-tiden, tillika Nickes kursledare under sommarkurserna i London tidigare somrar. Vi hade anlitat Doreen exklusivt i fem arbetsdagar för att jobba med karaktärsbearbetning inför vår kommande uppsättning av ”Fröken Julie”. Min gode vän, den fantastiske skådespelare Alan Coveny kom även upp från Bristol och deltog i improvisationsövningarna en dag. Han agerade fröken Julies far, en patriark av central betydelse i dramats handlig, även om fadern är frånvarande i teaterstycket. Det var i London under en övning med Alan som Mia knäckte koden till sitt teatrala uttryck för de innersta smärtorna, vilka hon tidigare flytt i tanken. Men dessa var nödvändiga att plocka fram nu när vi skulle djupdyka i ett av Strindbergs mest uppskattade, dramatiska verk. Fenomenalt bra gjort Mia.
 
Foto: Olle Strandberg
Hundra procent "Fröken Julie" i Mias gestaltning.
 
Doreen var också en fantastisk pedagog som visste precis vilka improvisationsövningar och scenarier hon skulle sätta upp för att varje skådespelare skulle hitta sina karaktärer, relationer, aktioner, motsättningar och motiveringar. Hon var riktigt, riktigt bra och nästan en guru för oss. Däremot var Doreen en dåre i trafiken. Hon hade en liten bil, typ hundkoja, som hon flängde runt med. Första morgonen i London bestämde vi träff hemma hos henne för att åka tillsammans till replokalen. Hon körde som en biltjuv, girade mellan filerna, svor åt alla andra bilförare, visade fingret och tittade på oss i stället för på trafiken när hon pratade. Sedan när hon anlänt till vår destination, parkerade hon och la ett gem i parkeringsautomaten innan hon vred runt vredet. Hon hade att antal olika för-ifyllda lappar i handskfacket och så la hon upp en passande lapp i vindrutan där det stod ”Parking meter out of order”.
Efter jobbet med Doreen som utfördes vardagar mellan 09:00 och 15:00, drog Nicke iväg på sitt håll, gick på Wimbledon-tennis eller satt ensam på en pub och iakttog medmänniskor eller gav sig i slang med några ”jolly good fellows”. Mia och jag gick på West End-teater en av kvällarna och såg en härlig nostalgimusikal ”Up on the Roof” på Apollo Theatre på Shaftesbury Avenue, bara för att vi ville gå på teatern med samma namn som vår egen Apolloteater i Täby. Vi shoppade även kostymtyger till kommande uppsättningar i en tygaffär i Soho, som jag hade sprungit mycket i under min tid som anställd på ”Watford Palace Theatre” 1974. Butiken fanns kvar, med samma gubbar bakom disken. Deras rika tygsortiment gick inte att jämföra med utbudet i någon tygbutik i Stockholm, inte ens med den i Sumpan. När gubbarna insåg att vi kom från Sverige berättade de glatt att de hade en storkund från vårt land som hette Christer Lindarw. Inte alls svårt att förstå faktiskt.
Ett par kvällar gick vi på teater alla tre apolloiter och vi valde små teatrar för att få inspiration till arbetet med vår egen lilla, intima teater. Ena kvällens uppsättning var o’key, således har jag glömt vad vi såg, men den andra kvällen bevittnade vi en katastrof-föreställning som inte går att radera ut ur minnet. Ganska märkligt, det borde ju vara tvärt om. Men vi åkte i alla fall långt ut till någon avlägsen förort. Det var utanför tunnelbanans sträckning, så den sista etappen skumpade vi fram med lokalbussen både länge och väl innan vi nådde vår destination. Väl vid målet visade det sig vara en amatörteater och man var tvungen att vara stödmedlem för att få komma in. Efter den långa resan beslutade vi således att bli stödmedlemmar i denna förening, betalade medlemskapen, löste våra biljetter och fick fina platser i salongen. Jag hade sett en del bra amatörteater i mina dagar och hade ganska höga förväntningar på denna Londongrupp, för i England kan man teater, eller hur! Men vi fick vara med om den sämsta föreställningen vi någonsin upplevt. Detta gjorde oss minst sagt besvikna, men vi blev också fulla i skratt och fnittrade ohejdat åt vårt långväga äventyr. Än i dag har Nicke, Mia och jag ett eget hemligt tecken som vi skapade den kvällen och som betyder ”uselt spel”. Mycket behändigt att ta till när man vill uttrycka sitt missnöje goda vänner emellan, men inte vill att någon utomstående ska förstå.
Det där med de tunga tygerna? Jo, vi handlade massor av tyger till den kommande nyårsrevyns alla ensemblenummer och till fröken Julies vackra kreationer. Tygerna var så tunga och vi gick och gick hur långt som helst på Londons stensatta trottoarer och släpade på dessa sprängfyllda jättekassar, mellan tunnelbanetåg och bussar, men till sist, när Mias och mina fyra armar hade töjts ut en halvmeter vardera fick vi ge oss och tog taxi sista biten till Primrose Hill. Varför till Primrose Hill? Jo, för att Nicke hade blivit vän med en kille under en tidigare sommarkurs hos Doreen Cannon. Den killen var barnbarn, tillika arvtagare till grundaren av en av Englands största varuhuskedjor. Han ville dock inte driva en varuhuskedja tillsammans med sina kusiner och syskon (han var yngst i en syskonskara på nio), utan hellre jobba som skådespelare, vilket han allra helst gjorde i fattiga fria teatergrupper. Han var i alla fall stenrik och upplät sitt fina hus till oss. Själv var han bortrest en del av tiden vi var där, men Mia och jag huserade i hans hus i en vecka och hade det väldigt mysigt, medan min make, vagabonden Nicke, tog det piano på Londons pubar och på Wimbledons regniga läktare. Framför oss hade vi en fullspäckad höst och vinter, så det gällde att fördela arbete och fritid i lagom doser och samla kraft inför kommande säsong. Albin och Simon var så klart på grönbete hos mormor och morfar i Småland under vår sjudagars arbetsresa till min gamla ungdomsstad London.
 
Yngste sonen, liten Simon, samlade helst kraft med napp i munnen.
 
Med passion för teater och hårt slit skapade vi dramatik.
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0