Minnenas album! Del 50.

Simma lugnt!
 

Detta är originalmålningen som Torbjörn Nordwall airbrush-
målade till vår revyaffisch 1986. Den sitter inom glas och ram.
(Det är vårt tak i Rö som speglar sig i bakgrunden.)

Albin och Simon hade aldrig haft annat än privat dagmamma, helt anpassat efter Nickes och mina tider. Det var svårt att komma med i de kommunala rullorna på den tiden, så det funkade bäst med det privata alternativet. På helgerna rådde vi om varandra alldeles på egen hand. Den då 18-årige bonussonen Patrick hade fullt upp med att bli vuxen och tittade bara förbi som hastigast lite då och då. Som ni kanske förstår hänger jag fortfarande kvar vid det händelserika året 1986.
   På vardagskvällarna brukade barnen sova sött medan vi ledde studiecirklar i alla hemmets rum. Kostym- och PR-cirkel i TV-rummet (olika kvällar), dekorcirkel i det uppvärmda dubbelgaraget, manuscirkel i vardagsrummet, och så vidare. Nu trappades allt upp. Vi hade anställt Mia, inrett en arbetsplats till henne och mig på en långbänk som vi lade på tre hurtsar i gamla hallen och Nicke hade kontor i gamla köket. Med gamla menar jag att vi efter tillbyggnaden av huset några år tidigare, hade blivit med ny hall och nytt kök. Vi hade nu också satt igång renoveringen i egna nya teaterlokalen i Näsbypark och förberedde en tredje revy på Tibble Teater, fast den första i egen regi. Allt skulle skapas från grunden. Nicke och jag fick alla kickar vi behövde för att fylla våra liv med spännande utmaningar, men sönerna fick nog inte tillräcklig stimulans för sin förkovring inför framtiden. Något måste göras, tänkte vi.
   Endast det bästa var gott nog åt Albin och Simon, så det gällde att läsa på om olika förskolor. Vårt val föll på Montessori. Det verkade perfekt. Men skenet bedrog. Våra livfulla söner passade inte in i Montessori-mallen. Inte nog med att de på Montessoriförskolan försökte göra om våra barns personligheter, utan de fick även Nicke och mig att känna oss som värdelösa föräldrar när de noggrant påpekade varje dag klockan tre när vi hämtade dem, att våra små busfrön inte följt deras monotona arbete på rätt sätt. Som om vi skulle kunna ha gjort något åt det när vi inte varit där!? Ett helt år lät vi barnen vara kvar, för pedagogerna fick verkligen oss att tro att det var oss föräldrar det var fel på. Om vi bara höll ut, kanske skulle det bli bättre om ett tag när barnen vant sig, tänkte vi. Fel, fel, fel, skulle Brasse ha sagt. Gör om och gör rätt! Och det gjorde vi. Albin fick till slut börja i kommunal förskola bakom lilla ICA vid Rösjövägen, i en sagolik grupp med lärare som förstod sig på människor och framför allt barn, medan Simon fick tumla runt hemma i trädgården, tills vi lyckades skaffa en ny privat, välfungerande dagmamma. Under Montessoritiden hade vi även au pair från Finland. Hon stannade en termin, sedan verkade hon trött på energiska barn. Hon fick välja om hon ville åka hem eller sluta gnata på våra barn bara för att de gillade att hålla låda. Hon åkte hem.
 

Pojken i mitten som gör honnör och killen längst ner till höger är våra
små söner. De fick i alla fall inga synliga besvär efter Montessoriåret.
Kanske var det föräldrarna som led mest av att se hur illa pedagogiken
fungerade på just våra barn.

   Så var det då det där med revyn. Grundstommen var Nicke, Mia och jag, de två förstnämnda stod på scenen och jag stod för regin, alla vi tre stod för allt det andra som gick att uträtta dagtid. Därutöver hade vi ett konstnärligt team med skådespelare, sångare och manusförfattare som 'signade' med Apollorevyn efter skrällen med Täby Teatersällskap. Baletten under de två första revyerna hade i alla bemärkelser varit ”lite spretig”. Jag tror den hade dansat ut någonstans i kulisserna, hur det nu gått till? Vi vände oss i alla fall till en etablerad dansskola i Täby, Laisings Dansinstitut och inledde ett intensivt samarbete med Annie Laising och hennes koreograf Graham Francis. De valde ut sex kvinnliga och en manlig dansare plus koreografen själv att delta, därtill kom den steppande TV-producenten Ally Wanngård.
   Den danske jazzveteranen Hans Kjärby, som vi hade jobbat tillsammans med på Cocosteaterns tid och som även hade varit kapellmästare när Nicke operettat på Öland under sommaren, blev vår nye musikaliske ledare. Hans arrade all musik och skötte instuderingen med vår trettonhövdade kör. En nykomling på scenen var Jan Simonsson, musiklärare på Tibble gymnasium, vars Beatles-musikal ”Obladi Oblada” jag hade regisserat under våren. Jan visade sig vara en riktig klippa både som sketchförfattare, saxofonist och skådespelare. Vår gode vän, tillika soulsångaren Nevil Cameron, upphovsmannen till ungdomsmusikalen ”Vaddå känslor” som både jag och Nicke hade regisserat i olika omgångar, fick bli årets ”primör” samt andresaxofonist i bandet. Som briljant primadonna valde vi en stor, stort storartad tjej från förra årets kör, Annica Smedius, en oslipad diamant med en sångröst som gav/ger ståpäls av välbehag. Inte att förglömma i denna spännande ensemble var komediennerna Inga-Lena Bernmark, Anneli Haganius och Elisabet Isaksson samt komikerna/sångarna John Maxe och Christer Johansson, den senare med en penna av guld när det kom till kluriga, intelligenta sångtexter. Det här året kom även Anders Edenroth (ni vet han i ”The Real Group”) med i Apollorevyn som kapellmästare i vår orkestrala sextett.
 

Fem av de sex musikerna i "La Crash å' skål". Fr. v. Gunnar Eriksson, Beppe
Wachelin, Nevil Cameron, Jan Simonsson och Anders "The Real Group" Edenroth.
 
   Oj, oj, oj vilket slit det var med allt. På Centralvägen 35 i Näsbypark var det fullt pådrag med renoveringen av vår nya teaterlokal som skulle invigas till våren. Jag for som en skottspole mellan alla arbetsplatserna, från revyskaparna i hemmet, till repetitionerna i Åvaskolans aula, till Tibble Teater och till byggarbetarna i Näsbypark. Vi bytte ut salongen i Näsbypark från gamla biografstolar till bänkar på gradänger, hela lokalen målades om och det var färgval, tygval, mattval - en himla massa val helt enkelt. Jag klev runt där i röran och var byggprojektledare bland elektriker, målare, snickare, mattläggare och rörmokare, allt skulle passa in, men jag hade ju erfarenhet från vår tillbyggnad av ”Villa Villerkulla” på Sollentunavägen några år tidigare, och jag älskade det.
   Pappa Sigurd och mamma Vivian ville samtidigt fira stort att de varit gifta i fyrtio år, och bjöd tre barn, två mågar, en svärdotter, sex barnbarn och en finsk au pair på en veckas semester till Cran Canaria. Jag minns att jag kände mig väldigt stressad över den resan, hade inte alls något sug efter att upptäcka denna ö som hade fått ett oförtjänt dåligt rykte. Men det fanns inte utrymme att tacka nej till inbjudan, så Mia fick hålla ställningarna hemma, medan min familj åkte iväg och helt överrumplande blev kära i denna underbara ö utanför Afrikas kust. En kärlek som består än i dag. Vi hade en sagolik familjevecka, med stålande väder, salta havsbad, varm samvaro och spännande bussutflykter på bördiga lavaberg. Jag minns ett tillfälle då Simon satt i mormors knä när bussen stönande vreds runt en hårnålskurva. Det såg ut som att bussen skulle köra rakt ut i tomma intet. Då ropade Simon, ännu ej tre år fyllda, ”Det var nära ögat!” och fick alla nervösa bussturister att slappna av i förlösande skrattsalvor.
 

Lillebror Bo fyllde 30 år när vi var på Gran Canaria. Den kvällen firade vi
med vuxenmiddag på en bättre krog med tillhörande nattklubb.
Fr. v. Nicke, Bosses fru Barbro, pappa Sigurd, storasyster Eva, jag,
30-åringen Bo, Evas man Yngve och längst till höger mamma Vivian.
 

Men mest av allt roade vi oss alla tre generationer tillsammans. 
 
   Ett annat udda minne från den resan var när jag sent en kväll hade suttit i ett intressant samtal med en person vi lärde känna där. Nicke hade blivit övertrött och gått hem före mig. Vi bodde på en klippa i ett av säkert 100 likadana parhus. Vår familj och min syster Evas familj delade ett sådant parhus. Planlösningen i båda lägenheterna var identisk fast spegelvänd. När jag kom hem en halvtimma efter Nicke, låg han inte i sängen. Ganska oroande tyckte jag. Han kunde ju ha hamnat i vilket hus som helst på klippan där i mörkret. Jag började i alla fall leta i barnens rum. Han låg inte bredvid Simon, han låg inte bredvid Albin och så’n tur var låg han inte bredvid den finska au pair-flickan. Då gick jag in till systerns lägenhet via en dörr i vardagsrummet. Jag kollade runt och såg en person i varje säng i barnens rum, men så kom jag in i sängkammaren, varifrån väldigt täta snarkningar ekade i ekvator-nattens mörka timma. Jag tände lampan och vad fann jag! Nicke låg och snusade mellan systern och svågern. Alle tre tittade yrvaket upp när jag tände lampan och undrade vad som försiggick! Jo, Nicke hade ett tydligt minne av att han kommit hem och gått och lagt sig i sin säng, men sedan gått upp och kissat, mer eller mindre i sömnen. Därefter hade han troligtvis fortsatt gå i sömnen och sedan krupit ner mellan svågern Yngve och storasyster Eva. Eva hade trott att det var deras då 16-årige son, som plötsligt blivit nostalgisk och ville sova lite mellan mamma och pappa, så hon hade makat på sig och gjort plats i mitten. Det var en syn att se Eva och Yngve upptäcka vem som låg mellan dem. För att inte tala om Nickes förvånade ansiktsuttryck när han upptäckte vilka som flankerade honom. Han trodde ju att han låg i sin egen säng som ofta befolkades av hela vår familj. Att ligga trångt och vandra från säng till säng var liksom vårt signum under småbarnsåren. Kanske hade någon extra Nickedricka slunkit ner i makens strupe tidigare under kvällen och gjort honom lite mer förvirrad än normalt just den natten. Vem vet?
   När vi återvände i den råkalla Sverigenatten efter en lång, trång, kinkig flygresa blev jag återigen varm i själen när vi klev in genom dörren på Sollentunavägen. Den otroligt fina revyaffischen, airbrush-målad av Tobbe Nordwall, hade kommit från tryckeriet och Mia hade satt upp den i hallen. Under vår kanariesemester hade Mia även fått besked från Täby kommun att de hade antagit Nickes erbjudande om revybiljetter till paketpris och beslutat att ge biljetter som julklapp till alla 3000 kommunanställda. Över flera av datumen som stod tryckta på affischen hade Mia därför klistrat stora skyltar med ”UTSÅLT!”. Det värmde verkligen i den egna företagarsjälen. I och med kommunens storköp var vi nästan hemma ekonomiskt redan en månad före premiär. Något som minst sagt behövdes i dessa investeringarnas tidevarv.
   Från början hade vi arbetsnamnet ”Simma lugnt” på revyn och en massa nummer vi skrev anspelade på vatten och fiskar. I sista minuten döpte vi dock om spektaklet till det mer ordvitsiga ”La Crash å skål” med allusion på den då nya och omåttligt populära musikalen ”La Cage Aux Folles” som spelades på Oscarsteatern med Janne Malmsjö i huvudrollen. Nicke och jag hade dock inte sett den svenska uppsättningen, men däremot åtnjutit musikalen i New York under en långhelgs-semester våren innan, strax efter mordet på Olof Palme. Oj, vilka associationer och minnen som bara dyker upp, starka känslor som fick mig att åka till mordplatsen utanför Colorama på Sveavägen och fälla en stilla tår över vår kontroversielle, karismatiske före detta statsministers chockartade sorti.
 

Öppningsnumret i akt två av revyn som skulle ha hetat "Simma lugnt",
utspelades på havsbotten, med bl.a. dansande bläckfiskar och krabbor,
en skönsjungande sjöjungfru gestaltad av undersköna Annica Smedius
i en gigantisk mussla och Palmemordsutredaren Hans Holmér, med fötterna
i en cementklump, här gestaltad av Christer Johansson.
 

Här håller vi på att tillverka musslan i frigolit, hemma i dubbelgaraget på
Sollentunavägen. Mia Ståhl och Eva Englund är konstnärerna, jag agerar
sjöjungfrumodell.
 
   I alla fall reste vi strax därpå till New York, Harryson och Stamford och besökte några av mina närmsta, utvandrade släktingar som Nicke aldrig hade träffat. Det kändes helt nödvändigt för mig att han fick träffa dem innan de blev för gamla, för de hade varit ett så otroligt viktigt inslag under hela min uppväxt. Och väl där fick han uppleva ”pancake breakfast” hos aunt Sonja och uncle Ernie, besöka aunt Almas prylbelamrade hem, dricka ”Very Dry Martini” och äta ”Sunday dinner” hos aunt Gertrud och uncle Eric på ”Anderson Beach”. Jag minns att Eric blev högtidlig efter middagen och reste sig och höll ett rörande tal som mynnade i en lång kärleksförklaring till Olof Palmes minne. Uncle Eric var något så ovanligt som en svensk-amerikansk, industriarbetande kommunist/socialist, gift och boendes tillsammans med mammas storasyster, finsömmerskan Gertrud, i ett litet charmigt hus med egen havsstrand i Stamford, Connecticut. De var barnlösa, för de ville inte att nya generationer skulle behöva födas till en så fattig och eländig värld som den de växt upp i.
   Under denna kort-korta amerikaresa hamnade Nicke och jag även på en liten teater ”Off, off Broadway” och såg en galet rolig föreställning med ”Pen and Teller”, långt innan de blev världskändisar. Vi besökte också en äkta Broadwayuppsättning av ”La Cage Aux Folles”, men när vi skulle köpa de svindyra biljetterna hade vi ingen cash, och man fick inte betala med kort på teatern. När vi stod där vid biljettluckan, nästan gråtfärdiga av besvikelse, kom det fram en kvinna till oss och sa; ”Jag hör att ni är svenskar. Ni kan få låna cash av mig. Jag jobbar på Swedish Chamber of Commerse. Om ni inte hinner hämta ut pengar innan ni åker hem kan ni skicka svenska pengar till min mamma som bor i Sollentuna. Jag insisterar!” Vi blev stumma av förvåning, lånade pengarna och älskade föreställningen. Naturligtvis gick vi till banken på måndagsmorgonen, tog ut pengar, stegade in på Swedish Chamber of Commerce och lämnade tillbaks pengarna till kvinnan.
 

Finalen i "La Crasch å skål!". Det bästa med denna bild är att man ser de
bruna salongsstolarna, som senare byttes mot blå, vilka nu 2014, är helt
utslitna och ska bytas mot, tja vad vet jag, någon annan färg kanske?
En sak är i alla fall säker, Apolloteatern har medverkat kraftigt till
salongsstols-förslitningen med sin årliga mångtusenhövdade publik.

   Detta händelserika år 1986 kröntes på nyårsafton med en hejdundrande premiär på Tibble Teater i Täby med vår första alldeles egna revy "La Crasch å skål", en succé på alla plan. Som grädde på moset kom Hans Kungliga Höghet Carl XVI Gustav på nyårsafton och invigde tillställningen. Under den pampiga maskeringen skymtade förstås imitatörernas okrönte konung Bosse Parnevik, för Täby - i tiden.
 
Härliga tider, strålande tider.

Kommentarer
Postat av: SnorAnka

Finaste du, fast jag varit med vid tilblivningen var det än mer spännande att läsa. Kul att du fick med Nickes lilla sovrumsmiss också! Jag snorar, snyter ska strax sussa- och hoppas så på en snar fortsättning av livshistorian!!!

2014-12-03 @ 00:05:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0