Minnenas album! Del 51.

Apolloteatern på första egna scenen!
 
Foto: Olle Strandberg
Lite puder på toppen skadar aldrig när maken ska in på scenen som
charmören Fritiof, tycker hustrun tillika regissören.
 
När han från fängelset sagt adjö och tack,
tager han sig en valack.
En ståtlig häst vid namn Marón.
På den gav han sig iväg, vår Andersson.
Mot Pampas hägrande horisont,
som kan locka vem som helst, att rida långt.
Långt längre än dagen räcker,
speciellt om man är på jakt efter en senorita, så läcker.
 
Foto: Olle Strandberg
En sötare, mer förförisk Violava än i Mias gestaltning får man leta efter.

Så skaldade Nicke till första mellansnacket i vår Taubeföreställning som skulle framföras under Apolloteaterns högtidliga, officiella öppnande i Näsbypark Centrum. Det var på våren 1987. Revyn ”La Crash å skål” på Tibble teater hade spelats klart och repetitionerna inför nyuppsättningen av ”Ståmatålmanen” var i full gång med Nicke i titelrollen, precis som när vi hade gjort den med Uffe Larsson på Cocosteatern. Tandtrollen Rötan och Plakke gestaltades av Mia Ståhl och Gustaf Bartfáy, jag stod för regin. Repetitionerna gick bra och vi hade kommit igång med försäljningen till skolor och förskolor i hela Norrort, så det var verkligen fullt pådrag. Jag minns en repetition när en sådan där speciell känsla av självbelåtenhet kom över mig. Tandtrollet Rötan skulle göra entré i en gigantisk mun genom att genomföra en flygande kullerbytta över tänderna, hamna i position ut mot publiken och framkalla dråplig skrämsel. Jag hade gjort exakt så under ett hundratal föreställningar på Cocosteatern tidigare, men det visste inte Mia, så när hon hade misslyckats några gånger sa hon,
”Det du ber mig att göra är omöjligt.”
”Är det?!” svarade jag och genomförde gympatricket i ett nafs.
   Till saken hör att jag var gammal gymnast och hade hållit på en hel del med liknande övningar i min ungdom, medan Mia som var bättre än mig på det mesta, hade hållit på mer med sporter som volleyball, basket och annat som klassisk balett och jazzdans. Självklart klarade Mia luftkullerbyttan med bravur efter att jag gett henne en snabblektion i tekniken. Man tog helt enkelt sats, sprang in, hoppade jämfota i farten och flög över tänderna. Sedan landade man mjukt på tungan som bestod av en jättestor röd, för ändamålet specialdesignad skumgummimadrass.
   Gustaf Bartfáy som spelade Plakke hade också en specialkunskap som vi naturligtvis utnyttjade, han kunde gå på lina. Därför la vi in ett nytt parti i pjäsen, en ”tandtråd” spändes mellan tänderna, som Plakke sedan stolt balanserade på. Åh vad roligt vi hade när vi repeterade detta. Då upptäckte jag att det var mycket givande att göra en nyuppsättning av samma pjäs som man spelat tidigare, för man hittar många nya vinklingar och tolkningar. Vilket i detta fall innebar att Apolloteaterns uppsättning av ”Ståmatålmannen” skilde sig i slutändan en hel del från den första som vi hade skapat tillsammans med Uffe Larsson på Cocosteatern fem år tidigare. Och barnkullen var ju ny, så det passade perfekt att ta upp pjäsen igen. Lördagen den 28 februari hade vi premiär och spelade sedan allt som oftast dubbla föreställningar måndag till fredag ända fram till maj månad. Pjäsen sågs av barn från Stockholm och alla de kringliggande norrorts-kommunerna, förutom så klart av alla barn i Täby mellan fem och tio år. Ur bussar och Roslagsbanans tågvagnar fullkomligt vällde det barn strax före tio på förmiddagarna och strax före tretton på eftermiddagarna, alla med sikte på Apolloteatern.
 

Alla barn älskade Ståmatålmannen. Överst Nicke som Ståmatålmannen,
Gustaf som Plakke och Mia som Rötan mitt i det gigantiska gapet. Nedre 
bilden Rötan och Plakke. Kolla in storleken på tänderna.
 
   Under denna period blev Mia och jag nästan beroende av den i Sverige helt nya Sharonfrukten. Det var vår kollega Gustaf som introducerade den. Han kom ursprungligen från Ungern och hade ätit Sharonfrukt i hela sitt tidigare liv, så han blev naturligtvis jätteglad när han hittade den i de svenska fruktdiskarna.
   Redan då fick vi förresten mycket positiva reaktioner för att vi var ”politiskt korrekta” i och med att vi hade anlitat en invandrare som skådespelare. Bulgarienflyktingen Lubomir Minev på Studiefrämjandet hoppade nästan jämfota på ett ben av glädje över vår mångkulturella ensemble. Då även revyn inräknad, med före detta jamaicanen Nevil Cameron som primör. Även om just Lubomir tyckte att Nevil gjorde fel som försökte likna Ray Charles, vilket inte alls var fallet. Nevil hade dock samma hudfärg som Ray Charles, något han knappast behövde försöka härma. Nevil hade dessutom en synnerligen skönraspig sångröst, precis som Ray Charles.
   Vi gjorde ett litet uppehåll med ”Ståmatålmannen” internt kallad för ”Ståmis” medan vi förberedde Apolloteaterns officiella invigning som skulle ske med pompa och ståt den 2:a april. Nicke skrev manus och vi repeterade in ”Från Pampas till Sjösala - en musikdramatisk resa i Taubes farvatten”, med kända och mindre kända Taubevisor och mellansnack skrivet av Nicke. Mia och Nicke sjöng, Per-Olof ”Sillen” Sjöström trakterade gitarren, Gustaf Bartfáy reciterade och jag regisserade.
 
Foto: Olle Strandberg
Mia och Nicke i Huldas Karin. "...Då är det rätt sa Karin, där ska bröllopet stå!"
 
   Vi bjöd in kulturchefen Arthur Hultling att hålla invigningstal. Mamma Vivian och Pappa Sigurd kom upp från Småland och tog hand om Albin och Simon när vi jobbade dygnet runt inför denna högtidliga begivenhet. Mamma tillredde smaskigt smörgåsplock och mina föräldrar blev entledigade för en kväll, ety en extra barnvakt anlitades för att Vivian och Sigurd skulle få möjlighet att uppleva dotterns premiär som teaterchef. Vi bjöd även på skumpa denna galakväll, som passade perfekt till mammas exklusiva snittar. Tillställningen blev en veritabel succé med kommunens store Moderat-pamp tillika kommunstyrelsens ordförande Göran Elgfeldt i spetsen och en kulturchef som tog ut svängarna maximalt, när han självsäkert, sittandes på en hög pall, iklädd Järegårdsk hatt och sjal, deklamerade invigningstalet. Alla var där och Taubeföreställningen gick verkligen hem. Mia och Nicke spelade Everts karaktärer så trovärdigt att vi ofta fick frågan om de var ett par i verkligheten. Jag minns särskilt en tant som med tindrande ögon kom fram till mig vid ett senare speltillfälle och sa,
”Det syns att de är kära på riktigt. För de är väl ett par eller hur?”
Jag svarade, ”Det hoppas jag verkligen inte för jag är gift med Nicke.”
Den stackars damen blev högröd i ansiktet och kunde inte sluta ursäkta sig, medan jag för min del kände mig stolt över att jag lyckats regissera dem att bli så äkta. Tur är i alla fall att man inte har läggning åt det svartsjuka hållet.
   ”Ståmatålmannens” dekor var stor och väldigt krävande att rigga och riva, för att inte tala om hur bökig den var att frakta mellan lagerlokal och teater, så vi kunde inte spela något annat på scenen när den stod uppe. Till Taubeföreställningen valde vi däremot att göra en enkel fond och hade sparsamt med rekvisita. Ett smart drag eftersom vi lyckades sälja många Taubespelningar till äldreboenden, sjukhus, företagsevenemang, hembygsfester i Skärgården och privata tillställningar. Den dekoren packades upp och ner på en halvtimme och rymdes i teaterns nya, röda Toyotabuss, vilken vi hade pimpat med vår Torbjörn Nordwall-designade logotyp i vitt. Otroligt tjusigt.
 

På översta bilden promenerar Nicke, Mia och Sillen med rekvisitan mot
en skärgårdskyrka vi ska spela i. På nedre bilden väntar vi på färjan tillbaka.
I denna föreställningen hade jag hoppat in som recitatör trots allt,
så jag tittar fram där bakom killarna.

   Det bästa av allt under denna första vårsäsong som teaterdirektör var att jag kunde vara ledig på kvällarna. Dagarna gick till repetitioner, biljettförsäljning och administration, men på turnéjobben med Taubeföreställningen behövdes jag inte. Kanske jobbade jag någon udda lördag eller söndag, när vi spelade ”Ståmis” eller ”Från Pampas till Sjösala” för allmänheten. Men på kvällarna var jag som regel ledig. Alltså hade Albin, Simon och jag oftast väldigt mysiga kvällslekstunder och nattningar våren 1987. Barnen som hade hunnit bli sex och fyra år gamla, var oerhört livliga, men så gulliga att hjärtat höll på att flöda över av tillgivenhet. När jag hämtade dem på den trista Montessoriförskolan där de gick våren ut, brukade de springa ikapp in i min famn. Jag minns att jag ställde mig på huk och bredde ut armarna, varpå de kom rusande och slängde sig om halsen på mig, båda på en gång och jag lyfte upp dem i luften, en i var arm, och dansade runt ett varv. Hur stark var man egentligen? Nu för tiden är det nätt och jämt att jag klarar den övningen med två-och-ett-halvt-årige barnbarnet Ludvig allena. Sjuåringen Samuel och jag gör enbart stående övningar. Jag får en snabb kram runt baken, med hans huvud mot min mage. Fast jag klagar inte, det är en ynnest att få det man får av de små och klara det man klarar, det vill säga att svänga runt lite grann i luften med det lilla barnbarnet.
 

För att döva samvetet när vi hade Albin och Simon på den trista Montessoriförskolan
bjöd vi hem alla barnen på fest med Mullelek och korvgrillning. Jag är själva
Mulle på översta bilden. Simon drar sig i mössan och undrar säkert vad jag
håller på med. På nedre bilden tror jag, ta mig tusan, att det är Ann Allan
f.d. Zackrisson i röda regndressen. Ann är numera författare, på den tiden
var hon sångerska och kom med i Apollorevyns doakör. Nicke serverar
varmkorv till alla glupska småmullar.

   Tillbaka till teatern. Innan vårsäsongen 1987 var över, hade vi även repeterat in ett turnévänligt visprogram för barn, ”Emil och Pippi m.fl.” med Nicke och Mia. Detta för att få verksamhetsbidrag från landstinget som enbart beviljade stöd till turnerande barnteater och kunde alltså inte godta att vi spelade ”Ståmatålmannen” på den fasta scenen, trots att vi hade ett upptagningsområde med tiotusentals barn. Men regler är regler och byråkrati är byråkrati. Vi hade fått igång viss uthyrning av teatern till enstaka konferenser, barnbio och konserter, samt startat en stödförening ”Apolloråddarna”, som hjälpte till med spridning av reklam. Vi hade dessutom börjat planera för en gästspelsverksamhet, ”Måndagskväll på Apollo” och vi hade haft kollationering för Strindbergs ”Fröken Julie”.
   Det var verkligen häftigt för Nicke och mig att ha egen teaterlokal och kunna iscensätta vår idé med ”En levande teater för alla människor” och Mia var med på tåget fullt ut, numera anställd på heltid sedan december 1986. Vår tekniker däremot, hattade mellan olika deltidsjobb, vilket strulade till det ibland. Men än så länge var det inte läge att anställa en fjärde person på heltid, även om behovet var skriande. Det gällde ju dessutom att hitta en kreativ, arbetsälskande, teaterfantast med rätt krut i. Inte det lättaste alla gånger. Men vi ägnade våra tankar åt en viss person, det gällde bara att få denna något norrländskt kärva person på kroken.
 
Ett steg i taget.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0