Minnenas album! Del 35.

Poliser och kuf!
 
Han kanske inte var bäst i världen på att bogsera, men
som auktionsutropare åt IK Frej var han en riktig vinnare.
Jag fick förstås skjutsa honom till auktionen eftersom
körkort saknades.
 
Polispatrullen mellan Linköping och Norrköping fick syn på en högerstyrd vit Fiat 600 som susade fram i full speed på motorvägen, norrgående. Det var något lurt med den, sa poliserna, för det kom ingen rök ur avgasröret, fönsterrutorna var igenisade och den lilla Fiaten låg nästan dikt bakom en gul sportbil. Patrullen hade lagt sig bakom och kollat vad som försiggick innan den körde om och stoppade det underliga ekipaget. Nicke var förare i den gula sportbilen och jag satt vid ratten i min från England medhavda Fiat. Något elfel hade uppstått i den, så den hade brakat ihop när jag var på väg från Småland. Det hände utanför Motala, jag fick lift till en bensinstation och från en telefonkiosk utanför macken, ringde jag Nicke. Han var i Täby, men satte sig genast i sin gula sportbil och for till Motala. Där kopplade han Fiaten (med mig i) på släp, trampade på gasen och styde mot huvudstaden. Att fönstren på min bil frostade igen på grund av att värmen och vindrutetorkarna inte fungerade la han inte märke till. Att man inte får ha en bil på släp i ett rep på motorväg längre än till nästa avfart var heller inget Nicke hade noterat, så jag dinglade bakom så gott det gick, tills polisen satte stopp för dårskapen.
           Från Norrköping södra fick det bli småvägar. Det bestämde polisen! Dessutom var vi tvungna att hålla 30 kilometer i timmen och stanna och skrapa min vindruta titt som tätt. Det blev en lång resa. Mitt i natten ankom vi till Stockholms södra förorter och släppte av Fiaten utanför Västberga yrkesgymnasium. Jag fick dock skjuts i en varm, gul sportbil sista biten till Täby. Långt om länge lagade morbror Ragnars studenter min Fiat, som ett led i deras bilmekanikerutbildning.
          Flera månader senare kom domen; Skandinaviska Fritidsmarknadens franchisetagare i Stockholm, det vill säga Nicke Wagemyr, fick tusentals kronor i böter och sex månaders indraget körkort. De sex månaderna reducerades lyckligtvis till tre, efter advokaten Bertil Strids rådiga ingripande. I Nickes jobb ingick bland annat att sälja fritidshus i Stockholms län, framför allt i Roslagen, och innan man säljer husen är det så klart visning. Mäklaren ska vara där och öppna, veta allt om elförbrukningen, lånen, inteckningarna, omgivningarna och så vidare. Inte lätt att sälja annars.
 
Trots ett evigt skjutsande på helgerna fanns det dock inget hinder att
ta sig en lung stund med morgontidningen innan dagens jakt på
fritidshusspekulanter körde igång.
 
          Reguljärtrafiken på vanligaste visningsdagen, alltså söndagar, var under all kritik, knappast reguljär, om man säger så. Tur i oturen att jag fanns till hands. Det var jag som fick köra mäklaren till visningar i Brottby, Åkersberga, Roslags Bro, Rimbo, på Vätö, Väddö och Kungshatt! Väl framkomna till det aktuella objektet fick vi sitta och vänta på att eventuella spekulanter skulle dyka upp. Det var under den tiden jag agerade psykolog och la extra kol på att bota Nickes picknickfobi. Faktiskt riktigt mysigt. Vi fikade och väntade och visade och till slut dök kanske en köpare upp. Sedan sålde Nicke fritidshuset, oftast senare samma vecka, men till kontoret i Marmorhallarna tog han buss och tunnelbana eftersom jag vickade på S:t Görans sjukhus.
 
Här är vinnarbilden där jag kysser den apelsin jag fick av
Nicke efter att jag sprungit fortare än honom runt spåret
i Stolpaskogen.
 
          Från början kände jag absolut ingen i Täby mer än Nicke, varpå jag hängde med honom så mycket som möjligt. Nicke tränade fotboll i IK Frej, ibland följde jag med till träningarna och sprang runt spåret i Täby kyrkby. Jag hatade att springa, men vad gjorde man inte för att slippa vara ensam. En gång lurade jag med honom till Stolpaskogen, för jag ville springa med bara honom och inte hela tiden ägna mig åt att hålla avstånd bakom Frejarna. På den tiden hade jag så bra kondition att det visade sig att jag var snabbare än den aktive fotbollsspelaren runt spåret. Till hans stora förtret hann jag till och med byta skor innan han dök upp bakom backen mot parkeringen vid Ensta krog.
 
Själv satte han sig i skamvrån och skämdes över förlusten.

          Tvättstugan i Näsbydal hade stora fönster som vette mot entréerna, varifrån man kunde se vem som vaskade. I vårt hus bodde en kuf som ofta kom in til tvättstugan när han fick syn på mig. Han var inte direkt flörtig, men jag kände mig något obekväm med honom och vek Nickes kalsonger extra noggrant så att han skulle förstå att jag inte var ledig. Jag ville inte vara otrevlig, utan försökte vara lite social för det kändes som han var en ensam kuf. Han var reslig, bredaxlad och skallig, man la märke till honom på långt håll.
           En ledig vardag när jag hade cyklat till Rösjön för att bada medans Nicke jobbade, kom kufen. Jag såg på långt håll att han hade mig i sikte, där jag satt i min bikini och solade. När han kom fram ställde han frågan direkt; - Vill du hänga med och simma runt sjön? Det är åtta kilometer! – Javisst, svarade jag artigt, reste mig och gick rakt ut i vattnet och började simma, varpå kufen lommade efter. Han var väldigt rolig i början av Rösjön-runt-simningen och han fick mig att skratta, men mot slutet blev han tjatig och det gick så sakta att jag började frysa och blev kall ända in i märgen. Jag kände mig lite irriterad och bad honom sluta prata och snabba upp simningen. Han blev stött, men jag orkade inte simma lika sakta som han, så jag drog ifrån och nådde strax stranden vi hade utgått från. Jag visste av erfarenhet att benen viker sig när man försöker gå på fast mark direkt efter en riktigt lång simtur, så när jag närmade mig stranden gick jag därför sakta i vattnet, upp på land och la mig på min handduk. En lång stund senare kom han släpande mot mig, med knäna skvalpande som gelé, han hackade tänder och läpparna var blå. Han sa med darr på rösten att han ofta hade försökt utmana tjejer att simma runt sjön, men ingen hade nappat tidigare. Efter det slutade kufen dyka upp i tvättstugan och jag kunde ostört fortgå med mitt normalstörda liv i symbios med den körkortslöse Nicke i centrum.
 
En stabil grund att stå på, utan gelé i knäna ;)

Minnenas album! Del 34.

Officiell kärlek!
 
Redan på vår förlovningsdag, efter sex månaders bekantskap, hade
jag börjat peka ut för Nicke var skåpet ska stå. Nicke rättar sig i ledet
och bjuder gästerna på whisky. Svågern Sven ser ut att sukta efter den
ädla drycken.

Vad är en förlovning? Tja, det är väl ett sätt för två personer att officiellt berätta att man har bestämt sig för att skapa ett liv tillsammans. Nicke och jag tvekade inte en sekund, det vill säga Nicke gick med på allt, även fast handlingen i sig egentligen inte betydde något särskilt för honom. Vi beställde smala guldringar hos en guldsmed på Söder och lät gravera dem med namn och datum. Vi valde min 30-årsdag. Tidigt på morgonen den 15 maj 1980 gav vi oss iväg till en udde vid Ullnasjön, bytte ringar i den natursköna omgivningen, frukosterade därefter på medhavda ägg, ostmackor och kaffe. Nicke hade ännu inte berättat för mig att han egentligen avskydde picknick. Han undanhöll helt enkelt sådant som han misstänkte skulle få mig att vackla i förhållandet. Gulligt tycker jag så här i efterhand, då jag numera efter idogt livslångt lockande och pockande, har fått honom att njuta av picknickande.

Tillbaka i lägenheten, ringprydda och lystna, skålade vi i rosa ”Champagne” inhandlat i Bulgarien. Vi öppnade flaskan i badrummet i samband med duschrutinen och det sprutade rosa bubbel över väggarna som därav blev permanent rosarandiga. Under eftermiddagen dök släkten upp för att fira min födelsedag. Det var mamma Vivian, pappa Sigge, syster Eva, svåger Yngve, syskonbarnen Fredrik och Louise, moster Birgit, morbror Ragnar, Nickes syster Birgitta, hennes man Sven och så min före detta svärmor in spe, Eva Grey, som inte hade släppt taget eller hoppet eller önskan om att få bli min svärmor på riktigt. Alla dessa personer kom på kaffe med tårta till vår minimalistiska lya. När vi deklarerade förlovningen tittade min syster på min före detta svärmor in spe, vars ansiktstuttryck på en sekund gick från glädjestrålande till misströstan. Hon hade troligtvis trott att jag var ihop med Nicke som ett litet mellanspel innan jag skulle komma tillbaka till London och äkta hennes son. Aj, aj, aj, där gick hon bet, men hon rättade raskt till sina anletsdrag, för att sedan följa med till Gamla Stan och fira min trettioårsdag… och vår förlovning.
 
Åh vilken fin liten keramikkanna jag fick i 30-årspresent, kanske
fick jag den av systerdottern Louise.
 
I dag agerar kannan pennställ och har sin plats på köksbordet
i Rö.

Mamma och pappa var överförtjusta för de hade tagit Nicke till sina hjärtan i samma ögonblick som de ätit citronsåsen i Forsheda några månader tidigare. Och Nicke i sin tur sa att han för första gången i sitt liv kände att han verkligen tillhörde en riktig familj, min familj, där lusten till livet vida överskred ångesten inför domedagen. Nickes hade blivit lärd av sina frireligiösa föräldrar att leva i rädsla för domedagen. Enligt hans föräldrar bestod största delen av deras barnaskara av svarta får; detta till följd av föräldrarnas religiösa tillhörighet. Stackars dem, de menade inget illa, utan hade bara blivit vettskrämda av sin kyrka.
 
Nicke med delar av sin nya familj, min pappa Sigurd och
mina syskonbarn Louise 6 år och Fredrik 8, 5 år.

Hela gänget, utom syskonbarnen som fick passning hemma, drog sedan in till storstadens lystna majafton och åt en ljuvlig trerättersmiddag i chambre separée i ett valv på en välrenommerad krog i Gamla Stan. Champagnen och vinet flödade innan vi dansade ut i natten, och där i en gränd spelade en irländsk grupp gatumusikanter folkmusik och min före detta svärmor in spe, som var gammal balettdansös, gjorde ett framträdande som fick både musikanterna och förbipasserande att tappa hakorna av beundran. Hon kunde verkligen dansa och även hennes dag övergick i ett lyckorus av all denna uppmärksamhet. Kvällen avslutades med ett besök på Café Opera där ett litet storband spelade. Nicke, påhejad av hela vårt sällskap, gick upp och körde häcken av ”My Way” till allas förtjusning. Vilken morgon, vilken dag, vilken afton och vilken natt det blev i kärlekens tecken och familjens hägn.

Dagen därpå bjöd pappa på lunch på Riche. Nicke och jag kände oss rejält firade och var mycket lyckliga. Vi annonserade förlovningen i Värnamo Nyheter och tanterna och farbröderna i min gamla hembygd fick skvallra vidare om att - Ingen Forshedabo hade dugt åt Marianne Tedenstad, nej hon skulle ha en Stockholmare! Inte kände de till att det var en före detta Ljusnebo som hade vunnit mitt hjärta, men vad gjorde väl det vad man tisslade och tasslade om i Forsheda och Värnamo, när jag var lycklig med min fästman i Täby.

Ett band i guld på livstid.

Minnenas album! Del 33.

Frilansaren.
 
En docka med mina drag, bortglömd på en mörk vind.
 
En ny vardag var i vardande. Sagan om mig som clown på Jönköpings länsteater var all. Det fanns visserligen en svag chans att jag skulle hamna i min småländska länsstad igen, eftersom jag var en av dem som ombetts att göra audition för Gösta Bredefeldt. Gösta skulle sätta upp en stor produktion i Jönköpings län till sommaren, men under våren jobbade han på Riksteatern, som vid den tiden huserade i gamla Filmstaden i Solna. Gösta bjöd mig att komma dit och spela upp ett par scener. - Kom till lunch; sa han. - Trevligt; tänkte jag. När jag anlände tog han med mig till korvkiosken, ställde sig före i kön och köpte en dubbelkorv med räksallad, bostongurka och pulvermos till sig själv. Jag fick köpa min egen. Attans vad snopet, jag som inte ens gillade varmkorv. Men det var bäst att hålla god min. Nog hade jag hellre gått på den närliggande lunchrestaurangen och ätit dagens soppa. Men man vill ju inte inleda ett eventuellt samarbete med att verka petig.

Med korvfylld mage spelade jag upp ett scenario från Drama Centre samt läste en dikt, på småländska. Regissör Bredefeldt verkade gilla vad han såg och jag kände mig nöjd. Några dagar senare ringde Gösta och bjöd hem mig och Nicke till sig. Jag var inte säker på varför, men det visade sig att han ville berätta så här live, och inte över telefon, att han hade beslutat att det var jag som var den utvalda, att det var jag som skulle få rollen i Jönköping. - Jag har sett alla jag ville se, och nu är jag säker. Rollen är din! sa han. - YES!

Under mellantiden återvände jag som vikarierande biträde på S:t Görans sjukhus förlossningsavdelning. Jag minns att det var ganska jobbigt att pendla med buss och tunnelbana mellan Täby och Kungsholmen, särskilt de gånger då man slutade kl 22 på kvällen och började igen kl 07.00 följande morgon. En dag var det SL-strejk och jag tog min lilla Fiat till jobbet. Såklart fanns ingen parkeringsplats kvar, så jag ställde bilen lite lagom olagligt inne på sjukhusområdet och fick förstås en P-bot. Då skrev jag ett brev till berörd myndighet, att på grund av strejken hade jag tvingats ta bilen och eftersom mitt arbete handlade om liv och död, ansåg jag inte att jag skulle behöva betala böter. Boten hävdes omgående och jag kände mig stolt som en tupp, men en aning skamsen. Visst hade jag ett viktigt arbete på sjukhuset, men det var kanske inte jag som räddade liv på arbetsplatsen. Fast vad tusan, en liten vit lögn då och då skadar väl ingen.
 
En udda filur dök upp på vinden. De hittade varandra,
den bortglömda dockan och filuren. Skåpet i bakgrunden
symboliserade den idealistiska drömmen om en bättre
värld. Pjäsen slutade med att de nyfunna vännerna gläntade
på skåpsdörren och ett stark ljus flödade ut, varpå vi öppnade
dörren helt, klev in i skåpet och gick en ljusare framtid till mötes.
 
Denna bilburna eftermiddag svängde jag förbi kulturarbetsförmedlingen på hemvägen. Där satt det en handskriven lapp på anslagstavlan om att Byteatern i Kalmar sökte en inhoppare till en turnerande barnpjäs. Jag fick låna en telefon där på plats och ringde direkt. Följande söndag fick jag en tid att träffa några medarbetare från Byteatern, på cafét vid ett av Stockholms museum. Söndagen kom, jag möttes av tre trevliga Byteatermedlemmar och ett par små urgulliga barn. De bjöd på morotskaka och kaffe och de beskrev pjäsen som hette "Borta på vinden" och rollen de skulle tillsätta. – Ja tack; sa jag. De såg verkligen snopna ut. - Har du redan bestämt att du vill komma? – Utan tvekan; svarade jag. Jag hade någon veckas ytterligare jobb på S:t Görans sedan bar det av till Kalmar.
 
En dockmakare lägger sista handen vid mitt dockansikte.

Vilka sällsamma mästare de var, Byteaterns stommar. De flesta medarbetarna sprang ur en bildkonstnärlig grund, med starka idealistiska visioner om en rättvisare, solidariskare värld. De jobbade med scenografi, ljus, rekvisita, kostym; med trä, färg, papier maché, tyg, dockor; och med trycksaker i form av underfundiga affischer och program. Allt egenproducerat med högsta tänkbara professionalism och de hade valt teaterformen som sin budbärare.
 
Pjäsen jag skulle hoppa in i hette ”Borta på vinden”. Jag gestaltade en docka som hade blivit bortglömd, men som sammanstrålade med en annan udda figur på den mörka vinden, och i och med det fick nytt liv. Att sitta modell hos en dockmakare som tillverkade en docka med mina drag kändes verkligen speciellt, vilken personlig boost. Instuderingen var seriös och det var ett sant nöje att gå till repetitionerna som ägde rum backstage på Kalmars slitna men anrika teater, smyckad med bladguldstuckaturer och vinröd sammet. Regissören Magnus och medspelaren Stefan lyfte mig till högre höjder, nästan i nivå med de bästa ögonblicken på Drama Centre. I början av pjäsen spelades min karaktär enbart av dockan som satt på en stol, efter en stund satt jag med dockan i famnen och var dockförare som gjorde exakt samma rörelser som skådespelerskan, alltså jag. I steg tre övergick det till att jag ensam spelade karaktären. Ett tjugotal euforiska föreställningar genomfördes runt om i Kalmar län.
 
Ett otroligt arbete lades ner på strävan att nå det
ultimata resultatet på alla nivåer. Kolla de detaljerade
finesserna. Min klänning har samma mönster som
dockans, mönstret trycktes på tygerna i rätt proportioner,
lapparna på min röda strumpa var exakt likadana.
Min mask överensstämde in i mista deltalj med
dockans och mitt långa röda hår återskapades med
färgat lin.
 
En dag hade det kommit ett samtal från Jönköpings länsteater till Byteaterns kansli. Jag var inte där eftersom vi i ensemblen var på turné, så den som svarade sa att de kunde be mig ringa tillbaka senare. Det var chefen på Jönköpings lästeater, Bernt Lindqvist, som hade ringt och han hade sagt att han inte behövde prata med mig personligen, sedan lät han meddela att det beslutats på teatern att min medverkan i sommarproduktionen ej längre var aktuell. Gissa om jag kände mig tillplattad när jag fick beskedet på det sättet. Jag delgavs aldrig någon närmare förklaring till denna helomvändning, trots att jag tog kontakt med Bernt senare, vilket i och för sig resulterade i att jag för 500 kronor fick köpa ut dekoren från clowneriet, för eget framtida bruk. Vilken ofattbart mesig förlikning. Svekfullheten plågar när den aktualiseras.

Byteatern gladdes dock åt att jag kunde stanna i Kalmar lite längre än beräknat, eftersom jag då erbjöd min behjälplighet i färdigställandet av en utställning om teaterns då tioåriga verksamhet, med expon både i Kalmar och i Stockholm.
 
Jag bodde bra i Kalmar hos min kusin Jan och
hans sambo med stor svart hund.

Under min Kalmartid bodde jag hos min kusin Jan, och hans sambo. Jag kunde tyvärr inte åka till Täby varje helg, men kärleken mellan Nicke och mig frodades på håll. En gång när längtan blev för svår tog Nicke med sig bonussonen Patrick 11 år, på tåget till Kalmar, så vi kunde klappa på varandra lite extra. I övrigt inträffade de privata höjdpunkterna sent på kvällarna när kusin Janne och jag bänkade oss framför TV:n där de vissa kvällar efter ordinarie sändningstid visade kortfilmer som inte annonserats. Plötsligt kom bara en sketch med Gösta Ekman, tydligen ett skoj-projekt mellan Ekman och Mats Arehn. Detta var alltså ett par år innan dessa sketcher kom ut som film "Papphammar" och ingen kände till vad som egentligen försiggick. Det kändes som om Janne och jag fick var med om massor av smygpremiärer som resulterade i alldeles egna skrattfester, helt i hemlighet.

Femton år senare kom en inbjudan till Byteaterns 25-årsjubileum. Jag for dit och fick träffa alla som jobbat där genom åren. I ett inslag under den festen fick jag i min famn, ett manus samt den fina dockan gjord efter min avbild, och ombads uppträda med en scen ur ”Borta på vinden”. Dockan kändes fortfarande som ett med mig och jag spelade scenen i ett lyckorus. Tack Byteatern för att jag fick medverka i er fina föreställning. Jag beundrar forfarande det engagemang Byteaterns medlemmar lade i sin verksamhet. Politiskt stod jag långt från gruppens idealiserande socialistdrömmar, men de humanitära värderingarna delade vi i allra högsta grad. En lisa för anden efter det själlösa clowneriet i Jönköpings län.
 
Frid över dessa minnen.

Minnenas album! Del 32.

IK FREJ i Burgas, mars 1980.
 
Alla blickar är vända mot Nicke, precis som vanligt. Här står
han utanför hotellet i Burgas och pokulerar med fotbollseliten
i IK Frej.  Nicke flankeras av backen Anders Jonsson,
tränaren Lennart Skargren och Uffe Gustavsson.
 
Bulgarien var ett slutet land, bakom järnridån, fattigt, toppstyrt, kommunistiskt. IK Frejs division 5-lag i fotboll med Nicke som snabb vänsterfotad vänsterytter i laget skulle, under ledning av tränaren Lennart Skargren, resa till Burgas på träningsläger. IK Frej måste ha haft generösa sponsorer eller väldigt bra ekonomi för fotbollsspelarna fick, för en ringa kostnad, ta med sina respektive på resan. Nicke var nykär, gissa om han ville! Förutom ett par hundralappar som vi betalade för resan, lade vi 500 kronor i spenderbyxorna.

Första kvällen i Burgas tog vi en promenad utanför hotellet, det var tillåtet så länge vi inte slog oss i kast med några landsmän. Det första som hände var att en grupp unga bulgarer samlades runt oss, varav den ene kom fram med ett stort leende och sa ”Good Night”. Vi skojade om att vi faktiskt inte var på väg att lägga oss ännu, men efter en liten stund fattade vi att han menade ”Good Evening”, och vi hälsade vänligt tillbaka. Bulgarerna var ute efter att växla in utländsk valuta, vilket var olagligt, men de erbjöd väldigt mycket bättre växlingskurs än bankerna, precis som vi blivit informerade om redan innan vi reste, så vi växlade in vår reskassa där under bar himmel.

Hotellet vi var placerade på ansågs hålla hög klass och var specialutrustat som idrottshotell med dusch på varje rum, i övrigt var det riktigt sunkigt. Dörrhandtagen hängde lösa, fönster var trasiga och personalen var totalt ointresserad av gästerna. Till frukost serverades tunt kaffe/te, yoghurt, och gammalt segt bröd. Det märkliga var att vi såg brödleveransen komma varje morgon med fräscha frukostbröd, men på bordet serverades segt gammalt bröd. Till slut lyckades vi utröna att det var tradition att personalen stal de färska frallorna och serverade unket bröd till gästerna. Inget man reagerade på som bulgar. Varje middag fick vi Tzatziki till förrätt. Jättegott första dagen, men otroligt enahanda efter ett tag.
 
Träningarna ägde rum på en fotbollsplan utanför staden och bussledes passerade vi den ena partisanbyn efter den andra innan vi kom fram till den förträffliga fotbollsplanen. På idrottsplatsen saknades omklädningsrum, så killarna fick åka ombytta, eller snarare oombytta och svettiga på hemvägen, men det fanns ju som sagt duschar på hotellrummen i Burgas. Vi tjejer som var med fick inte gå ut på egen hand, utan var tvungna att följa med. Vi fick sitta i bussen som placerades så att vi kunde se matcherna/träningarna därifrån. Lyx! I bussen satt även två politruker, kompletta med grå trenchcoats och vidbrättade hattar. De kedjerökte och röken låg som lütsendimma i bussen. Blev man kissnödig följde en politruk med och vaktade utanför hytten med hålet i golvet, omringat av ett lager träck, där man fick försöka pricka in strålen. När det var match kom det enbart manlig publik och vi svenskor var de enda av det täcka könet så långt ögat kunde nå. Jag minns särskilt en match då Nicke lyckades, trots eller på grund av min närvaro, imponera på både sina medspelare, sina motspelare och publiken då han gjorde en rush på sin vänstrekant och ensam med en utrusande målvakt, lobbade bollen över densamme rakt in i den högra burgaveln i sann ”Zlatan”-stil.

En eftermiddag, direkt efter träningen blev vi slussade till ett krigsmuseum i en av byarna längs med vägen, för att lära oss om partisanernas helt otroliga hjälteinsatser under andra världskriget. Med politrukerna i hasorna drevs vi som en skock kor genom museilokalerna. Det som visades där, var så långt man kan komma från den västerländska historieskrivning vi hade blivit upplärda med i svenska skolan.

Den kvällen när vi kom tillbaka till hotellet fanns det inget varmvatten och idrottsutövare köade i receptionen för att klaga på läget. IK Frejs medlemmar var inte de enda som klagade, för hotellet härbärgerade flera idrottsklubbar från olika länder, bland annat en fotbollsklubb från ”Alldanskan” och ett damfotbollslag från något annat land. Efter tre dagar fanns det dock fortfarande inget varmvatten på hotellet och svettstanken som låg som ett dallrande täcke i korridorerna började bli påfrestande. Då hände det! Vise idrottsministern kom flygande från Sofia, en bankett serverades på hotellet, Skargren, Jonsson och Wagemyr utsågs till representanter och jag placerades tillsammans med dem mittemot vise idrottsministern och hans följe. Vise idrottsministern var pompös och gästfriheten flödade i samma takt som vodkan rann från fyllda vattenglas genom de bulgariska regeringspolitikernas strupar. Dagen därpå var vattnet varmt i kranarna igen.
 
När vi var i Burgas hade vi känt varandra i tre och en halv månad
och hade tänkt att åka till Istanbul och köpa förlovningsringar,
men det fanns inte tid för det mellan träningspassen.
Här poserar vi vid burgasbrudparets bil. En romantisk pose som
hade varit svår att få Nicke att ställa upp på idag, när kärleken
har mognat något.

En annan kväll såg vi att det dukades upp till bröllop i hotellets festlokal, och en musiker baxade in ett elektriskt Rolandpiano. Naturligtvis kom Nicke i slang med killen som sedan bjöd med oss hem till sig. Jättespännande tyckte vi, men tydligen livsfarligt för honom fick vi reda på. Han lyckades i alla fall smuggla oss, förbi en gammal närsynt hyresvärdinna, in till sitt fyra kvadratmeter stora inhysningsrum. Där bjöd han på kryddigt te och vi pratade halva natten. Han berättade själfullt om hur det var att vara musiker i Bulgarien. Bland annat kom vi fram till att ett Rolandpiano kostade tre gånger så mycket i Bulgarien som det kostade i Sverige. Dessutom gick det inte att få tag på elpianon i musikaffärerna, utan man var tvungen att köpa dem på svarta marknaden, med utländsk valuta. Hela proceduren var olaglig, men ändå det enda sätt på vilket man kunde överleva som frilansande musiker. Just denna musiker var lyckligt lottad och jobbade dagtid som musiklärare, hans lön var patetiskt låg, men han extraknäckte vid bröllop och andra fester och på så sätt hade han fått ihop till pianot. Eftersom han alltid fick betalt i den bulgariska valutan leva, tvangs han gå utanför hotellen och växla in utländsk valuta, precis som ”Good Night”-killen hade gjort första kvällen. ”Good Night”, vilken bedrövelse.
 
En bulgarisk bröllopstårta med tillhörande brudpar i Burgas 1979.
Jag hoppas de fick ett lyckligt liv tillsammans och att de har varandra
ännu.

Dagen efter vårt besök i musikerns hem, tog han med oss till bröllopet, ingen verkade besvärad av att vi egentligen inte hörde till gästerna utan alla var otroligt uppsluppna och glada. Gamla män dansade kosackdanser med varandra och det var häpnadsväckande hur viga de var. Kvinnorna klappade takten och brudparet hyllades med sång och glädje. Jag tror aldrig att jag varit på en mer sorglös och fascinerande fest.

En av de sista dagarna var det träningsfritt och vi var ett stort gäng som gick ut för att handla upp våra leva. Vi kom utanför en affär som tycktes innehålla det mesta man kan tänka sig av bulgariskt handarbete och hantverk. Vi var väl en sju-åtta stycken mycket köpstarka utlänningar som planerade förse oss med souvenirer av olika slag. När vi var på väg in i butiken kom butikspersonalen och sa att vi inte fick komma in, för de hade fått en leverans. Men vi vill handla sa vi. Tyvärr, en varuleverans har kommit, och då stänger butiken. Vi blev verkligen upprörda och sa att vi ville köpa massor av saker och först efter kanske tio minuters tjafs gick de med på att släppa in oss. Jag hittade ett urläckert halssmycke i silver som inramade en turkos, jag hittade en teservis i rosamelerad keramik, jag hittade handvävda, mönstrade dukar, jag hittade vackra handbroderade skjortor, supertrendigt 1980. Någon annan hittade ett fint överkast och så vidare. Denna utsvävning till trots, lyckades vi inte göra av med vår reskassa, så när vi kom till flygplatsen i Sofia och skulle lämna landet, fick vi lägga resten av de bulgariska pengarna i en urna, för man fick under inga omständigheter föra en enda bulgarisk leva ut ur detta föredömliga, kommunistiska idealistland där planhushållning var rådande.

Denna idrottsresa med min nyförälskade Nicke, bekräftade mer än väl de förutfattade meningar jag hade med mig i mitt bagage om tillståndet bakom järnridån. Och när vi kom hem till Täby kändes livet i Nickes etta i Näsbydal som en lyxig tillvaro där romantiken och lyckan flödade i övermått.
 
Tacka vet jag demokrati.

RSS 2.0