Minnenas album! Del 32.

IK FREJ i Burgas, mars 1980.
 
Alla blickar är vända mot Nicke, precis som vanligt. Här står
han utanför hotellet i Burgas och pokulerar med fotbollseliten
i IK Frej.  Nicke flankeras av backen Anders Jonsson,
tränaren Lennart Skargren och Uffe Gustavsson.
 
Bulgarien var ett slutet land, bakom järnridån, fattigt, toppstyrt, kommunistiskt. IK Frejs division 5-lag i fotboll med Nicke som snabb vänsterfotad vänsterytter i laget skulle, under ledning av tränaren Lennart Skargren, resa till Burgas på träningsläger. IK Frej måste ha haft generösa sponsorer eller väldigt bra ekonomi för fotbollsspelarna fick, för en ringa kostnad, ta med sina respektive på resan. Nicke var nykär, gissa om han ville! Förutom ett par hundralappar som vi betalade för resan, lade vi 500 kronor i spenderbyxorna.

Första kvällen i Burgas tog vi en promenad utanför hotellet, det var tillåtet så länge vi inte slog oss i kast med några landsmän. Det första som hände var att en grupp unga bulgarer samlades runt oss, varav den ene kom fram med ett stort leende och sa ”Good Night”. Vi skojade om att vi faktiskt inte var på väg att lägga oss ännu, men efter en liten stund fattade vi att han menade ”Good Evening”, och vi hälsade vänligt tillbaka. Bulgarerna var ute efter att växla in utländsk valuta, vilket var olagligt, men de erbjöd väldigt mycket bättre växlingskurs än bankerna, precis som vi blivit informerade om redan innan vi reste, så vi växlade in vår reskassa där under bar himmel.

Hotellet vi var placerade på ansågs hålla hög klass och var specialutrustat som idrottshotell med dusch på varje rum, i övrigt var det riktigt sunkigt. Dörrhandtagen hängde lösa, fönster var trasiga och personalen var totalt ointresserad av gästerna. Till frukost serverades tunt kaffe/te, yoghurt, och gammalt segt bröd. Det märkliga var att vi såg brödleveransen komma varje morgon med fräscha frukostbröd, men på bordet serverades segt gammalt bröd. Till slut lyckades vi utröna att det var tradition att personalen stal de färska frallorna och serverade unket bröd till gästerna. Inget man reagerade på som bulgar. Varje middag fick vi Tzatziki till förrätt. Jättegott första dagen, men otroligt enahanda efter ett tag.
 
Träningarna ägde rum på en fotbollsplan utanför staden och bussledes passerade vi den ena partisanbyn efter den andra innan vi kom fram till den förträffliga fotbollsplanen. På idrottsplatsen saknades omklädningsrum, så killarna fick åka ombytta, eller snarare oombytta och svettiga på hemvägen, men det fanns ju som sagt duschar på hotellrummen i Burgas. Vi tjejer som var med fick inte gå ut på egen hand, utan var tvungna att följa med. Vi fick sitta i bussen som placerades så att vi kunde se matcherna/träningarna därifrån. Lyx! I bussen satt även två politruker, kompletta med grå trenchcoats och vidbrättade hattar. De kedjerökte och röken låg som lütsendimma i bussen. Blev man kissnödig följde en politruk med och vaktade utanför hytten med hålet i golvet, omringat av ett lager träck, där man fick försöka pricka in strålen. När det var match kom det enbart manlig publik och vi svenskor var de enda av det täcka könet så långt ögat kunde nå. Jag minns särskilt en match då Nicke lyckades, trots eller på grund av min närvaro, imponera på både sina medspelare, sina motspelare och publiken då han gjorde en rush på sin vänstrekant och ensam med en utrusande målvakt, lobbade bollen över densamme rakt in i den högra burgaveln i sann ”Zlatan”-stil.

En eftermiddag, direkt efter träningen blev vi slussade till ett krigsmuseum i en av byarna längs med vägen, för att lära oss om partisanernas helt otroliga hjälteinsatser under andra världskriget. Med politrukerna i hasorna drevs vi som en skock kor genom museilokalerna. Det som visades där, var så långt man kan komma från den västerländska historieskrivning vi hade blivit upplärda med i svenska skolan.

Den kvällen när vi kom tillbaka till hotellet fanns det inget varmvatten och idrottsutövare köade i receptionen för att klaga på läget. IK Frejs medlemmar var inte de enda som klagade, för hotellet härbärgerade flera idrottsklubbar från olika länder, bland annat en fotbollsklubb från ”Alldanskan” och ett damfotbollslag från något annat land. Efter tre dagar fanns det dock fortfarande inget varmvatten på hotellet och svettstanken som låg som ett dallrande täcke i korridorerna började bli påfrestande. Då hände det! Vise idrottsministern kom flygande från Sofia, en bankett serverades på hotellet, Skargren, Jonsson och Wagemyr utsågs till representanter och jag placerades tillsammans med dem mittemot vise idrottsministern och hans följe. Vise idrottsministern var pompös och gästfriheten flödade i samma takt som vodkan rann från fyllda vattenglas genom de bulgariska regeringspolitikernas strupar. Dagen därpå var vattnet varmt i kranarna igen.
 
När vi var i Burgas hade vi känt varandra i tre och en halv månad
och hade tänkt att åka till Istanbul och köpa förlovningsringar,
men det fanns inte tid för det mellan träningspassen.
Här poserar vi vid burgasbrudparets bil. En romantisk pose som
hade varit svår att få Nicke att ställa upp på idag, när kärleken
har mognat något.

En annan kväll såg vi att det dukades upp till bröllop i hotellets festlokal, och en musiker baxade in ett elektriskt Rolandpiano. Naturligtvis kom Nicke i slang med killen som sedan bjöd med oss hem till sig. Jättespännande tyckte vi, men tydligen livsfarligt för honom fick vi reda på. Han lyckades i alla fall smuggla oss, förbi en gammal närsynt hyresvärdinna, in till sitt fyra kvadratmeter stora inhysningsrum. Där bjöd han på kryddigt te och vi pratade halva natten. Han berättade själfullt om hur det var att vara musiker i Bulgarien. Bland annat kom vi fram till att ett Rolandpiano kostade tre gånger så mycket i Bulgarien som det kostade i Sverige. Dessutom gick det inte att få tag på elpianon i musikaffärerna, utan man var tvungen att köpa dem på svarta marknaden, med utländsk valuta. Hela proceduren var olaglig, men ändå det enda sätt på vilket man kunde överleva som frilansande musiker. Just denna musiker var lyckligt lottad och jobbade dagtid som musiklärare, hans lön var patetiskt låg, men han extraknäckte vid bröllop och andra fester och på så sätt hade han fått ihop till pianot. Eftersom han alltid fick betalt i den bulgariska valutan leva, tvangs han gå utanför hotellen och växla in utländsk valuta, precis som ”Good Night”-killen hade gjort första kvällen. ”Good Night”, vilken bedrövelse.
 
En bulgarisk bröllopstårta med tillhörande brudpar i Burgas 1979.
Jag hoppas de fick ett lyckligt liv tillsammans och att de har varandra
ännu.

Dagen efter vårt besök i musikerns hem, tog han med oss till bröllopet, ingen verkade besvärad av att vi egentligen inte hörde till gästerna utan alla var otroligt uppsluppna och glada. Gamla män dansade kosackdanser med varandra och det var häpnadsväckande hur viga de var. Kvinnorna klappade takten och brudparet hyllades med sång och glädje. Jag tror aldrig att jag varit på en mer sorglös och fascinerande fest.

En av de sista dagarna var det träningsfritt och vi var ett stort gäng som gick ut för att handla upp våra leva. Vi kom utanför en affär som tycktes innehålla det mesta man kan tänka sig av bulgariskt handarbete och hantverk. Vi var väl en sju-åtta stycken mycket köpstarka utlänningar som planerade förse oss med souvenirer av olika slag. När vi var på väg in i butiken kom butikspersonalen och sa att vi inte fick komma in, för de hade fått en leverans. Men vi vill handla sa vi. Tyvärr, en varuleverans har kommit, och då stänger butiken. Vi blev verkligen upprörda och sa att vi ville köpa massor av saker och först efter kanske tio minuters tjafs gick de med på att släppa in oss. Jag hittade ett urläckert halssmycke i silver som inramade en turkos, jag hittade en teservis i rosamelerad keramik, jag hittade handvävda, mönstrade dukar, jag hittade vackra handbroderade skjortor, supertrendigt 1980. Någon annan hittade ett fint överkast och så vidare. Denna utsvävning till trots, lyckades vi inte göra av med vår reskassa, så när vi kom till flygplatsen i Sofia och skulle lämna landet, fick vi lägga resten av de bulgariska pengarna i en urna, för man fick under inga omständigheter föra en enda bulgarisk leva ut ur detta föredömliga, kommunistiska idealistland där planhushållning var rådande.

Denna idrottsresa med min nyförälskade Nicke, bekräftade mer än väl de förutfattade meningar jag hade med mig i mitt bagage om tillståndet bakom järnridån. Och när vi kom hem till Täby kändes livet i Nickes etta i Näsbydal som en lyxig tillvaro där romantiken och lyckan flödade i övermått.
 
Tacka vet jag demokrati.

Kommentarer
Postat av: Nica

Som alltid, lysande - och just den här delen av er historia hade jag inte fått mig till livs! Härligt! Och du sporrar mig till samma litterära hjältemod! Pöss Anka

Svar: Tumme upp Anka och "Tummen ur...";) Pöss MTW
Marianne Tedenstad Wagemyr

2014-02-02 @ 02:15:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0