Minnenas album! Del 33.

Frilansaren.
 
En docka med mina drag, bortglömd på en mörk vind.
 
En ny vardag var i vardande. Sagan om mig som clown på Jönköpings länsteater var all. Det fanns visserligen en svag chans att jag skulle hamna i min småländska länsstad igen, eftersom jag var en av dem som ombetts att göra audition för Gösta Bredefeldt. Gösta skulle sätta upp en stor produktion i Jönköpings län till sommaren, men under våren jobbade han på Riksteatern, som vid den tiden huserade i gamla Filmstaden i Solna. Gösta bjöd mig att komma dit och spela upp ett par scener. - Kom till lunch; sa han. - Trevligt; tänkte jag. När jag anlände tog han med mig till korvkiosken, ställde sig före i kön och köpte en dubbelkorv med räksallad, bostongurka och pulvermos till sig själv. Jag fick köpa min egen. Attans vad snopet, jag som inte ens gillade varmkorv. Men det var bäst att hålla god min. Nog hade jag hellre gått på den närliggande lunchrestaurangen och ätit dagens soppa. Men man vill ju inte inleda ett eventuellt samarbete med att verka petig.

Med korvfylld mage spelade jag upp ett scenario från Drama Centre samt läste en dikt, på småländska. Regissör Bredefeldt verkade gilla vad han såg och jag kände mig nöjd. Några dagar senare ringde Gösta och bjöd hem mig och Nicke till sig. Jag var inte säker på varför, men det visade sig att han ville berätta så här live, och inte över telefon, att han hade beslutat att det var jag som var den utvalda, att det var jag som skulle få rollen i Jönköping. - Jag har sett alla jag ville se, och nu är jag säker. Rollen är din! sa han. - YES!

Under mellantiden återvände jag som vikarierande biträde på S:t Görans sjukhus förlossningsavdelning. Jag minns att det var ganska jobbigt att pendla med buss och tunnelbana mellan Täby och Kungsholmen, särskilt de gånger då man slutade kl 22 på kvällen och började igen kl 07.00 följande morgon. En dag var det SL-strejk och jag tog min lilla Fiat till jobbet. Såklart fanns ingen parkeringsplats kvar, så jag ställde bilen lite lagom olagligt inne på sjukhusområdet och fick förstås en P-bot. Då skrev jag ett brev till berörd myndighet, att på grund av strejken hade jag tvingats ta bilen och eftersom mitt arbete handlade om liv och död, ansåg jag inte att jag skulle behöva betala böter. Boten hävdes omgående och jag kände mig stolt som en tupp, men en aning skamsen. Visst hade jag ett viktigt arbete på sjukhuset, men det var kanske inte jag som räddade liv på arbetsplatsen. Fast vad tusan, en liten vit lögn då och då skadar väl ingen.
 
En udda filur dök upp på vinden. De hittade varandra,
den bortglömda dockan och filuren. Skåpet i bakgrunden
symboliserade den idealistiska drömmen om en bättre
värld. Pjäsen slutade med att de nyfunna vännerna gläntade
på skåpsdörren och ett stark ljus flödade ut, varpå vi öppnade
dörren helt, klev in i skåpet och gick en ljusare framtid till mötes.
 
Denna bilburna eftermiddag svängde jag förbi kulturarbetsförmedlingen på hemvägen. Där satt det en handskriven lapp på anslagstavlan om att Byteatern i Kalmar sökte en inhoppare till en turnerande barnpjäs. Jag fick låna en telefon där på plats och ringde direkt. Följande söndag fick jag en tid att träffa några medarbetare från Byteatern, på cafét vid ett av Stockholms museum. Söndagen kom, jag möttes av tre trevliga Byteatermedlemmar och ett par små urgulliga barn. De bjöd på morotskaka och kaffe och de beskrev pjäsen som hette "Borta på vinden" och rollen de skulle tillsätta. – Ja tack; sa jag. De såg verkligen snopna ut. - Har du redan bestämt att du vill komma? – Utan tvekan; svarade jag. Jag hade någon veckas ytterligare jobb på S:t Görans sedan bar det av till Kalmar.
 
En dockmakare lägger sista handen vid mitt dockansikte.

Vilka sällsamma mästare de var, Byteaterns stommar. De flesta medarbetarna sprang ur en bildkonstnärlig grund, med starka idealistiska visioner om en rättvisare, solidariskare värld. De jobbade med scenografi, ljus, rekvisita, kostym; med trä, färg, papier maché, tyg, dockor; och med trycksaker i form av underfundiga affischer och program. Allt egenproducerat med högsta tänkbara professionalism och de hade valt teaterformen som sin budbärare.
 
Pjäsen jag skulle hoppa in i hette ”Borta på vinden”. Jag gestaltade en docka som hade blivit bortglömd, men som sammanstrålade med en annan udda figur på den mörka vinden, och i och med det fick nytt liv. Att sitta modell hos en dockmakare som tillverkade en docka med mina drag kändes verkligen speciellt, vilken personlig boost. Instuderingen var seriös och det var ett sant nöje att gå till repetitionerna som ägde rum backstage på Kalmars slitna men anrika teater, smyckad med bladguldstuckaturer och vinröd sammet. Regissören Magnus och medspelaren Stefan lyfte mig till högre höjder, nästan i nivå med de bästa ögonblicken på Drama Centre. I början av pjäsen spelades min karaktär enbart av dockan som satt på en stol, efter en stund satt jag med dockan i famnen och var dockförare som gjorde exakt samma rörelser som skådespelerskan, alltså jag. I steg tre övergick det till att jag ensam spelade karaktären. Ett tjugotal euforiska föreställningar genomfördes runt om i Kalmar län.
 
Ett otroligt arbete lades ner på strävan att nå det
ultimata resultatet på alla nivåer. Kolla de detaljerade
finesserna. Min klänning har samma mönster som
dockans, mönstret trycktes på tygerna i rätt proportioner,
lapparna på min röda strumpa var exakt likadana.
Min mask överensstämde in i mista deltalj med
dockans och mitt långa röda hår återskapades med
färgat lin.
 
En dag hade det kommit ett samtal från Jönköpings länsteater till Byteaterns kansli. Jag var inte där eftersom vi i ensemblen var på turné, så den som svarade sa att de kunde be mig ringa tillbaka senare. Det var chefen på Jönköpings lästeater, Bernt Lindqvist, som hade ringt och han hade sagt att han inte behövde prata med mig personligen, sedan lät han meddela att det beslutats på teatern att min medverkan i sommarproduktionen ej längre var aktuell. Gissa om jag kände mig tillplattad när jag fick beskedet på det sättet. Jag delgavs aldrig någon närmare förklaring till denna helomvändning, trots att jag tog kontakt med Bernt senare, vilket i och för sig resulterade i att jag för 500 kronor fick köpa ut dekoren från clowneriet, för eget framtida bruk. Vilken ofattbart mesig förlikning. Svekfullheten plågar när den aktualiseras.

Byteatern gladdes dock åt att jag kunde stanna i Kalmar lite längre än beräknat, eftersom jag då erbjöd min behjälplighet i färdigställandet av en utställning om teaterns då tioåriga verksamhet, med expon både i Kalmar och i Stockholm.
 
Jag bodde bra i Kalmar hos min kusin Jan och
hans sambo med stor svart hund.

Under min Kalmartid bodde jag hos min kusin Jan, och hans sambo. Jag kunde tyvärr inte åka till Täby varje helg, men kärleken mellan Nicke och mig frodades på håll. En gång när längtan blev för svår tog Nicke med sig bonussonen Patrick 11 år, på tåget till Kalmar, så vi kunde klappa på varandra lite extra. I övrigt inträffade de privata höjdpunkterna sent på kvällarna när kusin Janne och jag bänkade oss framför TV:n där de vissa kvällar efter ordinarie sändningstid visade kortfilmer som inte annonserats. Plötsligt kom bara en sketch med Gösta Ekman, tydligen ett skoj-projekt mellan Ekman och Mats Arehn. Detta var alltså ett par år innan dessa sketcher kom ut som film "Papphammar" och ingen kände till vad som egentligen försiggick. Det kändes som om Janne och jag fick var med om massor av smygpremiärer som resulterade i alldeles egna skrattfester, helt i hemlighet.

Femton år senare kom en inbjudan till Byteaterns 25-årsjubileum. Jag for dit och fick träffa alla som jobbat där genom åren. I ett inslag under den festen fick jag i min famn, ett manus samt den fina dockan gjord efter min avbild, och ombads uppträda med en scen ur ”Borta på vinden”. Dockan kändes fortfarande som ett med mig och jag spelade scenen i ett lyckorus. Tack Byteatern för att jag fick medverka i er fina föreställning. Jag beundrar forfarande det engagemang Byteaterns medlemmar lade i sin verksamhet. Politiskt stod jag långt från gruppens idealiserande socialistdrömmar, men de humanitära värderingarna delade vi i allra högsta grad. En lisa för anden efter det själlösa clowneriet i Jönköpings län.
 
Frid över dessa minnen.

Kommentarer
Postat av: Nica

Det är lika roligt varje gång!!! Mer, mer, meeeer!!

2014-02-09 @ 14:30:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0