Minnenas album! Del 34.

Officiell kärlek!
 
Redan på vår förlovningsdag, efter sex månaders bekantskap, hade
jag börjat peka ut för Nicke var skåpet ska stå. Nicke rättar sig i ledet
och bjuder gästerna på whisky. Svågern Sven ser ut att sukta efter den
ädla drycken.

Vad är en förlovning? Tja, det är väl ett sätt för två personer att officiellt berätta att man har bestämt sig för att skapa ett liv tillsammans. Nicke och jag tvekade inte en sekund, det vill säga Nicke gick med på allt, även fast handlingen i sig egentligen inte betydde något särskilt för honom. Vi beställde smala guldringar hos en guldsmed på Söder och lät gravera dem med namn och datum. Vi valde min 30-årsdag. Tidigt på morgonen den 15 maj 1980 gav vi oss iväg till en udde vid Ullnasjön, bytte ringar i den natursköna omgivningen, frukosterade därefter på medhavda ägg, ostmackor och kaffe. Nicke hade ännu inte berättat för mig att han egentligen avskydde picknick. Han undanhöll helt enkelt sådant som han misstänkte skulle få mig att vackla i förhållandet. Gulligt tycker jag så här i efterhand, då jag numera efter idogt livslångt lockande och pockande, har fått honom att njuta av picknickande.

Tillbaka i lägenheten, ringprydda och lystna, skålade vi i rosa ”Champagne” inhandlat i Bulgarien. Vi öppnade flaskan i badrummet i samband med duschrutinen och det sprutade rosa bubbel över väggarna som därav blev permanent rosarandiga. Under eftermiddagen dök släkten upp för att fira min födelsedag. Det var mamma Vivian, pappa Sigge, syster Eva, svåger Yngve, syskonbarnen Fredrik och Louise, moster Birgit, morbror Ragnar, Nickes syster Birgitta, hennes man Sven och så min före detta svärmor in spe, Eva Grey, som inte hade släppt taget eller hoppet eller önskan om att få bli min svärmor på riktigt. Alla dessa personer kom på kaffe med tårta till vår minimalistiska lya. När vi deklarerade förlovningen tittade min syster på min före detta svärmor in spe, vars ansiktstuttryck på en sekund gick från glädjestrålande till misströstan. Hon hade troligtvis trott att jag var ihop med Nicke som ett litet mellanspel innan jag skulle komma tillbaka till London och äkta hennes son. Aj, aj, aj, där gick hon bet, men hon rättade raskt till sina anletsdrag, för att sedan följa med till Gamla Stan och fira min trettioårsdag… och vår förlovning.
 
Åh vilken fin liten keramikkanna jag fick i 30-årspresent, kanske
fick jag den av systerdottern Louise.
 
I dag agerar kannan pennställ och har sin plats på köksbordet
i Rö.

Mamma och pappa var överförtjusta för de hade tagit Nicke till sina hjärtan i samma ögonblick som de ätit citronsåsen i Forsheda några månader tidigare. Och Nicke i sin tur sa att han för första gången i sitt liv kände att han verkligen tillhörde en riktig familj, min familj, där lusten till livet vida överskred ångesten inför domedagen. Nickes hade blivit lärd av sina frireligiösa föräldrar att leva i rädsla för domedagen. Enligt hans föräldrar bestod största delen av deras barnaskara av svarta får; detta till följd av föräldrarnas religiösa tillhörighet. Stackars dem, de menade inget illa, utan hade bara blivit vettskrämda av sin kyrka.
 
Nicke med delar av sin nya familj, min pappa Sigurd och
mina syskonbarn Louise 6 år och Fredrik 8, 5 år.

Hela gänget, utom syskonbarnen som fick passning hemma, drog sedan in till storstadens lystna majafton och åt en ljuvlig trerättersmiddag i chambre separée i ett valv på en välrenommerad krog i Gamla Stan. Champagnen och vinet flödade innan vi dansade ut i natten, och där i en gränd spelade en irländsk grupp gatumusikanter folkmusik och min före detta svärmor in spe, som var gammal balettdansös, gjorde ett framträdande som fick både musikanterna och förbipasserande att tappa hakorna av beundran. Hon kunde verkligen dansa och även hennes dag övergick i ett lyckorus av all denna uppmärksamhet. Kvällen avslutades med ett besök på Café Opera där ett litet storband spelade. Nicke, påhejad av hela vårt sällskap, gick upp och körde häcken av ”My Way” till allas förtjusning. Vilken morgon, vilken dag, vilken afton och vilken natt det blev i kärlekens tecken och familjens hägn.

Dagen därpå bjöd pappa på lunch på Riche. Nicke och jag kände oss rejält firade och var mycket lyckliga. Vi annonserade förlovningen i Värnamo Nyheter och tanterna och farbröderna i min gamla hembygd fick skvallra vidare om att - Ingen Forshedabo hade dugt åt Marianne Tedenstad, nej hon skulle ha en Stockholmare! Inte kände de till att det var en före detta Ljusnebo som hade vunnit mitt hjärta, men vad gjorde väl det vad man tisslade och tasslade om i Forsheda och Värnamo, när jag var lycklig med min fästman i Täby.

Ett band i guld på livstid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0