Minnenas album! Del 35.

Poliser och kuf!
 
Han kanske inte var bäst i världen på att bogsera, men
som auktionsutropare åt IK Frej var han en riktig vinnare.
Jag fick förstås skjutsa honom till auktionen eftersom
körkort saknades.
 
Polispatrullen mellan Linköping och Norrköping fick syn på en högerstyrd vit Fiat 600 som susade fram i full speed på motorvägen, norrgående. Det var något lurt med den, sa poliserna, för det kom ingen rök ur avgasröret, fönsterrutorna var igenisade och den lilla Fiaten låg nästan dikt bakom en gul sportbil. Patrullen hade lagt sig bakom och kollat vad som försiggick innan den körde om och stoppade det underliga ekipaget. Nicke var förare i den gula sportbilen och jag satt vid ratten i min från England medhavda Fiat. Något elfel hade uppstått i den, så den hade brakat ihop när jag var på väg från Småland. Det hände utanför Motala, jag fick lift till en bensinstation och från en telefonkiosk utanför macken, ringde jag Nicke. Han var i Täby, men satte sig genast i sin gula sportbil och for till Motala. Där kopplade han Fiaten (med mig i) på släp, trampade på gasen och styde mot huvudstaden. Att fönstren på min bil frostade igen på grund av att värmen och vindrutetorkarna inte fungerade la han inte märke till. Att man inte får ha en bil på släp i ett rep på motorväg längre än till nästa avfart var heller inget Nicke hade noterat, så jag dinglade bakom så gott det gick, tills polisen satte stopp för dårskapen.
           Från Norrköping södra fick det bli småvägar. Det bestämde polisen! Dessutom var vi tvungna att hålla 30 kilometer i timmen och stanna och skrapa min vindruta titt som tätt. Det blev en lång resa. Mitt i natten ankom vi till Stockholms södra förorter och släppte av Fiaten utanför Västberga yrkesgymnasium. Jag fick dock skjuts i en varm, gul sportbil sista biten till Täby. Långt om länge lagade morbror Ragnars studenter min Fiat, som ett led i deras bilmekanikerutbildning.
          Flera månader senare kom domen; Skandinaviska Fritidsmarknadens franchisetagare i Stockholm, det vill säga Nicke Wagemyr, fick tusentals kronor i böter och sex månaders indraget körkort. De sex månaderna reducerades lyckligtvis till tre, efter advokaten Bertil Strids rådiga ingripande. I Nickes jobb ingick bland annat att sälja fritidshus i Stockholms län, framför allt i Roslagen, och innan man säljer husen är det så klart visning. Mäklaren ska vara där och öppna, veta allt om elförbrukningen, lånen, inteckningarna, omgivningarna och så vidare. Inte lätt att sälja annars.
 
Trots ett evigt skjutsande på helgerna fanns det dock inget hinder att
ta sig en lung stund med morgontidningen innan dagens jakt på
fritidshusspekulanter körde igång.
 
          Reguljärtrafiken på vanligaste visningsdagen, alltså söndagar, var under all kritik, knappast reguljär, om man säger så. Tur i oturen att jag fanns till hands. Det var jag som fick köra mäklaren till visningar i Brottby, Åkersberga, Roslags Bro, Rimbo, på Vätö, Väddö och Kungshatt! Väl framkomna till det aktuella objektet fick vi sitta och vänta på att eventuella spekulanter skulle dyka upp. Det var under den tiden jag agerade psykolog och la extra kol på att bota Nickes picknickfobi. Faktiskt riktigt mysigt. Vi fikade och väntade och visade och till slut dök kanske en köpare upp. Sedan sålde Nicke fritidshuset, oftast senare samma vecka, men till kontoret i Marmorhallarna tog han buss och tunnelbana eftersom jag vickade på S:t Görans sjukhus.
 
Här är vinnarbilden där jag kysser den apelsin jag fick av
Nicke efter att jag sprungit fortare än honom runt spåret
i Stolpaskogen.
 
          Från början kände jag absolut ingen i Täby mer än Nicke, varpå jag hängde med honom så mycket som möjligt. Nicke tränade fotboll i IK Frej, ibland följde jag med till träningarna och sprang runt spåret i Täby kyrkby. Jag hatade att springa, men vad gjorde man inte för att slippa vara ensam. En gång lurade jag med honom till Stolpaskogen, för jag ville springa med bara honom och inte hela tiden ägna mig åt att hålla avstånd bakom Frejarna. På den tiden hade jag så bra kondition att det visade sig att jag var snabbare än den aktive fotbollsspelaren runt spåret. Till hans stora förtret hann jag till och med byta skor innan han dök upp bakom backen mot parkeringen vid Ensta krog.
 
Själv satte han sig i skamvrån och skämdes över förlusten.

          Tvättstugan i Näsbydal hade stora fönster som vette mot entréerna, varifrån man kunde se vem som vaskade. I vårt hus bodde en kuf som ofta kom in til tvättstugan när han fick syn på mig. Han var inte direkt flörtig, men jag kände mig något obekväm med honom och vek Nickes kalsonger extra noggrant så att han skulle förstå att jag inte var ledig. Jag ville inte vara otrevlig, utan försökte vara lite social för det kändes som han var en ensam kuf. Han var reslig, bredaxlad och skallig, man la märke till honom på långt håll.
           En ledig vardag när jag hade cyklat till Rösjön för att bada medans Nicke jobbade, kom kufen. Jag såg på långt håll att han hade mig i sikte, där jag satt i min bikini och solade. När han kom fram ställde han frågan direkt; - Vill du hänga med och simma runt sjön? Det är åtta kilometer! – Javisst, svarade jag artigt, reste mig och gick rakt ut i vattnet och började simma, varpå kufen lommade efter. Han var väldigt rolig i början av Rösjön-runt-simningen och han fick mig att skratta, men mot slutet blev han tjatig och det gick så sakta att jag började frysa och blev kall ända in i märgen. Jag kände mig lite irriterad och bad honom sluta prata och snabba upp simningen. Han blev stött, men jag orkade inte simma lika sakta som han, så jag drog ifrån och nådde strax stranden vi hade utgått från. Jag visste av erfarenhet att benen viker sig när man försöker gå på fast mark direkt efter en riktigt lång simtur, så när jag närmade mig stranden gick jag därför sakta i vattnet, upp på land och la mig på min handduk. En lång stund senare kom han släpande mot mig, med knäna skvalpande som gelé, han hackade tänder och läpparna var blå. Han sa med darr på rösten att han ofta hade försökt utmana tjejer att simma runt sjön, men ingen hade nappat tidigare. Efter det slutade kufen dyka upp i tvättstugan och jag kunde ostört fortgå med mitt normalstörda liv i symbios med den körkortslöse Nicke i centrum.
 
En stabil grund att stå på, utan gelé i knäna ;)
Trackback
RSS 2.0