Minnenas album! Del 31.

Störst av allt är kärleken.
 
Visst fick vi kärlek från Astrid och Helmer, men Astrids
kärlek till Jesus var störst.
 
- USCH! sa hon, Astrid Cerudia Ingeborg Larsson född Nygren, min blivande svärmor. Nicke och jag körde hårt tillsammans från första stund, så efter hans lyckosamma introduktion med svärmorsdrömsk citronsåstillagning hos mina föräldrar i Forsheda, var det dags att åka till Hedemora och presentera mig för hans mor och far. Till kaffet frågade blivande svärmodern vad jag jobbade med. Humoristen i mig svarade. – Jag är clown. Jag vet inte hur jag tänkte, eller om jag tänkte över huvud taget, men i min värld borde repliken ha utlöst ett litet skratt, några höjda ögonbryn och en uppmaning att utveckla mitt svar. Men icke sa Nicke, som på intet sätt hade förberett mig på sin mors små särdrag. Hon var frenetisk Pingstvän! Säkert fylld av kärlek för sina nära, men allra närmast henne stod Jesus. Pappa Helmer var också frälst, men ändå en roligt prick som älskade att ordvitsa och skoja till det, medan mamma Astrid hade nedåtgående mungipor och verkade tyngd av sin dömande Gud. Att jobba som clown var synd och kunde enbart leda rakt ner till den brinnande avgrunden. Jag försökte försvara mig lite och sa att jag hade uppträtt i kyrkorum, men det gick inte hem. - Inte i pingstkyrkan! fastslog hon med emfas.

Jag tog ett rejält kliv tillbaka och beslutade mig för att foga mig, så med min nedärvda förmåga lyckades jag charma både Astrid och Helmer. Astrid ställde i ordning bäddsoffan i finrummet och vi övernattade. På morgonen kom blivande svärmodern in med kaffe på sängen, kanelbullar och kakor. Jag höll på att tappa hakan, för något liknande hade jag aldrig upplevt. Till frukost äter man ägg, bröd, gröt och ost, inte kanelbullar och kakor. Jag sneglade på Nicke som inte reagerade. Efter en stund blev jag varse att fikat på sängen inte alls var frukost, utan bara något man äter på söndagar FÖRE frukost. Jahaaa!

När vi höll på att morna oss sattes TV:n på, på högsta volym! Ljudnivån från TV-högtalarna var outhärdlig, men det var en högmässa som sändes och jag tänkte att de blivande svärföräldrarna kanske hörde lite dåligt, så jag försökte att inte bry mig. Men det var verkligen plågsamt, så till slut sänkte Nicke ljudet, varpå modern blev irriterad och höjde igen. Efter några vändor av sänkande och höjande av volymen förklarade mor Astrid att hon hade höjt för min och Nickes skull, för om ljudet var tillräckligt högt trodde hon att vi skulle nås av budskapet som predikades och på så sätt skulle vår chans till evigt liv öka.

Ringen med guldflätorna och den lilla diamanten är lika vacker i dag som
när jag fick den av Nicke i december 1979. Kanske lite sliten bara.
 
Nästkommande helg var det dags för mig att bege mig till London, fira jul i den Claygate-ska Julianfamiljen och därefter avsluta det fem år gamla förhållandet. Innan jag reste kom Nicke nerfarandes till mig i Jönköping. Han gav mig en guldring med en liten diamant, omgärdad av ett mönster som symboliserade mina "guldröda" flätor. Han berättade dessutom att han också skulle åka till London och fira jul, fast på egen hand, vilket han även hade gjort föregående jul. Därefter slet jag mig ur hans famn och reste. Helst hade väl Nicke velat krypa ner i min resväska och kolla att jag verkligen gjorde slut med Julian. Men jag var inte orolig för utgången, för jag visste vad jag ville med min framtid, och i den ingick inte en polygam på annat sätt än platonskt. Jag firade således en något dämpad jul tillsammans med Eva, David, Julian och Kevin Grey i Claygate. Vi celebrerade på juldagen, som sig bör i England.
 
Jag sa adjö till utsikten från mitt köksfönster i London.

Annandag jul tog jag tag i själva början av slutet mellan fyra ögon. Julian reagerade som en hel karl och önskade att han själv skulle få meddela sina föräldrar om mitt uttåg. Jag gick honom till mötes, lämnade Julian ensam i vår/hans lägenhet och tog tuben ner till Bayswater där Nicke satt på sitt hotellrum och bet på naglarna. Under något spänd stämning (jag var ju inte direkt kelsjuk sådär direkt efter slutgörandet med Julian) åkte Nicke och jag ner till Strand. Pygmalion spelades där på en av scenerna, vi lyckades få biljetter och bänkade oss i salongen. Därinne på teatern släppte spänningarna, varpå Nickes och mitt uppträdande föranledde att vi blev artigt tillrättavisade av gentlemannen i raden bakom oss. Han knackade oss på axlarna och bad att vi vänligen skulle spara de heta känsloyttringarna till efter föreställningen.

Jag stannade hos Nicke på hotellet i Bayswater ett par nätter, sedan var jag tvungen att åka tillbaka till föredettingen i lägenheten på Iverson Road och packa för återresan till Sverige. Iskyla rådde där, mentalt på grund av uppbrottet och fysiskt på grund av en köldknäpp norr om Themsen.
 
Vi spelade teater med eleverna på institutionen i Eksjö.
Peo Grape längst till höger och jag i mitten.

”Hemma” i Jönköping väntade hundratalet clownföreställningar som var jobbiga att genomföra eftersom de bara var meningslösa upprepningar av slapsticks, helt i avsaknad av någon berättelse eller logiskt tänkande. Men det fanns strimmor av ljus i arbetslivet. Under två veckor fick jag jobba i ett projekt på ett skolhem som var en institution för barn med speciella mentala tillstånd. Det var i Eksjö. Jag och kollegan Peo Grape samt en dramatiker fick utforma och leda ett improvisations-projekt som resulterade i frapperande framgång, som till exempel att autister talade sammanhängande meningar under övningarna och att flera av eleverna blev lugna och sov bättre på nätterna. Sejouren avslutades med en sagolikt fin föreställning, framtagen av eleverna under min, Peos och dramatikerns vägledning. Det var ett för alla parter meningsfullt och utvecklande arbete som på grund av politiska beslut ej kunde fortgå, då det ansågs alldeles för dyrbart att satsa på detta sätt i en skola med samhällets mest utsatta själar.
 
Vad Nicke letar efter i köksskåpet i Näsbydal minns jag inte,
men han missade i alla fall inte sporten på TV.
 
Allan Svensson kom och hälsade på oss i Täby en kväll. Cigaretterna
tog slut och det var sent på natten, så det fick bli låtsasrökning med
blyertspennor. För en tagg i munnen måste man ju bara ha.

I mars nådde mitt uppdrag i Jönköping sin ände. Nicke hjälpte mig att flytta tillbaks till huvudstaden, fast ändå inte riktigt. Jag hade ju hyrt ut min lägenhet till Allan "Svensson Svensson” Svensson. Allan hade ingen annanstans att ta vägen så han fick bo kvar på Lilla Essingen. Under denna förevändning flyttade jag in i Nickes 26 kvadratmeter på Näsbydalsvägen 16 i Täby. En lösning på Allans problem som Nicke och jag var mycket bekväma med. Vi sa till våra familjer att vi skulle testa att bo tillsammans.
 
Inom oss visste vi att det var för evigt.

Minnenas album! Del 30.

Den högtidliga presentationen.
 
Även om Nicke påstod att han var värdelös på att passa och leka
med barn, lyckades han fånga min systerdotter Louises totala
uppmärksamhet med ett av sina trolleritrick.
 
Nicke hade fått mig på kroken och på den kroken ville jag sitta fast. Det var som att Nicke och jag uppfyllde varandras innersta önskningar om livets mening. Under våra nattliga telefonsamtal var vi osårbara, inget kunde komma mellan oss, trots att vi spenderade timmar med att berätta för varandra om våra respektive tillkortkommanden. Nicke berättade till exempel att han såg sig som en riktigt värdelös pappa som inte alls tyckte om att passa eller leka med barn och jag berättade att jag hade en kille i London som jag inte hade frigjort mig känslomässigt från. Men ingen av oss såg dessa små prekära sakförhållanden som något som skulle kunna stoppa oss från att utveckla vår relation. De var snarare spännande gupp i en rolig puckel-pist-parallell-bana, där målet var lyckolandet.

Fast Nicke var inte alltid helt uppriktig när han beskrev sig själv. Till exempel påstod han att han tyckte om att läsa kulturdelen i Dagens Nyheter medan han egentligen la hela sin själ i sportens tabeller. Eller när jag berättade att jag inte tyckte om att stryka, då sa han att han verkligen gillade det, och ställde sig och strök alla mina kläder så fort han kom till mig, alltså efter den alltid lika passionsartade hälsningsceremonin. Men sådana små vita lögner såg jag mest som charmiga och som ett led i hans strävan att få Jin och Jang att bilda en enhet. Vi var två motpoler som möttes, ta till exempel hans magnifika sinne för oordning och oreda, den stod i bjärt kontrast till mitt orubbliga sinne för ordning och reda. Där kan man säga att vi var som hand i handske redan från första stund. Alla dessa upptäckter till trots, var vi rörande överens om att vi var skapta för varandra.
 

Det här läckra drömhuset lät mina föräldrar bygga och familjen
flyttade in 1961. Hit tog jag Nicke en decemberkväll 1979.

Tredje helgen efter vårt första möte var det dags att presentera Nicke för mina föräldrar. Vi gjorde som vi ofta gjort sedan dess, en spontan utflykt. Nicke hade kommit ner till mig i Jönköping och därifrån fortsatte vi tillsammans, sju mil på gamla E4:an, till Värnamo och sen tretton kilometer på 153:an till Forsheda och Forsgatan 5. Där bodde mamma och pappa i en stor, modern villa, anpassad för den barnfamilj vi var när den byggdes 1961 och vi flyttade in. Den var även anpassad för representation med stora umgängesytor, ping-pong-rum, extra hus på tomten med inomhuspool, bastu, bar och gymnastiksal. Ja, i familjen Tedenstad var vi intresserade av gymnastik och motion på den gamla goda tiden. Mamma hade varit uppvisningsgymnast och hade tillhört en gymnastiktrupp som uppträdde i parkerna, pappa hade varit brottare på ganska hög nivå, min syster Eva och jag var också bra i gympan och höll på en hel del med det på fritiden. Jag är däremot osäker på om min brorsa höll på med något sådant. Nog om detta.
 

Fr. v. Jag, Ingrid, Nicke och Kenta.
Bara ett par månader efter att Nicke och jag träffats gjorde vi vår
första show tillsammans, då mammas skötebarn Forsheda
Rödakorskrets firade 10-årsjubileum. Det var tänkt att
Prinsessan Christina skulle komma, men hon kunde inte,
så det blev vi som underhöll.
 
Jag anlände hem med mitt tre veckor unga förhållande och om man bortser från att vi barn sedan flera år var utflugna så var det precis som vanligt, nämligen full rulle i varje hörn av Forsgatan 5. Min moster Sonja och hennes man Ernie var på besök från Harrison New York och det vankades middag tillsammans med moster Astrid och moster Birgit med respektive, samtidigt som Forsheda Rödakorskrets höll till i gymnastiksalen och färdigställde julprylar till den årliga julbasaren, eller var det auktionen. Hursomhelst, ett femtontal rödakorsare skulle bjudas på kaffe och kakor och mamma med sin otroliga simultankapacitet sprang mellan de olika aktiviteterna när Nicke och jag dök upp. Nicke hann inte mer än hälsa på mamma och pappa och alla mostrarna och morbröderna förrän han följde min mamma till köket. Nicke hade uppfattat mammas situation blixtsnabbt och sa. - Ta du ut fikat till rödakorsgänget så fixar jag såsen. Kaffet serverades i gympasalen, två extra kuvert dukades runt middagsbordet och inom en kvart serverades kassler med ris, varma grönsaker, sallad och CITRONSÅS. Halva släkten och hela rödakorskretsen hade därmed fått sitt, och min nya kille var en i familjen. Wow, vilken svärmorsdröm.

Han som gjorde såsen alltså.

Minnenas album! Del 29.

Nu agnas krokarna.
 

Här sitter jag på Jönköpings Länsteater och längtar efter det rätte,
dock ingen av herrarna på
bilden. Fr.v. Regissören Colomaioni och
producenten Ewers.
 

På söndagsmorgonen insåg vännen från Täby att han borde återförenas med personen han rest till Jönköping för att umgås med, nämligen Kenta. Vännen från Täby och jag tog således fram våra almanackor, satte oss mittemot varandra vid köksbordet och bläddrade febrilt för att försöka finna en tid att träffas snart igen, men det såg inte lovande ut. Vännen från Täby var minst sagt fullbokad. Han drev ett mäklarkontor, Skandinaviska Fritidmarknaden i Ostermans gamla lokaler på Birger Jarlsgatan i Stockholm, han var dessutom sångare i ett dansband, Boboz i Uppsala, med allt vad det innebar av repetitioner och spelningar. Därutöver spelade han fotboll med IK Frej i Täby kyrkby, de hade träning och matcher titt som tätt. En gång i veckan umgicks han också med sin tillgivne bonusson Patrick, och allt detta mer än trettio mil nordost om Jönköping.

 


Kenta och vännen från Täby muciserade ofta tillsammans, här hemma
hos Ingrid och Kenta i Jönköping.
 

Mitt liv såg inte alls ut som vännen från Täbys, nej mitt handlade vid den här tiden enbart om clowneri och längtan. Clowneri i vareviga byahåla i hela Jönköpings län och längtan efter en älskvärd, barntörstande man att dela livet med. Ja, så var det faktiskt. Att jag hade börjat dejta en alldeles för ung beundrare och en alldeles för gift medspelare senaste tiden var bara ett sätt att komma bort från min gamla engelska passion under sökandet efter den rätte. Och ni må tro att det var fler som ville se mig lyckligt i hamn. Det var mamma, pappa, syskon, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder och det var farmor. Kort sagt alla väntade på att Marianne skulle stadga sig. Fast jag kan nog säga att den som trånade mest var i alla fall jag. Dessutom ansågs man ännu i slutet av 70-talet som överårig om man riskerade att bli förstföderska efter trettio, så min biologiska klocka tickade alldeles för fort.

 

 
Boboz orkester.

 

Kommande lördag hade Boboz spelning i Uppsala, och på söndagen hade mitt clownteam två inlagda föreställningar, så första möjliga träffetid enligt min och vännen från Täbys kalendarier skulle kunna bli om två veckor, en evighet i sammanhang som dessa. Vi slingrade oss slutligen ur varandras famntag med en överenskommelse att jag skulle ta flyget upp till Stockholm lördag åttedag och vänta in honom i hans lägenhet tills han kom tillbaks mitt i natten efter ännu en dansbandsspelning. På så sätt skulle vi få en halv natt och nästan en hel söndag på oss att klämma mer på varandra, mentalt och fysiskt. Fram till dess var det fasta hemtelefoner som gällde.

 

Nu var tiden inne att spela sina kort med klokhet. Jag satt med en fyrfärgig hand. Hjärter: Den där Nickes hjärta verkade jag ha fått att klappa på ett speciellt sätt.  Spader: Den där teknikern från Riksteatern som ringde stup kvarten när han hade vägarna förbi gav mig bara spader och han var ju bara 19 år! Ruter: Den där snygge kollegan på teatern och ständige middagskavaljeren var ju redan gift och egentligen en ganska fyrkantig person, absolut inget för mig.  Klöver: Julian-passionen i England som ständigt saknade klöver, vägrade släppa taget eftersom jag var navet i hans liv. I nutidens terminologi skulle han säkert dessutom kallas polygam, vilket inte passade mig alls. Trots dessa fakta om honom hade jag bokat en biljett till London för att vi skulle fira jul tillsammans hemma hos hans konstnärliga, kreativa, livliga familj i Claygate. Den familj som tillsammans med Julian och Drama Centre och alla vänner i London hade givit mig ett så annorlunda perspektiv på livet. Jag njöt i fulla drag av dessa mig tillkomna livsbetingelser, men ändå kände jag en omättlig längtan efter att få kombinera dem i skapandet av en konventionell, trygg familjebildning precis en sådan jag själv hade växt upp i. Alltså var det ganska enkelt att bekänna färg. Det blev hjärter.

 

Under första veckan efter att vi hade träffats, hjärter och jag, ringde han mig varje kväll vid 22-tiden och vi pratade i minst två timmar. Han ville verkligen lära känna den äkta personen bakom clownmasken, samtidigt som vi båda upplevde en lätthet i att dryfta allvar, sorg, humor och glädjeämnen. Vi pratade om allt, allt, allt och lärde känna varandra molekylärt via trådbunden telefoni. Vi var helt enkelt kompatibla.

 
Han skrev ett brev till mig daterat 791121, alltså fem dagar
efter träffedagen, men det kom aldrig på lådan. Det
dök upp ett kvarts sekel senare när vi flyttade till Rö.
Avsändaren har godkänt publicering på denna blogg.
 

Lördagen som följde kändes ensammare än någonsin, men jag hade min kära moster Elsa att besöka. Hon låg på Jönköpings lasarett sedan några dagar tillbaka och jag brukade gå dit och läsa Värnamo Nyheter för henne. Elsa var helt blind sedan 40 år tillbaka så hon uppskattade verkligen högläsning ur dagens avisa. På söndagen hade Ingrid och jag två clownföreställningar mitt på dagen och efter dem blev det visit hos moster Elsa igen. På väg tillbaka därifrån passerade jag Ingrid och Kenta för att lämna tillbaka en utläst bok och kanske låna en ny. Jag knackade på dörren… den öppnades… av vännen från Täby. Han hade kommit hem till sitt tysta täbyhem vid tretiden på natten, efter en spelning i Uppsala, sovit till tolv på söndagen och kände när han vaknade att längtan efter clownen i Jönköping var ol-i-i-i-dlig, varpå han satte sig i bilen och körde de trettio milen för att upptäcka att jag inte var hemma. Då fortsatte han till Ingrid och Kenta som visste att jag var på ingående och där väntade han ut min ankomst. När han öppnade dörren slutade jorden snurra och han omfamnade mig i den längsta kram jag någonsin fått. Arla måndag morgon körde han tillbaka till Stockholm och öppnade sitt kontor klockan 09.00.

 


På Skandinaviska Fritidsmarknaden gällde tredelad kostym.
 

Ännu en vecka förlöpte med timslånga kvällssamtal, men när lördagen kom var det dags för äkta vara. Jag flög upp till Stockholm, hade fått nyckeln till vännen från Täbys lya i Näsbydal. Väl där hängde jag upp en medhavd mistel över sängen, sedan duschade jag och borstade tänderna en gång i timmen, medan jag inväntade dansbandssångarens återkomst.

 

Kl 03.00 klev han in genom dörren och efter en intensiv kramningsakt dukade han upp den ena läckerheten efter den andra. Nattamat han hade inhandlat på Östermalmshallarna för att imponera på mig. Han hade även anlitat en städerska som hade sanerat. Ja, ja, det var ju inte direkt pedantiskt hemma hos honom, men städerskan hade i alla fall lyckats få det att se anständigt ut. Och utan tvekan kände jag i den stunden överseende med alla eventuella bristande egenskaper vare sig det gällde ordningssinne eller något annat, för killen bakom fasaden bar ändå på riktig kärlek. Vid detta tillfälle, exakt två veckor efter vårt första möte, hade han lyckats pricka mitt hjärta med Eros pilar. Vännen från Täby hette förresten Nils Roland Wagemyr men kallades rätt och slätt för Nicke.

 

Det nappade.    


Minnenas album! Del 28.

En duschkabin och en vän från Täby.
 
Värnamo Tidningen gjorde ett stort reportage om mig
när jag kom tillbaks till Forsheda som skådespelerska.
 
Jönköpings Länsteaters lokaler bestod av väldigt udda ytor, belägen som den var i en del av den gamla krügerska tändsticksfabriken. Ett stort rum var inrett med en duschkabin i ena hörnet, ingenting annat. Rummet hade inte ens en vanlig golvbrunn som i moderna våtutrymmen, varpå vattnet enbart kunde rinna ut via duschkabinens avlopp. Här följer en anekdot baserad på en händelse i duschrummet på Jönköpings Länsteater en afton i oktober 1979.

Jag hade bestämt träff med en skådiskollega som var trevlig, snygg, flörtig och… gift. Han veckopendlade och hyrde i andra hand tvärs över gatan från mig. Vi levde båda ensamt i vardagen, så vi dinerade tillsammans då och då. Denna specifika kväll skulle vi till residentstadens källarkrog, ett mysigt ställe liknande krogarna under valven i Gamla Stan i Stockholm. Under dagen hade jag varit turnéchaufför, dekorbyggare och clown i tre föreställningar (två förmiddagsföresällningar i en lågstadieskola i Nässjö och en eftermiddagsföreställning i missionshuset i en by i närheten av Axamo flygplats). När min kvinnliga kollega och jag var klara för dagen beslutade jag mig för att ta en snabbdusch på teatern innan middagsdejten. Vattenledningarna i gamla tändsticksfabriken var långa och det tog tid innan varmvattnet nådde duschsilen. Effektiv som jag är, satte jag på varmvattenkranen först, klädde sedan av mig, la kläderna prydligt på golvet och kände att jag behövde pudra näsan, så jag svepte en handuk runt kroppen, rusade genom lokalerna till närmst belägna damrum, uträttade mitt ärende och sprang tillbaka. Jippi! När jag öppnade dörren till duschrummet hade duschslangen åkt av sitt fäste och låg och sprutade vatten rakt ut i rummet. Kläderna simmade runt på golvet, jag vadade fram till duschen, stängde av vattnet, letade sedan febrilt efter en städskrubb och hittade till slut en hink och en svabb, torkade golvet med en rasande fart, duschade i ilfart och hittade några gamla träningskläder att dra på mig. Klockan 19.00 mötte jag den snygge, precis som planerat. Han reagerade på min klädsel och jag berättade vad som hade hänt. Vi pladdrade och skrattade oss igenom middagen, utifrån sett såg vi väl ut som ett udda men mycket lyckligt par.

När vi satt där matta av skratt, mätta, smuttandes vårt kaffe på maten kom de två, i förra blogginlägget nämnda, belackande kollegorna ut från ett valv bredvid. Vi hade inte sett dem tidigare, men de slog sig ner hos oss och med falska leenden antydde de att de hade hört allt!? Den fisförnäme, manlige besserwissern började prata i Labantermer som Mobile, Near, Space, Weight och Time, en terminologi inom vissa dans- och teaterutbildningar, specifikt känd via Yat Malmgren, en av Drama Centres grundare och huvudlärare samt gästföreläsare på Teaterhögskolan i Göteborg. Besserwissern försökte sätta dit mig om betydelsen av dessa termer. Så patetiskt, med tanke på att jag hade utbildat mig tre år vid Drama Centre of London, Yat Malmgren hade blivit min vän och dessa specialuttryck hade varit en del av mitt vardagsspråk sedan 1975. Jag blev bara uppnosig och svarade - Jag förstår inte vad du pratar om. Varpå den enfaldige skådisen valde att tro att så var fallet. Detta polerade inte mina solkade känslor gentemot personen i fråga. Men min snygge bordskavaljer lät sig inte bekommas och tillsammans med honom lämnade jag krogen med dessa två tisslande och tasslande kollegor utan att ha påverkats i synlig bemärkelse. Jo förresten, de fick oss att fnittra hela vägen till Rosenlundsområdet.

Morgonen därpå var det krismöte med facket igen, precis som så många morgnar tidigare, men denna gång handlade det inte om ett spekulativt myteri mot chefen, utan det krisades om en helt ny sak. Ämnet var ”Trampa inte på länsteaterns städare” och jag blev tilldelad huvudrollen. Just det! Jag som skådespelare borde ha ringt städaren i stället för att torka upp efter min fadäs med duschen kvällen före!! Vad var det som hände mig? Jag som hade kämpat så för att komma med i Teaterförbundet, eftersom det på den tiden krävdes medlemskap där för att få jobb i branschen, kunde knappast fatta att jag hade hört rätt. Förlåt, men vad menade de? Borde jag, för att jag var skådespelare och inte städare, ha ringt städaren och krävt att hen skulle komma in efter sin ordinarie arbetstid och svabba efter mig efter att jag hade fått vattnet att spruta ut i rummet på grund av min oförsiktighet? Nåväl, alla på teatern var inte samma sort. Jag lämnar härmed anekdoten om duschkabinsmissödet och övergår till viktigare händelser i mitt liv.
 
Kenta Dahlgren presenterade mig för sin vän från Täby.

Det fanns ett skådespelarpar i Jönköping som tog hand om mig lite extra. De hette Ingrid Wallin och Kent-Arne Dahlgren och var sambos. Ingrid, som några år senare spelade den söta tjejen i rosa skiddräkt i Lasse Åbergs ”Sällskapsresan II” hade tidigare jobbat med teaterchefen Bernt Lindqvist i Skellefteå och kommit med till Småland därifrån. Kent–Arne hade varit en flitigt anlitad frilansande radio, film- och teaterskådespelare som blivit erbjuden fast tjänst på den nybildade länsteatern i Jönköping. Dessa två brukade bjuda hem mig till sig lite då och då, Ingrid var förresten också min huvudpartner när vi var ute och spelade ”Clowneri”. Jag tyckte det kändes dumt att bara för att jag var ensam var det alltid de som skulle bjuda mig. Det ville jag ändra på och bestämde att kommande lördag var det min tur att bjuda hem dem till mig. Dagen innan de skulle komma sa de att det hade fått förhinder för en kompis till Kent-Arne från Täby hade plötsligt dykt upp. - Jamen ta med honom då. sa jag.

På fredagskvällen var jag ute och svirade med en tekniker från Riksteatern som hade vägarna förbi, vi gick bland annat och dansade på Stadshotellet där vi stötte på hela gänget från Riksteatern samt Ingrid, Kenta-Arne och vännen från Täby som bjöd upp till dans innan kvällen var all.
 
Följande dag tillagade jag en välsmakande hummerlåda efter mammas utsökta recept och på kvällen kom Ingrid, Kent-Arne och vännen från Täby hem till mig och avnjöt delikatessen. Kent-Arne hade med sig sin gitarr som han senare under kvällen trakterade virtuost och vännen från Täby uppljöd den vackraste tänkbara baryton. Vi hade verkligen trevligt tillsammans, Ingrid, Kent-Arne, vännen från Täby och jag. Vännen från Täby bar en hiskeligt gul-brun-rutig jacka och bruna manchesterbyxor, hade vågigt ljust hår, alldeles för långt för min smak, polisonger och en ganska omodern yvig mustasch, men hans ögon var snälla, stora, blå och såg kärleksfullt, djupt, rakt in i mina. Trots att det var Ingrid och Kent-Arne han hade bilat från Täby till Jönköping för att hälsa på, följde inte vännen från Täby med tillbaka hem till dem. Det var lördagen den 17 november, anno 1979.
 
Den så kallade träffedagen.

RSS 2.0