Minnenas album! Del 28.

En duschkabin och en vän från Täby.
 
Värnamo Tidningen gjorde ett stort reportage om mig
när jag kom tillbaks till Forsheda som skådespelerska.
 
Jönköpings Länsteaters lokaler bestod av väldigt udda ytor, belägen som den var i en del av den gamla krügerska tändsticksfabriken. Ett stort rum var inrett med en duschkabin i ena hörnet, ingenting annat. Rummet hade inte ens en vanlig golvbrunn som i moderna våtutrymmen, varpå vattnet enbart kunde rinna ut via duschkabinens avlopp. Här följer en anekdot baserad på en händelse i duschrummet på Jönköpings Länsteater en afton i oktober 1979.

Jag hade bestämt träff med en skådiskollega som var trevlig, snygg, flörtig och… gift. Han veckopendlade och hyrde i andra hand tvärs över gatan från mig. Vi levde båda ensamt i vardagen, så vi dinerade tillsammans då och då. Denna specifika kväll skulle vi till residentstadens källarkrog, ett mysigt ställe liknande krogarna under valven i Gamla Stan i Stockholm. Under dagen hade jag varit turnéchaufför, dekorbyggare och clown i tre föreställningar (två förmiddagsföresällningar i en lågstadieskola i Nässjö och en eftermiddagsföreställning i missionshuset i en by i närheten av Axamo flygplats). När min kvinnliga kollega och jag var klara för dagen beslutade jag mig för att ta en snabbdusch på teatern innan middagsdejten. Vattenledningarna i gamla tändsticksfabriken var långa och det tog tid innan varmvattnet nådde duschsilen. Effektiv som jag är, satte jag på varmvattenkranen först, klädde sedan av mig, la kläderna prydligt på golvet och kände att jag behövde pudra näsan, så jag svepte en handuk runt kroppen, rusade genom lokalerna till närmst belägna damrum, uträttade mitt ärende och sprang tillbaka. Jippi! När jag öppnade dörren till duschrummet hade duschslangen åkt av sitt fäste och låg och sprutade vatten rakt ut i rummet. Kläderna simmade runt på golvet, jag vadade fram till duschen, stängde av vattnet, letade sedan febrilt efter en städskrubb och hittade till slut en hink och en svabb, torkade golvet med en rasande fart, duschade i ilfart och hittade några gamla träningskläder att dra på mig. Klockan 19.00 mötte jag den snygge, precis som planerat. Han reagerade på min klädsel och jag berättade vad som hade hänt. Vi pladdrade och skrattade oss igenom middagen, utifrån sett såg vi väl ut som ett udda men mycket lyckligt par.

När vi satt där matta av skratt, mätta, smuttandes vårt kaffe på maten kom de två, i förra blogginlägget nämnda, belackande kollegorna ut från ett valv bredvid. Vi hade inte sett dem tidigare, men de slog sig ner hos oss och med falska leenden antydde de att de hade hört allt!? Den fisförnäme, manlige besserwissern började prata i Labantermer som Mobile, Near, Space, Weight och Time, en terminologi inom vissa dans- och teaterutbildningar, specifikt känd via Yat Malmgren, en av Drama Centres grundare och huvudlärare samt gästföreläsare på Teaterhögskolan i Göteborg. Besserwissern försökte sätta dit mig om betydelsen av dessa termer. Så patetiskt, med tanke på att jag hade utbildat mig tre år vid Drama Centre of London, Yat Malmgren hade blivit min vän och dessa specialuttryck hade varit en del av mitt vardagsspråk sedan 1975. Jag blev bara uppnosig och svarade - Jag förstår inte vad du pratar om. Varpå den enfaldige skådisen valde att tro att så var fallet. Detta polerade inte mina solkade känslor gentemot personen i fråga. Men min snygge bordskavaljer lät sig inte bekommas och tillsammans med honom lämnade jag krogen med dessa två tisslande och tasslande kollegor utan att ha påverkats i synlig bemärkelse. Jo förresten, de fick oss att fnittra hela vägen till Rosenlundsområdet.

Morgonen därpå var det krismöte med facket igen, precis som så många morgnar tidigare, men denna gång handlade det inte om ett spekulativt myteri mot chefen, utan det krisades om en helt ny sak. Ämnet var ”Trampa inte på länsteaterns städare” och jag blev tilldelad huvudrollen. Just det! Jag som skådespelare borde ha ringt städaren i stället för att torka upp efter min fadäs med duschen kvällen före!! Vad var det som hände mig? Jag som hade kämpat så för att komma med i Teaterförbundet, eftersom det på den tiden krävdes medlemskap där för att få jobb i branschen, kunde knappast fatta att jag hade hört rätt. Förlåt, men vad menade de? Borde jag, för att jag var skådespelare och inte städare, ha ringt städaren och krävt att hen skulle komma in efter sin ordinarie arbetstid och svabba efter mig efter att jag hade fått vattnet att spruta ut i rummet på grund av min oförsiktighet? Nåväl, alla på teatern var inte samma sort. Jag lämnar härmed anekdoten om duschkabinsmissödet och övergår till viktigare händelser i mitt liv.
 
Kenta Dahlgren presenterade mig för sin vän från Täby.

Det fanns ett skådespelarpar i Jönköping som tog hand om mig lite extra. De hette Ingrid Wallin och Kent-Arne Dahlgren och var sambos. Ingrid, som några år senare spelade den söta tjejen i rosa skiddräkt i Lasse Åbergs ”Sällskapsresan II” hade tidigare jobbat med teaterchefen Bernt Lindqvist i Skellefteå och kommit med till Småland därifrån. Kent–Arne hade varit en flitigt anlitad frilansande radio, film- och teaterskådespelare som blivit erbjuden fast tjänst på den nybildade länsteatern i Jönköping. Dessa två brukade bjuda hem mig till sig lite då och då, Ingrid var förresten också min huvudpartner när vi var ute och spelade ”Clowneri”. Jag tyckte det kändes dumt att bara för att jag var ensam var det alltid de som skulle bjuda mig. Det ville jag ändra på och bestämde att kommande lördag var det min tur att bjuda hem dem till mig. Dagen innan de skulle komma sa de att det hade fått förhinder för en kompis till Kent-Arne från Täby hade plötsligt dykt upp. - Jamen ta med honom då. sa jag.

På fredagskvällen var jag ute och svirade med en tekniker från Riksteatern som hade vägarna förbi, vi gick bland annat och dansade på Stadshotellet där vi stötte på hela gänget från Riksteatern samt Ingrid, Kenta-Arne och vännen från Täby som bjöd upp till dans innan kvällen var all.
 
Följande dag tillagade jag en välsmakande hummerlåda efter mammas utsökta recept och på kvällen kom Ingrid, Kent-Arne och vännen från Täby hem till mig och avnjöt delikatessen. Kent-Arne hade med sig sin gitarr som han senare under kvällen trakterade virtuost och vännen från Täby uppljöd den vackraste tänkbara baryton. Vi hade verkligen trevligt tillsammans, Ingrid, Kent-Arne, vännen från Täby och jag. Vännen från Täby bar en hiskeligt gul-brun-rutig jacka och bruna manchesterbyxor, hade vågigt ljust hår, alldeles för långt för min smak, polisonger och en ganska omodern yvig mustasch, men hans ögon var snälla, stora, blå och såg kärleksfullt, djupt, rakt in i mina. Trots att det var Ingrid och Kent-Arne han hade bilat från Täby till Jönköping för att hälsa på, följde inte vännen från Täby med tillbaka hem till dem. Det var lördagen den 17 november, anno 1979.
 
Den så kallade träffedagen.

Kommentarer
Postat av: anneli jonasson

Hej!
Vill bara berätta att kent-arne var min pappa. Det var trevligt att läsa om han och Ingrid.

Svar: Oj, såg detta först nu eftersom jag inte varit inne på min blogg. Jag minns att Kenta sa att han hade en dotter, men att han inte hade levt med henne. Jag hoppas du har det bra och att jag inte kränkt någon med mina minnen.
Marianne Tedenstad Wagemyr

2015-12-16 @ 22:42:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0