Minnenas album! Del 29.

Nu agnas krokarna.
 

Här sitter jag på Jönköpings Länsteater och längtar efter det rätte,
dock ingen av herrarna på
bilden. Fr.v. Regissören Colomaioni och
producenten Ewers.
 

På söndagsmorgonen insåg vännen från Täby att han borde återförenas med personen han rest till Jönköping för att umgås med, nämligen Kenta. Vännen från Täby och jag tog således fram våra almanackor, satte oss mittemot varandra vid köksbordet och bläddrade febrilt för att försöka finna en tid att träffas snart igen, men det såg inte lovande ut. Vännen från Täby var minst sagt fullbokad. Han drev ett mäklarkontor, Skandinaviska Fritidmarknaden i Ostermans gamla lokaler på Birger Jarlsgatan i Stockholm, han var dessutom sångare i ett dansband, Boboz i Uppsala, med allt vad det innebar av repetitioner och spelningar. Därutöver spelade han fotboll med IK Frej i Täby kyrkby, de hade träning och matcher titt som tätt. En gång i veckan umgicks han också med sin tillgivne bonusson Patrick, och allt detta mer än trettio mil nordost om Jönköping.

 


Kenta och vännen från Täby muciserade ofta tillsammans, här hemma
hos Ingrid och Kenta i Jönköping.
 

Mitt liv såg inte alls ut som vännen från Täbys, nej mitt handlade vid den här tiden enbart om clowneri och längtan. Clowneri i vareviga byahåla i hela Jönköpings län och längtan efter en älskvärd, barntörstande man att dela livet med. Ja, så var det faktiskt. Att jag hade börjat dejta en alldeles för ung beundrare och en alldeles för gift medspelare senaste tiden var bara ett sätt att komma bort från min gamla engelska passion under sökandet efter den rätte. Och ni må tro att det var fler som ville se mig lyckligt i hamn. Det var mamma, pappa, syskon, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder och det var farmor. Kort sagt alla väntade på att Marianne skulle stadga sig. Fast jag kan nog säga att den som trånade mest var i alla fall jag. Dessutom ansågs man ännu i slutet av 70-talet som överårig om man riskerade att bli förstföderska efter trettio, så min biologiska klocka tickade alldeles för fort.

 

 
Boboz orkester.

 

Kommande lördag hade Boboz spelning i Uppsala, och på söndagen hade mitt clownteam två inlagda föreställningar, så första möjliga träffetid enligt min och vännen från Täbys kalendarier skulle kunna bli om två veckor, en evighet i sammanhang som dessa. Vi slingrade oss slutligen ur varandras famntag med en överenskommelse att jag skulle ta flyget upp till Stockholm lördag åttedag och vänta in honom i hans lägenhet tills han kom tillbaks mitt i natten efter ännu en dansbandsspelning. På så sätt skulle vi få en halv natt och nästan en hel söndag på oss att klämma mer på varandra, mentalt och fysiskt. Fram till dess var det fasta hemtelefoner som gällde.

 

Nu var tiden inne att spela sina kort med klokhet. Jag satt med en fyrfärgig hand. Hjärter: Den där Nickes hjärta verkade jag ha fått att klappa på ett speciellt sätt.  Spader: Den där teknikern från Riksteatern som ringde stup kvarten när han hade vägarna förbi gav mig bara spader och han var ju bara 19 år! Ruter: Den där snygge kollegan på teatern och ständige middagskavaljeren var ju redan gift och egentligen en ganska fyrkantig person, absolut inget för mig.  Klöver: Julian-passionen i England som ständigt saknade klöver, vägrade släppa taget eftersom jag var navet i hans liv. I nutidens terminologi skulle han säkert dessutom kallas polygam, vilket inte passade mig alls. Trots dessa fakta om honom hade jag bokat en biljett till London för att vi skulle fira jul tillsammans hemma hos hans konstnärliga, kreativa, livliga familj i Claygate. Den familj som tillsammans med Julian och Drama Centre och alla vänner i London hade givit mig ett så annorlunda perspektiv på livet. Jag njöt i fulla drag av dessa mig tillkomna livsbetingelser, men ändå kände jag en omättlig längtan efter att få kombinera dem i skapandet av en konventionell, trygg familjebildning precis en sådan jag själv hade växt upp i. Alltså var det ganska enkelt att bekänna färg. Det blev hjärter.

 

Under första veckan efter att vi hade träffats, hjärter och jag, ringde han mig varje kväll vid 22-tiden och vi pratade i minst två timmar. Han ville verkligen lära känna den äkta personen bakom clownmasken, samtidigt som vi båda upplevde en lätthet i att dryfta allvar, sorg, humor och glädjeämnen. Vi pratade om allt, allt, allt och lärde känna varandra molekylärt via trådbunden telefoni. Vi var helt enkelt kompatibla.

 
Han skrev ett brev till mig daterat 791121, alltså fem dagar
efter träffedagen, men det kom aldrig på lådan. Det
dök upp ett kvarts sekel senare när vi flyttade till Rö.
Avsändaren har godkänt publicering på denna blogg.
 

Lördagen som följde kändes ensammare än någonsin, men jag hade min kära moster Elsa att besöka. Hon låg på Jönköpings lasarett sedan några dagar tillbaka och jag brukade gå dit och läsa Värnamo Nyheter för henne. Elsa var helt blind sedan 40 år tillbaka så hon uppskattade verkligen högläsning ur dagens avisa. På söndagen hade Ingrid och jag två clownföreställningar mitt på dagen och efter dem blev det visit hos moster Elsa igen. På väg tillbaka därifrån passerade jag Ingrid och Kenta för att lämna tillbaka en utläst bok och kanske låna en ny. Jag knackade på dörren… den öppnades… av vännen från Täby. Han hade kommit hem till sitt tysta täbyhem vid tretiden på natten, efter en spelning i Uppsala, sovit till tolv på söndagen och kände när han vaknade att längtan efter clownen i Jönköping var ol-i-i-i-dlig, varpå han satte sig i bilen och körde de trettio milen för att upptäcka att jag inte var hemma. Då fortsatte han till Ingrid och Kenta som visste att jag var på ingående och där väntade han ut min ankomst. När han öppnade dörren slutade jorden snurra och han omfamnade mig i den längsta kram jag någonsin fått. Arla måndag morgon körde han tillbaka till Stockholm och öppnade sitt kontor klockan 09.00.

 


På Skandinaviska Fritidsmarknaden gällde tredelad kostym.
 

Ännu en vecka förlöpte med timslånga kvällssamtal, men när lördagen kom var det dags för äkta vara. Jag flög upp till Stockholm, hade fått nyckeln till vännen från Täbys lya i Näsbydal. Väl där hängde jag upp en medhavd mistel över sängen, sedan duschade jag och borstade tänderna en gång i timmen, medan jag inväntade dansbandssångarens återkomst.

 

Kl 03.00 klev han in genom dörren och efter en intensiv kramningsakt dukade han upp den ena läckerheten efter den andra. Nattamat han hade inhandlat på Östermalmshallarna för att imponera på mig. Han hade även anlitat en städerska som hade sanerat. Ja, ja, det var ju inte direkt pedantiskt hemma hos honom, men städerskan hade i alla fall lyckats få det att se anständigt ut. Och utan tvekan kände jag i den stunden överseende med alla eventuella bristande egenskaper vare sig det gällde ordningssinne eller något annat, för killen bakom fasaden bar ändå på riktig kärlek. Vid detta tillfälle, exakt två veckor efter vårt första möte, hade han lyckats pricka mitt hjärta med Eros pilar. Vännen från Täby hette förresten Nils Roland Wagemyr men kallades rätt och slätt för Nicke.

 

Det nappade.    


Kommentarer
Postat av: Annica

Hihi, så roligt att läsa! Som alltid:)

2014-01-12 @ 15:30:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0