Minnenas album! Del 31.

Störst av allt är kärleken.
 
Visst fick vi kärlek från Astrid och Helmer, men Astrids
kärlek till Jesus var störst.
 
- USCH! sa hon, Astrid Cerudia Ingeborg Larsson född Nygren, min blivande svärmor. Nicke och jag körde hårt tillsammans från första stund, så efter hans lyckosamma introduktion med svärmorsdrömsk citronsåstillagning hos mina föräldrar i Forsheda, var det dags att åka till Hedemora och presentera mig för hans mor och far. Till kaffet frågade blivande svärmodern vad jag jobbade med. Humoristen i mig svarade. – Jag är clown. Jag vet inte hur jag tänkte, eller om jag tänkte över huvud taget, men i min värld borde repliken ha utlöst ett litet skratt, några höjda ögonbryn och en uppmaning att utveckla mitt svar. Men icke sa Nicke, som på intet sätt hade förberett mig på sin mors små särdrag. Hon var frenetisk Pingstvän! Säkert fylld av kärlek för sina nära, men allra närmast henne stod Jesus. Pappa Helmer var också frälst, men ändå en roligt prick som älskade att ordvitsa och skoja till det, medan mamma Astrid hade nedåtgående mungipor och verkade tyngd av sin dömande Gud. Att jobba som clown var synd och kunde enbart leda rakt ner till den brinnande avgrunden. Jag försökte försvara mig lite och sa att jag hade uppträtt i kyrkorum, men det gick inte hem. - Inte i pingstkyrkan! fastslog hon med emfas.

Jag tog ett rejält kliv tillbaka och beslutade mig för att foga mig, så med min nedärvda förmåga lyckades jag charma både Astrid och Helmer. Astrid ställde i ordning bäddsoffan i finrummet och vi övernattade. På morgonen kom blivande svärmodern in med kaffe på sängen, kanelbullar och kakor. Jag höll på att tappa hakan, för något liknande hade jag aldrig upplevt. Till frukost äter man ägg, bröd, gröt och ost, inte kanelbullar och kakor. Jag sneglade på Nicke som inte reagerade. Efter en stund blev jag varse att fikat på sängen inte alls var frukost, utan bara något man äter på söndagar FÖRE frukost. Jahaaa!

När vi höll på att morna oss sattes TV:n på, på högsta volym! Ljudnivån från TV-högtalarna var outhärdlig, men det var en högmässa som sändes och jag tänkte att de blivande svärföräldrarna kanske hörde lite dåligt, så jag försökte att inte bry mig. Men det var verkligen plågsamt, så till slut sänkte Nicke ljudet, varpå modern blev irriterad och höjde igen. Efter några vändor av sänkande och höjande av volymen förklarade mor Astrid att hon hade höjt för min och Nickes skull, för om ljudet var tillräckligt högt trodde hon att vi skulle nås av budskapet som predikades och på så sätt skulle vår chans till evigt liv öka.

Ringen med guldflätorna och den lilla diamanten är lika vacker i dag som
när jag fick den av Nicke i december 1979. Kanske lite sliten bara.
 
Nästkommande helg var det dags för mig att bege mig till London, fira jul i den Claygate-ska Julianfamiljen och därefter avsluta det fem år gamla förhållandet. Innan jag reste kom Nicke nerfarandes till mig i Jönköping. Han gav mig en guldring med en liten diamant, omgärdad av ett mönster som symboliserade mina "guldröda" flätor. Han berättade dessutom att han också skulle åka till London och fira jul, fast på egen hand, vilket han även hade gjort föregående jul. Därefter slet jag mig ur hans famn och reste. Helst hade väl Nicke velat krypa ner i min resväska och kolla att jag verkligen gjorde slut med Julian. Men jag var inte orolig för utgången, för jag visste vad jag ville med min framtid, och i den ingick inte en polygam på annat sätt än platonskt. Jag firade således en något dämpad jul tillsammans med Eva, David, Julian och Kevin Grey i Claygate. Vi celebrerade på juldagen, som sig bör i England.
 
Jag sa adjö till utsikten från mitt köksfönster i London.

Annandag jul tog jag tag i själva början av slutet mellan fyra ögon. Julian reagerade som en hel karl och önskade att han själv skulle få meddela sina föräldrar om mitt uttåg. Jag gick honom till mötes, lämnade Julian ensam i vår/hans lägenhet och tog tuben ner till Bayswater där Nicke satt på sitt hotellrum och bet på naglarna. Under något spänd stämning (jag var ju inte direkt kelsjuk sådär direkt efter slutgörandet med Julian) åkte Nicke och jag ner till Strand. Pygmalion spelades där på en av scenerna, vi lyckades få biljetter och bänkade oss i salongen. Därinne på teatern släppte spänningarna, varpå Nickes och mitt uppträdande föranledde att vi blev artigt tillrättavisade av gentlemannen i raden bakom oss. Han knackade oss på axlarna och bad att vi vänligen skulle spara de heta känsloyttringarna till efter föreställningen.

Jag stannade hos Nicke på hotellet i Bayswater ett par nätter, sedan var jag tvungen att åka tillbaka till föredettingen i lägenheten på Iverson Road och packa för återresan till Sverige. Iskyla rådde där, mentalt på grund av uppbrottet och fysiskt på grund av en köldknäpp norr om Themsen.
 
Vi spelade teater med eleverna på institutionen i Eksjö.
Peo Grape längst till höger och jag i mitten.

”Hemma” i Jönköping väntade hundratalet clownföreställningar som var jobbiga att genomföra eftersom de bara var meningslösa upprepningar av slapsticks, helt i avsaknad av någon berättelse eller logiskt tänkande. Men det fanns strimmor av ljus i arbetslivet. Under två veckor fick jag jobba i ett projekt på ett skolhem som var en institution för barn med speciella mentala tillstånd. Det var i Eksjö. Jag och kollegan Peo Grape samt en dramatiker fick utforma och leda ett improvisations-projekt som resulterade i frapperande framgång, som till exempel att autister talade sammanhängande meningar under övningarna och att flera av eleverna blev lugna och sov bättre på nätterna. Sejouren avslutades med en sagolikt fin föreställning, framtagen av eleverna under min, Peos och dramatikerns vägledning. Det var ett för alla parter meningsfullt och utvecklande arbete som på grund av politiska beslut ej kunde fortgå, då det ansågs alldeles för dyrbart att satsa på detta sätt i en skola med samhällets mest utsatta själar.
 
Vad Nicke letar efter i köksskåpet i Näsbydal minns jag inte,
men han missade i alla fall inte sporten på TV.
 
Allan Svensson kom och hälsade på oss i Täby en kväll. Cigaretterna
tog slut och det var sent på natten, så det fick bli låtsasrökning med
blyertspennor. För en tagg i munnen måste man ju bara ha.

I mars nådde mitt uppdrag i Jönköping sin ände. Nicke hjälpte mig att flytta tillbaks till huvudstaden, fast ändå inte riktigt. Jag hade ju hyrt ut min lägenhet till Allan "Svensson Svensson” Svensson. Allan hade ingen annanstans att ta vägen så han fick bo kvar på Lilla Essingen. Under denna förevändning flyttade jag in i Nickes 26 kvadratmeter på Näsbydalsvägen 16 i Täby. En lösning på Allans problem som Nicke och jag var mycket bekväma med. Vi sa till våra familjer att vi skulle testa att bo tillsammans.
 
Inom oss visste vi att det var för evigt.

Kommentarer
Postat av: Cilla

Hej Marianne
Kul att läsa din blogg och det gav mig många tankar på vad jag tänkt göra själv. Jag har sagt till flickorna så många gånger att jag ska skriva ner mina minnen så de kan läsa dem en gång i framtiden. Jag har då tänkt bok - men varför inte en blogg. Jag har inte haft det omväxlande liv som du har haft men vi är ju nästan jämngamla och många delar av din blogg gör att jag minns tiden som var. Kram Cilla

Svar: Tack Cilla:)
Marianne Tedenstad Wagemyr

2014-01-27 @ 22:38:53
URL: http://cillagonk.blogspot.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0