Minnenas album! Del 39.

Dags att iscensätta tomtebolyckan!
 
Kan det vara storken som är på inflygning?
 
Vindarna ven runt 15:e våningen i Näsbydal, regnet smattrade otäckt på fönsterbläcken och hissen gnisslade i trapphuset. Nej, det var inte min plats på jorden. Men kärleken brann, jag var förlovad med Nicke och vi hade bestämt bröllopsdatum till kommande midsommarafton den 19 juni. Nu styrdes livet åt rätt håll. Vi ville ha barn och planerade att sätta bullen i ugnen så snart som möjligt. Enligt tidens sätt att se på barnafödande, var jag redan gammal som förstföderska, så det gällde att inte vila på hanen. Vårt enda aber var att vi var tvungna att se till att barnet inte skulle födas den 19 juni. Vår önskan var att det antingen skulle födas före, så att det kunde döpas i samband med vår vigselakt, eller några månader efteråt, så att vi kunde fira bröllop utan att oroa oss för ilfärd till BB under bröllopsnatten.
    Nicke hade tröttnat på dansbandsflängandet och fasade ut repetitioner och spelningar. Hur bandet löste det, vet jag inte, men vad jag kan minnas uppstod inget gnissel mellan Nicke och de övriga bandmedlemmarna. Nicke jobbade dagtig med sin firma på Birger Jarlsgatan och jag försökte boka in så många spelningar som möjligt med vårt lilla barnteaterprojekt. De bästa arrangörerna fanns i Stockholms söderförorter, och vi höll igång ganska bra med spelningar varvat med hans fritidshusvisningar under helgerna. Vi var förresten snubblande nära att köpa en rött litet tvätthus i stort renoveringsbehov på Kungshatt, ett av Nickes objekt, men då hade vi måst ha båt i Mälaren för till Kungshatt fanns ingen bro och färjetrafiken gick bara sparsamt.
 
Vi var snubblande nära att köpa detta renoveringsobjekt på Kungshatt.
Det kostade 100.000 kronor då. Undrar vad det hade varit värt i dag?
 
    Nicke hade verkligen fått mersmak av skådespeleriet och nu när tiden inte gick till dansbandet, gick han med i Täby teatersällskap, som skulle sätta upp ett stort spel som handlade om när Roslagsbanan kom till bondhålan Täby för 100 år sedan. Spelet hade fått titeln ”Täby blir sta’n på landet” och skulle iscensättas i samarbete med Täby hembygdsförening, Täby spelmansgille och Täby folkdansgille. Det var ett ambitiöst projekt, men det fanns ingen riktig drivkraft i den nybildade teaterföreningen, så Nicke tycke att projektet mest stod och stampade.
    När det var dags för årsmöte blev Nicke tillfrågad av valberedningen om han ville ta över ordförandeklubban. Han kände sig inte riktigt bekväm i den situationen, men jag minns hur vi låg på sängen, medan höststormarna satte höghuset i gungning, och diskuterade detta och kom fram till att Nicke skulle tacka ja till uppdraget, mot att jag lovade att stötta honom, fast jag var inte intresserad av att medverka i projektet. Jag sökte ju hela tiden andra obefintliga skådespelarjobb och ville inte binda upp mig med ett projekt som skulle ta närmare ett år att genomföra. Dessutom hade jag kommit in på en veckokurs för lediga skådespelare på Stockholms scenskola och närde en liten förhoppning om att kanske knyta andra viktiga kontakter där. Även Nicke kom med på den kursen, som leddes av Gino Samil. Veckokursen gav en hel del input i min och Nickes törstande teatersjälar. Bland annat blev vi vänner med den udda fågeln, tillika dramatenskådespelaren Janne Jönsson och ”Fem myrors…” Eva Remaeus (som förresten blev blixtförälskade i varandra under den veckan), andra som medverkade där var jonglören/manusförfattaren/skådisen och numera Dramatens legendariske guide Bengt Persson, skådespelerskan Beatrice Järås, regissören/skådespelaren Peter Dalle och den unge arge regissören/skådespelaren Torsten Flink. Alla utom Peter och Torsten har vi haft olika samarbeten med sedan dess, men jag har sett Herr Flink spela mycket bra teater genom åren och Dalles produktioner har väl inte undått någon.
 
Här kan Eva Remaeus och Janne Jönssons nyfunna kärlek till varandra
bara vara ett par dagar gammal. Nicke pekar ut vägen de ska vandra
tillsammans. Tjejen i randig tröja kan jag inte namnet på. Kanske någon
annan vet vem hon är, för hon är säkert skådespelerska.
 
Kursledaren Gino Samil och numera legendariske dramatenguiden
Bengt Persson m.fl. på efterfest.
 
Peter Dalle deltog, sedan trodde jag att deltagaren Torsten Flink
var med på bilden också, men Nicke påstår att det är någon annan.
Tyvärr känner jag inte igen tjejen, men jag har väl alltid kollat mest
på killar.
 
Beatrice Järås (numera Järås Landgren), lika söt och begåvad då
som nu.
 
   Tillbaka till Täby teatersällskap. I början gick allt på ganska lösa boliner, men när Nicke väl hade blivit vald till ordförande blev det bättre fart på produktionen, som kom igång ordentligt under våren 1981. Nicke kontaktade Kenta som lovade komma upp till hösten från Jönköping varannan helg, torsdag till söndag och regissera, i mån av tid. Det gjordes upp en budget tillsammans med Lubomir Minev som var en ytterst pådrivande faktor i det att han drev Studiefrämjandet i Täby. Hela projektet lades upp som studiecirklar. Det blev cirklar i kostymsömnad, teaterkurser, fotografering, marknadsföring med mera. Man hyrde en lokal i de nedlagda flygflottiljbarackerna F2, vid Hägernäs strand. Alla kurstimmar noterades i långa listor efter konstens alla regler och man fick på så sätt ihop en garantisumma för att betala den professionella regissören Kenta. Premiären bestämdes till den 14 november 1981.
    Mitt under startskottet till repetitionerna blev Nicke lite extra exalterad och gjorde mig med barn! Vilken lycka! Perfekt timing. Jag skulle vara i femte månaden när vi gifte oss, den bästa graviditetstiden! Och Nicke skulle kunna hålla på med teaterprojektet fram till födseln, sen skulle barnet och jag få sällskap hemma på kvällarna.
 

Dessa två härligt galna typerna, Anita Säberg (som hade slutat på
Stockholms stadsteater för att vara hemma på kvällarna med barnen)
och Janne Jönsson (han som senare regisserade kumlafångarna som
rymde från Göteborgs stadsteater) kom hem till oss och planerade
en inspirationskväll för Täby teatersällskap. Men när man tittar närmre
på fotot så kanske Nicke är den som är galnast.

    Jag minns särskilt den dagen då jag fick svaret. Jag hade lämnat in prov på Danderyds sjukhus och gick dit för en undersökning, jag fick det positiva beskedet, dansade sedan ut på Danderyds parkering, tog bilen till Täby Centrum och köpte boken ”Ett barn blir till” och när jag promenerade i Täby Centrum var jag helt övertygad om att det syntes lång väg på mig att jag var gravid. Jag kunde knappt bärga mig innan jag fick tag på Nicke. Han höll nämligen på med att arrangera en inspirationskväll för Täby teatersällskap och skulle till Dramaten och hämta Janne Jönsson, med dekor. Som ett av resultaten från vår vecka tillsammans på scenskolan, skulle Janne spela ”Man får inte tappa kontrollen” i klubblokalen på F2, så när jag inhandlat Lennart Nilssons bok, körde jag ner till F2, dit Nicke och Janne precis hade anlänt och höll på att fixa med ljussättningen. Jag måste ha lyst upp lokalen mer än Fresnelerna, för Janne blev bländad av min entré och tittade nyfiket på Nicke som också lyste upp som en sol, och utan att ställa frågan till mig, sa Nicke till Janne, - Vi ska ha barn! Det hade Nicke sett på mig när jag kom in genom dörren. Det blev stora kramkalaset mellan oss tre och under kvällens begivenheter hade jag svårt att bärga mig, men lyckades ändå på något sätt att inte stjäla fokus från Janne som gav en fantastisk föreställning för medlemmarna i Täby teatersällskap.
    Men nu började det brinna i knutarna på allvar. Vi ville absolut inte bo på 15:e våningen i en etta när barnet var fött. Jag ville inte ens bo i lägenhet. För mig var hus eller radhus enda alternativet. Jag hade som en bild framför mig, att barnvagnen måste kunna köras rakt ut i friheten. Jag tänkte mig någonstans i södra förorterna där man har nära till Småland, nära till moster Birgit i Hägersten och nära till alla underbara teaterarrangörer som gillade att köpa vår barnföreställning. Men det var Nicke som kollade annonser hela tiden, jag ägnade min tid åt att spana efter barnvagnar, babysängar och söta flickklänningar, för jag tänkte mig att börja med en liten Elin, vi hade Albin som reservnamn, bara, om, ifall, att…
 
Min kompis Anna-Kersti från Värnamo, och jag jämförde magar.
I hennes låg det en blivande pilot och i min en blivande
musikproducent och DJ.

    Men Nicke var Täbybo ut i fingerspetsarna och alla hus han hittade i annonserna låg antingen i Näsby Park, Ensta Park eller Täby kyrkby, men husen var förfärligt dyra, upp emot en halv miljon i Täby kyrkby och då behövdes dränering eller något annat fixas och 7 – 800.000 för en villa i Näsbypark. Inget att tänka på. Så vi började titta på radhus. Hittade ett på Albert Målares väg i Täby kyrkby, då minns jag att jag sa - Nu åker jag inte en meter längre norrut! Radhuset var 90 kvadratmeter, fult som tusan utanpå, men mycket trevligt invändigt. Vi bestämde oss för det, ringde tillbaka till mäklaren, men han svarade inte, så Nicke pratade in ett meddelande på mäklarens telefonsvarare, men den mäklaren var tydligen inte på hugget och medans vi väntade på svar tittade vi på nästa hus. Ett litet gult trähus i ett gammalt sommarstugeområde i Skarpäng. Jag hade cyklat många gånger genom Skarpäng på väg ner till Rösjöbadet, där jag älskade att simma, så jag visste att grusvägarna om sommaren kantades av smultron och prästkragar.
 
I detta gula hus på Sollentunavägen 60 (senare 70), flyttade
våra själar in i samma sekund vi satte ögonen på det.
 
Nickes yngste storebror Hasse, kom till gula huset och hälsade
tillsammans med sambo och söner. Kolla vildvinet på trappräcket
och min djuplila Klematis bakom mig, så vackert det var.
 
Baksidan av Gula huset, senare kallat Villa Villekulla.

    Nicke hade bestämt träff med ägaren av huset, en byggfirma som hade köpt fastigheten i spekulativt syfte, men eftersom det dragit ut på tiden med stadsplanen i området hade firman gett upp och ville bara bli av med eländet. Nicke förberedde mig på att det troligtvis inte var något för oss för det fanns bara mulltoa och inget kommunalt vatten, men vi bestämde oss för att åka dit och titta och inte låta byggaren stå där med lång näsa. Nicke visste ju hur det var att vänta på folk som inte dök upp till visningar och en sådan person ville han själv inte vara.
    Vi vek av på en liten grusväg som i början hade gröna radhus på höger sida, men i övrigt flankerades av skogstomter med gamla obebodda sommarstugor, vissa byggda av bilcontainrar i trä. Vi passerade en glänta och fick syn på ett litet gult trähus längst nere vid urskogsbrynet och stannade bilen på behörigt avstånd. I det ögonblicket hänfördes vi av vad vi såg. - Där ska vi bo, sa vi med en röst. Nicke förmanade mig. - Visa inte att du vill köpa huset, se ut som att det inte alls är något för oss. Jag tänker pruta! - OK, OK, OK, jag ville ju egentligen omgående hoppa ur bilen och skutta runt som en nyutsläppt kalv i hagen, men det vara bara att bärga sig.
    Och visst, huset var i ett förfärligt skick; slitna linoleumgolv, flagnade färg, smutsgula inrökta väggar och tak, fettiga otvättade köksskåp, brun gammal köksspis, en illaluktande ej fungerande mulltoa, dusch i pannrummet, helt enkelt rysligt ofräscht. 370.000 ville han ha för det. Rena ockerpriset. 300.000 bjöd vi, byggaren rynkade på näsan och vi gick därifrån. När vi inte hörde något från säljaren, ringde Nicke upp och sa - Om ni bygger en ny trappa ner till källaren, med nytt räcke och målar om utvändigt får ni 330.000. Vi bestämde träff, kardorna åkte fram och vi var inte bara med barn nu, utan även med hus. - Pilutta dig, kunde vi säga till mäklaren i Täby Kyrkby. Kontraktet på huset i Skarpäng skrevs den 15 maj 1981, på min 31-årdag, och då stod den nya källartrappan klar, målningen utvändig skulle ske senare under sommaren.
 
I vårt kök med nylackade, rosa luckor trasslade
Nicke som vanligt in sig bland sladdar och annat.

    Jag är en riktig baddare på att städa och måla inomhus och drog mig inte en sekund inför uppdraget. Nicke mäklade på dagarna och jag stannade hemma och slet ut linoleumgolv. Jag kunde inte låta bli, och jag minns hur jag höll på med de där förhärdade, stela linoleummattorna. Jag lyckades rulla ihop dem, men det gick inte att böja rullen, så jag kunde inte få ut dem ur huset. Men min absoluta specialitet är att lösa problem, så jag öppnade fönstret och knixade ut hela vardagsrumsmattan den vägen. Hallmattan och köksmattan rök dock ut genom dörrhålet. Detta tog bara en arbetsdag och Nicke trodde inte sina ögon när han kom hem till sin gravida fästmö den kvällen.
    Sedan var det skrubbning av äckliga köksskåp. Vi lämnade faktiskt in köksluckorna för sprutlackering, men jag målade själv tak och väggar i alla rummen. En golvslipare slipade furugolven, jag låg på knäna och med kniv rengjorde jag jättespringorna och Nicke fyllde dem med latex innan vi lackerade och det blev helt otroligt vackert. I källaren lät vi lägga heltäckningsmattor på betonggolven och inredde ett sovrum i den gamla tvättstugan, som hade en öppen spis. Vi monterade in en tvättbänk, en tvättmaskin och ett litet badkar i pannrummet och satte ett duschdraperi runt värmepannan. Det blev riktigt fräscht.
 
Till Patricks fina vindslya, i gula huset, med vältapetserade affischer
på väggarna och serietidningar på pallen, kom de små kusinerna
Monique och Niclas på besök från Spanien.
 
   På vinden la vi madrasser på golvet och Patrick fick till sin stora glädje tapetsera, med tapetklister, hur många idolaffischer han ville. Jag har sällan sett ett lyckligare ansikte än Patricks, när han efter varje nyuppklistrad affischvägg öppnade lilla fönstret på vinden och ropade ut att vi måste komma upp och titta. Han var extremt noggrann och det blev jättefint däruppe i hans egen värld. Det var bara mulltoan vi inte fick bukt med, så den fick vi gräva ut för hand med jämna mellanrum och pojkar fick kissa utomhus året runt. Alltså Nicke kunde inte gräva ur mulltoan, för då spydde han, så det var jag som fick ta på gummihandskarna och gräva. Men vad gjorde det mig, jag är stark och tålig som en hel karl. På mornarna gick Nicke ut naken och sträckte upp armarna i luften och ropade till fåglarna i träden, till rådjuren och hararna i skogen och till getingarna under takåsen - Det här är livet! och så kissade han under en stor gran. Skönt att inte ha några grannar inom hör- och syhåll då, tyckte jag.
   Ibland åkte jag med Nicke in till Stockholm, och där i Gamla Stan jobbade min pappas kompanjons äldsta dotter som sömmerska med egen ateljé. Jag beställde en brudklänning av henne och det gällde att göra den flexibel. Den fick bli tredelad, med resår i midjan. Helt enligt mina önskemål, konstruerade Lena Sporre ett mönster och sydde upp världens finaste, flärdfria klänning i bomullskräpp. Sedan sprang jag nästan benen av mig för att hitta rätt skodon, det vill säga ett par tunna, vita nappastövlar utan klack, och jag lyckades till slut hitta dem i en exklusiv skoaffär på Biblioteksgatan. Nicke beställde vit kostym hos klädknodden i Värnamo och vi blev mer än nöjda med hela arrangemanget som mina föräldrar stod för, på sitt ridderligt, gammalmodiga sätt enligt konventionerna. Jag har skrivit om hela bröllopet med anledning av vår 30-åriga bröllopsdag den 19 juni 2011, blogginlägget heter ”Nicke + Marianne = Sant”.
 
I Clairfontaine är det högt till tak fast bjälkarna ligger lågt. Lambert,
som redan då var en stärna kollar på sig själv i ett "Glossy Magazine".
Beundrarskaran njuter i kapp.

    På vår bröllopsresa besökte vi min vän Lambert Wilson i Paris och efter välkomstkvällen och en natt i hans föräldrars vackra kvarnhus i Clairefontaine, fick vi låna en liten lägenhet vid Les Halles som också ägdes av Lamberts familj. I Paris roade vi oss i fjorton dagar, dels ensamma, dels tillsammans med Lambert och hans föräldrar, moster, morbror, kusiner, mormor, bror och vänner, en helt underbar familjeklan. Vi besökte alla traditionella platser och vi njöt i fulla drag av det franska köket innan vi tog färjan från Le Havre till London, där det luktade fish’n’chips ända ner på bildäck. I London bhttps://www.youtube.com/watch?v=O37hdi6SEiE besökte vi gamla skolkamrater till mig, såg en föreställning på Drama Centre, pratade med Colin Firth, < som hade ring i högerörat, var förstaårselev och satt på golvet i entrén och målade dekor till utgångsklassens slutspel, träffade mina gamla scenskollärare Yat Malmgren och Christopher Fettes, besökte min vän Alan i Bristol, vars fru väntade barn vilken dag som helst. Sista dagen hämtade jag lite saker från min lägenhet i West Hampstead där Julian bodde kvar. Julian och Nicke valde att inte träffas vid detta tillfälle, men jag hade gelé i knäna när jag pratade med Julian i telefon och bestämde träff för hämtningen. Det gav mig dock en himmelsk känsla att möta honom i lägenheten och känna att jag inte längre trampade vatten i den relationen.
    Tillbaka i Sverige fortsatte renoveringsarbetet inomhus. Byggfirman vi köpt huset av hade målat om fasaden när vi var borta, så det såg riktigt bra ut. Jag var ofta ensam hemma på dagarna och fixade med det mesta. Tyckte verkligen om att få det fint och mysigt och fick utlopp för mina inredningslustar. Visst uppstod en och annan motgång, som till exempel när jag stod på en planka som jag lagt över trappräcket och målade ovanför fönstret. Jag hade ställt en full målarburk på plankan också. Tog ett steg bakåt för att se hur målningen hade blivit, och tippade över, ramlade pladask i golvet med ryggkotan som första mottagare av tyngden från min jättelika gravidkropp och en full målarburk stänkte ut sitt innehåll över hela det nyslipade golvet. Då låg jag kvar en stund där i målarsmeten och grät en skvätt. Sedan kände jag efter om magen satt kvar, därefter reste jag mig och tog beslutsamt fram fönsterskrapan, torktrasor och vatten och på något mirakulöst sätt fick jag ordning på röran, så när Nicke kom hem syntes inte ett spår av mitt livsfarliga äventyr. Huset blev verkligen helt ofattbart hemtrevligt och otroligt gulligt och romantiken flödade så fort Nicke och jag hade chans att ägna oss åt varandra.
   Under hösten var det dags att ta tag i repetitionsarbetet med ”Täby blir sta’n på landet” på allvar. Kenta kom upp till Täby varannan vecka för att intensivregissera. Han fick bo hos oss på Patricks vind för att spara in pengar åt föreningen. Patrick bodde inte heltid hos oss, så det var inga problem. Eller nu kanske jag tog i lite i överkant. Det var inga problem för Patrick, som kom till oss enbart när inte Kenta var där, men för mig blev det riktigt besvärligt de helgerna Kenta var hos oss. Det var mycket jag inte visste om Kenta innan, men som kom fram nu. Jag hade ju förstått när vi seglade tillsammans sommaren innan, att han kunde hälla i sig lite väl mycket spirituosa, men jag hade ingen aning om att han var en äkta alkis. Det blev jag varse denna höst. Nicke hade legat lågt med informationen, men att han hade varit Kentas enda support genom fruktansvärda fylledillen under många år, hade varit bra för mig att veta innan vi tog in honom i familjen.
 
Det fanns även udda, goda kvällar med Kenta, när sångerna skulle
repeteras lite extra. Kenta var en mycket bra gitarrist, förutom allt
annat han var bra på.
 
Här har de coola rockgitarristerna verkligen kommit igång.

    Jag hade aldrig tidigare upplevt hur en äkta, deprimerad alkis fungerar i vardagen. Jag hade lyckats leva i över trettio år innan en sådan passerat min närmaste krets. Jag var naturligtvis bekant med fenomenet via berättelser och historier, men inte via erfarenhet, så det blev en chock för mig. Kenta var begåvad, snygg, hade framgångar som filmskådespelare, radioteaterröst och teaterskådespelare och han var fortfarande sambo med världens snällaste tjej. Men han hade tidigare suttit inne för något, jag vet inte vad, han var portad på systemet och han hade gjort flera självmordförsök. Genom allt detta hade Nicke, som några år tidigare hade bott granne med honom i Hägernäs, hjälpt till och försökt på alla sätt att rädda vännen/grannen ur sitt helvete. Han hade väckt honom bakfull och skjutsat honom till Sveriges Radio för att han inte skulle missa sina inspelningstider, och Kenta hade på plats alltid levererade superbra, Nicke hade en gång till och med stoppat honom på väg att kasta sig ut från balkongen på fjärde våningen.
 
Kenta i randig tröja i sitt esse som regissör för "Täby blir
sta'n på landet".
 
Nicke och kollegor väntar på instruktioner i kulissen.

    Jag tror att Nicke aldrig hade berättat detta för mig om det inte hade varit för att Kenta betedde sig så illa när han bodde hos. Han söp i stort sett varje natt efter repetitionerna, han tvingade Nicke att köpa sprit till honom, jag lagade maten och han bidrog aldrig med en enda gnutta till hushållet, fast när han blev sugen på en entrecôte åkte han och köpte EN till sig själv, han frågade aldrig om han kunde hjälpa till på något sätt i hemmet, fastän jag var höggravid. Nej, han vilade hela dagarna inför kvällens repetitioner, medans Nicke var på sitt kontor och jobbade. Den 12 november 1981 på förmiddagen när mina värkar hade satt igång och det var som värst, sa Kenta, - Det vore bra om du lämnade rummet när du har värkar, för det gör så ont i mig av att se dig lida. Så sa mannen som hade fört samman mig och Nicke, han som var orsaken till att jag var en lyckligt gift blivande mamma.
    Tidigare samma morgon hade en reporter ringt från Radio Stockholm och frågat Nicke om de fick ringa upp honom kommande morgon och intervjua honom i direktsändning med anledning av den stundande premiären av ”Täby blir sta’n på landet”. – Ja det beror på om jag har fått barn eller inte då, svarade Nicke, - Min frus värkar satte igång i morse kl 05.00 och nu väntar vi på rätt ögonblick att åka in till BB. Rätt ögonblick tyckte vi inträffade senare under eftermiddagen och Nicke och jag lämnade den lidande regissören ensam i huset. Det skulle vara genrep kommande afton.
 
Sju dagar före nedkomsten kunde jag fortfarande gå ner i brygga...
 
... och dansa Svansjön.

    Det dygnet fick vi en riktigt häftig upplevelse fylld av dramatik och kärlek på Danderyds BB. Jag tänker inte dra alla förlossningsdetaljer, men vill nämna att barnet låg asynklitiskt, alltså skedde krystvärkarna med barnets huvud mot mitt bäcken, jag svimmade, hade tydligen utgjutit ett primalskrik under svimningen, medans jag själv bara hade upplevt allt ifrån ovan, som ett tyst änglaspel och trott att jag var på väg in i himlen. När jag kom tillbaka till medvetande frågade jag vad det hade blivit. En skärrad barnmorska tittade upp mellan mina ben och svarade med ett skevt leende att det inte hade blivit något ännu, medan ett team på elva personer försökte få ut den trilskande ungen medelst hävningar över min mage, och medelst två försök med sugklocka som släppte och bara en skalp följde med ut. Men precis när de skulle lägga ett akut snitt kom en kvinnlig öststatsläkare in och skickade order som missiler genom luften. Ordet TÅNG lyftes över den hetsiga ljudmattan. Alla, utom Nicke som såg svimfärdig ut, blev helt rakryggade och började irra runt som yra höns och leta. Tångförlösning var inget vanligt fenomen vid denna tidpunkt i Sverige, men nu gällde det liv eller död. En tång kom fram, ungen slets ut, tio personer sprang ut ur rummet med läkaren i spetsen bärandes något blålila, mjukt, smetigt. Endast barnmorskan satt kvar mellan mina ben och försökte mildra blödningen och se så obesvärad ut som möjligt. Nicke var vit i ansiktet och jag var lycklig som bara hade moderkakan kvar att trycka ut.
 
Nyförlöst och lycklig. Ska bara sys nu.

    Tio minuter senare kom hela förlossningsteamet tillbaka in. I täten gick läkaren med ett barn som hade mössa över ett bandage runt huvudet och gratulerade mig till en välskapt son. Fredagen den 13 november 1981 blev vår lyckodag. (Albin har tatuerat ”Friday 13th” över hela sidan av sin kropp.) Nicke stannade kvar några timmar på BB, sedan var han tvungen att åka hem och få lite sömn innan kvällens genrep. På Danderyd sa läkaren att jag måste stanna minst fjorton dagar och jag skulle ligga i eget rum, för jag var så sargad. Själv mådde jag toppen! Babyn Albin var sånär som på en skalp för lite, helt underbar.
    Direkt när Nicke kommit innanför dörren hemma i Villa Villerkulla ringde Radio Stockholm, och före sändningen frågade de om han blivit pappa. - Ja, svarade Nicke matt, och Radio Stockholm öppnade sin sändning med att gratulera den nyblivne pappan Nicke Wagemyr, tillika producent och skådespelare i stundande premiärföreställningen av ”Täby blir sta’n på landet”. Stockholmarnas uppvaknande till denna information på radion resulterade i att alla som kände mig och Nicke skickade blommor och presenter, så mitt privatrum på Danderyds BB blev helt fyllt av vackra ting. Andra patienter försökte kika in och se vem som låg där, för det borde ju vara drottning Silvia eller prinsessan Christina, med tanke på alla de blomsterbud som anlände dagen i ända. Nicke blev bjuden på cigarrer av Täby Teatersällskap inför genrepet och han fick besöka mig när som helst eftersom jag hade enskilt rum. När han kom tillbaks till BB stannade han i barnsalen länge innan han kom in till mig, men när han väl kom, rullandes Albin i den genomskinliga sängen, sa han med allvarlig röst, - Jag har suttit och tittat länge på alla barnen och o-b-j-e-k-t-i-v-t sett är Albin den sötaste. Jag skrattade så det värkte i såren, men det var så komiskt och kärleksfullt tyckte jag. Själv hade jag sett att Albin var tjockare än de andra barnen, han saknade hals, han var plufsig och hörgöd i ansiktet, hade ett stort sår på huvudet, hade blåa bulor där tången tagit i och han var inte alls lika söt som flera av de finlemmade små nyfödda sötnosarna i barnsalen. Nej, han såg mer ut som Hulken.
 
Objektivt sett sitter här världens sötaste pappa med en son som ser
ut som Hulken, och har ett stort sår på hjässan. Aj, aj, aj... stackars liten.
 
1:a badet hemma.
 
Bröderna Wagemyr kollar på TV. Javisst är Albin klädd i rosa,
det var ju meningen att han skulle heta Elin. Men jag kompenserade
med ljusblå inslag på sockarna.
 
    Premiären gick som på räls, det blev succé, Kenta åkte hem till Jönköping, jag blev snabbt piggare och fick komma hem till Vila Villerkulla efter en vecka, mamma kom upp och fixade med allt i huset till min hemkomst, livet lekte och vi var världens lyckligaste föräldrar.
    Men efter de planerade två helgerna med den succéartade pjäsen blev det förlängning. Då hade mamma åkt hem, jag blödde fortfarande och var ganska svag, men hade inga extrema problem, bara som alla har det efter en förlossning, svårt att kissa och lite öm i kroppen.
    Kenta som var Täby teatersällskaps hjälte anlände oanmäld under lördagskvällen när Nicke var på teatern och spelade. Kenta hade åkt upp för att överraska ensemblen och se en sista föreställning dagen därpå. Han hade dryckjom med sig och drack snabbt upp allt. Jag kände mig sårbar, låste in mig i pannrummet med tvåveckorsbabyn Albin och låtsades bada honom i tvättbaljan. Då ville Kenta ha mer sprit. Han bankade på dörren till pannrummet, jag skakade av rädsla och Kenta ropade att om inte jag åkte ut och skaffade mer whisky åt honom så skulle han ta bilen själv och göra det. Plötsligt hörde jag ytterdörren slå igen, det blev tyst i huset och efter en stund vågade jag mig ut ur pannrummet med Albin på armen och såg att bilen var borta. Alltså hade den stupfulle Kenta tagit bilen och åkt iväg. Jag var förtvivlad och kände mig helt handlingsförlamad. Nicke kom strax tillbaka från teatern, han berättade ystert om den lyckade föreställningen och han nämnde i förbifarten att en teaterkille från Täby som hette Uffe Larsson hade varit och tittat. Uffe hade kommit fram till Nicke efter föreställningen och ville prata om en roll till Nicke på hans teater Cocosteatern. Jag fick till slut fram vad som hade hänt hemma under kvällen och jag sa till Nicke att jag inte ville träffa Kenta mer. Vad som hände resten av den natten har fallit i glömska. Men följande dag tog jag med mig Albin och gick och tittade på föreställningen, som ju hade haft exakt lika lång framställningsperiod som min graviditet. Uffe var där, för andra gången, jag hade aldrig träffat honom tidigare, men han kom fram till mig och gullade med Albin och vi växlade några ord i förbifarten.
 
Tackkortet till alla som hade skickat blommot till BB.
Albin och jag är precis hemkomna, sju dagar efter förlossningen.

    Kenta gömde sig någonstans i logerna. Han pratade inte med Nicke, utan ägnade sig åt att frottera sig med den övriga ensemblen som inte visste något om Kentas problem. Ensemblen hyllade Kenta som den teaterhjälte han var. Det var tråkigt för Nicke att bli ignorerad av regissören, för i nyktert tillstånd var Kenta en vän som Nicke verkligen hade haft roligt tillsammans med mellan de ödesdigra fylleperioderna. Men Nickes lojalitet låg i den stunden enbart hos mig och Albin och han valde att inte återuppta umgänget med Kenta.
    18 år senare stötte jag på Kenta i Täby Centrum, han gav mig en bamsekram och kallade mig för sin käraste vän. Kenta bodde då på en båt i Värtahamnen och bad mig komma med dit och se hur han hade det. Jag följde med, ringde först upp Nicke som också lovade att komma förbi och hälsa, men innan Nicke kom ner till båten satt jag och Kenta ensamma under kapellet en lång stund och pratade. Han sa att han var besviken på att jag aldrig hade sökt upp honom, - hm? Han kunde väl ha sökt upp mig om han hade velat träffas, jag fanns ju på samma adress under alla år, och var han hade hållit hus hade jag ingen aning om. Sedan sa han – Jag har i alla fall gjort en bra sak i livet och det var att föra samman dig och Nicke, ni verkar ha det så bra tillsammans, har fina barn, har en egen teater, bor i ett stort vackert hus, rena tomtebolyckan! Allt detta visste han utan att vi haft någon som helst kontakt under nästan två decennier.
    Kenta själv var bitter, ensam, arbetslös och nästa gång jag hörde talas om honom var när jag läste en nekrolog i teaterförbundets tidning. Jag sökte upp personen som hade skrivit texten och fick reda på att Kenta tagit sig själv av daga midsommaraftonen år 2000, genom att sätta en dammsugarslang på ett avgasrör och dra in den genom bilrutan, täppa till alla springor, starta bilen och låta koldioxiden fylla bilens inre och hans lungor. Ett tragiskt öde. Man kan inte låta bli att fråga sig. - Vad hade jag kunnat göra för att förhindra detta? Troligtvis inget, men det kändes svårt. Även om jag i dag inte har ångest för det som hänt, kan tanken om Kentas tragiska öde komma upp i mitt inre vid de mest skilda tillfällen, och det är ingen skön känsla.

Ett liv att påminnas om ibland.

Minnenas album! Del 38.

Vind i seglen!
 
Kapten Kenta.

- Jag har hyrt en Forgus 36 i Vaxholm och tänkte gå söderut tillsammans med Ingrid. Det blir några långseglingar, strandhugg i Västervik, sen vidare mot din gamla marinstad där du en gång bordade Älvsnabben, Nicke. Jag vill att du och Marianne följer med de första fjorton dagarna, för Ingrid har aldrig seglat. Jag bjuder! sa Kenta och fortsatte: - I Karlskrona får ni hänga med och hälsa på mina fosterföräldrar, sedan kan ni ta tåget tillbaka till Stockholm. Ingrid och jag går vidare själva för hon kommer då att kunna ta över några nattseglingar. Vi ska bara runda Skåne, passera Båstad, stanna till i Halmstad, fortsätta till Götet, vända om och gå tillbaka till Vaxholm.
- Det låter kul, svarade Nicke, så var det avgjort. Han glömde fråga mig om jag gillade båtliv, och tänkte inte på att fråga Patrick, som skulle vara med oss under sommarlovet, om han hade lust att segla tillsammans med fyra vuxna. Men Nickes miss i kommunikationen gjorde inget, för både Patrick och jag tyckte det lät spännande, när vi väl blivit varse att vi skulle med på sjön. Och tro mig, det blev en spännande seglats.
 
Nicke bjöd som vanligt på sitt glada humör och snälla leende.
Här var Östersjön tillfälligt foglig, men bara så att det gick att fota.
 
   Jag kommer inte ihåg hur många dygn det tog till Västervik, men när vi la ut från Vaxholm var det i alla fall strålande solsken, båten var jättemaffig, till Kentas stora förtjusning höjde andra seglare på ögonbrynen vid den ståtliga åsynen, och jag råkade faktiskt höra att Kenta tydligt lät påskina att han inte enbart var kapten ombord, utan även farkostens ägare. - Ja, ja, ja, tänkte jag.
    Så snart vi passerat Stockholms inre skärgård möttes vi av ett evigt, piskande hav och alla vuxna beordrades att hänga över relingen titt som tätt, storseglet och genuan skulle revas och halas stup i kvarten, det kryssades och bommen slog så man var ständigt livrädd att slå sig sönder och samman, eller kastas över bord.
    Det mojnade om aftnarna och Kenta ville sitta vid rodret, under stjärnorna, ta en öl tillsammans med Nicke och prata om livet, för det ansågs tydligen sjömannamässigt att inte ankra eller gå mot land om natten. Nicke höll humöret uppe, men nykär och trött som han var, smög han ner för lejdaren och hälsade på mig i kojen en stund då och då. Kenta envisades med att sitta kvar ensam, Patrick sov nattetid som det barn han var, och Ingrid som huserade i förpiken, gjorde troligtvis detsamma.
 
Tolvåige Patrick klagade aldrig.
 
   Jag vet inte vad som hände den här speciella natten, om Kenta kanske hade slumrat till i sittbrunnen, men vi hade kommit ur kurs, och på morgonen kunde inte kapten Kenta få ordning på vare sig sjökort eller navigationsinstrument. Men plötsligt siktade vi land som en hallucination i horisonten, och dessutom dök en annan fritidsseglare upp. Till Kentas stora förargelse, var vi tvungna att segla närmare den andra båten och tjoa och vifta tills vi fick kontakt, och vi skrek i kör - VAAAR ÄÄÄR Viii? Skepparen på den mötande båten ropade till svar: - UTÖÖÖ!!! Vi hade alltså varit på god väg mot Gotland innan vi hamnade någon sjömil öster om Stockholms sydligaste skärgårdsö.
    Ordningen återställdes, men förnedringen för Kenta var total och följande kväll reagerade han med ett raseriutbrott, riktat mot Nicke! – Inget är sig likt sedan du träffade Marianne! Skrek han. - Förr kunde vi sitta och pokulera hela nätterna igenom, men nu ska du ränna upp och ner till kojen och hålla på med henne. Att machokaptenen själv egentligen lade allt fokus på att imponera på Ingrid, som han hade bestämt skulle lära sig segla och som skulle behandlas som prinsessan på ärten mellan passen, var han omedveten om. Det var dessutom självklart för honom att jag skulle sköta matlagning och disk för fem personer minst tre gånger per dag, och plocka upp saker som ständigt trillade ner på durken, vilket jag gjorde oklanderligt, allt för att slippa hänga över relingen. Att Nicke och jag även hade med oss ett barn på tolv år, som vi ville ge en bra sommar, var inte något som Kenta tog hänsyn till. Men Patrick var tapper och för min del gällde det bara att ligga lågt och spela lite kort med bonussonen mellan sysslorna i byssan, för att hålla humöret uppe. - Stackars Nicke, tänkte jag. Han sattes verkligen på balansprov däremellan.
 
I västervik - lugnet före stormen.

    I Västervik lade vi äntligen till, trots att det var mer än knökfullt i hamnen. Båtarna låg tre och tre i bredd och vi fick skutta över de andra segelbåtarna för att äntligen få fast mark under fötterna. Nicke, Patrick och jag tog en promenad runt staden, bunkrade för fortsatt resa, klev tillbaka över de andra båtarna och kom ombord igen på ”Kentas” skuta. Där hade Kenta tagit sig en riktig bläcka medan vi var ute och han hade bestämt att han, Ingrid, Nicke och Patrick skulle köra egen visfestival på däck medans jag fixade käket. Innan Kenta däckade den kvällen, för att sova i minst femton timmar, avrundade han med att skälla ut alla i sin omgivning efter noter, ingen sjöman mer än han var vatten värd. Enda anledningen till att vi följde med ut på havet dagen därpå, var att vi tyckte synd om Ingrid, som var en förtjusande tjej, men som ännu inte hade hunnit lära sig allt om segling. Vi var fast beslutna att för hennes skull segla med till Karlskrona som vi hade lovat.
 
Ölandsbron, en uppenbarelse i stål och betong.
 
    Länsvindar tilltog och spinnaken beordrades upp. Men plötsligt uppenbarades Ölandsbron framför oss, som en regnbåge på pelare av stål och betong. Man kan inte segla med spinnak under en bro, där vindarna bryts av brospannet! Men vi gick med en väldig fart och hann inte reva seglet. Det blev platt fall, spinnaken trasslade in sig och Nicke fick hissas upp i båtmansstolen och reda ut härvan. Det måste ha varit livsfarligt! Men strax söder om Kalmar la sig lugnet över fjärden och Ingrid finslipades som seglarhustru.
 
Betydligt lugnare vatten på Bolmen. Patrick höll i årorna
samtidigt som han höll ett vakande öga på pappan och mig.
 
   Efter exakt fjorton dagars segling angjorde vi Karlskrona, åt middag hos Kentas styvföräldrar, kramades farväl, önskade Ingrid och Kenta lyckad fortsatt seglats och klev på tåget till Värnamo. Vid resans mål mötte mamma Vivian upp på stationen och tog med oss till sommarstugan vid Bolmens norra strand. Där hade pappa Sigurd agnat krokarna, där fick man ro sin egen eka, där fick man meta sina abborrar och där fick man avnjuta mammas köttbullar i balanserat sällskap, mellan växlande molnighet och spridda skurar, som alltid i Småland. Mitt hjärta klappade för Nicke, Patricks sommarlov var långt och vi tre fick ändå tid att blomstra tillsammans, medan vår före detta kapten seglade vidare med sin väna kvinna.

Jag blev knappast seglarfrälst.

Minnenas album! Del 37.

Uppståndelsen efter förlovningen!
 

Här roar sig en liten del av den stora skara släktingar som kom till
sommarstugan vid Fisketorpet på förlovningskalaset för mig och Nicke.
 
Fr. v. Kusin Jans fästmö Elisabet, kusindottern Ida och kusin Karin.
 
I min släkt är det den naturligaste saken i världen att man bjuder de närmsta på kalas när någon i klanen byter social status, så när jag gick från singel till förlovad gjordes inget undantag. Mamma var bra på att sprida upplysningar, för att inte tala om förlovningsannonsen i Värnamo Nyheter, den hade inte undgått någon. VN som tidningens namn förkortas, läses av alla. Kalasinbjudan kom därför inte direkt som en överraskning för närstående, men själva förloppet var nytt. Jag hade ju presenterat den där trevlige engelskmannen för alla, men nu var det plötsligt någon annan jag hade förlovat mig med!
 

    Desto större blev nyfikenheten, och OSA:n till kalaset kom med vändande post. Alla tackade ja! Nicke som aldrig hade haft några liknande släktrelationer under hela sitt liv, blev dock chockad. Men han är ju mästare på att ta stunden som den kommer, och charmade således hela bunten med sin tjuskraft, även om han hade svårt att tro sina ögon och öron när bil efter bil efter bil efter bil… defilerade på den smala grusvägen, förbi Fisketorpet, där bondeparet Stina och Arnold stod och vinkade, fortsatte mellan åkrarna, uppför backen, passerade lillaberget, kom fram till vår faluröda sommarstuga vid Bolmens norra strand, parkerade mellan komockorna utmed dikesrenen så citronfjärilarna lyfte från nektarfyllda smörblommor, rödklöver och hundkex medan kvigorna i hagen spärrade upp ögenen av nyfikenhet och temporärt slutade idissla. Ur bilarna vällde lekande barn, tuffa ungdomar, kvinnor i skira sommarklänningar med nylagt hår och välrakade män i kortärmade finskjortor.
    Det var farbror Karl-Henrik och faster Maj, farbror Sven-Olof och faster Siv, faster Elvy och farbror Helmer, farbror Hans och faster Ingegerd, farbror Egon och faster Ulla-Britt, farbror Ove och faster Birgitta, moster Astrid och morbror Gunnar, moster Elsa och morbror Yngves själ, moster Birgit och morbror Ragnar, det var mina syskon Eva och Bo med respektive och syskonbarnen Fredrik och Louise, det var ett antal kusiner med respektive och kusinbarn. Som kronan på verket var det farmor Gerda och hennes syster, som vi alla kallade för moster Vera. Att inte morbror Paul och moster Luella (eller var det moster Vivian den nya hette), moster Gertrud och morbror Erik, moster Sonja och morbror Ernie var där, berodde på att de bodde i Amerika.
    Förlovningspresenter damp ner i våra famnar, dagen var solig, alla var glada och när Nicke kommit ur sitt chocktillstånd av all uppståndelse, blev han förälskad i hela kalaskonceptet. Tänk att ha så många runt sig som bjuder in en i familjens hägn, med öppna armar och varma leenden. En helt ny upplevelse för honom.
 
Under infravärmen på altanen, den kalla midsommaraftonen 1980.
Fr. v. Yngve, Eva, Bosse, Fredrik och Nicke.
 
    Midsommaraftonen kom, vi var kvar i Småland och firade i sommarstugan med en lite mindre familjefest. Tur var det, för det regnade, blåste och var iskallt. Mamma, pappa, Eva, Yngve, Bosse med tjej, Fredrik, Louise, Nicke och jag trängdes under infravärmen på altanen. Mellan skurarna band vi ändå kransar med sju sorters blommor och dansade runt midsommarstången som vi hade lövat, och firade att mamma och pappa hade varit gifta i 34 år och min syster och hennes man i nio år. Perfekt!!! Där och då bestämde vi att Nicke och jag skulle gifta oss i Forsheda kyrka nästa midsommarafton. Efter det beslutet övergick firandet även i min och Nickes ”minus ettåriga bröllopsdag”.
 
Mamma höll upp stämningen trots det kalla vädret. En krans
med sju sorters blommor ingår självklart på midsommarafton,
oavsett väderlek.

    I min familj är vi specialister på att hitta något att fira och det är ett koncept som Nicke i sanning har hakat på, så till den milda grad, att jag ibland blir helt slut av allt kalasande. Eller rättare sagt, blir helt utmattad av alla kalasförberedelser. Men roligt är det och mera roligt blir det, för ju mer man bjudit till genom åren, desto mer har man fått tillbaka, det kan Nicke och jag verkligen säga nu, med 34 års facit i hand.
 
Pappa höll ställningarna på annat sätt, genom att
se till att vinet höll rätt temperatur även om vädret
sög. Husgrunden höll cirka 16 grader. Perfekt!

    Måndagen efter midsommarhelgen 1980 ringde mamma självklart till Forsheda prästgård och bokade prästen som lovade att ta hand om kyrkvigseln på midsommaraftonen 1981, alltså ett år senare, för vill man gifta sig i Forsheda kyrka en midsommarafton är det bäst att vara ute i god tid.
    Några månader senare ringde mamma kyrkoherden igen. Anledningen var då att Nicke i något upphetsat ögonblick hade nämnt för mig, som genast därefter hade nämnt för mamma, att Nicke närde en dröm att sjunga ”O helga natt” i en kyrka på julafton. I min familj är vi handlingskraftiga och inte drömmare som i Nickes. Nej, har man en vision, ser man till att förverkliga den. Hur ska man annars kunna drömma nya drömmar?
    Nicke blev nästan ilsken när det plötsligt var bokat och klart, men han sjöng ”O helga natt” på julafton i Forsheda kyrka, om än något skakad över att behöva göra verklighet av sin dröm. Kantorn hade troligtvis väntat sig en operaröst och hans kommentar efteråt var: - Han har potential. Knappast en komplimang, men vad tusan då, Nicke har i alla fall sjungit "O helga natt" i kyrkan på julafton.
 
Har man gett sig in i leken med Marianne, får man leken tåla.

Minnenas album! Del 36.

Förtreten fick inte slå rot och gro.

 

Denna bilden är tagen från vårt köksfönster i Näsbydal. Nere på
gården har Nicke och jag ställt upp dekoren till vårt allra första
gemensamma teaterprojekt. Färväntansfulla barn bänkar sig,
och det är bara minuter kvar till premiär.

 

Nicke är en vis man. Redan från början av vårt förhållande gav han mig insikten; Jobba medvetet med att inte hänga upp dig på oförätter som inte går att göra något åt. Jag är också en vis kvinna, för till Nickes aforism lade jag; Gå vidare i livet. Gör om gammalt smolk till erfarenheter som kan leda till nya spännande äventyr. Hjälpande devis för mig som annars kan bli långsint när jag utsätts för falska förhoppningar som; ” – Jag har sett alla jag ville se, och nu är jag säker. Rollen är din!”  
  
Det hade till exempel varit roligt om jag hade fått medverka i den där sommarföreställningen som skulle sättas upp på den småländska institutionsteatern. Det hade varit roligt om jag hade fått vara med och berätta en historia i stället för att apa mig i 250 föreställningar på den där förhärdade clowneriturnén.  Men jag hade blivit utvald och bortvald. - Dumma dom! Tyckte jag. Vilken tur ändå att Nicke hade råkat besöka Kenta den där novemberdagen 1979, och fångat upp mig av bara farten. Han tyckte inte alls att clowneriet jag hade genomfört var meningslöst. Nej tvärtom, han ville till och med prova på själv!
   Jag köpte således ut dekoren från den knäppa länsinrättningen, och lovade att förmedla alla akrobatiska krumbukter jag själv hade fått lära mig av Colombaioni, mot att vi gjorde om hela grejen till en föreställning med en berättelse. Sagt och gjort. Vi skrev en enkel historia om en operasångare och hans assistent. De som känner paret Nicke och Marianne förstår säkert vem som skulle spela vad.

 
Här uppträder vi i Gävle Folkets Park den 1 maj 1981. Det var
minst 1000 personer i publiken som just hade inkommit efter
traditionsenligt demonstrationståg.
 

   Det hela gick ut på att den store operastjärnan skulle framföra ett stycke ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto”, men innan stycket framfördes skulle massor av misstag hända, som skulle leda till akrobatiska clowneriakter. Historian mynnade i att allt skulle falla på plats, utan att assistenten överhuvud taget hade förstått att det var hon som hade orsakat alla störningar. I finalen skulle arian framföras av operasångaren, som när han hörde sin egen röst, skulle glömma all förtret och översköljas av ren njutning över att höra sig själv briljera. Även assistenten skulle njuta oblandat av ”La donna è mobile…” i clownen Nickes tappning.
   Speciellt Nicke, men även jag funkar bäst när vi jobbar mot en deadline, i detta fall premiär. Näsbydals bostadsrättförening hade en kvartersgård. Den fick vi nyttja som repetitionslokal. Hyran var att vi skulle spela för barnen under föreningens sommarfest ute på gården. Vi repeterade på kvällar och helger i mån av tid mellan fotbollsträningar, fritidshusvisningar och dansbandsspelningar. En kompis till Nicke, som hette Arne, designade och sydde upp kostymerna och hans fru Monica samt sonen Peter agerade publik på generalrepetitionen som inträffade på Peters 9-årsdag, den 4 juni 1980.

 

I Kiruna spelade vi på Barnens Dag i augusti 1981. Vid det
laget var vi riktigt rutinerade. Även många arrangörer var
rutinerade. Vi flög upp till Kiruna och arrangören fixade
med alltmöjligt som dekor, hämtning vid flygplatsen, mat
och tilltugg i logen. Det enda vi behövde ta med var kostym
och fond. Allt annat stod klart när vi anlände. Fast vi fick ju
leverera på scenen förstås, vilket vi gjorde så hela publikhavet
gungade.
 
    Både genrepspubliken och premiärpubliken på Näsbydals gårdsplan, fullkomligt överöste oss med beröm efter respektive framträdande. Alla skrattade på ”rätt ställen” och uppskattade den hysteriska arian på slutet. Kostymdesignern/skräddaren och hela genrepspubliken hette förresten Jöback i efternamn… missade jag det?!

   Det var där och då, Nickes och mitt absoluta premiärprojekt sjösattes, och det ledde i första hand till spel på biblioteken i Täby samt till två års turnéer i folkparker och Folkets Hus runt hela landet, från Kiruna i Norr till Motala i söder. Inte som heltidssysselsättning, men som återkommande, glädjespridande stimulans och som tillskott i kassan.

 

Inte alls tomt och innehållslöst clowneri.   


RSS 2.0