Minnenas album! Del 36.
Förtreten fick inte slå rot och gro.
Nicke är en vis man. Redan från början av vårt förhållande gav han mig insikten; Jobba medvetet med att inte hänga upp dig på oförätter som inte går att göra något åt. Jag är också en vis kvinna, för till Nickes aforism lade jag; Gå vidare i livet. Gör om gammalt smolk till erfarenheter som kan leda till nya spännande äventyr. Hjälpande devis för mig som annars kan bli långsint när jag utsätts för falska förhoppningar som; ” – Jag har sett alla jag ville se, och nu är jag säker. Rollen är din!”
Det hade till exempel varit roligt om jag hade fått medverka i den där sommarföreställningen som skulle sättas upp på den småländska institutionsteatern. Det hade varit roligt om jag hade fått vara med och berätta en historia i stället för att apa mig i 250 föreställningar på den där förhärdade clowneriturnén. Men jag hade blivit utvald och bortvald. - Dumma dom! Tyckte jag. Vilken tur ändå att Nicke hade råkat besöka Kenta den där novemberdagen 1979, och fångat upp mig av bara farten. Han tyckte inte alls att clowneriet jag hade genomfört var meningslöst. Nej tvärtom, han ville till och med prova på själv!
Jag köpte således ut dekoren från den knäppa länsinrättningen, och lovade att förmedla alla akrobatiska krumbukter jag själv hade fått lära mig av Colombaioni, mot att vi gjorde om hela grejen till en föreställning med en berättelse. Sagt och gjort. Vi skrev en enkel historia om en operasångare och hans assistent. De som känner paret Nicke och Marianne förstår säkert vem som skulle spela vad.
minst 1000 personer i publiken som just hade inkommit efter
Det hela gick ut på att den store operastjärnan skulle framföra ett stycke ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto”, men innan stycket framfördes skulle massor av misstag hända, som skulle leda till akrobatiska clowneriakter. Historian mynnade i att allt skulle falla på plats, utan att assistenten överhuvud taget hade förstått att det var hon som hade orsakat alla störningar. I finalen skulle arian framföras av operasångaren, som när han hörde sin egen röst, skulle glömma all förtret och översköljas av ren njutning över att höra sig själv briljera. Även assistenten skulle njuta oblandat av ”La donna è mobile…” i clownen Nickes tappning.
Speciellt Nicke, men även jag funkar bäst när vi jobbar mot en deadline, i detta fall premiär. Näsbydals bostadsrättförening hade en kvartersgård. Den fick vi nyttja som repetitionslokal. Hyran var att vi skulle spela för barnen under föreningens sommarfest ute på gården. Vi repeterade på kvällar och helger i mån av tid mellan fotbollsträningar, fritidshusvisningar och dansbandsspelningar. En kompis till Nicke, som hette Arne, designade och sydde upp kostymerna och hans fru Monica samt sonen Peter agerade publik på generalrepetitionen som inträffade på Peters 9-årsdag, den 4 juni 1980.
Det var där och då, Nickes och mitt absoluta premiärprojekt sjösattes, och det ledde i första hand till spel på biblioteken i Täby samt till två års turnéer i folkparker och Folkets Hus runt hela landet, från Kiruna i Norr till Motala i söder. Inte som heltidssysselsättning, men som återkommande, glädjespridande stimulans och som tillskott i kassan.
Inte alls tomt och innehållslöst clowneri.
