Minnenas album! Del 37.

Uppståndelsen efter förlovningen!
 

Här roar sig en del av den stora skara släktingar som kom på förlovningskalaset.
 
Fr. v. Kusin Jans fästmö Elisabet, kusindottern Ida och kusin Karin.
 
I min släkt är det den naturligaste saken i världen att man bjuder de närmsta på kalas när någon i klanen byter social status, så när jag gick från singel till förlovad gjordes inget undantag. Mamma var bra på att sprida nyheten, för att inte tala om förlovningsannonsen i Värnamo Nyheter, den hade inte undgått någon. VN, som tidningens namn förkortas, läses av alla. Kalasinbjudan kom därför inte direkt som en överraskning för närstående, men själva förloppet var nytt. Jag hade ju presenterat den där trevlige engelskmannen för alla, men nu var det plötsligt någon annan jag hade förlovat mig med!
 

    Desto större blev nyfikenheten, och OSA:n till kalaset kom med vändande post. Alla tackade ja! Nicke som aldrig hade haft några liknande släktrelationer, blev lätt chockad. Han hade svårt att tro sina ögon när släktens fordon defilerade fram på den smala grusvägen. Bilkolonnen passerade gården Fisketorpet, där bönderna Stina och Arnold stod och vinkade, fortsatte sedan mellan åkrarna, upp för backen och passerade lillaberget. När ekipagen kom fram till vår faluröda sommarstuga vid Bolmens norra strand, fylldes dikesrenen av bilar mellan komockorna, och citronfjärilar lyfte från nektarfyllda rödklöver. Kvigorna i hagen spärrade upp ögenen och slutade idissla. Ur bilarna vällde lekande barn, tuffa ungdomar, kvinnor i skira sommarklänningar med nylagt hår och välrakade män i kortärmade finskjortor.
    Det var farbröderna och fastrarna Karl-Henrik och Maj, Sven-Olof och Siv, Elvy och Helmer, Hans och Ingegerd, Egon och Ulla-Britt, Ove och Birgitta samt mostrarna och morbröderna Astrid och Gunnar, Elsa och Yngves själ,  Birgit och Ragnar, det var mina syskon Eva och Bo med respektive och syskonbarnen Fredrik och Louise, det var ett antal kusiner med respektive och kusinbarn. Som kronan på verket var det farmor Gerda och hennes syster moster Vera. Att inte Paul och Luella (eller var det Vivian hans nya hette), Gertrud och Erik, Sonja och Ernie var där, berodde på att de bodde i Amerika.
   Nicke är ju mästare på att ta stunden som den kommer, så han fann sig i situationen och charmade således hela bunten med sin tjuskraft. Förlovningspresenter damp ner i våra famnar, dagen var solig, alla var glada och när Nicke kommit ur sitt chocktillstånd av all uppståndelse, blev han förälskad i hela kalaskonceptet. Tänk att ha så många runt sig som välkomnar en in  familjen med öppna armar och varma leenden. En helt ny upplevelse för honom.
 
Midsommaraftonen kom, vi var kvar i Småland och firade i sommarstugan med en lite mindre familjefest. Tur var det, för det regnade, blåste och var iskallt. Familjen trängdes under infravärmen på altanen. Mellan skurarna band vi kransar med sju sorters blommor och dansade runt midsommarstången som vi hade lövat. Vi firade också att mamma och pappa hade varit gifta i 34 år och min syster och hennes man i nio år. Perfekt!!! Där och då bestämde vi att Nicke och jag skulle gifta oss i Forsheda kyrka följande midsommarafton. Efter det beslutet övergick firandet i min och Nickes ”minus ettåriga bröllopsdag”.
 
Under infravärmen på altanen, den kalla midsommaraftonen 1980.
Fr. v. Yngve, Eva, Bosse, Fredrik och Nicke.
 
Mamma höll upp stämningen trots det kalla vädret. En krans
med sju sorters blommor ingår självklart på midsommarafton,
oavsett väderlek.
 
Pappa höll ställningarna på annat sätt, genom att
se till att vinet höll rätt temperatur även om vädret
sög. Husgrunden höll cirka 16 grader. Perfekt!

    Måndagen efter midsommarhelgen 1980 ringde mamma självklart till Forsheda prästgård och bokade prästen som lovade att ta hand om kyrkvigseln på midsommaraftonen 1981, alltså ett år senare, för vill man gifta sig i Forsheda kyrka en midsommarafton är det bäst att vara ute i god tid.
    Några månader senare ringde mamma kyrkoherden igen. Anledningen var då att Nicke i något upphetsat ögonblick hade nämnt för mig, som genast därefter hade nämnt för mamma, att han närde en dröm att sjunga ”O helga natt” i en kyrka på julafton. I min familj är vi handlingskraftiga och inte drömmare som i Nickes. Nej, har man en vision, ser man till att förverkliga den. Hur ska man annars kunna drömma nya drömmar?
    Nicke blev nästan ilsken när det plötsligt var bokat och klart, men han sjöng ”O helga natt” på julafton i Forsheda kyrka, om än något skakad över att behöva göra verklighet av sin dröm. Kantorn hade troligtvis väntat sig en operaröst och hans kommentar efteråt var "Han har potential". Knappast en komplimang, men vad tusan, Nicke fick sjunga "O helga natt" i kyrkan på julafton.
 
Har man gett sig in i leken med Marianne, får man leken tåla.

Kommentarer
Postat av: Nica

Åh, vad underbart att läsa - lika underbart varje gång! Pöss å älsk! Å en ljuvlig bild på din mamma!

2014-03-10 @ 21:39:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0