Minnenas album! Del 37.

Uppståndelsen efter förlovningen!
 

Här roar sig en liten del av den stora skara släktingar som kom till
sommarstugan vid Fisketorpet på förlovningskalaset för mig och Nicke.
 
Fr. v. Kusin Jans fästmö Elisabet, kusindottern Ida och kusin Karin.
 
I min släkt är det den naturligaste saken i världen att man bjuder de närmsta på kalas när någon i klanen byter social status, så när jag gick från singel till förlovad gjordes inget undantag. Mamma var bra på att sprida upplysningar, för att inte tala om förlovningsannonsen i Värnamo Nyheter, den hade inte undgått någon. VN som tidningens namn förkortas, läses av alla. Kalasinbjudan kom därför inte direkt som en överraskning för närstående, men själva förloppet var nytt. Jag hade ju presenterat den där trevlige engelskmannen för alla, men nu var det plötsligt någon annan jag hade förlovat mig med!
 

    Desto större blev nyfikenheten, och OSA:n till kalaset kom med vändande post. Alla tackade ja! Nicke som aldrig hade haft några liknande släktrelationer under hela sitt liv, blev dock chockad. Men han är ju mästare på att ta stunden som den kommer, och charmade således hela bunten med sin tjuskraft, även om han hade svårt att tro sina ögon och öron när bil efter bil efter bil efter bil… defilerade på den smala grusvägen, förbi Fisketorpet, där bondeparet Stina och Arnold stod och vinkade, fortsatte mellan åkrarna, uppför backen, passerade lillaberget, kom fram till vår faluröda sommarstuga vid Bolmens norra strand, parkerade mellan komockorna utmed dikesrenen så citronfjärilarna lyfte från nektarfyllda smörblommor, rödklöver och hundkex medan kvigorna i hagen spärrade upp ögenen av nyfikenhet och temporärt slutade idissla. Ur bilarna vällde lekande barn, tuffa ungdomar, kvinnor i skira sommarklänningar med nylagt hår och välrakade män i kortärmade finskjortor.
    Det var farbror Karl-Henrik och faster Maj, farbror Sven-Olof och faster Siv, faster Elvy och farbror Helmer, farbror Hans och faster Ingegerd, farbror Egon och faster Ulla-Britt, farbror Ove och faster Birgitta, moster Astrid och morbror Gunnar, moster Elsa och morbror Yngves själ, moster Birgit och morbror Ragnar, det var mina syskon Eva och Bo med respektive och syskonbarnen Fredrik och Louise, det var ett antal kusiner med respektive och kusinbarn. Som kronan på verket var det farmor Gerda och hennes syster, som vi alla kallade för moster Vera. Att inte morbror Paul och moster Luella (eller var det moster Vivian den nya hette), moster Gertrud och morbror Erik, moster Sonja och morbror Ernie var där, berodde på att de bodde i Amerika.
    Förlovningspresenter damp ner i våra famnar, dagen var solig, alla var glada och när Nicke kommit ur sitt chocktillstånd av all uppståndelse, blev han förälskad i hela kalaskonceptet. Tänk att ha så många runt sig som bjuder in en i familjens hägn, med öppna armar och varma leenden. En helt ny upplevelse för honom.
 
Under infravärmen på altanen, den kalla midsommaraftonen 1980.
Fr. v. Yngve, Eva, Bosse, Fredrik och Nicke.
 
    Midsommaraftonen kom, vi var kvar i Småland och firade i sommarstugan med en lite mindre familjefest. Tur var det, för det regnade, blåste och var iskallt. Mamma, pappa, Eva, Yngve, Bosse med tjej, Fredrik, Louise, Nicke och jag trängdes under infravärmen på altanen. Mellan skurarna band vi ändå kransar med sju sorters blommor och dansade runt midsommarstången som vi hade lövat, och firade att mamma och pappa hade varit gifta i 34 år och min syster och hennes man i nio år. Perfekt!!! Där och då bestämde vi att Nicke och jag skulle gifta oss i Forsheda kyrka nästa midsommarafton. Efter det beslutet övergick firandet även i min och Nickes ”minus ettåriga bröllopsdag”.
 
Mamma höll upp stämningen trots det kalla vädret. En krans
med sju sorters blommor ingår självklart på midsommarafton,
oavsett väderlek.

    I min familj är vi specialister på att hitta något att fira och det är ett koncept som Nicke i sanning har hakat på, så till den milda grad, att jag ibland blir helt slut av allt kalasande. Eller rättare sagt, blir helt utmattad av alla kalasförberedelser. Men roligt är det och mera roligt blir det, för ju mer man bjudit till genom åren, desto mer har man fått tillbaka, det kan Nicke och jag verkligen säga nu, med 34 års facit i hand.
 
Pappa höll ställningarna på annat sätt, genom att
se till att vinet höll rätt temperatur även om vädret
sög. Husgrunden höll cirka 16 grader. Perfekt!

    Måndagen efter midsommarhelgen 1980 ringde mamma självklart till Forsheda prästgård och bokade prästen som lovade att ta hand om kyrkvigseln på midsommaraftonen 1981, alltså ett år senare, för vill man gifta sig i Forsheda kyrka en midsommarafton är det bäst att vara ute i god tid.
    Några månader senare ringde mamma kyrkoherden igen. Anledningen var då att Nicke i något upphetsat ögonblick hade nämnt för mig, som genast därefter hade nämnt för mamma, att Nicke närde en dröm att sjunga ”O helga natt” i en kyrka på julafton. I min familj är vi handlingskraftiga och inte drömmare som i Nickes. Nej, har man en vision, ser man till att förverkliga den. Hur ska man annars kunna drömma nya drömmar?
    Nicke blev nästan ilsken när det plötsligt var bokat och klart, men han sjöng ”O helga natt” på julafton i Forsheda kyrka, om än något skakad över att behöva göra verklighet av sin dröm. Kantorn hade troligtvis väntat sig en operaröst och hans kommentar efteråt var: - Han har potential. Knappast en komplimang, men vad tusan då, Nicke har i alla fall sjungit "O helga natt" i kyrkan på julafton.
 
Har man gett sig in i leken med Marianne, får man leken tåla.

Kommentarer
Postat av: Nica

Åh, vad underbart att läsa - lika underbart varje gång! Pöss å älsk! Å en ljuvlig bild på din mamma!

2014-03-10 @ 21:39:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0