Minnenas album! Del 38.

Vind i seglen!
 
Kapten Kenta.

- Jag har hyrt en Forgus 36 i Vaxholm och tänkte gå söderut tillsammans med Ingrid. Det blir några långseglingar, strandhugg i Västervik, sen vidare mot din gamla marinstad där du en gång bordade Älvsnabben, Nicke. Jag vill att du och Marianne följer med de första fjorton dagarna, för Ingrid har aldrig seglat. Jag bjuder! sa Kenta och fortsatte: - I Karlskrona får ni hänga med och hälsa på mina fosterföräldrar, sedan kan ni ta tåget tillbaka till Stockholm. Ingrid och jag går vidare själva för hon kommer då att kunna ta över några nattseglingar. Vi ska bara runda Skåne, passera Båstad, stanna till i Halmstad, fortsätta till Götet, vända om och gå tillbaka till Vaxholm.
- Det låter kul, svarade Nicke, så var det avgjort. Han glömde fråga mig om jag gillade båtliv, och tänkte inte på att fråga Patrick, som skulle vara med oss under sommarlovet, om han hade lust att segla tillsammans med fyra vuxna. Men Nickes miss i kommunikationen gjorde inget, för både Patrick och jag tyckte det lät spännande, när vi väl blivit varse att vi skulle med på sjön. Och tro mig, det blev en spännande seglats.
 
Nicke bjöd som vanligt på sitt glada humör och snälla leende.
Här var Östersjön tillfälligt foglig, men bara så att det gick att fota.
 
   Jag kommer inte ihåg hur många dygn det tog till Västervik, men när vi la ut från Vaxholm var det i alla fall strålande solsken, båten var jättemaffig, till Kentas stora förtjusning höjde andra seglare på ögonbrynen vid den ståtliga åsynen, och jag råkade faktiskt höra att Kenta tydligt lät påskina att han inte enbart var kapten ombord, utan även farkostens ägare. - Ja, ja, ja, tänkte jag.
    Så snart vi passerat Stockholms inre skärgård möttes vi av ett evigt, piskande hav och alla vuxna beordrades att hänga över relingen titt som tätt, storseglet och genuan skulle revas och halas stup i kvarten, det kryssades och bommen slog så man var ständigt livrädd att slå sig sönder och samman, eller kastas över bord.
    Det mojnade om aftnarna och Kenta ville sitta vid rodret, under stjärnorna, ta en öl tillsammans med Nicke och prata om livet, för det ansågs tydligen sjömannamässigt att inte ankra eller gå mot land om natten. Nicke höll humöret uppe, men nykär och trött som han var, smög han ner för lejdaren och hälsade på mig i kojen en stund då och då. Kenta envisades med att sitta kvar ensam, Patrick sov nattetid som det barn han var, och Ingrid som huserade i förpiken, gjorde troligtvis detsamma.
 
Tolvåige Patrick klagade aldrig.
 
   Jag vet inte vad som hände den här speciella natten, om Kenta kanske hade slumrat till i sittbrunnen, men vi hade kommit ur kurs, och på morgonen kunde inte kapten Kenta få ordning på vare sig sjökort eller navigationsinstrument. Men plötsligt siktade vi land som en hallucination i horisonten, och dessutom dök en annan fritidsseglare upp. Till Kentas stora förargelse, var vi tvungna att segla närmare den andra båten och tjoa och vifta tills vi fick kontakt, och vi skrek i kör - VAAAR ÄÄÄR Viii? Skepparen på den mötande båten ropade till svar: - UTÖÖÖ!!! Vi hade alltså varit på god väg mot Gotland innan vi hamnade någon sjömil öster om Stockholms sydligaste skärgårdsö.
    Ordningen återställdes, men förnedringen för Kenta var total och följande kväll reagerade han med ett raseriutbrott, riktat mot Nicke! – Inget är sig likt sedan du träffade Marianne! Skrek han. - Förr kunde vi sitta och pokulera hela nätterna igenom, men nu ska du ränna upp och ner till kojen och hålla på med henne. Att machokaptenen själv egentligen lade allt fokus på att imponera på Ingrid, som han hade bestämt skulle lära sig segla och som skulle behandlas som prinsessan på ärten mellan passen, var han omedveten om. Det var dessutom självklart för honom att jag skulle sköta matlagning och disk för fem personer minst tre gånger per dag, och plocka upp saker som ständigt trillade ner på durken, vilket jag gjorde oklanderligt, allt för att slippa hänga över relingen. Att Nicke och jag även hade med oss ett barn på tolv år, som vi ville ge en bra sommar, var inte något som Kenta tog hänsyn till. Men Patrick var tapper och för min del gällde det bara att ligga lågt och spela lite kort med bonussonen mellan sysslorna i byssan, för att hålla humöret uppe. - Stackars Nicke, tänkte jag. Han sattes verkligen på balansprov däremellan.
 
I västervik - lugnet före stormen.

    I Västervik lade vi äntligen till, trots att det var mer än knökfullt i hamnen. Båtarna låg tre och tre i bredd och vi fick skutta över de andra segelbåtarna för att äntligen få fast mark under fötterna. Nicke, Patrick och jag tog en promenad runt staden, bunkrade för fortsatt resa, klev tillbaka över de andra båtarna och kom ombord igen på ”Kentas” skuta. Där hade Kenta tagit sig en riktig bläcka medan vi var ute och han hade bestämt att han, Ingrid, Nicke och Patrick skulle köra egen visfestival på däck medans jag fixade käket. Innan Kenta däckade den kvällen, för att sova i minst femton timmar, avrundade han med att skälla ut alla i sin omgivning efter noter, ingen sjöman mer än han var vatten värd. Enda anledningen till att vi följde med ut på havet dagen därpå, var att vi tyckte synd om Ingrid, som var en förtjusande tjej, men som ännu inte hade hunnit lära sig allt om segling. Vi var fast beslutna att för hennes skull segla med till Karlskrona som vi hade lovat.
 
Ölandsbron, en uppenbarelse i stål och betong.
 
    Länsvindar tilltog och spinnaken beordrades upp. Men plötsligt uppenbarades Ölandsbron framför oss, som en regnbåge på pelare av stål och betong. Man kan inte segla med spinnak under en bro, där vindarna bryts av brospannet! Men vi gick med en väldig fart och hann inte reva seglet. Det blev platt fall, spinnaken trasslade in sig och Nicke fick hissas upp i båtmansstolen och reda ut härvan. Det måste ha varit livsfarligt! Men strax söder om Kalmar la sig lugnet över fjärden och Ingrid finslipades som seglarhustru.
 
Betydligt lugnare vatten på Bolmen. Patrick höll i årorna
samtidigt som han höll ett vakande öga på pappan och mig.
 
   Efter exakt fjorton dagars segling angjorde vi Karlskrona, åt middag hos Kentas styvföräldrar, kramades farväl, önskade Ingrid och Kenta lyckad fortsatt seglats och klev på tåget till Värnamo. Vid resans mål mötte mamma Vivian upp på stationen och tog med oss till sommarstugan vid Bolmens norra strand. Där hade pappa Sigurd agnat krokarna, där fick man ro sin egen eka, där fick man meta sina abborrar och där fick man avnjuta mammas köttbullar i balanserat sällskap, mellan växlande molnighet och spridda skurar, som alltid i Småland. Mitt hjärta klappade för Nicke, Patricks sommarlov var långt och vi tre fick ändå tid att blomstra tillsammans, medan vår före detta kapten seglade vidare med sin väna kvinna.

Jag blev knappast seglarfrälst.

Kommentarer
Postat av: Nica

Alltså, den där sista bilden... Total hjärtsmälta!! Vilken sjuk resa.. förstår att den är kvar i minnet. Förstår verkligen.

2014-03-17 @ 03:01:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0