Minnenas album! Del 47.

En gång är ingen gång.
 
Simon och Albin i rummet på Kolboda söder om Kalmar. De hade varit i
Borgholm på teater och sett pappa med stor mustasch och ville efterlikna
honom.

När Nicke våren 1986 fick erbjudande om att ännu en sommar medverka i ”Min syster och jag”, nu på Öland, hade jag fått nog av ensamna somrar och allt detta operettspelande. Men vad göra, sedan Uffe Larsson hade övertalat Nicke att lämna mäkleriyrket för att ägna sig åt skådespeleri på heltid, var det som förgjort att försöka få honom på andra tankar. Han var helt fast i teaterlivet. OK, jag fick köpa läget, släppa iväg honom och ta hand om markservicen ensam ännu en sommar. Men å andra sidan var det inte svårt för mig att välja familjen för jag älskade mammarollen mer än alla roller jag spelat vid teatern. Efter en månad som ensam-mamma tog jag barnen och bilade neråt Smålandet och lät mig skämmas bort ett par veckor av mormor Vivian och morfar Sigurd innan Simon, Albin och jag drog vidare till pappa Nicke på Östkusten.
    Denna gång bodde och repeterade alla skådespelare i ett stort hus i Kolboda söder om Kalmar. I ett pensionat som låg alldeles bredvid det stora huset flyttade lilla familjen Wagemyr in lagom till premiären. Så gjorde även Gunilla Gårdfeldt med man och barn. Det var ett fräscht ställe med stort gemensamt kök och trevliga människor. Där levde vi i storfamilj och det var helt fantastiskt. Hela dagarna umgicks vi, badade i sundet, lagade stora gemensamma luncher, gjorde utflykter och framåt eftermiddagarna bar det av till Öland där en utomhusscen hade byggts upp bakom Strand Hotell. Ibland följde jag med och tittade på föreställningen men oftast stannade jag hemma med barnen så de fick komma i säng i rimlig tid. Men eftersom vi bodde i ett pensionat kunde jag sitta i allrummet och umgås med andra vuxna när barnen sov och jag hade det verkligen trevligt. Jag tror att jag innerst inne är en storfamiljs-människa för jag är alltid så lycklig i sådana situationer.
 
16-åriga Jeanette Wendel jobbade som rekvisitör på teatern, men på sin lediga
dag kom hon och lekte med Simon och Albin på tomten i Kolboda.
 
    Att ha ett fungerande nätverk i den närmaste omgivningen var av livsviktig betydelse just denna midsommarafton 1986. Det var första gången Simon försvann på riktigt. Jag hade ju insett ända sedan han tog sina första steg att det inte skulle bli lätt att hålla reda på den ungen, för han gick alltid sin egen väg. Albin som är två år äldre visade sig vara en riktig mammagris i jämförelse. Nicke som än idag oftast går omkring i sin egen värld hade inte så mycket koll på läget, så ansvaret att hålla ihop flocken låg helt på mig.
    Tidigt på midsommaraftons morgon stod Nicke och jag och småpratade bredvid en sandlåda, medan Albin 4 ½ och Simon 2 ½  byggde vägar, bondgårdar och slott i sanden. En stillbild från den stunden skulle ha porträtterat den perfekta familjen. Helt korrekt, för vi var verkligen en lycklig barnfamilj. Vi älskade varandra, vi älskade livet och vi ÄLSKADE våra barn. Jag kände att jag måste springa in och hämta kameran och föreviga vår lycka och bad Nicke att stanna hos de söta telningarna. Jag passade på att gå på toa också, så jag var borta några minuter extra. När jag kom tillbaks till sandlådan satt Albin där ensam och lekte med några kottar, helt inne i sin värld. - Var är pappa och Simon? frågade jag. – Vet inte, svarade Albin och fortsatte, - Nöff, nöff, maju, mu, gnägg. Då kom Nicke lugnt ut från huset, men inte Simon. – Var är Simon? Nicke såg sig lite förvånat omkring och gick in i huset och kollade, men kom tillbaka ut, utan Simon! Min röst åkte upp en oktav – VAR ÄR SIMON? – Jag vet inte, han satt här i sandlådan när jag gick in och hämtade tändstickor. Jag var bara borta i två minuter, svarade Nicke. Jag började irra runt, vi bodde på en stor halvö, så vi hade vatten på tre sidor om skogen som omgav oss. Jag ropade besinningslöst och alla på pensionatet kom utspringande. En man sa till mig att inte ropa, för då kunde jag skrämma Simon så att han kanske gömde sig i stället för att komma fram, så jag ändrade taktik och lugnade ner rösten, men inombords skrek jag. – SIMON, SIMON, SIMON KOM TILL MAMMAAA!!! Mannen som sagt till mig att tala lugnt organiserade sedan snabbt en skallgångskedja i skogen och runt stränderna och han sa att Nicke skulle gå på vägen, för barn väljer ofta att gå på en väg när de smiter bort. En vuxen fick ta hand om Albin och gå hem med honom.
    Efter cirka tjugo olidliga minuter hördes ett enträget tutande genom skogsbygden, vilket var signalen för återsamling. Jag sprang över stock och sten, helt förtvivlad och möttes av en kvinna som sa att Simon var välbehållen uppe i vårt rum. Jag tog trappan i två kliv och där stod Nicke och höll i Simon och ville inte släppa honom. Då upptäckte jag att Simon var helt blöt, vilket Nicke försökt dölja för mig. Det visade sig att Simon hade plockats upp ur vattnet av en okänd man som varit med sin familj och badat då de hade fått syn på en liten parvel som gått ensam ut på en närliggande brygga och druttat rakt ner i djupa vattnet. Den rådige mannen hade då rusat ut, dykt i och snabbt fått upp Simon och börjat bära honom mot pensionatet, utan att veta något om skallgången. Nicke hade mött mannen på vägen och fått sin son i famnen, sedan sprungit hem och meddelat skallgångsledaren innan han skyndat upp på rummet där han bytt kläder på Simon, men som sagt, jag fick syn på Simons dyngsura kläder i en hög bredvid sängen och således tvingade jag ur Nicke vad som hade hänt.
 
Familjen Gårdfeldt Carlsson såg till att midsommarstången kom på plats
denna dramatiska midsommarafton 1986.

    Under den kvällen satt jag tillsammans med skallgångsledaren och hans fru och pratade, medan midsommarfirandet pågick runt omkring oss, samtidigt som jag hade stenkoll på Albin och Simon som skuttade glatt tillsammans med de andra runt midsommarstången. Tio år tidigare hade paret jag satt tillsammans med gått skallgång etter sin egen son, som de efter flera dagar hade hittat i en bäck, drunknad. Ofattbart tragiskt, men ack så viktigt att prata om, både för dem och för mig.
 
Nicke och Ingegerd Kjell poserade så fint tillsammans inför premiären
av "Min syster och jag" vid Strand Hotell i Borgholm...
 
...och underbara Gunilla Gårdfeldt strålade på egen hand.

    Livet återvände, det blev premiär och stor premiärfest. Desirée Edlund som var producent medverkade inte själv på scenen det året för hon satte samtidigt upp ”My Fair Lady” på Murgrönan i Visby. Desirée försökte på så sätt att skapa ett sommarteater-imperium på Öland och Gotland. Hon bjöd huvudrollsinnehavarna i "My Fair Lady-ensemblen" på flygresa från Gotland till Öland för att fira Ölandspremiären och hon gav presenter till de medverkande. Bland annat fick Gunilla Gårdfeldt en pärla för att Desirée ansåg att Gunilla var en pärla.
    Föreställningen på Öland gick inte så bra ekonomiskt, så efter ungefär halva planerade speltiden kom Desirée utan förvarning tillbaka till Öland och sa att hon tänkte lägga ner ”Min syster och jag”. Ensemblen kände sig lurad och menade att det var kontraktsbrott. Då skrek Desirée ut sin frustration och kallade vissa i ensemblen för kraxande kråkor och jag vet inte vad. Tänk vilka fina människor man får träffa inom teatern, så oerhört vältaliga i alla lägen.
 
Operett-charmörerna Nicke och Björn Forsberg tog en liten paus
i arbetet. Ganska mysiga omgivningar runt Strand Hotell i Borgholm.

    Gruppen hade svetsats samman, ensemblen fick överta produktionen på egen hand, Gunillas man Lassis, några sponsorer, jag och ensemblen lyckades därefter gemensamt att driva föreställningen ett par extra veckor, men vädret var dåligt och det var svårt att få publik i regnet, så till slut gav vi upp.
    Det bästa med det tidiga avslutet på Ölandsproduktionen var att Nicke fick lite extra tid på sig att skriva klart ett lustspel som han fått i uppdrag av min pappas företag i Forsheda att sammanställa inför firandet av företagets 40-årsjubileum. Det var min syster Eva som hade kommit på idén och sålt in den till företagets ledning. Min pappa och hans två kompanjoner hade ju redan gått i pension sedan några år, så det var den nya ledningen som hade hakat på idén. Eva producerade, Nicke skrev och jag stod för regin. Men det är en helt annan story som jag hoppas kunna kläcka ur mig en dag, men inte denna.
 
Låt hjärtat va´ me´.

Minnenas album! Del 46.

Dax igen!
 
Täby teatersällskaps ensemble från "Min syster och jag". Längst bak står Micke
Jöback och jag. Sedan ser ni fr.v. Lelle Lundgren, Annelie Haganius, Mia Ståhl, Per
Mathisen, Inga-Lena Bernmark, Pontus Holmgren, Göran Måhlqvist och längst fram
sitter Jan Stattin.

De driftigaste från ”Go’morron Täby” hade fått mersmak av tiljans lustar och Lubomir Minev hade upptäckt att jag var megabra på att arrangera studiecirklar. Jag måste ha varit rena guldkalven för Studiefrämjandet i Södra Roslagen, som Lubbe tjatade på mig att fortsätta jobba med de teatertörstande medlemmarna i Täby teatersällskap. Och de behövde verkligen en driven ledare för att strukturera upp föreningens spretande kreativiteter.
    Det passade egentligen väldigt bra in i mitt liv just då också, för jag hade ingen lust att ge mig i kast med någon turné eller annan teaterverksamhet som skulle innebära att jag måste jobba i stan på kvällarna. Albin och Simon behövde sin mamma hemma, det var jag övertygad om. Att jag skulle utvecklas till regissör var inget jag hade funderat på tidigare. Som regissör måste man ju tänka ut en massa och det kändes oerhört invecklat. Fast jag hade ju förstås klarat av att regissera nyårsrevyn ”Go’morron Täby” tillsammans med Nicke, så jag såg det framtida regiuppdraget som en utmaning att flyga på egna vingar. Jag valde att sätta upp något som kändes lätthanterligt, nämligen ”Min syster och jag” som jag ju var välbekant med, efter Nickes förra sommarsejour på Murgrönan i Visby. Nackdelen var att det inte fanns utrymme för alla teatersällskapets medlemmar att delta. Till exempel de som gillade att skriva sketcher, eller de som inte var så bra på att sjunga eller de som ville göra något modernare, något mer samhällengagerande som revyn faktiskt hade gett utrymme för. Därför hjälpte jag parallellt till att fixa studiecirklar även för dem, vilket resulterade i att det sattes upp en mycket roande föreställning om veckotidningsskvaller, som framfördes i Hörsalens foajé.
   Men ”Min syster och jag” blev Täby teatersällskaps stora produktion under våren. Vi spelade för flera utsålda hus på Hörsalens scen. Jag är grymt imponerad över arbetet alla eldsjälar lade ner. Inte bara de som stod på scenen, utan dekorbyggarna, kostymskaparna, PR-teamet, teknikerna, Micke Jöback som skötte musiken, ja alla involverade. Ensemblen var rolig att repetera med, såklart stötte vi på partull då och då, men varje situation redde vi ut. Jag minns särskilt en repetition nere i föreningslokalen vid Värtans strand, då Annelie Haganius hade fått en koreografi som hon skulle utföra samtidigt som hon skulle sjunga en sång. Annelie var kanske 18 år då, men hennes kondition klarade ändå inte sång och dans simultant. Hon sa till mig, som då var 35-årig tvåbarnsmor, att det var ett omöjligt uppdrag att genomföra. – OK, sa jag. - Jag ska kolla. Varpå jag intog golvet och sjöng och dansade igenom numret med full kraft utan problem. Den dagen slutade Annelie röka!
 
Annelie Haganius och Lelle Lundgren spelade aktris respektive skohandlare.
 
Mia Ståhl och Per Mathisen. Privat var de enbart två av Täby teatersällskaps
medlemmar, men på scenen övertygades publiken om att de var ett par.

    Premiären infann sig utan att jag gick på knäna denna gång. Mia Ståhl och Per Mathiesen spelade huvudrollerna så övertygande att publiken trodde de var ett par privat. Lelle Lundgren gestaltade en mycket distingerad skohandlare och Anneli dansade och sjöng simultant så det spratt i hela salongen, och man kan inte säga annat än att alla roller fick sina trovärdiga gestaltare inom Täby teatersällskap. Vilket gäng!
    Denna gång klarade jag regiarbetet helt utan Nickes hjälp. Han stöttade naturligtvis mig genom att aldrig beklaga sig över att jag jobbade hela helgerna, och således lämnade honom ensam med barnen, men barnen överlevde även om det blev väldigt stökigt hemma. Vardagsvällarna körde vi som vanligt med studiecirklar i hemmet när barnen sov, men det var inte alls lika omfattande som under skapandet av revyn. Det är verkligen stor skillnad mellan att jobba med ett befintligt manus och att skapa allt från grunden.
 
Nicke i peruk och tangorabatt förförde Inga Gill i en mycket underhållande
scen från "Guldbröllopet" på Reginateatern i Stockholm.
 
   Samtidigt som jag höll på med Täby teatersällskap, hoppade Nicke in för Bert-Åke Varg i en pjäs som spelades dagtid vardagar på Reginateatern i Stockholm. Vilken lycka för Nicke. Pjäsen hette ”Guldbröllopet” och spelades för pensionärer, som enligt Nicke var fantastiska att ha som publik. Så spontana och glada och gav gensvar direkt, precis som barn. Dessa glada pensionärer kom resande från när och fjärran i busslaster. Även fikaförsäljningen på Reginateatern blomstrade på grund av detta geniala utnyttjande av teatern dagtid. De övriga rollerna i ”Guldbröllopet” innehades av John Harryson, Gunilla Åkesson och Inga Gill. Det var en fröjd utan like att se gänget spela. Jag hade båda barnen med mig när jag var och tittade på pjäsen. Så roligt det var!
    Nickes största dröm var dock inte att spela enbart komedier, revyer och operetter. Han ville bita i riktig dramatik och han hade en skriande längtan att få vidareutbilda sig hos Doreen Cannon. Det var nu två år sedan första gången han hade varit i London på en tvåveckors Doreen-kurs. Nicke hade stora pretentioner och ville absolut åka över till London ensam, att ha med mig och barnen skulle enbart störa hans koncentration, så vi fick snällt stanna hemma. Jo, jag var ganska sur då, men jag förstod innerst inne att det skulle bli bäst så, för att han skulle få ut så mycket som möjligt av kursen, som ju även innebar ett stort socialt engagemang på fritiden när alla kursdeltagare gick på Londons teatrar eller pubar tillsammans och levde i sin egen bubbla.
   Jag tog i stället bilen ner till Småland med stackars åksjuke Albin, och Simon som hatade att sitta fastspänd. Men som vanligt bet jag ihop, stannade varje gång en kaskadspya var på gång, städade upp, bytte blöjor och lät barnen springa runt vid vägkanten en stund innan jag spände fast dem och körde vidare. Resorna ner och upp från Småland tog väl si-sådär sju-åtta timmar vardera. - Förlåt mig Albin och Simon, jag vet att ni läser min blogg, men det var jättejobbigt att resa ensam med er två och jag svor inombords på pappan, men aldrig så ni hörde.
 
I Albins värld lurade inga faror när han försökte fånga fjärilar vid sjön Hindsen,
där mormors och morfars nya sommarstuga låg, betydligt närmare golfbanan
än sommarstugan vid Bolmen som min bror så smånongom fick överta.
 

Simon utforskade också varenda millimeter runt Hindsens omgivningar.
 
Det var verkligen mysigt hos mormor och morfar i Småland.
 
Morfar har satt upp en repstege. Här får Albin hjälp att klättra, Simon spanar
in hur man gör och det tog inte många minuter förrän Simon också nådde toppen.

    Fast även i Småland var det ibland lite halvjobbigt, för mormor Vivian och morfar Sigurd spelade ofta golf på dagarna och då lämnades jag ensam med er bland högt gräs, lurande huggormar, brygga och vatten. Desto bättre var det när deras golfklubbor fick vila. Då var mormor och morfar bäst i världen på att ta hand om oss tre. En lisa för min själ att få prata med vuxna också.
 
Hemma i Täbyträdgården var det alltid fullt med barn. Vi satte upp många
gungor mellan björkarna, (även breda för stora bakar, för jag älskar att gunga).
De breda gungorna uppskattades av barnen också, som kunde gunga två och två.

    Tillbaka i Täby hade vi nog den bästa sensommaren någonsin. Vädret var strålande som jag minns det. Vi umgicks mycket med våra trevliga grannar som hade byggt hus runt oss. Det hade skapats en härlig nybyggaranda i vårt kvarter. Vi hoppade över staketen, umgicks, lånade trädgårdsredskap, fikade, barnen lekte med varandra över alla åldrar. Det var ett otvunget kärt umgänge som i stort sett håller i sig ännu efter alla dessa år, fast vi har spritt ut oss och bor på olika ställen, men alla med bara några mils avstånd från den kungliga huvudstaden.
 
Nicke, Lambert, Lamberts vän, Albin och jag fikar i trädgården. Vi skulle
måla husgrunden gul, därav alla färgprover på väggen.

    Sommaren 1985 fick vi också finbesök från Frankrike. Lambert Wilson kom tillsammans med en vän och vi hade så trevligt, hemma i trädgården, vid Rösjön, i Mörtsjöspåret, i Stockholm, ja det var perfekt. Nicke respekterade verkligen att det var min vän från Drama Centre som kom, så jag hade full frihet att göra vad jag ville dagarna i ända, så länge han slapp byta bajsblöjor för då triggades hans kräkreflexer och det var inte så roligt. Men i övrig hade ju Nicke en del ansvar att ta igen efter sin Londonresa. Så perfekt det kan bli, tjänster och gentjänster, även inom äktenskapet.
 
Lambert och jag njuter i Kungsträdgården efter en lång cykeltur.
 
Fransk TV-stjärna vet hur man poserar med svensk teaterregissör i Stockholm.

    Jag minns att Lambert, hans vän och jag cyklade via Djursholm in till Stockholm och Lambert blev oerhört förvånad när han såg alla de pampiga villorna med havsutsikt och tennisbanor och swimmingpooler och statyer. Han trodde Sverige var ett jämlikt samhälle och att det inte fanns någon ”classe supérieure” här. Little did he know... much did he see!
    I Stockholm åt vi glass i Kungsträdgården och lunchade på en uteservering i Gamla Stan. Jag har ett roligt minne från den lunchen. Lambert var ju en stor teater- och filmstjärna i sitt hemland och han sa att han verkligen njöt av att vara här i Sverige inkognito, så när han hörde rösterna från några franska turister på uteserveringen höll han låg profil. Men de franska turisterna fick syn på Lamberts vän som också var mycket känd i Frankrike, fast enbart som huvudrollsinnehavare i en TV-serie, men i alla fall. De franska turisterna fick glädjespatt när de fick syn på Lamberts vän och kom fram och ville ha autografer. Jag log i mjugg mot Lambert och försökte reta honom lite och sa, - Där ser du, du är inte alls så populär som du tror. De franska turisterna babblade på om osannolikheten att träffa på en fransk TV-stjärna i Stockholm och de fick sina autografer av Lamberts vän och sa, - Au revoir. Då fick de plötsligt syn på Lambert och började skrika ut hänförelser över sin lycka att till och med få träffa Lambert Wilson! Det blev så klart autografskrivning för Lambert också. Så alla var nöjda och belåtna och Lambert var helt säkert nöjd över att jag fick se hur påträngande hans fans faktiskt var.
 
Sommarmys på vår altan, tillsammans med grannarna på Sollentunavägen,
och Eva Grey som hälsade på regelbundet även om hon inte fick bli min svärmor.

    Det kom en höst även detta år och den liknade mycket förra hösten, vilket innebar ett intensivt arbete med att skapa en ny revy genom studiecirklar som jag arrangerade, med Lubbe på Studiefrämjandet som främste påhejare. Albin och Simon fick snällt sova på kvällarna när huset fylldes av revyentusiaster. Andra Täbyrevyn fick namnet ”Dax igen”. Revygänget som skulle stå på scenen blev ännu större det här året än året dessförinnan. För att sålla bland de ivriga aktörerna, iscensatte jag en lek i samband med första träffen. Alla fick dansa ”Små grodorna” och hitta på lite annat tok, för då ser man ganska snart vilka som vågar göra bort sig. Några föll bort, men kvar blev ett otroligt bra gäng, som vågade spela ut på scenen. Nicke medverkade inte i Täbyrevyn detta år, för han var i Stockholm och spelade ”Jesus Christ Superstar” som sattes upp på Göta Lejon. Han skulle ha spelat överstepräst och "hop", men eftersom Cornelis Vreeswijk blev sjuk under denna period hoppade Nicke in för Cornelis och spelade Puntius Pialtus i över 50 föreställningar.
 
Dansrepetitioner med Peter Jöback i focus. Redan då såg man att han hade det
man kallar "Star quality".
 
Årets primadonna Mia Ståhl verkar mycket road av att få koreografi av
Lena Madsén.

    Jag hade en idé om att en ny primadonna skulle framträda varje år, och detta år blev fullträffen Mia Ståhl det självklara valet, medan Monica Jöback tog ett steg tillbaka och valde att agera regiassistent. Bröderna Jöback gjorde dock succé i ensemblen igen, för att inte tala om den månghövdade kören, med bland andra en ny klart lysande blivande stjärna, Annica Smedius. Hanna Wanngård, en av Robert Wells framtida favorit-door, kom med då också. Det finns så många som är värda att räknas upp och som gjorde otroligt bra insatser i ”Dax igen”, men när jag tittar igenom programmet och ser att vi var 65 personer som var engagerade i revyn 1985-86, tänker jag att jag måste dra en gräns. Men eftersom jag är gränslös gör jag inte det.
 
 
Alla nämnda ingen glömd.

Minnenas album! Del 45.

Go'morron Täby!
 
Jag hade velat ha en bild på Lubbe här, men kunde inte hitta någon, så
det får duga med ett blad ur första revyprogrammet där regissörerna
intervjuar varandra.
 
Lubomir ”Lubbe” Minev som drev Studiefrämjandet i Täby var en sjutusan till person att hitta sammanhang som främjar folkbildningen. Studiefrämjandets lokaler i Roslags Näsby utnyttjades som sammanträdesrum av allsköns olika föreningar, till exempel ett gäng gubbar som pluggade för att få jaktlicens, några som drev en lokalradiostation och flera popband. Alla sammankomster, vare sig det var styrelsemöten, utbildning eller repetitioner räknades som studietimmar. Det räckte att någon ledarperson fyllde i de mintgröna närvarolistorna efter konstens alla regler, i fyra exemplar vardera med karbonpapper mellan. På så sätt fick föreningarna hjälp att betala studieledare, replokaler, högtalare och annan viktig utrustning. Alla tänkbara verksamheter såg Lubbe till att de startades och hölls igång, men teater och kultur låg honom extra varmt om hjärtat. Jag har för mig att Lubbe berättade att han själv hade varit teaterregissör i sitt forna hemland Bulgarien, därav hans måttlöst stora engagemang.
    Täby teatersällskap, som tidigare hade satt upp storpjäsen ”Täby blir sta’n på landet” och ett par andra mindre produktioner, ville nu göra något nytt. Nicke hade lämnat över ordförandeklubban till en äldre herre som var mer road av styrelsearbete än Nicke, men när han frågade om jag och maken tillsammans ville regissera en revy kunde vi inte motstå frestelsen. Direkt efter att vi kommit hem från Gotland i augusti 1984, satte vi igång förberedelserna med hull och hår. Det var första revyn i Täby sedan 1940-talet, så det fanns ingen att luta sig mot eller jämföra med, utan det var bara att hugga tag i den nya processen. Vi anlitade Lena Madsén som koreograf (hon som vi kände från danskursen på Kreta sommaren 1983), vi tog in storbandsledaren Johnny Ohlson som arrangör och repetitör (han som sedermera blev rikskänd när hans storband var husband hos Robert Aschberg i TV3) och vi tog så klart in vår familjevän, den 19-årige pianobegåvningen, Mikael Jöback som kapellmästare (han som numera är en av Sveriges mest anlitade musikaliska ledare i stora musikalsammanhang).
    Studiefrämjandet annonserade i lokalpressen efter intresserade och gensvaret blev enormt. Vi arrangerade auditions för dansare, sångare och skådespelare, organiserade intervjuer med människor som ville sy kostym, snickra dekor och skriva texter med mera. Alla intervjuer och auditions gick över förväntan och vi fick ihop fler än det antal personer som skulle behövas för att sätta upp en stor revy med allt vad som där tillhör. Tillsammans med styrelsen för Täby teatersällskap och de konstnärliga ledarna Johnny och Lena, bestämde Nicke och jag, att alla som hade kommit till oss och som på allvar ville bidra med sin tid och sina specialkunskaper skulle få delta i projektet. Jag gick verkligen i bräschen för linjen ”Alla kan!”. Oj, oj, oj, vilken boll vi satte i rullning. Revyn svällde, och föga anade vi då hur mycket arbete det skulle innebära.
   Varje vardagskväll ledde jag olika studiecirklar hemma i Villa Villekulla, och på helgerna höll vi till i Täby teatersällskaps lokal vid Värtans strand i flygflottiljens nedlagda baracker i Hägernäs, där det nu ligger lyxiga lägenheter med havsutsikt. Att vi var hemma och hade studiecirklar på vardagskvällarna var för att det skulle fungera med våra två små telningar, Albin och Simon. Jag nattade dem kl 18.30 och kl 19.00 fylldes vårt hus och garaget av dekorbyggare, sömmerskor, rekvisitatillverkare, textförfattare, skådespelare, musiker och sångare. Och jag ledde och organiserade hela spektaklet. Vilket liv!
 
Albin killar Simon under foten för att få honom att skratta på bilden.
Vi hade inte dagis eller någon annan som tog hand om våra pojkar under
denna tid, utan de var alltid med när vi flängde runt och fixade med
förberedelserna inför revyn. På kvällarna när huset var fullt av revyskapare
sov de som små lamm. Badet före läggdags var alltid en av de roligaste
stunderna.

    Albin och Simon var verkligen änglar när de var små. De åt, log och sov. Andra föräldrar brukade säga till mig att jag inte visste hur det var att ha barn, för jag hade fått två änglar. Ja, ja… mina barn tog igen det senare, eller snarare redan varje morgon runt sexsnåret. Simon brukade då krypa ner ur sängen och lyckas få upp en garderobsdörr medan jag låg i dvala. Därefter tömde Simon alla backar med strumpor och underkläder och spred över hela golvet, varje dag tills jag satte en hake på dörren så att han inte kunde få upp den. Men då skrek han i stället i högan sky, tills jag öppnade garderobsdörren, och jag kom snart fram till att det var enklast att låta honom roa sig med att riva ut undrekläderna. Under tiden brukade Albin komma upp i vår säng och ligga mellan oss och leka lite tyst med sina dockor och gosedjur, jag slumrade och Nicke snarkade så gardinerna fladdrade.
   
På en sida i revyprogrammet hade vi samlat några fina bilder.
På översta bilden se vi baletten, under den Monica Jöback och
Nicke som var primadonna och "primör", på fotot till vänster om
dem poserar showdansaren Ann-Catrine Heidmark, på bilden
längst ner till vänster sitter Johnny Ohlson vid pianot och repeterar
sång med Peter Jöback, Anita Säberg, Per Mathisen och Petter
Andersson (numera skådespelare på Smålands Musik och Teater),
på bilden längst ner till höger ser vi Per-Erik Tuninger agera velourpappa.
 
   Åter till revyn. Själva regin av enskilda nummer delade jag och Nicke upp mellan oss, jag regisserade de nummer där han medverkade på scenen och Nicke regisserade de nummer där han inte medverkade, sedan stod jag för sammansättningen, det vill säga i vilken ordning allt skulle framföras och hur vi skulle få smidiga övergångar mellan numren, så att föreställningen skulle få fint flyt och bra tempo.
    Under repetitionsarbetet la jag extra energi på vår primadonna Monica Jöback, som i sin ungdom hade varit en ganska känd schlagersångerska med efternamnet Lind, men som efter tjugo år borta från tiljor och strålkastare, hade tappat självförtroendet som artist. Hennes 14-årige son Peter var revyns lyckokast, en otrolig begåvning, och trots sin ungdom ett riktigt fullblodsproffs när det kom till sång och dans. Peters storebror Mikael var även han helt fantastisk, framför allt vid pianot. Vilka underbarn de hade Arne och Monica. Utöver familjen Jöback och förstås Nicke, som både skrev flera sketcher och sångtexter samt sjöng och spelade teater, var den mest utmärkande personen i revyn en lärarstudent vid namn Mia Ståhl. Hon hade något alldeles speciellt och var en multibegåvning som lyste extra starkt både på och bakom scenen, vi hade aldrig klarat allt jobb utan henne. Med det vill jag inte påstå att de övriga medarbetarna inte bidrog till det lyckade resultatet. Nej det var ett helt otroligt gäng som tillsammans genomförde Täbys första revy på över fyrtio år. Revyn fick heta ”Go’morron Täby”, en parafras på ett alldeles nyfött TV-program på ettan som hette (och fortfarande heter) ”Go’morron Sverige”.
 
Robban Stopp hade vi lärt känna när vi jobbade på Cocosteatern och
han tog med sig teknikerna Janne och Heffe in i produktionen.

    Från mitten av december 1984 repeterades på plats i Tibble Teater. Mormor Vivian och morfar Sigurd kom upp till Täby och tog hand om markservicen hemma. Den 23 – 26 december tog vi ledigt från revyn och blev ompysslade av mamma, pappa, Patrick, Albin och Simon. Mamma och pappa såg till att då skapa en traditionell och fridfull julhelg hos oss. Simon passade ju också på att fylla ett år den 25 december, så då blev det släktkalas med moster Birgit och morbror Ragnar och min kusin Roger och vi åt lutfisk och ris à la Malta tills magarna nästan sprängdes.
    All övrig tid jobbade Nicke och jag hela dagarna och halva nätterna. Jag minns att tiden innan premiären var jag så trött att jag höll på att gå i bitar. Minsta motgång fick mig att gå i taket. Men vi nådde vårt mål och på nyårsafton stod jag där längst bak i salongen med Simon i famnen. Nicke stod på scenen och mina föräldrar satt i publiken tillsammans med Albin när slutapplådåskorna rungade. Jag stod beredd att gå upp på scenen och ta emot folkets jubel, men ensemblen inklusive min man var så uppe i sin egen storslagenhet att de glömde bort min insats och jag fick stå kvar där med Simon bakom teknikerbåset, snopen, utan blommor och utan applåder. Men överst på min önskelista stod ändå en god natts sömn.
 
"Go'natt Täby".

Minnenas album! Del 44.

Den långa sommaren 1984.
 
När Nicke fyllde 36 år den 9 augusti 1984 bjöd han ensemblen på kräftor,
backstage på Murgrönans scen i Visby. John Harryson trakterade
instrumentet och ensemblen, bland andra Hans-Peter Edh och Gunilla
Gårdfeldt som ni ser på bilden, stämde upp i skön stämsång i den
gotländska sommarnaten. Längst ner i vänstra hörnet skymtar en skål
Nicke fick i present av sina kollegor. Skålen är drejad i Lummelunda.
 
Numera pryder den vackra skålen sin plats i "Designrummet" i Roslagens Rö.

Jag hade mestadels fullt upp med att springandes amma Simon samtidigt som jag räddade livet på Albin under halva maj, hela juni och halva juli, medan Nicke var på Gotland och spelade teater. Jag talade vuxenspråk med mina barn, för det hade vi kommit överens om. Däremot hade Nicke och jag ofta talat barnspråk med varandra innan barnen föddes. Som ett slags eget kärleksspråk. Men vi tyckte att det var viktigt att lära barnen tala rätt från början, så det fick bli så.
    Men när jag sprang där med en halvåring och en två-och-etthalvåring och talade vuxenspråk, fick jag ju ändå bara höra barnspråk tillbaka, så mina öron vandes av med att ha en vanlig konversation. Därav känslan av ensamhet tror jag. Jag saknade någon att tala med på kvällarna när barnen hade nattats. Då var det helt tyst runt mig. Det var ju långt före den sociala mediaboomen, så det enda man kunde göra var möjligtvis att ringa någon, men jag stupade mest i säng, så det blev inte mycket ringt. Dessutom fanns det en stolthet i att inte ringa hem till mamma Vivian och klaga. Hade jag gjort det hade hon säkert kommit upp till Täby och hjälpt till, men jag gav hela tiden sken av att allt var toppen. Ville ju inte att de där hemma i Småland skulle oroa sig.
    När jag gick till mataffären ställde jag frågor om olika varor för att få höra en vuxen röst tala till mig. Detta var innan SAS-Janne hade infört vänlighet och leenden inom serviceyrken, så man fick mestadels enstaviga svar. Det var som att man då, i början av 80-talet efter 70-talets reformtänkande, fortfarande körde hetsjakt för att uppnå ett jämlikt samhälle genom att ta bort alla artighetsfraser. Tack och lov har man nya metoder nuförtiden, och expediterna har fått lära sig att säga – Hej, till kunderna när vi stiger in i matbutiken och oftast följer de med oss vimsiga och visar på vilken hylla saker finns om man frågar efter något, och dessutom informerar de om varorna. Ja, ja undantag finns, men det fanns det på 80-talet också.
    I mitten av juli skulle i alla fall Nicke få tillgång till en liten torpstuga som låg mitt i en minkfarm på Gotland. Desirée som drev teaterverksamheten, var för närvarande gift med en minkfarmare. Nicke hade bott i ett rum i deras boningshus under sommaren, men det fanns ett antal hemmavarande barn i huset, så något utrymme för mig och barnen fanns inte. Men som sagt, ett torp på gården skulle bli ledigt eftersom några gästarbetande minkskötare skulle flytta ut.
 
Jag hade ju i alla fall tur mitt i allt det jobbiga, som var mamma till
världens gulligaste barn. Här är vi nyanlända på Gotland. Inte brydde sig
Albin och Simon om att vi hamnade i ett råttbo mitt i en minkfarm.

    Jag packade bilen full med vagnar, leksaker, barnkläder och barn och bommade igen Villa Villekulla. Vi tog färjan från Nynäshamn och överlevde resan, även om Albin var sjösjuk och jag helt slut. Nicke mötte upp i Visby och installerade oss i torpet vid minkfarmen nära Lummelunda sedan åkte han tillbaka in till Visby och spelade kvällens föreställning. Så där satt vi, barnen och jag, ensamma i världens skitigaste torp, utan TV, utan radio, utan telefon.
    Desirée hade sagt till Nicke att hon sett till att det var städat, men jag vet inte om vi hade olika referensramar eller om det helt enkelt var en lögn. Själv hade jag aldrig vistats i ett skitigare hus. Simon fick jag binda i selen så att han låg kvar i vagnen och Albin fick sådan tur var plats i vår resebarnsäng, som fick bli hans lilla lekplats medan jag städade. Jag började med köket, så att jag kunde fixa lite käk, sedan badrummet som tog minst två timmar att skrubba rent. Därefter sovrummet som bestod av ett minimalt loft, där jag bäddade rent så att vi kunde sova. Hela följande dag använde jag till städning av resten av torpet som var väldigt trångt och övermöblerat, knappast ståhöjd och det mest igengrodda jag upplevt i hela mitt liv. I köket luktade det konstigt. Det var en fadd odör som jag inte kände igen.
    Mitt i allt detta passade Simon på att bita hål på mina bröstvårtor med sina första sylvassa tänder, så i ett slag byttes amning mot välling och barnmat. Men det var något konstigt med vällingpaketet som jag hade placerat högt upp på en hylla. Jag fick ta bort några svarta ”riskorn” ur det, men intet ont anande gjorde jag ändå välling och matade min lille son. Men rätt som det var, en dag när jag kom in i köket och skulle koka en omgång välling fick jag se en skrämd råtta hoppa upp ur paketet och plötsligt förstod jag vad ”riskornen” som jag brukade plocka bort bestod av. Fy vad äckligt!
    Därefter upptäckte vi ett råttbo bakom vattenledningen under golvet i diskbänksskåpet. Aha... råttbon har en fadd odör, nu fattade jag varifrån lukten kom. Det blev daglig råttjakt, med stora fångster som Nicke fick ta hand om. I fyra veckor bodde jag i detta förfärliga torp, med man och barn innan sommarteatersäsongen var över. Jag såg till att nästan aldrig vistas i huset, utan försökte umgås så mycket som möjligt med Nickes trevliga kollegor under dagarna. Nicke och jag åkte också ut själva med barnen och besökte många vackra gotländska platser. Jag hade fina minnen från en Gotlandssemester 1961, då jag var elva år och var där tillsammans med mina föräldrar, storasyster och lillebror.
 
Det blev flera härliga fester vid havet. Just denna var välorganiserad som det
ser ut, med bord och stolar. Eftersom ensemblen spelade i princip varje kväll,
ägde festerna oftast rum dagtid och var helnyktra tillställningar. Vi åt för det
mesta grillad mat, så slapp man vistas i det äckliga köket. Vår favoriträtt den
sommaren var camembertfyllda köttfärsburgare.
 
Här är ensemblen med familjer ute på picknick. Notera att vi har försvarets grå
filtar som underlag. De användes ju på kvällstid för att värma publiken. Det var
typiskt för teaterdirektören Desirée att fixa med allt, så dessa filtar hade hon säkert
charmat till sig av någon överste eller så.
 
Ingen fest utan en sångstund i det gröna. Simon kränger runt i Desirées famn.
Våra barn har vandrat från famn till famn sedan de föddes och kanske har det
bidragit till att de blivit väldigt sociala.

    Nu hade jag återvänt till ön med min nya lilla familj och jag fick än en gång leta upp och uppleva pappa Sigurds smultronställen från beredskapstiden, se raukarna, besöka massor av vackra små kyrkor, låta mina barn rida på Gotlandsruss, gå ner i den vackra Lummelundagrottan och gå på guidad tur runt norra Europas största fungerande kvarnhjul. Fast när jag tänker på kvarhjulet får jag vånda. När vi var där slet sig Albin ur mitt handtag och sprang ut på några spänger och lät sig begeistras av jättehjulet som snurrade. Där stod han helt oskyddad på en spång, med bara en tunn bräda mellan sig och fallet. Jag tog ett djupt andetag, gick behärskat fram för att inte skrämma Albin så att han kanske skulle ta ett snedsteg, ramla ner i det snurrande kvarnhjulet och försvinna i forsen. Albin var helt lugn och fashinerad av kvarnhjulet och vattnet som brusade, men jag hade hjärtat i halsgropen, innan jag fick tag i hans arm och balanserade med honom tillbaks över spängerna samtidigt som jag bar Simon i famnen. Jag får fortfarande rysningar i hela kroppen när den bilden kommer upp i mitt minne. Så nära en katastrof. Och Nicke märkte ingenting, förrän efteråt då jag fick ett utbrott.
    På kvällarna spelade gänget operett i nöjesparken Murgrönan i Visby. Jag följde med flera gånger, bara för att slippa sitta ensam i råttboet. Albin var otroligt lättsam och satt gärna i mitt knä under föreställningarna och följde skådespelarna med blicken och skrattade åt hur de såg ut, särskilt pappa Nicke, som hade roliga kläder och stora skor. Simon låg då och sov i vagnen. Men jag minns att det var kallt och alla i publiken fick militärfiltar att stoppa om sig med.
 
Åh vilka musketörer. Nicke gosar med ett gotländskt husdjur, Nickes kollega Gunilla
Gårdfeldts man Lassis, kollar in sin terrier Busans reaktioner, och min pappa som
kom över till Gotland tillsammans med mamma och hälsade på, ser ut att trivas
som fisken i vattnet. Förresten kom även min moster Sonja och uncle Ernie på
besök, hela vägen från Harryson New York.
 
   I mitten av augusti bar det äntligen av hemåt för hela familjen. Ville Villekulla stod kvar och lyste välkomnande med sin gula fasad. Jag hade lämnat huset skinande rent och det var fortfarande rent och allt var i ordning när vi kom tillbaka. Vilken lisa för själen att få komma tillbaks tillsammans med familjen, inklusive pappan till ett fint eget hem.
    Och vi hade en rolig höst att se fram emot. Nicke och jag hade fått en förfrågan från Täby Teatersällskap om vi tillsammans skulle vilja skapa och regissera en revy på Tibble Teater. Vi tackade ja, fast ingen av oss hade någonsin tidigare satt upp eller medverkat i revy. Men att få ett gemensamt projekt att iscensätta teaterlustarnas kreativa uttryck i, passade oss perfekt, så det var bara att spotta i nävarna och sätta igång processen.
 
Teater ger liv och lust.
 
 

Minnenas album! Del 43.

Ensamma mamman!
 
Kärlek!
 
Fyra dagar senare, den 29 december 1983, hämtades Simon och jag av Nicke på Danderyds BB. Mormor Vivian och storebror Albin, drygt två år gammal, tog emot oss i nya tillbyggda Villa Villekulla, som Gula Huset nu spontant hade börjat kallas av förbipasserande. Ja, det pratades en hel del om vår tillbyggnad. På alla de övriga tomterna i området revs de gamla sommarstugorna och splitter nya tjusiga villor dök upp som svampar ur jorden. En dag stannade en joggare och glodde länge innan han sa ”Hur f-n har ni fått bygglov på det där?” Men vi älskade vårt hus, både ursprungsdelen och tillbygget.
    Nog om detta, nu kommer vi till väsentligheter som att ett helt nytt barn hade fötts den 25 december på Jesus från Nasarets 1983:e födelsedag (eller om man räknar som vi, skulle det bli 1982:a). På den tiden, alltså 1983, ville man helst ha kvar nyförlösta mammor och barn på BB för observation minst en vecka efter förlossningen, men jag fick dispens. Det var snart nyårsafton och Danderyds personalstyrka ville väl också vara ledig och skåla in det nya året i champagne.
    Min pappa Sigurd hade tillfälligt rest tillbaka till Värnamo, för hans enda syster, min faster Elvy hade tragiskt insomnat på grund av för sent upptäckt cancer, drygt 60 år gammal. Min gamla farmor Gerda som hade haft sex söner och en dotter, och dessutom varit änka sedan drygt 40 år, var förkrossad, för Elvy hade stått henne närmast av alla hennes sju barn. Dessutom hade farmor förlorat en av sina söner, Karl-Henrik, bara ett par år tidigare i samma obevekliga sjukdom, och farmors livslust hade helt ebbat ut, så nog behövde hon sin tröstande äldste son Sigurd vid sin sida i denna stund.
 
Morfar Sigurd kom tilbaka till Täby och fick glädjas åt sina barnbarn,
mitt i sorgen efter sin älskade syster Elvy.

    Pappa återvände ändå till Täby på nyårsafton, för att fira in det nya året tillsammans med den nu lite större familjen Wagemyr, och mitt i all sorg gladdes han och alla vi övriga verkligen åt vårt nya, fina jesusbarn. Hushållet Wagemyr var nu komplett. Med tanke på omständigheterna blev det dock ett ganska subtilt firande i Villa Villekulla, med en sexdagars son som jag hade vid bröstet och en tvååring som också ville sitta i mammas knä. Tack vare min sagolika mamma, min godmodige make och min värnande pappa blev den första två veckorna som tvåbarnmamma ändå helt underbara. Vi reste ner till Värnamo ganska snart efter det och visade upp familjens nytillskott för släkten och passade samtidigt på att döpa Simon Roland i Forsheda kyrka, precis som vi hade gjort med Nils Albin.
 
Det är en trött liten pappa Nicke som under ett kort uppehåll från
repetitionerna av "Ugglan och kissekatten" i Göteborg, gjort en
avstickare till familjen som tagit sig till Småland för att döpa Simon
Roland. Här tillsammans med utmattade lilla mamman, svärmodern,
svärfadern och dopföremålet.
 
Även om Nicke fanns i samma rum, var Albin hela tiden som klistrad
vid mig och Simon.

    Vardagen grep dock snart tag i livet, gjorde sig påmind på alla sätt och vis. Framför allt eftersom Nicke var mitt uppe i sin förhållandevis ganska nystartade skådespelarkarriär. Det var först gästspelet med ”Ugglan och kissekatten” i Göteborg under våren, sedan var det dags för nästa projekt. Nicke hade fått en roll i operetten ”Min syster och jag” som skulle sättas upp i Visby och spelas hela sommaren. Den gamle härlige teaterräven John Harryson var manlig huvudrollsinnehavare, vår kära vän Gunilla Gårdfeldt medverkande och hennes före detta ”Tiotusenkronorskollega” Desirée Edholm var producent samt kvinnlig huvudrollsinnehavare.
 
Puss på dig lillebror. I sommar får vi ta hand om mamma alldeles själva.

    Repetitionerna startade i mitten av maj, premiären var runt midsommar och speltiden sträckte sig till mitten av augusti, alltså var Nicke borta hela sommaren. Han inkvarterades i ett rum i Desirées hem vid minkfarmen intill Lummelundagrottan och jag stannade kvar i Täby och tog hand om de små liven vi hade satt till världen. Sån tur var hade vi hunnit få ganska bra ordning i trädgården innan Nicke reste, för vi hade anlitat en firma som hade plattsatt trädgårdsgångarna och lagt färdigt gräs där grävskopan hade dragit fram under tillbyggnadstiden, vi hade även låtit sätta upp ett Gunnebostaket runt hela trädgården så  Albin inte skulle springa bort medan jag ammade Simon, och planterat om den gamla syrenhäcken innanför, så att det skulle bli vackert. Men som den övergivna småbarns- tvåbarnsmor jag kände mig, tillika människa och villaägare i ett ensligt Skarpängshörn av världen med nybyggargrannar som jag ännu inte hunnit lära känna, och inga egna vänner eller övrig familj på minst 40 mils avstånd, alltså noll vuxna att tala med, kändes det hårt.
    Tänk att Nicke alltid har haft rätt. Han hade sagt till mig innan vi skaffade barn att han skulle bli en dålig småbarnsfar, men jag hade inte kunnat föreställa mig att han skulle ha så rätt, eller hur jobbigt det skulle bli att känna sig som ”ensamstående” när han var iväg på ett kreativt jobb och roade sig med kollegor och nya vänner. Märk väl att detta var långt innan mobiltelefonernas övertagande av tillvaron. Om Nicke stundom kom på att han hade en familj i Täby och någon enstaka gång tog sig till en telefon och rinde hem, fick jag vara glad. Nicke levde i en helt annan värld, medan jag bet ihop och överlevde.
 
Av kärlek och kyssar fanns det överflöd, även om mamman kände sig
ensam och bortglömd av barnafadern, som mest höll på med teater
på annan ort.

    Jag minns att jag ”sprang” och ammade Simon medan jag räddade livet på Albin som alltid var på väg att klättra upp i bokhyllan eller riva ut jorden ur blomkrukorna eller snubbla på sladden till golvlampan. Jag skaffade faktiskt en hjälm till honom, så att han inte skulle slå ihjäl sig, för han var ju för stor för hagen som han lätt lyfte upp och kröp under, sedan bar det av mot trappan där jag kanske hade missat att regla grinden, och så vidare. Det var ”tyck-synd-om-läge” för mig.
 
Två nybadade sötnosar ska kläs i vitt och gå på fest till nybakade
studenten Micke Jöback.

    Efter tre-fyra veckor utan att i vardagen ha talat med någon vuxen, hade jag i alla fall en ljuspunkt att se fram emot, något som skulle ge mig möjlighet att träffa andra människor. Det var Micke Jöback som skulle ta studenten, med utspring på Adolf Fredriks i Stockholm. Jag klädde mig, Albin och Simon i vita kläder och vi tog bilen till storstaden. Där anslöt jag mig till Monica, Arne, Peter och deras släkt på skolgården. Alla var så glada att jag kom med båda barnen och det fanns ingen hejd på hur många kramar vi fick och Peter passade mer än gärna Albin i myllret för inte ville Albin sitta kvar med Simon i den sköna dubbelvagnen. Men det gick bra, Micke kom ut och blev pyntad med blommor i massor runt halsen. I sakta mak tog vi oss sedan i bilkolonn mot Täby och den Jöbackska villan i Hägernäs. Vilket kalas det bjöds på, det var livat, musikaliskt och festligt! Jag fick barnvakthjälp, speciellt av Uffe Larsson som var där och inte ville sluta leka med Albin, och jag stannade ända tills vickningen var uppäten och de övriga gästerna tagit sin sista sup.
 
Jag hann såklart inte ta några bilder under Mickes studentfest,
men denna bild som jag hittade i mitt arkiv, med studentens lillebrorsa
längst till vänster (fast i ett helt annat sammanhang), får representera
den musikaliska familjen jag och barnen festade hos.

    Mitt i natten tog jag bilen hem, allt var frid och fröjd och Albin och Simon sov i sina stolar i baksätet. Efter ett par kilometer på motorvägen mitt emellan två avfarter fick jag bensinstopp. Jag hade ju varit ensam hemma med barnen nästan en hel månad och inte haft en tanke på att tanka. Jag hade visserligen bara kört mellan affären och hemmet, men, men, men… bensinen var slut. För första gången under min ensamhetstid blev jag helt handlingsförlamad, jag skämdes, jag ville gråta och jag var övertygad om att vi nu skulle bli påkörda bakifrån av en långtradare och dödade.
    När jag satt där med gråten i halsen och blanka ögon knackade det på rutan. En okänd man stod utanför, jag rullade ner rutan och han frågade om jag behövde hjälp.
- Bensintorka, hulkade jag fram. Han tittade på de sovande barnen och sa,
- Har du en bensindunk?
– Javisst, men den är tom.
– Ge mig den så åker jag till Shell och fyller upp den. Så tog han bensindunken och for. Strax därefter kom en polispatrull förbi.
– Nej, jag orkar inte, sa jag högt till mig själv. Det är ju olagligt att få bensinstopp på motorvägen. Två poliser kom mot min bil och fick syn på mig och mina två små där bak.
- Kan vi hjälpa till med något? Sa de bara.
– Tack, men jag har redan fått hjälp. De försäkrade sig om mitt nyktra tillstånd och fortsatte sedan färden. När polisen hade åkt blev jag rädd igen. Tänk om den där killen inte skulle komma tillbaks med bensin. Men det gjorde han, och den ensamma mamman kom hem helskinnad tillsammans med sina sovande barn, från den fantastiska Jöbackska studentfesten i sommarnatten.
 
Sommaren 1984 hade bara börjat.

RSS 2.0