Minnenas album! Del 44.

Den långa sommaren 1984.
 
När Nicke fyllde 36 år den 9 augusti 1984 bjöd han ensemblen på kräftor,
backstage på Murgrönans scen i Visby. John Harryson trakterade
instrumentet och ensemblen, bland andra Hans-Peter Edh och Gunilla
Gårdfeldt som ni ser på bilden, stämde upp i skön stämsång i den
gotländska sommarnaten. Längst ner i vänstra hörnet skymtar en skål
Nicke fick i present av sina kollegor. Skålen är drejad i Lummelunda.
 
Numera pryder den vackra skålen sin plats i "Designrummet" i Roslagens Rö.

Jag hade mestadels fullt upp med att springandes amma Simon samtidigt som jag räddade livet på Albin under halva maj, hela juni och halva juli, medan Nicke var på Gotland och spelade teater. Jag talade vuxenspråk med mina barn, för det hade vi kommit överens om. Däremot hade Nicke och jag ofta talat barnspråk med varandra innan barnen föddes. Som ett slags eget kärleksspråk. Men vi tyckte att det var viktigt att lära barnen tala rätt från början, så det fick bli så.
    Men när jag sprang där med en halvåring och en två-och-etthalvåring och talade vuxenspråk, fick jag ju ändå bara höra barnspråk tillbaka, så mina öron vandes av med att ha en vanlig konversation. Därav känslan av ensamhet tror jag. Jag saknade någon att tala med på kvällarna när barnen hade nattats. Då var det helt tyst runt mig. Det var ju långt före den sociala mediaboomen, så det enda man kunde göra var möjligtvis att ringa någon, men jag stupade mest i säng, så det blev inte mycket ringt. Dessutom fanns det en stolthet i att inte ringa hem till mamma Vivian och klaga. Hade jag gjort det hade hon säkert kommit upp till Täby och hjälpt till, men jag gav hela tiden sken av att allt var toppen. Ville ju inte att de där hemma i Småland skulle oroa sig.
    När jag gick till mataffären ställde jag frågor om olika varor för att få höra en vuxen röst tala till mig. Detta var innan SAS-Janne hade infört vänlighet och leenden inom serviceyrken, så man fick mestadels enstaviga svar. Det var som att man då, i början av 80-talet efter 70-talets reformtänkande, fortfarande körde hetsjakt för att uppnå ett jämlikt samhälle genom att ta bort alla artighetsfraser. Tack och lov har man nya metoder nuförtiden, och expediterna har fått lära sig att säga – Hej, till kunderna när vi stiger in i matbutiken och oftast följer de med oss vimsiga och visar på vilken hylla saker finns om man frågar efter något, och dessutom informerar de om varorna. Ja, ja undantag finns, men det fanns det på 80-talet också.
    I mitten av juli skulle i alla fall Nicke få tillgång till en liten torpstuga som låg mitt i en minkfarm på Gotland. Desirée som drev teaterverksamheten, var för närvarande gift med en minkfarmare. Nicke hade bott i ett rum i deras boningshus under sommaren, men det fanns ett antal hemmavarande barn i huset, så något utrymme för mig och barnen fanns inte. Men som sagt, ett torp på gården skulle bli ledigt eftersom några gästarbetande minkskötare skulle flytta ut.
 
Jag hade ju i alla fall tur mitt i allt det jobbiga, som var mamma till
världens gulligaste barn. Här är vi nyanlända på Gotland. Inte brydde sig
Albin och Simon om att vi hamnade i ett råttbo mitt i en minkfarm.

    Jag packade bilen full med vagnar, leksaker, barnkläder och barn och bommade igen Villa Villekulla. Vi tog färjan från Nynäshamn och överlevde resan, även om Albin var sjösjuk och jag helt slut. Nicke mötte upp i Visby och installerade oss i torpet vid minkfarmen nära Lummelunda sedan åkte han tillbaka in till Visby och spelade kvällens föreställning. Så där satt vi, barnen och jag, ensamma i världens skitigaste torp, utan TV, utan radio, utan telefon.
    Desirée hade sagt till Nicke att hon sett till att det var städat, men jag vet inte om vi hade olika referensramar eller om det helt enkelt var en lögn. Själv hade jag aldrig vistats i ett skitigare hus. Simon fick jag binda i selen så att han låg kvar i vagnen och Albin fick sådan tur var plats i vår resebarnsäng, som fick bli hans lilla lekplats medan jag städade. Jag började med köket, så att jag kunde fixa lite käk, sedan badrummet som tog minst två timmar att skrubba rent. Därefter sovrummet som bestod av ett minimalt loft, där jag bäddade rent så att vi kunde sova. Hela följande dag använde jag till städning av resten av torpet som var väldigt trångt och övermöblerat, knappast ståhöjd och det mest igengrodda jag upplevt i hela mitt liv. I köket luktade det konstigt. Det var en fadd odör som jag inte kände igen.
    Mitt i allt detta passade Simon på att bita hål på mina bröstvårtor med sina första sylvassa tänder, så i ett slag byttes amning mot välling och barnmat. Men det var något konstigt med vällingpaketet som jag hade placerat högt upp på en hylla. Jag fick ta bort några svarta ”riskorn” ur det, men intet ont anande gjorde jag ändå välling och matade min lille son. Men rätt som det var, en dag när jag kom in i köket och skulle koka en omgång välling fick jag se en skrämd råtta hoppa upp ur paketet och plötsligt förstod jag vad ”riskornen” som jag brukade plocka bort bestod av. Fy vad äckligt!
    Därefter upptäckte vi ett råttbo bakom vattenledningen under golvet i diskbänksskåpet. Aha... råttbon har en fadd odör, nu fattade jag varifrån lukten kom. Det blev daglig råttjakt, med stora fångster som Nicke fick ta hand om. I fyra veckor bodde jag i detta förfärliga torp, med man och barn innan sommarteatersäsongen var över. Jag såg till att nästan aldrig vistas i huset, utan försökte umgås så mycket som möjligt med Nickes trevliga kollegor under dagarna. Nicke och jag åkte också ut själva med barnen och besökte många vackra gotländska platser. Jag hade fina minnen från en Gotlandssemester 1961, då jag var elva år och var där tillsammans med mina föräldrar, storasyster och lillebror.
 
Det blev flera härliga fester vid havet. Just denna var välorganiserad som det
ser ut, med bord och stolar. Eftersom ensemblen spelade i princip varje kväll,
ägde festerna oftast rum dagtid och var helnyktra tillställningar. Vi åt för det
mesta grillad mat, så slapp man vistas i det äckliga köket. Vår favoriträtt den
sommaren var camembertfyllda köttfärsburgare.
 
Här är ensemblen med familjer ute på picknick. Notera att vi har försvarets grå
filtar som underlag. De användes ju på kvällstid för att värma publiken. Det var
typiskt för teaterdirektören Desirée att fixa med allt, så dessa filtar hade hon säkert
charmat till sig av någon överste eller så.
 
Ingen fest utan en sångstund i det gröna. Simon kränger runt i Desirées famn.
Våra barn har vandrat från famn till famn sedan de föddes och kanske har det
bidragit till att de blivit väldigt sociala.

    Nu hade jag återvänt till ön med min nya lilla familj och jag fick än en gång leta upp och uppleva pappa Sigurds smultronställen från beredskapstiden, se raukarna, besöka massor av vackra små kyrkor, låta mina barn rida på Gotlandsruss, gå ner i den vackra Lummelundagrottan och gå på guidad tur runt norra Europas största fungerande kvarnhjul. Fast när jag tänker på kvarhjulet får jag vånda. När vi var där slet sig Albin ur mitt handtag och sprang ut på några spänger och lät sig begeistras av jättehjulet som snurrade. Där stod han helt oskyddad på en spång, med bara en tunn bräda mellan sig och fallet. Jag tog ett djupt andetag, gick behärskat fram för att inte skrämma Albin så att han kanske skulle ta ett snedsteg, ramla ner i det snurrande kvarnhjulet och försvinna i forsen. Albin var helt lugn och fashinerad av kvarnhjulet och vattnet som brusade, men jag hade hjärtat i halsgropen, innan jag fick tag i hans arm och balanserade med honom tillbaks över spängerna samtidigt som jag bar Simon i famnen. Jag får fortfarande rysningar i hela kroppen när den bilden kommer upp i mitt minne. Så nära en katastrof. Och Nicke märkte ingenting, förrän efteråt då jag fick ett utbrott.
    På kvällarna spelade gänget operett i nöjesparken Murgrönan i Visby. Jag följde med flera gånger, bara för att slippa sitta ensam i råttboet. Albin var otroligt lättsam och satt gärna i mitt knä under föreställningarna och följde skådespelarna med blicken och skrattade åt hur de såg ut, särskilt pappa Nicke, som hade roliga kläder och stora skor. Simon låg då och sov i vagnen. Men jag minns att det var kallt och alla i publiken fick militärfiltar att stoppa om sig med.
 
Åh vilka musketörer. Nicke gosar med ett gotländskt husdjur, Nickes kollega Gunilla
Gårdfeldts man Lassis, kollar in sin terrier Busans reaktioner, och min pappa som
kom över till Gotland tillsammans med mamma och hälsade på, ser ut att trivas
som fisken i vattnet. Förresten kom även min moster Sonja och uncle Ernie på
besök, hela vägen från Harryson New York.
 
   I mitten av augusti bar det äntligen av hemåt för hela familjen. Ville Villekulla stod kvar och lyste välkomnande med sin gula fasad. Jag hade lämnat huset skinande rent och det var fortfarande rent och allt var i ordning när vi kom tillbaka. Vilken lisa för själen att få komma tillbaks tillsammans med familjen, inklusive pappan till ett fint eget hem.
    Och vi hade en rolig höst att se fram emot. Nicke och jag hade fått en förfrågan från Täby Teatersällskap om vi tillsammans skulle vilja skapa och regissera en revy på Tibble Teater. Vi tackade ja, fast ingen av oss hade någonsin tidigare satt upp eller medverkat i revy. Men att få ett gemensamt projekt att iscensätta teaterlustarnas kreativa uttryck i, passade oss perfekt, så det var bara att spotta i nävarna och sätta igång processen.
 
Teater ger liv och lust.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0