Minnenas album! Del 45.

Go'morron Täby!
 
Jag hade velat ha en bild på Lubbe här, men kunde inte hitta någon, så
det får duga med ett blad ur första revyprogrammet där regissörerna
intervjuar varandra.
 
Lubomir ”Lubbe” Minev som drev Studiefrämjandet i Täby var en sjutusan till person att hitta sammanhang som främjar folkbildningen. Studiefrämjandets lokaler i Roslags Näsby utnyttjades som sammanträdesrum av allsköns olika föreningar, till exempel ett gäng gubbar som pluggade för att få jaktlicens, några som drev en lokalradiostation och flera popband. Alla sammankomster, vare sig det var styrelsemöten, utbildning eller repetitioner räknades som studietimmar. Det räckte att någon ledarperson fyllde i de mintgröna närvarolistorna efter konstens alla regler, i fyra exemplar vardera med karbonpapper mellan. På så sätt fick föreningarna hjälp att betala studieledare, replokaler, högtalare och annan viktig utrustning. Alla tänkbara verksamheter såg Lubbe till att de startades och hölls igång, men teater och kultur låg honom extra varmt om hjärtat. Jag har för mig att Lubbe berättade att han själv hade varit teaterregissör i sitt forna hemland Bulgarien, därav hans måttlöst stora engagemang.
    Täby teatersällskap, som tidigare hade satt upp storpjäsen ”Täby blir sta’n på landet” och ett par andra mindre produktioner, ville nu göra något nytt. Nicke hade lämnat över ordförandeklubban till en äldre herre som var mer road av styrelsearbete än Nicke, men när han frågade om jag och maken tillsammans ville regissera en revy kunde vi inte motstå frestelsen. Direkt efter att vi kommit hem från Gotland i augusti 1984, satte vi igång förberedelserna med hull och hår. Det var första revyn i Täby sedan 1940-talet, så det fanns ingen att luta sig mot eller jämföra med, utan det var bara att hugga tag i den nya processen. Vi anlitade Lena Madsén som koreograf (hon som vi kände från danskursen på Kreta sommaren 1983), vi tog in storbandsledaren Johnny Ohlson som arrangör och repetitör (han som sedermera blev rikskänd när hans storband var husband hos Robert Aschberg i TV3) och vi tog så klart in vår familjevän, den 19-årige pianobegåvningen, Mikael Jöback som kapellmästare (han som numera är en av Sveriges mest anlitade musikaliska ledare i stora musikalsammanhang).
    Studiefrämjandet annonserade i lokalpressen efter intresserade och gensvaret blev enormt. Vi arrangerade auditions för dansare, sångare och skådespelare, organiserade intervjuer med människor som ville sy kostym, snickra dekor och skriva texter med mera. Alla intervjuer och auditions gick över förväntan och vi fick ihop fler än det antal personer som skulle behövas för att sätta upp en stor revy med allt vad som där tillhör. Tillsammans med styrelsen för Täby teatersällskap och de konstnärliga ledarna Johnny och Lena, bestämde Nicke och jag, att alla som hade kommit till oss och som på allvar ville bidra med sin tid och sina specialkunskaper skulle få delta i projektet. Jag gick verkligen i bräschen för linjen ”Alla kan!”. Oj, oj, oj, vilken boll vi satte i rullning. Revyn svällde, och föga anade vi då hur mycket arbete det skulle innebära.
   Varje vardagskväll ledde jag olika studiecirklar hemma i Villa Villekulla, och på helgerna höll vi till i Täby teatersällskaps lokal vid Värtans strand i flygflottiljens nedlagda baracker i Hägernäs, där det nu ligger lyxiga lägenheter med havsutsikt. Att vi var hemma och hade studiecirklar på vardagskvällarna var för att det skulle fungera med våra två små telningar, Albin och Simon. Jag nattade dem kl 18.30 och kl 19.00 fylldes vårt hus och garaget av dekorbyggare, sömmerskor, rekvisitatillverkare, textförfattare, skådespelare, musiker och sångare. Och jag ledde och organiserade hela spektaklet. Vilket liv!
 
Albin killar Simon under foten för att få honom att skratta på bilden.
Vi hade inte dagis eller någon annan som tog hand om våra pojkar under
denna tid, utan de var alltid med när vi flängde runt och fixade med
förberedelserna inför revyn. På kvällarna när huset var fullt av revyskapare
sov de som små lamm. Badet före läggdags var alltid en av de roligaste
stunderna.

    Albin och Simon var verkligen änglar när de var små. De åt, log och sov. Andra föräldrar brukade säga till mig att jag inte visste hur det var att ha barn, för jag hade fått två änglar. Ja, ja… mina barn tog igen det senare, eller snarare redan varje morgon runt sexsnåret. Simon brukade då krypa ner ur sängen och lyckas få upp en garderobsdörr medan jag låg i dvala. Därefter tömde Simon alla backar med strumpor och underkläder och spred över hela golvet, varje dag tills jag satte en hake på dörren så att han inte kunde få upp den. Men då skrek han i stället i högan sky, tills jag öppnade garderobsdörren, och jag kom snart fram till att det var enklast att låta honom roa sig med att riva ut undrekläderna. Under tiden brukade Albin komma upp i vår säng och ligga mellan oss och leka lite tyst med sina dockor och gosedjur, jag slumrade och Nicke snarkade så gardinerna fladdrade.
   
På en sida i revyprogrammet hade vi samlat några fina bilder.
På översta bilden se vi baletten, under den Monica Jöback och
Nicke som var primadonna och "primör", på fotot till vänster om
dem poserar showdansaren Ann-Catrine Heidmark, på bilden
längst ner till vänster sitter Johnny Ohlson vid pianot och repeterar
sång med Peter Jöback, Anita Säberg, Per Mathisen och Petter
Andersson (numera skådespelare på Smålands Musik och Teater),
på bilden längst ner till höger ser vi Per-Erik Tuninger agera velourpappa.
 
   Åter till revyn. Själva regin av enskilda nummer delade jag och Nicke upp mellan oss, jag regisserade de nummer där han medverkade på scenen och Nicke regisserade de nummer där han inte medverkade, sedan stod jag för sammansättningen, det vill säga i vilken ordning allt skulle framföras och hur vi skulle få smidiga övergångar mellan numren, så att föreställningen skulle få fint flyt och bra tempo.
    Under repetitionsarbetet la jag extra energi på vår primadonna Monica Jöback, som i sin ungdom hade varit en ganska känd schlagersångerska med efternamnet Lind, men som efter tjugo år borta från tiljor och strålkastare, hade tappat självförtroendet som artist. Hennes 14-årige son Peter var revyns lyckokast, en otrolig begåvning, och trots sin ungdom ett riktigt fullblodsproffs när det kom till sång och dans. Peters storebror Mikael var även han helt fantastisk, framför allt vid pianot. Vilka underbarn de hade Arne och Monica. Utöver familjen Jöback och förstås Nicke, som både skrev flera sketcher och sångtexter samt sjöng och spelade teater, var den mest utmärkande personen i revyn en lärarstudent vid namn Mia Ståhl. Hon hade något alldeles speciellt och var en multibegåvning som lyste extra starkt både på och bakom scenen, vi hade aldrig klarat allt jobb utan henne. Med det vill jag inte påstå att de övriga medarbetarna inte bidrog till det lyckade resultatet. Nej det var ett helt otroligt gäng som tillsammans genomförde Täbys första revy på över fyrtio år. Revyn fick heta ”Go’morron Täby”, en parafras på ett alldeles nyfött TV-program på ettan som hette (och fortfarande heter) ”Go’morron Sverige”.
 
Robban Stopp hade vi lärt känna när vi jobbade på Cocosteatern och
han tog med sig teknikerna Janne och Heffe in i produktionen.

    Från mitten av december 1984 repeterades på plats i Tibble Teater. Mormor Vivian och morfar Sigurd kom upp till Täby och tog hand om markservicen hemma. Den 23 – 26 december tog vi ledigt från revyn och blev ompysslade av mamma, pappa, Patrick, Albin och Simon. Mamma och pappa såg till att då skapa en traditionell och fridfull julhelg hos oss. Simon passade ju också på att fylla ett år den 25 december, så då blev det släktkalas med moster Birgit och morbror Ragnar och min kusin Roger och vi åt lutfisk och ris à la Malta tills magarna nästan sprängdes.
    All övrig tid jobbade Nicke och jag hela dagarna och halva nätterna. Jag minns att tiden innan premiären var jag så trött att jag höll på att gå i bitar. Minsta motgång fick mig att gå i taket. Men vi nådde vårt mål och på nyårsafton stod jag där längst bak i salongen med Simon i famnen. Nicke stod på scenen och mina föräldrar satt i publiken tillsammans med Albin när slutapplådåskorna rungade. Jag stod beredd att gå upp på scenen och ta emot folkets jubel, men ensemblen inklusive min man var så uppe i sin egen storslagenhet att de glömde bort min insats och jag fick stå kvar där med Simon bakom teknikerbåset, snopen, utan blommor och utan applåder. Men överst på min önskelista stod ändå en god natts sömn.
 
"Go'natt Täby".

Kommentarer
Postat av: Anonym

Lubomir hade jag som dramturg på Nova Scenskola på 70-talet

2015-01-20 @ 21:20:30
Postat av: Marie Umerkajeff

Här är en bild av Lubomir utanför Studiefrämjandet i Roslags Näsby.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0