Minnenas album! Del 46.

Dax igen!
 
Täby teatersällskaps ensemble från "Min syster och jag". Längst bak står Micke
Jöback och jag. Sedan ser ni fr.v. Lelle Lundgren, Annelie Haganius, Mia Ståhl, Per
Mathisen, Inga-Lena Bernmark, Pontus Holmgren, Göran Måhlqvist och längst fram
sitter Jan Stattin.

De driftigaste från ”Go’morron Täby” hade fått mersmak av tiljans lustar och Lubomir Minev hade upptäckt att jag var megabra på att arrangera studiecirklar. Jag måste ha varit rena guldkalven för Studiefrämjandet i Södra Roslagen, som Lubbe tjatade på mig att fortsätta jobba med de teatertörstande medlemmarna i Täby teatersällskap. Och de behövde verkligen en driven ledare för att strukturera upp föreningens spretande kreativiteter.
    Det passade egentligen väldigt bra in i mitt liv just då också, för jag hade ingen lust att ge mig i kast med någon turné eller annan teaterverksamhet som skulle innebära att jag måste jobba i stan på kvällarna. Albin och Simon behövde sin mamma hemma, det var jag övertygad om. Att jag skulle utvecklas till regissör var inget jag hade funderat på tidigare. Som regissör måste man ju tänka ut en massa och det kändes oerhört invecklat. Fast jag hade ju förstås klarat av att regissera nyårsrevyn ”Go’morron Täby” tillsammans med Nicke, så jag såg det framtida regiuppdraget som en utmaning att flyga på egna vingar. Jag valde att sätta upp något som kändes lätthanterligt, nämligen ”Min syster och jag” som jag ju var välbekant med, efter Nickes förra sommarsejour på Murgrönan i Visby. Nackdelen var att det inte fanns utrymme för alla teatersällskapets medlemmar att delta. Till exempel de som gillade att skriva sketcher, eller de som inte var så bra på att sjunga eller de som ville göra något modernare, något mer samhällengagerande som revyn faktiskt hade gett utrymme för. Därför hjälpte jag parallellt till att fixa studiecirklar även för dem, vilket resulterade i att det sattes upp en mycket roande föreställning om veckotidningsskvaller, som framfördes i Hörsalens foajé.
   Men ”Min syster och jag” blev Täby teatersällskaps stora produktion under våren. Vi spelade för flera utsålda hus på Hörsalens scen. Jag är grymt imponerad över arbetet alla eldsjälar lade ner. Inte bara de som stod på scenen, utan dekorbyggarna, kostymskaparna, PR-teamet, teknikerna, Micke Jöback som skötte musiken, ja alla involverade. Ensemblen var rolig att repetera med, såklart stötte vi på partull då och då, men varje situation redde vi ut. Jag minns särskilt en repetition nere i föreningslokalen vid Värtans strand, då Annelie Haganius hade fått en koreografi som hon skulle utföra samtidigt som hon skulle sjunga en sång. Annelie var kanske 18 år då, men hennes kondition klarade ändå inte sång och dans simultant. Hon sa till mig, som då var 35-årig tvåbarnsmor, att det var ett omöjligt uppdrag att genomföra. – OK, sa jag. - Jag ska kolla. Varpå jag intog golvet och sjöng och dansade igenom numret med full kraft utan problem. Den dagen slutade Annelie röka!
 
Annelie Haganius och Lelle Lundgren spelade aktris respektive skohandlare.
 
Mia Ståhl och Per Mathisen. Privat var de enbart två av Täby teatersällskaps
medlemmar, men på scenen övertygades publiken om att de var ett par.

    Premiären infann sig utan att jag gick på knäna denna gång. Mia Ståhl och Per Mathiesen spelade huvudrollerna så övertygande att publiken trodde de var ett par privat. Lelle Lundgren gestaltade en mycket distingerad skohandlare och Anneli dansade och sjöng simultant så det spratt i hela salongen, och man kan inte säga annat än att alla roller fick sina trovärdiga gestaltare inom Täby teatersällskap. Vilket gäng!
    Denna gång klarade jag regiarbetet helt utan Nickes hjälp. Han stöttade naturligtvis mig genom att aldrig beklaga sig över att jag jobbade hela helgerna, och således lämnade honom ensam med barnen, men barnen överlevde även om det blev väldigt stökigt hemma. Vardagsvällarna körde vi som vanligt med studiecirklar i hemmet när barnen sov, men det var inte alls lika omfattande som under skapandet av revyn. Det är verkligen stor skillnad mellan att jobba med ett befintligt manus och att skapa allt från grunden.
 
Nicke i peruk och tangorabatt förförde Inga Gill i en mycket underhållande
scen från "Guldbröllopet" på Reginateatern i Stockholm.
 
   Samtidigt som jag höll på med Täby teatersällskap, hoppade Nicke in för Bert-Åke Varg i en pjäs som spelades dagtid vardagar på Reginateatern i Stockholm. Vilken lycka för Nicke. Pjäsen hette ”Guldbröllopet” och spelades för pensionärer, som enligt Nicke var fantastiska att ha som publik. Så spontana och glada och gav gensvar direkt, precis som barn. Dessa glada pensionärer kom resande från när och fjärran i busslaster. Även fikaförsäljningen på Reginateatern blomstrade på grund av detta geniala utnyttjande av teatern dagtid. De övriga rollerna i ”Guldbröllopet” innehades av John Harryson, Gunilla Åkesson och Inga Gill. Det var en fröjd utan like att se gänget spela. Jag hade båda barnen med mig när jag var och tittade på pjäsen. Så roligt det var!
    Nickes största dröm var dock inte att spela enbart komedier, revyer och operetter. Han ville bita i riktig dramatik och han hade en skriande längtan att få vidareutbilda sig hos Doreen Cannon. Det var nu två år sedan första gången han hade varit i London på en tvåveckors Doreen-kurs. Nicke hade stora pretentioner och ville absolut åka över till London ensam, att ha med mig och barnen skulle enbart störa hans koncentration, så vi fick snällt stanna hemma. Jo, jag var ganska sur då, men jag förstod innerst inne att det skulle bli bäst så, för att han skulle få ut så mycket som möjligt av kursen, som ju även innebar ett stort socialt engagemang på fritiden när alla kursdeltagare gick på Londons teatrar eller pubar tillsammans och levde i sin egen bubbla.
   Jag tog i stället bilen ner till Småland med stackars åksjuke Albin, och Simon som hatade att sitta fastspänd. Men som vanligt bet jag ihop, stannade varje gång en kaskadspya var på gång, städade upp, bytte blöjor och lät barnen springa runt vid vägkanten en stund innan jag spände fast dem och körde vidare. Resorna ner och upp från Småland tog väl si-sådär sju-åtta timmar vardera. - Förlåt mig Albin och Simon, jag vet att ni läser min blogg, men det var jättejobbigt att resa ensam med er två och jag svor inombords på pappan, men aldrig så ni hörde.
 
I Albins värld lurade inga faror när han försökte fånga fjärilar vid sjön Hindsen,
där mormors och morfars nya sommarstuga låg, betydligt närmare golfbanan
än sommarstugan vid Bolmen som min bror så smånongom fick överta.
 

Simon utforskade också varenda millimeter runt Hindsens omgivningar.
 
Det var verkligen mysigt hos mormor och morfar i Småland.
 
Morfar har satt upp en repstege. Här får Albin hjälp att klättra, Simon spanar
in hur man gör och det tog inte många minuter förrän Simon också nådde toppen.

    Fast även i Småland var det ibland lite halvjobbigt, för mormor Vivian och morfar Sigurd spelade ofta golf på dagarna och då lämnades jag ensam med er bland högt gräs, lurande huggormar, brygga och vatten. Desto bättre var det när deras golfklubbor fick vila. Då var mormor och morfar bäst i världen på att ta hand om oss tre. En lisa för min själ att få prata med vuxna också.
 
Hemma i Täbyträdgården var det alltid fullt med barn. Vi satte upp många
gungor mellan björkarna, (även breda för stora bakar, för jag älskar att gunga).
De breda gungorna uppskattades av barnen också, som kunde gunga två och två.

    Tillbaka i Täby hade vi nog den bästa sensommaren någonsin. Vädret var strålande som jag minns det. Vi umgicks mycket med våra trevliga grannar som hade byggt hus runt oss. Det hade skapats en härlig nybyggaranda i vårt kvarter. Vi hoppade över staketen, umgicks, lånade trädgårdsredskap, fikade, barnen lekte med varandra över alla åldrar. Det var ett otvunget kärt umgänge som i stort sett håller i sig ännu efter alla dessa år, fast vi har spritt ut oss och bor på olika ställen, men alla med bara några mils avstånd från den kungliga huvudstaden.
 
Nicke, Lambert, Lamberts vän, Albin och jag fikar i trädgården. Vi skulle
måla husgrunden gul, därav alla färgprover på väggen.

    Sommaren 1985 fick vi också finbesök från Frankrike. Lambert Wilson kom tillsammans med en vän och vi hade så trevligt, hemma i trädgården, vid Rösjön, i Mörtsjöspåret, i Stockholm, ja det var perfekt. Nicke respekterade verkligen att det var min vän från Drama Centre som kom, så jag hade full frihet att göra vad jag ville dagarna i ända, så länge han slapp byta bajsblöjor för då triggades hans kräkreflexer och det var inte så roligt. Men i övrig hade ju Nicke en del ansvar att ta igen efter sin Londonresa. Så perfekt det kan bli, tjänster och gentjänster, även inom äktenskapet.
 
Lambert och jag njuter i Kungsträdgården efter en lång cykeltur.
 
Fransk TV-stjärna vet hur man poserar med svensk teaterregissör i Stockholm.

    Jag minns att Lambert, hans vän och jag cyklade via Djursholm in till Stockholm och Lambert blev oerhört förvånad när han såg alla de pampiga villorna med havsutsikt och tennisbanor och swimmingpooler och statyer. Han trodde Sverige var ett jämlikt samhälle och att det inte fanns någon ”classe supérieure” här. Little did he know... much did he see!
    I Stockholm åt vi glass i Kungsträdgården och lunchade på en uteservering i Gamla Stan. Jag har ett roligt minne från den lunchen. Lambert var ju en stor teater- och filmstjärna i sitt hemland och han sa att han verkligen njöt av att vara här i Sverige inkognito, så när han hörde rösterna från några franska turister på uteserveringen höll han låg profil. Men de franska turisterna fick syn på Lamberts vän som också var mycket känd i Frankrike, fast enbart som huvudrollsinnehavare i en TV-serie, men i alla fall. De franska turisterna fick glädjespatt när de fick syn på Lamberts vän och kom fram och ville ha autografer. Jag log i mjugg mot Lambert och försökte reta honom lite och sa, - Där ser du, du är inte alls så populär som du tror. De franska turisterna babblade på om osannolikheten att träffa på en fransk TV-stjärna i Stockholm och de fick sina autografer av Lamberts vän och sa, - Au revoir. Då fick de plötsligt syn på Lambert och började skrika ut hänförelser över sin lycka att till och med få träffa Lambert Wilson! Det blev så klart autografskrivning för Lambert också. Så alla var nöjda och belåtna och Lambert var helt säkert nöjd över att jag fick se hur påträngande hans fans faktiskt var.
 
Sommarmys på vår altan, tillsammans med grannarna på Sollentunavägen,
och Eva Grey som hälsade på regelbundet även om hon inte fick bli min svärmor.

    Det kom en höst även detta år och den liknade mycket förra hösten, vilket innebar ett intensivt arbete med att skapa en ny revy genom studiecirklar som jag arrangerade, med Lubbe på Studiefrämjandet som främste påhejare. Albin och Simon fick snällt sova på kvällarna när huset fylldes av revyentusiaster. Andra Täbyrevyn fick namnet ”Dax igen”. Revygänget som skulle stå på scenen blev ännu större det här året än året dessförinnan. För att sålla bland de ivriga aktörerna, iscensatte jag en lek i samband med första träffen. Alla fick dansa ”Små grodorna” och hitta på lite annat tok, för då ser man ganska snart vilka som vågar göra bort sig. Några föll bort, men kvar blev ett otroligt bra gäng, som vågade spela ut på scenen. Nicke medverkade inte i Täbyrevyn detta år, för han var i Stockholm och spelade ”Jesus Christ Superstar” som sattes upp på Göta Lejon. Han skulle ha spelat överstepräst och "hop", men eftersom Cornelis Vreeswijk blev sjuk under denna period hoppade Nicke in för Cornelis och spelade Puntius Pialtus i över 50 föreställningar.
 
Dansrepetitioner med Peter Jöback i focus. Redan då såg man att han hade det
man kallar "Star quality".
 
Årets primadonna Mia Ståhl verkar mycket road av att få koreografi av
Lena Madsén.

    Jag hade en idé om att en ny primadonna skulle framträda varje år, och detta år blev fullträffen Mia Ståhl det självklara valet, medan Monica Jöback tog ett steg tillbaka och valde att agera regiassistent. Bröderna Jöback gjorde dock succé i ensemblen igen, för att inte tala om den månghövdade kören, med bland andra en ny klart lysande blivande stjärna, Annica Smedius. Hanna Wanngård, en av Robert Wells framtida favorit-door, kom med då också. Det finns så många som är värda att räknas upp och som gjorde otroligt bra insatser i ”Dax igen”, men när jag tittar igenom programmet och ser att vi var 65 personer som var engagerade i revyn 1985-86, tänker jag att jag måste dra en gräns. Men eftersom jag är gränslös gör jag inte det.
 
 
Alla nämnda ingen glömd.

Kommentarer
Postat av: Ankan

Haha, Annica Smedius:Kkör och smink! Det är underbart! Minns du vår sminklärare -hur hon hade missförstått och kom för sent till premiären. Hon var fullkomligt förstörd. Jag gjorde nån snabb-Elvis, kommer jag ihåg :)
Jag älskar att läsa, och faktiskt förstå hur ditt liv såg ut då, både innan och efter att vi har mötts på "riktigt". Pöss

2014-05-25 @ 18:33:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0