Minnenas album! Del 47.

En gång är ingen gång.
 
Simon och Albin i rummet på Kolboda söder om Kalmar. De hade varit i
Borgholm på teater och sett pappa med stor mustasch och ville efterlikna
honom.

När Nicke våren 1986 fick erbjudande om att ännu en sommar medverka i ”Min syster och jag”, nu på Öland, hade jag fått nog av ensamna somrar och allt detta operettspelande. Men vad göra, sedan Uffe Larsson hade övertalat Nicke att lämna mäkleriyrket för att ägna sig åt skådespeleri på heltid, var det som förgjort att försöka få honom på andra tankar. Han var helt fast i teaterlivet. OK, jag fick köpa läget, släppa iväg honom och ta hand om markservicen ensam ännu en sommar. Men å andra sidan var det inte svårt för mig att välja familjen för jag älskade mammarollen mer än alla roller jag spelat vid teatern. Efter en månad som ensam-mamma tog jag barnen och bilade neråt Smålandet och lät mig skämmas bort ett par veckor av mormor Vivian och morfar Sigurd innan Simon, Albin och jag drog vidare till pappa Nicke på Östkusten.
    Denna gång bodde och repeterade alla skådespelare i ett stort hus i Kolboda söder om Kalmar. I ett pensionat som låg alldeles bredvid det stora huset flyttade lilla familjen Wagemyr in lagom till premiären. Så gjorde även Gunilla Gårdfeldt med man och barn. Det var ett fräscht ställe med stort gemensamt kök och trevliga människor. Där levde vi i storfamilj och det var helt fantastiskt. Hela dagarna umgicks vi, badade i sundet, lagade stora gemensamma luncher, gjorde utflykter och framåt eftermiddagarna bar det av till Öland där en utomhusscen hade byggts upp bakom Strand Hotell. Ibland följde jag med och tittade på föreställningen men oftast stannade jag hemma med barnen så de fick komma i säng i rimlig tid. Men eftersom vi bodde i ett pensionat kunde jag sitta i allrummet och umgås med andra vuxna när barnen sov och jag hade det verkligen trevligt. Jag tror att jag innerst inne är en storfamiljs-människa för jag är alltid så lycklig i sådana situationer.
 
16-åriga Jeanette Wendel jobbade som rekvisitör på teatern, men på sin lediga
dag kom hon och lekte med Simon och Albin på tomten i Kolboda.
 
    Att ha ett fungerande nätverk i den närmaste omgivningen var av livsviktig betydelse just denna midsommarafton 1986. Det var första gången Simon försvann på riktigt. Jag hade ju insett ända sedan han tog sina första steg att det inte skulle bli lätt att hålla reda på den ungen, för han gick alltid sin egen väg. Albin som är två år äldre visade sig vara en riktig mammagris i jämförelse. Nicke som än idag oftast går omkring i sin egen värld hade inte så mycket koll på läget, så ansvaret att hålla ihop flocken låg helt på mig.
    Tidigt på midsommaraftons morgon stod Nicke och jag och småpratade bredvid en sandlåda, medan Albin 4 ½ och Simon 2 ½  byggde vägar, bondgårdar och slott i sanden. En stillbild från den stunden skulle ha porträtterat den perfekta familjen. Helt korrekt, för vi var verkligen en lycklig barnfamilj. Vi älskade varandra, vi älskade livet och vi ÄLSKADE våra barn. Jag kände att jag måste springa in och hämta kameran och föreviga vår lycka och bad Nicke att stanna hos de söta telningarna. Jag passade på att gå på toa också, så jag var borta några minuter extra. När jag kom tillbaks till sandlådan satt Albin där ensam och lekte med några kottar, helt inne i sin värld. - Var är pappa och Simon? frågade jag. – Vet inte, svarade Albin och fortsatte, - Nöff, nöff, maju, mu, gnägg. Då kom Nicke lugnt ut från huset, men inte Simon. – Var är Simon? Nicke såg sig lite förvånat omkring och gick in i huset och kollade, men kom tillbaka ut, utan Simon! Min röst åkte upp en oktav – VAR ÄR SIMON? – Jag vet inte, han satt här i sandlådan när jag gick in och hämtade tändstickor. Jag var bara borta i två minuter, svarade Nicke. Jag började irra runt, vi bodde på en stor halvö, så vi hade vatten på tre sidor om skogen som omgav oss. Jag ropade besinningslöst och alla på pensionatet kom utspringande. En man sa till mig att inte ropa, för då kunde jag skrämma Simon så att han kanske gömde sig i stället för att komma fram, så jag ändrade taktik och lugnade ner rösten, men inombords skrek jag. – SIMON, SIMON, SIMON KOM TILL MAMMAAA!!! Mannen som sagt till mig att tala lugnt organiserade sedan snabbt en skallgångskedja i skogen och runt stränderna och han sa att Nicke skulle gå på vägen, för barn väljer ofta att gå på en väg när de smiter bort. En vuxen fick ta hand om Albin och gå hem med honom.
    Efter cirka tjugo olidliga minuter hördes ett enträget tutande genom skogsbygden, vilket var signalen för återsamling. Jag sprang över stock och sten, helt förtvivlad och möttes av en kvinna som sa att Simon var välbehållen uppe i vårt rum. Jag tog trappan i två kliv och där stod Nicke och höll i Simon och ville inte släppa honom. Då upptäckte jag att Simon var helt blöt, vilket Nicke försökt dölja för mig. Det visade sig att Simon hade plockats upp ur vattnet av en okänd man som varit med sin familj och badat då de hade fått syn på en liten parvel som gått ensam ut på en närliggande brygga och druttat rakt ner i djupa vattnet. Den rådige mannen hade då rusat ut, dykt i och snabbt fått upp Simon och börjat bära honom mot pensionatet, utan att veta något om skallgången. Nicke hade mött mannen på vägen och fått sin son i famnen, sedan sprungit hem och meddelat skallgångsledaren innan han skyndat upp på rummet där han bytt kläder på Simon, men som sagt, jag fick syn på Simons dyngsura kläder i en hög bredvid sängen och således tvingade jag ur Nicke vad som hade hänt.
 
Familjen Gårdfeldt Carlsson såg till att midsommarstången kom på plats
denna dramatiska midsommarafton 1986.

    Under den kvällen satt jag tillsammans med skallgångsledaren och hans fru och pratade, medan midsommarfirandet pågick runt omkring oss, samtidigt som jag hade stenkoll på Albin och Simon som skuttade glatt tillsammans med de andra runt midsommarstången. Tio år tidigare hade paret jag satt tillsammans med gått skallgång etter sin egen son, som de efter flera dagar hade hittat i en bäck, drunknad. Ofattbart tragiskt, men ack så viktigt att prata om, både för dem och för mig.
 
Nicke och Ingegerd Kjell poserade så fint tillsammans inför premiären
av "Min syster och jag" vid Strand Hotell i Borgholm...
 
...och underbara Gunilla Gårdfeldt strålade på egen hand.

    Livet återvände, det blev premiär och stor premiärfest. Desirée Edlund som var producent medverkade inte själv på scenen det året för hon satte samtidigt upp ”My Fair Lady” på Murgrönan i Visby. Desirée försökte på så sätt att skapa ett sommarteater-imperium på Öland och Gotland. Hon bjöd huvudrollsinnehavarna i "My Fair Lady-ensemblen" på flygresa från Gotland till Öland för att fira Ölandspremiären och hon gav presenter till de medverkande. Bland annat fick Gunilla Gårdfeldt en pärla för att Desirée ansåg att Gunilla var en pärla.
    Föreställningen på Öland gick inte så bra ekonomiskt, så efter ungefär halva planerade speltiden kom Desirée utan förvarning tillbaka till Öland och sa att hon tänkte lägga ner ”Min syster och jag”. Ensemblen kände sig lurad och menade att det var kontraktsbrott. Då skrek Desirée ut sin frustration och kallade vissa i ensemblen för kraxande kråkor och jag vet inte vad. Tänk vilka fina människor man får träffa inom teatern, så oerhört vältaliga i alla lägen.
 
Operett-charmörerna Nicke och Björn Forsberg tog en liten paus
i arbetet. Ganska mysiga omgivningar runt Strand Hotell i Borgholm.

    Gruppen hade svetsats samman, ensemblen fick överta produktionen på egen hand, Gunillas man Lassis, några sponsorer, jag och ensemblen lyckades därefter gemensamt att driva föreställningen ett par extra veckor, men vädret var dåligt och det var svårt att få publik i regnet, så till slut gav vi upp.
    Det bästa med det tidiga avslutet på Ölandsproduktionen var att Nicke fick lite extra tid på sig att skriva klart ett lustspel som han fått i uppdrag av min pappas företag i Forsheda att sammanställa inför firandet av företagets 40-årsjubileum. Det var min syster Eva som hade kommit på idén och sålt in den till företagets ledning. Min pappa och hans två kompanjoner hade ju redan gått i pension sedan några år, så det var den nya ledningen som hade hakat på idén. Eva producerade, Nicke skrev och jag stod för regin. Men det är en helt annan story som jag hoppas kunna kläcka ur mig en dag, men inte denna.
 
Låt hjärtat va´ me´.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0