Minnenas album! Del 43.

Ensamma mamman!
 
Kärlek!
 
Fyra dagar senare, den 29 december 1983, hämtades Simon och jag av Nicke på Danderyds BB. Mormor Vivian och storebror Albin, drygt två år gammal, tog emot oss i nya tillbyggda Villa Villekulla, som Gula Huset nu spontant hade börjat kallas av förbipasserande. Ja, det pratades en hel del om vår tillbyggnad. På alla de övriga tomterna i området revs de gamla sommarstugorna och splitter nya tjusiga villor dök upp som svampar ur jorden. En dag stannade en joggare och glodde länge innan han sa ”Hur f-n har ni fått bygglov på det där?” Men vi älskade vårt hus, både ursprungsdelen och tillbygget.
    Nog om detta, nu kommer vi till väsentligheter som att ett helt nytt barn hade fötts den 25 december på Jesus från Nasarets 1983:e födelsedag (eller om man räknar som vi, skulle det bli 1982:a). På den tiden, alltså 1983, ville man helst ha kvar nyförlösta mammor och barn på BB för observation minst en vecka efter förlossningen, men jag fick dispens. Det var snart nyårsafton och Danderyds personalstyrka ville väl också vara ledig och skåla in det nya året i champagne.
    Min pappa Sigurd hade tillfälligt rest tillbaka till Värnamo, för hans enda syster, min faster Elvy hade tragiskt insomnat på grund av för sent upptäckt cancer, drygt 60 år gammal. Min gamla farmor Gerda som hade haft sex söner och en dotter, och dessutom varit änka sedan drygt 40 år, var förkrossad, för Elvy hade stått henne närmast av alla hennes sju barn. Dessutom hade farmor förlorat en av sina söner, Karl-Henrik, bara ett par år tidigare i samma obevekliga sjukdom, och farmors livslust hade helt ebbat ut, så nog behövde hon sin tröstande äldste son Sigurd vid sin sida i denna stund.
 
Morfar Sigurd kom tilbaka till Täby och fick glädjas åt sina barnbarn,
mitt i sorgen efter sin älskade syster Elvy.

    Pappa återvände ändå till Täby på nyårsafton, för att fira in det nya året tillsammans med den nu lite större familjen Wagemyr, och mitt i all sorg gladdes han och alla vi övriga verkligen åt vårt nya, fina jesusbarn. Hushållet Wagemyr var nu komplett. Med tanke på omständigheterna blev det dock ett ganska subtilt firande i Villa Villekulla, med en sexdagars son som jag hade vid bröstet och en tvååring som också ville sitta i mammas knä. Tack vare min sagolika mamma, min godmodige make och min värnande pappa blev den första två veckorna som tvåbarnmamma ändå helt underbara. Vi reste ner till Värnamo ganska snart efter det och visade upp familjens nytillskott för släkten och passade samtidigt på att döpa Simon Roland i Forsheda kyrka, precis som vi hade gjort med Nils Albin.
 
Det är en trött liten pappa Nicke som under ett kort uppehåll från
repetitionerna av "Ugglan och kissekatten" i Göteborg, gjort en
avstickare till familjen som tagit sig till Småland för att döpa Simon
Roland. Här tillsammans med utmattade lilla mamman, svärmodern,
svärfadern och dopföremålet.
 
Även om Nicke fanns i samma rum, var Albin hela tiden som klistrad
vid mig och Simon.

    Vardagen grep dock snart tag i livet, gjorde sig påmind på alla sätt och vis. Framför allt eftersom Nicke var mitt uppe i sin förhållandevis ganska nystartade skådespelarkarriär. Det var först gästspelet med ”Ugglan och kissekatten” i Göteborg under våren, sedan var det dags för nästa projekt. Nicke hade fått en roll i operetten ”Min syster och jag” som skulle sättas upp i Visby och spelas hela sommaren. Den gamle härlige teaterräven John Harryson var manlig huvudrollsinnehavare, vår kära vän Gunilla Gårdfeldt medverkande och hennes före detta ”Tiotusenkronorskollega” Desirée Edholm var producent samt kvinnlig huvudrollsinnehavare.
 
Puss på dig lillebror. I sommar får vi ta hand om mamma alldeles själva.

    Repetitionerna startade i mitten av maj, premiären var runt midsommar och speltiden sträckte sig till mitten av augusti, alltså var Nicke borta hela sommaren. Han inkvarterades i ett rum i Desirées hem vid minkfarmen intill Lummelundagrottan och jag stannade kvar i Täby och tog hand om de små liven vi hade satt till världen. Sån tur var hade vi hunnit få ganska bra ordning i trädgården innan Nicke reste, för vi hade anlitat en firma som hade plattsatt trädgårdsgångarna och lagt färdigt gräs där grävskopan hade dragit fram under tillbyggnadstiden, vi hade även låtit sätta upp ett Gunnebostaket runt hela trädgården så  Albin inte skulle springa bort medan jag ammade Simon, och planterat om den gamla syrenhäcken innanför, så att det skulle bli vackert. Men som den övergivna småbarns- tvåbarnsmor jag kände mig, tillika människa och villaägare i ett ensligt Skarpängshörn av världen med nybyggargrannar som jag ännu inte hunnit lära känna, och inga egna vänner eller övrig familj på minst 40 mils avstånd, alltså noll vuxna att tala med, kändes det hårt.
    Tänk att Nicke alltid har haft rätt. Han hade sagt till mig innan vi skaffade barn att han skulle bli en dålig småbarnsfar, men jag hade inte kunnat föreställa mig att han skulle ha så rätt, eller hur jobbigt det skulle bli att känna sig som ”ensamstående” när han var iväg på ett kreativt jobb och roade sig med kollegor och nya vänner. Märk väl att detta var långt innan mobiltelefonernas övertagande av tillvaron. Om Nicke stundom kom på att han hade en familj i Täby och någon enstaka gång tog sig till en telefon och rinde hem, fick jag vara glad. Nicke levde i en helt annan värld, medan jag bet ihop och överlevde.
 
Av kärlek och kyssar fanns det överflöd, även om mamman kände sig
ensam och bortglömd av barnafadern, som mest höll på med teater
på annan ort.

    Jag minns att jag ”sprang” och ammade Simon medan jag räddade livet på Albin som alltid var på väg att klättra upp i bokhyllan eller riva ut jorden ur blomkrukorna eller snubbla på sladden till golvlampan. Jag skaffade faktiskt en hjälm till honom, så att han inte skulle slå ihjäl sig, för han var ju för stor för hagen som han lätt lyfte upp och kröp under, sedan bar det av mot trappan där jag kanske hade missat att regla grinden, och så vidare. Det var ”tyck-synd-om-läge” för mig.
 
Två nybadade sötnosar ska kläs i vitt och gå på fest till nybakade
studenten Micke Jöback.

    Efter tre-fyra veckor utan att i vardagen ha talat med någon vuxen, hade jag i alla fall en ljuspunkt att se fram emot, något som skulle ge mig möjlighet att träffa andra människor. Det var Micke Jöback som skulle ta studenten, med utspring på Adolf Fredriks i Stockholm. Jag klädde mig, Albin och Simon i vita kläder och vi tog bilen till storstaden. Där anslöt jag mig till Monica, Arne, Peter och deras släkt på skolgården. Alla var så glada att jag kom med båda barnen och det fanns ingen hejd på hur många kramar vi fick och Peter passade mer än gärna Albin i myllret för inte ville Albin sitta kvar med Simon i den sköna dubbelvagnen. Men det gick bra, Micke kom ut och blev pyntad med blommor i massor runt halsen. I sakta mak tog vi oss sedan i bilkolonn mot Täby och den Jöbackska villan i Hägernäs. Vilket kalas det bjöds på, det var livat, musikaliskt och festligt! Jag fick barnvakthjälp, speciellt av Uffe Larsson som var där och inte ville sluta leka med Albin, och jag stannade ända tills vickningen var uppäten och de övriga gästerna tagit sin sista sup.
 
Jag hann såklart inte ta några bilder under Mickes studentfest,
men denna bild som jag hittade i mitt arkiv, med studentens lillebrorsa
längst till vänster (fast i ett helt annat sammanhang), får representera
den musikaliska familjen jag och barnen festade hos.

    Mitt i natten tog jag bilen hem, allt var frid och fröjd och Albin och Simon sov i sina stolar i baksätet. Efter ett par kilometer på motorvägen mitt emellan två avfarter fick jag bensinstopp. Jag hade ju varit ensam hemma med barnen nästan en hel månad och inte haft en tanke på att tanka. Jag hade visserligen bara kört mellan affären och hemmet, men, men, men… bensinen var slut. För första gången under min ensamhetstid blev jag helt handlingsförlamad, jag skämdes, jag ville gråta och jag var övertygad om att vi nu skulle bli påkörda bakifrån av en långtradare och dödade.
    När jag satt där med gråten i halsen och blanka ögon knackade det på rutan. En okänd man stod utanför, jag rullade ner rutan och han frågade om jag behövde hjälp.
- Bensintorka, hulkade jag fram. Han tittade på de sovande barnen och sa,
- Har du en bensindunk?
– Javisst, men den är tom.
– Ge mig den så åker jag till Shell och fyller upp den. Så tog han bensindunken och for. Strax därefter kom en polispatrull förbi.
– Nej, jag orkar inte, sa jag högt till mig själv. Det är ju olagligt att få bensinstopp på motorvägen. Två poliser kom mot min bil och fick syn på mig och mina två små där bak.
- Kan vi hjälpa till med något? Sa de bara.
– Tack, men jag har redan fått hjälp. De försäkrade sig om mitt nyktra tillstånd och fortsatte sedan färden. När polisen hade åkt blev jag rädd igen. Tänk om den där killen inte skulle komma tillbaks med bensin. Men det gjorde han, och den ensamma mamman kom hem helskinnad tillsammans med sina sovande barn, från den fantastiska Jöbackska studentfesten i sommarnatten.
 
Sommaren 1984 hade bara börjat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0