Minnenas album! Del 49.

En teaterdirektör blir till!
 

Jag säger skål och tack till Täby Teatersällskap.
 
”Det finns femtiosjutusen kronor i kassan, om vi inte hade behövt betala regissören, så hade vi naturligtvis haft mycket mer.” Det var revisorn som yttrade de orden på Täby Teatersällskaps årsmöte, och nämnda regissör var jag. Jag reste mig och gick därifrån, någon medlem sprang efter och bedyrade att så var det faktiskt.
    Nicke var hemma med barnen den kvällen, alla tre sov när jag kom hem, det vill säga Nicke, Albin och Simon. Jag väckte Nicke som blev lika ilsken som jag när han fick höra vad som sagts på det där mötet, för vi visste ju att det var mitt heltidsarbete med föreningen, min professionalism och drivkraft som hade lyft Täby Teatersällskap från en slumrande tillvaro till en mycket aktiv förening med två stora nyårsrevyer, en mindre revy, en operettuppsättning och poesiaftnar i bagaget och att Nicke var den som hade iscensatt bygdespelet ”Täby blir sta’n på landet”. Inte en minut till ville jag vara med i denna förening, och Nicke anslöt sig självfallet till mig. Jag hade visserligen fått betalt för regin enligt överenskommelse, men inte för alla timmarna, veckorna, månaderna av slit med allt det praktiska runt om, alla studiegrupper, all administration, det hade jag gjort av lust att få fart på verksamheten. Därutöver hade föreningen för första gången ett rejält plus i kassan, femtio-sju-tusen kronor! Nej, någon måtta fick det vara på dumheterna.
    Följande morgon åkte jag och Nicke till Roslags Näsby, knackade på hos Lubomir Minev på Studiefrämjandet och sa att nu får det vara bra för vår del. Han blev bestört och bad oss, nästan på sina bara knän, tänka över situationen. Lubomir förstod på en gång att det skulle bli betydligt färre studiecirklar utan oss och eftersom det var hans levebröd, hade vår flit betytt mycket för Studiefrämjandets verksamhet i Täby, så tillsammans med Lubomir beslutade Nicke och jag där och då att starta en egen privat revy. Vi bokade Tibble Teater och erbjöd alla medlemmar från Täby Teatersällskap att delta som vanligt. Studiecirklar kunde man bedriva även i privat regi, så även teater.
    Enligt sägnen blev det upprorsstämning på Täby Teatersällskap när Apolloteaterns erbjudande lästes upp vid ett extramöte, vilket resulterade i att tre fjärdedelar av medlemmarna, bland annat revisorn, valde att anta Apolloteaterns invit och medverka i den framtida Apollorevyn. Resten av medlemmana fortsatte att driva Täby Teatersällskap. Jag var och såg en uppsättning av Tjechovs ”Björnen” på Hörsalen, strax därefter var deras överskott förbrukat och Täby Teatersällskap övergick i en tynande verksamhet, med en interrimstyrelse på Studiefrämjandet i Södra Roslagen. Apolloteatern, det vill säga Nicke och jag, satsade heltid på vårt privatprojekt. Mia Ståhl, som mer än väl visat framfötterna på alla områden inom showbusiness, anställdes först på halvtid, men det dröjde inte länge förrän hon jobbade heltid på Apolloteatern.
    I samma veva blev vi varse att Cocosteatern i Näsbypark stått oanvänd månad ut och månad in. Då tog vi kontakt med Uffe Larsson och Apolloteatern övertog kontraktet på lokalen. Den händelsen har jag beskrivit ganska ingående i mina tidigare inlägg om vår relation till Uffe, så ämnet lämnar jag åt den ännu oinvigde, men ändå nyfikne, att leta upp bland ”Minnenas album”.
    Alltså stod vi nu där med en jättelik revyensembe, en bokad Tibble Teater, en oumbärlig Mia Ståhl och en egen, mindre teaterlokal i Näsbypark. Jag hade tagit det stora yrkesmässiga steget från att först frilansa som skådespelare, sedan starta Apolloteatern AB tillsammans med Nicke, producera barnteater som gick på folkparksturné och en vuxenpjäs som vi hade spelat på Tibble Teater i Täby, på Puckteatern i Stockholm och på Nya Teatern i Göteborg. Nicke och jag hade också klämt in två års teaterslit med Uffe Larsson på Cocosteatern. Därefter hade jag börjat regissera för Täby teatersällskap och upptäckt att det var regi och produktion jag egentligen var ämnad för. Alltså framför jag härmed mitt senkomna tack till Täby teatersällskap för den insikten.
 

Albin och Simon var ändå den viktigaste orsaken till att vi
ville vara teaterdirektörer på hemorten i Täby och ingen
annastans. Exoriska inslag långt borta från hemmet får
man ägna sig åt under semstern inte på arbetstid.
Albin och Simon 1986 på Gran Canaria.

    Nu ville jag, tillsammans med maken fortsätta som teaterdirektör och sätta upp föreställningar för alla människor. Egna uppsättningar av dramer, barnteater och revyer skulle toppas med gästspel i alla genrer. Och viktigast av allt var att vi kunde göra detta i vår egen kommun, så att vi inte behövde resa iväg och vara borta från barnen, i alla fall inte på nätterna då Albin och Simon älskade att komma och gosa med mamma och pappa. Alltså ingen turnerande verksamhet planerades. Ingen besvärande förening eller annan chef kunde längre kräva att jag skulle anpassa mig till deras galna idéer. Ingen producent skulle heller kunna stjäla min man till någon teaterverksamhet, som skulle innebära att jag blev lämnad ensam med barnen under långa perioder. Nu var det mina och Nickes galna idéer som skulle exekveras på hemmaplan. Min småländska idoghet, företagsamhet och kreativitet, tillsammans med Nickes norrländska charm, spelglädje och baryton skulle få luft under vingarna.
 
Till verket! Yes!

RSS 2.0