Minnenas album! Del 54.

Allan Edwall kissade i muggen, inte på muggen!

 

Foto: Olle Strandberg
Allan Edwall poserar på Apolloteaterns scen strax innan ridån går upp.

 

Det fanns en enda toalett i Apolloteaterns lokal i Näsbypark. Den delades mellan personal och publik, så det gällde att planera sina toalettbesök före föreställningarna om man inte ville tränga sig genom publikhavet för att få tömma sin blåsa. Allan Edwall skötte det på sitt lite speciella vis, när han var och gästspelade. Han kissade i en plastmugg i logen precis före föreställningen, sedan lämnade han plastmuggen med det rykande innehållet på sminkbänken och bad mig ta hand om det, så lilla jag fick balansera med muggen och hoppas att kissets ytspänning höll till toan, sedan tömma muggen på muggen, efter påbörjad föreställning.

   I övrigt bestod teaterlokalen av mitt kontor, 1 x 1 meter, Mias loge/kontor/genomgångsrum, 1 x 2,5 meter, vilket även hyste ett duschrum. Scendjupet bakom kulisserna var cirka en halv meter och längts bort bakom scenen hade vi en smal loge med tre platser, en massa krokar på väggen för kostymer, en liten fast bänk för smink, bra belysning och små klassiska caféstolar att sitta på. Under salongen hade vi ett litet krypförvaringsutrymme, där stod bland annat dimmern och lite byggmaterial för scenbyggena. Nicke höll mest till ute på stan och raggade sponsorer när vi inte repeterade. Han skrev sketcher och barnpjäser hemma på nätterna, innan vi annekterade ett litet källarutrymme i katakomberna bakom teatern.

 

Foto: Olle Strandberg
Mitt kontor med spegel, eftersom det övergick till loge vid behov. Här sitter
jag med bokningspärmen, en härlig sysselsättning när det rullar på.
 
 
Foto: Olle Strandberg
Mias loge som övergick i kontor mellan föreställningarna. Här är Mia i full
gång med att göra utskick till daghem, förskolor och skolor.
 
 
Foto: Olle Strandberg
Elsie sitter på sin arbetsplats i foajén och skapar otrolig handrekvisita.

  

   I teaterns lilla foajé satte vi upp krokar och hyllor för kläder och skor i flera höjder för att passa både barn- och vuxenkläder. Där i en liten tarm av foajén, utanför toan, satt Elsie och tillverkade rekvisita och fick således röja sin arbetsplats inför varje föreställning. Vi hade också ett litet kök med en spegellucka mot foajén, som vi såg ut genom, men som besökarna inte såg in genom. Där låg biljettkassan och vi kunde hålla koll på biljettkön samtidigt som vi fixade lunchen. Men mycket av arbetet, före under och efter föreställningarna, försiggick på scenen 6 x 6 meter, och i salongen med plats för cirka 130 personer (beroende på hur tjocka besökarna var), ju smalare publik, desto fler fick vi in. Som mest stuvade vi in 157 barn, men då satt de nästan i knät på varandra. Kommunen hade vid det tillfället bokat in för många barn och vi hade ju inte hjärta att skicka hem dem utan att de fått se pjäsen i fråga.

 

Foto: Olle Strandberg
Det var alltid knökfullt i salongen när vi spelade barnteater...
 
Foto: Olle Strandberg
... och det var verkligen spännande på riktigt.

  

   Den lilla Apolloscenen i Näsbypark var perfekt för det intima formatet som jag älskar när det kommer till drama, komedi och barnteater, medan revyerna på Tibble Teater var stora, pompösa uppsättningar med extra allt.  I Tibble Teaters salong fanns det 562 fasta platser , men vi knödde in minst 50 extrstolar runt kanterna när det var premiär och då hade vi ändå två föreställningar på nyårsafton som alltid var premiärdagen. En matiné  kl 16:00 och en  nattiné kl 22:00 som gick över 12-slaget då vi bjöd hela publiken på champagne och jag läste"ringklockan".

 

Foto: Olle Strandberg

En uppställningsbild på en revyensemble, d.v.s. de som stod på scenen,
minst lika många jobbade runt omkring för att allt skulle falla på plats.
Jag får frossbrytningar när jag ser alla bilder och påminns om vilket
slit det var att hålla i trådarna och vara ytterst ansvarig för allt, allt, allt!
"Det ska fan vara teaterdirektör."

  

Den fasta ensemblebasen i revyerna var given: Producentande, textskrivande, skönsjungande, spexande Nicke. Regisserande, produktionsledande mig. Helomspännande, gnistrande Mia. Konstnärligt, tredimensionellt skapande rekvisita- och allt-i-allo-drottningen Elsie. Därutöver hade vi två nästan-anställda: Den frilansande, lysande komediennen tillika sångstjärnan Annica Smedius och den briljanta sketchförfattande revyaktören Jan Simonsson, båda med potential för mer. Plus ytterligare ett trettiotal aktiva, inräknat skådisar, sångare, textförfattare, koreograf, balett, orkester, och övrig personal.

 

Foto: Olle Strandberg
Våra door Annica Smedius, Mickan Lüning och Hanna Wanngård, linslusar
med bus, s.k. "Linsbusar."
 
Foto: Olle Strandberg
Fast Annica trivdes bäst när hon fick göra solonummer, och det med
all rätt. En verklig revyprimadonna med makalösa röstresurser och
maximal utstrålning.
 

   Täbyborna var och är kräsna och inte särskilt lokalt engagerade, så det gällde att hitta aktuella ämnen att ta upp, som kunde locka till skratt. Ville vi häckla våra kommunpolitiker, tvingades vi först göra roliga presentationer av dem, eftersom täbybon i gemen, inte hade en aning om vilka våra förtroendevalda var. Förutom möjligtvis kommunstyrelsens ordförande som de flesta kände till, men det finns ju gränser för hur många skämt man kan skriva om en enda person. Våra rikspolitiker fick därför ganska stort utrymme i sketcher och sångnummer. Dessutom drev vi med aktuella TV-program och andra alltomspännande världsföreteelser. Den enda lokala företeelsen som alla täbybor tycktes välbekant med var Täby Centrums parkering, ett sorgebarn som har ändrats till karaktär och fått nya rättesnören i all oändlighet, så den stackars jätteparkeringen häcklade vi friskt varje år, och publiken lockades till skrattkonvultioner.

 

Foto: Olle Strandberg
Här bildexempel på hur vi presenterade en av våra kommunala pampar
på en jättediabild, i en sketch som även paroderade ett känt TV-program.
 
Foto: Olle Strandberg
Björne och Kurt Olsson var tacksamma att skämta om i revyn.
Jan Simonsson döljer sig i björnedräkten och Nicke gör Kurtan.
  

   Vi kryddade också ofta revyerna med någon nationell storstjärna. Revyn 1988 -89 gjorde vi det med den gamla revyräven Sten Ardenstam. En komiker av stort mått, men som hade lite svårt att lära in texter, vilket vi snart blev varse, så jädrar i min lilla låda vad vi fick slita för att få med honom på banan. Men väl framme vid premiär gjorde han succé tillsammans med vårt lokala gäng i fjärde revyn som vi kallade ”Take of Täby”. Stens hustru Harriet agerade hans assistent och fanns oftast på plats i logen och höll reda på sin makes pinaler, tvättade hans skjortor och petade i honom minttabletter för att dölja eventuella olämpliga ångor man inte bör utge under arbetstid. Sten var ett kapitel för sig i revyvärlden och vi missade inte chansen att utnyttja detta till max, varpå han var en given medvedverkande i ännu en revy, bland det sista han gjorde yrkesmässigt, innan han blev sjuk och gick bort alldeles för tidigt.

 


Många roliga gubbar gjorde han i våra revyer, den gode Sten Ardenstam.
 

   Privatlivet? Hade vi något? Jo, Nicke och jag brukade pussas lite i kulisserna och vi hade ju Albin och Simon som påminde om världen utanför teatern, men mest av allt tror jag att det var barnen som blev påminda om livet inom teatern. Två små busiga teaterungar som när de inte var hos dagmamman eller på förskolan eller med en barnvakt på kvällen, fick komma ner till teatern, vilket gav vår personal nervösa sprittningar. De små busfröna flängde ju runt bland rekvisita, kostymer och dekor som små kalvar på grönbete. Vi föräldrar försökte intressera dem för olika sporter som skulle kunna ta hand om en del av Albins och Simons outsinliga energi, och vi skjutsade dem hit och dit, men inget fäste på. De ville hellre vistas i vår skapande miljö.

 

Våra två små busfrön Albin och Simon var 6,5 och 4,5 år gamla våren 1988.

  

   Hemma på kvällarna var barnen vana att underhållas av vår älskade barnvakt Camilla. Men det var inte utan att man fick sig en tankeställare då och då, om vår teatrala livsstil. Till exempel hörde våra glin sällan oss, utan oftast Camilla, svara i telefonen med frasen ”Hos Tedenstad-Wagemyr”. Så när jag ringde hem från teatern en kväll och Albin var stor nog att svara, fick jag höra hans barnaröst säga ”Hos Tedenstad-Wagemyr”. Han visste inte då att det bara var barnvakten eller andra icke familjemedlemmar som svarade med ett ”Hos”. Bor man i huset säger man ju vanligtvis enbart namnet, men hur i all sin dar skulle Albin kunna veta det, de vuxna som bodde i huset var ju sällan hemma och svarade i telefon.

 

Det gick runt, eller snarare det gick för runt, runt, runt...

 

 


RSS 2.0