Minnenas album! Del 53.

Konceptet med teater för alla människor tog form.
 
Foto: Olle Strandberg
Inte en dag förflöt utan att publiken strömmade till
Apolloteatern. I början av säsongen var det visserligen
ganska trögt, men ju längre vi spelade desto längre blev
köerna. Det såg vi som bra betyg för vår verksamhet.
 
Och så spände vi tårna och slappnade av, spände vaderna och slappnade av, spände låren och slappnade av, spände skinkorna och slappnade av. Ja så där höll vi på tills vi hade gått igenom varenda kroppsdel. Det var vardagar kl 10:00 under halva augusti, hela september och en vecka in i oktober 1987 och dags att repetera Fröken Julie. Mia, Nicke och jag jobbade först administrativt med utskick och annat 08:00 – 10:00, därefter repetitioner till kl 14:00, och för att skaka av oss all stress och tankar om det praktiska som måste fixas, inledde vi repetitionerna med avslappningsövningar.
    Äntligen hade vi anställt en person till vid teatern. Elsie Nyman, en konstnär, en kreatör, en blivande tekniker, en rekvisitör, en telefonsvarare under repetitionerna, tillika en karg norrlänning med oändliga tillgångar bara i form av sin person. Elsie hade medverkat bakom scenen under revyn, men nu blev hon anställd på riktigt. Den perfekta pendangen till trion Mia, Nicke och Marianne som pratade och fladdrade runt konstant, dagarna i ända. Elsie skapade rekvisita ur ingenting, eller snarare utav vad som helst. Hon verkade i det tysta medan vi tre andra verkade i det högljudda.
 

"De fyras gäng", Elsie, Mia, jag och Nicke blir plåtade av
en lokaltidning tillsammans med bästa skryt-skylten, som
fick ställas ut lite då och då på trottoaren.

    Efter dagens repetitioner anslöt trojkan till Elsie som höll ställningarna utanför scenrummet medan vi repeterade. Det mesta praktiska arbetet utfördes av oss tillsammans, detta ”De fyras gäng”. Dekor skulle byggas, målas, fixas, sponsorer skulle kontaktas, biljetter säljas, programtexter skrivas och lay-outas. Införsäljning till högstadie- och gymnasieklasser var också en viktig del i arbetet, ljussättning, ljudkulisser allt, allt, allt som en institutionsteater behöver en stor stab för att genomföra, klarade vi på fyra personer. Det är naturligtvis inte sant, för vi engagerade såklart sömmerska, ljusdesigner, ljuddesigner, sufflös, fotograf, musiker och statister. Med statisterna spelade vi just i denna uppsättning in en ljudkuliss, ett mellanspel i pjäsens handling när herrgårdens pigor och drängar dansar en midsommardans genom köket, vilken representerar den älskog, samt upptäckten av densamma, som Strindbergs välkända karaktärer Julie och Jean fullbordar under natten.
 
Foto: Olle Strandberg
Här lyfter vi av dekor från "Bruntes" flak. "Brunte" tillhörde Dramaten,
och det var från Dramatens förråd vi hämtade dekor. Förrådet var beläget
i Täby. Egentligen hade Dramaten slutat med utlåning av dekor, men
Apolloteatern blev undantagen från den regeln, eftersom personalen
på förrådet hade ett extra gott öga till oss apolloiter. Lastbilen "Brunte"
var en relik från 1950-talet som vårdades ömt av Dramatens personal,
även honom fick vi låna när vår egen Toyotabuss var för liten.
 
    Det var ett krävande men ack så roligt, produktivt och omväxlande arbete. Medlemmar ur vår stödförening ”Apolloråddarna” var en otrolig resurs som ställde upp i olika sammanhang, bara för att de gillade idén med att ha en levande teater i sin hemkommun, och gärna ville vara en del av skapandet av densamma. För besväret fick de som hade ställt upp med sina kroppar och röster, biljetter och blev även inbjudna till våra glänsande premiärfester och galaföreställningar som vi arrangerade. Just galaföreställningar var en av Nickes många snillrika idéer, vilket visade sig vara ett smart drag som gav extra uppmärksamhet åt våra uppsättningar, när premiäryran hade lagt sig.
    ”Apolloråddarna” förökade sig snabbt och många som inte var med och hjälpte till rent fysiskt med framställningen av föreställningarna, var bra på att komma och se föreställningarna flera gånger och ta med sig nya besökare. Ofta blev de nya besökarna nya medlemmar som i sin tur tog med sig ytterligare ny publik. När man hade betalat sin biljett en gång fick man som ”Apolloråddare” gå gratis om man fick med sig någon ny och själv ville se föreställningen igen.
 
Här dansas och sjungs det för fullt när Apolloråddare hjälper till att skapa en ljudkuliss.
Jan Simonsson vid pianot, revisorn Göran Måhlqvist, TV-producenten
Ally Wanngård, sångerskan Hanna Wanngård, Nicke, Johan Rheborg
och optikern Pia Samnerud dansar och sjunger.
 

Ljuddesignern Jan af Edholm rattade spakarna och såg
till att ljudbilden skapade rätt atmosfär. Salongen som
syns i bakgrunden, bestod av bänkar för att maximera
antalet platser. Det innebar att vi kunde få in många fler
i publiken när vi spelade barnteater än när vi spelade för vuxna,
vilket var bra eftersom barnbiljetterna inte kunde säljas till lika högt pris.

    Man kunde också bli ”Apolloråddare” alldeles på eget initiativ, som till exempel Johan Rheborg. Han var ute och strosade med sin flickvän Tina och fick syn på vårt skyltskåp där det stod att man kunde bli ”Apolloråddare", så han klev in i foajén, betalade sitt medlemskap och erbjöd sina tjänster. Johan pluggade vid universitetet vid den tiden, men han ville gärna att vi skulle ringa honom om vi behövde akuthjälp någon gång, vilket vi gjorde lite då och då. Bland annat medverkade han som statist vid ljudinspelningen av midsommardansen till Fröken Julie. Han kom också ner till teatern och målade dekor sent någon natt i en paus mellan tentorna, bara för att han var otroligt intresserad av teater och ville vara med och bidra till vår vågade förortssatsning. Att han själv skulle bli en framstående artist på nationell nivå, var inget han planerade just då. I alla fall inte officiellt.
   Det var långt ifrån enkelt att fylla salongen varje kväll, och hade det inte varit för alla påhittiga, lockande erbjudande och alla skolföreställningar dagtid hade det inte gått att skapa någon teatertradition i den sovande förorten. Vi stack också emellan med en eller kanske ett par veckors föreställningar av Ståmatålmannen som ju var en riktig vinnare och slog publikrekord gång på gång. Vi liksom knödde in barn med skohorn för att alla skulle få möjlighet att se den. Men vi ville såklart spela dramatisk teater också, och på något sätt lyckades vi.
   Vi fick mycket kredd för Fröken Julie, och det med all rätt, som vi hade arbetat med varenda textrad, varenda uttryck, varenda känsla, inte en replik var förbisedd sin undertext. Det var svårt, eller rättare sagt omöjligt att få dit DN:s eller SvD:s recensenter, men desto ivrigare var alla små lokaltidningar som fanns då, att skriva om vår förträffliga föreställning. Även enskilda personer uttryckte sin beundran när man mötte dem på stan. Eller som en kväll, då en herre stod kvar utanför teatern när vi stängde. Han skulle med tåget till Stockholm, men han hade valt att ta ett senare tåg för att få tala med oss. Han sa bland annat: ”Jag har rest runt i världen och sett över sjuttio olika uppsättningar av Fröken Julie och jag vill bara säga att er uppsättning är en av de bästa.” Och så sa han att han räknade in Bergmans uppsättning på Dramaten, med Lena Ohlin och Peter Stormare. Det var bara att tacka och suga åt sig.

Foto: Olle Strandberg
Nicke var rökare på den tiden, fast här i sin rollkaraktär.
 
   Hela styrelsen i Strindbergssällskapet kom också och tittade. Efteråt fick vi en inbjudan att komma till Strindbergsmuseet i Blå Tornet, Strindbergs sista bostad, och spela pjäsen i samband med 100-årsjubilet av pjäsens tillkomst. Strindbergssällskapet hade letat febrilt efter den rätta föreställningen att representera det högtidliga jubileet som skulle ske 1988, och vi blev de lyckligt utvalda. Vilken ära! Apolloteatern fick ett pekunjärt bidrag från museet och fick behålla alla biljettintäkter, så det blev en god affär för oss att få visa upp oss bland Stockholms kulturelit. Men främst var det vår första säsong med dramatisk teater som skulle genomföras i Täby, med vissa avbrott för våra barnteaterföreställningar Ståmatålmannen och Emil och Pippi m.fl. och musikföreställningen Från Pampas till Sjösala. Förutom dessa produktioner drog vi igång gästspelskvällar som vi kallade ”Måndagskväll på Apollo”. Vår första måndagsgäst var Allan Edwall som spelade Doktor Glas, men då räckte det inte med en kväll, vi fick lägga in en extraföreställning på söndagen också. Allan hade nyligen startat sin egen lilla källarteater på Brunnsgatan fyra och kände stor dragning till vårt koncept och publiken var inte sen att hylla oss för det tilltaget. Mot slutet av den säsongen ringlade sig köerna långa utanför entrén vare sig vi spelade Strindberg eller något annat och vi hade genom vårt outtröttliga engagemang och id fått luft under vingarna, vilket gav oss orken att jobba vidare i vårt anletes svett.
    En charmig, sprallig sexårig Albin och en oemotståndlig, busig fyraårig Simon pockade också på vår uppmärksamhet, som vid eftertankens kranka blekhet fick alldeles för få go’nattsagor lästa av sina föräldrar. Men en sak var säker, vi hade världens bästa barnvakt i form av en tjej som hette Camilla. Hon var helt otrolig, lekte och ritade med barnen, läste sagor, nattade, fixade i ordning i köket och satt sedan lugnt i gungstolen i vårt stora rum och myste när vi kom hem. Camilla kom till oss och passade barnen på kvällarna under flera år och hon var en av de pusselbitar som vi inte hade klarat oss utan. Hela familjen älskade Camilla, även bonussonen Patrick som var ungefär jämngammal med henne, fick något mjukt i blicken när han såg på Camilla, fast Patrick hade ett liv utanför Täby och bodde då i min lilla lägenhet på Lilla Essingen.
 
Foto: Olle Strandberg
Jag spelade Kristin, som är den som Nicke/Jean gav sin
mer realistiska kärlek till.
 
Vi älskade vår lilla teater.

RSS 2.0