Minnenas album! Del 57.


Med en enkel tulipan på bemärkelsedan…
 

Tre födelsedagsbarn den 9 augusti 1988. Pappa Sigurd 69 år, svägerkan
Barbro 31 år och Nicke 40 år. Den röda fläcken i Nickes panna lyckades
han skaffa sig på födelsedagen. Han skulle roa barnen genom att skoja
om att han hade en jättefinne i pannan. Han satte dit en leksaks-sugpropp
i gummi så att den sög sig fast ordentligt. Den lämnade då detta röda märke,
som senare övergick till en helt slät hudyta. Den är slät än i dag i hans numera
något tillskrynklade tryne. Fantastiskt föryngringsknep man kanske borde testa
på hela kroppen, om det inte redan är för sent förstås.

Nicke fyllde fyrtio år den 9 augusti 1988. Min svägerska Barbro Tedenstad fyller år samma dag, det gjorde min pappa Sigurd Tedenstad också och det gjorde min farbror Ove Tedenstad! Jodå, det har funnits all anledning att fira denna dag i familjen Tedenstad Wagemyr. Och vi gillar att fira. Nicke och jag firar en massa olika händelser. Just detta år firade vi bland annat att vår store gosse Albin började skolan, det kändes mäktigt.
   Förutom de klassiska bemärkelsedagarna firar vi årligen träffedagen den 16 november, Poppedagen den första februari, premiär-frukost-ute-dagen någon gång i april och uterummet-Sjösalens-öppningsdag någon gång i maj. Vi firar egenodlat såsom säsongens första tomat, säsongens sista gurka och säsongens godaste melon. Största majskolven, sötaste jordgubben och finaste paprikan måste så klart också firas. Vi firar även alla små ut- och ombyggnader och namnger varje vrå vi omger oss av i Röska Palatset. Vi firar att det är onsdag, vi firar att det är fredag, vi firar att det är lördag, vi firar att det är söndag, vi firar att vi är klara hos tandläkaren, vi firar att det går bra för barnen, vi firar att vi har världens bästa barnbarn, vi firar att vi lever och så vidare. Allt för att livet ska bli så nöjsamt som möjligt i sitt vemodiga åldrande. Det blir väl minst ett hundratal dagar om året som vi firar, numera oftast med att korka upp en flaska gott vin till maten och kanske kosta på oss att pussas lite extra. Dessemellan råder en balanserat temperamentsfull, seriös klangfärg i vårt förhållande och liv.
   Den 9 augusti 1988 nådde inga dova klangtoner vårt revir. Dagen började med en hejdundrande överraskning för Nicke i sovrummet. Jag hade bjudit in ett trettiotal morgonpigga själar att komma i pyjamas och väcka Nicke klockan 07:00 med en enkel tulipan. Sedan bjöd vi på frukost innan vännerna drog vidare till sina jobb. Det var en vanlig veckodag, men Nicke vill alltid fira på rätt dag, så denna tisdag hade vi dessutom bjudit in 90 vänner, kollegor, anställda, grannar och släktingar till hemmafest med musikaliska inslag och smaskig buffé på kvällen.
Mamma och pappa hade som vanligt kommit några dagar tidigare för att hjälpa till med förberedelserna. Min syster och bror kom också till Villa Villekulla med sina familjer ett par dagar före.
 
 
Delar av familjen förbereder sig för skönsång och överraskning.
Fr.v. svåger Yngve Törn, systerson Fredrik Törn, mamma Vivian,
lillebror Bo Tedenstad, pappa Sigurd och systerdotter Louise Törn.
Pyjamaspojkarna längst fram är så klart Albin och Simon.
Storasyster Eva Törn fotade.
 

Anne-Marie Wiberg hade tillverkat den "enkla tulipanen" som frambars
till en ytterst nyvaken och förvånad Nicke. Nevil Cameron och Robert
Öberg repar kompet. Alla iklädda pyjamasar.
 
30 pyjamasprydda vänner på väg mot Villa Villekulla. Mia "smyger" i täten.
 

Det blev trångt i sovrummet med 30 sjungande glädjespridare. Fr.v.
Robert Öberg, John Maxe, Åsa Törnqvist (numera Edenroth), Yngve
Törn och Anneli Haganius.
 

Efter sången bjöds alla på frukost innan de skulle vidare till jobbet denna
tisdagsmorgon.
 
Efter arbetsdagen kom de 30 arla sångfåglarna tillbaka och fortsatte sjunga.
Ytterligare 60 personer kom och firade Nicke under kvällen.
 
Inga sura miner här inte när Nevil bytt från saxofon till piano. Nevil kompar
säkert någon sångare eftersom alla tittar åt ett annat håll. Jag, Albins
bästis Johans föräldrar Maja och Olle Blarck och Nicke ser ut att stortrivas.
 
Framåt natten glesnade det mellan gästerna, men Mias nye kille Maths
Broborg höll ställningarna med cigg i ena handen och Nickedricka i andra.
Systersonen Fredrik verkar beundra den skäggprydde radioproducenten.
 
Även Allan Svensson hittade till sist ut till förortsidyllen. Men vem som
är min stora idol ser man tydligt på min fina brosch med bild på Nicke.
Precis som Silvia har på kungen.
 
Vid det laget hade Simon däckat på sovrumsgolvet.
 
   För tredje året i rad arrangerade Nicke 1988 ”Thaliasvingen”, Svenska Scenmästerskapet i Golf. Han tyckte det var lämpligt att göra det i anknytning till födelsedagen eftersom mina släktingar, som också är golfentusiaster, medverkade i golftävlingen och ändå hade rest upp från Småland. Golftävlingen var på måndagen, dagen före den stora bemärkelsedagen. Mamma och jag stod för merparten av bufféförberedelserna till både födelsedagsfesten och Thaliasvingen. I ärligheten namn ska jag erkänna att vi på födelsedagsfesten bjöd på rådjursstek som jagats av vännen Bengt Wiberg, tillretts av hans fru Anne-Marie och serverat av deras söner Stefan och Thomas. Säkert hade Mia Ståhl också lagt sin hand vid de kulinariska förberdelserna. Men i alla fall… att det kan vara ytterligt krävande med två stora fester, samt en heldag på golfbanan, dagarna efter varandra är inget som Nicke påverkas av. Det är ju bara kul tycker han.
 
Familjen lunchar på Skålhamra gård innan "Thaliasingen" Svenska scen-
mästerskapet i golf. Tävlingen är för personer med scenen som arbetspalts.
Min familj arbetade inte på scenen, men var ändå givna gäster.
 
Efter denna tredje "Thaliasving" kontrolleras resultaten noggrant. I förgrunden
Bossarna Tedenstad och Parnevik, i bakgrunden Maj-Britt Widenfeldt.
De två männen heter alltså båda Bosse.
 
Champagnen är urdrucken. Tre duktiga golfspelare, Bosse Parnevik,
Titti Sjöblom och Gunver Bergqvist väntar med spänning på golfresultatet
som ska visa vem som får det åtråvärda vandringspriset Hamlet-trofén.
På den tiden tilldrog sig efterfesten på Apolloteatern.

   Ja, yrkesmässigt och privat blev året 1988 mycket innehållsrikt, men nu har jag skrivit om detta specifika år i flera avsnitt av ”Minnenas album!”. Kanske beror det på att det här året ofrivilligt utgjorde mallen för hur teamet Tedenstad Wagemyr skulle leva under många år framöver.
 
Yrkesmässigt jobbade vi efter följande mall:
Vi satte upp och drev en stor aktuell revy på Tibble Teater som spelades under hela januari och senare även halva februari. (Vilket i allra högsta grad bidrog till det teatrala aktiebolagets ekonomiska balans.) Därefter hade vi årligen urpremiär på en nyskriven barnmusikal-/ pjäs som normalt följdes av två mustiga säsonger på Apolloteatern i Näsbypark. Under maj månad presenterade vi Engelska apolloproduktioner med ”The Bristol Actors”, sedan kom arrangemanget Thaliasvingen, oftast i juni. Vi hade för övrigt drygt tio gästspelskvällar per år med nationellt erkända skådespelare, musiker och ståuppare. Därtill producerade vi en uppsättning av något dramatiskt verk, alternativt komedi eller thriller som vi brukade spela under oktober och november. Vi gästspelade under åren också själva med ett par av våra produktioner på bland annat Strindbergsmuseet och på Komediteatern i Stockholm. Förutom detta spelade vi enskilda föreställningar vid olika evenemang med våra specialskrivna turnerande barnproduktioner och musikdramatiska program. Ovanpå detta hyrde vi ut Apolloteatern när den var ledig, till konferenser, konserter och en barnfilmklubb. Varje år avslutades den 31 december med en hejdundrande nyskriven revy på Tibble Teater, följd av en rackans stor premiär-/nyårsfest. Därefter påbörjades följande års spelperiod, och så vidare om och om och om igen.
 
Privat såg mallen ut ungefär så här:
Tio dagars solsemester med barnen på Gran Canaria i februari. En veckas skidsemester med barnen i Sälen i april. Varsitt försommarparty för Albin och Simon. Trädgårdsfest och knytkals i Villa Villekulla med alla grannarna på midsommarafton. Fjorton dagars sommarsemester med barnen hos mamma och pappa i sommarstugan vid Hindsen i Juli. Några dagar eller ibland ett par sköna veckor i England eller Frankrike av nostalgiskäl och för upprätthållandet av goda kontaktnät. Barnkalas för Albin den 13 november. Tindrande julaftonsfirande i Villa Villekulla med mamma, pappa, Albin, Simon, Patrick, Nicke och jag. Släktkalas juldagen på Simons födelsedag.
   Vi hade ofta utländska gäster i vårt hem och barnaskaran som lekte i vårt hus var alltid stor och storleken på skor i hallen gick upp markant allt eftersom åren gick. Det gällde att kombinera teater- och vardagsruljansen. Hur räckte orken och tiden till? I dag har jag fullt upp utan att lyfta ett finger för att vare sig driva en teater eller en familj. Blott käre maken, lille Norwich Terriern Poppe och jag som njuter livets efterrätt i rofyllda Röska Palatset.

Och det skänker mig stor glädje att teckna ner ”Minnenas album!”.

Minnenas album! Del 56.

Excuse us, we're British.
 
Foto: Olle Strandberg
De fyra skådespelarna från England. Här i sina roller på Apolloteaterns scen.
Vi kallade dem "The Bristol Actors" för att det skulle låta fint. De var ju anställda
av oss som individuella skådespelare och kom egentligen från London, men
eftersom vi gjorde all planering tillsammans med min vän Alan i Bristol och hade
fler projekt på gång tillsammans med Alan, så beslutade vi att alltid kalla våra
engelska skådeselare för "The Bristol Actors". Kickan på Riksteaterns kostymförråd
hade hjälpt oss att plocka fram lämpliga kostymer. Kickan var alltid barsk när vi gick
runt i hennes domäner, men hon hade järnkoll på alla plagg och var mycket
kunnig, så man fick bra råd av henne om vilken typ av kläder som passade.
 
Jag hade ju gått tre år på scenskolan Drama Centre of London 1975 – 78 och flera av mina allra närmaste teatervänner var britter, bosatta i England. Det kändes därför som en naturlig utveckling i vår strävan att skapa teater för alla människor, att även sätta upp teaterpjäser på engelska med engelska skådespelare. Det fanns på 1980-talet en teater, Reginateatern på Drottninggatan i Stockholm som gav kvalitetsföreställningar på engelska, men Stockholm med förorter är stort och det fanns definitivt plats för fler, så varför inte lansera det på Apolloteatern i Täby tänkte vi. Ytterligare en dröm att förverkliga och ännu en utmaning stod för vår egen thalia-dörr.
    Min mycket gode vän Alan Coveney - en av mina absoluta förebilder inom teatervärlden. Han drev, liksom jag, egen teaterverksamhet fast i Bristol, England. Jag har skrivit om min vänskap till honom tidigare i ”Minnenas album!” Del 26. Det var nu under våren 1988 dags att ta upp ett seriöst teaterprojekt tillsammans med honom. Maj månad, som var enda lediga tiden på teatern, var egentligen ingen bra teatermånad, men med något så unikt som en engelsk produktion att spela för niorna och gymnasieelever, samt för kvällspubliken som bestod av Täbys kulturelit, kände vi i alla fall att vi ville pröva.
    Pjäsvalet föll på ”Overruled” skriven av den klassiske engelske författaren George Bernhard Shaw. Handlingen utspelas i typisk engelsk medelklassmiljö, karakteristiska gentlemän och uppnästa ladys med snobbig dialekt har alltid tilltalat oss svenskar. Alan tyckte förstås att det var lite beige att välja något så omodernt, men min magkänsla sa att det var vad som skulle fungera så här i introduktionsstadiet av vår satsning på engelsk teater.
Alan hade själv ingen möjlighet att komma till Sverige och spela vid denna tidpunkt, men han hjälpte mig aktivt från England. Alan annonserade efter fyra skådespelare i någon lämplig engelsk branschtidning, han fick hundratals svar, han sållade bland svaren, han åkte upp från Bristol till London och höll audition med ett urval och han hittade fyra lämpade för ändamålet som mer än gärna ville spendera några vårveckor i Sverige. Sedan hyrde Alan en lokal i London och repeterade i två veckor med skådespelarna, varpå han själv fick pendla dagligen för att återvända till Bristol och spela teater på kvällstid. När ensemblen sedan kom över till Sverige på valborgsmässoaftonen, tog jag vid och fullföljde regin under elva dagar på Apolloteatern, innan vi hade premiär.
    Vi gick ut i Apolloråddarnas föreningstidning innan engelsmännen skulle komma och sökte hugade värdfamiljer som ville ta emot dem i sina hem. Vi fick napp hos två hjälte-familjer som tog hand om en skådespelerska var. Sedan tog det stopp. Att hyra in någon på hotell var helt uteslutet med tanke på den tajta budgeten, så det fanns inget annat alternativ än att bereda rum åt dem i vår egen Villa Villekulla. Jag tyckte egentligen att det skulle bli ganska trevligt, men det var innan jag kände till vilka ytterst speciella karaktärer vi hade anställt.
    Den ena kille var sedan några månader nykter alkoholist och det har jag inga problem med, men när han berättade att han var så euforisk över att ha fått detta uppdrag i Sverige att han nog inte skulle klara av det utan att supa skallen av sig blev det akut läge. Jag fick sätta mig på valborgsmässoaftonen och tänka ut vem som skulle kunna hjälpa honom, och det verkade handla om sekunder innan han var beredd att länsa vårt barskåp. Men jag fick en snilleblixt och kom att tänka på en mycket känd, respekterad svensk institutions- och TV-skådespelare som hade kommit ut med sitt missbruk och även berättat offentligt om hur Anonyma Alkoholister fungerade. Det var bara att skrida till verket. Jag lyckades få tag på telefonnumret till vederbörande AA-medlem och närmare midnatt fick jag även tag på skådespelaren, varpå han genast, alltså mitt i natten, tog emot vår gäst för ett samtal och följande dag introducerade han honom för sin AA-grupp i Danderyd.
    Den andre av de två skådespelarna som skulle bo hos oss hade inga problem alls, enligt sig själv. Han var bara vegan, något mycket ovanligt vid denna tid. Något som jag aldrig tidigare hade sammanförts med. Och det är inget fel med det, men det var inskrivet i deras kontrakt att värdfamiljen skulle stå för frukost och middag varje dag och lunch skulle intas på Näsbyparks hotellrestaurang. Och värdfamilj för de två ”gentlemännen” var ju familjen Tedenstad Wagemyr, detta långt innan Nicke hade kommit på att han tycker om att handla och laga mat, men man tänker ju att när man har gäster som bor hemma hos en i en månad så ska de hjälpa till i hushållet, men så tänkte inte dessa engelsmän.
    Det hade väl inte varit några som helst problem om inte det hade varit så att jag även var arbetsgivare, regissör, tillfällig scenograf, kostymansvarig, hustru och tvåbarnsmamma. Den nyktre alkoholisten var faktiskt den som vållade minst problem under vistelsen, för han skapade direkt ett sällsamt socialt liv genom att gå på AA-möten så fort han inte jobbade. Han kom sedan hem och berättade bisarra historier om människor han mött och hur han blev inbjuden till de nyfunna vännernas hem. Bland annat besökte ofta ett slottsliknande direktörshem i Djursholm, som beboddes av Sverigechefen för Caterpillar, tillika medlem i AA. Rena lyxtillvaron fick han uppleva.
 
Foto: Olle Strandberg
Skådespelaren heter Anthony Donovan. Han roade sig kungligt under sin
vistelse i Sverige, bland skådespelare och direktörer han lärde känna på
AA i Danderyd och Stockholm. Skådespelerskan hette Yolande Palfrey
och hade spelat huvudrollen i en känd engelsk TV-serie, "Pennies from Heaven".
Serien hade även visats i Sverige. Det är alltid bra för biljettförsäljningen med
TV-kändisar. Tyvärr fick Yolande en hjärntumör några år senare och levde med
den tills hon avled av sviterna för ett par år sedan.

    Veganen däremot var en trött parasit. Han intog redan första kvällen min favoritplats i TV-soffan och den lämnade han inte mer när han jobbade eller om solen sken, då han intog min fina solstol som jag hade fått av make och barn i morsdagspresent. Inte nog med att jag tvangs laga specialmat till honom varje dag, han var dessutom fobiskt noggrann med att jag inte använde samma stekpanna till hans mat som till resten av familjens. Jag var alltså tvungen att varje dag tänka ut och laga minst två olika menyer, använda olika redskap, olika skärbrädor och inte fick jag sitta i mitt favorithörn av soffan en endaste minut under en hel månad. Man kan tycka att jag borde säga ifrån, men det var inte läge för det. Jag ville ha ut maximalt av skådespelarna på scenen och då kändes det bäst att bara bita ihop privat.
    Ett alldeles speciellt minne som jag nästan bryter ihop av att tänka tillbaka på, var en solig maj-eftermiddag när jag efter en heldag uppdelad på repetitioner och scenbygge, kom hem efter att ha hämtat båda barnen från dagmamman och sedan varit och handlat fyra fulla ICA-papperskassar med tung mat. Nicke var iväg och gjorde vårt Taube-program på någon tillställning, det var värmebölja och cirka 30 grader varmt. Barnen var hungriga och gnälliga, veganen låg på terrassen i min solstol och väste något koleriskt om ouppfostrade barn medan jag packade ur de tunga matkassarna ur bilen. Precis när jag passerade honom sista vändan i yttertrappan lade han huvudet på sned och med ett falskt leende sa han att det måste vara jobbigt att ha så mycket att stå i. Han gjorde dock inte en endaste liten antydan att lyfta på sitt gentlemanna-arsle och hjälpa mig bära in matkassarna. Att inte jag knivmördade honom där och då kan jag fortfarande inte förstå, för mördarinstinkten i mig tändes den dagen för första och hittills enda gången i mitt liv.
 
Foto: Olle Strandberg
Skådespelaren Richard Austin trivdes bäst när han satt hemma i min bästa
soffhörna. Han gäspade alltid innan han gick in på scenen. Ett ytterst ovanligt
beteende. Men han spelade bra ändå. Skådespelerskan heter Sharon Scogings.
Hon var mycket trevlig och jag vet att hon höll kontakt länge med sin värdfamilj
Hallméns. Kanske har de fortfarande kontakt med varandra.

   På de lediga söndagarna hjälptes vi och de andra värdfamiljerna åt att roa ensemblen. Vi besökte ett slott i Sörmland där ena värdfamiljen kände slottsherren, så vi fick en specialrundvandring och vi bjöd på maffig slottsbuffé. Vi besökte flera av Stockholms turistattraktioner, som Gamla Stan, Wasamuseet, Djurgården och Skansen. Vi åkte till Vaxholm och ena värdfamiljen bjöd dessutom ensemblen på en riktigt fin skärgårdstur ut till Sandhamn. Den dagen entledigade jag mig själv och stannade hemma med barnen. När skådespelarna kom tillbaka på kvällen frågade jag hur de hade haft det, och jag förväntade mig ett svar om hur vackert det är i Stockholm skärgård, men fick svaret ”It was rather a long jurney for a picknick.”.
   22 föreställningar av GB Shaws ”Overruled” lyckades vi i alla fall kränga, och drygt 1500 personer såg föreställningen, ett absolut minimum för att produktionen inte skulle gå ekonomiskt åt pipan. Det var väl gott och väl med det, och skådespelarna var utomordentligt bra i sina roller och gjorde en föreställning som hette duga, så där vid lag hade Alan gjort ett utmärkt val, men jag höll på att bli tokig på kuppen.
    En extra solig dag klockan 10:35 vinkade vi av den intressanta ensemblen på Arlanda. Sedan åkte Mia och jag direkt till teatern och packade ihop kostymerna och körde dem till Kickan på Riksteaterns kostymförråd i Solna. Därefter åkte vi tillbaka till Apolloteatern, rev dekoren och körde den till Dramatens förråd i Hägernäs. Allt gick på några timmar och på eftermiddagen stannade vi efter vägen vid badplatsen i Hägernäs och tog oss ett dopp i havet. Vi var svettiga men vattnet var svalt och skönt, så det blev ett av de mest helande baden i mitt liv, och då ska ni veta att jag badar ofta. Det var den 30 maj 1988.
 
Foto: Olle Strandberg
Vi gjorde alltid fina dekorer till våra uppsättningar. Denna dekor var dock
en lågbudgetdekor. Väggarna kom från "Min syster och jag" som jag hade
satt upp med Täby Teatersällskap på Hörsalen några år tidigare. Möblerna
lånade vi på dramatens förråd i Hägernäs, mattan och rekvisitan plockade
vi hemifrån. Själva kompositionen stod jag och Mia för.

Epilog: Hösten 2001 blev jag uppringd av ”veganen”. Han var då på besök i Sverige för att visa sin familj, fru och tre lagom vilda barn, vilket vackert land han hade jobbat i, tretton år tidigare. Han ville också att de skulle få träffa mig, så han bjöd mig till vego-restaurangen som ligger på Djurgården bakom Liljevalchs konsthall. Vi hade en trevlig stund tillsammans och han sa ”I must have been a pain in the ass, when I stayed with you.” Jag gav honom inte onda ögat, bara ett svagt leende till svar och tackade för den goda lunchen. Sedan kysstes vi på båda kinderna och troligtvis ses vi aldrig mer. OBS! Jag har aldrig haft något emot veganer, bara denna specifika individ som utmärkte sig negativt.
    Ej heller tycker jag generellt illa om alkoholister, snarare ser jag missbruket som en sjukdom och tycker synd om dem som lider av den sjukdomen. Men jag kan lugnt erkänna att jag tycker det är allmänt svårt att hantera fulla personer som bär sig odrägligt åt och inte sköter sig, så andra blir lidande. Men så blev ju inte fallet med vår engelske gäst som tack vare AA lyckades hålla sig på banan under hela Sverigevistelsen.
    Jag drar mig också till minnes att familjerna Wiberg och Hallmén som var värdar för de kvinnliga skådespelarna fick en betydligt ljusare bild av sina två gäster, emedan aktriserna umgicks som vänner och gelikar i de respektive värdfamiljerna.
 
Min vänskapliga kärlek till Alan består.

Minnenas album! Del 55.

Liten musikal skapar stora rubriker!
 

Jan Simonsson som clownen Alexander på Apolloteaterns scen.
 
Jan Simonsson tog tjänstledigt från sitt musiklärarjobb på Tibble gymnasium vårterminen 1988 och projektanställdes på Apolloteatern som musikalförfattare och skådespelare. Förlagan till Apolloteaterns uppsättning av ”Musikalen Alexander” hade Janne skrivit efter en idé han kläckt tillsammans med musikervännen Per-Olov Johansson. Första dagen på Jannes drömjobb vid teatern fick han en verklig överraskning. Vi hade nämligen glömt att informera honom om att två timmar varje morgon, innan repetitionerna började, var det obligatoriskt att hänge sig åt övriga arbetsuppgifter vilka var av essentiell betydelse för teaterns existens. Något som för oss ordinarie apollomedarbetare var en självklarhet. Men Janne fick gå från klarhet till klarhet, och första dagen la han ett golv i ”katakomberna” vi hade hittat i huskroppen på andra sidan betongväggen bakom Mias loge.
   Ja det stämmer. Bakom teatern hade Nicke upptäckt en outnyttjad, vindlande, långsmal betonglokalitet med en massa rör i taket. Vi fick tillstånd av husägaren att bila upp en ingång mellan teatern och dessa mörka irrgångar, villkorat att vi installerade en branddörr mellan teaterlokalen och det nyfunna utrymmet. ”Vad var väl en enkel branddörr att fixa för att få flera kvadratmeter extra yta? Nada!” sa vi som kan spanska. Sedan satt den specialtillverkade branddörren snart där på plats. Alltså, vi hyrde in en proffsbyggare för ändamålet så klart. Visserligen fanns det inte plats att göra en fullhöjdsdörr, men en halvhöjdsdörr som det gick alldeles utmärkt att kröka rygg under, för att ta sig in i dessa spännande backstage-lokaliteter. Och det var så skönt att få svälla ut. Nicke fick en egen skrivar- och producenthörna där och Elsie fick ett förvaringslager för tyger och viss rekvisita.
 
Foto: Olle Strandberg
Kostymskaparen Anne-Marie Wiberg och jag står i "katakomberna"
och väljer tyg till clownen Alexanders tröja.

   Hur som haver, detta hände sig på den tiden när vi skulle sätta upp barnteaterproduktionen ”Musikalen Alexander”. Repetitionerna ägde på vanligt apollo-manér rum mellan 10:00 och 14:00 under en sexveckorsperiod, medan övriga förberedelser, som till exempel scenografi-/rekvisitaskapande, PR, kostymsömnad och andra preparationer sträckte sig över en längre tid så att allt skulle falla på plats till premiären.
 
Foto: Olle Strandberg
Jan Simonsson hade vid detta laget tre döttrar och endast nattetid
omgavs han av den rätta tystnaden för att skapa manus till sitt verk.
"Musikalen Alexander".
 
Foto: Olle Strandberg
Även det bästa tänkbara manus är oftast för långt när man ska
göra en uruppsättning av ett verk. Barnpjäserna skulle vara max en
timme långa. Här jobbar Jan Simonsson och regissören, det vill säga jag,
med strykningar för att det perfekta slutresultatet ska uppnås.
 
Foto: Olle Strandberg
Kostymerna till "Musikalen Alexander" syddes upp av Anne-Marie Wiberg,
i hennes ateljé på Milstensvägen i Täby.
 
Foto: Olle Strandberg
Anne-Maries första kostymskiss till "Musikalen Alexander".
 
Foto: Olle Strandberg
Drömmen var självklart att ha levande musik till föreställningen,
men det fanns ingen möjlighet till det, varken utrymmesmässigt på
lilla Apolloteatern när vi hade byggt upp dekoren, eller ekonomiskt.
Men vi hade tillgång till fantastiska musiker som, under Jannes ledning
i en studio någonstans i Stockholm, spelade in bakgrunder att sjunga till.
 
   En vecka innan premiären av ovan nämnda ”Musikalen Alexander” hände något alldeles katastrofalt. Elsie, som hade tillverkat all häftig rekvisita, bland annat en groda som clownen Alexander, spelad av Janne, skulle göra ”hoppa-i-byxan-tricket” med, en radiostyrd bil som krokodilen Ernst skulle köra, men framför allt självaste krokodilen Ernst, en handdocka som hade livsfarliga käkar. Ernst skulle tillhöra den muskulöse Balle Allan spelad av Nicke. Nicke spelade även cirkusdirektör Doppeschwoppel med sågspånsallergi samt en slug detektiv och Mia spelade den vackra lindansösen Nanita, mäkta imponerad av Balle Allan innan hon upptäckte att den snälle clownen Alexander var tryggare att hålla i hand när det stormade i manegen.
 
Foto: Olle Strandberg
En cirkusdirektör med sågspånsallergi är inte den ultimata kombin.
Nicke testar nysning mitt under pågående kostymprovning.
 
Foto: Olle Strandberg
Mia får hjälp av Anne-Marie att testa sin förtjusande lindansarkostym,
helt nysömnad, direkt från Anne-Maries ateljé.
 
Foto: Olle Strandberg
En otroligt dramatisk scen med Nicke som detektiv och Jannes
något ängslige clown Alexander.
 
Foto: Olle Strandberg
Lindansöses Nina hjälper clownen Alexander att fullfölja sitt unika
"Grodan-i-byxan-trick".

   Elsie hade jobbat med krokodilen Ernst säkert i en månad, när hon tog hem honom en kväll för att göra en sista finish. Vad hände? Jo, Elsie som var utarbetad, liksom vi alla var, somnade på tunnelbanan och vaknade plötsligt vid sin hemstation och rusade ut ur vagnen i sista stund, medan Ernst låg kvar på sätet. Katastrof! ”Ernst, lilla Ernst vart tog du vägen?” Vi ringde SL:s uppsamlingscentral och frågade om de hade fått in krokodilen Ernst, men icke sa Nicke. Så vi kontaktade DN Runt Stan och Expresse. Båda tidningarna slog upp efterlysningen stort med tillhörande bild, och efter ett par dagar fick vi napp. En herre hade hittat Ernst efter att ha läst efterlysningen i Expressen och lämnat in honom för vidare befordran till Apolloteatern. Vid det laget var det bara ett par dagar kvar till premiär och Elsie var i full gång med att dygnet-runt-jobba för att tillverka en ny krokodil.
   Expressen följde även upp det lyckliga slutet i ännu en artikel med bild, och i Apolloteaterns ägor fanns därefter en och en halv Ernst. Kanske bidrog Expressens och Dagens Nyheters uppmärksammande till de ohemult många gruppbeställningar vi fick, för vem vill inte gå och se en världsberömd krokodil köra bil. Apolloteatern gjorde i alla fall ännu en fabulös barnteatersäsong och publiken visade verkligen stor uppskattning för vår sparkande cirkus-musikaluppsättning.
 

På tidningsbilderna ser vi Elsie och Ernst ungefär halvvägs in i
krokodil-tillverkningsprocessen.
 
Foto: Olle Strandberg
Nicke som Balle Allan med Ernst som handdocka och Jannes
lite räddhågsne clown Alexander.
 
   Tyvärr gick Ernst ändå ett fruktansvärt öde till mötes, fast många år senare. Han medverkade i en revysketch som handdocka till Johannes Brost, föreställande Skanses Jonas Wahlström i ett nummer om ”Allsång på Skansen” som Nicke hade skrivit till en av revyerna vi satte upp 2001 på Nalen i Stockholm och på Laholms Teater. Året därpå lånade Johannes krokodilen Ernst, eftersom Claes Grebenö köpt in numret till Sundsvallsrevyn. Grebenö hade även köpt in Johannes som skulle ta med sig Ernst upp till Sundsvall... men Johannes glömde Ernst i en hopknuten påse som han ställde hemma i hallen, bredvid soppåsen! För att inte överväldigas av irritation över Brostens slarv, lämnar jag slutet på denna sorgliga historia åt läsarna att knyta ihop och hoppas att Ernst vilar i frid i den sopiga krokodilhimmeln.
 
Foto: Olle Strandberg
En premiär på Apolloteatern följdes alltid av champagnekalas på
scenen oavsett om det var barnteater, revy eller dramatisk "vuxenteater".
Fr.v. Anne-Marie Wiberg, jag, Nicke, Mia, Jan och Elsie. I förgrunden världens
gulligaste Albin och Simon, liksom Jannes äldsta döttrar. Min pappa skymtar i bakgrunden.
 
Inte ens Ernst fick ett evigt liv.

RSS 2.0