Minnenas album! Del 55.

Liten musikal skapar stora rubriker!
 

Jan Simonsson som clownen Alexander på Apolloteaterns scen.
 
Jan Simonsson tog tjänstledigt från sitt musiklärarjobb på Tibble gymnasium vårterminen 1988 och projektanställdes på Apolloteatern som musikalförfattare och skådespelare. Förlagan till Apolloteaterns uppsättning av ”Musikalen Alexander” hade Janne skrivit efter en idé han kläckt tillsammans med musikervännen Per-Olov Johansson. Första dagen på Jannes drömjobb vid teatern fick han en verklig överraskning. Vi hade nämligen glömt att informera honom om att två timmar varje morgon, innan repetitionerna började, var det obligatoriskt att hänge sig åt övriga arbetsuppgifter vilka var av essentiell betydelse för teaterns existens. Något som för oss ordinarie apollomedarbetare var en självklarhet. Men Janne fick gå från klarhet till klarhet, och första dagen la han ett golv i ”katakomberna” vi hade hittat i huskroppen på andra sidan betongväggen bakom Mias loge.
   Ja det stämmer. Bakom teatern hade Nicke upptäckt en outnyttjad, vindlande, långsmal betonglokalitet med en massa rör i taket. Vi fick tillstånd av husägaren att bila upp en ingång mellan teatern och dessa mörka irrgångar, villkorat att vi installerade en branddörr mellan teaterlokalen och det nyfunna utrymmet. ”Vad var väl en enkel branddörr att fixa för att få flera kvadratmeter extra yta? Nada!” sa vi som kan spanska. Sedan satt den specialtillverkade branddörren snart där på plats. Alltså, vi hyrde in en proffsbyggare för ändamålet så klart. Visserligen fanns det inte plats att göra en fullhöjdsdörr, men en halvhöjdsdörr som det gick alldeles utmärkt att kröka rygg under, för att ta sig in i dessa spännande backstage-lokaliteter. Och det var så skönt att få svälla ut. Nicke fick en egen skrivar- och producenthörna där och Elsie fick ett förvaringslager för tyger och viss rekvisita.
 
Foto: Olle Strandberg
Kostymskaparen Anne-Marie Wiberg och jag står i "katakomberna"
och väljer tyg till clownen Alexanders tröja.

   Hur som haver, detta hände sig på den tiden när vi skulle sätta upp barnteaterproduktionen ”Musikalen Alexander”. Repetitionerna ägde på vanligt apollo-manér rum mellan 10:00 och 14:00 under en sexveckorsperiod, medan övriga förberedelser, som till exempel scenografi-/rekvisitaskapande, PR, kostymsömnad och andra preparationer sträckte sig över en längre tid så att allt skulle falla på plats till premiären.
 
Foto: Olle Strandberg
Jan Simonsson hade vid detta laget tre döttrar och endast nattetid
omgavs han av den rätta tystnaden för att skapa manus till sitt verk.
"Musikalen Alexander".
 
Foto: Olle Strandberg
Även det bästa tänkbara manus är oftast för långt när man ska
göra en uruppsättning av ett verk. Barnpjäserna skulle vara max en
timme långa. Här jobbar Jan Simonsson och regissören, det vill säga jag,
med strykningar för att det perfekta slutresultatet ska uppnås.
 
Foto: Olle Strandberg
Kostymerna till "Musikalen Alexander" syddes upp av Anne-Marie Wiberg,
i hennes ateljé på Milstensvägen i Täby.
 
Foto: Olle Strandberg
Anne-Maries första kostymskiss till "Musikalen Alexander".
 
Foto: Olle Strandberg
Drömmen var självklart att ha levande musik till föreställningen,
men det fanns ingen möjlighet till det, varken utrymmesmässigt på
lilla Apolloteatern när vi hade byggt upp dekoren, eller ekonomiskt.
Men vi hade tillgång till fantastiska musiker som, under Jannes ledning
i en studio någonstans i Stockholm, spelade in bakgrunder att sjunga till.
 
   En vecka innan premiären av ovan nämnda ”Musikalen Alexander” hände något alldeles katastrofalt. Elsie, som hade tillverkat all häftig rekvisita, bland annat en groda som clownen Alexander, spelad av Janne, skulle göra ”hoppa-i-byxan-tricket” med, en radiostyrd bil som krokodilen Ernst skulle köra, men framför allt självaste krokodilen Ernst, en handdocka som hade livsfarliga käkar. Ernst skulle tillhöra den muskulöse Balle Allan spelad av Nicke. Nicke spelade även cirkusdirektör Doppeschwoppel med sågspånsallergi samt en slug detektiv och Mia spelade den vackra lindansösen Nanita, mäkta imponerad av Balle Allan innan hon upptäckte att den snälle clownen Alexander var tryggare att hålla i hand när det stormade i manegen.
 
Foto: Olle Strandberg
En cirkusdirektör med sågspånsallergi är inte den ultimata kombin.
Nicke testar nysning mitt under pågående kostymprovning.
 
Foto: Olle Strandberg
Mia får hjälp av Anne-Marie att testa sin förtjusande lindansarkostym,
helt nysömnad, direkt från Anne-Maries ateljé.
 
Foto: Olle Strandberg
En otroligt dramatisk scen med Nicke som detektiv och Jannes
något ängslige clown Alexander.
 
Foto: Olle Strandberg
Lindansöses Nina hjälper clownen Alexander att fullfölja sitt unika
"Grodan-i-byxan-trick".

   Elsie hade jobbat med krokodilen Ernst säkert i en månad, när hon tog hem honom en kväll för att göra en sista finish. Vad hände? Jo, Elsie som var utarbetad, liksom vi alla var, somnade på tunnelbanan och vaknade plötsligt vid sin hemstation och rusade ut ur vagnen i sista stund, medan Ernst låg kvar på sätet. Katastrof! ”Ernst, lilla Ernst vart tog du vägen?” Vi ringde SL:s uppsamlingscentral och frågade om de hade fått in krokodilen Ernst, men icke sa Nicke. Så vi kontaktade DN Runt Stan och Expresse. Båda tidningarna slog upp efterlysningen stort med tillhörande bild, och efter ett par dagar fick vi napp. En herre hade hittat Ernst efter att ha läst efterlysningen i Expressen och lämnat in honom för vidare befordran till Apolloteatern. Vid det laget var det bara ett par dagar kvar till premiär och Elsie var i full gång med att dygnet-runt-jobba för att tillverka en ny krokodil.
   Expressen följde även upp det lyckliga slutet i ännu en artikel med bild, och i Apolloteaterns ägor fanns därefter en och en halv Ernst. Kanske bidrog Expressens och Dagens Nyheters uppmärksammande till de ohemult många gruppbeställningar vi fick, för vem vill inte gå och se en världsberömd krokodil köra bil. Apolloteatern gjorde i alla fall ännu en fabulös barnteatersäsong och publiken visade verkligen stor uppskattning för vår sparkande cirkus-musikaluppsättning.
 

På tidningsbilderna ser vi Elsie och Ernst ungefär halvvägs in i
krokodil-tillverkningsprocessen.
 
Foto: Olle Strandberg
Nicke som Balle Allan med Ernst som handdocka och Jannes
lite räddhågsne clown Alexander.
 
   Tyvärr gick Ernst ändå ett fruktansvärt öde till mötes, fast många år senare. Han medverkade i en revysketch som handdocka till Johannes Brost, föreställande Skanses Jonas Wahlström i ett nummer om ”Allsång på Skansen” som Nicke hade skrivit till en av revyerna vi satte upp 2001 på Nalen i Stockholm och på Laholms Teater. Året därpå lånade Johannes krokodilen Ernst, eftersom Claes Grebenö köpt in numret till Sundsvallsrevyn. Grebenö hade även köpt in Johannes som skulle ta med sig Ernst upp till Sundsvall... men Johannes glömde Ernst i en hopknuten påse som han ställde hemma i hallen, bredvid soppåsen! För att inte överväldigas av irritation över Brostens slarv, lämnar jag slutet på denna sorgliga historia åt läsarna att knyta ihop och hoppas att Ernst vilar i frid i den sopiga krokodilhimmeln.
 
Foto: Olle Strandberg
En premiär på Apolloteatern följdes alltid av champagnekalas på
scenen oavsett om det var barnteater, revy eller dramatisk "vuxenteater".
Fr.v. Anne-Marie Wiberg, jag, Nicke, Mia, Jan och Elsie. I förgrunden världens
gulligaste Albin och Simon, liksom Jannes äldsta döttrar. Min pappa skymtar i bakgrunden.
 
Inte ens Ernst fick ett evigt liv.

Kommentarer
Postat av: Nica

Men så underbart! Som alltid! Jag var inte så närvarande eller med i processen just i det här skedet, men vet att jag såg den upp till fyra gånger, med mammas fosterbarn, andra barn och tror jag, min brors äldsta. :) Pöss

2015-03-23 @ 19:41:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0