Minnenas album! Del 56.

Excuse us, we're British.
 
Foto: Olle Strandberg
De fyra skådespelarna från England. Här i sina roller på Apolloteaterns scen.
Vi kallade dem "The Bristol Actors" för att det skulle låta fint. De var ju anställda
av oss som individuella skådespelare och kom egentligen från London, men
eftersom vi gjorde all planering tillsammans med min vän Alan i Bristol och hade
fler projekt på gång tillsammans med Alan, så beslutade vi att alltid kalla våra
engelska skådeselare för "The Bristol Actors". Kickan på Riksteaterns kostymförråd
hade hjälpt oss att plocka fram lämpliga kostymer. Kickan var alltid barsk när vi gick
runt i hennes domäner, men hon hade järnkoll på alla plagg och var mycket
kunnig, så man fick bra råd av henne om vilken typ av kläder som passade.
 
Jag hade ju gått tre år på scenskolan Drama Centre of London 1975 – 78 och flera av mina allra närmaste teatervänner var britter, bosatta i England. Det kändes därför som en naturlig utveckling i vår strävan att skapa teater för alla människor, att även sätta upp teaterpjäser på engelska med engelska skådespelare. Det fanns på 1980-talet en teater, Reginateatern på Drottninggatan i Stockholm som gav kvalitetsföreställningar på engelska, men Stockholm med förorter är stort och det fanns definitivt plats för fler, så varför inte lansera det på Apolloteatern i Täby tänkte vi. Ytterligare en dröm att förverkliga och ännu en utmaning stod för vår egen thalia-dörr.
    Min mycket gode vän Alan Coveney - en av mina absoluta förebilder inom teatervärlden. Han drev, liksom jag, egen teaterverksamhet fast i Bristol, England. Jag har skrivit om min vänskap till honom tidigare i ”Minnenas album!” Del 26. Det var nu under våren 1988 dags att ta upp ett seriöst teaterprojekt tillsammans med honom. Maj månad, som var enda lediga tiden på teatern, var egentligen ingen bra teatermånad, men med något så unikt som en engelsk produktion att spela för niorna och gymnasieelever, samt för kvällspubliken som bestod av Täbys kulturelit, kände vi i alla fall att vi ville pröva.
    Pjäsvalet föll på ”Overruled” skriven av den klassiske engelske författaren George Bernhard Shaw. Handlingen utspelas i typisk engelsk medelklassmiljö, karakteristiska gentlemän och uppnästa ladys med snobbig dialekt har alltid tilltalat oss svenskar. Alan tyckte förstås att det var lite beige att välja något så omodernt, men min magkänsla sa att det var vad som skulle fungera så här i introduktionsstadiet av vår satsning på engelsk teater.
Alan hade själv ingen möjlighet att komma till Sverige och spela vid denna tidpunkt, men han hjälpte mig aktivt från England. Alan annonserade efter fyra skådespelare i någon lämplig engelsk branschtidning, han fick hundratals svar, han sållade bland svaren, han åkte upp från Bristol till London och höll audition med ett urval och han hittade fyra lämpade för ändamålet som mer än gärna ville spendera några vårveckor i Sverige. Sedan hyrde Alan en lokal i London och repeterade i två veckor med skådespelarna, varpå han själv fick pendla dagligen för att återvända till Bristol och spela teater på kvällstid. När ensemblen sedan kom över till Sverige på valborgsmässoaftonen, tog jag vid och fullföljde regin under elva dagar på Apolloteatern, innan vi hade premiär.
    Vi gick ut i Apolloråddarnas föreningstidning innan engelsmännen skulle komma och sökte hugade värdfamiljer som ville ta emot dem i sina hem. Vi fick napp hos två hjälte-familjer som tog hand om en skådespelerska var. Sedan tog det stopp. Att hyra in någon på hotell var helt uteslutet med tanke på den tajta budgeten, så det fanns inget annat alternativ än att bereda rum åt dem i vår egen Villa Villekulla. Jag tyckte egentligen att det skulle bli ganska trevligt, men det var innan jag kände till vilka ytterst speciella karaktärer vi hade anställt.
    Den ena kille var sedan några månader nykter alkoholist och det har jag inga problem med, men när han berättade att han var så euforisk över att ha fått detta uppdrag i Sverige att han nog inte skulle klara av det utan att supa skallen av sig blev det akut läge. Jag fick sätta mig på valborgsmässoaftonen och tänka ut vem som skulle kunna hjälpa honom, och det verkade handla om sekunder innan han var beredd att länsa vårt barskåp. Men jag fick en snilleblixt och kom att tänka på en mycket känd, respekterad svensk institutions- och TV-skådespelare som hade kommit ut med sitt missbruk och även berättat offentligt om hur Anonyma Alkoholister fungerade. Det var bara att skrida till verket. Jag lyckades få tag på telefonnumret till vederbörande AA-medlem och närmare midnatt fick jag även tag på skådespelaren, varpå han genast, alltså mitt i natten, tog emot vår gäst för ett samtal och följande dag introducerade han honom för sin AA-grupp i Danderyd.
    Den andre av de två skådespelarna som skulle bo hos oss hade inga problem alls, enligt sig själv. Han var bara vegan, något mycket ovanligt vid denna tid. Något som jag aldrig tidigare hade sammanförts med. Och det är inget fel med det, men det var inskrivet i deras kontrakt att värdfamiljen skulle stå för frukost och middag varje dag och lunch skulle intas på Näsbyparks hotellrestaurang. Och värdfamilj för de två ”gentlemännen” var ju familjen Tedenstad Wagemyr, detta långt innan Nicke hade kommit på att han tycker om att handla och laga mat, men man tänker ju att när man har gäster som bor hemma hos en i en månad så ska de hjälpa till i hushållet, men så tänkte inte dessa engelsmän.
    Det hade väl inte varit några som helst problem om inte det hade varit så att jag även var arbetsgivare, regissör, tillfällig scenograf, kostymansvarig, hustru och tvåbarnsmamma. Den nyktre alkoholisten var faktiskt den som vållade minst problem under vistelsen, för han skapade direkt ett sällsamt socialt liv genom att gå på AA-möten så fort han inte jobbade. Han kom sedan hem och berättade bisarra historier om människor han mött och hur han blev inbjuden till de nyfunna vännernas hem. Bland annat besökte ofta ett slottsliknande direktörshem i Djursholm, som beboddes av Sverigechefen för Caterpillar, tillika medlem i AA. Rena lyxtillvaron fick han uppleva.
 
Foto: Olle Strandberg
Skådespelaren heter Anthony Donovan. Han roade sig kungligt under sin
vistelse i Sverige, bland skådespelare och direktörer han lärde känna på
AA i Danderyd och Stockholm. Skådespelerskan hette Yolande Palfrey
och hade spelat huvudrollen i en känd engelsk TV-serie, "Pennies from Heaven".
Serien hade även visats i Sverige. Det är alltid bra för biljettförsäljningen med
TV-kändisar. Tyvärr fick Yolande en hjärntumör några år senare och levde med
den tills hon avled av sviterna för ett par år sedan.

    Veganen däremot var en trött parasit. Han intog redan första kvällen min favoritplats i TV-soffan och den lämnade han inte mer när han jobbade eller om solen sken, då han intog min fina solstol som jag hade fått av make och barn i morsdagspresent. Inte nog med att jag tvangs laga specialmat till honom varje dag, han var dessutom fobiskt noggrann med att jag inte använde samma stekpanna till hans mat som till resten av familjens. Jag var alltså tvungen att varje dag tänka ut och laga minst två olika menyer, använda olika redskap, olika skärbrädor och inte fick jag sitta i mitt favorithörn av soffan en endaste minut under en hel månad. Man kan tycka att jag borde säga ifrån, men det var inte läge för det. Jag ville ha ut maximalt av skådespelarna på scenen och då kändes det bäst att bara bita ihop privat.
    Ett alldeles speciellt minne som jag nästan bryter ihop av att tänka tillbaka på, var en solig maj-eftermiddag när jag efter en heldag uppdelad på repetitioner och scenbygge, kom hem efter att ha hämtat båda barnen från dagmamman och sedan varit och handlat fyra fulla ICA-papperskassar med tung mat. Nicke var iväg och gjorde vårt Taube-program på någon tillställning, det var värmebölja och cirka 30 grader varmt. Barnen var hungriga och gnälliga, veganen låg på terrassen i min solstol och väste något koleriskt om ouppfostrade barn medan jag packade ur de tunga matkassarna ur bilen. Precis när jag passerade honom sista vändan i yttertrappan lade han huvudet på sned och med ett falskt leende sa han att det måste vara jobbigt att ha så mycket att stå i. Han gjorde dock inte en endaste liten antydan att lyfta på sitt gentlemanna-arsle och hjälpa mig bära in matkassarna. Att inte jag knivmördade honom där och då kan jag fortfarande inte förstå, för mördarinstinkten i mig tändes den dagen för första och hittills enda gången i mitt liv.
 
Foto: Olle Strandberg
Skådespelaren Richard Austin trivdes bäst när han satt hemma i min bästa
soffhörna. Han gäspade alltid innan han gick in på scenen. Ett ytterst ovanligt
beteende. Men han spelade bra ändå. Skådespelerskan heter Sharon Scogings.
Hon var mycket trevlig och jag vet att hon höll kontakt länge med sin värdfamilj
Hallméns. Kanske har de fortfarande kontakt med varandra.

   På de lediga söndagarna hjälptes vi och de andra värdfamiljerna åt att roa ensemblen. Vi besökte ett slott i Sörmland där ena värdfamiljen kände slottsherren, så vi fick en specialrundvandring och vi bjöd på maffig slottsbuffé. Vi besökte flera av Stockholms turistattraktioner, som Gamla Stan, Wasamuseet, Djurgården och Skansen. Vi åkte till Vaxholm och ena värdfamiljen bjöd dessutom ensemblen på en riktigt fin skärgårdstur ut till Sandhamn. Den dagen entledigade jag mig själv och stannade hemma med barnen. När skådespelarna kom tillbaka på kvällen frågade jag hur de hade haft det, och jag förväntade mig ett svar om hur vackert det är i Stockholm skärgård, men fick svaret ”It was rather a long jurney for a picknick.”.
   22 föreställningar av GB Shaws ”Overruled” lyckades vi i alla fall kränga, och drygt 1500 personer såg föreställningen, ett absolut minimum för att produktionen inte skulle gå ekonomiskt åt pipan. Det var väl gott och väl med det, och skådespelarna var utomordentligt bra i sina roller och gjorde en föreställning som hette duga, så där vid lag hade Alan gjort ett utmärkt val, men jag höll på att bli tokig på kuppen.
    En extra solig dag klockan 10:35 vinkade vi av den intressanta ensemblen på Arlanda. Sedan åkte Mia och jag direkt till teatern och packade ihop kostymerna och körde dem till Kickan på Riksteaterns kostymförråd i Solna. Därefter åkte vi tillbaka till Apolloteatern, rev dekoren och körde den till Dramatens förråd i Hägernäs. Allt gick på några timmar och på eftermiddagen stannade vi efter vägen vid badplatsen i Hägernäs och tog oss ett dopp i havet. Vi var svettiga men vattnet var svalt och skönt, så det blev ett av de mest helande baden i mitt liv, och då ska ni veta att jag badar ofta. Det var den 30 maj 1988.
 
Foto: Olle Strandberg
Vi gjorde alltid fina dekorer till våra uppsättningar. Denna dekor var dock
en lågbudgetdekor. Väggarna kom från "Min syster och jag" som jag hade
satt upp med Täby Teatersällskap på Hörsalen några år tidigare. Möblerna
lånade vi på dramatens förråd i Hägernäs, mattan och rekvisitan plockade
vi hemifrån. Själva kompositionen stod jag och Mia för.

Epilog: Hösten 2001 blev jag uppringd av ”veganen”. Han var då på besök i Sverige för att visa sin familj, fru och tre lagom vilda barn, vilket vackert land han hade jobbat i, tretton år tidigare. Han ville också att de skulle få träffa mig, så han bjöd mig till vego-restaurangen som ligger på Djurgården bakom Liljevalchs konsthall. Vi hade en trevlig stund tillsammans och han sa ”I must have been a pain in the ass, when I stayed with you.” Jag gav honom inte onda ögat, bara ett svagt leende till svar och tackade för den goda lunchen. Sedan kysstes vi på båda kinderna och troligtvis ses vi aldrig mer. OBS! Jag har aldrig haft något emot veganer, bara denna specifika individ som utmärkte sig negativt.
    Ej heller tycker jag generellt illa om alkoholister, snarare ser jag missbruket som en sjukdom och tycker synd om dem som lider av den sjukdomen. Men jag kan lugnt erkänna att jag tycker det är allmänt svårt att hantera fulla personer som bär sig odrägligt åt och inte sköter sig, så andra blir lidande. Men så blev ju inte fallet med vår engelske gäst som tack vare AA lyckades hålla sig på banan under hela Sverigevistelsen.
    Jag drar mig också till minnes att familjerna Wiberg och Hallmén som var värdar för de kvinnliga skådespelarna fick en betydligt ljusare bild av sina två gäster, emedan aktriserna umgicks som vänner och gelikar i de respektive värdfamiljerna.
 
Min vänskapliga kärlek till Alan består.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0