Minnenas album! Del 58.

Fantomen med både Johan Rheborg och Micael Samuelsson!
 
Orginalmålningen till affischen och programmet gjorde Torbjörn
Nordwall, såklart.

RING…… RING….. RING!
- Rheborg.
- Hej Johan, det är Marianne Tedenstad från Apolloteatern.
- Hej.
- Jo, jag har tänk på en sak… vi är en man kort på scenen till nästa revy. Jan Simonsson kan inte vara med för han ska få sitt fjärde barn under revytiden och han vill inte riskera att missa förlossningen, och av någon anledning kan jag inte få dig ur tankarna, så jag frågar på en gång. Vill du vara med i vår nyårsrevy på Tibble Teater?

   Frågan kom minst sagt plötsligt för oss båda. Johan var en sådan där Apolloråddare som alltid ställde upp när det gällde akuta insatser, hittills enbart bakom kulisserna, men ibland undrar jag varifrån jag får mina idéer. Att han skulle funka på scenen kände jag bara på mig. Efter en stund slutade han säga emot mig, trots att han egentligen pluggade på heltid. Under denna tid repeterade vi revyerna på kvällar och nätter, så det skulle i alla fall inte krocka rent fysisk med föreläsningarna på Juridiska fakulteten eller hans studier till manusförfattare på Bergs, så Johan sa ja.
   Morgonen därpå sågs vi vid teatern kl 9:00 för vidare färd i Apolloteaterns röda Toyotabuss, med mig bakom ratten i ordets alla bemärkelser. Det bar av mot ett konferenshotell några mil utanför storstaden, där vi under helgen skulle känna på varandra, kollationera och sparka igång sketch-repetitionerna. Förutom Nicke, jag och Mia Ståhl, var det Johan Rheborg, Sten Ardenstam, Annica Smedius och Ally Wanngård, alltså de som skulle medverka i sketcherna. Baletten, doakören, musikerna och produktionsteamet i övrigt var redan igång i Täby sedan ett par månader tillbaka.
   Inte hade Apolloteatern råd med excesser som helgvistelser med tjusiga middagar och tillhörande lullull. Men ordföranden i vår stödförening Apolloråddarna Ulf Holmlund, granne, fan och vän, tillika VD för fastighetsbolaget som ägde konferensgården, såg till att göra verklighet av denna fantastiska kickstart.
   Busungarna Albin precis fyllda åtta år och Simon nästan sex år lämnades i säkert förvar hemma tillsammans med sin bror Patrick 21 år och vi kände oss trygga. Och varför skulle vi inte göra det? Albin hade ju i våras kommit hem från skolan med en teckning som visade på stort själförtroende, där han avbildat sig själv i tuppkam och skinnjacka med nitar, ackompanjerat av följande textrader: Jag är cool och tuff och jag är bra på att rita. Jag tycker om Michael Jackson. Jag har en storbror och en lillebror. Någon mamma eller pappa var inte nämnd i hans ”självbiografi", men Albin var en sann hjälte och alltid lojal mot sina syskon, så vi föräldrar fick tugga i oss att barnen kände sig trygga med varandra och klarade en helg utan oss.
 
En teckning och text av sonen Albin Wagemyr, när han gick i första
klass 1988 - 1989.

   På Oscarsteatern i Stockholm spelades ”Fantomen på Operan” med Mikael Samuelsson i titelrollen, och vi ville ju alltid alludera på något känt fenomen i vår revytitel, så vi hade kommit fram till att döpa årets revy till Fantomen på Tibble. När vi berättade det för vår nya koreograf Susanne Berglund-Samuelsson, sa hon,
- Vad roligt, det är min man som spelar Fantomen.
- Va?!
Vi höll på att tappa hakan. Att hennes ena efternamn var Samuelsson hade vi inte reflekterat över. Men så var det. Hon var gift med själva Fantomen. Detta borgade för en väldigt rolig överraskning. Vi hade ju alltid en hemlig gäst på nyårsafton och självklart blev han vår hemlige gäst detta år. Och vilka tappade hakan då, om inte den 600-hövdade publiken i vår överfulla salong. De höll på att aldrig sluta applådera när Mikael steg in på scenen. Till saken hörde att Mikael hade fått stora röstproblem som troligtvis uppstått på grund av överansträngning, så han fick inte sjunga. Han stod där på scenen i en spotlight och skulle försöka att med sin hesa stämma förklara att han inte kunde sjunga och publiken bara skrattade mer och mer. Ingen trodde honom. Det hela blev väldigt komiskt och till slut ryckte Nicke in och förmedlade att Mikael verkligen hade sångförbud. Det tystnade i salongen och Mikael berättade ett par roliga anekdoter från arbetet med karaktären Fantomen innan han åkte hem och bäddade ner sig, medan revyn Fantomen på Tibble tuffade vidare.
 
Foto: Olle Strandberg
Ibland känner man sig ganska ensam som regissör.

   Det kändes lite knäppt den nyårsaftonen. Nicke och jag, som var helt utarbetade, tänkte att nu hade det nog gått åt skogen i alla fall, inte enbart på grund av Mikaels ickesjungande utan vi kände en slags tomhet. När man var så trött att man inte längre orkade ta in vad som hände runt omkring, var det svårt att se hur bra det egentligen hade gått. Men vi fick snart massor av lovord från både publik och press, och teaterälskarna i Täby strömmade till Apollorevyn i horder för att se vår revyensemble leverera sketcher, sångnummer och dansnummer i ett rasande tempo, med timing och finess. Vi hade fått till det bra, än en gång.
   I öppningsnumret skred Nicke in bakifrån salongen iklädd fotsid, svart cape och satte sig vid kyrkorgeln som stod placerad vid sidan framför scenen och höjde armarna i en gest innan han sänkte fingrarna över tangenterna och musikerna drog igång orgel-introt till Fantomen på Operan, ridån gick up och idel svartkåpade Fantomrar dansade en spöklik dans på scenen. Men det var ju revy, så mitt under dansen gick musiken över i dur, de svarta kåporna kastades av och hela ensemblen lyste i knallgula blanka kostymer. En ganska snygg effekt, det var bara Johan som inte tyckte han såg klok ut i sin gula utstyrsel och skojade friskt bakom scenen om dessa kycklingdräkter.
   Men Johan som var ny i branschen var rysligt bra. Han trivdes på scenen och jobbade intensivt med varje karaktär han spelade. Han var till och med tangokavaljer i ett nummer med Mia, ett nummer som hon egentligen skulle ha framfört tillsammans med Sten. Men vi hade fått ge upp tanken på att Sten skulle lära sig stegen, så Johan hoppade in i sista stund och tillsammans med Mia gjorde numret till en succé, han med kutig rygg, utskjutande haka och en ros i munnen. Mia matchade naturligtvis perfekt med sin naturligt följsamma dans och komiska skicklighet.
 
Foto: Olle Strandberg
Hittar man inte bilden på det tangodansande paret Johan och Mia,
får det duga med en annan bild. Här Johan och Nicke i en parodi på
sketchen "Hej till publiken" som gick som följetång med Per Eggers
och Johannes Brost i ett nöjesprogram på TV. Vid detta tillfälle anade
vi inte att både herr Eggers och herr Brost senare skulle jobba med oss
i våra revyer.

   Bakom scenen gick Johan ofta omkring och pratade om att han höll på att utveckla en kul karaktär där han bland annat skulle skjuta fram hakan och prata ekonomi. Karaktären var inte helt utmejslad ännu, men ingen har väl glömt hans Percy Nilegård som senare via televisionen gjorde honom vida berömd i vårt avlånga land.
   Åldermannen Sten Ardenstam hade inte längre plats för nya repliker i skallen, men han var en mästarnas mästare på att lyssna på sina medspelare, mimande reagera på deras repliker och utföra vältajmade komiska krumbukter som fick publiken att kikna av skratt. Av den anledningen hade Nicke till denna revy skrivit flera nummer till Sten så att han enbart behövde göra det han var bäst på, reagera och mina.
   I ett nummer spelade Sten en tänkt åldrad Jerry Williams, rockstjärnan som aldrig gick att få av scenen. Sten rullades in i rullstol, och med handen bakom örat tog han sig upp och mimade Jerrys berömda benrörelser medan doorna sjöng en nyskriven text på melodin Did I tell You that I love You. Vi kallade numret Jerry Williams 2014. Alltså ironiserade vi över hur vi fortfarande skulle se Jerry på scenen, då om 25 år. Inte kunde vi tro att det skulle bli sant. Fast den riktige Erik Fernström alias Jerry Williams satt förstås inte i rullstol på sin avskedsturné 2014, utan vevade på som vanligt med benen, och trots modern medhörning åkte handen upp bakom örat. Undrar förresten om det verkligen kommer att vara hans avskedsföreställning? Vilken hjälte han är, den där Jerry. Sten var också en hjälte, hans sista revyer spelade han med oss. Han gick bort 1993, vid 72 års ålder.
 
Foto: Olle Strandberg
Sten Ardenstam i en parodi på en framtidsversion av Jerry Williams.

   Ett annat tänkvärt nummer just detta år var när Nicke gick ut på scenen med lokaltidningen i handen och låtsades att han skulle läsa upp något intressant och göra narr av det. Nicke stod där på scenen alldeles tyst, öppnade tidningen och läste, bläddrade, läste och bläddrade. Publiken satt andäktigt och bara väntade på någon rolig nyhet. När Nicke hade bläddrat igenom hela tidningen kom repliken.
Nähä det stod inget i tidningen.
Publiken jublade och applåderade vilt. Så av det hoppas jag ni förstår vilken sorts lokaltidningar som fanns i förorten. Alltså, vi fick nöja oss med Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och det hade varit helt okej om de inte för det mesta lyckades glömma bort att förorterna fanns. Man längtade verkligen efter en lokaltidnig som komplement till de stora drakarna. Nu när vi bor i Norrtälje kommun har vi en riktigt bra tidning, Norrtelje Tidning, där man rapporterar sådant som händer lokalt, till och med i lilla Rö.
 
Foto: Olle Strandberg
Nicke står på scenen och försöker hitta något läsvärt i lokaltidningen, men
misslyckas kapitalt. Däremot lyckas han bättre med att få publiken att skratta.

   Fast gav man sig bara iväg utanför Täby kom uppmärksamheten från press och media. Vi deltog året därpå med ett av numren från Fantomen på Tibble i Revy-Rixdan som var i Jönköping. Annica Smedius gjorde parodi på Lill Linfors, med tappad kjol och allt. Numret hette Jag är den enda och en recensent från Sveriges Radio undslapp sig senare i en sändning att han tyckte det var det bästa revynumret som någonsin spelats på en svensk scen. Bara att tacka och ta emot.
   Nu när jag ändå är inne i ett skov av skrytsamhet måste jag skriva om ett annat revynummer som Nicke specialskrev åt Sten Ardenstam. Numret heter Provfilmningen och bygger på missförstånd, ett alltid lika säkert kort inom revyn. Jag berättar inte mer än så, men den sketchen är troligtvis en av de mest spelade på revyscenerna runt om i landet. Varje år ringer det alltid ett par revysällskap och vill köpa texten av Nicke, och alltid återkommer de och berättar att den var årets höjdarnummer. Nu har numret alltså spelats årligen på olika platser i Sverige under de senaste 26 åren. Till och med på Chat Noir i Oslo har den gått. Undrar om någon ringer i år? Vi har sett massor av versioner av sketchen och vi har själva gjort om den med flera olika skådespelare efter Sten. Till exempel har vi haft Stig Grybe, Thomas Bolme, Johannes Brost och Nicke i den komiska rollen, men ingen har någonsin levt upp till Sten Ardenstams nivå, även om den alltid har ansetts som den bästa sketchen i alla revyer vi känner till att den spelats på. Varför jag skriver, känner till, beror på att sketchen ibland stjäls, men oftast får vi reda på det och då ringer Nicke till revysällskapet i fråga och får betalt i efterhand. Att stjäla idéer är helt okej, men att stjäla texter är inte det.
   Så blev det av revyn Fantomen på Tibble som vi precis efter premiären trodde hade gått åt skogen. Mikael Samuelsson kunde visserligen inte sjunga för Täbypubliken, men Lill Lindfors-parodin blev rosad på Sveriges Radio och Provfilmningen blev en ekonomisk mjölkko för Nicke. Johan Rheborg då? Jo, alla vet vi hur det gick med hans överlevnad i nöjesbranschen. Och den coole åttaåringen Albin som höll ställningarna tillsammans med sina bröder i hemmets lugna vrå när vi var på kickstart är som 34-åring lika cool med skinnjacka, nitar och tuppkam, fast nu som musikproducent och DJ med världens största musikfestivaler och klubbar som spelplats.
 
Foto: Stureplansgruppen
Här är jag och min coole son Albin Myers på vip-hyllan strax efter hans
uppträdande på Summerburst i Stockholm 2015. Kolla in nitarna på jackan
och frisyren, precis som på teckningen han ritade när han gick i klass 1C på
Rösjöskolan i Täby.
 
Ingen anledning att hänga läpp.

RSS 2.0