Minnenas album! Del 61.

Även kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke har passerat revy hos Tedenstad Wagemyr i Täby!
 
Alice Bah privat 1993.  (Hon hette inte Kuhnke då.)
Foto: Olle Strandberg

”Jag kan spela kossa!” hördes någon ropa på bred småländska i bakgrunden när Nicke pratade i telefon med äldste sonen. Det var hösten 1993 och Patrick hade hunnit bli 25 år. Han ringde hem för han ville kolla om det passade att komma över och presentera sin nya flickvän. Han berättade att tjejen hette Alice och att hon kom från Värnamotrakten precis som jag, så man blev ju extra nyfiken. ”Självklart!” svarade Nicke. "Vi är hemma, det är bara att komma över. Och så kom de, Alice och Patrick. Än en gång blev Albin och Simon överrumplade för gästen var, liksom Robbert i Björnes Magasin som ju hade kommit hem till oss ett par år tidigare, en favorit från ett barnprogram på tv. I detta fall från Disneyklubben.
    När Patrick hade berättat för Alice att hans föräldrar satte upp revyer i Täby hade hon blivit eld och lågor. Att få spela revy var en av hennes drömmar, därav utropet ”Jag kan spela kossa!” Det var så hon såg på det då. Fick hon bara vara med på ett hörn på scenen skulle hon bli jätteglad och lära sig massor. Alice Bah vilken tjej! Öppen, karismatisk och med ett leende som kunde smälta vilket hjärta som helst. Hon och Patrick hann inte mer än innanför dörren förrän Alice och jag pratade och skrattade som om vi hade känt varandra länge. Men så är det ofta med smålänningar i förskingringen, vi har ett speciellt förhållande till varandra.
    Detta besök kunde inte ha kommit lägligare för oss. Vi var i full gång med att rollbesätta kommande revy. Våra två mest frekventa och älskade aktriser Mia Ståhl Broborg och Annica Smedius var båda lediga. Mia som var fast anställd hos oss väntades nedkomma med sitt andra barn i slutet av december, så hon var tillfälligt ute ur leken. Annica hade fått sin förstfödde Emil i juli, och var således fortfarande mammaledig. Louise Raeder hade redan tackat ja som Mias ersättare, och Parneviksstipendiaten Monica Hassle tillfälligt utlånad från Botkyrkarevyn ersatte Annica, men vi ville ha en tjej till. Inget kunde bli bättre för våra barnfamiljer i publiken än att få med den populära programledaren från Disneyklubben. Alice besök hos oss resulterade således i att vi erbjöd henne en plats i revyn.
 
Under 1993 hade det kommit ett påbud att alla landets invånare
skulle välja sin egen husläkare. "PR-metoderna var många för att
patienterna fånga." Här har vi fabulerat fritt och väljer i en sketch
att sälja in husläkare med hjälp av kvinnlig fägring.
Foto: Olle Strandberg

    Detta år firade vi 10-årsjubileum och hade döpt revyn till ”Nicke Wagemyrs Jubileumsrevy”. Mycket generöst av mig eftersom det inte hade blivit någon revy utan mig. Men Nicke var namnet utåt och jag ville ha det så. Att stå på scenen var inget jag längtade efter sedan jag fått smak på regi. Men det räckte inte med Nicke och enbart kvinnliga medverkande i revyn. Vi behövde ytterligare en man i sketcherna och det blev helt otippat skådespelaren Johan Hedenberg. Johan var vid denna tid mest känd som buse i olika TV-serier. Men i varje buse bor en revyartist har vi upptäckt. Det är som att alla artister och skådespelare vi har jobbat med älskar att spela revy. Jag kan förstå det, för som skådespelare får man i revysammanhang oftast använda hela registret som komiker, sångare, dansare och dramatiskt utåtagerande i samma föreställning. En utmaning för alla aktörer.
 
Som revyartist fick Johan även visa sin komiska talang. Här som
en kaxig töntbuse i en sketch tillsammans med Nicke.
Foto: Olle Strandberg

    Åter till nuvarande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Jag minns särskilt ett repetitionstillfälle då vi var uppe på Täby huvudbiblioteks hörsal och repeterade. Jag hade delat in dagen i halvtimmespass, vilket innebar att jag regisserade varje sketch i en halvtimma. Detta som en första genomgång och analys tillsammans med de medverkande i respektive sketch. Alice hade en monolog, hon och jag var ensamma i salen, de andra satt i caféet utanför och gick igenom sina kommande nummer. Alltså var min totala fokus på Alice. Vi benade upp monologen, jag gav henne verktyg att jobba med och det kändes bra. Just där och då tror jag Alice fick en aha-upplevelse, hon blev helt euforisk och kunde efteråt inte sluta prata om hur fantastiskt det kändes att jobba fram en karaktär och en text. Här fick hon gestalta en annan person, men ändå hitta uttrycken inom sig själv, tydligen helt olikt jobbet som programledare i Disneyklubben.
 
Alice i monologen där hon agerade "nöjd" dagiskund.
Foto: Olle Strandberg

    Alice bjöd på sig själv fullt ut genom hela arbetet. Hon fick alla på gott humör såväl bakom som på scenen och hon var snabb i repliken, inte minst privat. Hennes skratt klingade mellan väggarna i källaren på Tibble Teater där logerna ligger. Under repetitionerna fick hon hjälp att styra upp sin energi, för hon var av den sorten som gärna brände allt krut på en gång. Trots att hon var en spratteldocka, var hon dock mästarinna på att fokusera när det blev skarpt läge, det vill säga när ridån gick upp.
    På tal om ridåer som går upp... Det var på nyårsafton, alltså premiären av nämnda revy. Robert Stopps eminenta Täbyföretag Evenemangsbyrån hade byggt upp en dekorbild med Täby Centrums rullband i fokus, en attrapp i profil. Vi repeterade noggrant hur ensemblen skulle skrida ner för rullbandet en och en i första entrén så att de skulle se ut som att de rullade ner. Varje skådespelare hade en egen sångfras, sedan när alla hade kommit ner fullbordades öppningsnumret i ett gemensamt sång- och dansnummer. Vi hade lyckats få till det väldigt bra och jag var helnöjd. Men så ville Johan skoja lite extra på premiären, varpå han satte sig på räcket och gled ner. Det han inte tänkt på då var att räcket var skarvat på mitten, fast det syntes så klart inte utåt. Så när Johan hade fått fart nerför, fick han skarven i häcken så det bara sjöng om det och han föll rakt ner på scenen.
 
Premiärvurpan fick vi inte med på bild, men väl ett annat högt scenhopp av
Johan Hedenberg. I bakgrunden "Täby Centrums rullband".
Foto: Olle Strandberg
 
    Han berättade efteråt att han bara ville skrika av smärta, men som den slipade aktör han är reste han sig dock snyggt och sjöng och dansade i öppningsnumret precis som planerat. Men killen hade ett härligt blåmärke på baken under resten av spelsäsongen. Varje gång han skulle sätta sig på en stol på scenen sved det ordentligt. Så kan det gå när man inte håller sig till planen.
    Vad det gäller Alice och Patrick verkade de inte ha någon gemensam plan. Patrick höll sig borta under tiden Alice jobbade med oss. Jag frågade Alice någon gång hur det var mellan henne och Patrick, om de fortfarande var tillsammans, och fick till svar, ”Jag vet inte, Patrick har inte hört av sig, så det kanske är slut nu.” Och det var det tydligen. Ett drygt halvår senare presenterade Patrick en ny tjej för oss som hette Madeleine. Hon blev vår svärdotter och är nu mamma till våra underbara barnbarn Samuel och Ludvig.
 
Därmed hade vi satt upp vår sista revy på Tibble Teater som stod i kommunalt besparingsförfall.

RSS 2.0