Minnenas album! Del 59.

 

Mitt Wiraspelen!

 


Vackra hästar är en del av Wiraspelens tjusning. Bilden är tagen många år efter
min tid med Wiraspelen. Foto: Christer Bäck
 

Det var kallt och snöyra ute, men inne på Apolloteatern i Näsbypark rådde tropiskt klimat efter förmiddagens två fullsatta föreställningar. Alla blöta barnstövlar hade just hamnat på rätt fötter, dragkedjorna i overallerna var uppdragna och dörren hade sakta glidit igen efter den sista dagisfröken som kontrollräknat sin stimmiga flock. Skådespelarna Mia och Nicke, Elsie-teknikern och jag pustade ut och tystnaden la sig som en dunudde kring öronen. Nu väntade lunch, sedan ett par timmars repetition av ”Ugglan och kissekatten” innan det var dags för Elsie-inspicienten att preppa scenen inför morgondagens föreställningar. Detta hände sig vårvintern 1989.

   Då flög ytterdörren upp, och in med snöyran stolpade en man jag kände igen men inte kunde placera. Snöflingor stora som fat hade fastnat på hans vinterrock. Han såg ut som en snögubbe, och när han tog av sig sin stickade mössa stod hans tjocka, bruna kalufs på ända. Han hälsade som hastigast och draperade därefter sina dyngsura ytterkläder över en bänk i salongen. Innan vi hann fråga, bad han om en kopp kaffe, eller var det te han vill ha? Jag minns inte riktigt. Sedan intog han scenen och började deklamera Shakespearesonetter. Nicke som alltid känner igen allt och alla, viskade till mig att det var skådespelaren Björn Strand som just bestigit Apolloteaterns tilja. OK tänkte jag, det här har inte med mig att göra, men av artighet stannade jag kvar i salongen och lyssnade på ett par sonetter.

   Björn var Wiraspelens producent och konstnärlige ledare, tillika dess eldsjäl. Wiraspelen var en nyskriven dramatisk musikföreställning av Leif Nilsson med musik av Bo Hülphers, som hade satts upp på Isaksäng, vid Wira bruk i Åkersberga under några somrar. Jag hade läst om Björn i tidningen, troligtvis var det därför jag tyckte mig känna igen honom. Jag visste att hans dröm var att göra Wiraspelen till ett traditionellt sommarevenemang, ungefär som Värmlänningarna i Gropen Ransäter. Jag utgick alltså från att Björns syfte med besöket på Apolloteatern var att han ämnade träffa Nicke och erbjuda honom en roll där. Så efter andra sonetten utan andrum, ursäktade jag mig och gjorde en ansats att lämna salongen och gå in på kontoret där det alltid fanns arbetsluckor att fylla.

- Nej gå inte, sa Björn och draperade sig på scengolvet i en dramatisk pose med armbågen mot golvet och huvudet vilande i handflatan. Jag har kommit hit för att fråga dig om du vill regissera Wiraspelen i sommar.

- Va? Eh, nej det tror jag väl inte att jag kan, stammade jag fram. Jag har mer än fullt upp här med repetitioner och föreställningar.

- Jamen vi repar bara ett par veckor före premiären som är strax efter midsommar. Allt är ju redan klart, vi har spelat i fyra somrar och du ska bara repa in lite nya skådespelare i några av rollerna. Och även om flera av de medverkande är amatörer så vill jag skapa en högklassig föreställning, med ett proffs som regisserar. (Där satt den.) Vi betalar så klart. Men om du inte vill ha jobbet, så kanske jag frågar Lill Lindfors, nu när jag ändå har åkt till Näsbypark.

   Han verkade ju helt crazy, den där Björnen. Lill Lindfors som regissör tänkte jag, hur proffsigt skulle det bli? Jag hade aldrig upplevt eller hört talas om annat än att Lill var en bra sångerska och duktig komedienn. Men att hon skulle tacka ja till att regissera Wiraspelen tyckte jag kändes osannolikt. Ville han imponera på mig med att han kunde få vem som helst, eller ville han smickra mig med att jag var hans förstahandsval? Jag vet inte, men jag bad om lite betänketid. Wira-repetitionerna skulle nämligen starta direkt efter Albins och Simons skol-/fritidsavslutningar, vilka sammanföll med vårt sommaruppehåll på Apolloteatern, så den ljusa årstiden var helig för familjen, med Wagemyrskt familjemys och återhämtning, förklarade jag. Direkt i nästa andetag kontrade Björn med att jag skulle kunna föreslå för barnen att de fick medverka i Wiraspelen, utan att göra audition. Ett fantastiskt erbjudande enligt Björn. Ja, så gick det till när jag fick frågan om att regissera Wiraspelen.

   Jag tog med mig erbjudandet hem och pratade med Albin 7 år, och Simon som fyllt 5 på juldagen,  om huruvida de skulle vilja vara med i en teaterföreställning. Svaret var givet för båda telningarna, det blev ja. Albin och Simon var födda in i teatern och hade redan fått medverka flera gånger när vi gjort parodier på revysketcher under våra avslutningsfester på Tibble Teater. Där hade alla applåder de dragit ner gett dem blodad tand. Så följande dag ringde jag Björn och tackade ja.

 


Det är vackert på Isaksäng. Foto: Christer Bäck
 

   Arbetet visade sig snart vara lite mer än att repetera in några nya personer i en redan klar föreställning. Jag involverades i kostymskapande, i dekorskandaler, i interna strider och framför allt i att försöka få till en ensemble. Några av de lokala amatörskådespelarna som hade innehaft de större rollerna, begärde nu betalt för att ställa upp igen. De likställde sina roller med de roller som besattes av professionella skådespelare. Björn vägrade att betala gager till dessa amatörer och jag fick i uppdrag att anlita proffs. Björn ville att detta skulle bli ett normgivande beslut, så att Wiraspelens övriga amatörensemble inte skulle få för sig att de efter några år skulle kunna komma och begära att få betalt för sin medverkan.

- Amatörer är amatörer och ska göra detta på sin fritid oavsett hur bra de är. Proffs är proffs och ska ha betalt för sitt arbete, sa Björn. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

   Totalt medverkade etthundratio personer i uppsättningen. Själv minns jag att jag tog in Annica Smedius, Ally Wanngård, Anita Säberg och Per Sandborgh. De tre sistnämnda stannade kvar i ensemblen i tjugo år! Cirka tio roller besattes av professionella skådespelare, därutöver medverkade mycket kompetenta amatörskådespelare, statister, ryttare, barn, musikanter och en stor kör. Förutom folk, deltog fän som hästar, grisar och flaxande höns. Inte särskilt lätt att styra upp, men absolut genomförbart om man arbetade häcken av sig, och det gjorde jag. Visserligen fick jag god hjälp att regissera det tiotalet barn som medverkade i föreställningen, av de båda ungdomarna Stefan Roos och Sylvie Lindblad, dåvarande huvudrollsinnehavare och kärlekspar både på och av scenen. De hade medverkat tidigare och visste precis hur barnen skulle hanteras. En stor eloge till dem.

   Det första jag gjorde när vi kommit på plats på Isaksäng vid Wira bruk var att lära mig alla de hundratio medverkandes namn, alltså kan man förstå hur länge sedan detta var. Hade det varit nu skulle jag kanske hinna lära mig fem namn. Direkt efter kollationeringen lät jag ensemblen göra ett genomdrag så gott de kunde för att ge mig en uppfattning om hur mycket som behövde jobbas på. De nytillkomna gav jag lite regi innan genomdraget, bara så att de skulle veta något om sina karaktärer och ungefär var de skulle stå och gå i de olika scenerna.

   Jag märkte direkt att de med namngivna roller hade bra koll på läget, men att alla statister sprang omkring ganska planlöst och ingen verkade riktigt veta var de hörde hemma. Jag bröt genomdraget efter första akten och la krutet på en maraton-genomgång med hela ensemblen. Vilken familj de tillhörde, gav alla statister namn, pratade om deras relationer med varandra och hur de skulle förhålla sig till det som utspelade sig. Till exempel var det två rivaliserande familjer i spelet och jag tyckte det var viktigt att det framgick att de vuxna hindrade barnen från de rivaliserande familjerna att leka med varandra och så vidare. Oj vilken energikick de fick. Det liksom strålade om alla och det blev liv i karaktärerna.

   Fast inte så att resten föll på plats av sig självt, nej. Jag minns att jag fick en megafon att ropa regianvisningar i, men det funkade inte alls för mig. För att göra mig förstådd behövde jag se mina aktörer i ögonen och jag minns att jag sprang kors och tvärs, med manuspärmen liggandes öppen på vänster arm, och regisserade de olika grupperingarna. Sista halvtimmen varje kväll, samlade jag sedan hela gruppen och gick igenom mina generella notes, och peppade inför kommande repetitioner. Skådespelarna med de större rollerna repeterade jag extra med, på eftermiddagarna, medan alla repetitioner med hela ensemblen ägde rum enbart på kvällstid och helger. Mot slutet av repetitionstiden hade jag så ont i vänster axel och armbåge, på grund av springet med manuset på armen, att jag var tvungen att gå flera gånger till en naprapat och få behandlingar för att kunna utföra mitt jobb utan smärta.

   Pekka Heino, som jobbade på radion då, kom för att göra ett reportage ett par dagar före premiären. Han tittade en stund på repetitionerna och sedan drog han med mig bakom en buske för att intervjua mig ostört, så att alla gnäggande hästar och stojande barn bara skulle höras lite i bakgrunden. Jag minns att jag var så trött och utarbetad att jag kände det som att jag bara svamlade fram svaren till Pekka och var riktigt nervös för hur reportaget skulle bli. Men alltsedan premiärdagen, då reportaget sändes, hyser jag stor respekt för Pekka Heino, som lyckades klippa ihop intervjun och flika in mitt svammel så det lät riktigt skärpt, mellan hans egna reflektioner och historiska tillbakablickar på 1700-talets Wira bruk. Tack Pekka.

   Mina barn skötte sina uppdrag bra. Det fungerade eftersom skådespelarna som spelade deras föräldrar, tog ansvar för dem under hela repetitionsarbetet och under föreställningarna. Albin och Simon var ju riktiga charmknuttar, så de fick en massa godis av andra ensemblemedlemmar, som de sedan gömde i sina små kalotter under spelets gång, och smaskade på i pausen. Allt enligt Albins vittnesmål som han avlade för inte alls länge sedan, när jag frågade honom om hans minnen från den tiden.

   Vilken pompa och ståt det blev på premiären. Jag klädde upp mig i min folkdräkt från Västbo härad i Småland, som mamma hade sytt till mig. Mamma och pappa kom, Åkersbergas politiker kom, författaren kom, tonsättaren kom, Jarl Kulle den store kom, alla som skulle komma, kom. Och efter föreställningen kom Jarl Kulle fram till mig och gav mig en eloge för mitt arbete, han höjde mig till skyarna och sa att det hade skett ett stort lyft från föregående år. Han gratulerade även till den fantastiska dekoren med solnedgången i fonden, som vår herre hade skapat. Ja käre nån då.

   Simon som ägnade en stor del av sin barndom åt att försvinna ur sikte, gjorde det även på premiärkvällen. Just när jag stod och sög i mig allt beröm från Kungliga Dramatens största stjärna, kom en obehaglig känsla över mig. Simons Wiraspelsföräldrar hade fullgjort sitt uppdrag och ansvaret för mina barn låg åter på mig. Jag hade hamnat en bit ifrån Isaksäng, Albin såg jag i ögonvrån men Simon syntes inte till. Jag började springa runt i området och fråga folk, men alla inklusive fadern till barnet, var upptagna och stojade glatt tillsammans, och ingen Simon syntes till.

   Det flöt en å bredvid ängen, och det växte alar på båda sidorna utmed ån, alarna böjde sig horisontellt ett par meter över ån och möttes nästan i mitten. Jag fick då syn på att en av alarna hade böjt sig nästan till vattenytan, och när jag kollade närmre hängde Simon som en apa upp och ner på stammen. Men olikt en apa, hade han fastnat i en svår position och kunde inte ta sig över till andra sidan, som han troligtvis hade tänkt. Han var helt tyst, han vågade väl inte ropa på hjälp med risk för att någon skulle bli arg på honom när de fick syn på honom. Men alla runtomkring var upptagna av stundens festligheter så ingen mer än jag uppmärksammade Simon. Här sviker minnet mig. Hur Simon kom tillbaka till torra land minns jag inte, men på något sätt blev han räddad ur denna livsfarliga situation. Mormor och morfar tog med barnen hem till Täby och min kväll kunde avslutas tillsammans med maken och alla vuxna involverade i föreställningen, med en rungande premiärfest på Berga teater,  inne i centrala Åkersberga. Under dansen slingrade sig Per Sandborgh och Annica Smedius om varandra. De blev kära denna premiärkväll och följde med oss hem framåt morgonkulan, vilket senare resulterade i ett långt förhållande med två, numera vuxna barn, Emil och Matilda. Så nog har Wiraspelen satt sina spår på olika sätt.

  Två år gav jag Wiraspelen. Kristina Törnqvist och Gunnar Mosén spelade kärleksparet andra året. Det jag minns starkast från andra året, var att jag var totalt utarbetad, eftersom jag gick direkt från arbetet på den egna teatern till repetitioner av Wiraspelen. Barnen ville inte vara med igen, de tyckte det tog för lång tid att åka fram och tillbaka mellan Täby och Wira bruk varje dag och jag kände att det inte var rätt mot dem att fortsätta på detta sätt, så när Björn ringde och erbjöd mig regijobbet för tredje året tackade jag nej. Jag minns detta ögonblick lika väl som jag minns ögonblicket när Björn stolpade in på Apolloteatern första gången och erbjöd mig jobbet.

   När jag svarat nej till ett tredje år, försökte jag förklara min situation, men Björn slutade lyssna. Det blev alldeles tyst i luren. Efter en stund avbröt Björn mig med orden,

-  Tackar du nej?

-  Ja, tyvärr måste jag göra det, svarade jag.

Han verkade chockad över mitt beslut. Wiraspelen var Björns stora skötebarn och betydde allt för honom, så han kunde inte förstå att detsamma inte gällde för mig. Det hade ju inte gått att avslöja under mitt arbete, eftersom jag alltid går in till hundra procent för det jag gör. Men ibland måste man säga nej för att överleva. Han la på luren och jag hörde aldrig mer från honom.

 


Ännu en hästbild, men eftersom jag inte har några egna bilder och Christer Bäck
som har hjälpt mig få fram dessa, har kraschat sin dator, är detta allt jag kan erbjuda.
Foto: Christer Bäck
 

   Wiraspelen lever än och kommer troligen att överleva oss alla. Tyvärr gick Björn bort alldeles för tidigt, fyra år senare. Det var en kväll efter en föreställning på Isaksäng, och det ligger väl till hands att tro att Björn levde och dog för Wiraspelen, men jag känner inte till dödsorsaken. Varma tankar till hans familj, fru och barn som förlorade en kär familjemedlem alldeles för tidigt.

   För mig gav Wiraspelen en liten ring på vattnet, eftersom jag fick ett betydligt enklare regiuppdrag i kölvattnet, nämligen att regissera Hacka kammarkörs vårkonsert på Berga teater, där flera av medlemmarna var med i Wiraspelen och ville jobba med mig igen. Visserligen en rolig utmaning, men tillsammans med en körledare som var livrädd att någon endaste liten ton skulle gå förlorad genom min enkla och ibland lite komiska, koreografi. Nej, det var inte min bag. Så en vårkonsert med den kören räckte för mig, och för körledaren också tro jag.

 

Kanske borde jag åka till Wira i år och se föreställningen nu när jag skrivit av mig.


RSS 2.0