Minnenas album! Del 60.

 
Robert Gustafsson höll verkligen Bollarna i Luften i Apollorevyn!
 
 
Apollorevyns ensemble, koreograf och jag poserar inför "Bollarna i Luften" på Tibble teater.
Foto: Olle Strandberg
 
Året 1991 gick mot sitt slut. Simon klampade med trotsiga steg uppför trappan, det var sista dagen på höstterminen i tvåan och han ville inte gå till skolan. Det han däremot såg fram emot var jullovet. Först några lata dagar tillsammans med mormor och morfar som skulle komma upp från Småland, sedan julafton då storebror Patrick skulle ansluta och göra familjebilden komplett, därefter hans åttonde födelsedag den 25:e som följdes av mammas och pappas revypremiär på nyårsafton, och sist men inte minst ”Disney on Ice” som skulle komma till nybyggda Globen i början av nästa år.
   När Simon äntligen tagit sig uppför hela trappan spärrade han upp ögonen. Det satt en bekant men ack så otippad figur vid frukostbordet och läste tidningen. Simon stirrade på besökaren som vore det ett spöke. Han gick sakta ett helt varv runt bordet utan att släppa blicken på personen, som i sin tur slutade läsa tidningen och roat började följa Simon tillbaka med blicken. Det var Robbert i ”Björnes magasin”! Den enda TV-personlighet som roade våra barn så till den milda grad, att de ville att vi skulle ropa in dem från lekarna i skogen bara för att inte missa Robbert. När Simon hade gått hela varvet och konstaterat att det faktisk var Robbert som satt där, ropade han på Albin som glatt kom skuttandes uppför trappan, precis som vanligt.
    Albin fick också en smärre chock när han fick syn på Robbert. Det var som en sanndröm. Som om de vunnit en tävling och priset var att deras idol skulle komma hem till dem och äta frukost. Men så var det naturligtvis inte. Anledningen var att vi hade repeterat revy på Tibble Teater sent kvällen innan och eftersom Roberts fru Lotta och son Valentin hade åkte till Öland för att förbereda deras familjejul, hade Robert legat över hos oss på Sollentunavägen i Täby. Albin och Simon hade ingen aning om, och hade aldrig undrat vilka som skulle medverka i vår revy, de visste bara att vi jobbade dubbla skift och att det kom en barnvakt varje kväll.
    Några år tidigare, närmare bestämt fredagen den 23 september 1988 hade det dumpit ner ett brev i Apolloteaterns fack på posten i Näsby Park. Det var det första brevet vi fick från scenskoleleven Robert Gustafsson. Det var snyggt skrivet på maskin och det var en kopia som troligtvis gick ut till många teatrar. Signaturen var dock original. I brevet sökte han praktikplats och räknade upp allt han dittills hade gjort inom underhållningsbranschen. Redan som 13-åring hade han börjat göra ungdomsprogram och radiosatirer på lokalradion i Skövde, mycket imponerande. Vi kände spontant att den killen ville vi jobba med. Vi svarade under vilken tid Apolloteatern eventuellt skulle kunna ta emot honom som praktikant, varpå han genast skrev tillbaka att han ville ha svar från oss före den 28/2 1989, för då skulle han skriva kontrakt med en annan teater. Vi gick igenom vår planering och såg att vår eventuella praktikplats inte överensstämde med scenskolans tidsschema och fick släppa den idén. Robert skrev därför på som praktikant på Stockholms stadsteater. Det har alltid förundrat mig att de inte erbjöd Robert en fast anställning där direkt efter hans praktiktjänst, eller gjorde allt för att behålla honom. Hur kunde de missa att upptäcka hans potential och begåvning? Det förvånar mig faktiskt fortfarande! Först flera år senare tog de in honom som ”Arne Anka”, men då var han redan kultförklarad som komiker.
    Den där killen hade i alla fall satt sina spår i vårt medvetande redan 1988, och när vi 1991 planerade vår revyensemble, kom hans namn upp på tapeten igen. Nicke ringde Robert som var ledig just då och kämpade för att komma vidare i sin karriär. Robert visade intresse och vi avtalade en tid att träffas på Apolloteatern.
    Robert kom ett par dagar senare till teatern i Näsby Park. Han var karaktäristiskt klädd i stickad mössa och slitna jeans med plånboken fastsatt i en kedja och nerstucken i bakfickan. I en annan ficka låg snusdosan som sånär hade skavt hål på denimtyget. En jätteprilla under läppen plockades ut innan vi slog oss ner runt bordet på den lilla Apolloscenen. Det var Nicke, Robert och jag. Robert presenterade flera av sina revyidéer och vi presenterade några av våra. Allt föll i god jord och ett antal prillor senare och säkert flera koppar kaffe, var det klart. Vi skrev kontrakt till ett samarbete som skulle visa sig bli historiskt för oss alla.
 
Roberts sida i programbladet. Just i denna revyn lät jag artisterna presentera
sig själva, en idé jag fick eftersom jag inte själv hade tid att författa alla texter.
Foto: Olle Strandberg
 
   Apollorevyn som vi hade döpt till ”Bollarna i Luften” med tanke på Täby Centrums nya symbol med en röd och en gul boll, skulle som vanligt spelas på Tibble Teater. Viktigt för oss var att revyn blev en föreställning för hela familjen, med satir, glädje, kängor och allmän underhållning. Föräldrar skulle känna att de kunde se föreställningen tillsammans med barnen eller mormor och morfar, utan att behöva be om ursäkt för alltför taffliga skämt under bältet eller grovt språk. Vårt mål med revyn var helt enkelt att bjuda på god, aktuell underhållning för människor i alla åldrar. Då var det också viktigt att ha med artister som presterar och som lockar alla. Med tanke på ”Björnes Magasin” var Robert perfekt att locka barnfamiljer, och som pendang till honom valde vi Stig Grybe, en lysande gammal teaterräv, som dessutom Robert hade som en av sina favoritkomiker.
 
Stig Grybe, Robert Gustafsson och Nicke i en sketch om Täby fritidsförvaltning,
som hade infört att man skulle ta betalt för aktiviteter som skidåkning etc. i kommunens
spår. Det skulle man göra genom att sälja "Fritidspass". Här agrear Stig och Robert
kontrollanter och Nicke en joggare som blir stoppad och inte har köpt något pass.
Foto: Olle Strandberg
 
    Vår egen självlysande stjärna, den mångsidiga Mia Ståhl Broborg var mammaledig detta år och ersattes av lika lysande och mångsidiga artisten Louise Raeder. Raeder hade jobbat en hel del med Grybe tidigare och båda var glada över att få jobba tillsammans igen. Därutöver tillkom en åttafotad balett, koreograferad av Susanne Berglund-Samuelsson, och en fyrhövdad orkester under ledning av Magnus Bank. Utsökta primadonnan Annica Smedius och teaterprimören, den strålande Nicke Wagemyr himself, var naturligtvis viktiga beståndsdelar i ensemblen för att behålla känslan av att revyn ändå var Täbybornas revy. Själv stod jag som vanligt för regin.
 
I ett shownummer gestaltade Louise Tina Turner. Den späda aktrisen formligen
knockade publiken med sin kraftfulla utstrålning och rockiga röstimitation.
Foto: Olle Strandberg

    Det var lustfyllt att jobba med Robert. Han satte guldkant på alla repliker, gester och masker, och han lämnade inte en enda detalj obearbetad. Han sjöng med glädje sina småsnuttar i öppnings- och finalnumren och han tog koreografi och kämpade med dansen tills stegen satt (nästan) perfekt. Kanske var dansen den största utmaningen för Robert.
 
Ett av revynumren handlade om bilen "Bettan". Nicke sjöng om bilen och vi använde
min gamla Morris Minor som dekor på scenen. Det blev ett spektakulärt
sång- och dansnummer. Fotot avslöjar att Robert inte hängde med hundra-
procentigt i dansen, men han kämpade. Fotot är taget under en repetition.
Under föreställningarna var Robert ett med baletten som den fullblodsartist
han var redan då.
Foto: Olle Strandberg
 
   En gång visade Robert irritation. Det var när jag avbröt en repetition innan vi hade knäckt kärnan i sketchen, så Louise och Robert fick fortsätta jobba själva nere i logen medan jag tog tag i något annat akutare problem. Men den oknäckta nöten knäckte vi vid ett senare repetitionstillfälle.
 
 
I det här numret gestaltade Louise Mia Ståhl Broborgs nyfödda dotter Sanna, och
Robert Carl Bildts nyfödde son Nils. Senare har jag sett Robert imitera Bildt vid flera
olika tillfällen, men här var troligtvis första gången han gjorde det. Det var under
en repetitiion av denna sketchen Robert för första och enda gången visade
irritation under tiden med oss.
Foto: Olle Strandberg
 
Efter sista föreställningen, som företrädesvis var en matiné, hade vi alltid
avslutningsfest. Höjdpunkten på den festen var den så kallade "Originalrevyn",
som var en parodi på valda nummer från revyn. Den spelades av scenpersonalen
och teknikerna. Här travesteras numret om Sanna Broborg och Nils Bildt, med
den verkliga Sanna i vagnen. Nils Bildt spelades av en scenarbetare, vars
namn jag tyvärr glömt.
Fotograf okänd.
 
   Jag tror Robert är perfektionist i allt han gör. Det var inte bara på scenen Robert var minutiöst noggrann, även i logen hade han perfekt ordning, varje attribut till sketcherna låg i perfekt ordning, till och med hans kam låg i exakt rätt vinkel på bänken framför spegeln. I logen bredvid huserade Nicke som hade totalt kaos hos sig, precis som alltid.
    Även Stig Grybe gick omsorgsfullt tillväga i arbetet med sina revynummer, både med den verbala och utseendemässiga gestaltningen. Han var känslig och man fick tassa runt honom för att han skulle må bra. Stig var sedan många år en väletablerad komiker och skådespelare, van att medverka i betydligt större sammanhang, och verkade lite nervös för lokalrevy. Han ville heller inte göra små insatser i sketcher, men det löste sig med ynglingen Gustafsson i ensemblen, som ville göra allt, stort som smått. Stigs dåvarande tvekan till samarbete med oss gick över efter premiären då han kände att publiken strömmade till och tycktes älska honom och hela revyn. Att Stig trivdes fick vi ytterligare bevis för när han flera år senare tackade ja till att medverka i en Apollorevy igen, denna gång i Laholm.
 
Stig var känslig och ville inte göra små roller som han ansåg låg under
hans värdighet som gammal revyräv, men jag bar honom på varliga armar
och vi klickade bra ihop. Väldigt roligt hade vi även vid fotograferingstillfället.
Foto: Olle Strandberg
 
 
I en sketch travesterade vi på Aschbergs program i TV 3. Nicke imiterade Aschberg,
Stig skulle göra Gert Fylking som i sketchen mest skulle hålla upp publikskyltar där
det stod "SKRATTA" eller "APPLÅD", men det ville inte Stig, så Robert tog över rollen.
Robert syns i bakgrunden på bilden. Annica Smedius imiterade Aschbergs norska sidekick.
Den sketchen sågs i Täby av någon medarbetare från programmet och vi blev inbjudna att
en kväll öppna Aschbergs program i direktsändning med sketchen, vilket vi gjorde.
Foto: Olle Strandberg 
 
   Dagen efter vår lyckade premiär på Nyårsafton 1991 blev Robert magsjuk. Hans underbara fru Lotta ringde alla tänkbara doktorer, men fick inte tag i någon. Hon ringde till slut oss i panik. Robert kräktes oavbrutet och vi skulle underhålla ett fullsatt Tibble Teater på kvällen. Vad göra? Nicke ringde vår ”privata teaterdoktor” Anders Norlin som var på semester på Gotland, han förstod allvaret och skrev ut en medicin. Det var långt innan man kunde skicka in digitala recept, så Anders ringde in receptet till det enda apoteket i Stockholm som var öppet på nyårsdagen. Lotta åkte och hämtade ut medicinen, som la lock uppåt, men inte neråt. Robert klarade föreställningen.
    Revyn ”Bollarna i Luften” blev succé, Täbyborna och pressen öste beröm över oss och ensemblen. Publiken strömmade in, till och med från Skara. Det var Roberts föräldrar och bror som kom från Skara, enkom för att se honom uppträda. De sa med eftertryck till mig efteråt att de var mycket nöjda med vad de fått uppleva i Täby. Glad blev jag, för det finns inget roligare än att möta stolta föräldrar.
 
Ett nummer som vi hade köpt in från en annan revy var "Allergikören" där Robert
agerade körledare. Jag tror det var då Robert kom på sitt "nys-trick". Varje gång
precis innan han klev in på scenen drog han upp vatten i näsan och under numret
nös han rakt över publiken så det stänke, vilket formligen fick publiken att skrika
av skratt.
Foto: Olle Strandberg
 
    Efter ett tjugotal föreställningar var det så dags att återgå till det mindre teaterformatet i Näsby Park med ordinarie repertoar. Efter sista föreställningen på Tibble Teater när alla skulle städa sina loger visade Robert ännu en gång prov på sin noggrannhet. Golvskurning var inte Robert bästa gren, men han gjorde det ordentligt. Bland annat genom att tömma en hel skurhink med vatten över logegolvet så att det blev översvämning. Naturligtvis torkade han upp allt och jag lovar att hans loge lämnades renare än alla de andras tillsammans.
   Anledningen till att jag fokuserar extra mycket på Robert i detta kapitel är att jag vill klappa mig för bröstet eftersom det var just hos Nicke och mig på Apollorevyn som Robert blev oåterkalleligen upptäckt. Bara några månader senare skulle Robert bli hyllad för sina insatser på de stora scenerna i Stockholm, vilket gav honom den rättmätiga nationella uppmärksamhet som han var värd. Det var bara en tidsfråga tills det skulle hända, men att det hände just då, var tack vare hans medverkan i Apollorevyn.
   Uffe Larsson och Johan Rheborg fick kontakt med Robert via mig efter att ha sett Robert i ”Bollarna i Luften”. De båda ringde mig, dagen efter respektive sett revyn, och bad om hans telefonnummer vilket jag vidarebefordrade. Det gav ringar på vattnet. Uffe satte upp en revy på Tyrol där Robert uppmärksammades stort, och Johan Rheborg och Robert har som alla vet gjort gemensam succé många gånger genom åren. Det började i ”Killinggänget” och numera vill ingen missa de omåttligt populära ”Morran och Tobias”.
    Sedan var det Bosse Parnevik, en flitig besökare på Apollorevyn, som kom fram till mig redan under pausen på ”Bollarna i Luften”. Han var helt tagen av Roberts briljans på scenen. Bosse bad mig sätta ihop en ansökan för Roberts räkning till ”Bosse Parneviks stipendium”. Ansökan skulle innehålla flera videosnuttar och en skriftlig motivering. Det var bråttom, för ansökningstiden gick ut om några dagar. Som tur var hade min bror Bo Tedenstad, som då var videoproducent och filmare, redan filmat revyn och med hans hjälp fick vi, efter tre dagars intensivt jobb med redigering, ihop en stipendieansökan. Jag skrev brevet och fyllde i all nödvändig data innan vi skickade iväg ansökan. Föga förvånande tilldelades Robert stipendiet. Utdelandet skedde under en ceremoni på en estrad i ett köpcentrum i samband med Sveriges Revyrixdag i Södertälje. Jag minns att vi körde före Robert och visade vägen dit. Jag tror det berodde mest på mitt kontrollbehov, att jag oroade mig för att Robert skulle ta miste på dag och tid. Stipendiet var på 15000 kronor, och om jag inte missminner mig, sa Robert att han skulle använda pengarna till att byta tak på sitt och Lottas hus.
    Ett tag senare satte Bosse Parnevik upp ”Parneviks Cirkusparty” på Cirkus i Stockholm och det var i och med fantastiska recensioner efter den premiären som Robert blev Robert Gustafsson med hela svenska folket. Efter det fanns det ingen hejd på hans popularitet som ju håller i sig än i dag.
    Efter ”Bollarna i Luften” hade Robert i princip tackat ja till att medverka i vår nästa revy, men när det blev dags stod han redan på Cirkus scen sex kvällar i veckan och gjorde TV på dagarna, så det var helt omöjligt att passa in det med Apollorevyn i Täby. Men Robert var juste och kom som hemlig gäst och överraskade vår premiärpublik på nyårsaftonen 1992. Hela publiken jublade och var utom sig av lycka att få se honom i Täby igen. Stolta Täbybor pratar fortfarande om att de upptäckte Robert innan resten av Sverige gjorde det.
    Sommaren efter ”Bollarna i Luften”, när vi hade trädgårdsfest för vår senaste revyensemble med respektive, kom Robert och Lotta en dag för sent. Stig Grybe, Annica Smedius och Louise Raeder som hade sett fram emot att umgås privat med alla kollegorna från i vintras, blev något besvikna när inte Robert dök upp. Men Nicke och jag fick umgås med stjärnan dagen efter, då Robert, Lotta och Valentin kom till oss och åt Vichyssoise Verte. Den dagen var det Robert som blev något besviken, för han hade räknat med en rejäl biff. Men han åt snällt upp sin soppa, en av mina favorit-sommarrätter. Det var så trevligt att träffa hans fru Lotta för första gången på riktigt. Vi hade bara sett skymten av henne tidigare när hon kommit och tittat på revyn. För vår del blev det alltså bara positivt att inte alla artisterna kom på samma dag. Robert och Lotta hade med sig en mycket träffsäker present till Nicke, nämligen en form som man fryser is-golfbollar i. Den har vi kvar än, så när vi då och då lägger is-golfbollar i våra drinkar tänker vi så klart på Robert och Lotta.
    Numerai får vi alltid fantasifulla julkort och ibland även påskkort tillverkade av Lotta som är konstnär. Vi blev bjudna på Roberts stora 40-årsfest på Berns, och för några år sedan var vi inbjudna på Roberts egen revypremiär på Rondo i Göteborg och kalaserade på premiärfesten på en restaurang vid Liseberg.
 
Nicke och Robert i en grabbig sketch som föregick shownumret om bilen "Bettan".
Foto: Olle Strandberg
 
Albin och Simon gör parodi på Nicke och Robert under "Originalrevyn" på efterfesten.
Fotograf okänd.
      
   Några gånger har vi stött på Robert och Lotte i vimlet och då har Lotta med ett generöst leende presenterat oss för andra hon känner med orden: ”Det här är Nicke och Marianne från Apolloteatern i Täby, det var där det hela började.” Att Roberts karriär startade hos oss är en sanning med modifikation, men det är en komplimang som gör oss stolta. För en viss betydelse har vi ändå haft i hans tvivelsutan glansfulla framgångar.
   Man kan undra vad det var som hade gjort Robert intresserad av att praktisera på Apolloteatern? Jo, enligt hans egen utsago var det att han tyckte om idén att vi var en liten, udda teater som jobbade med all slags underhållning. Det var barnteater, dramatisk teater, komedi och revy. Mångsidigheten intresserade honom och verkar fortfarande göra det.
 
Att hålla bollarna i luften var min uppgift, inte enbart under denna revy, utan under alla revyer vi producerade.
 

RSS 2.0