Minnenas album! Del 62.


Dags för förändring!
 
 I den nya teaterfoajén i Täby Centrum preparerar Mia
affischpelaren med utbudet på vår teaterfront.
(Foton i detta inlägg är tagna av mig eller Mia, med min
instamatic.)

Teaterlokalen i Näsbypark var för liten, på alla håll och kanter. Även om vi med hyresvärdens goda minne hade annekterat samtliga tänkbara kulvertar i källarlokalerna bakom teatern och installerat en branddörr däremellan. Vi hade dessutom tagit över den legendariske teaterdirektören Aller Johanssons pampiga kontor som låg en trappa upp i Näsbypark centrum. Jag tror han hade flyttat sin tillvaro till Maximteatern på Karlaplan vilken han drev med stor framgång. Aller hade även stöttat oss, dels med en summa pengar, med pundare och annan teaterutrustning. Han, som i teaterskvallerbranschen ansågs kärv och snål, ville stötta vårt arbete för han tyckte vi gjorde ett mycket bra jobb, sa han. Trots detta och en hel del annat positivt som hände med vår teater, orkade vi inte längre tampas med alla obekvämligheter i Näsbypark. Vi behövde utöka vår kvällsverksamhet för att få så många fullbetalande vuxna teaterbesökare som möjligt och vi ville få igång mer förhyrning av lokalen när vi själva var spellediga. Vi tänkte att lilla Näbypark inte hade den ultimata placeringen på kartan för de ändamålen. Det ligger lite för off. Dessutom var det oerhört arbetskrävande att hyra ut, för inte en enda pryl kunde vara kvar på scenen eller i våra små logeutrymmen, och det var väldigt jobbigt att stuva in allt i kulvertarna. Alternativet var att packa och transportera dekor och kostymer till vårt förråd i läkemedelsbolaget Sandoz, sedermera Novartis, källarlokal som var ett flera hundra kvadratmeter stort garage, tidigare uthyrt till ett Limousinföretag. Det låg en halvmil bort på andra sidan Täby C, rakt över gatan från det gamla badmintontältet och Täby Galopp. Man kanske kan förstå på min beskrivning att det var ett tidskrävande och tungt arbete att frakta bort allt för att hyra ut en dag då och då. Det hade behövts lastbil och flyttgubbar, men då hade hyresintäkterna inte gett något extra klirr i kassan. Nicke och jag som redan gick på knäna började vackla.
    Det gick mot mitten av 1990-talet. Med Täby kommun i spetsen och grannkommunerna i hasarna omorganiserades och avknoppades det med full kraft. Det sparades eller lades i kommunernas lador, någotdera var det. Täby har aldrig varit en fattig kommun, men man snålade in på flera av de kommunala tjänster som tidigare hade gjort vår vardag dräglig. Det var nu slut med öronmärkta kulturpengar och vi fick sälja in oss bäst vi kunde till varje enskild klass, förskola eller annan grupp. Tidigare hade kommunerna aktivt letat upp bra teaterföreställningar och beställt till hela årskurser, alltså kunde ett enda samtal rendera i ett tiotal fullsatta föreställningar. Så var det på den gamla goda tiden. Våra kranskommuner älskade oss, kanske ännu mer än vår egen, så vi hade fullt sjå att få in alla bokningar. Tusentals barn såg våra föreställningar varje år. Nu var enda möjligheten för oss att anställa egna producenter för att sälja föreställningarna, men det skulle aldrig gå ihop sig hur många besökare vi än hade fått in, för barnteater får inte kosta, och några subventioner var det inte tal om.
 
Johan Pettersson medverkade i vår första barnproduktion på
nya Apolloteatern. Här fixar han en kopp kaffe i repetitionspausen.
Jag ser på fotot att vi återanvände våra privata köksskåp från
Villa Villerkulla i Skarpäng, emedan vi bytte ut vårt kök hemma.

    Under flera år hade vår vän Torbjörn Nordwall varit Apolloteatern till stor hjälp som inspiratör och idékläckare. Han hade även blivit Nickes ventil privat, sportkompanjon framför TV:n och golfpartner. De två pratade samma kreativa och sportsliga språk. Så medan jag ägnade mina få teaterlediga timmar åt sönerna och fokuserade på deras väl och ve, spånade Torbjörn och Nicke fram ett koncept om hur Apolloteatern skulle kunna etableras i nyutbyggda Täby Centrum. Konceptet innebar bland annat att Apolloteatern skulle förvärva arton huvudsponsorer som vardera skulle få äran att titulera sig som medlem i ”Teaterakademien de Aderton”. Dessa storsponsorers firmanamn skulle graveras på mässingsskyltar och fästas på en teakplatta att hänga till allas beskådan i Täby Centrum-foajén. Mindre sponsorer skulle ges en stol med sitt firmanamn graverat på en skylt på stolsryggen.
    Torbjörn designade ett säljmaterial som var proffsigt värre. Han var en förstklassig illustratör och fick god hjälp av sin hustru Anette som var utbildad på Berghs reklamskola. Med Nicke i spetsen sattes så Apolloteaterns stödförenings styrelse i arbete och innan vi visste ordet av hade vi lyckats få ihop vår egen teaterakademi samt ett större antal mindre sponsorer. Dessutom gick Täby kommun in med en engångssumma på 500000 kronor, vilket betalade de fina salongsstolarna med uppfällbara konferensbord. Vi skulle givetvis fortsätta med vår älskade barnteater, men framför allt satsa på mer kvällsteater, där man kan ta bättre betalt.
 
Lelle Lundgren som hade medverkat i våra första revyer på Tibble Teater lade
Apolloteaterns nya tiljor på plats. Ett omåttligt vackert homogent furugolv.
Nöjd teaterdirektör i bakgrunden.
 
Skådespelerskan Karin Sjöberg följde med oss från Näsbypark till Täby Centrum.
Repetitioner pågick samtidigt som teatern byggdes. Nöjd regissör i bakgrunden.
 
Elsie hittar en olugn vrå och syr kostymer medan elektrikern installerar
lysrör i sminklogen.

    Uppbyggnaden av teaterscenen i Täby Centrum tog all vår energi och som en naturlig följd av det, fasade vi ut verksamheten i Näsbypark. Det var en härlig tid. Framtidstron på den lilla förortsteatern som konstform och positiv företagaranda var våra ledstjärnor. Jag som älskar att hålla på med inredning njöt i fulla drag. Jag kände att även om den nya lokalen i Täby Centrum heller inte var så stor, bjöd den på helt nya möjligheter. Placerad i centrumets västra utbyggnad mittemot SF:s biosalonger och bredvid biljardrestaurangen blev det som ett litet nöjescentrum som vi kom att kalla "Täbys West End”. Vi hade sedan tidigare också ett väletablerat samarbete med restaurang Geoffrey’s som under flera år hade serverat revysupéer med stor framgång och nu började med teatersupéer under hela säsongerna.
Back Stage ställdes vår nya teater i ordning med två små kontor och en ateljé, alla med fönster som vette ut mot en trädkantad gångväg, vi som knappast hade sett dagsljus sedan vi startade i Näsbypark, vittrade frisk luft. Vi inredde en liten avskild loge, försedde toalett- och duschrum med tvättmaskin, så jag slapp ta hem och tvätta teaterkostymerna och utrustade ett funktionellt kök. Vår vana trogen lyckades vi även här annektera en vrå. Denna vrå låg precis bakom sceningången, under en utrymningstrappa. Vrån blev vår alldeles, alldeles underbara fikahörna. Detta utan att vare sig grannar eller brandmyndigheten klagade.
 
 
I mysiga fikahörnan under brandtrappan innanför sceningången fanns det plats
för både skratt och princesstårta.
 
   På scenen fick vi ett par meters extra scendjup och takhöjden förbättrades något jämfört med i Näsbypark, så ljussättningen kunde utvecklas. Vi fick också två små, användbara sidoscener och en smal förscen framför ridån, som man kunde göra mycket roligt på. Salongen skapades med mjuka, vackert sammetsklädda stolar med uppfällbara konferensbord på stolsryggarna och vi lyckades klämma in ett teknikbås som gick att komma fram till, utan att klättra över besökarna, vilket hade varit fallet i Näsbypark. I foajén installerades två gästtoaletter, till lycka för skådespelarna. Nu slapp de dela toa med teaterbesökarna, som de hade måst göra i Näsbypark. Det fanns även utrymme för bevakad garderob och pausförsäljning, inte nog så viktiga biinkomster, som vi tog väl tillvara. Jag minns särskilt när en tjänsteman från myndigheten för utskänkning av alkohol kom på besök. Vi hade dansrepetitioner på scenen och den myndige kontrollanten fick kliva över dansarna som befann sig i en golvpose. Väl framme vid mitt kontor, där jag satt i Aller Johanssons tjusiga kontorsstol som jag tagit med från Näsbypark, fick han sätta sig på en drickarback, för någon besöksstol fanns det inte plats för. Där bakom lykta dörrar förhörde han mig om min erfarenhet av alkoholförsäljning och jag berättade att jag hade jobbat på restaurang i Marbella 1972 och att min affärspartner Nicke hade jobbat i gunrummet på Älvsnabben 1969-70. Tjänstemannen satt där som en slags Papphammarfigur på drickarbacken och plitade ner dessa viktiga detaljer som sedan ledde till att vi fick utskänkningstillstånd. Själv hade jag svårt att hålla mig för skratt där jag satt och tronade på Aller Johanssons tjusiga stol.
    Det var med pompa och ståt vi invigde vår nya teater i Täby Centrum. Året var 1994. Kommunstyrelsens ordförande invigningstalade och den från Robert Aschbergs tv-show kände storbandsledaren Johnny Olsson spelade trumpetfanfar. Alice Timander satt i full premiärmundering i salongen sida vid sida med ”Teaterakademien de Aderton” samt övriga kändisar och annat löst folk. Skvallerpressen fick sina fina bilder och på scenen framfördes en av våra succékomedier ”Dej ska jag ha!” med Karin Sjöberg och Nicke. Det hela avslutades med trerätters galamiddag på Geoffrey’s och alla betalade snällt för sina premiärpaket. Framåt småtimmarna satt jag och diskuterade teater med Alice Timander som gjorde den mest intressanta pjäsanalys man kan tänka sig. Alla mina fördomar om damen i fråga som lite fjantig kom på skam och jag kunde ödmjukt konstatera att denna kvinna ägde ett intellekt att avundas. Och inte ett hårstrå i den blonda peruken låg fel trots den sena, något champagnebubbliga timmen.
 
Nya foajén kändes som ett hav i jämförelse med den lilla tarm vi hade
haft i Näsbypark.
 
Ännu en dröm hade Nicke och jag förvandlat till vår verklighet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0