Minnenas album! Del 69.

Barnen blev ansvarsfulla vuxna till slut, trots allt!
 
Hela vår familj fastnade på bild den 16 december 2017 när vi firade lillejul tillsammans
i Röska Palatset.
Överst från vänster: Simon, Albin, Patrick, Samuel, jag och Nicke.
Nederst från vänster: Elin, Mimmi, Ludvig, Madeleine och Poppe.
Foto: Elins pappa Arne Jonzon
 
Det vi inte hann lära våra barn om vett och etikett verkar de ha snappat upp på egen hand. De döptes och konfirmerades av bara farten, men fick knappast med sig någon barnatro hemifrån, för den hade vi själva tappat på vägen. Vi predikade dock tron på Den gyllene regeln ”Du ska vara mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig” och FN:s allmänna förklaring ”Alla människor är lika mycket värda”. De exakta formuleringarna kanske inte fastnade hos dem, men andemeningen i respektive ordalydelse verkar de ha tagit med sig ut i livet.
   Eftersom Nicke och jag teaterarbetade väldigt mycket under barnens uppväxt hade vi stort behov av barnpassning. De mest betydelsefulla i genren var mormor Vivian och morfar Sigurd, som bodde i Värnamo men kom till Täby och hjälpte oss under de intensiva perioderna innan nyårsrevyernas premiärer. Under resten av året var det Camilla som tog hand om barnen i flera år och sedan kom hennes uppföljare Therese som också stannade i åratal. De två blev förutom mormor och morfar, de viktigaste personerna för familjen under småbarnsåren. Vi hade några udda personer dessemellan, men det var Vivian, Sigurd, Camilla och Therese som verkligen fick oss att känna trygghet. De lagade mat, ritade, lekte, läste sagor och nattade de små liven. När Albin och Simon kände sig för stora för att ha barnvakt (det var Therese då) ändrade vi hennes titel till ”läxhjälp” och höjde lönen något. Det fungerade finfint ända tills vi kom hem en dag, och i stället för att Therese satt med barnen i knäet, satt Therese i Albins knä. Inte för att det såg oanständigt ut, men vi insåg då att våra tonåringar kanske var stora nog att ta hand om sig själva på kvällarna.
   Att ha en mamma och pappa som arbetar med ett litet familjeföretag måste vara en utmaning för barn. Man arbetar knappast deltid eller heltid, utan alltid. Detta fenomen känner säkert många småföretagare igen sig i. En fördel är naturligtvis att man själv kan välja att göra barnen delaktiga i arbetet så fort de är stora nog att utföra olika sysslor. Våra barn jobbade i teatergarderoben tidigt, jag minns att Simon var så liten att han släpade herrarnas ulstrar i golvet och någon kund kverulerade, men då lärde jag Simon att bära plaggen med bägge händerna, så som man bär en baby, sedan gick det bättre. Barnen sålde program och teatergodis eller körde följe-spot och verkade tycka om atmosfären i och runt teatern. De förstod också tidigt att all rekvisita måste ligga på sina exakta platser bakom scenen och att man inte får röra något, vilket ibland kunde vara väldigt svårt. Tänk er att inte få köra Björnes radiostyrda snigel som står där rakt framför näsan på en, eller att inte få busa iklädd en hunddräkt med lång päls. Men sån’t tog de igen senare i livet. Deras utklädningsförråd var betydligt större än andras, närmare bestämt tvåhundra kvadratmeter.
   Vi hade ett öppet hem, ständigt fyllt av barnens kamrater. Till att börja med mest Albins vänner. Det tog ganska många år innan Simon hittade egna vänner, men Nicke och jag var stenhårda och krävde av Albins kamrater att de skulle vara snälla mot Simon eftersom han också bodde i huset, även om han var liten och odräglig i deras ögon. Detta fungerade utomordentligt och än i dag upplever vi hur Albins gamla vänner hyser tillgivenhet för Simon när vi råkas tillsammans. När Simon senare började ta hem vänner var det en brokig skara som dök upp på vår tröskel, men vi var glada att Simon till slut hade hittat egna vänner, samtidigt som vi fick lära oss en hel del, inte alltid positiva saker. Men då fick vi nytta av vår övertygelse om innebörden av Den gyllene regeln och FN:s allmänna förklaring. Senare blev några av dessa kamrater de viktigaste personerna för Simons väl och ve, vilket i dag fyller våra själar med tacksamhet och värme.
   Skolan var ett annat kapitel. Albin är en glidare och lyckades ta sig igenom lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet på sin charm och som klassens clown. Värre var det med kunskaperna. När han gått två år på gymnasiet och ville byta inriktning från barnskötarprogrammet på Åva Gymnasium till Täby mediagymnasium, kopplade vi in det tunga artilleriet. Albin behövde läsa in de ämnen han saknade, så vi hyrde in en privatlärare som satt en varm sommar i trädgården och fick honom att plugga. När Albin blev överhettad hoppade han och läraren i poolen och lekte en stund, sedan fortsatte kunskapslyftet. Där någonstans lossnade det för Albin. Under resten av gymnasietiden körde jag ändå stenhårt och pushade honom genom att plugga tillsammans med honom för att han inte skulle tappa sugen. Jag hade gett mig tusan på att han skulle gå ut gymnasiet med både kunskap och behörighet till högre studier.
   Vad det gällde Simon var situationen helt annorlunda. Han tog till sig kunskap från början, men skolan och framför allt hans lågstadielärare var inte rustad för en elev med Simons livliga sinnelag. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om detta, men får svår hjärtklappning av ilskan som väller upp, och nöjer mig med vetskapen om att dessa artonhundratalsfasoner håller på att försvinna från skolväsendet. Slutligen gick Simon ut Fryshusets rocklinje med utsökta betyg i alla ämnena. Men gissa om jag hade legat i för att få detta till stånd. När det var dags för honom att sjunga studentsången, plockade jag fram min egen gulnade studentmössa och lät sy upp ett nytt sammetsband att sätta runt mössan, med texten ”Finnvedens gymnasium 1971 – Täby Mediagymnasium 2001 – Fryshuset 2004”. Jag tyckte faktiskt det kändes som om jag hade tagit studenten tre gånger då.
   Vi firade Albins och Simons studenter som vore de tilldelade Nobelpris. I stället för att ungdomarna skulle bege sig ut och festa i Stockholmsnatten, arrangerade vi jättepartyn i Villa Villekulla. Under Simons studentfirande bjöd han dessutom på en konsert tillsammans med sitt band som de startat i Fryshuset. Musiken var ganska hård, men mormor Vivian och morfar Sigge satt på första parkett med öronpropparna väl intrycka och lyste av stolthet.
   Vi har firat mycket hemma hos oss. Det har blivit stora fester när Nicke och jag fyllt jämnt, men vi har även haft festliga barnkalas, många poolpartyn och varit allmänt sociala. På Albins 18-årsdag bestämdes det dock att han bara skulle bjuda in sina tio bästa vänner till trerättersmiddag. Som en markör att han blivit myndig, skulle det dessutom bjudas på vin och öl. Nicke och jag stod som värdar för kalaset och Albin fick inte visa sig i köket eller i vårt stora rum under preludierna. Vi ville överraska honom med ”Albins salonger” typ ”Wallmans salonger”. Granntjejen Elin som var en av Albins bästa vänner hjälpte till under förberedelserna. Och nog blev Albin överraskad när han kom till partyt. Elin hade hängt upp en stor skylt som basunerade ut ”Albins salonger”, vi hade ljussatt en spelplats, dukat bordet med linneduk, blomster och bästa porslinet. Nicke och jag var klädda som servitörer. När Nicke sedan svidade om till vit smoking och började underhålla med sång mellan rätterna trodde vi att Albin skulle sjunka genom golvet av pinsamhet, men det gjorde inte hans vänner. De tyckte det var toppen och efter ett glas vin slappnade Albin också av. När taffeln bröts drog vi ner en stor skärm och sparkade igång karaoke. Därefter lämnade vi föräldrar festen och gick in till grannarna på middag. Flera timmar senare stod vi på grannarnas övervåning och kikade in i vårt hus. Då såg vi att ungdomarna fortfarande höll på med karaoke. Vilket oförglömligt artonårskalas!
   Härmed vill jag återknyta till vårt stora kostymförråd som oftast skänkte glädje, men minst en gång trubbel, som när Simon nyligen hade tagit körkort och fått låna min bil. Det var Halloween och han gav sig ut i Roslagsnatten, iklädd tidigare nämnda hundkostym. På hemvägen fick en polispartull upp spår på ekipaget och följde efter. När Simon parkerade utanför Villa Villekulla vittrade polisen full pott. Klockan var strax efter midnatt, och kan ni tänka er, den stressade bilägaren, alltså jag, hade missat att betala bilskatten som gick ut klockan tjugofyra. Ordningsmakten hade tydligen bättre koll på rådande skatteläge än jag, så nu drogs det troligtvis slutsatser i polispiketen, om en potentiell fyllehund bakom ratten i en stulen bil. Vederbörande poliser valde således att bete sig alltför självsäkert när de haffade ”brottslingen” på bar gärning. Vilken nesa för konstaplarna när de fann en nykter yngling bakom ratten i sin mammas bil på sin egen adress. Visserligen var pojkvaskern maskerad till hund, men ändå. I stället för att bjuda på ett leende och be om ursäkt för sitt dryga beteende, skickade snuten en syrlig hälsning till mamman att hon nog borde betala bilskatten i tid nästa gång. Några dagar senare kom böterna som ett brev på posten.
   Det är med stor glädje jag konstaterar att våra barn trots allt har lyckats växa upp till rekorderliga personer. Albin har försörjt sig som musikproducent och DJ under större delen av sitt yrkesverksamma liv och gör så fortfarande. Han har rest i flera världsdelar och spelat på festivaler och klubbar, men den mesta tiden spenderar han i sin musikstudio på Söder där han skapar, nio till fem, måndag till fredag. Han producerar även musik tillsammans med sin fru Mimmi som nu börjat sälja stort bland annat i Holland. Mimmi-kärleken tog Albin till Hammarby Sjöstad, alldeles för långt bort tycker jag, men å andra sidan flyttade jag också långt från mina föräldrar. Mycket längre faktiskt, så jag kan väl inte klaga. Dessutom ligger vi oftast över när vi hälsar på hos varandra och det ger en extra dimension av närhet.
 
Den 8/8 2015 gifte sig Albin och Mimmi efter 8 år av kärlek. De befäste åttan som
evighetssymbol och bjöd på bröllopsfest i storslagen miljö ute på Fredriksborg i Värmdö.
Ceremonin ägde rum på bryggan med somrig skärgård som fond.
Foto: Lisa-Marie Chandler

   Lillebror Simon är också en musiker av rang, dock mest på hobbynivå som sångare och trummis i olika band. Han försörjer sig däremot som datanörd, vilket är mycket mer lukrativt. Storebrors fall undantaget. Simon har hittat kärleken i Elin, OBS inte Albins kompis Elin, utan en annan som är cirkuspedagog. De är sambor på Biblioteksgången i Täby. Påpassligt nog passade Simon också på att köpa en lägenhet på Gran Canaria 2015, samtidigt som vi. Det var dagen innan min 65-årsdag. Simons lägenhet ligger vägg i vägg med vår, vilket ger oss möjlighet till fördjupat vuxenumgänge när han och vi semestrar där samtidigt.
 
Elin bär Simon på sin rygg medan Simon trixar med en "Devilstick". De här två clownerna
verkar sitta inne med den magiska konsten i hur man trollar fram starka kärleksband.
Bilden är tagen under ett event med Clowner utan gränser 2016.
Foto: Anna Hagvärn

   Bonussonen Patrick har i ordets alla bemärkelser varit en bonus för mig och familjen. Under skolåren var han gärna hos oss under loven, sedan har han kommit och gått som han velat, vi har firat jular och födelsedagar tillsammans och han har funnits där som en storebror för Albin och Simon att se upp till. Han bodde hos oss på heltid under en period mellan lägenheter, annars har han klarat sig genom livet på egen hand. Och mer än så. Han och hans fru Madeleine har skänkt oss två fullständigt sagolika barnbarn i Samuel och Ludvig. Den lilla familjen Wagemyr bor i Näsbypark, bara tre och en halv mil från Nickes och min oas i Rö, så vi får glädjen att rå om våra små liv lite titt som tätt. Några månader om året, när vi flyr det svenska vintermörkret och vistas i vårt krypin med täppa och vidunderlig utsikt på Gran Canaria, för att få upp värmen, kommer barn och barnbarn gärna på besök och livar upp tillvaron ytterligare.
 
Patrick och Madeleine har älskat varandra sedan långt före millennieskiftet. Kärleken
befäste de 2005 i ett romantiskt bröllop, barfota på en strand i Mauritius.
 
Första barnbarnet Samuel på svampplockningsexpedition med farmor i de Röska skogarna
sommaren 2016, då han var nio år.
Foto: Farmor Marianne
 
Andra barnbarnet Ludvig är en våghalsig krabat som gärna klättrar mot högre höjder.
Här på farmors och farfars grannes gärdsgård i Rö sommaren 2016, när han var fyra år.
Foto: Farmor Marianne
 
   I övrigt framlever jag numer min vardag tillsammans med Norwich Terriern Poppe Pavarotti, många goda grannar samt vänner från livets alla skeden. Vandring, yogapass och styrketräning har blivit viktiga ingredienser för mitt välbefinnande. Teaterbesök, svampplockning och skrivandet är grädde på moset. Men framför allt är det den dagliga samvaron med Nicke som gör att jag inte tillåts ha tråkigt en enda sekund. Visst ryker vi ihop så gnistorna yr då och då, men det kryddar mest upp tillvaron. Maken och jag är trots allt rörande överens om att ingen mer än vi själva kan göra våra liv till en succé, så det jobbar vi oavbrutet på.
 
Nicke och jag, ett strävsamt par, på Ålandsfärjan 2016.
Foto: Marianne Hamring
 
Vår bästa tid är nu.
 
 

Minnenas album! Del 68.

Frilans från 56-och-½-årsåldern till 65-årsdagen!
 
En av mina arbetsplatser när jag frilansade var Maximteatern vid Karlaplan.
Jag jobbade som produktionsledare för en riktigt häftig musikal som heter "Avenue Q".
Just denna bild kan jag stoltsera med att jag fotat alldeles själv.
 
Efter tjugotre år som egenföretagare inom teaterbranschen (1983-2006) kände jag mig fullständigt slutkörd. Jag hade under alla omständigheter tyckt om teatern och aldrig ångrat mitt yrkesval, men att ständigt bära både det konstnärliga och ekonomiska ansvaret kändes efter hand oöverstigligt. Detta sökande efter berörande pjäser, sketcher och sånger som hade varit drivkraften, brände nu i skallen på en. Skådespelare, sångare, musiker, dansare, kostymörer, tekniker, scenografer, garderobspersonal, dekormakare, scenarbetare, programförsäljare, allas kreativitet skulle tillvaratas, idéer skulle stötas och blötas och man ville hinna lyssna och ta in allt för att sedan sålla, kreera och producera. Gager, moms, arbetsgivaravgifter, lokalhyror, produktionskostnader skulle mötas i debet och kredit. Nicke stod vid min sida fast han kände inte som jag, utan ville fortsätta. Mina superkrafter hade dock sinat och jag ville inget hellre än att bli en vanlig knegare med fast arbete och lön på kontot den 25:e. Jag sneglade på vårdbranschen, på handelsbranschen och truckförarbranschen. Vårdbranschen för att jag har en vårdande personlighet, handelsbranschen för att det kändes för sent att sätta sig på skolbänken och truckförarbranschen för att jag ville jobba på Nyströms Cement som ligger 500 meter från vår bostad i Rö. Jag såg framför mig hur jag skulle promenera till cementfabriken kvart i sju på morgonen, flytta lekablock i fyra timmar, promenera hem och äta lunch för att sedan återvända till trucken och flytta lekablock i fyra timmar till, med avbrott för fika klockan tre, sen gå hem och inte tänka på jobbet förrän nästa dag. Vilket drömjobb! Jag till och med anmälde mitt intresse till VD:n på cementfabriken, men han log bara ett snett leende varpå han replikerade att de inte hade några vakanser. Cementfabrikören antydde dessutom att han inte trodde att jag skulle trivas där. Helt ofattbart!
   Så jag begav mig till arbetsförmedlingen i Norrtälje, där en gråmelerad tjänsteman hade fräckheten att påstå att min yrkesprofil inte passade in i deras system. Jag beordrades att söka mig till kulturarbetarförmedlingen på Söder i Stockholm. Det var bara att lyda snällt, krångla sig genom den larmande storstaden och räta in sig i ledet. Förvånansvärt snart erbjöds jag en producenttjänst på Westbergs teater, som just hade övertagit Boulevardteatern på Götgatan. Teaterns ständige producent hade nämligen huggit av sig tummen under semester-vedklyvning i Roslagen, och nästan trillat av pin på kuppen. Därpå hade läget blivit akut för teatern. Det jag inte kände till när jag tackade ja till producenttjänsten, var att ordet ”teaterproducent” inte alls betyder teaterproducent hos de fria teatergrupperna. Det betyder rätt och slätt säljare av teaterföreställningar. I mitt tidigare teaterliv hade teaterproducenten varit den viktigaste personen med det yttersta ansvaret att producera en teaterföreställning, samt se till att ekonomin fungerar, men ett jobb som säljare, nej det var inget för mig. Det närmsta jag kom produktionen där var när jag åkte in en ledig lördag och köpte blommor som jag gick upp med på scenen under applådtacket och delade ut till skådespelarna. I övrigt satt jag på ett kontor på Mosebacke och ringde till skolor, som i bästa fall bokade några föreställningar. Trots en trevlig chef i Roger Westberg och bra arbetskamrater kröp det i hela kroppen av saknad efter det som jag såg som teaterproducent.
   Av någon anledning fick jag nys om att Proscenia, som drev Göta Lejon på Götgatan och Maximteatern på Karlaplan, sökte en produktionsledare till musicalen ”Avenue Q”. Jag kände på mig att detta var min tekopp, och fyllde i ett ansökningsformulär. På blanketten stod det bland annat att de ville ha ett foto på den sökande. Jag kände inte för att skicka en bild på en halvgammal, mullig tant, så jag skrev bara att jag var tillräckligt snygg för att jobba bakom kulisserna. Jag blev inbjuden till anställningsintervju och trots att jag gick fel och kom för sent till intervjun, fick jag jobbet. Uppdraget var i projektform och innebar att jag skulle hålla i produktionen fram till premiär, i det här fallet under fyra månader. Men jag kaxade till mig och sa att om jag lämnar mitt jobb på Boulevardteatern, måste jag veta att jag får jobba i minst sex månader, alltså hela första säsongen av ”Avenue Q”. Till och med det fick jag igenom. Jag fick två arbetsplatser, först en på Göta Lejon och sedan en på Maximteatern.
   Nu hade jag hamnat i privatteatrarnas finrum, men ack, ack, ack vilket turbulent produktionsbolag det var som drev de två teatrarna på den tiden. Konkurserna hade avlöst varandra, men på något underligt sätt hade ägarna rest sig, rekonstruerat företaget och satsat stort om och om igen. Rollen som produktionsledare var egentligen som klippt och skuren för mig, men på arbetsplatsen härjade några hysteriska personer som drev mig till vansinne mellan varven. Hade det inte varit för världens bästa skådespelargäng och den otroligt bra musikalen ”Avenue Q” hade jag aldrig pallat.
 
Här har produktionsgänget och artisterna i "Avenue Q" samlats för programfotografering.
Jag står i mitten och är övertänd eftersom jag försöker få alla att se glada ut på en och samma bild.
Vi är många i teamet, alldeles för många. På bilden saknas dock fem musiker och en musikalisk
ledare. På nästan varje post utom bland skådespelarna (där det verkligen hade behövts) hade man
dubletter. Det var två regissörer, två regiassistenter, jag hade en helt överflödig assistent o.s.v.
Naturligtvis var det inget jag hade med att göra. De var tillsatta innan min entré i projektet.
Vare sig förr eller senare har jag skådat ett resursslöseri som detta.
Foto: Peter Knutson
 
   Projektet led mot sitt slut, det hade varit jobbigt att stå i skottgluggen mellan skrikande chefer och ägare, men jag ville ändå gärna hitta ett nytt projekt att jobba med just på den fina lilla Maximteatern. Ledningen sökte med ljus och lykta efter lönsamma uppföljare och jag tänkte så det knakade, föreslog bland annat vår allsångsföreställning från Laholm och pratade med Barbro ”Lillbabs” Svensson som var intresserad av att medverka. Jag hade även andra förslag, men inget föll dem riktigt på läppen. Nicke hade då suttit en kväll med Bosse Parnevik på en pubafton med Stallbröderna och Bosse hade berättat att han hade planer på att sätta upp en enmansföreställning som skulle sammanfatta hans scenkarriär. Bosse hade varit i kontakt med Scalateatern som har fyrahundra platser, men då föreslog Nicke att han skulle prata med mig om Maximteatern som har femhundra platser. Mitt i natten väcktes jag sedan av Nicke som berättade entusiastiskt om detta för mig. Redan dagen därpå ringde jag upp Bosse, som hade tänt på idén. Jag sammankallade till ett möte på teatern, det dukades upp med go´fika. Parnevik och hela teaterns stab kom. Det blev ett lyckat möte, alla var nöjda. Inte minst jag som tog för givet att jag hade säkrat upp ännu ett år på Maximteatern. Mina chefer gnuggade girigt händerna och orden ”kommande kassasuccé” pyrde på allas läppar.
   ”Avenue Q” var slut, och med det min projektanställning. Bosse Parnevik kontrakterades och skulle inta scenen nästa säsong. Jag blev kallad till ett möte med mellanchefen. Han tackade för den tid som varit och sa att de inte behövde någon produktionsledare till ”Parneviks Gubbröra” och sen var det inte mer med det. Jag trodde inte mina öron! Vilket svek! Gubbröran blev en veritabel succé och spelades för fulla hus i ett par säsonger och jag hade räddat jobben åt några av mina kollegor.
   En liten revansch fick jag några år senare då Bosse ringde upp mig och undrade om jag ville lägga en Sverigeturné med hans ”Gubbröra”. Det hade jag gärna velat, men just då jobbade jag heltid på en annan teater och kunde tyvärr inte tacka ja. Ytterligare ett par år senare när jag var mellan frilansuppdrag hade Nicke återigen träffat Bosse på Stallbröderna och nämnt att jag var ledig. Dagen därpå ringde Parnevik upp mig och den här gången ledde samtalet till att jag tackade ja till att lägga Bosse Parneviks allra sista turné. Det blev en mycket framgångsrik turné med premiär i mitt gamla Värnamo och fullsatt på alla teatrar han besökte. Så lite plåster på såren fick jag så till slut.
 
Varje gång jag har träffat Bosse sedan turnén av "Parneviks Gubbröra" som
jag la, påminner han om att vi har inte haft någon avslutningsfest. Här är vi på
ett kalas i Åkersberga i augusti 2017 och då bestämde Bosse att detta var vår
avslutningsfest. Och trevligt hade vi. Vi firade även den gemensamme vännen
Christer Ottossons 75-årsdag.
 
   Under mellantiden hann jag med att uppleva både det ena och det andra inom showbusiness. Till exempel jobbade jag som skivbolagsdirektör med tjusigt kontor i Gamla Stan. Jag producerade ett par jazzalbum och var i full färd att jobba med Bengan Jansson när jag fick nog av skivbolagsägarens psykopatiska beteende, dels på jobbet, men jag såg också hur han misshandlade sin fru. Jag kunde inte hålla mig, så slutligen gick jag till honom och sa min mening varpå jag blev uppsagd med omedelbar verkan. Det var en lisa för själen att slippa arbetsplatsen, men väldigt tråkigt att jag inte fick färdigställa Bengans album. Sedermera har jag suttit vid två tillfällen i förhör på Sollentuna polisstation och vittnat mot skivbolagsdirektören som för övrigt redan tidigare var känd för polisen och hade varit dömd för misshandel av sin förra fru och burit fotboja. Han skildes även från den frun jag hade sett misshandlas och jag blev kallad att vittna i tingsrätten, men dagen före rättegången gjorde han upp i godo med exet.
 
Den första skivan jag producerade var med pianisten och låtskrivaren Anna Nygren.
Foto: Carrie Nygren

   Att frilansa och gå från projekt till projekt som jag gjorde var både spännande och jobbigt. Mellan mina externa projekt lyckades Nicke övertala mig att regissera ett antal föreställningar. Det blev några mindre revyer med många föreställningar. En revy med Nicke i alla rollerna, en andra med Johannes Brost, Anna Ploby, yngste sonen Simon och Nicke, samt en tredje med Anna och Nicke. Dessa smårevyer spelades med tämligen stor framgång i Bibliotekets hörsal i Täby.
 
Nicke är stjärna i Täby, inte singel men väl ensam på scen i just denna revy.
 
   Därefter satte jag upp en kortlivad sommarrevy på Panget i Bergshamra med Pernilla Parzsyk, Simon och Nicke, vilken omarbetades med samma gäng, till en julshow som vi framförde på Restaurang Havspiren i Norrtälje.
 
 
Det var mysigt att jobba med sonen Simon Wagemyr i detta projekt. Han
kom in som en frisk fläkt tillsammans med rävarna Pernilla Parszyk och
Nicke Wagemyr.
 
   Slutligen regisserade jag en Strindbergsföreställning som bestod av en monolg om Strindbergs sista tid i livet samt Strindbergs enaktare ”Den starkare”. Nicke spelade Strindberg och hade även skrivit manuset till monologen. Pernilla Parszyk och Carina Perenkranz spelade kvinnorna i ”Den starkare”. Den gick flera föreställningar på gamla konstmuseet i Norrtälje, som lunchteater i Täby och Vallentuna, vi gästade Pygméteatern i Stockholm flera kvällar och gjorde även en avstickare till Scandiateatern i Norrköping. Ett intressant projekt som gärna skulle fått pågå i all oändlighet bara man hade orkat sälja in det. Föreställningen hade passat perfekt att spela på högstadie- och gymnasieskolor i samband med litteraturundervisningen.
 
Carina Perenkranz, Pernilla Parszyk och Nicke Wagemyr fotograferas av mig
inför premiären av "Enslingen i Blå tornet och Den starkare", en föreställning att
vara stolt över.

   Av någon anledning hamnade jag i två omgångar i den vackra kulturstaden Sundsvall. Under ett år pendlade jag till Dröse & Norberg som driver turnerande teaterverksamhet. De spelar mycket fars samt har hand om artistunderhållningen i flera semesterbyar bland annat i Kneippbyn på Gotland. Vid ett annat tillfälle regisserade jag en stor uppsättning för teater Soja som handlade om Sundsvalls historia under två eror. Ett mycket ambitiöst projekt som spelades med stor framgång på Sundsvalls fina gamla teater.
 
Här är gänget jag jobbade en hel del med på Dröse & Norberg i Sundsvall.
Överst: Malin Larsson och Göran Gillinger.
Mitten: Nicke Wagemyr, Johannes Brost, Carina Lidbom och Lasse Brandeby.
Nederst: Regina Lund, Fredrik Hallgren, Anna Ulrika Ericsson och Linus Wahlgren.
Foto: Peter Knutson

   Komisk nog fick jag även ett uppdrag av den kultursnåla kommunen Täby. Det gällde en utredning om på vilket sätt Tibble Teater borde upprustas och brukas. Något som alltid har legat mig varmt om hjärtat och som jag önskar hade skett medan jag själv var teateraktiv i Täby. Jag gjorde min utredning och det blev en viss förbättring på teatern, men än en gång visade Täby kommun prov på att de helst inte vill lägga två strån i kors för att utveckla kulturlivet. Detta trots att Täby nu har en passionerad ordförande i kultur- och fritidsnämnden, Robert Stopp, som gör sitt yttersta för att få till förbättringar och i viss mån lyckas han. Men ingen kan väl påstå att det är enkelt att förflytta berg.
 
Frilanslivet inom teater var intressant och ibland lustfyllt, men sällan en dans på rosor.

RSS 2.0