Minnenas album! Del 68.

Frilans från 56-och-½-årsåldern till 65-årsdagen!
 
En av mina arbetsplatser när jag frilansade var Maximteatern vid Karlaplan.
Jag jobbade som produktionsledare för en riktigt häftig musikal som heter "Avenue Q".
Just denna bild kan jag stoltsera med att jag fotat alldeles själv.
 
Efter tjugotre år som egenföretagare inom teaterbranschen (1983-2006) kände jag mig fullständigt slutkörd. Jag hade under alla omständigheter tyckt om teatern och aldrig ångrat mitt yrkesval, men att ständigt bära både det konstnärliga och ekonomiska ansvaret kändes efter hand oöverstigligt. Detta sökande efter berörande pjäser, sketcher och sånger som hade varit drivkraften, brände nu i skallen på en. Skådespelare, sångare, musiker, dansare, kostymörer, tekniker, scenografer, garderobspersonal, dekormakare, scenarbetare, programförsäljare, allas kreativitet skulle tillvaratas, idéer skulle stötas och blötas och man ville hinna lyssna och ta in allt för att sedan sålla, kreera och producera. Gager, moms, arbetsgivaravgifter, lokalhyror, produktionskostnader skulle mötas i debet och kredit. Nicke stod vid min sida fast han kände inte som jag, utan ville fortsätta. Mina superkrafter hade dock sinat och jag ville inget hellre än att bli en vanlig knegare med fast arbete och lön på kontot den 25:e. Jag sneglade på vårdbranschen, på handelsbranschen och truckförarbranschen. Vårdbranschen för att jag har en vårdande personlighet, handelsbranschen för att det kändes för sent att sätta sig på skolbänken och truckförarbranschen för att jag ville jobba på Nyströms Cement som ligger 500 meter från vår bostad i Rö. Jag såg framför mig hur jag skulle promenera till cementfabriken kvart i sju på morgonen, flytta lekablock i fyra timmar, promenera hem och äta lunch för att sedan återvända till trucken och flytta lekablock i fyra timmar till, med avbrott för fika klockan tre, sen gå hem och inte tänka på jobbet förrän nästa dag. Vilket drömjobb! Jag till och med anmälde mitt intresse till VD:n på cementfabriken, men han log bara ett snett leende varpå han replikerade att de inte hade några vakanser. Cementfabrikören antydde dessutom att han inte trodde att jag skulle trivas där. Helt ofattbart!
   Så jag begav mig till arbetsförmedlingen i Norrtälje, där en gråmelerad tjänsteman hade fräckheten att påstå att min yrkesprofil inte passade in i deras system. Jag beordrades att söka mig till kulturarbetarförmedlingen på Söder i Stockholm. Det var bara att lyda snällt, krångla sig genom den larmande storstaden och räta in sig i ledet. Förvånansvärt snart erbjöds jag en producenttjänst på Westbergs teater, som just hade övertagit Boulevardteatern på Götgatan. Teaterns ständige producent hade nämligen huggit av sig tummen under semester-vedklyvning i Roslagen, och nästan trillat av pin på kuppen. Därpå hade läget blivit akut för teatern. Det jag inte kände till när jag tackade ja till producenttjänsten, var att ordet ”teaterproducent” inte alls betyder teaterproducent hos de fria teatergrupperna. Det betyder rätt och slätt säljare av teaterföreställningar. I mitt tidigare teaterliv hade teaterproducenten varit den viktigaste personen med det yttersta ansvaret att producera en teaterföreställning, samt se till att ekonomin fungerar, men ett jobb som säljare, nej det var inget för mig. Det närmsta jag kom produktionen där var när jag åkte in en ledig lördag och köpte blommor som jag gick upp med på scenen under applådtacket och delade ut till skådespelarna. I övrigt satt jag på ett kontor på Mosebacke och ringde till skolor, som i bästa fall bokade några föreställningar. Trots en trevlig chef i Roger Westberg och bra arbetskamrater kröp det i hela kroppen av saknad efter det som jag såg som teaterproducent.
   Av någon anledning fick jag nys om att Proscenia, som drev Göta Lejon på Götgatan och Maximteatern på Karlaplan, sökte en produktionsledare till musicalen ”Avenue Q”. Jag kände på mig att detta var min tekopp, och fyllde i ett ansökningsformulär. På blanketten stod det bland annat att de ville ha ett foto på den sökande. Jag kände inte för att skicka en bild på en halvgammal, mullig tant, så jag skrev bara att jag var tillräckligt snygg för att jobba bakom kulisserna. Jag blev inbjuden till anställningsintervju och trots att jag gick fel och kom för sent till intervjun, fick jag jobbet. Uppdraget var i projektform och innebar att jag skulle hålla i produktionen fram till premiär, i det här fallet under fyra månader. Men jag kaxade till mig och sa att om jag lämnar mitt jobb på Boulevardteatern, måste jag veta att jag får jobba i minst sex månader, alltså hela första säsongen av ”Avenue Q”. Till och med det fick jag igenom. Jag fick två arbetsplatser, först en på Göta Lejon och sedan en på Maximteatern.
   Nu hade jag hamnat i privatteatrarnas finrum, men ack, ack, ack vilket turbulent produktionsbolag det var som drev de två teatrarna på den tiden. Konkurserna hade avlöst varandra, men på något underligt sätt hade ägarna rest sig, rekonstruerat företaget och satsat stort om och om igen. Rollen som produktionsledare var egentligen som klippt och skuren för mig, men på arbetsplatsen härjade några hysteriska personer som drev mig till vansinne mellan varven. Hade det inte varit för världens bästa skådespelargäng och den otroligt bra musikalen ”Avenue Q” hade jag aldrig pallat.
 
Här har produktionsgänget och artisterna i "Avenue Q" samlats för programfotografering.
Jag står i mitten och är övertänd eftersom jag försöker få alla att se glada ut på en och samma bild.
Vi är många i teamet, alldeles för många. På bilden saknas dock fem musiker och en musikalisk
ledare. På nästan varje post utom bland skådespelarna (där det verkligen hade behövts) hade man
dubletter. Det var två regissörer, två regiassistenter, jag hade en helt överflödig assistent o.s.v.
Naturligtvis var det inget jag hade med att göra. De var tillsatta innan min entré i projektet.
Vare sig förr eller senare har jag skådat ett resursslöseri som detta.
Foto: Peter Knutson
 
   Projektet led mot sitt slut, det hade varit jobbigt att stå i skottgluggen mellan skrikande chefer och ägare, men jag ville ändå gärna hitta ett nytt projekt att jobba med just på den fina lilla Maximteatern. Ledningen sökte med ljus och lykta efter lönsamma uppföljare och jag tänkte så det knakade, föreslog bland annat vår allsångsföreställning från Laholm och pratade med Barbro ”Lillbabs” Svensson som var intresserad av att medverka. Jag hade även andra förslag, men inget föll dem riktigt på läppen. Nicke hade då suttit en kväll med Bosse Parnevik på en pubafton med Stallbröderna och Bosse hade berättat att han hade planer på att sätta upp en enmansföreställning som skulle sammanfatta hans scenkarriär. Bosse hade varit i kontakt med Scalateatern som har fyrahundra platser, men då föreslog Nicke att han skulle prata med mig om Maximteatern som har femhundra platser. Mitt i natten väcktes jag sedan av Nicke som berättade entusiastiskt om detta för mig. Redan dagen därpå ringde jag upp Bosse, som hade tänt på idén. Jag sammankallade till ett möte på teatern, det dukades upp med go´fika. Parnevik och hela teaterns stab kom. Det blev ett lyckat möte, alla var nöjda. Inte minst jag som tog för givet att jag hade säkrat upp ännu ett år på Maximteatern. Mina chefer gnuggade girigt händerna och orden ”kommande kassasuccé” pyrde på allas läppar.
   ”Avenue Q” var slut, och med det min projektanställning. Bosse Parnevik kontrakterades och skulle inta scenen nästa säsong. Jag blev kallad till ett möte med mellanchefen. Han tackade för den tid som varit och sa att de inte behövde någon produktionsledare till ”Parneviks Gubbröra” och sen var det inte mer med det. Jag trodde inte mina öron! Vilket svek! Gubbröran blev en veritabel succé och spelades för fulla hus i ett par säsonger och jag hade räddat jobben åt några av mina kollegor.
   En liten revansch fick jag några år senare då Bosse ringde upp mig och undrade om jag ville lägga en Sverigeturné med hans ”Gubbröra”. Det hade jag gärna velat, men just då jobbade jag heltid på en annan teater och kunde tyvärr inte tacka ja. Ytterligare ett par år senare när jag var mellan frilansuppdrag hade Nicke återigen träffat Bosse på Stallbröderna och nämnt att jag var ledig. Dagen därpå ringde Parnevik upp mig och den här gången ledde samtalet till att jag tackade ja till att lägga Bosse Parneviks allra sista turné. Det blev en mycket framgångsrik turné med premiär i mitt gamla Värnamo och fullsatt på alla teatrar han besökte. Så lite plåster på såren fick jag så till slut.
 
Varje gång jag har träffat Bosse sedan turnén av "Parneviks Gubbröra" som
jag la, påminner han om att vi har inte haft någon avslutningsfest. Här är vi på
ett kalas i Åkersberga i augusti 2017 och då bestämde Bosse att detta var vår
avslutningsfest. Och trevligt hade vi. Vi firade även den gemensamme vännen
Christer Ottossons 75-årsdag.
 
   Under mellantiden hann jag med att uppleva både det ena och det andra inom showbusiness. Till exempel jobbade jag som skivbolagsdirektör med tjusigt kontor i Gamla Stan. Jag producerade ett par jazzalbum och var i full färd att jobba med Bengan Jansson när jag fick nog av skivbolagsägarens psykopatiska beteende, dels på jobbet, men jag såg också hur han misshandlade sin fru. Jag kunde inte hålla mig, så slutligen gick jag till honom och sa min mening varpå jag blev uppsagd med omedelbar verkan. Det var en lisa för själen att slippa arbetsplatsen, men väldigt tråkigt att jag inte fick färdigställa Bengans album. Sedermera har jag suttit vid två tillfällen i förhör på Sollentuna polisstation och vittnat mot skivbolagsdirektören som för övrigt redan tidigare var känd för polisen och hade varit dömd för misshandel av sin förra fru och burit fotboja. Han skildes även från den frun jag hade sett misshandlas och jag blev kallad att vittna i tingsrätten, men dagen före rättegången gjorde han upp i godo med exet.
 
Den första skivan jag producerade var med pianisten och låtskrivaren Anna Nygren.
Foto: Carrie Nygren

   Att frilansa och gå från projekt till projekt som jag gjorde var både spännande och jobbigt. Mellan mina externa projekt lyckades Nicke övertala mig att regissera ett antal föreställningar. Det blev några mindre revyer med många föreställningar. En revy med Nicke i alla rollerna, en andra med Johannes Brost, Anna Ploby, yngste sonen Simon och Nicke, samt en tredje med Anna och Nicke. Dessa smårevyer spelades med tämligen stor framgång i Bibliotekets hörsal i Täby.
 
Nicke är stjärna i Täby, inte singel men väl ensam på scen i just denna revy.
 
   Därefter satte jag upp en kortlivad sommarrevy på Panget i Bergshamra med Pernilla Parzsyk, Simon och Nicke, vilken omarbetades med samma gäng, till en julshow som vi framförde på Restaurang Havspiren i Norrtälje.
 
 
Det var mysigt att jobba med sonen Simon Wagemyr i detta projekt. Han
kom in som en frisk fläkt tillsammans med rävarna Pernilla Parszyk och
Nicke Wagemyr.
 
   Slutligen regisserade jag en Strindbergsföreställning som bestod av en monolg om Strindbergs sista tid i livet samt Strindbergs enaktare ”Den starkare”. Nicke spelade Strindberg och hade även skrivit manuset till monologen. Pernilla Parszyk och Carina Perenkranz spelade kvinnorna i ”Den starkare”. Den gick flera föreställningar på gamla konstmuseet i Norrtälje, som lunchteater i Täby och Vallentuna, vi gästade Pygméteatern i Stockholm flera kvällar och gjorde även en avstickare till Scandiateatern i Norrköping. Ett intressant projekt som gärna skulle fått pågå i all oändlighet bara man hade orkat sälja in det. Föreställningen hade passat perfekt att spela på högstadie- och gymnasieskolor i samband med litteraturundervisningen.
 
Carina Perenkranz, Pernilla Parszyk och Nicke Wagemyr fotograferas av mig
inför premiären av "Enslingen i Blå tornet och Den starkare", en föreställning att
vara stolt över.

   Av någon anledning hamnade jag i två omgångar i den vackra kulturstaden Sundsvall. Under ett år pendlade jag till Dröse & Norberg som driver turnerande teaterverksamhet. De spelar mycket fars samt har hand om artistunderhållningen i flera semesterbyar bland annat i Kneippbyn på Gotland. Vid ett annat tillfälle regisserade jag en stor uppsättning för teater Soja som handlade om Sundsvalls historia under två eror. Ett mycket ambitiöst projekt som spelades med stor framgång på Sundsvalls fina gamla teater.
 
Här är gänget jag jobbade en hel del med på Dröse & Norberg i Sundsvall.
Överst: Malin Larsson och Göran Gillinger.
Mitten: Nicke Wagemyr, Johannes Brost, Carina Lidbom och Lasse Brandeby.
Nederst: Regina Lund, Fredrik Hallgren, Anna Ulrika Ericsson och Linus Wahlgren.
Foto: Peter Knutson

   Komisk nog fick jag även ett uppdrag av den kultursnåla kommunen Täby. Det gällde en utredning om på vilket sätt Tibble Teater borde upprustas och brukas. Något som alltid har legat mig varmt om hjärtat och som jag önskar hade skett medan jag själv var teateraktiv i Täby. Jag gjorde min utredning och det blev en viss förbättring på teatern, men än en gång visade Täby kommun prov på att de helst inte vill lägga två strån i kors för att utveckla kulturlivet. Detta trots att Täby nu har en passionerad ordförande i kultur- och fritidsnämnden, Robert Stopp, som gör sitt yttersta för att få till förbättringar och i viss mån lyckas han. Men ingen kan väl påstå att det är enkelt att förflytta berg.
 
Frilanslivet inom teater var intressant och ibland lustfyllt, men sällan en dans på rosor.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0