Minnenas album! Del 69.

Barnen blev ansvarsfulla vuxna till slut, trots allt!
 
Hela vår familj fastnade på bild den 16 december 2017 när vi firade lillejul tillsammans
i Röska Palatset.
Överst från vänster: Simon, Albin, Patrick, Samuel, jag och Nicke.
Nederst från vänster: Elin, Mimmi, Ludvig, Madeleine och Poppe.
Foto: Elins pappa Arne Jonzon
 
Det vi inte hann lära våra barn om vett och etikett verkar de ha snappat upp på egen hand. De döptes och konfirmerades av bara farten, men fick knappast med sig någon barnatro hemifrån, för den hade vi själva tappat på vägen. Vi predikade dock tron på Den gyllene regeln ”Du ska vara mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig” och FN:s allmänna förklaring ”Alla människor är lika mycket värda”. De exakta formuleringarna kanske inte fastnade hos dem, men andemeningen i respektive ordalydelse verkar de ha tagit med sig ut i livet.
   Eftersom Nicke och jag teaterarbetade väldigt mycket under barnens uppväxt hade vi stort behov av barnpassning. De mest betydelsefulla i genren var mormor Vivian och morfar Sigurd, som bodde i Värnamo men kom till Täby och hjälpte oss under de intensiva perioderna innan nyårsrevyernas premiärer. Under resten av året var det Camilla som tog hand om barnen i flera år och sedan kom hennes uppföljare Therese som också stannade i åratal. De två blev förutom mormor och morfar, de viktigaste personerna för familjen under småbarnsåren. Vi hade några udda personer dessemellan, men det var Vivian, Sigurd, Camilla och Therese som verkligen fick oss att känna trygghet. De lagade mat, ritade, lekte, läste sagor och nattade de små liven. När Albin och Simon kände sig för stora för att ha barnvakt (det var Therese då) ändrade vi hennes titel till ”läxhjälp” och höjde lönen något. Det fungerade finfint ända tills vi kom hem en dag, och i stället för att Therese satt med barnen i knäet, satt Therese i Albins knä. Inte för att det såg oanständigt ut, men vi insåg då att våra tonåringar kanske var stora nog att ta hand om sig själva på kvällarna.
   Att ha en mamma och pappa som arbetar med ett litet familjeföretag måste vara en utmaning för barn. Man arbetar knappast deltid eller heltid, utan alltid. Detta fenomen känner säkert många småföretagare igen sig i. En fördel är naturligtvis att man själv kan välja att göra barnen delaktiga i arbetet så fort de är stora nog att utföra olika sysslor. Våra barn jobbade i teatergarderoben tidigt, jag minns att Simon var så liten att han släpade herrarnas ulstrar i golvet och någon kund kverulerade, men då lärde jag Simon att bära plaggen med bägge händerna, så som man bär en baby, sedan gick det bättre. Barnen sålde program och teatergodis eller körde följe-spot och verkade tycka om atmosfären i och runt teatern. De förstod också tidigt att all rekvisita måste ligga på sina exakta platser bakom scenen och att man inte får röra något, vilket ibland kunde vara väldigt svårt. Tänk er att inte få köra Björnes radiostyrda snigel som står där rakt framför näsan på en, eller att inte få busa iklädd en hunddräkt med lång päls. Men sån’t tog de igen senare i livet. Deras utklädningsförråd var betydligt större än andras, närmare bestämt tvåhundra kvadratmeter.
   Vi hade ett öppet hem, ständigt fyllt av barnens kamrater. Till att börja med mest Albins vänner. Det tog ganska många år innan Simon hittade egna vänner, men Nicke och jag var stenhårda och krävde av Albins kamrater att de skulle vara snälla mot Simon eftersom han också bodde i huset, även om han var liten och odräglig i deras ögon. Detta fungerade utomordentligt och än i dag upplever vi hur Albins gamla vänner hyser tillgivenhet för Simon när vi råkas tillsammans. När Simon senare började ta hem vänner var det en brokig skara som dök upp på vår tröskel, men vi var glada att Simon till slut hade hittat egna vänner, samtidigt som vi fick lära oss en hel del, inte alltid positiva saker. Men då fick vi nytta av vår övertygelse om innebörden av Den gyllene regeln och FN:s allmänna förklaring. Senare blev några av dessa kamrater de viktigaste personerna för Simons väl och ve, vilket i dag fyller våra själar med tacksamhet och värme.
   Skolan var ett annat kapitel. Albin är en glidare och lyckades ta sig igenom lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet på sin charm och som klassens clown. Värre var det med kunskaperna. När han gått två år på gymnasiet och ville byta inriktning från barnskötarprogrammet på Åva Gymnasium till Täby mediagymnasium, kopplade vi in det tunga artilleriet. Albin behövde läsa in de ämnen han saknade, så vi hyrde in en privatlärare som satt en varm sommar i trädgården och fick honom att plugga. När Albin blev överhettad hoppade han och läraren i poolen och lekte en stund, sedan fortsatte kunskapslyftet. Där någonstans lossnade det för Albin. Under resten av gymnasietiden körde jag ändå stenhårt och pushade honom genom att plugga tillsammans med honom för att han inte skulle tappa sugen. Jag hade gett mig tusan på att han skulle gå ut gymnasiet med både kunskap och behörighet till högre studier.
   Vad det gällde Simon var situationen helt annorlunda. Han tog till sig kunskap från början, men skolan och framför allt hans lågstadielärare var inte rustad för en elev med Simons livliga sinnelag. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om detta, men får svår hjärtklappning av ilskan som väller upp, och nöjer mig med vetskapen om att dessa artonhundratalsfasoner håller på att försvinna från skolväsendet. Slutligen gick Simon ut Fryshusets rocklinje med utsökta betyg i alla ämnena. Men gissa om jag hade legat i för att få detta till stånd. När det var dags för honom att sjunga studentsången, plockade jag fram min egen gulnade studentmössa och lät sy upp ett nytt sammetsband att sätta runt mössan, med texten ”Finnvedens gymnasium 1971 – Täby Mediagymnasium 2001 – Fryshuset 2004”. Jag tyckte faktiskt det kändes som om jag hade tagit studenten tre gånger då.
   Vi firade Albins och Simons studenter som vore de tilldelade Nobelpris. I stället för att ungdomarna skulle bege sig ut och festa i Stockholmsnatten, arrangerade vi jättepartyn i Villa Villekulla. Under Simons studentfirande bjöd han dessutom på en konsert tillsammans med sitt band som de startat i Fryshuset. Musiken var ganska hård, men mormor Vivian och morfar Sigge satt på första parkett med öronpropparna väl intrycka och lyste av stolthet.
   Vi har firat mycket hemma hos oss. Det har blivit stora fester när Nicke och jag fyllt jämnt, men vi har även haft festliga barnkalas, många poolpartyn och varit allmänt sociala. På Albins 18-årsdag bestämdes det dock att han bara skulle bjuda in sina tio bästa vänner till trerättersmiddag. Som en markör att han blivit myndig, skulle det dessutom bjudas på vin och öl. Nicke och jag stod som värdar för kalaset och Albin fick inte visa sig i köket eller i vårt stora rum under preludierna. Vi ville överraska honom med ”Albins salonger” typ ”Wallmans salonger”. Granntjejen Elin som var en av Albins bästa vänner hjälpte till under förberedelserna. Och nog blev Albin överraskad när han kom till partyt. Elin hade hängt upp en stor skylt som basunerade ut ”Albins salonger”, vi hade ljussatt en spelplats, dukat bordet med linneduk, blomster och bästa porslinet. Nicke och jag var klädda som servitörer. När Nicke sedan svidade om till vit smoking och började underhålla med sång mellan rätterna trodde vi att Albin skulle sjunka genom golvet av pinsamhet, men det gjorde inte hans vänner. De tyckte det var toppen och efter ett glas vin slappnade Albin också av. När taffeln bröts drog vi ner en stor skärm och sparkade igång karaoke. Därefter lämnade vi föräldrar festen och gick in till grannarna på middag. Flera timmar senare stod vi på grannarnas övervåning och kikade in i vårt hus. Då såg vi att ungdomarna fortfarande höll på med karaoke. Vilket oförglömligt artonårskalas!
   Härmed vill jag återknyta till vårt stora kostymförråd som oftast skänkte glädje, men minst en gång trubbel, som när Simon nyligen hade tagit körkort och fått låna min bil. Det var Halloween och han gav sig ut i Roslagsnatten, iklädd tidigare nämnda hundkostym. På hemvägen fick en polispartull upp spår på ekipaget och följde efter. När Simon parkerade utanför Villa Villekulla vittrade polisen full pott. Klockan var strax efter midnatt, och kan ni tänka er, den stressade bilägaren, alltså jag, hade missat att betala bilskatten som gick ut klockan tjugofyra. Ordningsmakten hade tydligen bättre koll på rådande skatteläge än jag, så nu drogs det troligtvis slutsatser i polispiketen, om en potentiell fyllehund bakom ratten i en stulen bil. Vederbörande poliser valde således att bete sig alltför självsäkert när de haffade ”brottslingen” på bar gärning. Vilken nesa för konstaplarna när de fann en nykter yngling bakom ratten i sin mammas bil på sin egen adress. Visserligen var pojkvaskern maskerad till hund, men ändå. I stället för att bjuda på ett leende och be om ursäkt för sitt dryga beteende, skickade snuten en syrlig hälsning till mamman att hon nog borde betala bilskatten i tid nästa gång. Några dagar senare kom böterna som ett brev på posten.
   Det är med stor glädje jag konstaterar att våra barn trots allt har lyckats växa upp till rekorderliga personer. Albin har försörjt sig som musikproducent och DJ under större delen av sitt yrkesverksamma liv och gör så fortfarande. Han har rest i flera världsdelar och spelat på festivaler och klubbar, men den mesta tiden spenderar han i sin musikstudio på Söder där han skapar, nio till fem, måndag till fredag. Han producerar även musik tillsammans med sin fru Mimmi som nu börjat sälja stort bland annat i Holland. Mimmi-kärleken tog Albin till Hammarby Sjöstad, alldeles för långt bort tycker jag, men å andra sidan flyttade jag också långt från mina föräldrar. Mycket längre faktiskt, så jag kan väl inte klaga. Dessutom ligger vi oftast över när vi hälsar på hos varandra och det ger en extra dimension av närhet.
 
Den 8/8 2015 gifte sig Albin och Mimmi efter 8 år av kärlek. De befäste åttan som
evighetssymbol och bjöd på bröllopsfest i storslagen miljö ute på Fredriksborg i Värmdö.
Ceremonin ägde rum på bryggan med somrig skärgård som fond.
Foto: Lisa-Marie Chandler

   Lillebror Simon är också en musiker av rang, dock mest på hobbynivå som sångare och trummis i olika band. Han försörjer sig däremot som datanörd, vilket är mycket mer lukrativt. Storebrors fall undantaget. Simon har hittat kärleken i Elin, OBS inte Albins kompis Elin, utan en annan som är cirkuspedagog. De är sambor på Biblioteksgången i Täby. Påpassligt nog passade Simon också på att köpa en lägenhet på Gran Canaria 2015, samtidigt som vi. Det var dagen innan min 65-årsdag. Simons lägenhet ligger vägg i vägg med vår, vilket ger oss möjlighet till fördjupat vuxenumgänge när han och vi semestrar där samtidigt.
 
Elin bär Simon på sin rygg medan Simon trixar med en "Devilstick". De här två clownerna
verkar sitta inne med den magiska konsten i hur man trollar fram starka kärleksband.
Bilden är tagen under ett event med Clowner utan gränser 2016.
Foto: Anna Hagvärn

   Bonussonen Patrick har i ordets alla bemärkelser varit en bonus för mig och familjen. Under skolåren var han gärna hos oss under loven, sedan har han kommit och gått som han velat, vi har firat jular och födelsedagar tillsammans och han har funnits där som en storebror för Albin och Simon att se upp till. Han bodde hos oss på heltid under en period mellan lägenheter, annars har han klarat sig genom livet på egen hand. Och mer än så. Han och hans fru Madeleine har skänkt oss två fullständigt sagolika barnbarn i Samuel och Ludvig. Den lilla familjen Wagemyr bor i Näsbypark, bara tre och en halv mil från Nickes och min oas i Rö, så vi får glädjen att rå om våra små liv lite titt som tätt. Några månader om året, när vi flyr det svenska vintermörkret och vistas i vårt krypin med täppa och vidunderlig utsikt på Gran Canaria, för att få upp värmen, kommer barn och barnbarn gärna på besök och livar upp tillvaron ytterligare.
 
Patrick och Madeleine har älskat varandra sedan långt före millennieskiftet. Kärleken
befäste de 2005 i ett romantiskt bröllop, barfota på en strand i Mauritius.
 
Första barnbarnet Samuel på svampplockningsexpedition med farmor i de Röska skogarna
sommaren 2016, då han var nio år.
Foto: Farmor Marianne
 
Andra barnbarnet Ludvig är en våghalsig krabat som gärna klättrar mot högre höjder.
Här på farmors och farfars grannes gärdsgård i Rö sommaren 2016, när han var fyra år.
Foto: Farmor Marianne
 
   I övrigt framlever jag numer min vardag tillsammans med Norwich Terriern Poppe Pavarotti, många goda grannar samt vänner från livets alla skeden. Vandring, yogapass och styrketräning har blivit viktiga ingredienser för mitt välbefinnande. Teaterbesök, svampplockning och skrivandet är grädde på moset. Men framför allt är det den dagliga samvaron med Nicke som gör att jag inte tillåts ha tråkigt en enda sekund. Visst ryker vi ihop så gnistorna yr då och då, men det kryddar mest upp tillvaron. Maken och jag är trots allt rörande överens om att ingen mer än vi själva kan göra våra liv till en succé, så det jobbar vi oavbrutet på.
 
Nicke och jag, ett strävsamt par, på Ålandsfärjan 2016.
Foto: Marianne Hamring
 
Vår bästa tid är nu.
 
 

Kommentarer
Postat av: Ankan

Åh - vilken härlig sammanfattning av en stor och finfin familj! ❤️

Svar: Tack Annica. Ja nu närmar det sig slutet med stormsteg. :)
Marianne Tedenstad Wagemyr

2017-12-31 @ 00:25:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0