Minnenas album! Del 63.


Det räckte inte med enbart luft under vingarna!
 

Bristol actors och Apolloteatern samproducerade seriösa
teaterstycken på engelska under alla år, men vi drygade också
ut kassan med Music Hall. Elsie, Mia och Nicke stod i baren före
föreställningen och i pausen. Även publiken kom i tidsenlig klädsel.
 
   Innan allt blev klart med teaterflytten från Näsbypark Centrum till Täby Centrum uppstod en märklig tomhet. Jag upptäckte att jag saknade allt i Näsbypark, inte bara teatern och ruljansen runt föreställningarna, utan damen på banken som räknade våra dagsintäkter, bagaren på konditoriet där jag köpte färskt bröd varje dag och inte minst saknade jag Gunnar på reprot som gjorde plåtarna till affischer och program. Dessa personer, förutom våra medarbetare på teatern, ingick i det som tillhörde det dagliga livet. Mental stiltje uppstod när vi stängde teatern i Näsbypark. Men nya vindar blåste. Flytten gick så småningom till Täby Centrum och den fräscha lokalen som skräddarsyddes efter våra behov och önskemål. Allt gick som på räls fram till den splendida invigningen, hösten 1994. Våra fasta medarbetare Elsie och Mia kom tillbaks till oss och vi fylldes av härlig teaterenergi.
   Snart visade det sig dock att det trots allt blev näst intill omöjligt att utveckla den konstnärliga verksamheten. Vi hade behövt väsentligt större resurser än de vi kunde uppbringa. Kostnaderna för stigande hyra och löneökningar som vi följde enligt teaterförbundets rekommendationer blev för tunga för vår verksamhet. Det räckte inte med nästintill fullsatta salonger. Vi höjde biljettpriserna för vuxenteater, men på barnteatersidan var smärtgränsen redan nådd. Visserligen lyckades vi sälja in fler uthyrningar i Täby Centrum än vi hade gjort i Näsbypark, till företagskonferenser, centrumbutikernas morgonmöten och kulturella verksamheter, men pengarna som kom in därifrån stod fortfarande inte i paritet med vad vi hade behövt. Täby kommun hade förvisso bidragit med kostnaden för de nya salongsstolarna och våra sponsorer hade möjliggjort mycket, men framför allt hade vi satsat eget kapital. När det kom till kritan var inte debet och kredit på vår sida.
   Kulturförvaltningen ville inte vara med på tåget. Vi för vår del ansåg att just kulturförvaltningen borde jubla över det utökade teaterlivet vi bidrog med i kommunen. Enligt initierade källor ansåg tyvärr inte vissa tjänstepersoner i beslutsfattande positioner på kulturförvaltningen detsamma. Vi fick höra ryktesvägen att de inte tyckte om konkurrensen med kulturförvaltningens egen verksamhet. Tja, med tanke på vad vi producerade och på vårt årliga besöksantal i jämförelse med kulturförvaltningens utbud och besöksantal, kan man kanske förstå att det kunde kännas kränkande.
   Under tre otroligt hektiska år i Täby Centrum, producerade vi barnteater, revyer, komedier, thriller och musikprogram. Konceptet ”Måndagskväll på Apollo” med gästspel tog vi också med oss från Näsbypark. Vi bjöd även på engelsk teater och Music Hall med Bristol Actors samt balettgästspel med premiärdansaren Nicholas Johnson från Royal Ballet i London. Vi introducerade lunchteater, där korta föreställningar följdes av sopplunch på någon närliggande restaurang med mera med mera. Repertoaren var fullspäckad.
 

Under Täby Centrumtiden inledde vi samarbetet med Anna Ploby, som kom
att sträcka sig över många kreativa revyproduktioner. Jan och Mia tillhörde
då vår kärntrupp sedan flera år tillbaka.
 
Premiärdansaren Nicholas Johnson från Royal Ballet i London kom till
Apolloteatern och spelade "Nijinsky in Death of a Faun".
 
Jag gav mig det stora nöjet att regissera Suzanne Ernrup och Göran Thorell
i vår uppsättning "Lyckliga Skitar", där även eminenta Mia och Nicke ingick i
ensemblen.
 

Mia och Anders Sundquist höll publiken på halster i thrillern "Hotet",
så även Nicke.
 
Bra barnteater var ett av Apolloteaterns signum. Här Johan Pettersson och
Mia i den tredje uppsättningen av "Ståmatålmannen".
Nicke spelade självaste Ståmatålmannen.
 
   Vi höll som alltid benhårt på hög kvalité och de verkliga ljusglimtarna under hela vår verksamhet var alla fantastiska skådespelare och övriga som medverkade i vårt skapande. Vi lyckades få teatertörstande norrortsbor att hitta till Apolloteatern i Täby Centrum. Det hjälpte tyvärr föga mot dränaget av teaterskaparnas kraft och ekonomi.
   Efter tio produktiva år med fast scen först i Näsbypark och sedan i Täby Centrum trädde den bitterbleka sanningens stund in i Nickes och mitt teaterliv. Vi hade gjort allt som stod i vår makt för att förhindra en nedläggning men vi insåg att det inte höll. En av våra fans, Maria Kihlgren, blev utom sig av förtvivlan när hon hörde att vi skulle lägga ner verksamheten och startade en namninsamling. På två veckor fick hon ihop 3000 namnunderskrifter, tydligt nedplitade med adresser och telefonnummer till var och en av dem som hade skrivit under. Detta enbart med hjälp av mun-mot-mun metoden, långt innan sociala medier fanns att tillgå. Vilken bravad! Men det bet inte på Täby kommuns beslutsfattare, som vid denna tidpunkt la all sin kraft på att satsa på att bli den svenska kommunen med lägst skatt – och de lyckades.
 
Sista produktionen i Täby Centrum blev revyn "Apollo 13" 1997. Då reste
vi en futuristisk gravsten över Täby, till tonerna av "Killing me softly" med
specialtext om alla nedskärningar i Täby kommun.

   Egentligen var det kulturförvaltningens avslag på 50.000 kronor för att skapa en ny barnteaterföreställning som gjorde att luften gick ur oss. Det kan låta som en petitess, men det var det som var droppen. Så med stor sorg i våra hjärtan plockade vi ner skylten. Vi förhandlade bort ett par månadshyror och kommunen tog över lokalen. En av de sista dagarna innan vi skulle lämna teatern kom en kommunal tjänsteperson över till oss och inspekterade lokalen. Vi höll då på att rigga ner teaterbelysningen från taket. Vi hade för avsikt att tömma lokalen på allt utom stolarna som ju kommunen hade betalat. Då säger kommunaltjänstepersonen att hen vill att vi lämnar kvar scenen, "Den har ni ju ändå ingen användning för". Nickes spontana svar blev: ”Jo, vi kan använda den att elda i bastun, men om ni vill behålla scengolvet får ni det för 75.000 kronor.” Något Nicke bara drog till med, nästan som ett skämt. Men då, plötsligt fanns det spenderpengar i den kommunala kassan. Sjuttiofemtusen kronor sattes in, redan samma dag, på vårt konto. Så talande på något sätt, hur det fungerar med vattentäta skott mellan förvaltningarna. Hade vi fått 50.000 kronor för att starta nästa barnteaterproduktion hade Apolloteatern kanske överlevt och kommunen sparat 25.000 skattekronor.
 
Slowmotiondansaren Felix Lancelot var en av våra hyresgäster på teatern
i Täby Centrum när han satte upp sin dansteaterproduktion "Love out of Time".
Nicke och Camilla Kretz m.fl. ingick i ensemblen.

   Täby kommun nyttjade teatern under en kort tid som extern konferenslokal innan SF Bio tog över och inredde två biosalonger i vårt skötebarn. Då bröts det dyra scengolvet upp och kastades på tippen. De fina salongsstolarna byttes ut mot biofåtöljer och ”våra” stolar hamnade i ett fuktigt källarlager. Nicke frågade kommunledningen lite försiktigt om vi kunde få använda dem i vårt jättestora kostym- rekvisita- och dekorlager. Där fanns det plats att göra en liten teaterlokal, men ack nej. Kommunen valde att låta stolarna mögla.


Bitterheten knackade på dörren.


Kommentarer
Postat av: Ankan

Som alltid lika underbart att få ta dig i hand och följa med på dina minnespromenader!! Mindre underbart är Täby kommuns agerande... Älskade den där lilla teatern och att få arbeta där! 😍

2017-05-23 @ 20:06:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0