Minnenas album! Del 67.

Somrarna i Laholm och Mellbystrand!
 
Johannes och jag var hett stoff för de lokala tidningarna när vi
producerade sommarteater tillsammans. Här har chefredaktören
på Laholms Tidning till och med kavlat upp byxbenen och vadat
ut i havet för att plåta oss.

Johannes Brost, say no more. Jo, jag ska faktiskt säga en hel del om honom. Han kom med i vår Nalenrevy på ett bananskal. Hade jag inte funnit mig direkt när Kjelle Bergqvist ställde frågan om vilka mer jag tänkt skulle medverka på Nalen, hade resten aldrig hänt. Men så är ju hela livet - en räcka av orsak och verkan. Orsaken Johannes hade verkan som en stormvind.
   Johannes är mestadels lättsam, och så är det inte mer med det. Det bör tilläggas att han har en timing i repliken som är få förunnad, och enligt mig är han en underskattad skådespelare när det kommer till drama. Då år 2000, var han mest ”Joker” med hela svenska folket. Han deltog i alla 318 avsnitt av tv-serien Rederiet. Johannes var folkkär, men hade knappast visat sin fulla kapacitet som skådespelare där. I kölvattnet av Rederiet blev det mycket "Stand Up" på krogar runt om i landet, vilket inte ökade hans trovärdighet som seriös skådespelare. Tidigare i sin karriär var Johannes mest känd för att ha spelat komiska filmroller, gjort farser på privatteatrar, varit programledare på SVT Nöje, men mindre känd för sina seriösa rollgestaltningar på Stockholms- och Malmös stadsteatrar. För den breda massan var och förblev han ”Joker” i Rederiet under många år, med ett icke fläckfritt förflutet, vare sig i privatlivet eller i skådespelarbranschen. Man kan fråga sig hur han lyckades komma tillbaka till de mer dramatiskt ansedda rollerna, men det är en fråga som är lätt att besvara när man väl har upplevt hans kompletta teatrala kapacitet.
   Tillbaka till Nalen. Den tidigare omskrivna och sedermera nerskrivna revypremiären med Nicke, Annica, Anna, Johannes och Kjelle var avklarad och spelperioden hade tagit vid. Där i logeavdelningen under jord trängdes vi före och efter föreställningarna och under pauserna. Elsie och hennes syster Desirée Nyman råddade med kostym och rekvisita, skådespelarna bytte utstyrslar, musikerna bytte ackord, jag sprang mest i vägen, hela gänget drack kaffe och pratade i mun på varandra. En pratade mer än oss andra och det var Johannes som tyckte vi skulle spela sommarrevy på Laholms Teater. Den idén ville han att alla skulle tända på, men framför allt jag, för han insåg att det var jag som fick allt i rullning.
   Men först lite bakgrund för att förstå Johannes idoga prat om Laholm. Johannes hade växt upp tillsammans med sin mor, tillika den legendariska skådespelerskan Gudrun Brost. Gudrun ägde en dynstuga i Mellbystrand där hon och sonen, samt Gudruns excentriska vänner inom dåtidens kulturelit, kamperade om somrarna. Som vuxen och under Rederiet-tiden blåste dock nya vindar för Johannes. Han levde familjeliv tillsammans med sambon My, sonen Tom Oliver och dottern Ella. Johannes hade ärvt dynstugan och även utökat sitt revir genom att skaffa en sommarstuga, så hela familjen kunde spendera sin fritid där. Även Johannes äldre döttrar Joanna, Sissela och många kära vänner, välkomnades i den mysiga stugan.
 
 
   Mellbystrand ligger i Laholms kommun och kommunledningens toppar var mycket stolta över sina kända invånare. Som bevis på detta hade man tidigare utsett deckarförfattaren och dåvarande domaren i ”På spåret” Björn Hellberg till ”Hedersmedborgare nummer ett” i Laholms kommun och döpt gatan han bor på till Hellbakken. När Johannes senare fyllde femtio utnämndes han till ”Hedersmedborgare nummer två” och en gångväg till det allom kända nakenbadet i Mellbystrand namngavs till ”Brosts stig” för att ära Gudrun och Johannes. Gudrun hade varit en frekvent besökare på nakenbadet under 1940 och -50 talen, huruvida Johannes följt i hennes fotspår vad det gäller den saken förtäljer inte historien, men ”Brosts stig” leder fortfarande till nakenbadet.
 
En välmående Johannes poserar vid vår pool i Skarpäng.
Foto: Desirée Nyman

   Vid tiden för vår Nalenrevy med Johannes och Kjelle, hade Laholms kommun nyligen renoverat sin fina lilla teater som ligger vid Hästtorget. Precis som på Nalen i Stockholm, hade Laholms teaterlokaler återskapats till sitt ursprungsskick. Redan i mitten av 1930-talet hade Johannes mamma gjort sin scendebut som primadonna i lokalrevyn där. Nu glänste teatern åter i sin fulla Art Decor-prakt, men verksamhet saknades. Kommunen ville se tiljorna beträdas av nya aktörer, varpå Johannes hade tillfrågats. Herr Brost som aldrig står svarslös, såg då en möjlighet att presentera Apolloteaterns Nalenrevy.
   Så hände det sig att Laholms kommuns kulturnämnd och utvalda personer från dess kulturförvaltning bevistade en kulturkonferens i Stockholm. Samtidigt i en loge på Nalen pratade Johannes oavbrutet med mig och ensemblen, om hur fantastiskt det skulle vara att spela sommarrevy på Laholms Teater. Jag var tveksam till hurvida vi skulle få ihop ett sådant projekt, men ett möte med Laholms kulturbärare, Johannes, Kjelle och mig bokades i alla fall in i en hotellfoajé någonstans i huvudstaden. Under det mötet avtog mina tvivel och vändes till positiv skaparlust.
 
Min skaparlust tog sig sådana oväntade utttryck att jag till och
med målade bilderna till framsidan av ett par program. Allt under
överinseende av Mia Ståhl Broborg som gett mig privatlektioner
i måleri i femtioårspresent.
 
   Johannes och jag flög till Halland första gången våren 2001. Det blev sedan ett par vårresor och ett par höstresor per år, under några år. Vårt samarbete med Laholms kommun fungerade utomordentligt bra. En stor eloge till en liten kommun! Om det var köldgrader när vi reste ner, bokades vi in på Laholms stadshotell, men så fort vädret tillät bodde Johannes i sin älskade stuga medan jag hyrde in mig i en grannstuga. Upplägget var att Laholms kommun bistod med en mindre summa pengar, men framför allt bidrog med assistens i form av tjänster som kommunen kunde utföra i sammanhanget. Kultursekreteraren Therese Ehrenborg blev vår högra hand på plats och spindeln i nätet. Det var hon som föreslog Laholmsbaserade företag som skulle kunna sponsra projektet, medan jag la min kraft på att framställa förslag och avtalsformulär för sponsringen. Allt ifrån att man kunde köpa en logga i vårt program till att man kunde stå för värdskapet en kväll och bjuda in personal och kunder. Apolloteaterns idé som Nicke hade byggt upp var att man inte sponsrade passivt utan att det var ett samarbetsavtal där sponsorerna verkligen fick full valuta för sin kultursatsning. Vi besökte sex till åtta företag om dagen. Jag hade bokat in mötena och Johannes uppgift var att agera dörröppnare. Första året skjutsade Therese runt oss så vi fick lära oss var företagen låg, sedan körde vi själva. Vilket dream-team vi utgjorde, Therese, Johannes och jag! Therese släppte av och hämtade upp oss dagarna i ända. Företagsportarna öppnades på vid gavel för Johannes, och jag gled in snett bakom. Vi fick göra rundvandringar i allt från limousintillverkningsföretag, tryckeri, kakelimportör till butiker och restauranger. Företagarna formligen jublade när vi anlände till mötena och Johannes bjöd på sig själv till hundra procent. Konferensrummen stod uppdukade med dignande godsaker. Aldrig, vare sig förr eller senare, har jag ätit så många semlor och räkmackor på så kort tid.
   Johannes tyckte att jag la in alldeles för många möten per dag, men eftersom vi bara hade några dagar på oss åt gången, gällde det att köra järnet. Nästan varje gång vi kom till ett avslut med en blivande sponsor, blev Johannes obekväm och sa att det där med underskrifterna kunde vi ta en annan gång, men jag visste ju att det var ”now or never” som gällde, alltså skrev de flesta på avtalen samtidigt som Johannes drog ett skämt. När vi sedan kom ut i bilen bråkade jag på honom om att han inte fick hålla på och nästan sabba avtalen under de sista skälvande minuterna, och han tjafsade tillbaka om att jag var alldeles för seriös. Johannes och jag kompletterade varandra, men de som träffade oss privat under de resorna tyckte vi betedde oss som ett gammalt gnatigt, gift par.
   För att få kvällarna att gå under våra sponsrings-raggar-resor, cyklade vi ofta ner till Johannes dynstuga, åt drömsill från ”Erlandssons kött och chark” och drack nubbe kryddad med Johannesört. Alternativt tände vi grillen och fick oss ett skrovmål med Erlandssons mörhängda entrecote, sparris, potatis, bearnaisesås och en fransman med bouquet i glasen. Under dessa sejourer fick Johannes mig att nästan kikna av skratt åt hans one liners. Därefter gick vi igenom dagens bedrifter och rundade av med kortspel. Visst besökte vi lokal ibland också, men det var hopplöst att få lugn och ro vid bordet, eftersom övriga gäster ideligen ville snacka med ”Joker”. Snäll som han är Johannes, fick de oftast en pratstund.
   Vårt ihärdiga arbete resulterade i fem somrar i Laholm. Vi gjorde uppehåll efter tre sommarrevyer, men kom tillbaka och satte upp en krogshow på restaurang Gröna Hästen. Därefter intog vi stadsparken och teatern en sommar, med en specialskriven allsångsföreställning. Repetitionerna de tre första åren ägde rum i vårt hus i Täby och därefter i festlokalen på Ruddammen, där Johannes med familj bodde i en härlig etagevåning. Precis som under Nalenrepetitionerna, körde vi sista veckan på plats på teatern. Då var det dygnet runt som gällde, i alla fall för mig som förutom regin skulle fixa med dekor, rekvisita, kostym, PR, skriva texter till programmet och ta emot Butta som kom ner och koreograferade, om han inte hunnit med det medan vi var i Täby eller Stockholm. Ensemblen varierade något från år till år beroende på skådespelarnas och musikernas övriga engagemang. Kjelle var bara med första året. Han behövde semester på somrarna och hade gjort tradition av att semestra i Mellbystrand. Till vår och publikens förtjusning brukade han komma upp på scenen som blomsterflicka efter finalen på våra premiärer.
   Övriga, som medverkade artistiskt under åren i Laholm, förutom Nicke, Annica, Kjelle och Johannes var, Per Eggers, Tomas Bolme, Beatrice Järås, Stig Grybe, Anna Nygren, Maria Johansson, Hansa Berg-Beijer och Jan Johansen. Vi hade även hemliga gästartister under vår krogshow och de var Lasse Brandeby, Little Mike, Janne ”Loffe” Carlsson, Björn Ranelid, Kjelle Bergqvist, Björn Hellberg och Jonas Hallberg. Alla nämnda och ingen glömd hoppas jag.
 
Annica Smedius, Nicke Wagemyr, Johannes Brost, Anna Ploby
och Kjell Bergqvist poserar inför första sommarrevyn benämnd
"Är det här man badar?".
Fotot är taget av Johannes dåvarande sambo My Jacobson
på deras balkong i Ruddammen.
 
En av mina favoritskådespelare Per Eggers deltog i andra
Laholmsäventyret "Under min badrock". Här leker han i vår pool
under en fotosession med fotografen Desirée Nyman.
 
Tokroligheterna avlöste varandra i sommarrevyerna.
 
Tredje sommren i Laholm med Stig Grybe, Beatrice Järås,
Tomas Bolme, Annica Smedius och Nicke Wagemyr. Vid pianot,
snett bakom till vänster, Hansa Berg-Beijer.
 
I brist på balett fick pojkarna rycka in. Här i tredje sommarrevyn
"Att bada eller inte bada?".
 
Fjärde sommaren i Laholm spelade vi krogrevy...
Foto: My Jacobson
 
 ...och femte gjorde vi en allsångsföreställnng med Jan Johansen, 
Annica Smedius, Johannes Brost och Nicke Wagemyr. Vi började
i Stadsparken men flyttde sedan in på Laholms teater.
Foto: Desirée Nyman
 
   Skådespelarna inkvarterades i hotellrum och stugor. De som så önskade, bjöds att ta med hela familjerna och kombinera jobbet med familjesemester. Under spelperioderna levde vi nästan som en storfamilj. Vi gick till stranden tillsammans, våra barn i alla åldrar badade och lekte med varandra, vi åt lunchpicknick vid dynstugan och Kjelle gick till glasskiosken med alla barnen i släptåg. På kvällarna revyade vi för fulla salonger och efter föreställningarna dinerade vi på hotellet, innan vi återvände till Mellbystrand och förenades med familjerna i kubbspel och lättja. Naturligtvis var det inte lika puttrigt varje dag, men det är dessa bilder som sitter kvar i minnet.
 
 
Till och med den kolorerade veckopressen tog sig tid att komma till
Laholm och gå på teater.

   Ett av de allra finaste minnena från denna tid är en speciell natt hemma hos Björn Hellberg. Björn och hans fru Inger utgör ett osedvanligt trevligt och socialt begåvat par. Förutom att de alltid kom på våra premiärer, bjöd de hem oss flera gånger. Just denna gång serverades Nattsexa. Gäster var pianisten Anna Nygren, Johannes, Nicke, jag och vårt trogna fan Björn Ranelid med fru Margareta. Natten var ljum och groggarna svala. Björn Hellberg fick alla att glimra genom sitt sätt att locka fram det bästa ur var och en. Sommarnatten fylldes av ljuv musik och litterära framträdanden. Minnen från teater-, litteratur-, och tennisvärlden ventilerades. Inget prat i mun, utan som med ett magiskt spö fick tennisoraklet oss alla att lyssna till varandra.

   Klockan fem på morgonen strosade vi genom Laholms kullerstensklädda gränder, soldiset svepte våra sommarklädda kroppar och efter en avslutande soft drink på Ranelids hotellrum tog Nicke och jag taxi till ett nyvaket Mellbystrand. Jag minns att den nattens fontän av kulturella intryck fick mig att känna att, precis så här var det nog när Skagenmålarna inspirerades att skapa sin vackra konst.
 
 En hårt arbetande  teaterproducents lyckliga stunder.

RSS 2.0