Minnenas album! Del 66.


Skandalen på Nalen!
 
Här får man en känsla av hur vacker Nalens lokal är i återskapat skick.
Fast det ser väldigt rörigt ut på scenen, med sneda hängstycken och
för smal backdrop. Jag tror dock att vinkeln gör sitt till och att det såg
något bättre ut rakt framifrån.

Det var nu drygt ett år och två revyer sedan vi hade lagt ner den egna scenen i Täby. Att varva uppsättningar av dramer och barnteater med revy var ett minne blott. Vi var ett par månader in på det andra årtusendets sista år, själv närmade jag mig ett halvsekel. Simon och Albin gick på gymnasium och den sorgfrie maken spelade kommissarie Brannigan på Oscarsteatern. När man har det så kan man inte sitta hemma och bara deppa, även om jag gjorde mitt bästa för att göra just det. Men ettriga personer i min omgivning motarbetade mig.
   Just nu var den ettrigaste Anna Ploby. Hon kom till Villa Villekulla varje morgon och fikade tillsammans med mig i ett par timmar. Precis som Mia Ståhl Broborg hade gjort ett par år tidigare innan hon arbetat sig vidare på sin teatrala bana. Skillnaden mellan Mia och Anna var att Anna nu fortfarande stod i början av något nytt och ville inget hellre än att jobba vidare inom revysvängen och gärna med Apolloteatern, medan Mia och jag då mest hade suttit och deppat och saknat Apolloteaterns gamla verksamhet. Till saken hör också att Anna vid det laget var en mycket framgångsrik artist inom middagsunderhållning med flera välbetalda jobb varje vecka. Anna var även showproducent på Golden Hits, körsångare bakom Lasse Berghagen på Skansen och hade därtill utvecklat en extraordinär förmåga att skriva kluriga sångtexter. Musikaliskt var hon fullfjädrad, som revyartist var hon hungrig.
   En av Nickes spelfria kvällar från Oscars hade han och ensemblen blivit bjudna till nyinvigningen av Nalen, som skulle återbördas som nöjespalats efter några årtionden som kyrkolokal. Nicke hade där slagit sig i slang med deras nytillsatte nöjeschef. När Nicke följande morgon kom upp ur sängen, lagom mosig, satt Anna och jag i vårt kök och åt frukost. Nicke sken upp och började berätta om gårdagen. Sedan formligen tvingade Nicke och Anna mig att lyfta telefonluren, ringa Nalenchefen och boka en tid.
   Jag fick ett möte på Nalen redan följande dag och åkte in med pirr i magen. Medan jag väntade utanför nöjeschefens dörr stålsatte jag mig, så att min aura inte skulle genomskina den misstro jag kände inför mötet. När jag väl blev insläppt, visade sig nöjeschefen vara en snubbe på trettio plus, vars sångkör just hade vunnit världsmästerskapet i barbershop för andra gången. Han var helt uppslukad av framgångarna och jag tvangs titta på flera videoupptagningar av barbershop-framträdanden innan jag äntligen fick framföra mitt ärende. Min nervositet hade lagt sig, jag framförde förslaget och när jag hade pratat klart tittade ynglingen intensivt på mig, log och sa: ”När kan vi ha premiär?” Det visade sig att han redan visste en hel del om Apollorevyn eftersom han hade varit och tittat på oss i samband med att en av våra dansare, som tidigare hade varit hans danspartner i showdans, medverkat. Hoppsan det gick lätt. Vi fick en budget att göra sommarrevy. Ekonomin stod SAMI/Nalen för. Enda kravet var att vi tog med minst en kändis. Klappat och klart!
 
Det här gänget presenterade jag och fick med mig till Nalens Sommarrevy
1999.
Fr. v. Nicke, Annica, Anna och Janne.

   Kändisen blev av naturliga skäl Janne ”Loffe” Carlsson. Vi hade flera bra revynummer inrepeterade med honom och han råkade vara tillgänglig. Därutöver ville jag naturligtvis ha med Annica Smedius och Anna Ploby i ensemblen, Mats ”Gaffa” Karlsson som musikalisk ledare och som grädde på moset Nicke, eftersom han spelade sista säsongen på Oscars under våren. Det hela blev en förträfflig premiär och spelperiod. Vi fyllde inte stora salen, men väl Harlem, och de som kom hade väldigt roligt. För att inte tala om hur roligt vi hade som gjorde jobbet. Det är något visst att jobba med sommarteater. Alla är så glada och avslappnade och det känns som semesterkul fast man jobbar. Efter avslutad sommarrevy fick Apolloteatern förnyat förtroende och ny budget, denna gång för att göra nyårsrevy.
   Plötsligt blev det dock väldigt svårt att få ihop en ensemble. Kändiskravet stod fast, men Loffe var inte ledig och ingen annan heller, som det verkade. Nöjeschefen på Nalen började oroa sig för hur det skulle gå. Jag fick till slut, med Annas och Nickes hjälp, ihop en riktigt intressant ensemble som den kändiskåte chefen med viss tvekan godkände. Den bestod av snyggingen Niclas Wahlgren, den gamle revyräven Gösta Kranz, den skicklige och galne illusionisten Thorsten Andreassen, violinisten Malin My Nilsson och så mitt järngäng med Anna, Annica och Nicke samt en självlysande orkester med ”Gaffa”, Veltman, von Schmalensee och Stenberg. Butta koreograferade, Elsie designade och sydde kostymer.
   Ett aber var att vi inte hittade någon ledig repetitionslokal i Stockholm. Vid det laget hade vi sagt upp och lämnat vårt kontor och repsalen i Täby, så det vara bara att tänka i nya banor. Sista veckan före premiär skulle vi få komma in på Nalen, men vi behövde fem veckor. Hemma hade vi ett stort rum med öppen planlösning. Vi fick helt enkelt flytta undan möblemanget och använda hemmet. Stockholmarna fick ta Roslagsbanan, och de som bodde i Täby turades om att hämta Stockholmarna vid tåget, eftersom Skarpäng ligger lite väl långt ifrån stationen. Det gick, men inte utan gnäll från vissa. Niclas verkade osäker och obekväm mest hela tiden. Gösta, som var mycket god vän med Uffe Larsson, var avvaktande i början, men de övriga gav järnet.
 
 
Under flera år använde vi vårt vardagsrum i Täby som repetitionslokal.
Här repar vi sång med Hansa vid pianot, Kjelle, Nicke, Johannes och
Anna sjunger ut. Christian Veltmans skult skymtar i bakgrunden.
Jag är någon slags ledare för hela rasket. Regissör kallas det visst, även
om Expressens Anders Björkman just då inte verkade tycka jag var värd titeln.
Fast å andra sidan tror jag han fyllesov sig genom revyn.
 

Som upprättelse för att Christian Veltman inte syns på förra bilden ses han
här vila mot sin ståfela.

   Mot slutet av repetitionstiden var dock Gösta helt salig över allt han fick göra i revyn och mest av allt för att han lyckades sätta Buttas koreografi. Men så kom slaget. Tre dagar före jul fick Gösta en stroke och vår premiär skulle gå av stapeln på trettondagsafton. Jag ställde in repetitionerna och åkte hem till hans fru Birgit med blommor och vi satt en lång stund i deras lägenhet på Söder och pratade om livets nyckfullhet. Hon berättade också att Gösta hade varit så lycklig över den kommande premiären, men tyvärr var han nu självklart för sjuk för att medverka. Jag åkte tillbaka till Nalen och gjorde i mitt huvud om alla revynumren som Gösta hade medverkat i och kallade sedan in resten av ensemblen. Alla kom, men stämningen var lägre än låg. Det var så otroligt sorgset. Jag försökte entusiasmera och lyckades ganska bra, så när som med Niclas Wahlgren som bara tyckte vi skulle lägga ner. Niclas satt längst bak och suckade ljudligt när jag hade genomgång. Han var nu ännu mer obekväm i situationen och det finns inget svårare än att jobba med någon som inte går in i uppgiften fullt ut, så det gnisslades en hel del. Expressen gjorde i alla fall ett stort förhandsreportage om Niclas och efter premiären fick revyn bra recensioner. Herr Wahlgren blev medgörlig och spelsäsongen lyckad. Efter sista föreställningen, när Niclas satt i logen och hade sminkat av sig, precis innan avslutningsfesten, bad han mig om ursäkt för att han hade varit ”a pain in the ass”. Han sa att han var glad för jobbet och att allt hade blivit mycket bättre än han hade väntat sig. Bättre sent än aldrig, tänkte jag. De andra nykomlingarna i Apollorevyn, den magiske och formidable Thorsten Andreassen och virtuosa Malin My Nilsson, lämnade ingen oberörd, men den viktiga stommen i sketcher och sångnummer stod den väl inspelade trion Annica, Anna och Nicke för. 
 
Vårt pampiga finalnummer år 2000, med fr.v. Malin My Nilsson, Nicke
Wagemyr, Annica Smedius, Niclas Wahlgren, Anna Ploby och Thorsten
Andreassen (som ser ut att ha lite problem med
dansstegen).
 
Gösta Krantz piggnade till och kom på premiärerna både året han
själv skulle ha medverkat och året därpå, men mig veteligen
återvände han tyvärr aldrig till scenen efter sin stroke.

   Revysäsongen år 2000 var slut. Nalens nöjeschef ville glädjande nog fortsätta samarbetet och satsa på ännu en nyårsrevy. Jag ombads att ur rockärmen plocka fram minst två av Sveriges största kändisar. Inga namn nämndes, men underförstått menade nöjeschefen att vi behövde större dragplåster i ensemblen än vi hade haft tidigare. Han såg ingen fördel i att låta Apolloteatern bygga upp ett samspelt gäng, nej det var namn som gällde. Nicke och jag funderade och ältade mycket med varandra, och med Anna som fortfarande kom hem till oss som frukostsällskap. Det var i slutändan ändå min sak att ta tag i rekryteringen och få alla pusselbitar att passa ihop. En dag ringde jag på vinst och förlust upp Ulf Brunnberg. Han var bioaktuell med en film tillsammans med Dan Ekborg. Nu pratade vi namn som hette duga!
   Ulf Brunnberg hade ett rykte om sig att vara stöddig så det kändes ganska pirrigt innan jag träffade honom. Baserat på ryktet tänkte väl jag att han skulle få mig att känna mig liten. Men när jag, ett par dagar efter telefonsamtalet, träffade honom på hans kontor kom min förutfattade mening verkligen på skam. Han visade sig vara en charmerande person som välkomnade mig med ett vänligt leende och varmt kaffe. När jag nervöst hade presenterat mig och mitt ärende, förde han över mötet på angenämt småprat, kanske för att få mig att känna mig bekväm. Han gav mig komplimanger för Apolloteaterns verksamhet och sa att han imponerades över vårt arbete. Han var påläst och refererade bland annat till de fina recensionerna vi hade fått för vår uppsättning av P-O Enquists Tribadernas Natt. Detta var långt innan internet och Google fanns, så hans enda källa till att känna till vår verksamhet var att han verkligen hade läst recensionerna i papperstidningen och att han i viss mån hade följt vår verksamhet via den gammelmedia som fanns att tillgå. Något endast en sann teaterintresserad gör när det gäller en liten förortsteater som Apolloteatern. Under mötet kom vi fram till att Ulf skulle kontakta Dan och att de två skulle komma till Täby och äta middag någon kväll och prata vidare. Nicke och jag bjöd även in Annica och Anna till middagen. Alla kom och vi bjöd på boeuf bourguignon. Det blev en artig middag som resulterade i att vi skulle höras snart igen. Ulf ringde upp några dagar senare och sa att han tyckte speltiden var för kort. Han hade bestämt sig för att enbart jobba i produktioner med minst tvåhundra föreställningar. Jag kan förstå honom. Förarbetet för en kort spelperiod är lika krävande som för en lång, men i min värld var aldrig spelperioden för en nyårsrevy mer än sex veckor. Han trodde dock att Dan skulle vara intresserad även om inte Ulf själv medverkade. Jag tog kontakt med Dan och vi bestämde träff på en uteservering på Östermalmstorg. Dan kom linkandes med en krycka och berättade att han hade opererat sitt knä och vågade inte tacka ja.
   På väg hem från Stockholm passerade jag en kiosk och läste med blockbokstäver på löpsedlarna om Kjell Bergqvists uppslitande skilsmässa från Yvonne Ryding. Då tändes ett ljus i mitt mörka sinne. Jag åkte direkt hem och började leta efter Kjells telefonnummer, som tycktes vara en väl bevarad hemlighet. Jag hade jobbat med Kjell i TV-inspelningen av Rid i natt, men hade inte sparat någon telefonlista till de medverkande. Sveriges Television och Svenska filminstitutet lämnade självklart inte ut några privatnummer, men när jag förklarade att det gällde ett jobberbjudande fick jag av någon outgrundlig anledning telefonnumret till en lösmynt canteen-ägare som hade levererat mat till en filminspelning Kjell nyss hade avslutat. Där fick jag napp. Jag ringde upp Kjell och när jag presenterade mig, sa han att han mycket väl mindes mig från Rid i natt-tiden. Vi hade ju bott mycket tillsammans på obskyra pensionat i dalaskogarna och hade således umgåtts bara med kollegor, inte enbart under inspelningarna utan även på fritiden. Jag framförde mitt ärende och Kjell frågade vem mer jag hade funderat på skulle medverka i revyn. Utan att ha tänkt tanken tidigare sa jag bara ”När jag pratar med dig kommer jag osökt att tänka på Johannes Brost. Kjell blev eld och lågor och sa att han genast skulle ringa upp Johannes. Några minuter senare ringde Kjell tillbaka och vi bestämde träff utanför Nalen följande dag.
 
Johannes och Kjelle i en sketch där vi driver med skvallerpressen
och de läser "sanningar" om sig själva.

   Prick klockan elva parkerade jag bilen i parkeringshuset på Brunnsgatan och hastade mot Nalen. När jag rundade hörnet Brunnsgatan/Regeringsgatan såg jag de två superstjärnorna stå och spana efter mig. Vi hälsade med stora leenden och jag tog täten in och förevisade Nalenlokalerna där jag då kände mig hemtam. Vi tre bondade direkt och efter rundvandringen, samt Nalens erbjudande av stjärngageer, skakade vi hand. Gissa om det lyste i nöjeschefens ögon när jag meddelade vilka som skulle medverka i revyn förutom Nicke, Anna och Annica förstås.
   Privat utkämpades ett helt annat projekt. Simon hade tjatat hål i huvudet på oss efter ett misslyckat första år på Mobila gymnasiet, där han inte fick fortsätta. Han ville till Japan och lära sig japanska. Som alltid med Simon vann han alla diskussioner och vi skickade iväg honom, endast sexton år gammal. Väl i Japan hamnade han i en familj bestående av en ensamstående mamma och små barn. Simon hade svårt att acklimatisera sig och gjorde några nattliga rundor på Tokyo-sta’n, med resultatet att han störde familjen genom pappväggarna när han kom hem, och att han missade en hel del lektioner. Första gången sa den japanska mamman med ett brett leende på läpparna ”Så får du inte göra”. Andra gången det hände kastade hon ut honom på gatan, utan pardon. Simon ringde hem klockan tre på natten svensk tid och hade ingenstans att bo. I TOKYO! Jag kastade mig på ett flyg till Japan, jag tror jag var den enda på planet med en luftmadrass i bagaget, för att försöka få hem ungen. Men möttes av en mycket välmående kille som hade flyttat in i en studentkorridor redan samma kväll som han blivit utkastad. Han hade dessutom lyckats få tillstånd att låta sin mamma övernatta på rummet i en vecka. Dagen därpå träffade jag Simons lärare och vi kom överens om att skolan skulle skicka rapport till mig en gång i veckan. Simon hade varken tillgång till internet eller telefon och var dessutom otroligt dålig på att höra av sig om han inte bokstavligen stod utan mat och rum förstås. I Japan passade jag även på att shoppa till den kommande revyn. Det blev välsydda paljettkavajer i storlek 50 till Kjelle, Johannes och Nicke. Kavajerna satt som en smäck på de perfekta herrkropparna. Jag hittade också det vackraste tyg jag någonsin sett till Annicas och Annas klänningar, plus massor av guldpaljettslipsar till killarna och alla musiker.
 
Gänget siktar här mot stjärnorna inne på Nalen.
Fr.v. Svante Drake, Johannes Brost, Kjell Bergqvist, Annika Beijer, Nicke Wagemyr,
Hansa Berg-Beijer, Christian Veltman, Annica Smedius, Anna Ploby och lilla jag.

   Dagen före repetitionsstart kom jag tillbaka från Japan. Repetitionerna ägde som numera brukligt rum i vårt vardagsrum. Den alltid lika taggade Kjelle hade flyttat till Thorshälla utanför Eskilstuna, tolv mil från Stockholm, men tog dagligen bilen till Täby och körde via Ruddammen på Östermalm och plockade upp Johannes. Klockan tio varje vardag i fem veckor var alla medverkande på plats för repetitioner hemma hos oss. Vid behov kom även Butta och styrde upp stegen och årets pianist Hansa Berg Beijer, basisten Christian Veltman och muntrummisen Svante Drake.
   Sällan har jag mött en så rak, dedikerad och bestämd medarbetare som Kjell Bergqvist. Han är tydlig med allt och tjafsar aldrig om något. Man vet var man har honom. Utom när han har alltför roligt. Som till exempel när han får sätta tänderna i komiska texter och skapa kluriga karaktärer, då kan Kjelle inte låta bli att skratta tills han kiknar, om det så är repetition eller föreställning. Brost är Bergqvists absoluta motsats, både privat och som skådespelare, varpå de två utgjorde ett extraordinärt team och blev en perfekt pendang till övriga ensemblen.
   Som varande regissör blev jag dock nersablad av Anders Björkman i Expressen och tog väldigt illa vid mig. Speciellt som recensenten i fråga betedde sig som om han var full redan när han anlände till premiären och såg ut att fyllesova sig igenom föreställningen. Precis som han hade gjort när han var och recenserade oss en sommar på Komediteatern. Nalens nöjeschef gav ingen som helst support dagen därpå, utan bara tittade på mig med tom blick och hälsade lika ointresserat som vanligt. Vare sig han eller SAMI-chefen, som betalade kalaset, visade någonsin intresse för föreställningarna. Jag kände mig som en utsketen potatis.
   Men då var det Kjell Bergqvist och Ulf Brunnberg som tröstade. Kjell genom att förklara vilken skitstövel Anders Björkman är, och att det inte fanns någon som helst anledning att hänga läpp. Björkmans misstycke var snarare ett plus för föreställningen enligt Kjell. Ulf, som inte hade alls med saken att göra, mer än att han tidigare hade tackat nej till att medverka i revyn, ringde upp mig direkt efter att ha läst recensionen. Ulf hade varit på premiären och jag minns att han genom publikhavet gjort tummen upp till mig efter föreställningen. Jag hade ju bara träffat Ulf två gånger i mitt liv, men han ringde upp som en vän och ville berätta för mig att han ansåg att jag hade gjort ett mycket bra regijobb och att jag inte skulle ta någon som helst notis om Anders Björkmans dåliga smak. Ja det var verkligen tröstefullt att så garvade och generösa personer hjälpte mig att gå vidare. Men glömde gjorde jag inte. Det trycker än i dag över bröstet när jag tänker på det. Svårast är att tänka på att jag tror alla i hela Forsheda och Värnamo läste det som stod i tidningen. Det måste ha varit jobbigt för mina föräldrar som var oändligt stolta över mig. Till mig har ingen Forsheda- eller Värnamobo någonsin nämnt recensionen. Det som är en axelryckning för de flesta, gjorde mig otröstlig. Märkligt hur ens psyke fungerar. Detta trots att jag knappast kunde visa i mig i Täby utan att folk kom och dunkade mig i ryggen och gratulerade mig för att jag hade lyckats så bra i min karriär. Jag förstod att de menade att lyckas var att arbeta i Stockholm med rikskändisar och inte i Täby med mestadels lokalkändisar. Men för mig var det inte ett framsteg, utan snarare ett kliv bakåt, eftersom min dröm hela tiden hade varit att driva en liten förortsteater med varierat utbud. Jag ville göra teater förr alla, stora som små. Nu var jag fast i att enbart sätta upp kommersiellt gångbara revyer. Det bör noteras att ungefär en tredjedel av publiken på Nalen kom från Täby och det var i själva verket Täbyborna och inte jag som tyckte det var häftigt att just ”deras” revy hade nått storstaden. Jag ska inte klaga, revyerna på Nalen var förunderligt nöjsamma att göra. Ensemblen bjöds dessutom av SAMI/Nalen på gourmetmiddag signerad Jesper Taube i Nalens restaurang, efter varje föreställning, och jag fick nya vänner för livet.


Dans vill man ju ha i en revy. Utan balett fick i stället Anna och Annica
rocka loss mellan varven. Här i en av Buttas koreografier. I bakgrunden
Annika Berg-Beijer med trombon och muntrummisen Svante Drake.
 
 
Annica imiterar Kristina Lugn som reciterar en av sina egna dikter.
 
 Annica Smedius som sig själv.
 
Johannes, Per och Nicke i ett riktigt skrattpiller som hette "Alla har
det bättre ställt än jag.

   Året därpå gick magikern Thorsten Andreassen och jag till Nalen och föreslog ett koncept för en julbordsshow. Eller rättare sagt, det var Thorsten som hade fått en förfrågan, men inte tackat ja för han hade inte riktigt kommit fram till hur han skulle få till det. När han berättade det för mig föreslog jag att vi skulle slå ihop våra kloka huvuden, vilket vi gjorde. Därpå ringde vi upp Roger Pontare och Anna Ploby. Båda tackade ja. Roger kände ett visst motstånd över att behöva vistas i Stockholm under så lång period och ställde därför väldigt stora krav på boendet. Vi lyckade övertala honom eftersom det just då fanns en tillfälligt ledig, fin lägenhet i samma hus som Nalen.
 
Roger Pontare, Anna Ploby och Thorsten Andreassen i "En magisk
julshow" på Nalen.
 
   Det blev en ”Magisk julshow” tätt följd av ännu en nyårsrevy med det gamla gänget, minus Kjelle plus Per Eggers. Det var ren och skär lycka att få lägga till Per i ensemblen. Visst hade jag gärna jobbat med Kjelle igen, men han hade fått guldbaggen för filmen ”Bästa sommaren” under vår gemensamma spelperiod på Nalen året innan, och all hans tid gick åt till nya filminprojekt. Däremot hängde Kjelle med på sommarteater, vilket jag kommer att ta upp längre fram.
 
Sista giget på Nalen, fast det visste vi inte då. Tidningarna skrev nu
om oss som en återuppväkt Stockholmstradition och att vi var bättre
än någonsin. Svenska Dagbladets recencent föreslog t.o.m. att nöjes-
redaktionen på TV4 skulle gå och titta på oss för att lära sig hur bra
sketcher ska skrivas och spelas.
Fr.v. Anna Ploby, Per Eggers, Nicke Wagemr, Johannes Brost och Annica Smedius.
 
Så här glad blev jag när jag fick en flaska gotti-gott-gott efter sista
föreställningen på Nalen.
 

Kjelle som inte längre medverkade i våra revyer på Nalen missade dock inte
chansen att komma upp på scenen i extranumret och spela "Good
Night Sweetheart, it´s time to go" på välstämda avloppsrör.

   Jag satte upp totalt fem produktioner på Nalen innan ett maktskifte skedde och vi fick besked av den nya ledningen att Nalen inte längre skulle satsa på teaterverksamhet.  
 
2002 blev det således tack och bock för Apolloteatern på Gata Regerings 74.
 
P.s. 1. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på Nalens fotograf, men det var i ala fall nöjeschefens vän från barbershopkören.
P.s. 2. 2006 uppdagades det att Samis VD Hans Lindström hade misskött sitt uppdrag och han dömdes några år senare för "grov trolöshet mot huvudman". Herr Lindström hade tydligen varit lite väl vidlyftig med medlemmarnas pengar.
 

Minnenas album! Del 65.

På ett hotell någonstans i Täby!


Hotelldiggaren var sista revyn med balett i ensemblen.
 
Medan jag fick känna mig som en kvinna i farten under mitt uppdrag som regissör för ”En äkta man” i Bristol och Rom, höll Nicke vår teaterlåga levande i Täby. Detta genom att tänka ut nya alternativ för revyn. Det var hösten 1997. Nicke höll även Albin 16 och Simon 14 vid liv, såg till att de fick mat och gick till skolan. Alla tre njöt troligtvis av friheten och Nickes skaparlust ökade säkert utan en fru vid sin sida som tyckte det mesta i Täby var pyton. Efter tre veckors utlandsvistelse landade jag dock på Arlanda, och det blev trots allt en lyckans dag när jag möttes  i ankomsthallen av mina tre pojkar. Det blev tonårskramar och Nickepussar i massor. Sen släppte han bomben! ”Det är klart!” Sa han. ”Det blir nyårsrevy på Täby Park Hotel i deras konferenslokal!” ”Hjälp! Hur ska jag uppbåda kraft till detta?” Var min första tanke. Men jag höll tyst och försökte se glad ut. Direkt när vi kom hem sattes planeringen igång. Nicke for runt och jagade sponsorer, fixade avtal med hotellet och lyckades som alltid med allt. Jag jagade ensemble, musiker, dansare, skådespelare, koreograf, tekniker… och lyckades också.
 
Foto: Olle Strandberg
Nicke var fortfarande ung och snygg 1997-98 och charmade den
kvinnliga hotelldirektören utan problem...
 
Foto: Olle Strandberg
...men på regissörens uppmaning kunde han också bli väldigt ful.
 
 
Foto: Olle Strandberg
Desto vackrare var Anna Ploby som falsksjungande opera-
sångerska.
 
   Hotellets konferenslokal var mycket svårarbetad, men hotellchefen la sig platt när Nicke dök upp med frågor och förslag. Det fixades billiga och goda luncher till hela ensemblen under repetitionerna och vi fick flera hotellrum att använda som loger. Jag och scenografen byggde tillsammans en dekor som föreställde en hotellfoajé och döpte revyn till ”Hotelldiggaren”, med anspelning på farsen ”Hotelliggaren” som samtidigt gick på någon teater i Stockholm. Skådespelare, dansare, musiker och allt runt omkring funkade och vi gjorde ett förträffligt jobb tillsammans. Täby Park Hotel anordnade nyårsmiddag med dans efter nyårsaftonsföreställningarna och de erbjöd revy- och hotellpaket under hela perioden. ”Hotelldiggaren” blev ingen kioskvältare, med det gick över förväntan. Apolloteaterns satsning gick precis runt och hotellets säljchef berättade stolt för oss att de under januari hade gjort en vinst på en miljon över planerad budget. Själv var jag söndertrasad av allt arbete och ganska besviken på att det inte fanns en enda vinstkrona att ta med in i nästa produktion, om det nu skulle bli någon.
Och det skulle det, men…
 
Foto: Olle Strandber
Hotelldiggaren blev Mia Ståhl Broborgs sista uppsättning med
Apolloteatern. Efter tolv år som fast anställd kändes det väldigt
tråkigt, men dessbättre fick hon snart anställning vid en annan
teater som tog henne på turneer runt om i världen. På bilden
gestaltar hon naturligtvis en revykaraktär. I verkligheten är hon
vacker som få.

   Vicky von der Lancken hade precis köpt Oscarsteatern och skulle sätta upp sin allra första musikal på egen scen. Nicke hörde talas om att de sökte folk och anmälde sig till audition. Musikalen i fråga var ”Guys and Dolls”. Nicke bjöds in till audition och ombads att förbereda en sång och ta med sig noter. Han hade ingen aning om vad han skulle sjunga, men Apolloteaterns ständige gitarrist Robert Öberg rådde honom att ta den gamla Sinatra-klassikern ”The Lady is a Tramp”. Den fanns inte på Nickes repertoar då, men han studerade in den hjälpligt och fick fram ett notblad att ta med sig. När det blev hans tur gick han in och körde järnet. Teaterdirektören Vicky, musikaliske ledaren Anders Eljas, regissören Hans Marklund och Björn Skifs satt i panelen. Björn Skifs berättade senare för mig att under Nickes audition hade de direkt tittat på varandra och sagt ”Där har vi kommissarie Brannigan”, och så blev det.
    Min samarbetspartner inför nästa revy på Täby Park Hotel hade således gått vidare in i en stjärnspäckad stockholmsensemble med förutom Björn Skifs, kollegorna Helena Bergström, Maria Lundqvist, Johan Ulveson, Peter Harryson, Lars Lind, Eva Roos, Andreas Nilsson, Janne Åström och en hel del andra. Hasse Alfredsson stod för översättning och bearbetning av manuset. Jag var självklart glad för Nickes skull och insåg också att det var bra för vår privatekonomi att han nu var engagerad på annat håll, men jag stod ensam med ett nytt revyprojekt i antågande. OK, tänkte jag och bet ihop.
   Nu när Nicke inte kunde medverka i vår nästa revy, som den revypappa vår Täbypublik hade vant sig vid, gällde det att hitta på något speciellt. Vi skulle dessutom fira 15-årsjubileum som revymakare. Janne Loffe Carlsson bodde i Täby då. Vi kände honom redan lite eftersom han hade ställt upp i vår golftävling Thaliasvingen ett par gånger. Nicke hade dessutom skrivit sketcher till något av Jannes underhållningsprogram på TV.
    Nicke repeterade hela dagarna på Oscars, men han tog sig i alla fall tid att slå en signal till Janne och fråga om han ville medverka i Apollorevyn. Janne tackade ja på stående fot, sedan var det min tur att ta över. Jag ringde Janne och gjorde upp dealen, plitade ihop ett kontrakt, tog med mig vår fotograf Olle Strandberg och gav mig av till den Carlssonska villan. Det var ett suterränghus som låg inbäddat bakom tjocka häckar och annan rik växtlighet, entrédörren låg i källarplanet. Jag knackade på. Inget svar. Jag bankade lite lätt, för dörrklockan verkade inte fungera. Då upptäckte jag en lagom igenväxt stentrapp som gick upp mot husets övervåning. Olle och jag tog oss upp för den och när vi nått toppen öppnade sig en grönskande trädgård med stor pool som gränsande till ett gigantiskt inglasat rum. Glaspartiets dörrar var skjutna åt sidan så det var bara att kliva på. Jag tog ett steg in och ropade ”Hallå!” Haaalååå!!!” och så plötsligt hörde jag ett ”Håll käften!”.
 
Foto: Olle Strandberg
Hej Janne! Välkommen till Apollorevyn, Apollo 15, 1998-99.
 
   Utlufsande kom Janne med tofflor på fötterna och en kaffekopp i handen. Han var på uruselt humör, kände inte igen mig och tyckte antagligen det var besvärande att det plötsligt stod en främmande kvinna och en fotograf i hans hus. Jag presenterade mig och han fattade vad det handlade om, tog emot kontraktet, skrev på och lät sig fotograferas. Jag gav honom ett repetitionsschema och en bunt manus, frågade om det var OK att vi kallar honom Janne ”Loffe” Carlsson på affischen, och det var det.
    Detta var mitt första regimöte med Janne, inte anade jag då att det skulle leda till livslång, kärleksfull vänskap. Att han skulle heala mig med sina magiska händer när jag var sjuk, att han skulle omfamna hela min familj i sitt hus, att han skulle spela och latja med våra tonårsbarn som ingen annan, att han skulle lära mig slå raka golfslag, att han skulle förära oss sin konst, att han skulle spela trummor på våra privata fester, att han skulle vara toastmaster när Nicke och jag firade våra 60-årsdagar och att hans fästmö Gurianne skulle bli en av våra bästa vänner. Nej det var inget man kunde gissa sig till den dagen. Ej heller anade jag då att det var med Janne man skulle sitta i djupa samtal under sena nattliga timmar, eller att det roligaste som finns är att kasta blöta T-shirts på varandra i poolen tills skratten, illtjuten och nära-döden-upplevelserna avlöser varandra.
    Nej just då var det bara revyn som gällde. Medan Nicke roade sig med att gestalta kommissarie Brannigan på Oscars i Stockholm, skulle jag stå för alla revyförberedelser. Jag var van vid att ta tag i det mesta, men själva sponsordelen och avtalen med hyresvärdar och sådant hade alltid varit hans grej. Men som sagt, jag bet ihop. Nicke berättade precis hur jag skulle lägga upp det.
 
Foto: Olle Strandberg
Min pappas gamla morgonrock har kommit väl till pass
i många sammanhang. Här bärs den av Janne i en revysketch.
Några år senare hade Nicke den i sin monolog "Enslingen
i Blå Tornet" som handlar om Strindbergs sista tid i livet.

    Eftersom hotellet hade gjort sig en rejäl hacka tack vare vår revy året innan, ville Nicke att jag skulle fixa ett ännu bättre avtal. Jag bokade tid hos hotellchefen och på ett så affärsmässigt sätt som möjligt la jag fram Apolloteaterns önskemål. Det vi hade på vår önskelista var att hotellet, förutom vad de hade gjort för oss året innan, skulle hjälpa till med mer annonsering. Alltså vara med och betala tidningsannonser, eftersom hotellet hade intresse av att vår publik köpte revypaket med middag och övernattning. Jag satt där mittemot den kvinnliga hotellchefen som hade varit så förtjusande, nästan fjäskande mot Nicke året innan, och la fram förslaget. När jag var klar sade hon något till mig som jag inte kommer ihåg ordagrant, men hon fick mig att tappa hakan. Hon svamlade någonting om att jag var den mest förslagna person hon hade träffat och att det inte fanns intresse för hotellets räkning att göra något mer än tidigare för oss. Jag blev helt paff, kände hur blodet rusade i kroppen, reste mig innan jag sa något oförskämt och gick ut ur rummet.
 
Foto: Olle Strandberg
Vi hade egentligen ingen balett i sista Apollorevyn i Täby, men det
löste sig ändå. Publiken fick i alla fall skratta.
Fr.v. Jan Simonsson, Magnus Sjögren och Janne Loffe Carlsson.
 
   Jag genomförde ändå revyn. På grund av det inträffade mådde jag pyton, men dolde mina känslor så bra det gick. Det var det här året vi, tack vare Anna Ploby, tog in Anders Butta Börjesson som koreograf. Vi drog ner antalet medverkande och i stället för balett koreograferade Butta de stora ensemblenumren, så det blev väldigt tjusigt. Ingen kan som Butta, gjuta olja på vågorna, och stundvis hade jag riktigt roligt under arbetets gång. Även övriga ensemblen levererade oftast glädje och professionalism och vår femtonde revy blev ett värdigt konstnärligt avslut på min Täbykarriär. Tyvärr uteblev det ekonomiska lyftet vi hade behövt. En stor del av vår stampublik kom inte på grund av att Nicke inte var med, det är i alla fall den förklaringen vi fick från personer vi mötte som hade valt bort ett revybesök detta år. Vi gick 300000 kronor back och fick ta ett privat banklån för att klara av betalningarna, för konkurs fanns inte i vår sinnevärld.
 
Foto: Olle Strandberg
My Blomqvist i en mycket bejublad hyllning till ABBA.

    Hur totalen blev för hotellet förtäljer inte historien, men en av revykvällarna gick Täby Park Hotel i alla fall med rejält plus. I publiken satt Forex grundare Rolf Friberg, en alltid lika trogen teaterbesökare, samt apollosponsor. Vid sina teaterbesök satt han jämt längst fram och tyckte om att då och då slänga käft med skådespelarna mitt under pågående föreställning. Jag tänkte att det var bäst att varna skådespelarna, så jag gick bakom scenen före föreställningen och berättade att längst fram i salongen sitter en man i röd kavaj. Jag berättade att han kan vara ganska bullrig, men jag uppmanade ensemblen att vara snäll med honom, för han var en av våra största beundrare, tillika sponsor.
 
Foto: Olle Strandberg
Kapellmästare för Apollo 15 var den briljant fingerfärdige Mats "Gaffa"
Karlsson.
Fr.v. Mats vid pianot, basisten Martin von Schmalensee och trumslagar-
pojken Henrik "Heffa" Jansson.
 
Foto: Olle Strandberg
I Apollo 15 hade vi minsta revyensemblen hittills, men attans vad de
levererade! Här i vårt sprakande finalnummer.
Fr.v. Magnus Sjögren, Janne "Loffe" Carlsson, Jan Simonsson,
Annica Smedius, My Blomqvist och Anna Ploby.

    Första akten flöt på finfint och det blev dags för paus. Janne hade till uppgift att från scenen påminna om att man kunde köpa förtäring i form av vin med tilltugg eller fika i foajén. Vi ville ha ut alla, för scenen skulle bubbas om, och det fanns ingen ridå där. Vad gör Janne då? Jo han går fram till scenkanten, ber spotlightföraren (vår son Simon) att rikta spotlighten på mannen i den röda kavajen längst fram. Sedan presenterar han Rolf, säger att Rolf är bankdirektör på Forex, att han är stenrik och att han vill bjuda alla i publiken på champagne i pausen. Rolf reser sig, nickar mot publiken och tar trappan upp till mig i tre steg och beordrar mig att beställa fram champagne. Äkta champagne! Till alla! Jag rusar ut i foajén och framför mitt ärende. Det blir panik, men jag får sällskap av hotellets kypare ner i vinkällaren och sedan springer jag och två servitriser skytteltrafik upp med champagneflaskor. 320 glas champagne bjöd Rolf på den kvällen. Det kostade honom c:a 32000 kronor.
   Måndagen efter, då Nicke var ledig från Oscars, bjöd Janne och Gurianne hem oss tillsammans med Rolf och hans fru på en fantastisk gåsamiddag. Sedan den dagen var även Janne och Rolf goda vänner. Rolf har dessutom fortsatt sponsra vår verksamhet och kommit på våra föreställningar.

Det kunde ju faktiskt ha blivit tvärt om.
 
 P.S. Jag tar mig friheten att lägga ut detta uppslag från Aftonbladet med en bild av min familj när vi tar ett sista farväl av en älskad familjevän. 
 
 
 

RSS 2.0