Minnenas album! Del 65.

På ett hotell någonstans i Täby!


Hotelldiggaren var sista revyn med balett i ensemblen.
 
Medan jag fick känna mig som en kvinna i farten under mitt uppdrag som regissör för ”En äkta man” i Bristol och Rom, höll Nicke vår teaterlåga levande i Täby. Detta genom att tänka ut nya alternativ för revyn. Det var hösten 1997. Nicke höll även Albin 16 och Simon 14 vid liv, såg till att de fick mat och gick till skolan. Alla tre njöt troligtvis av friheten och Nickes skaparlust ökade säkert utan en fru vid sin sida som tyckte det mesta i Täby var pyton. Efter tre veckors utlandsvistelse landade jag dock på Arlanda, och det blev trots allt en lyckans dag när jag möttes  i ankomsthallen av mina tre pojkar. Det blev tonårskramar och Nickepussar i massor. Sen släppte han bomben! ”Det är klart!” Sa han. ”Det blir nyårsrevy på Täby Park Hotel i deras konferenslokal!” ”Hjälp! Hur ska jag uppbåda kraft till detta?” Var min första tanke. Men jag höll tyst och försökte se glad ut. Direkt när vi kom hem sattes planeringen igång. Nicke for runt och jagade sponsorer, fixade avtal med hotellet och lyckades som alltid med allt. Jag jagade ensemble, musiker, dansare, skådespelare, koreograf, tekniker… och lyckades också.
 
Foto: Olle Strandberg
Nicke var fortfarande ung och snygg 1997-98 och charmade den
kvinnliga hotelldirektören utan problem...
 
Foto: Olle Strandberg
...men på regissörens uppmaning kunde han också bli väldigt ful.
 
 
Foto: Olle Strandberg
Desto vackrare var Anna Ploby som falsksjungande opera-
sångerska.
 
   Hotellets konferenslokal var mycket svårarbetad, men hotellchefen la sig platt när Nicke dök upp med frågor och förslag. Det fixades billiga och goda luncher till hela ensemblen under repetitionerna och vi fick flera hotellrum att använda som loger. Jag och scenografen byggde tillsammans en dekor som föreställde en hotellfoajé och döpte revyn till ”Hotelldiggaren”, med anspelning på farsen ”Hotelliggaren” som samtidigt gick på någon teater i Stockholm. Skådespelare, dansare, musiker och allt runt omkring funkade och vi gjorde ett förträffligt jobb tillsammans. Täby Park Hotel anordnade nyårsmiddag med dans efter nyårsaftonsföreställningarna och de erbjöd revy- och hotellpaket under hela perioden. ”Hotelldiggaren” blev ingen kioskvältare, med det gick över förväntan. Apolloteaterns satsning gick precis runt och hotellets säljchef berättade stolt för oss att de under januari hade gjort en vinst på en miljon över planerad budget. Själv var jag söndertrasad av allt arbete och ganska besviken på att det inte fanns en enda vinstkrona att ta med in i nästa produktion, om det nu skulle bli någon.
Och det skulle det, men…
 
Foto: Olle Strandber
Hotelldiggaren blev Mia Ståhl Broborgs sista uppsättning med
Apolloteatern. Efter tolv år som fast anställd kändes det väldigt
tråkigt, men dessbättre fick hon snart anställning vid en annan
teater som tog henne på turneer runt om i världen. På bilden
gestaltar hon naturligtvis en revykaraktär. I verkligheten är hon
vacker som få.

   Vicky von der Lancken hade precis köpt Oscarsteatern och skulle sätta upp sin allra första musikal på egen scen. Nicke hörde talas om att de sökte folk och anmälde sig till audition. Musikalen i fråga var ”Guys and Dolls”. Nicke bjöds in till audition och ombads att förbereda en sång och ta med sig noter. Han hade ingen aning om vad han skulle sjunga, men Apolloteaterns ständige gitarrist Robert Öberg rådde honom att ta den gamla Sinatra-klassikern ”The Lady is a Tramp”. Den fanns inte på Nickes repertoar då, men han studerade in den hjälpligt och fick fram ett notblad att ta med sig. När det blev hans tur gick han in och körde järnet. Teaterdirektören Vicky, musikaliske ledaren Anders Eljas, regissören Hans Marklund och Björn Skifs satt i panelen. Björn Skifs berättade senare för mig att under Nickes audition hade de direkt tittat på varandra och sagt ”Där har vi kommissarie Brannigan”, och så blev det.
    Min samarbetspartner inför nästa revy på Täby Park Hotel hade således gått vidare in i en stjärnspäckad stockholmsensemble med förutom Björn Skifs, kollegorna Helena Bergström, Maria Lundqvist, Johan Ulveson, Peter Harryson, Lars Lind, Eva Roos, Andreas Nilsson, Janne Åström och en hel del andra. Hasse Alfredsson stod för översättning och bearbetning av manuset. Jag var självklart glad för Nickes skull och insåg också att det var bra för vår privatekonomi att han nu var engagerad på annat håll, men jag stod ensam med ett nytt revyprojekt i antågande. OK, tänkte jag och bet ihop.
   Nu när Nicke inte kunde medverka i vår nästa revy, som den revypappa vår Täbypublik hade vant sig vid, gällde det att hitta på något speciellt. Vi skulle dessutom fira 15-årsjubileum som revymakare. Janne Loffe Carlsson bodde i Täby då. Vi kände honom redan lite eftersom han hade ställt upp i vår golftävling Thaliasvingen ett par gånger. Nicke hade dessutom skrivit sketcher till något av Jannes underhållningsprogram på TV.
    Nicke repeterade hela dagarna på Oscars, men han tog sig i alla fall tid att slå en signal till Janne och fråga om han ville medverka i Apollorevyn. Janne tackade ja på stående fot, sedan var det min tur att ta över. Jag ringde Janne och gjorde upp dealen, plitade ihop ett kontrakt, tog med mig vår fotograf Olle Strandberg och gav mig av till den Carlssonska villan. Det var ett suterränghus som låg inbäddat bakom tjocka häckar och annan rik växtlighet, entrédörren låg i källarplanet. Jag knackade på. Inget svar. Jag bankade lite lätt, för dörrklockan verkade inte fungera. Då upptäckte jag en lagom igenväxt stentrapp som gick upp mot husets övervåning. Olle och jag tog oss upp för den och när vi nått toppen öppnade sig en grönskande trädgård med stor pool som gränsande till ett gigantiskt inglasat rum. Glaspartiets dörrar var skjutna åt sidan så det var bara att kliva på. Jag tog ett steg in och ropade ”Hallå!” Haaalååå!!!” och så plötsligt hörde jag ett ”Håll käften!”.
 
Foto: Olle Strandberg
Hej Janne! Välkommen till Apollorevyn, Apollo 15, 1998-99.
 
   Utlufsande kom Janne med tofflor på fötterna och en kaffekopp i handen. Han var på uruselt humör, kände inte igen mig och tyckte antagligen det var besvärande att det plötsligt stod en främmande kvinna och en fotograf i hans hus. Jag presenterade mig och han fattade vad det handlade om, tog emot kontraktet, skrev på och lät sig fotograferas. Jag gav honom ett repetitionsschema och en bunt manus, frågade om det var OK att vi kallar honom Janne ”Loffe” Carlsson på affischen, och det var det.
    Detta var mitt första regimöte med Janne, inte anade jag då att det skulle leda till livslång, kärleksfull vänskap. Att han skulle heala mig med sina magiska händer när jag var sjuk, att han skulle omfamna hela min familj i sitt hus, att han skulle spela och latja med våra tonårsbarn som ingen annan, att han skulle lära mig slå raka golfslag, att han skulle förära oss sin konst, att han skulle spela trummor på våra privata fester, att han skulle vara toastmaster när Nicke och jag firade våra 60-årsdagar och att hans fästmö Gurianne skulle bli en av våra bästa vänner. Nej det var inget man kunde gissa sig till den dagen. Ej heller anade jag då att det var med Janne man skulle sitta i djupa samtal under sena nattliga timmar, eller att det roligaste som finns är att kasta blöta T-shirts på varandra i poolen tills skratten, illtjuten och nära-döden-upplevelserna avlöser varandra.
    Nej just då var det bara revyn som gällde. Medan Nicke roade sig med att gestalta kommissarie Brannigan på Oscars i Stockholm, skulle jag stå för alla revyförberedelser. Jag var van vid att ta tag i det mesta, men själva sponsordelen och avtalen med hyresvärdar och sådant hade alltid varit hans grej. Men som sagt, jag bet ihop. Nicke berättade precis hur jag skulle lägga upp det.
 
Foto: Olle Strandberg
Min pappas gamla morgonrock har kommit väl till pass
i många sammanhang. Här bärs den av Janne i en revysketch.
Några år senare hade Nicke den i sin monolog "Enslingen
i Blå Tornet" som handlar om Strindbergs sista tid i livet.

    Eftersom hotellet hade gjort sig en rejäl hacka tack vare vår revy året innan, ville Nicke att jag skulle fixa ett ännu bättre avtal. Jag bokade tid hos hotellchefen och på ett så affärsmässigt sätt som möjligt la jag fram Apolloteaterns önskemål. Det vi hade på vår önskelista var att hotellet, förutom vad de hade gjort för oss året innan, skulle hjälpa till med mer annonsering. Alltså vara med och betala tidningsannonser, eftersom hotellet hade intresse av att vår publik köpte revypaket med middag och övernattning. Jag satt där mittemot den kvinnliga hotellchefen som hade varit så förtjusande, nästan fjäskande mot Nicke året innan, och la fram förslaget. När jag var klar sade hon något till mig som jag inte kommer ihåg ordagrant, men hon fick mig att tappa hakan. Hon svamlade någonting om att jag var den mest förslagna person hon hade träffat och att det inte fanns intresse för hotellets räkning att göra något mer än tidigare för oss. Jag blev helt paff, kände hur blodet rusade i kroppen, reste mig innan jag sa något oförskämt och gick ut ur rummet.
 
Foto: Olle Strandberg
Vi hade egentligen ingen balett i sista Apollorevyn i Täby, men det
löste sig ändå. Publiken fick i alla fall skratta.
Fr.v. Jan Simonsson, Magnus Sjögren och Janne Loffe Carlsson.
 
   Jag genomförde ändå revyn. På grund av det inträffade mådde jag pyton, men dolde mina känslor så bra det gick. Det var det här året vi, tack vare Anna Ploby, tog in Anders Butta Börjesson som koreograf. Vi drog ner antalet medverkande och i stället för balett koreograferade Butta de stora ensemblenumren, så det blev väldigt tjusigt. Ingen kan som Butta, gjuta olja på vågorna, och stundvis hade jag riktigt roligt under arbetets gång. Även övriga ensemblen levererade oftast glädje och professionalism och vår femtonde revy blev ett värdigt konstnärligt avslut på min Täbykarriär. Tyvärr uteblev det ekonomiska lyftet vi hade behövt. En stor del av vår stampublik kom inte på grund av att Nicke inte var med, det är i alla fall den förklaringen vi fick från personer vi mötte som hade valt bort ett revybesök detta år. Vi gick 300000 kronor back och fick ta ett privat banklån för att klara av betalningarna, för konkurs fanns inte i vår sinnevärld.
 
Foto: Olle Strandberg
My Blomqvist i en mycket bejublad hyllning till ABBA.

    Hur totalen blev för hotellet förtäljer inte historien, men en av revykvällarna gick Täby Park Hotel i alla fall med rejält plus. I publiken satt Forex grundare Rolf Friberg, en alltid lika trogen teaterbesökare, samt apollosponsor. Vid sina teaterbesök satt han jämt längst fram och tyckte om att då och då slänga käft med skådespelarna mitt under pågående föreställning. Jag tänkte att det var bäst att varna skådespelarna, så jag gick bakom scenen före föreställningen och berättade att längst fram i salongen sitter en man i röd kavaj. Jag berättade att han kan vara ganska bullrig, men jag uppmanade ensemblen att vara snäll med honom, för han var en av våra största beundrare, tillika sponsor.
 
Foto: Olle Strandberg
Kapellmästare för Apollo 15 var den briljant fingerfärdige Mats "Gaffa"
Karlsson.
Fr.v. Mats vid pianot, basisten Martin von Schmalensee och trumslagar-
pojken Henrik "Heffa" Jansson.
 
Foto: Olle Strandberg
I Apollo 15 hade vi minsta revyensemblen hittills, men attans vad de
levererade! Här i vårt sprakande finalnummer.
Fr.v. Magnus Sjögren, Janne "Loffe" Carlsson, Jan Simonsson,
Annica Smedius, My Blomqvist och Anna Ploby.

    Första akten flöt på finfint och det blev dags för paus. Janne hade till uppgift att från scenen påminna om att man kunde köpa förtäring i form av vin med tilltugg eller fika i foajén. Vi ville ha ut alla, för scenen skulle bubbas om, och det fanns ingen ridå där. Vad gör Janne då? Jo han går fram till scenkanten, ber spotlightföraren (vår son Simon) att rikta spotlighten på mannen i den röda kavajen längst fram. Sedan presenterar han Rolf, säger att Rolf är bankdirektör på Forex, att han är stenrik och att han vill bjuda alla i publiken på champagne i pausen. Rolf reser sig, nickar mot publiken och tar trappan upp till mig i tre steg och beordrar mig att beställa fram champagne. Äkta champagne! Till alla! Jag rusar ut i foajén och framför mitt ärende. Det blir panik, men jag får sällskap av hotellets kypare ner i vinkällaren och sedan springer jag och två servitriser skytteltrafik upp med champagneflaskor. 320 glas champagne bjöd Rolf på den kvällen. Det kostade honom c:a 32000 kronor.
   Måndagen efter, då Nicke var ledig från Oscars, bjöd Janne och Gurianne hem oss tillsammans med Rolf och hans fru på en fantastisk gåsamiddag. Sedan den dagen var även Janne och Rolf goda vänner. Rolf har dessutom fortsatt sponsra vår verksamhet och kommit på våra föreställningar.

Det kunde ju faktiskt ha blivit tvärt om.
 
 P.S. Jag tar mig friheten att lägga ut detta uppslag från Aftonbladet med en bild av min familj när vi tar ett sista farväl av en älskad familjevän. 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0