Minnenas album! Del 64.

Kraglösa jag, men inte håglösa Nicke!

 

Vi har inga foton från våra företagsförställningar, kanske eftersom
de redan var sålda, men jag hittade lite annat smått och gott
som jag sparat i arkivet. Detta är framsidan av programbladet
från min "internationella karriär" som regissör.
 

Mia kom smygande till mig, alltså smygande så inte barnen skulle upptäcka att hon gick till mig när hon hade lämnat dem på förskolan som låg bredvid vårt hus. Hade de sett det hade de säkert tyck det varit konstigt att inte de fick följa med. Så satt vi där hemma i vårt Villa Villekulla, förmiddag efter förmiddag och frukosterade och deppade, Mia och jag. Vad skulle det bli av oss nu när vi inte hade en teater som gav oss utrymme att använda vår kreativitet och arbetsglädje? Vi kände oss håglösa, eller snarare kraglösa. Hur skulle vi kunna ta oss i kragen när vi inte hade några kragar att ta oss i? Jag var dränerad på energi, min skaparglöd hade falnat, musten hade gått ur och ungefär samma fenomen hade troligtvis drabbat Mia.

   Nicke däremot gick vidare i tillvaron. Han fixade ett stort kontor med repetitionslokal i Täby Centrum. Det var Rodamco, ägaren till Täby Centrum, som hade flyttat till nya lokaler. I väntan på ombyggnad och nya hyresgäster i de gamla kontorslokalerna fick vi husera där på obestämd framtid. Tyvärr kunde vi inte ta med oss vår fast anställda personal, alltså Mia och Elsie. Vi hade måst säga upp dem eftersom vi inte längre hade någon daglig teaterverksamhet. Elsie gick vidare mot nya mål ganska omgående, som frilansande scenograf- och kostymskapare, men även inom vården. Efter smärre avsteg från teatern fick Mia senare nytt skräddarsytt arbete inom scenkonsten.

   Så det var bara för mig att försöka hålla ställningarna och börja jobba på Apolloteaterns nya kontor. Nicke fixade både det ena och det andra, han knöt kontakter och fler och fler företagsengagemang kom in. Nicke skrev och agerade för olika uppdragsgivare. Det var Mikael Treskovs avskedsmiddag från Electrolux, utbildning för SL-personal, Nya TV4-husets taklagsfest, privatiseringen av elnätet med middagsunderhållning i Blå Hallen och så vidare. Jobben var mycket varierande, men oftast handlade det om någon dramatisk överraskning och inte regelrätt middagsunderhållning. Jag skötte mest om ruljansen med fakturering och annat pappersarbete. När inte Nicke hade någon spelning ägnade jag mig åt att tjata på honom att han borde sätta ihop ett Gunnar Wilklund-program och söka till Kultur i vården. Något han hade pratat om i flera år, men inte fått ändan ur vagnen att göra.

   Ryktet spred sig att Apolloteatern specialskrev sketcher och kortpjäser för företag och telefonen började ringa mer och mer. Ofta var jag ensam på kontoret och en dag när jag satt där med mina trista sysslor ringde en dam från läkemedelsföretaget Pfizer. Vi hade tidigare gjort jobb åt både läkemedelsföretagen Novartis och Pfizer. För Novartis hade vi producerat en film om hur man psykologiskt rätt närmar sig anhöriga till nyligen avlidna, när det kommer till organdonationer. Då hade vi möjlighet att boka in Mia i en av rollerna, John Harryson i en annan. Nicke och Carin Sjöberg medverkade också. Min bror Bo, som drev ett videobolag och var skicklig på produktpresentationer, filmade och jag regisserade som vanligt.

   För Pfizer hade vi tidigare gjort en pjäs i samband med lanseringen av en stoppmedicin mot Altzeimer, där skådespelaren Jan Nygren nyanserat spelat Altzeimerdrabbad och skådespelerskan Inger Norrby gestaltade hans medberoende hustru. Denna gång, när Pfizer-damen hade presenterat sig, undrade hon om Apolloteatern kunde producera en pjäs om erektil dysfunktion, från manusskrivning till föreställning. Jag som inte är van att slänga mig med medicinsk terminologi drog ett djupt andetag och funderande på vad det kunde betyda, men så förstod jag. Ämnet i fråga hade varit tabubelagt så länge jag kunde minnas och jag blev lite fnissig när jag svarade. Så’n tur var lyckades jag få fram att inget är främmande för oss på Apolloteatern, varpå vi bokade ett möte med mig, Nicke och två medarbetare från Pfizer.

   Således fick vi uppdraget och därmed möjligheten att sakkunnigt få insikt i problemet med impotens och förståelse för hur det på grund av skam kan drabba familjer hårt, helt i onödan. Pfeizer ville ha en pjäs som avväpnade, som öppnade upp ämnet för seriös diskussion och som fokuserade på relationsproblem i samband med att mannen lider av erektil dysfunktion. Detta resulterade i att Nicke skrev pjäsen ”En äkta man” och jag regisserade i vanlig ordning. ”En äkta man” uppfördes under flera läkarkongresser, med Suzanne Ernrup, Anders Sundquist och Maria Simonsson i rollerna. Det var häftigt. Ofta öppnades läkarkongressen tidigt på morgonen med pjäsen som första inslag, isen bröts och man kunde sedan prata öppet om detta tabubelagda ämne på ett sätt som aldrig tidigare hade skett.

    Ett år efter lanseringen av läkemedlet som blivit en global succé, skulle en internationell presskonferens hållas i Rom. Apolloteatern fick i uppdrag att producera en version av pjäsen på engelska. Jag med min bakgrund kunde knappast få det roligare. Jag tog kontakt med min vän och kollega Alan Coveney i Bristol och tillsammans gjorde vi jobbet. Plötsligt var jag internationell regissör, flög första klass, först till Bristol och regisserade pjäsen med Alan och två engelska skådespelerskor i rollerna. Därefter bar det av till Rom, där limousin väntade vid flyget. Ett hundratal journalister var på plats. Vi spelade pjäsen i konferensrummet på ett femstjärnigt hotell och gjorde succé inför den internationella journalistkåren.

 

 
Med dessa ord öppnade jag förreställningen i Rom. Den engelska
versionen av "En äkta man" hade vi alltså döpt till "A Real Man".

 

   Ett dygn i Rom sedan var det över. Alan var samtidigt med i en annan produktion med kvällsföreställningar i England och var således tvungen att åka hem direkt efter föreställningen. Men de två engelska skådespelerskorna och jag beslöt oss för att göra det mesta av situationen, så vi bokade in oss på ett litet hotell i centrala Rom tre extra nätter. När vi anlände i limousin till vårt lilla hotell gjorde hotellvärdinnan som stod och rökte i entrén, iklädd blommig klänning och permanentkrullat hår, stora ögon. Men vad gjorde det oss, vi checkade in i ett rum för tre. Jag delade dubbelsäng med den ena skådespelerskan och den andra fick en tältsäng i hörnet. På grund av erektil disfunktion berikades vi tre mycket av allt Rom har att erbjuda både historiskt, religiöst och kulinariskt. För dessa upplevelser riktar jag härmed ett kärleksfullt tack till Viagra.

 

Viagra - en räddande ängel.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0