Minnenas album! Del 49.

En teaterdirektör blir till!
 

Jag säger skål och tack till Täby Teatersällskap.
 
”Det finns femtiosjutusen kronor i kassan, om vi inte hade behövt betala regissören, så hade vi naturligtvis haft mycket mer.” Det var revisorn som yttrade de orden på Täby Teatersällskaps årsmöte, och nämnda regissör var jag. Jag reste mig och gick därifrån, någon medlem sprang efter och bedyrade att så var det faktiskt.
    Nicke var hemma med barnen den kvällen, alla tre sov när jag kom hem, det vill säga Nicke, Albin och Simon. Jag väckte Nicke som blev lika ilsken som jag när han fick höra vad som sagts på det där mötet, för vi visste ju att det var mitt heltidsarbete med föreningen, min professionalism och drivkraft som hade lyft Täby Teatersällskap från en slumrande tillvaro till en mycket aktiv förening med två stora nyårsrevyer, en mindre revy, en operettuppsättning och poesiaftnar i bagaget och att Nicke var den som hade iscensatt bygdespelet ”Täby blir sta’n på landet”. Inte en minut till ville jag vara med i denna förening, och Nicke anslöt sig självfallet till mig. Jag hade visserligen fått betalt för regin enligt överenskommelse, men inte för alla timmarna, veckorna, månaderna av slit med allt det praktiska runt om, alla studiegrupper, all administration, det hade jag gjort av lust att få fart på verksamheten. Därutöver hade föreningen för första gången ett rejält plus i kassan, femtio-sju-tusen kronor! Nej, någon måtta fick det vara på dumheterna.
    Följande morgon åkte jag och Nicke till Roslags Näsby, knackade på hos Lubomir Minev på Studiefrämjandet och sa att nu får det vara bra för vår del. Han blev bestört och bad oss, nästan på sina bara knän, tänka över situationen. Lubomir förstod på en gång att det skulle bli betydligt färre studiecirklar utan oss och eftersom det var hans levebröd, hade vår flit betytt mycket för Studiefrämjandets verksamhet i Täby, så tillsammans med Lubomir beslutade Nicke och jag där och då att starta en egen privat revy. Vi bokade Tibble Teater och erbjöd alla medlemmar från Täby Teatersällskap att delta som vanligt. Studiecirklar kunde man bedriva även i privat regi, så även teater.
    Enligt sägnen blev det upprorsstämning på Täby Teatersällskap när Apolloteaterns erbjudande lästes upp vid ett extramöte, vilket resulterade i att tre fjärdedelar av medlemmarna, bland annat revisorn, valde att anta Apolloteaterns invit och medverka i den framtida Apollorevyn. Resten av medlemmana fortsatte att driva Täby Teatersällskap. Jag var och såg en uppsättning av Tjechovs ”Björnen” på Hörsalen, strax därefter var deras överskott förbrukat och Täby Teatersällskap övergick i en tynande verksamhet, med en interrimstyrelse på Studiefrämjandet i Södra Roslagen. Apolloteatern, det vill säga Nicke och jag, satsade heltid på vårt privatprojekt. Mia Ståhl, som mer än väl visat framfötterna på alla områden inom showbusiness, anställdes först på halvtid, men det dröjde inte länge förrän hon jobbade heltid på Apolloteatern.
    I samma veva blev vi varse att Cocosteatern i Näsbypark stått oanvänd månad ut och månad in. Då tog vi kontakt med Uffe Larsson och Apolloteatern övertog kontraktet på lokalen. Den händelsen har jag beskrivit ganska ingående i mina tidigare inlägg om vår relation till Uffe, så ämnet lämnar jag åt den ännu oinvigde, men ändå nyfikne, att leta upp bland ”Minnenas album”.
    Alltså stod vi nu där med en jättelik revyensembe, en bokad Tibble Teater, en oumbärlig Mia Ståhl och en egen, mindre teaterlokal i Näsbypark. Jag hade tagit det stora yrkesmässiga steget från att först frilansa som skådespelare, sedan starta Apolloteatern AB tillsammans med Nicke, producera barnteater som gick på folkparksturné och en vuxenpjäs som vi hade spelat på Tibble Teater i Täby, på Puckteatern i Stockholm och på Nya Teatern i Göteborg. Nicke och jag hade också klämt in två års teaterslit med Uffe Larsson på Cocosteatern. Därefter hade jag börjat regissera för Täby teatersällskap och upptäckt att det var regi och produktion jag egentligen var ämnad för. Alltså framför jag härmed mitt senkomna tack till Täby teatersällskap för den insikten.
 

Albin och Simon var ändå den viktigaste orsaken till att vi
ville vara teaterdirektörer på hemorten i Täby och ingen
annastans. Exoriska inslag långt borta från hemmet får
man ägna sig åt under semstern inte på arbetstid.
Albin och Simon 1986 på Gran Canaria.

    Nu ville jag, tillsammans med maken fortsätta som teaterdirektör och sätta upp föreställningar för alla människor. Egna uppsättningar av dramer, barnteater och revyer skulle toppas med gästspel i alla genrer. Och viktigast av allt var att vi kunde göra detta i vår egen kommun, så att vi inte behövde resa iväg och vara borta från barnen, i alla fall inte på nätterna då Albin och Simon älskade att komma och gosa med mamma och pappa. Alltså ingen turnerande verksamhet planerades. Ingen besvärande förening eller annan chef kunde längre kräva att jag skulle anpassa mig till deras galna idéer. Ingen producent skulle heller kunna stjäla min man till någon teaterverksamhet, som skulle innebära att jag blev lämnad ensam med barnen under långa perioder. Nu var det mina och Nickes galna idéer som skulle exekveras på hemmaplan. Min småländska idoghet, företagsamhet och kreativitet, tillsammans med Nickes norrländska charm, spelglädje och baryton skulle få luft under vingarna.
 
Till verket! Yes!

Minnenas album! Del 48.

Forshedalustspelet!

 


Tänk att jag hittade manuset, komplett! Och med all rätt kan man
undra vad det är för en lustig gubbe som är ritad på manusets
första sida. Jo, det kan jag förklara; den består av några av de
gummidetaljer som tillverkades på Forsheda AB. Helgon-ringen
är en tätningsring som heter G-ringen, på ansiktet sitter en
civilgasmask, kroppen är någon slags bildetalj som ska sitta
runt fjädringen och armarna är båtförtöjningsdon.
 

1946 hade min driftige far Sigge och två av honom noggrant utvalda kompanjoner startat en gummifabrik i mamma Vivians barndoms samhälle Forsheda. De tre delägarna tillsammans med sina respektive fruar visade sig utgöra den perfekta mixen för en framgångssaga av stort mått. 1986, fyrtio år senare hade deras företag vuxit till en världsomspännande koncern, fortfarande med bas i lilla småländska Forsheda.
   Detta skulle firas stort. Min syster Eva fick idén att iscensätta ett spel om företagets historia och sålde in den, Nicke fick i uppdrag att skriva spelet och jag skulle regissera. Under vintern och våren hade maken gjort ett par resor till Forsheda och intervjuat de tre grundarna, han hade också samtalat med några av arbetarna som varit med från allra första början och även med flera ur det yngre gardet, för att tillgodogöra sig en så bra bild som möjligt av företagets och det lilla samhällets historia. Sista veckan på Kolboda, där vi bott under sommarens eskapader, fick före detta operettcharmören, numera författarmaken tid att skriva ihop det slutgiltiga manuset.
   Syster Eva producerade och fixade med allt det praktiska runtomkrig, som att kalla till auditions bland företagets personal, starta upp workshops, skaffa replokaler, hyra orkester, sammanställa program med mera. Jag hade ju vanan inne att arrangera studiecirklar, så jag delgav mina kunskaper till syrran som startade cirklar i bland annat kostymsömnad, scenografi, videoinspelning och skådespeleri. Jag hade farit till Forsheda ett par vändor under våren och fått ihop ett drivet gäng scentalanger, både sångare och teaterapor bland gummiarbetarna och till och med tjuvstartat med repetitionerna. Till ensemblen lades sedan den lokala revykungen Sven Slättengren, den operasjungande Värnamobagaren Ove Danås, proffsmusiker, köledare samt Nicke.
   Den första augusti anlände lilla familjen Tedenstad-Wagemyr till min barndoms sommarstuga vid Bolmen, som jag och mina syskon hade fått prova att sköta tillsammans, nu när mamma och pappa köpt en ny stuga nära golfbanan. Det var som att komma hem fast bättre. Mamma och pappa tog hand om barnen och roade dem i omgivningarna runt nya sommarstugan vid badsjön Hindsen, dagar, kvällar och ibland även nätter så jag kunde känna mig trygg i vetskapen att de fick springa runt barfota bland blommor och blader och plaska i sommarvarma vatten, medan jag under några veckor drillade alla medverkande i denna 40-hövdade lustspelsuppsättning som mynnade i fyra storslagna föreställningar i ett 1000-mannatält, inhyrt från en pingstförsamnling och uppställt bredvid gummifabriken. Företaget bjöd alla som ville komma och se spelet, dessutom var det öppet hus på fabriken med tipspromenad, goodiebags, utställning och korvgrillning. Premiärkvällen bjöds det på VIP-bankett för landshövdingen och andra höga höns. Festligheterna avslutades med ett jättelikt fyrverkeri. En riktig dunderfest i dagarna tre, som lockade flera tusen besökare trots att samhällets invånarantal var betydligt lägre. En pampig avslutning på denna mycket dramatiska och teatrala sommar.
   I början av september återvände vi hem på riktig, till vårt egna hus i Täby, som under vår frånvaro hade passats av storstadssemestrande kusiner från landet. Nu väntade en helt ny fas i våra liv.

 

Snart var det dags för mitt livs karriärval.


Minnenas album! Del 47.

En gång är ingen gång.
 
Simon och Albin i rummet på Kolboda söder om Kalmar. De hade varit i
Borgholm på teater och sett pappa med stor mustasch och ville efterlikna
honom.

När Nicke våren 1986 fick erbjudande om att ännu en sommar medverka i ”Min syster och jag”, nu på Öland, hade jag fått nog av ensamna somrar och allt detta operettspelande. Men vad göra, sedan Uffe Larsson hade övertalat Nicke att lämna mäkleriyrket för att ägna sig åt skådespeleri på heltid, var det som förgjort att försöka få honom på andra tankar. Han var helt fast i teaterlivet. OK, jag fick köpa läget, släppa iväg honom och ta hand om markservicen ensam ännu en sommar. Men å andra sidan var det inte svårt för mig att välja familjen för jag älskade mammarollen mer än alla roller jag spelat vid teatern. Efter en månad som ensam-mamma tog jag barnen och bilade neråt Smålandet och lät mig skämmas bort ett par veckor av mormor Vivian och morfar Sigurd innan Simon, Albin och jag drog vidare till pappa Nicke på Östkusten.
    Denna gång bodde och repeterade alla skådespelare i ett stort hus i Kolboda söder om Kalmar. I ett pensionat som låg alldeles bredvid det stora huset flyttade lilla familjen Wagemyr in lagom till premiären. Så gjorde även Gunilla Gårdfeldt med man och barn. Det var ett fräscht ställe med stort gemensamt kök och trevliga människor. Där levde vi i storfamilj och det var helt fantastiskt. Hela dagarna umgicks vi, badade i sundet, lagade stora gemensamma luncher, gjorde utflykter och framåt eftermiddagarna bar det av till Öland där en utomhusscen hade byggts upp bakom Strand Hotell. Ibland följde jag med och tittade på föreställningen men oftast stannade jag hemma med barnen så de fick komma i säng i rimlig tid. Men eftersom vi bodde i ett pensionat kunde jag sitta i allrummet och umgås med andra vuxna när barnen sov och jag hade det verkligen trevligt. Jag tror att jag innerst inne är en storfamiljs-människa för jag är alltid så lycklig i sådana situationer.
 
16-åriga Jeanette Wendel jobbade som rekvisitör på teatern, men på sin lediga
dag kom hon och lekte med Simon och Albin på tomten i Kolboda.
 
    Att ha ett fungerande nätverk i den närmaste omgivningen var av livsviktig betydelse just denna midsommarafton 1986. Det var första gången Simon försvann på riktigt. Jag hade ju insett ända sedan han tog sina första steg att det inte skulle bli lätt att hålla reda på den ungen, för han gick alltid sin egen väg. Albin som är två år äldre visade sig vara en riktig mammagris i jämförelse. Nicke som än idag oftast går omkring i sin egen värld hade inte så mycket koll på läget, så ansvaret att hålla ihop flocken låg helt på mig.
    Tidigt på midsommaraftons morgon stod Nicke och jag och småpratade bredvid en sandlåda, medan Albin 4 ½ och Simon 2 ½  byggde vägar, bondgårdar och slott i sanden. En stillbild från den stunden skulle ha porträtterat den perfekta familjen. Helt korrekt, för vi var verkligen en lycklig barnfamilj. Vi älskade varandra, vi älskade livet och vi ÄLSKADE våra barn. Jag kände att jag måste springa in och hämta kameran och föreviga vår lycka och bad Nicke att stanna hos de söta telningarna. Jag passade på att gå på toa också, så jag var borta några minuter extra. När jag kom tillbaks till sandlådan satt Albin där ensam och lekte med några kottar, helt inne i sin värld. - Var är pappa och Simon? frågade jag. – Vet inte, svarade Albin och fortsatte, - Nöff, nöff, maju, mu, gnägg. Då kom Nicke lugnt ut från huset, men inte Simon. – Var är Simon? Nicke såg sig lite förvånat omkring och gick in i huset och kollade, men kom tillbaka ut, utan Simon! Min röst åkte upp en oktav – VAR ÄR SIMON? – Jag vet inte, han satt här i sandlådan när jag gick in och hämtade tändstickor. Jag var bara borta i två minuter, svarade Nicke. Jag började irra runt, vi bodde på en stor halvö, så vi hade vatten på tre sidor om skogen som omgav oss. Jag ropade besinningslöst och alla på pensionatet kom utspringande. En man sa till mig att inte ropa, för då kunde jag skrämma Simon så att han kanske gömde sig i stället för att komma fram, så jag ändrade taktik och lugnade ner rösten, men inombords skrek jag. – SIMON, SIMON, SIMON KOM TILL MAMMAAA!!! Mannen som sagt till mig att tala lugnt organiserade sedan snabbt en skallgångskedja i skogen och runt stränderna och han sa att Nicke skulle gå på vägen, för barn väljer ofta att gå på en väg när de smiter bort. En vuxen fick ta hand om Albin och gå hem med honom.
    Efter cirka tjugo olidliga minuter hördes ett enträget tutande genom skogsbygden, vilket var signalen för återsamling. Jag sprang över stock och sten, helt förtvivlad och möttes av en kvinna som sa att Simon var välbehållen uppe i vårt rum. Jag tog trappan i två kliv och där stod Nicke och höll i Simon och ville inte släppa honom. Då upptäckte jag att Simon var helt blöt, vilket Nicke försökt dölja för mig. Det visade sig att Simon hade plockats upp ur vattnet av en okänd man som varit med sin familj och badat då de hade fått syn på en liten parvel som gått ensam ut på en närliggande brygga och druttat rakt ner i djupa vattnet. Den rådige mannen hade då rusat ut, dykt i och snabbt fått upp Simon och börjat bära honom mot pensionatet, utan att veta något om skallgången. Nicke hade mött mannen på vägen och fått sin son i famnen, sedan sprungit hem och meddelat skallgångsledaren innan han skyndat upp på rummet där han bytt kläder på Simon, men som sagt, jag fick syn på Simons dyngsura kläder i en hög bredvid sängen och således tvingade jag ur Nicke vad som hade hänt.
 
Familjen Gårdfeldt Carlsson såg till att midsommarstången kom på plats
denna dramatiska midsommarafton 1986.

    Under den kvällen satt jag tillsammans med skallgångsledaren och hans fru och pratade, medan midsommarfirandet pågick runt omkring oss, samtidigt som jag hade stenkoll på Albin och Simon som skuttade glatt tillsammans med de andra runt midsommarstången. Tio år tidigare hade paret jag satt tillsammans med gått skallgång etter sin egen son, som de efter flera dagar hade hittat i en bäck, drunknad. Ofattbart tragiskt, men ack så viktigt att prata om, både för dem och för mig.
 
Nicke och Ingegerd Kjell poserade så fint tillsammans inför premiären
av "Min syster och jag" vid Strand Hotell i Borgholm...
 
...och underbara Gunilla Gårdfeldt strålade på egen hand.

    Livet återvände, det blev premiär och stor premiärfest. Desirée Edlund som var producent medverkade inte själv på scenen det året för hon satte samtidigt upp ”My Fair Lady” på Murgrönan i Visby. Desirée försökte på så sätt att skapa ett sommarteater-imperium på Öland och Gotland. Hon bjöd huvudrollsinnehavarna i "My Fair Lady-ensemblen" på flygresa från Gotland till Öland för att fira Ölandspremiären och hon gav presenter till de medverkande. Bland annat fick Gunilla Gårdfeldt en pärla för att Desirée ansåg att Gunilla var en pärla.
    Föreställningen på Öland gick inte så bra ekonomiskt, så efter ungefär halva planerade speltiden kom Desirée utan förvarning tillbaka till Öland och sa att hon tänkte lägga ner ”Min syster och jag”. Ensemblen kände sig lurad och menade att det var kontraktsbrott. Då skrek Desirée ut sin frustration och kallade vissa i ensemblen för kraxande kråkor och jag vet inte vad. Tänk vilka fina människor man får träffa inom teatern, så oerhört vältaliga i alla lägen.
 
Operett-charmörerna Nicke och Björn Forsberg tog en liten paus
i arbetet. Ganska mysiga omgivningar runt Strand Hotell i Borgholm.

    Gruppen hade svetsats samman, ensemblen fick överta produktionen på egen hand, Gunillas man Lassis, några sponsorer, jag och ensemblen lyckades därefter gemensamt att driva föreställningen ett par extra veckor, men vädret var dåligt och det var svårt att få publik i regnet, så till slut gav vi upp.
    Det bästa med det tidiga avslutet på Ölandsproduktionen var att Nicke fick lite extra tid på sig att skriva klart ett lustspel som han fått i uppdrag av min pappas företag i Forsheda att sammanställa inför firandet av företagets 40-årsjubileum. Det var min syster Eva som hade kommit på idén och sålt in den till företagets ledning. Min pappa och hans två kompanjoner hade ju redan gått i pension sedan några år, så det var den nya ledningen som hade hakat på idén. Eva producerade, Nicke skrev och jag stod för regin. Men det är en helt annan story som jag hoppas kunna kläcka ur mig en dag, men inte denna.
 
Låt hjärtat va´ me´.

Minnenas album! Del 46.

Dax igen!
 
Täby teatersällskaps ensemble från "Min syster och jag". Längst bak står Micke
Jöback och jag. Sedan ser ni fr.v. Lelle Lundgren, Annelie Haganius, Mia Ståhl, Per
Mathisen, Inga-Lena Bernmark, Pontus Holmgren, Göran Måhlqvist och längst fram
sitter Jan Stattin.

De driftigaste från ”Go’morron Täby” hade fått mersmak av tiljans lustar och Lubomir Minev hade upptäckt att jag var megabra på att arrangera studiecirklar. Jag måste ha varit rena guldkalven för Studiefrämjandet i Södra Roslagen, som Lubbe tjatade på mig att fortsätta jobba med de teatertörstande medlemmarna i Täby teatersällskap. Och de behövde verkligen en driven ledare för att strukturera upp föreningens spretande kreativiteter.
    Det passade egentligen väldigt bra in i mitt liv just då också, för jag hade ingen lust att ge mig i kast med någon turné eller annan teaterverksamhet som skulle innebära att jag måste jobba i stan på kvällarna. Albin och Simon behövde sin mamma hemma, det var jag övertygad om. Att jag skulle utvecklas till regissör var inget jag hade funderat på tidigare. Som regissör måste man ju tänka ut en massa och det kändes oerhört invecklat. Fast jag hade ju förstås klarat av att regissera nyårsrevyn ”Go’morron Täby” tillsammans med Nicke, så jag såg det framtida regiuppdraget som en utmaning att flyga på egna vingar. Jag valde att sätta upp något som kändes lätthanterligt, nämligen ”Min syster och jag” som jag ju var välbekant med, efter Nickes förra sommarsejour på Murgrönan i Visby. Nackdelen var att det inte fanns utrymme för alla teatersällskapets medlemmar att delta. Till exempel de som gillade att skriva sketcher, eller de som inte var så bra på att sjunga eller de som ville göra något modernare, något mer samhällengagerande som revyn faktiskt hade gett utrymme för. Därför hjälpte jag parallellt till att fixa studiecirklar även för dem, vilket resulterade i att det sattes upp en mycket roande föreställning om veckotidningsskvaller, som framfördes i Hörsalens foajé.
   Men ”Min syster och jag” blev Täby teatersällskaps stora produktion under våren. Vi spelade för flera utsålda hus på Hörsalens scen. Jag är grymt imponerad över arbetet alla eldsjälar lade ner. Inte bara de som stod på scenen, utan dekorbyggarna, kostymskaparna, PR-teamet, teknikerna, Micke Jöback som skötte musiken, ja alla involverade. Ensemblen var rolig att repetera med, såklart stötte vi på partull då och då, men varje situation redde vi ut. Jag minns särskilt en repetition nere i föreningslokalen vid Värtans strand, då Annelie Haganius hade fått en koreografi som hon skulle utföra samtidigt som hon skulle sjunga en sång. Annelie var kanske 18 år då, men hennes kondition klarade ändå inte sång och dans simultant. Hon sa till mig, som då var 35-årig tvåbarnsmor, att det var ett omöjligt uppdrag att genomföra. – OK, sa jag. - Jag ska kolla. Varpå jag intog golvet och sjöng och dansade igenom numret med full kraft utan problem. Den dagen slutade Annelie röka!
 
Annelie Haganius och Lelle Lundgren spelade aktris respektive skohandlare.
 
Mia Ståhl och Per Mathisen. Privat var de enbart två av Täby teatersällskaps
medlemmar, men på scenen övertygades publiken om att de var ett par.

    Premiären infann sig utan att jag gick på knäna denna gång. Mia Ståhl och Per Mathiesen spelade huvudrollerna så övertygande att publiken trodde de var ett par privat. Lelle Lundgren gestaltade en mycket distingerad skohandlare och Anneli dansade och sjöng simultant så det spratt i hela salongen, och man kan inte säga annat än att alla roller fick sina trovärdiga gestaltare inom Täby teatersällskap. Vilket gäng!
    Denna gång klarade jag regiarbetet helt utan Nickes hjälp. Han stöttade naturligtvis mig genom att aldrig beklaga sig över att jag jobbade hela helgerna, och således lämnade honom ensam med barnen, men barnen överlevde även om det blev väldigt stökigt hemma. Vardagsvällarna körde vi som vanligt med studiecirklar i hemmet när barnen sov, men det var inte alls lika omfattande som under skapandet av revyn. Det är verkligen stor skillnad mellan att jobba med ett befintligt manus och att skapa allt från grunden.
 
Nicke i peruk och tangorabatt förförde Inga Gill i en mycket underhållande
scen från "Guldbröllopet" på Reginateatern i Stockholm.
 
   Samtidigt som jag höll på med Täby teatersällskap, hoppade Nicke in för Bert-Åke Varg i en pjäs som spelades dagtid vardagar på Reginateatern i Stockholm. Vilken lycka för Nicke. Pjäsen hette ”Guldbröllopet” och spelades för pensionärer, som enligt Nicke var fantastiska att ha som publik. Så spontana och glada och gav gensvar direkt, precis som barn. Dessa glada pensionärer kom resande från när och fjärran i busslaster. Även fikaförsäljningen på Reginateatern blomstrade på grund av detta geniala utnyttjande av teatern dagtid. De övriga rollerna i ”Guldbröllopet” innehades av John Harryson, Gunilla Åkesson och Inga Gill. Det var en fröjd utan like att se gänget spela. Jag hade båda barnen med mig när jag var och tittade på pjäsen. Så roligt det var!
    Nickes största dröm var dock inte att spela enbart komedier, revyer och operetter. Han ville bita i riktig dramatik och han hade en skriande längtan att få vidareutbilda sig hos Doreen Cannon. Det var nu två år sedan första gången han hade varit i London på en tvåveckors Doreen-kurs. Nicke hade stora pretentioner och ville absolut åka över till London ensam, att ha med mig och barnen skulle enbart störa hans koncentration, så vi fick snällt stanna hemma. Jo, jag var ganska sur då, men jag förstod innerst inne att det skulle bli bäst så, för att han skulle få ut så mycket som möjligt av kursen, som ju även innebar ett stort socialt engagemang på fritiden när alla kursdeltagare gick på Londons teatrar eller pubar tillsammans och levde i sin egen bubbla.
   Jag tog i stället bilen ner till Småland med stackars åksjuke Albin, och Simon som hatade att sitta fastspänd. Men som vanligt bet jag ihop, stannade varje gång en kaskadspya var på gång, städade upp, bytte blöjor och lät barnen springa runt vid vägkanten en stund innan jag spände fast dem och körde vidare. Resorna ner och upp från Småland tog väl si-sådär sju-åtta timmar vardera. - Förlåt mig Albin och Simon, jag vet att ni läser min blogg, men det var jättejobbigt att resa ensam med er två och jag svor inombords på pappan, men aldrig så ni hörde.
 
I Albins värld lurade inga faror när han försökte fånga fjärilar vid sjön Hindsen,
där mormors och morfars nya sommarstuga låg, betydligt närmare golfbanan
än sommarstugan vid Bolmen som min bror så smånongom fick överta.
 

Simon utforskade också varenda millimeter runt Hindsens omgivningar.
 
Det var verkligen mysigt hos mormor och morfar i Småland.
 
Morfar har satt upp en repstege. Här får Albin hjälp att klättra, Simon spanar
in hur man gör och det tog inte många minuter förrän Simon också nådde toppen.

    Fast även i Småland var det ibland lite halvjobbigt, för mormor Vivian och morfar Sigurd spelade ofta golf på dagarna och då lämnades jag ensam med er bland högt gräs, lurande huggormar, brygga och vatten. Desto bättre var det när deras golfklubbor fick vila. Då var mormor och morfar bäst i världen på att ta hand om oss tre. En lisa för min själ att få prata med vuxna också.
 
Hemma i Täbyträdgården var det alltid fullt med barn. Vi satte upp många
gungor mellan björkarna, (även breda för stora bakar, för jag älskar att gunga).
De breda gungorna uppskattades av barnen också, som kunde gunga två och två.

    Tillbaka i Täby hade vi nog den bästa sensommaren någonsin. Vädret var strålande som jag minns det. Vi umgicks mycket med våra trevliga grannar som hade byggt hus runt oss. Det hade skapats en härlig nybyggaranda i vårt kvarter. Vi hoppade över staketen, umgicks, lånade trädgårdsredskap, fikade, barnen lekte med varandra över alla åldrar. Det var ett otvunget kärt umgänge som i stort sett håller i sig ännu efter alla dessa år, fast vi har spritt ut oss och bor på olika ställen, men alla med bara några mils avstånd från den kungliga huvudstaden.
 
Nicke, Lambert, Lamberts vän, Albin och jag fikar i trädgården. Vi skulle
måla husgrunden gul, därav alla färgprover på väggen.

    Sommaren 1985 fick vi också finbesök från Frankrike. Lambert Wilson kom tillsammans med en vän och vi hade så trevligt, hemma i trädgården, vid Rösjön, i Mörtsjöspåret, i Stockholm, ja det var perfekt. Nicke respekterade verkligen att det var min vän från Drama Centre som kom, så jag hade full frihet att göra vad jag ville dagarna i ända, så länge han slapp byta bajsblöjor för då triggades hans kräkreflexer och det var inte så roligt. Men i övrig hade ju Nicke en del ansvar att ta igen efter sin Londonresa. Så perfekt det kan bli, tjänster och gentjänster, även inom äktenskapet.
 
Lambert och jag njuter i Kungsträdgården efter en lång cykeltur.
 
Fransk TV-stjärna vet hur man poserar med svensk teaterregissör i Stockholm.

    Jag minns att Lambert, hans vän och jag cyklade via Djursholm in till Stockholm och Lambert blev oerhört förvånad när han såg alla de pampiga villorna med havsutsikt och tennisbanor och swimmingpooler och statyer. Han trodde Sverige var ett jämlikt samhälle och att det inte fanns någon ”classe supérieure” här. Little did he know... much did he see!
    I Stockholm åt vi glass i Kungsträdgården och lunchade på en uteservering i Gamla Stan. Jag har ett roligt minne från den lunchen. Lambert var ju en stor teater- och filmstjärna i sitt hemland och han sa att han verkligen njöt av att vara här i Sverige inkognito, så när han hörde rösterna från några franska turister på uteserveringen höll han låg profil. Men de franska turisterna fick syn på Lamberts vän som också var mycket känd i Frankrike, fast enbart som huvudrollsinnehavare i en TV-serie, men i alla fall. De franska turisterna fick glädjespatt när de fick syn på Lamberts vän och kom fram och ville ha autografer. Jag log i mjugg mot Lambert och försökte reta honom lite och sa, - Där ser du, du är inte alls så populär som du tror. De franska turisterna babblade på om osannolikheten att träffa på en fransk TV-stjärna i Stockholm och de fick sina autografer av Lamberts vän och sa, - Au revoir. Då fick de plötsligt syn på Lambert och började skrika ut hänförelser över sin lycka att till och med få träffa Lambert Wilson! Det blev så klart autografskrivning för Lambert också. Så alla var nöjda och belåtna och Lambert var helt säkert nöjd över att jag fick se hur påträngande hans fans faktiskt var.
 
Sommarmys på vår altan, tillsammans med grannarna på Sollentunavägen,
och Eva Grey som hälsade på regelbundet även om hon inte fick bli min svärmor.

    Det kom en höst även detta år och den liknade mycket förra hösten, vilket innebar ett intensivt arbete med att skapa en ny revy genom studiecirklar som jag arrangerade, med Lubbe på Studiefrämjandet som främste påhejare. Albin och Simon fick snällt sova på kvällarna när huset fylldes av revyentusiaster. Andra Täbyrevyn fick namnet ”Dax igen”. Revygänget som skulle stå på scenen blev ännu större det här året än året dessförinnan. För att sålla bland de ivriga aktörerna, iscensatte jag en lek i samband med första träffen. Alla fick dansa ”Små grodorna” och hitta på lite annat tok, för då ser man ganska snart vilka som vågar göra bort sig. Några föll bort, men kvar blev ett otroligt bra gäng, som vågade spela ut på scenen. Nicke medverkade inte i Täbyrevyn detta år, för han var i Stockholm och spelade ”Jesus Christ Superstar” som sattes upp på Göta Lejon. Han skulle ha spelat överstepräst och "hop", men eftersom Cornelis Vreeswijk blev sjuk under denna period hoppade Nicke in för Cornelis och spelade Puntius Pialtus i över 50 föreställningar.
 
Dansrepetitioner med Peter Jöback i focus. Redan då såg man att han hade det
man kallar "Star quality".
 
Årets primadonna Mia Ståhl verkar mycket road av att få koreografi av
Lena Madsén.

    Jag hade en idé om att en ny primadonna skulle framträda varje år, och detta år blev fullträffen Mia Ståhl det självklara valet, medan Monica Jöback tog ett steg tillbaka och valde att agera regiassistent. Bröderna Jöback gjorde dock succé i ensemblen igen, för att inte tala om den månghövdade kören, med bland andra en ny klart lysande blivande stjärna, Annica Smedius. Hanna Wanngård, en av Robert Wells framtida favorit-door, kom med då också. Det finns så många som är värda att räknas upp och som gjorde otroligt bra insatser i ”Dax igen”, men när jag tittar igenom programmet och ser att vi var 65 personer som var engagerade i revyn 1985-86, tänker jag att jag måste dra en gräns. Men eftersom jag är gränslös gör jag inte det.
 
 
Alla nämnda ingen glömd.

Minnenas album! Del 45.

Go'morron Täby! (1984-85)
 
Jag hade velat ha en bild på Lubbe här, men kunde inte hitta någon, så
det får duga med ett blad ur första revyprogrammet där regissörerna
intervjuar varandra.
 
Lubomir ”Lubbe” Minev som drev Studiefrämjandet i Täby var en sjutusan till person att hitta sammanhang som främjar folkbildningen. Studiefrämjandets lokaler i Roslags Näsby utnyttjades som sammanträdesrum av allsköns olika föreningar, till exempel ett gäng gubbar som pluggade för att få jaktlicens, några som drev en lokalradiostation och flera popband. Alla sammankomster, vare sig det var styrelsemöten, utbildning eller repetitioner räknades som studietimmar. Det räckte att någon ledarperson fyllde i de mintgröna närvarolistorna efter konstens alla regler, i fyra exemplar vardera med karbonpapper mellan. På så sätt fick föreningarna hjälp att betala studieledare, replokaler, högtalare och annan viktig utrustning. Alla tänkbara verksamheter såg Lubbe till att de startades och hölls igång, men teater och kultur låg honom extra varmt om hjärtat. Jag har för mig att Lubbe berättade att han själv hade varit teaterregissör i sitt forna hemland Bulgarien, därav hans måttlöst stora engagemang.
    Täby teatersällskap, som tidigare hade satt upp storpjäsen ”Täby blir sta’n på landet” och ett par andra mindre produktioner, ville nu göra något nytt. Nicke hade lämnat över ordförandeklubban till en äldre herre som var mer road av styrelsearbete än Nicke, men när han frågade om jag och maken tillsammans ville regissera en revy kunde vi inte motstå frestelsen. Direkt efter att vi kommit hem från Gotland i augusti 1984, satte vi igång förberedelserna med hull och hår. Det var första revyn i Täby sedan 1940-talet, så det fanns ingen att luta sig mot eller jämföra med, utan det var bara att hugga tag i den nya processen. Vi anlitade Lena Madsén som koreograf (hon som vi kände från danskursen på Kreta sommaren 1983), vi tog in storbandsledaren Johnny Ohlson som arrangör och repetitör (han som sedermera blev rikskänd när hans storband var husband hos Robert Aschberg i TV3) och vi tog så klart in vår familjevän, den 19-årige pianobegåvningen, Mikael Jöback som kapellmästare (han som numera är en av Sveriges mest anlitade musikaliska ledare i stora musikalsammanhang).
    Studiefrämjandet annonserade i lokalpressen efter intresserade och gensvaret blev enormt. Vi arrangerade auditions för dansare, sångare och skådespelare, organiserade intervjuer med människor som ville sy kostym, snickra dekor och skriva texter med mera. Alla intervjuer och auditions gick över förväntan och vi fick ihop fler än det antal personer som skulle behövas för att sätta upp en stor revy med allt vad som där tillhör. Tillsammans med styrelsen för Täby teatersällskap och de konstnärliga ledarna Johnny och Lena, bestämde Nicke och jag, att alla som hade kommit till oss och som på allvar ville bidra med sin tid och sina specialkunskaper skulle få delta i projektet. Jag gick verkligen i bräschen för linjen ”Alla kan!”. Oj, oj, oj, vilken boll vi satte i rullning. Revyn svällde, och föga anade vi då hur mycket arbete det skulle innebära.
   Varje vardagskväll ledde jag olika studiecirklar hemma i Villa Villekulla, och på helgerna höll vi till i Täby teatersällskaps lokal vid Värtans strand i flygflottiljens nedlagda baracker i Hägernäs, där det nu ligger lyxiga lägenheter med havsutsikt. Att vi var hemma och hade studiecirklar på vardagskvällarna var för att det skulle fungera med våra två små telningar, Albin och Simon. Jag nattade dem kl 18.30 och kl 19.00 fylldes vårt hus och garaget av dekorbyggare, sömmerskor, rekvisitatillverkare, textförfattare, skådespelare, musiker och sångare. Och jag ledde och organiserade hela spektaklet. Vilket liv!
 
Albin killar Simon under foten för att få honom att skratta på bilden.
Vi hade inte dagis eller någon annan som tog hand om våra pojkar under
denna tid, utan de var alltid med när vi flängde runt och fixade med
förberedelserna inför revyn. På kvällarna när huset var fullt av revyskapare
sov de som små lamm. Badet före läggdags var alltid en av de roligaste
stunderna.

    Albin och Simon var verkligen änglar när de var små. De åt, log och sov. Andra föräldrar brukade säga till mig att jag inte visste hur det var att ha barn, för jag hade fått två änglar. Ja, ja… mina barn tog igen det senare, eller snarare redan varje morgon runt sexsnåret. Simon brukade då krypa ner ur sängen och lyckas få upp en garderobsdörr medan jag låg i dvala. Därefter tömde Simon alla backar med strumpor och underkläder och spred över hela golvet, varje dag tills jag satte en hake på dörren så att han inte kunde få upp den. Men då skrek han i stället i högan sky, tills jag öppnade garderobsdörren, och jag kom snart fram till att det var enklast att låta honom roa sig med att riva ut undrekläderna. Under tiden brukade Albin komma upp i vår säng och ligga mellan oss och leka lite tyst med sina dockor och gosedjur, jag slumrade och Nicke snarkade så gardinerna fladdrade.
   
På en sida i revyprogrammet hade vi samlat några fina bilder.
På översta bilden se vi baletten, under den Monica Jöback och
Nicke som var primadonna och "primör", på fotot till vänster om
dem poserar showdansaren Ann-Catrine Heidmark, på bilden
längst ner till vänster sitter Johnny Ohlson vid pianot och repeterar
sång med Peter Jöback, Anita Säberg, Per Mathisen och Petter
Andersson (numera skådespelare på Smålands Musik och Teater),
på bilden längst ner till höger ser vi Per-Erik Tuninger agera velourpappa.
 
   Åter till revyn. Själva regin av enskilda nummer delade jag och Nicke upp mellan oss, jag regisserade de nummer där han medverkade på scenen och Nicke regisserade de nummer där han inte medverkade, sedan stod jag för sammansättningen, det vill säga i vilken ordning allt skulle framföras och hur vi skulle få smidiga övergångar mellan numren, så att föreställningen skulle få fint flyt och bra tempo.
    Under repetitionsarbetet la jag extra energi på vår primadonna Monica Jöback, som i sin ungdom hade varit en ganska känd schlagersångerska med efternamnet Lind, men som efter tjugo år borta från tiljor och strålkastare, hade tappat självförtroendet som artist. Hennes 14-årige son Peter var revyns lyckokast, en otrolig begåvning, och trots sin ungdom ett riktigt fullblodsproffs när det kom till sång och dans. Peters storebror Mikael var även han helt fantastisk, framför allt vid pianot. Vilka underbarn de hade Arne och Monica. Utöver familjen Jöback och förstås Nicke, som både skrev flera sketcher och sångtexter samt sjöng och spelade teater, var den mest utmärkande personen i revyn en lärarstudent vid namn Mia Ståhl. Hon hade något alldeles speciellt och var en multibegåvning som lyste extra starkt både på och bakom scenen, vi hade aldrig klarat allt jobb utan henne. Med det vill jag inte påstå att de övriga medarbetarna inte bidrog till det lyckade resultatet. Nej det var ett helt otroligt gäng som tillsammans genomförde Täbys första revy på över fyrtio år. Revyn fick heta ”Go’morron Täby”, en parafras på ett alldeles nyfött TV-program på ettan som hette (och fortfarande heter) ”Go’morron Sverige”.
 
Robban Stopp hade vi lärt känna när vi jobbade på Cocosteatern och
han tog med sig teknikerna Janne och Heffe in i produktionen.

    Från mitten av december 1984 repeterades på plats i Tibble Teater. Mormor Vivian och morfar Sigurd kom upp till Täby och tog hand om markservicen hemma. Den 23 – 26 december tog vi ledigt från revyn och blev ompysslade av mamma, pappa, Patrick, Albin och Simon. Mamma och pappa såg till att då skapa en traditionell och fridfull julhelg hos oss. Simon passade ju också på att fylla ett år den 25 december, så då blev det släktkalas med moster Birgit och morbror Ragnar och min kusin Roger och vi åt lutfisk och ris à la Malta tills magarna nästan sprängdes.
    All övrig tid jobbade Nicke och jag hela dagarna och halva nätterna. Jag minns att tiden innan premiären var jag så trött att jag höll på att gå i bitar. Minsta motgång fick mig att gå i taket. Men vi nådde vårt mål och på nyårsafton stod jag där längst bak i salongen med Simon i famnen. Nicke stod på scenen och mina föräldrar satt i publiken tillsammans med Albin när slutapplådåskorna rungade. Jag stod beredd att gå upp på scenen och ta emot folkets jubel, men ensemblen inklusive min man var så uppe i sin egen storslagenhet att de glömde bort min insats och jag fick stå kvar där med Simon bakom teknikerbåset, snopen, utan blommor och utan applåder. Men överst på min önskelista stod ändå en god natts sömn.
 
"Go'natt Täby".

Minnenas album! Del 44.

Den långa sommaren 1984.
 
När Nicke fyllde 36 år den 9 augusti 1984 bjöd han ensemblen på kräftor,
backstage på Murgrönans scen i Visby. John Harryson trakterade
instrumentet och ensemblen, bland andra Hans-Peter Edh och Gunilla
Gårdfeldt som ni ser på bilden, stämde upp i skön stämsång i den
gotländska sommarnaten. Längst ner i vänstra hörnet skymtar en skål
Nicke fick i present av sina kollegor. Skålen är drejad i Lummelunda.
 
Numera pryder den vackra skålen sin plats i "Designrummet" i Roslagens Rö.

Jag hade mestadels fullt upp med att springandes amma Simon samtidigt som jag räddade livet på Albin under halva maj, hela juni och halva juli, medan Nicke var på Gotland och spelade teater. Jag talade vuxenspråk med mina barn, för det hade vi kommit överens om. Däremot hade Nicke och jag ofta talat barnspråk med varandra innan barnen föddes. Som ett slags eget kärleksspråk. Men vi tyckte att det var viktigt att lära barnen tala rätt från början, så det fick bli så.
    Men när jag sprang där med en halvåring och en två-och-etthalvåring och talade vuxenspråk, fick jag ju ändå bara höra barnspråk tillbaka, så mina öron vandes av med att ha en vanlig konversation. Därav känslan av ensamhet tror jag. Jag saknade någon att tala med på kvällarna när barnen hade nattats. Då var det helt tyst runt mig. Det var ju långt före den sociala mediaboomen, så det enda man kunde göra var möjligtvis att ringa någon, men jag stupade mest i säng, så det blev inte mycket ringt. Dessutom fanns det en stolthet i att inte ringa hem till mamma Vivian och klaga. Hade jag gjort det hade hon säkert kommit upp till Täby och hjälpt till, men jag gav hela tiden sken av att allt var toppen. Ville ju inte att de där hemma i Småland skulle oroa sig.
    När jag gick till mataffären ställde jag frågor om olika varor för att få höra en vuxen röst tala till mig. Detta var innan SAS-Janne hade infört vänlighet och leenden inom serviceyrken, så man fick mestadels enstaviga svar. Det var som att man då, i början av 80-talet efter 70-talets reformtänkande, fortfarande körde hetsjakt för att uppnå ett jämlikt samhälle genom att ta bort alla artighetsfraser. Tack och lov har man nya metoder nuförtiden, och expediterna har fått lära sig att säga – Hej, till kunderna när vi stiger in i matbutiken och oftast följer de med oss vimsiga och visar på vilken hylla saker finns om man frågar efter något, och dessutom informerar de om varorna. Ja, ja undantag finns, men det fanns det på 80-talet också.
    I mitten av juli skulle i alla fall Nicke få tillgång till en liten torpstuga som låg mitt i en minkfarm på Gotland. Desirée som drev teaterverksamheten, var för närvarande gift med en minkfarmare. Nicke hade bott i ett rum i deras boningshus under sommaren, men det fanns ett antal hemmavarande barn i huset, så något utrymme för mig och barnen fanns inte. Men som sagt, ett torp på gården skulle bli ledigt eftersom några gästarbetande minkskötare skulle flytta ut.
 
Jag hade ju i alla fall tur mitt i allt det jobbiga, som var mamma till
världens gulligaste barn. Här är vi nyanlända på Gotland. Inte brydde sig
Albin och Simon om att vi hamnade i ett råttbo mitt i en minkfarm.

    Jag packade bilen full med vagnar, leksaker, barnkläder och barn och bommade igen Villa Villekulla. Vi tog färjan från Nynäshamn och överlevde resan, även om Albin var sjösjuk och jag helt slut. Nicke mötte upp i Visby och installerade oss i torpet vid minkfarmen nära Lummelunda sedan åkte han tillbaka in till Visby och spelade kvällens föreställning. Så där satt vi, barnen och jag, ensamma i världens skitigaste torp, utan TV, utan radio, utan telefon.
    Desirée hade sagt till Nicke att hon sett till att det var städat, men jag vet inte om vi hade olika referensramar eller om det helt enkelt var en lögn. Själv hade jag aldrig vistats i ett skitigare hus. Simon fick jag binda i selen så att han låg kvar i vagnen och Albin fick sådan tur var plats i vår resebarnsäng, som fick bli hans lilla lekplats medan jag städade. Jag började med köket, så att jag kunde fixa lite käk, sedan badrummet som tog minst två timmar att skrubba rent. Därefter sovrummet som bestod av ett minimalt loft, där jag bäddade rent så att vi kunde sova. Hela följande dag använde jag till städning av resten av torpet som var väldigt trångt och övermöblerat, knappast ståhöjd och det mest igengrodda jag upplevt i hela mitt liv. I köket luktade det konstigt. Det var en fadd odör som jag inte kände igen.
    Mitt i allt detta passade Simon på att bita hål på mina bröstvårtor med sina första sylvassa tänder, så i ett slag byttes amning mot välling och barnmat. Men det var något konstigt med vällingpaketet som jag hade placerat högt upp på en hylla. Jag fick ta bort några svarta ”riskorn” ur det, men intet ont anande gjorde jag ändå välling och matade min lille son. Men rätt som det var, en dag när jag kom in i köket och skulle koka en omgång välling fick jag se en skrämd råtta hoppa upp ur paketet och plötsligt förstod jag vad ”riskornen” som jag brukade plocka bort bestod av. Fy vad äckligt!
    Därefter upptäckte vi ett råttbo bakom vattenledningen under golvet i diskbänksskåpet. Aha... råttbon har en fadd odör, nu fattade jag varifrån lukten kom. Det blev daglig råttjakt, med stora fångster som Nicke fick ta hand om. I fyra veckor bodde jag i detta förfärliga torp, med man och barn innan sommarteatersäsongen var över. Jag såg till att nästan aldrig vistas i huset, utan försökte umgås så mycket som möjligt med Nickes trevliga kollegor under dagarna. Nicke och jag åkte också ut själva med barnen och besökte många vackra gotländska platser. Jag hade fina minnen från en Gotlandssemester 1961, då jag var elva år och var där tillsammans med mina föräldrar, storasyster och lillebror.
 
Det blev flera härliga fester vid havet. Just denna var välorganiserad som det
ser ut, med bord och stolar. Eftersom ensemblen spelade i princip varje kväll,
ägde festerna oftast rum dagtid och var helnyktra tillställningar. Vi åt för det
mesta grillad mat, så slapp man vistas i det äckliga köket. Vår favoriträtt den
sommaren var camembertfyllda köttfärsburgare.
 
Här är ensemblen med familjer ute på picknick. Notera att vi har försvarets grå
filtar som underlag. De användes ju på kvällstid för att värma publiken. Det var
typiskt för teaterdirektören Desirée att fixa med allt, så dessa filtar hade hon säkert
charmat till sig av någon överste eller så.
 
Ingen fest utan en sångstund i det gröna. Simon kränger runt i Desirées famn.
Våra barn har vandrat från famn till famn sedan de föddes och kanske har det
bidragit till att de blivit väldigt sociala.

    Nu hade jag återvänt till ön med min nya lilla familj och jag fick än en gång leta upp och uppleva pappa Sigurds smultronställen från beredskapstiden, se raukarna, besöka massor av vackra små kyrkor, låta mina barn rida på Gotlandsruss, gå ner i den vackra Lummelundagrottan och gå på guidad tur runt norra Europas största fungerande kvarnhjul. Fast när jag tänker på kvarhjulet får jag vånda. När vi var där slet sig Albin ur mitt handtag och sprang ut på några spänger och lät sig begeistras av jättehjulet som snurrade. Där stod han helt oskyddad på en spång, med bara en tunn bräda mellan sig och fallet. Jag tog ett djupt andetag, gick behärskat fram för att inte skrämma Albin så att han kanske skulle ta ett snedsteg, ramla ner i det snurrande kvarnhjulet och försvinna i forsen. Albin var helt lugn och fashinerad av kvarnhjulet och vattnet som brusade, men jag hade hjärtat i halsgropen, innan jag fick tag i hans arm och balanserade med honom tillbaks över spängerna samtidigt som jag bar Simon i famnen. Jag får fortfarande rysningar i hela kroppen när den bilden kommer upp i mitt minne. Så nära en katastrof. Och Nicke märkte ingenting, förrän efteråt då jag fick ett utbrott.
    På kvällarna spelade gänget operett i nöjesparken Murgrönan i Visby. Jag följde med flera gånger, bara för att slippa sitta ensam i råttboet. Albin var otroligt lättsam och satt gärna i mitt knä under föreställningarna och följde skådespelarna med blicken och skrattade åt hur de såg ut, särskilt pappa Nicke, som hade roliga kläder och stora skor. Simon låg då och sov i vagnen. Men jag minns att det var kallt och alla i publiken fick militärfiltar att stoppa om sig med.
 
Åh vilka musketörer. Nicke gosar med ett gotländskt husdjur, Nickes kollega Gunilla
Gårdfeldts man Lassis, kollar in sin terrier Busans reaktioner, och min pappa som
kom över till Gotland tillsammans med mamma och hälsade på, ser ut att trivas
som fisken i vattnet. Förresten kom även min moster Sonja och uncle Ernie på
besök, hela vägen från Harryson New York.
 
   I mitten av augusti bar det äntligen av hemåt för hela familjen. Ville Villekulla stod kvar och lyste välkomnande med sin gula fasad. Jag hade lämnat huset skinande rent och det var fortfarande rent och allt var i ordning när vi kom tillbaka. Vilken lisa för själen att få komma tillbaks tillsammans med familjen, inklusive pappan till ett fint eget hem.
    Och vi hade en rolig höst att se fram emot. Nicke och jag hade fått en förfrågan från Täby Teatersällskap om vi tillsammans skulle vilja skapa och regissera en revy på Tibble Teater. Vi tackade ja, fast ingen av oss hade någonsin tidigare satt upp eller medverkat i revy. Men att få ett gemensamt projekt att iscensätta teaterlustarnas kreativa uttryck i, passade oss perfekt, så det var bara att spotta i nävarna och sätta igång processen.
 
Teater ger liv och lust.
 
 

Minnenas album! Del 43.

Ensamma mamman!
 
Kärlek!
 
Fyra dagar senare, den 29 december 1983, hämtades Simon och jag av Nicke på Danderyds BB. Mormor Vivian och storebror Albin, drygt två år gammal, tog emot oss i nya tillbyggda Villa Villekulla, som Gula Huset nu spontant hade börjat kallas av förbipasserande. Ja, det pratades en hel del om vår tillbyggnad. På alla de övriga tomterna i området revs de gamla sommarstugorna och splitter nya tjusiga villor dök upp som svampar ur jorden. En dag stannade en joggare och glodde länge innan han sa ”Hur f-n har ni fått bygglov på det där?” Men vi älskade vårt hus, både ursprungsdelen och tillbygget.
    Nog om detta, nu kommer vi till väsentligheter som att ett helt nytt barn hade fötts den 25 december på Jesus från Nasarets 1983:e födelsedag (eller om man räknar som vi, skulle det bli 1982:a). På den tiden, alltså 1983, ville man helst ha kvar nyförlösta mammor och barn på BB för observation minst en vecka efter förlossningen, men jag fick dispens. Det var snart nyårsafton och Danderyds personalstyrka ville väl också vara ledig och skåla in det nya året i champagne.
    Min pappa Sigurd hade tillfälligt rest tillbaka till Värnamo, för hans enda syster, min faster Elvy hade tragiskt insomnat på grund av för sent upptäckt cancer, drygt 60 år gammal. Min gamla farmor Gerda som hade haft sex söner och en dotter, och dessutom varit änka sedan drygt 40 år, var förkrossad, för Elvy hade stått henne närmast av alla hennes sju barn. Dessutom hade farmor förlorat en av sina söner, Karl-Henrik, bara ett par år tidigare i samma obevekliga sjukdom, och farmors livslust hade helt ebbat ut, så nog behövde hon sin tröstande äldste son Sigurd vid sin sida i denna stund.
 
Morfar Sigurd kom tilbaka till Täby och fick glädjas åt sina barnbarn,
mitt i sorgen efter sin älskade syster Elvy.

    Pappa återvände ändå till Täby på nyårsafton, för att fira in det nya året tillsammans med den nu lite större familjen Wagemyr, och mitt i all sorg gladdes han och alla vi övriga verkligen åt vårt nya, fina jesusbarn. Hushållet Wagemyr var nu komplett. Med tanke på omständigheterna blev det dock ett ganska subtilt firande i Villa Villekulla, med en sexdagars son som jag hade vid bröstet och en tvååring som också ville sitta i mammas knä. Tack vare min sagolika mamma, min godmodige make och min värnande pappa blev den första två veckorna som tvåbarnmamma ändå helt underbara. Vi reste ner till Värnamo ganska snart efter det och visade upp familjens nytillskott för släkten och passade samtidigt på att döpa Simon Roland i Forsheda kyrka, precis som vi hade gjort med Nils Albin.
 
Det är en trött liten pappa Nicke som under ett kort uppehåll från
repetitionerna av "Ugglan och kissekatten" i Göteborg, gjort en
avstickare till familjen som tagit sig till Småland för att döpa Simon
Roland. Här tillsammans med utmattade lilla mamman, svärmodern,
svärfadern och dopföremålet.
 
Även om Nicke fanns i samma rum, var Albin hela tiden som klistrad
vid mig och Simon.

    Vardagen grep dock snart tag i livet, gjorde sig påmind på alla sätt och vis. Framför allt eftersom Nicke var mitt uppe i sin förhållandevis ganska nystartade skådespelarkarriär. Det var först gästspelet med ”Ugglan och kissekatten” i Göteborg under våren, sedan var det dags för nästa projekt. Nicke hade fått en roll i operetten ”Min syster och jag” som skulle sättas upp i Visby och spelas hela sommaren. Den gamle härlige teaterräven John Harryson var manlig huvudrollsinnehavare, vår kära vän Gunilla Gårdfeldt medverkande och hennes före detta ”Tiotusenkronorskollega” Desirée Edholm var producent samt kvinnlig huvudrollsinnehavare.
 
Puss på dig lillebror. I sommar får vi ta hand om mamma alldeles själva.

    Repetitionerna startade i mitten av maj, premiären var runt midsommar och speltiden sträckte sig till mitten av augusti, alltså var Nicke borta hela sommaren. Han inkvarterades i ett rum i Desirées hem vid minkfarmen intill Lummelundagrottan och jag stannade kvar i Täby och tog hand om de små liven vi hade satt till världen. Sån tur var hade vi hunnit få ganska bra ordning i trädgården innan Nicke reste, för vi hade anlitat en firma som hade plattsatt trädgårdsgångarna och lagt färdigt gräs där grävskopan hade dragit fram under tillbyggnadstiden, vi hade även låtit sätta upp ett Gunnebostaket runt hela trädgården så  Albin inte skulle springa bort medan jag ammade Simon, och planterat om den gamla syrenhäcken innanför, så att det skulle bli vackert. Men som den övergivna småbarns- tvåbarnsmor jag kände mig, tillika människa och villaägare i ett ensligt Skarpängshörn av världen med nybyggargrannar som jag ännu inte hunnit lära känna, och inga egna vänner eller övrig familj på minst 40 mils avstånd, alltså noll vuxna att tala med, kändes det hårt.
    Tänk att Nicke alltid har haft rätt. Han hade sagt till mig innan vi skaffade barn att han skulle bli en dålig småbarnsfar, men jag hade inte kunnat föreställa mig att han skulle ha så rätt, eller hur jobbigt det skulle bli att känna sig som ”ensamstående” när han var iväg på ett kreativt jobb och roade sig med kollegor och nya vänner. Märk väl att detta var långt innan mobiltelefonernas övertagande av tillvaron. Om Nicke stundom kom på att han hade en familj i Täby och någon enstaka gång tog sig till en telefon och rinde hem, fick jag vara glad. Nicke levde i en helt annan värld, medan jag bet ihop och överlevde.
 
Av kärlek och kyssar fanns det överflöd, även om mamman kände sig
ensam och bortglömd av barnafadern, som mest höll på med teater
på annan ort.

    Jag minns att jag ”sprang” och ammade Simon medan jag räddade livet på Albin som alltid var på väg att klättra upp i bokhyllan eller riva ut jorden ur blomkrukorna eller snubbla på sladden till golvlampan. Jag skaffade faktiskt en hjälm till honom, så att han inte skulle slå ihjäl sig, för han var ju för stor för hagen som han lätt lyfte upp och kröp under, sedan bar det av mot trappan där jag kanske hade missat att regla grinden, och så vidare. Det var ”tyck-synd-om-läge” för mig.
 
Två nybadade sötnosar ska kläs i vitt och gå på fest till nybakade
studenten Micke Jöback.

    Efter tre-fyra veckor utan att i vardagen ha talat med någon vuxen, hade jag i alla fall en ljuspunkt att se fram emot, något som skulle ge mig möjlighet att träffa andra människor. Det var Micke Jöback som skulle ta studenten, med utspring på Adolf Fredriks i Stockholm. Jag klädde mig, Albin och Simon i vita kläder och vi tog bilen till storstaden. Där anslöt jag mig till Monica, Arne, Peter och deras släkt på skolgården. Alla var så glada att jag kom med båda barnen och det fanns ingen hejd på hur många kramar vi fick och Peter passade mer än gärna Albin i myllret för inte ville Albin sitta kvar med Simon i den sköna dubbelvagnen. Men det gick bra, Micke kom ut och blev pyntad med blommor i massor runt halsen. I sakta mak tog vi oss sedan i bilkolonn mot Täby och den Jöbackska villan i Hägernäs. Vilket kalas det bjöds på, det var livat, musikaliskt och festligt! Jag fick barnvakthjälp, speciellt av Uffe Larsson som var där och inte ville sluta leka med Albin, och jag stannade ända tills vickningen var uppäten och de övriga gästerna tagit sin sista sup.
 
Jag hann såklart inte ta några bilder under Mickes studentfest,
men denna bild som jag hittade i mitt arkiv, med studentens lillebrorsa
längst till vänster (fast i ett helt annat sammanhang), får representera
den musikaliska familjen jag och barnen festade hos.

    Mitt i natten tog jag bilen hem, allt var frid och fröjd och Albin och Simon sov i sina stolar i baksätet. Efter ett par kilometer på motorvägen mitt emellan två avfarter fick jag bensinstopp. Jag hade ju varit ensam hemma med barnen nästan en hel månad och inte haft en tanke på att tanka. Jag hade visserligen bara kört mellan affären och hemmet, men, men, men… bensinen var slut. För första gången under min ensamhetstid blev jag helt handlingsförlamad, jag skämdes, jag ville gråta och jag var övertygad om att vi nu skulle bli påkörda bakifrån av en långtradare och dödade.
    När jag satt där med gråten i halsen och blanka ögon knackade det på rutan. En okänd man stod utanför, jag rullade ner rutan och han frågade om jag behövde hjälp.
- Bensintorka, hulkade jag fram. Han tittade på de sovande barnen och sa,
- Har du en bensindunk?
– Javisst, men den är tom.
– Ge mig den så åker jag till Shell och fyller upp den. Så tog han bensindunken och for. Strax därefter kom en polispatrull förbi.
– Nej, jag orkar inte, sa jag högt till mig själv. Det är ju olagligt att få bensinstopp på motorvägen. Två poliser kom mot min bil och fick syn på mig och mina två små där bak.
- Kan vi hjälpa till med något? Sa de bara.
– Tack, men jag har redan fått hjälp. De försäkrade sig om mitt nyktra tillstånd och fortsatte sedan färden. När polisen hade åkt blev jag rädd igen. Tänk om den där killen inte skulle komma tillbaks med bensin. Men det gjorde han, och den ensamma mamman kom hem helskinnad tillsammans med sina sovande barn, från den fantastiska Jöbackska studentfesten i sommarnatten.
 
Sommaren 1984 hade bara börjat.

Minnenas album! Del 42.

Vi rider vidare i dramatikens värld.
 
Kjell Bergqvist spelade huvudrollen i "Rid i natt". Det var med
hänvisning till vår gemensamma medverkan där som jag lyckades
få kontakt med Kjelle många år senare och erbjuda honom
jobb i vår revy. Han tackade ja. Respekt!
 
Vi satte oss till bords i det rosa köket i det gula huset vid urskogsbrynet, Albin, Nicke och jag. Vi var alldeles utmattade efter vårt abrupta avsked från Uffe och Cocosteatern. Dränerade på energi, uppgivna och hungriga. Vi råkade dock ha en i Ljusnan tjuvfiskad laxöring i frysen, som Nickes brorsa hade haft med sig när han hälsat på. Dags att ta fram den och lägga balsam i magen om än inte på såren. Albin hade vid det här laget gått över från bröstmjölk, via välling, mosade bananer och barnmat till fisk med potatismos. Men precis när vi skulle lassa in Albins första tugga och snålvattnet hade börjat rinna på mig och Nicke, ringde telefonen. Nicke och jag tittade på varandra, ingen orkade gå till hallen och svara, men telefonen fortsatte ringa, så till sist lyfte jag min tunga bak, släpade mig ut till hallen, blickade långt och missnöjt på Nicke som inte gjorde någon ansats till att resa sig och avlasta den trötta modern. I ultrarapid lyfte jag luren och svarade lagom trött i rösten (Detta var såklart långt före nummerpresentatörens tid och vi utgick från att det var Uffe som ringt på fyllan, kanske glömt att vi hade slutat på Cocosteatern eller nå’t.)
- Hej! Är det Marianne Tedenstad jag pratar med?
– Ja.
- Jag heter Per Sjöstrand och ska filmatisera en ny TV-serie baserad på Wilhelm Mobergs ”Rid i Natt”, med Kjell Bergqvist i huvudrollen. Övriga skådespelare är Lauritz Falk, Allan Svensson, Anna Azcárate, Gurie Nordvall, Tord Peterson med flera.
– Jaha! (Jag rätade på ryggen.)
- Tidigare har jag bland annat gjort ”Raskens”, du kanske minns den?
- Äh, ja, jovisst, självklart!
- Jag har en roll i ”Rid i Natt” som inte är tillsatt och undrar om du skulle vara intresserad. Det är många filmdagar utspridda på några månader och inspelningsplatsen är oftast i Dalarna.
Här någonstans började jag sakta vakna ur min dvala och la på extra intresse i rösten. Jag sa något om att jag hade sett en tidigare version av ”Rid i Natt” och att om jag hade uppfattat det rätt, skulle jag nu få gestalta Anna Azcárates rollfigurs väninna. Eller?
Nej, så var det inte. Per förklarade att jag skulle spela Bocks unga hustru. Men vad gjorde det, jag tackade såklart ja, på stående fot. Vilken lättnad att slippa gå till kulturarbetsförmedlingen och bjuda ut sig! Det kändes som om en liten ängel suttit på min axel och via sina himlakanaler lyckats få ut budskapet om att jag var ledig för jobb. Jag sa sedan till herr regissören att jag gladde mig extra mycket åt att jag skulle få spela en småländsk karaktär, med tillhörande naturlig dialekt. Per svarade att allt skulle spelas på rikssvenska. Oj då. Så nu skulle jag tvingas fortsätta tala min förfinade småländska, den som ännu sitter inpräntad från min första skådespelartid då de på Jönköpings Länsteater ansåg att jag skulle lägga mig till med att prata på R. Ja så heter det när smålänningar ska prata med tungspets-r i stället för tungrots-r. Då pratar man på R. Jag pratar fortfarande på R så fort jag passerar Jönköping och är på väg norrut och det motsatta när jag passerar Jönköping på väg söderut. Skulle jag nänts komma till Värnamo och prata på R vore det stötande för medsystrar och -bröder smålänningar. Förneka sitt ursprung på det där sättet går inte an!
   Nåväl, det blev ett långt telefonsamtal med Per Sjöstrand och vi gjorde där och då upp om det mesta inför kommande kontraktsskrivning. Nicke fick sätta min mat på värmning, men det gjorde inget, för det var med glädje jag efter samtalet med Per, återgav dess innehåll för Nicke, och Laxöringen smakade utsökt. På den tiden hade vi ingen vinkällare, så vi skålade i mjölk som var vår normala bordsdryck, men vad gjorde väl det.
   Alltså var min arbetssituation grejad för en tid. Nicke fick vara hemmapappa och försöka tänka ut vad han skulle vilja göra framöver. Att gå tillbaka till mäkleriet var knappast ett alternativ nu när han fått smak på skådespeleri. Tanken på att starta vårt eget teaterbolag grodde i oss, och vi smakade på lämpliga namn för teatern och fastnade för det klassiska teaternamnet Apolloteatern, efter den mångsidige guden Apollon, därefter registrerade vi Apolloteatern AB och började sälja barnföreställningar med vårt trogna clownprogram. Vi fanns kvar i Folkparkernas artistutbud och när vi meddelade att vi var beredda att turnera igen bokade det på, men Nicke ville mer.
   Jag hade några inspelningsdagar med ”Rid i Natt” ganska snart inpå regissör Sjöstrands första kontakt, alltså under våren 1983, men Nicke och jag hade även gott om tid att diskutera vår familjebild. Ville vi vara en bekväm liten familj med en snäll, tonårig bonusson plus ett litet lätthanterligt gossebarn, eller ville vi bli en ”riktig” familj med ännu ett barn som kunde busa med de andra? Valet var inte svårt, så vi lade manken till och jag blev snart gravid och var naturligtvis tvungen att meddela min TV-regissör. Men herr Sjöstrand såg inte ett dugg bekymrad ut när jag lade fram fakta om mitt välsignade tillstånd - Det passar bra för du ska ändå vara gravid i rollen, då slipper du gå med kudde. Enda kruxet var att jag skulle föda mitt barn i rollen när jag fortfarande var gravid på riktigt. Men ni ska veta att SVT:s kostymörer var bra på att snöra gravidmagar på den tiden. Mot slutet av min graviditet stod det varje inspelningsdag tre personer och drog ihop ett snörliv runt magen på mig, och fick mig att se nyförlöst ut i stället för höggravid.
   Under sommaren var det inspelningsledigt, så Nicke och jag, som sedan en tid gått på jazzdanslektioner i Stockholm, anmälde oss att åka med på en dansresa till Kreta, dansa är alltid kul. Vi turades om att dansa, de övriga kursdeltagarna dansade både förmiddags- och eftermiddagspass under tvåveckorskursen, men vi hade ju Albin med oss och han krävde vid det här laget en hel del aktivitetsstöd av sina föräldrar. För min del var halvdagsdansande precis lagom med tanke på den växande magen.
   Efter dansresan till Kreta reste Nicke till London där min före detta lärare på Drama Centre, Doreen Cannon, gav sommarkurser för svenska skådespelare. Jag hade ju blivit god vän med Doreen, och hon ville mer än gärna ha med min man ”Nick” på kursen. Jag och Albin hängde med och passade på att umgås med mina gamla londonvänner. Så passerade den sommaren utan att vi hann sakna Cocosteatern ett endaste dugg.
 
En av våra inspirerande danspedagoger på Kreta var Lena Madsén.
Innan morgonens första danspass ledde hon uppvärmning på gräsmattan
utanför hotellet...
 
... men dansklasserna ägde rum inomhus.
 
Det fanns tid över för andra aktiviteter än dans. Av storleken på
pokalerna att döma var det min make som vann matchen.
Fr. v. Nicke Wagemyr och Torsten Wahlund.
 
Doreen Cannon har fått en lämplig tackpresent från sina dramatiska
adepter. "So what" var en av hennes klassiska repliker om eleven
inte var trovärdig i sitt scenario.
 
Dags att bygga till gula huset vid urskogsbrynet.

   Samtidigt startade vi ett rejält tillbygge av gula huset vid urskogsbrynet. Stadsplaneringen hade blivit klar, man var i full gång med att lägga rör i gatan, vi skulle få kommunalt vatten och avlopp redan under sommaren, så när vi kom hem efter våra resor åkte mulltoan ut och det blev vattenklosett i gula huset. Vilken lyx.
   Under hela hösten hade jag fullt upp med att vara byggledare för tillbyggnaden, mellan mina inspelningsdagar som kändes som rena semestern i jämförelse. Jag och de övriga skådespelarna blev så oerhört väl omhändertagna av SVT, det var första klass tågresor, inkvartering i mysiga pensionat, catering av bästa sort, ja allt vi stjärnor kunde önska oss. Kvällsstunderna samlades vi ”ungdomar” runt Lautitz Falk, något man såg fram emot under hela dagarna. Lauritz var en formidabel berättare med ett osedvanligt spännande liv bakom sig som norsk motståndsman och internationell regissör, film- och teaterskådespelare. Vi drogs som flugor kring en sockerbit till honom för att lyssna på hans otroliga sannhistorier. Han var också en skicklig magiker och imponerade med trolleritrick, han var bra på att skissa porträtt och han underhöll oss mer än gärna med alla sina färdigheter, långt fram på morgontimmarna då höststormarna ven utanför. Det var Kjelle Berqvist, Anna Azcárate, jag och några till som föredrog Lautitz Falks aftonstunder i övre hallen framför att sitta vid TV:n i sällskapsrummet där nere.
 
Bocks unga hustru - in action.

   Om ottan blev vi sedan skjutsade ut till någon skogstjärn för att ligga och klappa tvätt i iskallt vatten, någon skulle trilla i, någon skulle gå ner sig i något kärr, ibland skulle man komma ut ur någon liten timmerstuga eller döpa sitt barn i något litet skogskapell eller gå i kyrkan på predikan.
   Tre dagar före julafton var tillbyggnaden av gula huset inflyttningsklar och alla köksattiraljer skulle bäras till det nya, stora köket. Jag var höggravid och hade så ont av ödem i händerna, vilket jag nu vet var karpalt tunnelsyndrom, så jag bar tallrikarna en och en mellan lillfingrarna, som var de enda som fungerade. Tur att Nickes snälla storasyster Birgitta kom och hjälpte till. Dagen före julafton hade vi fått möbleringen av nya delen bobar. Svågern Sven som var skogshuggare kom med en fyra meter hög grantopp, komplett med kottar och allt, och placerade i nya rummet där vi hade högt i tak och öppen planlösning. Mamma och pappa kom upp från Småland, förberedda på att ta hand om Albin under kommande förlossning.
   Den 25 december kl 08.20 1983, när mamma, pappa och Albin satt bänkade framför den TV-sända julottan, passade en ny son på att ta sig ut. Vi hade planerat för en liten Alice, men vid ett ultraljud några veckor före förlossningen, hade vi upptäckt att det var en liten Simon som låg där inne och bidade sin tid. Och när han ville ut kom han med besked. Mitt starkaste minne från förlossningen var kaffe- och pepparkakslukten från Danderyds BB-personals morgonkaffe. Personalen tog det väldigt lugnt i fikarummet fram tills krystvärkarna helt oväntat satte igång och då var det stressade barnmorskor som uppmanade mig, - HÅLL IGEN! HÅLL IGEN! HÅLL IGEN! Men krystvärkarna pressade ut Simon Roland till världen i en rasande fart. Den nyfödde visade sig vara en exakt kopia av storebror Nils Albin som nyfödd, samma vikt 4070 gram och samma längd 51 centimeter.
 
Exakt åtta timmar före Simons födelse.
 - Hoppsan! Jag hade tydligen tappat fokus från den egna
kroppsfixeringen och glömt att det växer "oönskat" hår under armana.
 
Exakt åtta timmar efter Simons ankomst. Bildkvaliteten verkar
ha påverkats av att fotografen var något skakig på handen efter
en ganska intensiv morgonstund på Danderyds BB.
Just det: Nicke fotade.

    Under sista inspelningsdagen av ”Rid i natt” som var i januari 1984, tog jag med mig baby Simon till inspelningsplatsen. Han fick ligga och sova bredvid chauffören som satt och väntade hela dagen i den uppvärmda bussen och höll ett öga på guldklimpen. När de andra skådespelarna gick till cateringlunchen, gick jag till bussen och ammade och bytte blöjor på Simon. Jag bad någon kollega ta med en macka tillbaka till inspelningsplatsen, så jag kunde få i mig några tuggor då och då mellan tagningarna.
   Makarna Wagemyr sjösatte också Apolloteaterns första teaterprojekt hösten 1983. Nicke gjorde en nyöversättning av Bill Manhofs ”Ugglan och kissekatten”, vi anställde Denise Karabuda i den kvinnliga rollen, Nicke spelade såklart mannen, Sten Lonnert regisserade, någon från SVT byggde dekoren, Jakob Landefjord körde tekniken och jag var producent. Vi gjorde en storartad premiär på Tibble Teater i november, spelade där några kvällar, sedan hyrde vi Puckteatern i Stockholm i december.
 
Apolloteaterns två direkrörer med första personalen.
"Ugglan och Kissekatten" blev resultatet.
Fr.v. Sten Lonnert, Nicke Wagemyr, Jacob Landefjord,
jag och Denise Karabuda. Det måste ha varit i början av
repetitionerna med tanke på min pyttelilla gravidmage.
 
Aj, aj, aj... vill man vara skådis får man lida pin. Nicke som Felix
och Denise som Doris i "Ugglan och kissekatten".
Den randiga morgonrocken har varit min pappas. Den passade lika
bra på pappa, som på "Felix", som på Loffe Carlsson i en revysketch,
som den passar Strindberg i Nickes senaste monolog "Enslingen
i Blå Tornet". Hög kvalitet och klassisk design - en oslagbar kombo.
 
Denise pappa, som är en mycket respekterad dokumentärfilmare,
hade inget emot att posera framför kameran tillsammans med sin
dotter.

   I Stockholms innerstads teaterbrus passerade vår produktion ganska obemärkt, men därefter blev vi inbjudna att under våren gästspela på Nya Teatern, som låg i Femman i Götborg. Vi anlitade Gunilla Gårdfeldt som gjorde en uppstramning av pjäsen och vi fick ett mycket gott mottagande med fina recensioner i Göteborgs Posten, och spelade där under en period för utsålda hus. Jag var nere i Götet under några dagar, men det var inte lätt att göra nytta med två blöjbarn, varav ett sprang runt och röjde mellan bänkraderna och den andra skulle ammas. För min del kändes det som att det var dags för lite mammaledighet. Jag hade ju trots allt fött två barn och ännu inte trappat ner på jobbet. Det må bära eller brista, tänkte jag, men nu ville jag vara mammaledig ett tag. Och så blev det, i alla fall ett litet tag.
 
P.S. I samband med att jag tecknade ner detta blogginlägg, kom jag osökt att tänka på en annan sak och riktar mig därför direkt till Allan Svensson, en av rollinnehavarna i ”Rid i natt” (liksom jag), före detta Värnamobo (liksom jag), före detta boende i min lägenhet på Lilla Essingen (liksom jag). När du skulle flytta sågs vi på Strålgatan för överlämnandet av nyckeln och då sa du till mig att du inte hunnit rengöra ugnen. Du lovade att fixa tre inspelningsdagar på TV till mig, om du slapp göra det. Ugnen var totalt ingrodd med spill från dina kulinariska utsvävningar. Allan, - Jag väntar fortfarande på de där inspelningsdagarna. För du ska veta att jag fick ligga på knä och skrubba ugnen, säkert i tre dagar. Och nu med ränta på ränta i över trettio år borde jag vara uppe i en huvudroll i en TV-serie. Ring mig!
 
Detta var före mikrovågsugnens genombrott.

Minnenas album! Del 41.

Cocosteatern, Albin, livet runtomkring och vi.
 
Denna bild är så talande för Robbans och Uffes relation. De var
bästa vänner, skapade teater tillsammans och Robban stöttade
Uffe i ur och skur. 

Uffe Larsson älskade verkligen sin roll som teaterchef. Han lät trycka upp visitkort där han titulerade sig ungefär så här; Teaterchef, Teaterdirektör, Konstnärlig ledare, Regissör, Producent, Pjäsförfattare, Skådespelare och Innovatör. Det var säkert med glimten i ögat han gav sig alla dessa titlar, men för oss som lärde känna honom väl, förstod vi att alla titlarna var väldigt viktiga för honom. Med all rätt, för han var ju verkligen allt det där också.
    Efter ett par månader med min och Nickes föreställning ”Udda vänner” var det dags att iscensätta ett stort teaterprojekt. Uffe hyste förkärlek till Molières verk som ju inrymmer massor av humor och allvar på samma gång. Han valde därför att sticka ut hakan i teatervärlden med klassikern ”Den inbillade sjuke”. Uffe ville enbart regissera och inte medverka på scenen, varför vet jag inte. I rollistan ingick Håkan Rylander (en äldre, etablerad skådespelare i huvudrollen), Robert Stopp (mångårige vapendragaren nummer ett, som hade övervintrat alla Uffes frostnätter), Randi Almaas och Ewa Nilsson från det gamla Cocosgänget, Mats Ohlsson var ny och teknikälskaren Jacob Landefjord rattade ljud och ljus. Och så klart medverkade både jag och Nicke.
 
Hela ensemblen med sin regissör på bild i lokalpressen.

Albin var alltid med. På den tiden var rönet att spädbarn skulle
ligga på magen. Jag är iklädd målaroverall och håller på med
dekorfix. Det är mitt i natten.

Trots många timmar på teatern hanns privatlivet med. Här firar
vi storebror Patrick på 14-årsdagen den 13 mars 1982. Just i
dag när jag skriver detta fyller han 46 och har hunnit skänka oss
barnbarnen Samuel (7år) och Ludvig (1,5 år). Vovven hette Liza,
och hade döpts efter Minelli.

    Självutnämnd ekonomiansvarig som jag var, gjorde jag upp en budget. I den rymdes månadslön till huvudrollsinnehavaren (villkoret för hans medverkan), och timpenning till alla övriga. Detta, samt kostym, peruk och hyra gick under spalten debet. Kostymerna hyrdes från Riksteatern som tog betalt för minsta lilla spetsnäsduk och perukerna från någon annan ickesponsor. Allt övrigt hjälptes vi åt att ordna. Uffe fixade dekor från Dramaten, Robban gjorde affisch och jag hjälpte till med programmet som trycktes på en av Robbans kompisars tryckeri, Ewa och Randi ryckte in både här och där, inte minst som barnvakt åt Albin, Nicke skötte försäljningen och jag som sagt ekonomin, därutöver repeterade vi tills vi stupade. En lista sattes upp i köket där man skrev upp sina arbetstimmar, det gällde allt från städning till dekorbygge, repetitioner och föreställningar. Timpenningen var låg men rättvis, och alla verkade respektera systemet.
 
Uffe kunde inte hålla fingrarna i styr, utan styrde ut Albin som
den "Inbillades sjuke", placerade honom med peruk på
huvudet och manus i hand
i huvudrollsinnehavarens stol.

    Det blev premiärkväll med röd lykta på dörren, Albin sov i Uffes kontor och allt kändes superbra… utom en sak, regissören dök inte upp till showtime. Mitt under föreställningen hittade dock Ewa och Randi honom däckad på foajégolvet. De späda skådespelerskorna hann precis före paus dra in den lealösa, tunga teaterchefen och placera honom i kontoret bredvid Albins vagn, så publiken slapp se eländet. När jag kom ut i pausen, låg han där på golvet bredvid barnvagnen helt utslagen och tyst, medan Albin jollrade i vanlig ordning. Detta var fösta gången jag erfor Uffes spritmissbruk, men inte den sista. Tyvärr hade dessutom någon (läs Uffe) snott biljettkassan under premiärkvällens första akt.
    Jag ammade Albin i pausen, kommer inte ihåg upplösningen, men vi spelade klart pjäsen, och fick finfina recensioner i lokaltidningen. Jag minns att vi då och då under spelperioden hade kö som ringlade sig ut på gatan, och det hände även att folk fick vända på grund av att det var fullsatt, men de kom oftast tillbaka följande kväll. En av de som fick vända var dåvarande täbybon och superstjärnan Lill Lindfors men även hon kom, till Uffes och vår andras stora förtjusning, tillbaka och såg föreställningen en annan kväll. Detta kom Lill tydligen ihåg länge för hon har vid ett par tillfällen, när hon träffat Nicke senare i livet, gett komplimanger för den fina föreställningen av ”Den inbillade sjuke” på Cocosteatern. Vi fick klirr i kassan, och alla inblandade kunde få sin beskärda del av kakan enligt den överenskommelse vi gjort. Det lilla överskottet som blev lade vi in i nästa produktion.
 
Janne och Eva som nyblivna makar utanför Lovö Kyrka.
 
Det var en strålande sommardag på Ekerö, det mest fantastiska
bröllop jag varit med om (förutom mitt eget) med 250 bröllopsgäster
på middag i det gröna. Albin var också där, fast helt omedveten om
att det var skådespelerskan i ett av hans framtida favoritprogram
"Fem myror är mer än fyra elefanter" som hade bjudit in honom.

    Vi har nu kommit fram till sommaren 1982, Albin var sex månader, Eva Ramaeus och Janne Jönsson bjöd in till bröllop, därefter åkte vi på semester till London. Det var där mina vänner från scenskolan fanns, och min gamla landlady, Mrs. Franceis, hade ställt i ordning sitt sovrum till min nya lilla familj. Julian bodde kvar i vår lägenhet en trappa upp på 133 Iverson Road. I och med Albins födelse hade vårt förhållande normaliserats, vi såg varandra som gamla goda vänner. Även Nicke och Julian fann varandra denna sommar och jag minns att de satt och pratade mest hela nätterna. Första kvällen när Nicke kom ner till mig och Albin i Mrs. Franceis sovrum, sa han att Julian var den trevligaste person han någonsin träffat. Hur många gånger hade jag inte hört det tidigare, jo varje gång jag hade presenterat Julian för någon när vi var tillsammans. För mig var det en frihet att ha lämnat honom och vara gift med Nicke. Skönt ändå att vara vänner, för Julians familj var den som hade gett mig koden till min kulturfyllda tillvaro som ännu värmer livets innersta rum.
 
Julian förälskade sig i Albin som vore det hans egen son.
 
Min före detta landlady, Mrs Franceis, bjöd på turkey till söndagsmiddag.
Fr. v. Mrs Franceis 83 år, Julian, landladyn´s dotter Margaret Franceis,
jag och Albin. Nicke är fotograf.
 
Några av mina scenskolevänner Michael, Rosalind, Nicki och Carole
träffar Albin för första gången på en lunchrestaurang vid Primrose Hill.
Nicke fotgraferar.
 
Min vän Lambert från Frankrike kom till London och umgicks
några dagar. Jag hade fått ett ryck och klippt mig denna dag.
Albin var hopplöst klåfingrig, så det var opraktiskt att ha långt
hår. Fotograf: Nicke
 
Mor och son, lika som bär? Fotograf: Fadern
 
    Efter London, under sensommaren, blev det såklart en vända till Småland och Bolmen och mamma och pappa och alla andra där. Uffe ringde oavbrutet till oss om en pjäsidé som han hade, pjäsen skulle heta "Ståmatålmannen" och huvudrollen skulle spelas av Nicke. Till slut kom Uffe ner till Småland för att spåna vidare tillsammans med oss. Min syster Eva, som var danspedagog med egen dansskola, men även jobbade som dramalärare på Finnvedens gymnasium, tog in Uffe som gästlärare under några lektioner, så han tjänade lite extra pengar samtidigt. Han mottogs med öppna famnen av mina föräldrar, det bäddades och donades inför hans ankomst, och trots teaterlektioner, båtutflykter och fiskeexpeditioner fick vi ihop ett bra manus tillsammans. Uffe stod för de galnaste idéerna, vi skrev olika scener, och Nicke de flesta sångerna, ett riktigt teamwork.
    Så fort vi kom hem till Täby satte repetitionerna igång. Pjäsens handling ägde rum på tre platser; i en hall hemma hos Rutan och Palle, på en tandläkarmottagning och i en gigantisk mun.
 
Uffe och jag som Rutan och Palle. Han har tandvärk och jag
upptäcker ett stort svart hål i en tand, så vi måste gå till
tandläkaren.
 
Åh, vilken tjusig tandläkarmottagning vi fixade. Eino Pakkinen,
brandman och extraknäckande dekoratör på Cocosteatern,
målade kulissen. Stolen kom från anno datsumal.
 
   Uffe fixade två nyutexaminerade konstnärer som tandbyggare till jättetänder och han fixade även en tunga i form av en röd jätteskumgummimatta från Dramaten. Jag tror faktiskt att det var när han sett den mattan i samband med att vi återlämnat dekoren från ”Den inbillade sjuke”, som han fått idén till pjäsen. Jag fixade kostym och Nicke sålde föreställningarna, Uffe regisserade och spelade pojken Palle och tandtrollet Placke, Nicke spelade tandläkare och Ståmatålmannen, jag spelade flickan Rutan och tandtrollet Rötan och Jacob skötte tekniken. Vi skrattade oss genom hela repetitionsarbetet.
 
Här kommer tandtrollet Plakke med tandvärk på väg in i
jättemunnen, där jag redan rumsterar om. En nykter aktör
vid just detta fotograferingstillfälle.
 
 
Inne i munnen blir Plakke och Rötan helt yra och nästan
omkullkastade när vi jagar Palles pannkakor med massor
av sylt och grädde.
 
   Premiären kom och så gjorde Cecilia Hagen. Hon var där med sin dotter, men inte bara för nöjes skull utan för att skriva för Expressens kulturbilaga som skulle fokusera på barnteater i kommande nummer. Tyvärr hade hon ingen fotograf med sig, men efter föreställningen undrade hon om hon kunde skicka ut en följande dag, som var en söndag, inga problem för oss förstås.
    Men ingen Uffe dök upp till sminkningen och han svarade inte på telefon, så vi åkte över till hans lägenhet i Hägernäs och hittade honom i sängen, stupfull med kläderna på, vi släpade ut honom till bilen och in på teatern, sminkade honom och iklädde honom tandtrollskostymen. Fotografen kom medan vi höll på, jag visade in fotografen i salongen och Nicke fick snabbt på sig sin Ståmatålmannenkostym och de började fota. Så var det tandtrollens tur. Jag baxade upp Uffe som hade piggnat till lite och fotografen fick en bild av oss tillsammans. Gott och väl så, men vilken pers. Albin var dock lika jollrig som vanligt och brydde sig inte ett smack om all uppståndelse, utan drack en flaska välling och log sig igenom dramat. Några av de kommande dagarna blev en riktig prövning.
    Vi hade förbokade skolklasser som skulle se föreställningen. Uffe ringde mitt i nätterna, ofta runt tresnåret, och sa att han var sjuk och att vi måste ställa in. Vi svarade att vi inte kunde ställa in så sent för det gick inte att få tag på klasserna som åkte bussar till teatern på morgonen. Moster Birgit skjutsades dessutom dagligen hem till oss av morbror Ragnar, hela vägen från Hägersten genom Stockholm till Täby för att ta hand om Albin som hade börjat krypa och inte gick att ha med på teatern under föreställningarna. Moster Birgit satt då hemma i Villa Villekulla under Albins sovstund och packade 150 ”godispåsar” med tandkräm och tandtråd och lite annat jox som vi delade ut till barnen efter varje föreställning. Så vi tänkte inte ställa in, utan hämtade resolut Uffe varje morgon, riggade scenen och såg till att Uffe inte drack sprit på ett par timmar. Sedan genomförde vi föreställningarna. Det var så förfärligt hemsk att spela med Uffe då, att jag inte ens kan beskriva det.
    Uffe bar på ett beroende, ett osympatisk genetiskt arv som tog över hans person, något han inte kunde styra över, men alltid efter några dagar var Uffe tillbaka som den underbare, kreatören och inspiratören han borde varit hela tiden.
    På den tiden kom Expressen inte ut förrän på eftermiddagarna, så vi hade inte sett reportaget när vi spelade på fredagsförmiddagen. Efter föreställningen åkte Nicke till Täby Centrum och köpte Expressen. Där såg han en liten blänkare på framsidan med bild på Uffe och mig. När han öppnade mittuppslaget täcktes det av Nicke som Ståmatålmannen, och inte ett reportage utan en recension som man gärna vill att alla ska läsa. En annan recension från Staffan Westerbergs uppsättning "Tröstefilten" på Dramaten fick en liten bild i en ynka spalt bredvid. Nicke kom hem och la upp tidningen på bordet, – WOW! MIDDLESPREAD!!! sa före detta svärmorn som var på besök från London. Det kändes fantastiskt och vi utgick från att Uffe skulle tycka detsamma. På lördagen, när Uffe kom in på teatern (vi var som vanligt först på plats), sa han ingenting. Vi väntade och väntade, till slut kunde Nicke inte hålla sig utan frågade, – Har du inte sett Expressen? –Jo, muttrade Uffe. Han var spik nykter, fräsch som en nyponros, slätrakad och normalt sett borde han varit överlycklig över att hans teater fått Expressens mittuppslag, men så var inte fallet. Det tog lite tid innan vi kunde klura ut vad det var som var fel, men till slut fattade vi. Det var Nicke som stod i fokus på mittuppslaget och inte han. - Aj, aj, aj.

Expressens "Middlespread".

    Men denna ”Middlespread” ledde i alla fall till att det blev fullkomlig vallfärdning till Cocosteatern från Stockholm, Danderyd, Solna, Vallentuna, Åkersberga, Sollentuna, Upplands Väsby, Norrtälje och alla Täbyskolor. En hel årsuppsättning 5 – 10-åringar såg och älskade Ståmatålmannen. Vi spelade nästan alla veckans dagar. På helgerna kom många barn som redan hade sett pjäsen, men ville se den igen, så de kom tillsammans med sina föräldrar, morföräldrar och farföräldrar, vi spelade och spelade och spelade månad ut och månad in, 120 Ståmatålmannenföreställningar blev det. Året förlöpte, vi nästan bodde på teatern och när vi inte var där kom Uffe hem till oss och vi låtsades ha ledigt tillsammans, fast vi jobbade och spånade på nästa produktion oavbrutet.
 
Här i vår vildvuxna trädgård behövde verkligen ansas, men när Uffe kom
var det med manus i hand, och vi jobbade med nästa pjäs under trädgårdsarbetet.
 
Så mycket tokerier han höll på med, käre Uffe. Här roas vi runt köksbordet
i vårt rosa kök i gula huset. Notera att vi har tekoppar framför oss, så detta
var en bra dag. Ewa Nilsson (numera Jonason) från gamla Cocosgänget
sitter bredvid. 
 
   Vi gjorde även en revy runt julhelgen och vi harvade på med allt arbete runt omkring. Uffe skaffade Antabus och jag bevakade att han tog dem, även om han försökte lura mig med att ta andra tabletter ibland, men jag kom på honom för det mesta. När jag inte gjorde det hamnade vi på ruta ett igen.
 
Uffe la sin själ i allt han gjorde, så länge han var i form. Till Albins
ettårsdag författade, renskrev och uppträdde han med en sång
på melodin han skrivit till tandtrollen i "Ståmatålmannen".
 
Så här fint hade Uffe maskinskrivit sången på ett vikt ark i A-3. Det är
så märkligt hur vår historia slutade, med tanke på allt Uffe gjorde för
oss och allt vi gjorde för honom, under vår korta tid tillsammans.
  
Sångtexten i läsbar skrift:
"1.Du heter Albin, du är ett charmtroll, det tycker fler än jag.
    Med dina händer, i håren du känner, river runt och griper tag.
    Vem som är fadern, vem som är modern, det spelar ingen roll.
    Du kryper runt i gula villan och håller ständigt koll.
Refr. Du vill att alla ska ägna tid åt dig.
        Om ingen gör det så släpper du en grej.
        Då rusar alla fram och tar dig i famn.
        Men blöjan den är ren och du börjar le.
2. I dag är den dagen, då du lämnar hagen, för att stå på egna ben.
    Pappa och mamma, dom kommer mesamma, dom lägger på en rem.
    Göm undan vasen, och videon för fasen, och stereon likaså.
    Ja du kära Albin, det är våndan av att kunna gå.
Refr. Men du är toppen, du är den bästa vi vet.
        Och klar i knoppen, du blir nog profet.
        Men tiden dit min vän, är svår och lång.
        Så ta och lyd mitt råd och lyssna på Albins sång.
3. Ända från magen, och uti hagen, du varit på tiljan med.
    När vi repeterat, du alltid domderat, du skulle vara med.
    När du mig irriterat, med dig jag jonglerat, för att få dig tyst.
    Men ingenting hjälpte, bara mammas byst.
Refr: Ja du lille Albin, vi alla önskar dig väl.
        Och att du lär dig, vad som är rätt och fel.
        Du blir nog killen som alla gillar bäst.
        Nu är det nog med skryt, för nu ska det bli fest."
 
Åh vad du siade rätt om Albin Uffe, för Albin blev verkligen killen som alla gillar.

    Eftersom Uffe var periodare och ibland inte alls skötte sina uppgifter på teatern, fick Nicke och jag ta ansvaret för nästan allt. En dag på teatern, efter femton månader tillsammans med Uffe, sa han, - Ni tänker ta teatern från mig. Vi blev ganska chockade och Nicke svarade – Är det så du tänker, vill vi inte vara kvar, för den tanken har aldrig föresvävat oss. I och med det avslutades vårt samarbete. Vi kramades och Uffe sa, - No hard feelings! Vi svarade, - No hard feelings!
    Uffe fick snart in Johan Sjögren som medarbetare i Cocosteatern och de skapade bland annat barnföreställningen ”Tim och Tom”. Vi var och tittade på dem och som vanligt var det mycket underhållande att se alla tokiga idéer förverkligade av Uffe och Co. Ur just den idén föddes Uffes TV-succé ”Bröderna Olsson”, och enlig den information jag har hört, lämnade Uffe Cocosteatern då, fast det kände vi inte till. Johan, Robban och någon mer, drev Cocos vidare, jag känner inte till några detaljer, men ett par år efter att vi hade slutat på teatern, såg det ut som att den stod tom när man åkte förbi. Först reagerade vi inte på det, men när vi passerade igen, ytterligare ett halvår senare såg det exakt lika tomt ut, så vi ringde Uffe och frågade om verksamheten hade lagts ner. Han svävade på svaret innan han sa att Cocosteatern fanns kvar men att verksamheten hade omorganiserats. Han stod dock personligen som ansvarig för hyreskontraktet men pengarna hade inte räckt till hyran. Vi frågade då om Uffe ville överlåta lokalen till oss, vilket han gärna ville, så vi gick tillsammans med Uffe till hyresvärden och övertagandet ordnades. Uffe frågade om vi ville köpa ut inredningen, men vi tackade nej.  Uffe uttryckte efteråt sin lättnad över att lokalen ändå skulle få fortsätta att finnas som teater och vi pratade om att sätta upp "Ståmatålmannen" i ApolloTeaterns regi. Den idén stöttade Uffe, men själv skulle han såklart inte kunna vara med för han hade TV-jobb och andra projekt på gång då. Vi skildes som vänner. Vi kom överens om en dag för nyckelöverlämnande, så att Cocosteatern skulle få tid att flytta ut sina saker. – No hard feelings! – No hard feelings!.
    Vi fortsatte att gå och se Uffe i olika föreställningar i Stockholm med omnejd, och Uffe brukade komma och se vad vi gjorde i Täby. En gång kom han och filmade en av våra revyer på Tibble Teater åt oss, han ringde också ibland. Vi förmedlade kontakten till Robert Gustafsson, när Uffe hade sett Robert hos oss. Även om vi anade Uffes bitterhet över att inte ha kvar sin teater i Täby, visade han aldrig det för oss.
    Många år senare, när Uffe kom ut med sin bok fick vi läsa en helt förvriden version om hur våra vägar hade korsats, han skrev inte våra namn, men för initierade var det tydligt att han syftade på oss. Han skrev att vi hade provspelat för att komma med i Cocosteatern och han beklagade att han varit full vid provspelningen och därför antagit oss. Det var helt osant. Hur det verkligheten hade gått till, kan ni läsa i mitt förra blogginlägg.
    Ytterligare några år senare fick vi höra på omvägar att Uffe sagt till flera kollegor att vi hade stulit hans teater. Ja, det kom mer och mer märklig information om Uffes ogrundade ryktesspridning om oss, och det sårade verkligen både mig och Nicke ända in i våra själar. Det är därför jag ägnar så många ord åt min egen upprättelse om relationen till Uffe, som tyvärr kommer alldeles för sent, på grund av Uffes för tidiga bortgång. Vi träffade aldrig Uffe privat efter att hans bok hade kommit ut och närhelst vi sågs på teaterpremiärer eller på fester hos gemensamma vänner, kramades han alltid, men det gavs inget utrymme för närhet i våra samtal. Sista gången vi träffade Uffe var på Bosse Parneviks 70-årskalas i Spegelsalen på Grand Hotell. Uffe var toastmaster, han skötte det perfekt, proffsigt och roligt, utan att ta fokus från kvällens jubilar. Uffe Larsson var en riktigt bra aktör.
    Mina minnen av Uffe ligger på ett outtömligt lager. Jag kan och vill inte skriva om alla. Efter hans plötsliga frånfälle, ringde en journalist från ”Mitt i Täby” och intervjuade mig, jag svarade artigt på frågorna, men sa inga överord om Uffe. Nu med distans till händelserna sörjer jag en alldeles ovanligt begåvad kollega. Jag hoppas vi ses i teaterhimlen Uffe, i sällskap av försoningens änglavakt.
 
- No hard feelings! - No hard feelings!

Minnenas album! Del 40.

En teaterdirektör.
 
Han såg sig som den store teaterdirektören, men drog sig inte
för att städa scenen inför premiären.
 
Ögonen glittrade som diamanter, tänderna gnistrade som snöstjärnor, smilgroparna var djupa, skrattet klingade raspigt, (hur det nu kan göra det?), ordvitsarna haglade, pjäsidéerna sprutade fram. Han var lång och mullig till formen, han var rolig så det förslog och hans ägde oinskränkt kreativitet.
    Efter gymnasiet återvände den gamle eleven Uffe Larsson till Tibble, men då som skapare av en ny tids musikaliska teaterstycken. Tibble gymnasiums estetutbildning hade lagt grunden för många Täbygymnasisters teaterintresse, genom att varje år sätta upp körspel på teatern. När Uffe senare startade Cocosteatern med bland andra Peter Dalle och Pontus Enhörning engagerades också ett begåvat gäng teaterintresserade gymnasister. Tillsammans satte de upp maffiga elevuppsättningar på Tibble Teater.
    En ny era i teatral yra slog rot i Täby. Det var under senare hälften av 1970-talet, och succéerna som följde på varandra, kröntes med ett musikdramatiskt stycke av Uffe Larsson som gavs titeln ”Kvartingen som sprängdes”. Musikalen handlade om en ung mans hårda kamp mot ett ångestfyllt beroende av jästa och destillerade drycker. Efter den uppsättningen fick Cocosteatern motta ett kommunalt kulturstipendium.
    Om detta visste jag intet när Uffe kom fram till mig på teatern. Jag hade ju bara bott i Täby ett år och under den tiden hade jag pendlat till Kalmar och Byteatern som skådis, pendlat till Stockholm och S:t Eriks sjukhus som sjukvårdsbiträde, turnérat som clown, ägnat min tid åt att inreda Ville Villekulla, gift mig, varit på honeymoon, stöttat Nickes ordförandeskap under utvecklingen av ”Täby blir sta’n på landet” (vilket innefattade huttande Kentas inneboende), hållit på med en del annat, samt framfött Albin. Jag hade alltså inte hunnit knyta an till Täby och dess innevånare, ej heller lärt känna förortens övriga aktörer. Jag visste bara att jag kände mig tillfreds i vårt lilla gula hus vid urskogens bryn, även om jag saknade gelikar att stötta mig mot i min nya mammaroll. Jag hade ju tidigare bott utomlands under sju år, och de få svenska vänner jag hade vårdat under den tiden bodde fyrtio mil söderut. Det fanns dock en familj vi umgicks med i Täby, det var Jöbacks, som ofta bjöd hem oss till sin stora Hägernäsvilla. Arne och Monica, Mickes och Peters föräldrar, kallade sig för farmor och farfar till Albin, redan innan han föddes.
    Tillbaka till Tibble Teater. Plötsligt stod Uffe Larsson där framför mig, under pausen av ”Täby blir sta’n på landet” och gullade med tvåveckorsgamla Albin. Uffe gjorde roliga miner och Albin jollrade till svar. Uffe sa till mig att han skulle prata jobb med Nicke efter föreställningen. Jag kom ihåg att Nicke hade nämnt Uffes namn veckan före, men i övrigt visste jag inget om mannen ifråga.
    ”I väntan på vaddå?” var en teatralisk pastisch som Uffe hade sammanställt, baserad på bibelns berättelser om händelseförloppet från ängeln Gabriels uppenbarelse inför Maria, fram till Jesu födelse. Den skulle spelas i Cocosteaterns nyförvärvade och egenhändigt uppbyggda teaterlokal i Näsby Parks före detta kapell. Kyrkbänkarna hade rivits ut och ersatts av SF:s uttjänta biostolar, väggarna hade målats röda, en vridscen som man hade fått från en annan teater hade placerats mitt i den fasta scenen, vilken man byggt över altarplatsen. Dramaten hade skänkt en blank, gulbrun plisséridå till Täbys nya teateretablissemang och till foajén hade Uffe även lyckats tigga till sig en biljettkur från SF, med glasruta och inbyggd kassa, ni vet en sådan där med stållock som man lyfter upp. Där i plåtlådan under stållocket fanns olika sedelfack med fjädrande klämmor som höll sedlarna på plats, och utanför satt myntfack som man tryckte på, så att mynten matades ut i handen. Alla dessa detaljer var viktiga för Uffe, för han ville vara teaterdirektör med egen teater som gav den rätta atmosfären åt besökarna. Men som för att hedra den föregående hyresgästens verksamhet i lokalen hade Uffe medvetet låtit krokarna och siffrorna på vilka man hängde upp söndagens psalmnummer sitta kvar. Det var dessa krokar och nummer som hade gett Uffe inspiration att lägga in ytterligare en spelscen i det kommande teaterstyckets handling. Och den extrascenen ville han att Nicke skulle spela.
    De övriga medverkande var trogna Cocosanhängare från Tibbletiden, men nu hade de slutat gymnasiet och planerade att driva och spela teater på heltid, så de hade ägnat hösten åt att bygga teaterinredningen, och var i full gång med repetitionerna när Nicke kom in i bilden. Nicke hade sitt dagjobb i Marmorhallarna, varpå han bara kunde komma till teatern kvällstid, så Uffe pratade igenom sin idé med Nicke, sedan fick Nicke improvisera. Det hela gick ut på att Nicke skulle vara en bitter kyrkvaktmästare som hade blivit kvar när kapellet flyttat. Han skulle hitta olika anledningar att ge ovett åt några av besökarna när de anlände och se till att de hängde sina ytterkläder i garderoben, han skulle dessutom på ett vresigt sätt placera publiken i salongen, och sedan skulle han muttrande sätta upp psalmnummer innan själva föreställningen började.
    Jag tog med mig Albin i vagnen och gick dit och tittade en kväll, och visst fick jag skratta mycket, och gänget på scenen verkade ha roligt tillsammans. Jag såg dock aldrig till vare sig Pontus Enhörning eller Peter Dalle, så jag tror att de vid det laget redan hade gått vidare till andra aktörer inom nöjesbranschen. Även de övriga medarbetarna, fick jag reda på hade börjat se sig om efter andra jobb eller utbildningar för de hade kommit till insikt om att det blivit väldigt tomt i plånboken när man inte hade annat engagemang att försörja sig med än det på Cocosteatern. Så från och med januari hade Uffe knappast några medarbetare kvar, i alla fall inte på heltid, fast han hade en egen teater, och han hade fått stipendium från Täby kommun för att spela barnteater. Uffe var helt enkelt desperat och behövde snabbt som ögat få fram en barnpjäs, för han hade tydligen redan fått flera förfrågningar om den verksamheten.
 
Innan repetitionsarbetet på Cocosteaterns satte igång, hann vi
i alla fall åka till Småland, umgås med familjen, fira jul och döpa
Nils Albin. Här med kusinerna Fredrik och Louise.
 
Lyckliga morföräldrar och stolta föräldrar med Albin som tycker
uppståndelsen är lite tröttsam. Konstigt att han är en sån artist
i dag som hela tiden skapar uppståndelse på alldeles egen hand
i egenskap av musikproducent och DJ med artisnamnet Albin Myers.

    Uffe hade tidigare varit och sett Nickes och mitt clownprogram ”Udda vänner” någonstans, och när nu Albin var en hel månad gammal frågade Uffe om inte vi kunde komma och spela ”Udda vänner” under vårsäsongen från och med januari, alltså när Albin var två månader. Vad säger man? Vi försökte förklara för Uffe att vi i så fall fick stryka ett nummer där jag skulle sitta på Nickes axlar och sedan ramla framåt i en kullerbytta, för min kropp hade ännu inte läkt nertill efter förlossningen och jag var ganska öm. Uffe fattade aldrig det, utan försökte övertala mig att genomföra akrobatiken, men tvangs acceptera att den scenen ströks. Vi kunde heller inte spela mer än på helgerna eftersom Nicke hade sitt mäkleri att sköta. Till slut kom vi dock överens om att vi skulle spela tio föreställningar under de kommande helgerna, så när Albin var två månader, var det bara att repetera upp föreställningen, och sedan var karusellen igång.
 
Är man frilansare tackar man inte nej till jobb, så att amma
Albin mellan föreställningarna blev mer regel än undantag.
Här är han två månader gammal och vi har tryckt in oss på
Uffe Larssons kontor backstage på Cocosteatern för en stunds
privata aktiviteter.

    Det beställdes skolföresällningar från kommunen och Uffe bokade in dem på vardagar, så Nicke tvingades stänga kontoret alltom oftast för att åka till Täby och spela barnteater. Till slut höll det inte längre, utan efter ett tag på Cocosteatern stängde Nicke, som föredrog skådespeleri framför mäkleri, ner sin verksamhet på Marmorhallarna och tog med sig några objekt på fickan som han sålde efterhand. Och vips arbetade vi båda heltid på Cocosteatern.
    När det blev lönedags visade det sig att pengarna som kommit in hade hamnat på villovägar. Jag vet inte vart, men Uffe som var teaterchef och höll i det hela hade fått ebb i kassan trots att alla våra föreställningar hade sålt bra. Det kändes snöpligt och även om man redan tidigare hade anat att Uffe inte var den bästa när det gällde att hålla i finanserna, så kunde vi inte acceptera att bli blåsta på konfekten, så jag utsåg mig själv till ekonomichef, inget som Uffe i det läget ens försökte opponera sig emot. Där någonstans begynte femton månaders balanserande på slak lina tillsammans med Uffe, en stundom farsartad och stundom dramatisk kämpalek, kantad av teaterchefens kreativitet, humor, ångest, spritmissbruk, lögner och svek, men framför allt av kärleken till teatern.
 
 Vilken cirkus.

Minnenas album! Del 39.

Dags att iscensätta tomtebolyckan!
 
Kan det vara storken som är på inflygning?
 
Vindarna ven runt 15:e våningen i Näsbydal, regnet smattrade otäckt på fönsterbläcken och hissen gnisslade i trapphuset. Nej, det var inte min plats på jorden. Men kärleken brann, jag var förlovad med Nicke och vi hade bestämt bröllopsdatum till kommande midsommarafton den 19 juni. Nu styrdes livet åt rätt håll. Vi ville ha barn och planerade att sätta bullen i ugnen så snart som möjligt. Enligt tidens sätt att se på barnafödande, var jag redan gammal som förstföderska, så det gällde att inte vila på hanen. Vårt enda aber var att vi var tvungna att se till att barnet inte skulle födas den 19 juni. Vår önskan var att det antingen skulle födas före, så att det kunde döpas i samband med vår vigselakt, eller några månader efteråt, så att vi kunde fira bröllop utan att oroa oss för ilfärd till BB under bröllopsnatten.
    Nicke hade tröttnat på dansbandsflängandet och fasade ut repetitioner och spelningar. Hur bandet löste det, vet jag inte, men vad jag kan minnas uppstod inget gnissel mellan Nicke och de övriga bandmedlemmarna. Nicke jobbade dagtig med sin firma på Birger Jarlsgatan och jag försökte boka in så många spelningar som möjligt med vårt lilla barnteaterprojekt. De bästa arrangörerna fanns i Stockholms söderförorter, och vi höll igång ganska bra med spelningar varvat med hans fritidshusvisningar under helgerna. Vi var förresten snubblande nära att köpa en rött litet tvätthus i stort renoveringsbehov på Kungshatt, ett av Nickes objekt, men då hade vi måst ha båt i Mälaren för till Kungshatt fanns ingen bro och färjetrafiken gick bara sparsamt.
 
Vi var snubblande nära att köpa detta renoveringsobjekt på Kungshatt.
Det kostade 100.000 kronor då. Undrar vad det hade varit värt i dag?
 
    Nicke hade verkligen fått mersmak av skådespeleriet och nu när tiden inte gick till dansbandet, gick han med i Täby teatersällskap, som skulle sätta upp ett stort spel som handlade om när Roslagsbanan kom till bondhålan Täby för 100 år sedan. Spelet hade fått titeln ”Täby blir sta’n på landet” och skulle iscensättas i samarbete med Täby hembygdsförening, Täby spelmansgille och Täby folkdansgille. Det var ett ambitiöst projekt, men det fanns ingen riktig drivkraft i den nybildade teaterföreningen, så Nicke tycke att projektet mest stod och stampade.
    När det var dags för årsmöte blev Nicke tillfrågad av valberedningen om han ville ta över ordförandeklubban. Han kände sig inte riktigt bekväm i den situationen, men jag minns hur vi låg på sängen, medan höststormarna satte höghuset i gungning, och diskuterade detta och kom fram till att Nicke skulle tacka ja till uppdraget, mot att jag lovade att stötta honom, fast jag var inte intresserad av att medverka i projektet. Jag sökte ju hela tiden andra obefintliga skådespelarjobb och ville inte binda upp mig med ett projekt som skulle ta närmare ett år att genomföra. Dessutom hade jag kommit in på en veckokurs för lediga skådespelare på Stockholms scenskola och närde en liten förhoppning om att kanske knyta andra viktiga kontakter där. Även Nicke kom med på den kursen, som leddes av Gino Samil. Veckokursen gav en hel del input i min och Nickes törstande teatersjälar. Bland annat blev vi vänner med den udda fågeln, tillika dramatenskådespelaren Janne Jönsson och ”Fem myrors…” Eva Remaeus (som förresten blev blixtförälskade i varandra under den veckan), andra som medverkade där var jonglören/manusförfattaren/skådisen och numera Dramatens legendariske guide Bengt Persson, skådespelerskan Beatrice Järås, regissören/skådespelaren Peter Dalle och den unge arge regissören/skådespelaren Torsten Flink. Alla utom Peter och Torsten har vi haft olika samarbeten med sedan dess, men jag har sett Herr Flink spela mycket bra teater genom åren och Dalles produktioner har väl inte undått någon.
 
Här kan Eva Remaeus och Janne Jönssons nyfunna kärlek till varandra
bara vara ett par dagar gammal. Nicke pekar ut vägen de ska vandra
tillsammans. Tjejen i randig tröja kan jag inte namnet på. Kanske någon
annan vet vem hon är, för hon är säkert skådespelerska.
 
Kursledaren Gino Samil och numera legendariske dramatenguiden
Bengt Persson m.fl. på efterfest.
 
Peter Dalle deltog, sedan trodde jag att deltagaren Torsten Flink
var med på bilden också, men Nicke påstår att det är någon annan.
Tyvärr känner jag inte igen tjejen, men jag har väl alltid kollat mest
på killar.
 
Beatrice Järås (numera Järås Landgren), lika fin och begåvad då
som nu.
 
   Tillbaka till Täby teatersällskap. I början gick allt på ganska lösa boliner, men när Nicke väl hade blivit vald till ordförande blev det bättre fart på produktionen, som kom igång ordentligt under våren 1981. Nicke kontaktade Kenta som lovade komma upp till hösten från Jönköping varannan helg, torsdag till söndag och regissera, i mån av tid. Det gjordes upp en budget tillsammans med Lubomir Minev som var en ytterst pådrivande faktor i det att han drev Studiefrämjandet i Täby. Hela projektet lades upp som studiecirklar. Det blev cirklar i kostymsömnad, teaterkurser, fotografering, marknadsföring med mera. Man hyrde en lokal i de nedlagda flygflottiljbarackerna F2, vid Hägernäs strand. Alla kurstimmar noterades i långa listor efter konstens alla regler och man fick på så sätt ihop en garantisumma för att betala den professionella regissören Kenta. Premiären bestämdes till den 14 november 1981.
    Mitt under startskottet till repetitionerna blev Nicke lite extra exalterad och gjorde mig med barn! Vilken lycka! Perfekt timing. Jag skulle vara i femte månaden när vi gifte oss, den bästa graviditetstiden! Och Nicke skulle kunna hålla på med teaterprojektet fram till födseln, sen skulle barnet och jag få sällskap hemma på kvällarna.
 

Dessa två härligt galna typerna, Anita Säberg (som hade slutat på
Stockholms stadsteater för att vara hemma på kvällarna med barnen)
och Janne Jönsson (han som senare regisserade kumlafångarna som
rymde från Göteborgs stadsteater) kom hem till oss och planerade
en inspirationskväll för Täby teatersällskap. Men när man tittar närmre
på fotot så kanske Nicke är den som är galnast.

    Jag minns särskilt den dagen då jag fick svaret. Jag hade lämnat in prov på Danderyds sjukhus och gick dit för en undersökning, jag fick det positiva beskedet, dansade sedan ut på Danderyds parkering, tog bilen till Täby Centrum och köpte boken ”Ett barn blir till” och när jag promenerade i Täby Centrum var jag helt övertygad om att det syntes lång väg på mig att jag var gravid. Jag kunde knappt bärga mig innan jag fick tag på Nicke. Han höll nämligen på med att arrangera en inspirationskväll för Täby teatersällskap och skulle till Dramaten och hämta Janne Jönsson, med dekor. Som ett av resultaten från vår vecka tillsammans på scenskolan, skulle Janne spela ”Man får inte tappa kontrollen” i klubblokalen på F2, så när jag inhandlat Lennart Nilssons bok, körde jag ner till F2, dit Nicke och Janne precis hade anlänt och höll på att fixa med ljussättningen. Jag måste ha lyst upp lokalen mer än Fresnelerna, för Janne blev bländad av min entré och tittade nyfiket på Nicke som också lyste upp som en sol, och utan att ställa frågan till mig, sa Nicke till Janne, - Vi ska ha barn! Det hade Nicke sett på mig när jag kom in genom dörren. Det blev stora kramkalaset mellan oss tre och under kvällens begivenheter hade jag svårt att bärga mig, men lyckades ändå på något sätt att inte stjäla fokus från Janne som gav en fantastisk föreställning för medlemmarna i Täby teatersällskap.
    Men nu började det brinna i knutarna på allvar. Vi ville absolut inte bo på 15:e våningen i en etta när barnet var fött. Jag ville inte ens bo i lägenhet. För mig var hus eller radhus enda alternativet. Jag hade som en bild framför mig, att barnvagnen måste kunna köras rakt ut i friheten. Jag tänkte mig någonstans i södra förorterna där man har nära till Småland, nära till moster Birgit i Hägersten och nära till alla underbara teaterarrangörer som gillade att köpa vår barnföreställning. Men det var Nicke som kollade annonser hela tiden, jag ägnade min tid åt att spana efter barnvagnar, babysängar och söta flickklänningar, för jag tänkte mig att börja med en liten Elin, vi hade Albin som reservnamn, bara, om, ifall, att…
 
Min kompis Anna-Kersti från Värnamo, och jag jämförde magar.
I hennes låg det en blivande pilot och i min en blivande
musikproducent och DJ.

    Men Nicke var Täbybo ut i fingerspetsarna och alla hus han hittade i annonserna låg antingen i Näsby Park, Ensta Park eller Täby kyrkby, men husen var förfärligt dyra, upp emot en halv miljon i Täby kyrkby och då behövdes dränering eller något annat fixas och 7 – 800.000 för en villa i Näsbypark. Inget att tänka på. Så vi började titta på radhus. Hittade ett på Albert Målares väg i Täby kyrkby, då minns jag att jag sa - Nu åker jag inte en meter längre norrut! Radhuset var 90 kvadratmeter, fult som tusan utanpå, men mycket trevligt invändigt. Vi bestämde oss för det, ringde tillbaka till mäklaren, men han svarade inte, så Nicke pratade in ett meddelande på mäklarens telefonsvarare, men den mäklaren var tydligen inte på hugget och medans vi väntade på svar tittade vi på nästa hus. Ett litet gult trähus i ett gammalt sommarstugeområde i Skarpäng. Jag hade cyklat många gånger genom Skarpäng på väg ner till Rösjöbadet, där jag älskade att simma, så jag visste att grusvägarna om sommaren kantades av smultron och prästkragar.
 
I detta gula hus på Sollentunavägen 60 (senare 70), flyttade
våra själar in i samma sekund vi satte ögonen på det.
 
Nickes yngste storebror Hasse, kom till gula huset och hälsade
tillsammans med sambo och söner. Kolla vildvinet på trappräcket
och min djuplila Klematis bakom mig, så vackert det var.
 
Baksidan av Gula huset, senare kallat Villa Villekulla.

    Nicke hade bestämt träff med ägaren av huset, en byggfirma som hade köpt fastigheten i spekulativt syfte, men eftersom det dragit ut på tiden med stadsplanen i området hade firman gett upp och ville bara bli av med eländet. Nicke förberedde mig på att det troligtvis inte var något för oss för det fanns bara mulltoa och inget kommunalt vatten, men vi bestämde oss för att åka dit och titta och inte låta byggaren stå där med lång näsa. Nicke visste ju hur det var att vänta på folk som inte dök upp till visningar och en sådan person ville han själv inte vara.
    Vi vek av på en liten grusväg som i början hade gröna radhus på höger sida, men i övrigt flankerades av skogstomter med gamla obebodda sommarstugor, vissa byggda av bilcontainrar i trä. Vi passerade en glänta och fick syn på ett litet gult trähus längst nere vid urskogsbrynet och stannade bilen på behörigt avstånd. I det ögonblicket hänfördes vi av vad vi såg. - Där ska vi bo, sa vi med en röst. Nicke förmanade mig. - Visa inte att du vill köpa huset, se ut som att det inte alls är något för oss. Jag tänker pruta! - OK, OK, OK, jag ville ju egentligen omgående hoppa ur bilen och skutta runt som en nyutsläppt kalv i hagen, men det vara bara att bärga sig.
    Och visst, huset var i ett förfärligt skick; slitna linoleumgolv, flagnade färg, smutsgula inrökta väggar och tak, fettiga otvättade köksskåp, brun gammal köksspis, en illaluktande ej fungerande mulltoa, dusch i pannrummet, helt enkelt rysligt ofräscht. 370.000 ville han ha för det. Rena ockerpriset. 300.000 bjöd vi, byggaren rynkade på näsan och vi gick därifrån. När vi inte hörde något från säljaren, ringde Nicke upp och sa - Om ni bygger en ny trappa ner till källaren, med nytt räcke och målar om utvändigt får ni 330.000. Vi bestämde träff, kardorna åkte fram och vi var inte bara med barn nu, utan även med hus. - Pilutta dig, kunde vi säga till mäklaren i Täby Kyrkby. Kontraktet på huset i Skarpäng skrevs den 15 maj 1981, på min 31-årdag, och då stod den nya källartrappan klar, målningen utvändig skulle ske senare under sommaren.
 
I vårt kök med nylackade, rosa luckor trasslade
Nicke som vanligt in sig bland sladdar och annat.

    Jag är en riktig baddare på att städa och måla inomhus och drog mig inte en sekund inför uppdraget. Nicke mäklade på dagarna och jag stannade hemma och slet ut linoleumgolv. Jag kunde inte låta bli, och jag minns hur jag höll på med de där förhärdade, stela linoleummattorna. Jag lyckades rulla ihop dem, men det gick inte att böja rullen, så jag kunde inte få ut dem ur huset. Men min absoluta specialitet är att lösa problem, så jag öppnade fönstret och knixade ut hela vardagsrumsmattan den vägen. Hallmattan och köksmattan rök dock ut genom dörrhålet. Detta tog bara en arbetsdag och Nicke trodde inte sina ögon när han kom hem till sin gravida fästmö den kvällen.
    Sedan var det skrubbning av äckliga köksskåp. Vi lämnade faktiskt in köksluckorna för sprutlackering, men jag målade själv tak och väggar i alla rummen. En golvslipare slipade furugolven, jag låg på knäna och med kniv rengjorde jag jättespringorna och Nicke fyllde dem med latex innan vi lackerade och det blev helt otroligt vackert. I källaren lät vi lägga heltäckningsmattor på betonggolven och inredde ett sovrum i den gamla tvättstugan, som hade en öppen spis. Vi monterade in en tvättbänk, en tvättmaskin och ett litet badkar i pannrummet och satte ett duschdraperi runt värmepannan. Det blev riktigt fräscht.
 
Till Patricks fina vindslya, i gula huset, med vältapetserade affischer
på väggarna och serietidningar på pallen, kom de små kusinerna
Monique och Niclas på besök från Spanien.
 
   På vinden la vi madrasser på golvet och Patrick fick till sin stora glädje tapetsera, med tapetklister, hur många idolaffischer han ville. Jag har sällan sett ett lyckligare ansikte än Patricks, när han efter varje nyuppklistrad affischvägg öppnade lilla fönstret på vinden och ropade ut att vi måste komma upp och titta. Han var extremt noggrann och det blev jättefint däruppe i hans egen värld. Det var bara mulltoan vi inte fick bukt med, så den fick vi gräva ut för hand med jämna mellanrum och pojkar fick kissa utomhus året runt. Alltså Nicke kunde inte gräva ur mulltoan, för då spydde han, så det var jag som fick ta på gummihandskarna och gräva. Men vad gjorde det mig, jag är stark och tålig som en hel karl. På mornarna gick Nicke ut naken och sträckte upp armarna i luften och ropade till fåglarna i träden, till rådjuren och hararna i skogen och till getingarna under takåsen - Det här är livet! och så kissade han under en stor gran. Skönt att inte ha några grannar inom hör- och syhåll då, tyckte jag.
   Ibland åkte jag med Nicke in till Stockholm, och där i Gamla Stan jobbade min pappas kompanjons äldsta dotter som sömmerska med egen ateljé. Jag beställde en brudklänning av henne och det gällde att göra den flexibel. Den fick bli tredelad, med resår i midjan. Helt enligt mina önskemål, konstruerade Lena Sporre ett mönster och sydde upp världens finaste, flärdfria klänning i bomullskräpp. Sedan sprang jag nästan benen av mig för att hitta rätt skodon, det vill säga ett par tunna, vita nappastövlar utan klack, och jag lyckades till slut hitta dem i en exklusiv skoaffär på Biblioteksgatan. Nicke beställde vit kostym hos klädknodden i Värnamo och vi blev mer än nöjda med hela arrangemanget som mina föräldrar stod för, på sitt ridderligt, gammalmodiga sätt enligt konventionerna. Jag har skrivit om hela bröllopet med anledning av vår 30-åriga bröllopsdag den 19 juni 2011, blogginlägget heter ”Nicke + Marianne = Sant”.
 
I Clairfontaine är det högt till tak fast bjälkarna ligger lågt. Lambert,
som redan då var en stärna kollar på sig själv i ett "Glossy Magazine".
Beundrarskaran njuter i kapp.

    På vår bröllopsresa besökte vi min vän Lambert Wilson i Paris och efter välkomstkvällen och en natt i hans föräldrars vackra kvarnhus i Clairefontaine, fick vi låna en liten lägenhet vid Les Halles som också ägdes av Lamberts familj. I Paris roade vi oss i fjorton dagar, dels ensamma, dels tillsammans med Lambert och hans föräldrar, moster, morbror, kusiner, mormor, bror och vänner, en helt underbar familjeklan. Vi besökte alla traditionella platser och vi njöt i fulla drag av det franska köket innan vi tog färjan från Le Havre till London, där det luktade fish’n’chips ända ner på bildäck. I London bhttps://www.youtube.com/watch?v=O37hdi6SEiE besökte vi gamla skolkamrater till mig, såg en föreställning på Drama Centre, pratade med Colin Firth, < som hade ring i högerörat, var förstaårselev och satt på golvet i entrén och målade dekor till utgångsklassens slutspel, träffade mina gamla scenskollärare Yat Malmgren och Christopher Fettes, besökte min vän Alan i Bristol, vars fru väntade barn vilken dag som helst. Sista dagen hämtade jag lite saker från min lägenhet i West Hampstead där Julian bodde kvar. Julian och Nicke valde att inte träffas vid detta tillfälle, men jag hade gelé i knäna när jag pratade med Julian i telefon och bestämde träff för hämtningen. Det gav mig dock en himmelsk känsla att möta honom i lägenheten och känna att jag inte längre trampade vatten i den relationen.
    Tillbaka i Sverige fortsatte renoveringsarbetet inomhus. Byggfirman vi köpt huset av hade målat om fasaden när vi var borta, så det såg riktigt bra ut. Jag var ofta ensam hemma på dagarna och fixade med det mesta. Tyckte verkligen om att få det fint och mysigt och fick utlopp för mina inredningslustar. Visst uppstod en och annan motgång, som till exempel när jag stod på en planka som jag lagt över trappräcket och målade ovanför fönstret. Jag hade ställt en full målarburk på plankan också. Tog ett steg bakåt för att se hur målningen hade blivit, och tippade över, ramlade pladask i golvet med ryggkotan som första mottagare av tyngden från min jättelika gravidkropp och en full målarburk stänkte ut sitt innehåll över hela det nyslipade golvet. Då låg jag kvar en stund där i målarsmeten och grät en skvätt. Sedan kände jag efter om magen satt kvar, därefter reste jag mig och tog beslutsamt fram fönsterskrapan, torktrasor och vatten och på något mirakulöst sätt fick jag ordning på röran, så när Nicke kom hem syntes inte ett spår av mitt livsfarliga äventyr. Huset blev verkligen helt ofattbart hemtrevligt och otroligt gulligt och romantiken flödade så fort Nicke och jag hade chans att ägna oss åt varandra.
   Under hösten var det dags att ta tag i repetitionsarbetet med ”Täby blir sta’n på landet” på allvar. Kenta kom upp till Täby varannan vecka för att intensivregissera. Han fick bo hos oss på Patricks vind för att spara in pengar åt föreningen. Patrick bodde inte heltid hos oss, så det var inga problem. Eller nu kanske jag tog i lite i överkant. Det var inga problem för Patrick, som kom till oss enbart när inte Kenta var där, men för mig blev det riktigt besvärligt de helgerna Kenta var hos oss. Det var mycket jag inte visste om Kenta innan, men som kom fram nu. Jag hade ju förstått när vi seglade tillsammans sommaren innan, att han kunde hälla i sig lite väl mycket spirituosa, men jag hade ingen aning om att han var en äkta alkis. Det blev jag varse denna höst. Nicke hade legat lågt med informationen, men att han hade varit Kentas enda support genom fruktansvärda fylledillen under många år, hade varit bra för mig att veta innan vi tog in honom i familjen.
 
Det fanns även udda, goda kvällar med Kenta, när sångerna skulle
repeteras lite extra. Kenta var en mycket bra gitarrist, förutom allt
annat han var bra på.
 
Här har de coola rockgitarristerna verkligen kommit igång.

    Jag hade aldrig tidigare upplevt hur en äkta, deprimerad alkis fungerar i vardagen. Jag hade lyckats leva i över trettio år innan en sådan passerat min närmaste krets. Jag var naturligtvis bekant med fenomenet via berättelser och historier, men inte via erfarenhet, så det blev en chock för mig. Kenta var begåvad, snygg, hade framgångar som filmskådespelare, radioteaterröst och teaterskådespelare och han var fortfarande sambo med världens snällaste tjej. Men han hade tidigare suttit inne för något, jag vet inte vad, han var portad på systemet och han hade gjort flera självmordförsök. Genom allt detta hade Nicke, som några år tidigare hade bott granne med honom i Hägernäs, hjälpt till och försökt på alla sätt att rädda vännen/grannen ur sitt helvete. Han hade väckt honom bakfull och skjutsat honom till Sveriges Radio för att han inte skulle missa sina inspelningstider, och Kenta hade på plats alltid levererade superbra, Nicke hade en gång till och med stoppat honom på väg att kasta sig ut från balkongen på fjärde våningen.
 
Kenta i randig tröja i sitt esse som regissör för "Täby blir
sta'n på landet".
 
Nicke och kollegor väntar på instruktioner i kulissen.

    Jag tror att Nicke aldrig hade berättat detta för mig om det inte hade varit för att Kenta betedde sig så illa när han bodde hos. Han söp i stort sett varje natt efter repetitionerna, han tvingade Nicke att köpa sprit till honom, jag lagade maten och han bidrog aldrig med en enda gnutta till hushållet, fast när han blev sugen på en entrecôte åkte han och köpte EN till sig själv, han frågade aldrig om han kunde hjälpa till på något sätt i hemmet, fastän jag var höggravid. Nej, han vilade hela dagarna inför kvällens repetitioner, medans Nicke var på sitt kontor och jobbade. Den 12 november 1981 på förmiddagen när mina värkar hade satt igång och det var som värst, sa Kenta, - Det vore bra om du lämnade rummet när du har värkar, för det gör så ont i mig av att se dig lida. Så sa mannen som hade fört samman mig och Nicke, han som var orsaken till att jag var en lyckligt gift blivande mamma.
    Tidigare samma morgon hade en reporter ringt från Radio Stockholm och frågat Nicke om de fick ringa upp honom kommande morgon och intervjua honom i direktsändning med anledning av den stundande premiären av ”Täby blir sta’n på landet”. – Ja det beror på om jag har fått barn eller inte då, svarade Nicke, - Min frus värkar satte igång i morse kl 05.00 och nu väntar vi på rätt ögonblick att åka in till BB. Rätt ögonblick tyckte vi inträffade senare under eftermiddagen och Nicke och jag lämnade den lidande regissören ensam i huset. Det skulle vara genrep kommande afton.
 
Sju dagar före nedkomsten kunde jag fortfarande gå ner i brygga...
 
... och dansa Svansjön.

    Det dygnet fick vi en riktigt häftig upplevelse fylld av dramatik och kärlek på Danderyds BB. Jag tänker inte dra alla förlossningsdetaljer, men vill nämna att barnet låg asynklitiskt, alltså skedde krystvärkarna med barnets huvud mot mitt bäcken, jag svimmade, hade tydligen utgjutit ett primalskrik under svimningen, medans jag själv bara hade upplevt allt ifrån ovan, som ett tyst änglaspel och trott att jag var på väg in i himlen. När jag kom tillbaka till medvetande frågade jag vad det hade blivit. En skärrad barnmorska tittade upp mellan mina ben och svarade med ett skevt leende att det inte hade blivit något ännu, medan ett team på elva personer försökte få ut den trilskande ungen medelst hävningar över min mage, och medelst två försök med sugklocka som släppte och bara en skalp följde med ut. Men precis när de skulle lägga ett akut snitt kom en kvinnlig öststatsläkare in och skickade order som missiler genom luften. Ordet TÅNG lyftes över den hetsiga ljudmattan. Alla, utom Nicke som såg svimfärdig ut, blev helt rakryggade och började irra runt som yra höns och leta. Tångförlösning var inget vanligt fenomen vid denna tidpunkt i Sverige, men nu gällde det liv eller död. En tång kom fram, ungen slets ut, tio personer sprang ut ur rummet med läkaren i spetsen bärandes något blålila, mjukt, smetigt. Endast barnmorskan satt kvar mellan mina ben och försökte mildra blödningen och se så obesvärad ut som möjligt. Nicke var vit i ansiktet och jag var lycklig som bara hade moderkakan kvar att trycka ut.
 
Nyförlöst och lycklig. Ska bara sys nu.

    Tio minuter senare kom hela förlossningsteamet tillbaka in. I täten gick läkaren med ett barn som hade mössa över ett bandage runt huvudet och gratulerade mig till en välskapt son. Fredagen den 13 november 1981 blev vår lyckodag. (Albin har tatuerat ”Friday 13th” över hela sidan av sin kropp.) Nicke stannade kvar några timmar på BB, sedan var han tvungen att åka hem och få lite sömn innan kvällens genrep. På Danderyd sa läkaren att jag måste stanna minst fjorton dagar och jag skulle ligga i eget rum, för jag var så sargad. Själv mådde jag toppen! Babyn Albin var sånär som på en skalp för lite, helt underbar.
    Direkt när Nicke kommit innanför dörren hemma i Villa Villerkulla ringde Radio Stockholm, och före sändningen frågade de om han blivit pappa. - Ja, svarade Nicke matt, och Radio Stockholm öppnade sin sändning med att gratulera den nyblivne pappan Nicke Wagemyr, tillika producent och skådespelare i stundande premiärföreställningen av ”Täby blir sta’n på landet”. Stockholmarnas uppvaknande till denna information på radion resulterade i att alla som kände mig och Nicke skickade blommor och presenter, så mitt privatrum på Danderyds BB blev helt fyllt av vackra ting. Andra patienter försökte kika in och se vem som låg där, för det borde ju vara drottning Silvia eller prinsessan Christina, med tanke på alla de blomsterbud som anlände dagen i ända. Nicke blev bjuden på cigarrer av Täby Teatersällskap inför genrepet och han fick besöka mig när som helst eftersom jag hade enskilt rum. När han kom tillbaks till BB stannade han i barnsalen länge innan han kom in till mig, men när han väl kom, rullandes Albin i den genomskinliga sängen, sa han med allvarlig röst, - Jag har suttit och tittat länge på alla barnen och o-b-j-e-k-t-i-v-t sett är Albin den sötaste. Jag skrattade så det värkte i såren, men det var så komiskt och kärleksfullt tyckte jag. Själv hade jag sett att Albin var tjockare än de andra barnen, han saknade hals, han var plufsig och hörgöd i ansiktet, hade ett stort sår på huvudet, hade blåa bulor där tången tagit i och han var inte alls lika söt som flera av de finlemmade små nyfödda sötnosarna i barnsalen. Nej, han såg mer ut som Hulken.
 
Objektivt sett sitter här världens sötaste pappa med en son som ser
ut som Hulken, och har ett stort sår på hjässan. Aj, aj, aj... stackars liten.
 
1:a badet hemma.
 
Bröderna Wagemyr kollar på TV. Javisst är Albin klädd i rosa,
det var ju meningen att han skulle heta Elin. Men jag kompenserade
med ljusblå inslag på sockarna.
 
    Premiären gick som på räls, det blev succé, Kenta åkte hem till Jönköping, jag blev snabbt piggare och fick komma hem till Vila Villerkulla efter en vecka, mamma kom upp och fixade med allt i huset till min hemkomst, livet lekte och vi var världens lyckligaste föräldrar.
    Men efter de planerade två helgerna med den succéartade pjäsen blev det förlängning. Då hade mamma åkt hem, jag blödde fortfarande och var ganska svag, men hade inga extrema problem, bara som alla har det efter en förlossning, svårt att kissa och lite öm i kroppen.
    Kenta som var Täby teatersällskaps hjälte anlände oanmäld under lördagskvällen när Nicke var på teatern och spelade. Kenta hade åkt upp för att överraska ensemblen och se en sista föreställning dagen därpå. Han hade dryckjom med sig och drack snabbt upp allt. Jag kände mig sårbar, låste in mig i pannrummet med tvåveckorsbabyn Albin och låtsades bada honom i tvättbaljan. Då ville Kenta ha mer sprit. Han bankade på dörren till pannrummet, jag skakade av rädsla och Kenta ropade att om inte jag åkte ut och skaffade mer whisky åt honom så skulle han ta bilen själv och göra det. Plötsligt hörde jag ytterdörren slå igen, det blev tyst i huset och efter en stund vågade jag mig ut ur pannrummet med Albin på armen och såg att bilen var borta. Alltså hade den stupfulle Kenta tagit bilen och åkt iväg. Jag var förtvivlad och kände mig helt handlingsförlamad. Nicke kom strax tillbaka från teatern, han berättade ystert om den lyckade föreställningen och han nämnde i förbifarten att en teaterkille från Täby som hette Uffe Larsson hade varit och tittat. Uffe hade kommit fram till Nicke efter föreställningen och ville prata om en roll till Nicke på hans teater Cocosteatern. Jag fick till slut fram vad som hade hänt hemma under kvällen och jag sa till Nicke att jag inte ville träffa Kenta mer. Vad som hände resten av den natten har fallit i glömska. Men följande dag tog jag med mig Albin och gick och tittade på föreställningen, som ju hade haft exakt lika lång framställningsperiod som min graviditet. Uffe var där, för andra gången, jag hade aldrig träffat honom tidigare, men han kom fram till mig och gullade med Albin och vi växlade några ord i förbifarten.
 
Tackkortet till alla som hade skickat blommot till BB.
Albin och jag är precis hemkomna, sju dagar efter förlossningen.

    Kenta gömde sig någonstans i logerna. Han pratade inte med Nicke, utan ägnade sig åt att frottera sig med den övriga ensemblen som inte visste något om Kentas problem. Ensemblen hyllade Kenta som den teaterhjälte han var. Det var tråkigt för Nicke att bli ignorerad av regissören, för i nyktert tillstånd var Kenta en vän som Nicke verkligen hade haft roligt tillsammans med mellan de ödesdigra fylleperioderna. Men Nickes lojalitet låg i den stunden enbart hos mig och Albin och han valde att inte återuppta umgänget med Kenta.
    18 år senare stötte jag på Kenta i Täby Centrum, han gav mig en bamsekram och kallade mig för sin käraste vän. Kenta bodde då på en båt i Värtahamnen och bad mig komma med dit och se hur han hade det. Jag följde med, ringde först upp Nicke som också lovade att komma förbi och hälsa, men innan Nicke kom ner till båten satt jag och Kenta ensamma under kapellet en lång stund och pratade. Han sa att han var besviken på att jag aldrig hade sökt upp honom, - hm? Han kunde väl ha sökt upp mig om han hade velat träffas, jag fanns ju på samma adress under alla år, och var han hade hållit hus hade jag ingen aning om. Sedan sa han – Jag har i alla fall gjort en bra sak i livet och det var att föra samman dig och Nicke, ni verkar ha det så bra tillsammans, har fina barn, har en egen teater, bor i ett stort vackert hus, rena tomtebolyckan! Allt detta visste han utan att vi haft någon som helst kontakt under nästan två decennier.
    Kenta själv var bitter, ensam, arbetslös och nästa gång jag hörde talas om honom var när jag läste en nekrolog i teaterförbundets tidning. Jag sökte upp personen som hade skrivit texten och fick reda på att Kenta tagit sig själv av daga midsommaraftonen år 2000, genom att sätta en dammsugarslang på ett avgasrör och dra in den genom bilrutan, täppa till alla springor, starta bilen och låta koldioxiden fylla bilens inre och hans lungor. Ett tragiskt öde. Man kan inte låta bli att fråga sig. - Vad hade jag kunnat göra för att förhindra detta? Troligtvis inget, men det kändes svårt. Även om jag i dag inte har ångest för det som hänt, kan tanken om Kentas tragiska öde komma upp i mitt inre vid de mest skilda tillfällen, och det är ingen skön känsla.

Ett liv att påminnas om ibland.

Minnenas album! Del 38.

Vind i seglen!
 
Kapten Kenta.

- Jag har hyrt en Forgus 36 i Vaxholm och tänkte gå söderut tillsammans med Ingrid. Det blir några långseglingar, strandhugg i Västervik, sen vidare mot din gamla marinstad där du en gång bordade Älvsnabben, Nicke. Jag vill att du och Marianne följer med de första fjorton dagarna, för Ingrid har aldrig seglat. Jag bjuder! sa Kenta och fortsatte: - I Karlskrona får ni hänga med och hälsa på mina fosterföräldrar, sedan kan ni ta tåget tillbaka till Stockholm. Ingrid och jag går vidare själva för hon kommer då att kunna ta över några nattseglingar. Vi ska bara runda Skåne, passera Båstad, stanna till i Halmstad, fortsätta till Götet, vända om och gå tillbaka till Vaxholm.
- Det låter kul, svarade Nicke, så var det avgjort. Han glömde fråga mig om jag gillade båtliv, och tänkte inte på att fråga Patrick, som skulle vara med oss under sommarlovet, om han hade lust att segla tillsammans med fyra vuxna. Men Nickes miss i kommunikationen gjorde inget, för både Patrick och jag tyckte det lät spännande, när vi väl blivit varse att vi skulle med på sjön. Och tro mig, det blev en spännande seglats.
 
Nicke bjöd som vanligt på sitt glada humör och snälla leende.
Här var Östersjön tillfälligt foglig, men bara så att det gick att fota.
 
   Jag kommer inte ihåg hur många dygn det tog till Västervik, men när vi la ut från Vaxholm var det i alla fall strålande solsken, båten var jättemaffig, till Kentas stora förtjusning höjde andra seglare på ögonbrynen vid den ståtliga åsynen, och jag råkade faktiskt höra att Kenta tydligt lät påskina att han inte enbart var kapten ombord, utan även farkostens ägare. - Ja, ja, ja, tänkte jag.
    Så snart vi passerat Stockholms inre skärgård möttes vi av ett evigt, piskande hav och alla vuxna beordrades att hänga över relingen titt som tätt, storseglet och genuan skulle revas och halas stup i kvarten, det kryssades och bommen slog så man var ständigt livrädd att slå sig sönder och samman, eller kastas över bord.
    Det mojnade om aftnarna och Kenta ville sitta vid rodret, under stjärnorna, ta en öl tillsammans med Nicke och prata om livet, för det ansågs tydligen sjömannamässigt att inte ankra eller gå mot land om natten. Nicke höll humöret uppe, men nykär och trött som han var, smög han ner för lejdaren och hälsade på mig i kojen en stund då och då. Kenta envisades med att sitta kvar ensam, Patrick sov nattetid som det barn han var, och Ingrid som huserade i förpiken, gjorde troligtvis detsamma.
 
Tolvåige Patrick klagade aldrig.
 
   Jag vet inte vad som hände den här speciella natten, om Kenta kanske hade slumrat till i sittbrunnen, men vi hade kommit ur kurs, och på morgonen kunde inte kapten Kenta få ordning på vare sig sjökort eller navigationsinstrument. Men plötsligt siktade vi land som en hallucination i horisonten, och dessutom dök en annan fritidsseglare upp. Till Kentas stora förargelse, var vi tvungna att segla närmare den andra båten och tjoa och vifta tills vi fick kontakt, och vi skrek i kör - VAAAR ÄÄÄR Viii? Skepparen på den mötande båten ropade till svar: - UTÖÖÖ!!! Vi hade alltså varit på god väg mot Gotland innan vi hamnade någon sjömil öster om Stockholms sydligaste skärgårdsö.
    Ordningen återställdes, men förnedringen för Kenta var total och följande kväll reagerade han med ett raseriutbrott, riktat mot Nicke! – Inget är sig likt sedan du träffade Marianne! Skrek han. - Förr kunde vi sitta och pokulera hela nätterna igenom, men nu ska du ränna upp och ner till kojen och hålla på med henne. Att machokaptenen själv egentligen lade allt fokus på att imponera på Ingrid, som han hade bestämt skulle lära sig segla och som skulle behandlas som prinsessan på ärten mellan passen, var han omedveten om. Det var dessutom självklart för honom att jag skulle sköta matlagning och disk för fem personer minst tre gånger per dag, och plocka upp saker som ständigt trillade ner på durken, vilket jag gjorde oklanderligt, allt för att slippa hänga över relingen. Att Nicke och jag även hade med oss ett barn på tolv år, som vi ville ge en bra sommar, var inte något som Kenta tog hänsyn till. Men Patrick var tapper och för min del gällde det bara att ligga lågt och spela lite kort med bonussonen mellan sysslorna i byssan, för att hålla humöret uppe. - Stackars Nicke, tänkte jag. Han sattes verkligen på balansprov däremellan.
 
I västervik - lugnet före stormen.

    I Västervik lade vi äntligen till, trots att det var mer än knökfullt i hamnen. Båtarna låg tre och tre i bredd och vi fick skutta över de andra segelbåtarna för att äntligen få fast mark under fötterna. Nicke, Patrick och jag tog en promenad runt staden, bunkrade för fortsatt resa, klev tillbaka över de andra båtarna och kom ombord igen på ”Kentas” skuta. Där hade Kenta tagit sig en riktig bläcka medan vi var ute och han hade bestämt att han, Ingrid, Nicke och Patrick skulle köra egen visfestival på däck medans jag fixade käket. Innan Kenta däckade den kvällen, för att sova i minst femton timmar, avrundade han med att skälla ut alla i sin omgivning efter noter, ingen sjöman mer än han var vatten värd. Enda anledningen till att vi följde med ut på havet dagen därpå, var att vi tyckte synd om Ingrid, som var en förtjusande tjej, men som ännu inte hade hunnit lära sig allt om segling. Vi var fast beslutna att för hennes skull segla med till Karlskrona som vi hade lovat.
 
Ölandsbron, en uppenbarelse i stål och betong.
 
    Länsvindar tilltog och spinnaken beordrades upp. Men plötsligt uppenbarades Ölandsbron framför oss, som en regnbåge på pelare av stål och betong. Man kan inte segla med spinnak under en bro, där vindarna bryts av brospannet! Men vi gick med en väldig fart och hann inte reva seglet. Det blev platt fall, spinnaken trasslade in sig och Nicke fick hissas upp i båtmansstolen och reda ut härvan. Det måste ha varit livsfarligt! Men strax söder om Kalmar la sig lugnet över fjärden och Ingrid finslipades som seglarhustru.
 
Betydligt lugnare vatten på Bolmen. Patrick höll i årorna
samtidigt som han höll ett vakande öga på pappan och mig.
 
   Efter exakt fjorton dagars segling angjorde vi Karlskrona, åt middag hos Kentas styvföräldrar, kramades farväl, önskade Ingrid och Kenta lyckad fortsatt seglats och klev på tåget till Värnamo. Vid resans mål mötte mamma Vivian upp på stationen och tog med oss till sommarstugan vid Bolmens norra strand. Där hade pappa Sigurd agnat krokarna, där fick man ro sin egen eka, där fick man meta sina abborrar och där fick man avnjuta mammas köttbullar i balanserat sällskap, mellan växlande molnighet och spridda skurar, som alltid i Småland. Mitt hjärta klappade för Nicke, Patricks sommarlov var långt och vi tre fick ändå tid att blomstra tillsammans, medan vår före detta kapten seglade vidare med sin väna kvinna.

Jag blev knappast seglarfrälst.

Minnenas album! Del 37.

Uppståndelsen efter förlovningen!
 

Här roar sig en del av den stora skara släktingar som kom på förlovningskalaset.
 
Fr. v. Kusin Jans fästmö Elisabet, kusindottern Ida och kusin Karin.
 
I min släkt är det den naturligaste saken i världen att man bjuder de närmsta på kalas när någon i klanen byter social status, så när jag gick från singel till förlovad gjordes inget undantag. Mamma var bra på att sprida nyheten, för att inte tala om förlovningsannonsen i Värnamo Nyheter, den hade inte undgått någon. VN, som tidningens namn förkortas, läses av alla. Kalasinbjudan kom därför inte direkt som en överraskning för närstående, men själva förloppet var nytt. Jag hade ju presenterat den där trevlige engelskmannen för alla, men nu var det plötsligt någon annan jag hade förlovat mig med!
 

    Desto större blev nyfikenheten, och OSA:n till kalaset kom med vändande post. Alla tackade ja! Nicke som aldrig hade haft några liknande släktrelationer, blev lätt chockad. Han hade svårt att tro sina ögon när släktens fordon defilerade fram på den smala grusvägen. Bilkolonnen passerade gården Fisketorpet, där bönderna Stina och Arnold stod och vinkade, fortsatte sedan mellan åkrarna, upp för backen och passerade lillaberget. När ekipagen kom fram till vår faluröda sommarstuga vid Bolmens norra strand, fylldes dikesrenen av bilar mellan komockorna, och citronfjärilar lyfte från nektarfyllda rödklöver. Kvigorna i hagen spärrade upp ögenen och slutade idissla. Ur bilarna vällde lekande barn, tuffa ungdomar, kvinnor i skira sommarklänningar med nylagt hår och välrakade män i kortärmade finskjortor.
    Det var farbröderna och fastrarna Karl-Henrik och Maj, Sven-Olof och Siv, Elvy och Helmer, Hans och Ingegerd, Egon och Ulla-Britt, Ove och Birgitta samt mostrarna och morbröderna Astrid och Gunnar, Elsa och Yngves själ,  Birgit och Ragnar, det var mina syskon Eva och Bo med respektive och syskonbarnen Fredrik och Louise, det var ett antal kusiner med respektive och kusinbarn. Som kronan på verket var det farmor Gerda och hennes syster moster Vera. Att inte Paul och Luella (eller var det Vivian hans nya hette), Gertrud och Erik, Sonja och Ernie var där, berodde på att de bodde i Amerika.
   Nicke är ju mästare på att ta stunden som den kommer, så han fann sig i situationen och charmade således hela bunten med sin tjuskraft. Förlovningspresenter damp ner i våra famnar, dagen var solig, alla var glada och när Nicke kommit ur sitt chocktillstånd av all uppståndelse, blev han förälskad i hela kalaskonceptet. Tänk att ha så många runt sig som välkomnar en in  familjen med öppna armar och varma leenden. En helt ny upplevelse för honom.
 
Midsommaraftonen kom, vi var kvar i Småland och firade i sommarstugan med en lite mindre familjefest. Tur var det, för det regnade, blåste och var iskallt. Familjen trängdes under infravärmen på altanen. Mellan skurarna band vi kransar med sju sorters blommor och dansade runt midsommarstången som vi hade lövat. Vi firade också att mamma och pappa hade varit gifta i 34 år och min syster och hennes man i nio år. Perfekt!!! Där och då bestämde vi att Nicke och jag skulle gifta oss i Forsheda kyrka följande midsommarafton. Efter det beslutet övergick firandet i min och Nickes ”minus ettåriga bröllopsdag”.
 
Under infravärmen på altanen, den kalla midsommaraftonen 1980.
Fr. v. Yngve, Eva, Bosse, Fredrik och Nicke.
 
Mamma höll upp stämningen trots det kalla vädret. En krans
med sju sorters blommor ingår självklart på midsommarafton,
oavsett väderlek.
 
Pappa höll ställningarna på annat sätt, genom att
se till att vinet höll rätt temperatur även om vädret
sög. Husgrunden höll cirka 16 grader. Perfekt!

    Måndagen efter midsommarhelgen 1980 ringde mamma självklart till Forsheda prästgård och bokade prästen som lovade att ta hand om kyrkvigseln på midsommaraftonen 1981, alltså ett år senare, för vill man gifta sig i Forsheda kyrka en midsommarafton är det bäst att vara ute i god tid.
    Några månader senare ringde mamma kyrkoherden igen. Anledningen var då att Nicke i något upphetsat ögonblick hade nämnt för mig, som genast därefter hade nämnt för mamma, att han närde en dröm att sjunga ”O helga natt” i en kyrka på julafton. I min familj är vi handlingskraftiga och inte drömmare som i Nickes. Nej, har man en vision, ser man till att förverkliga den. Hur ska man annars kunna drömma nya drömmar?
    Nicke blev nästan ilsken när det plötsligt var bokat och klart, men han sjöng ”O helga natt” på julafton i Forsheda kyrka, om än något skakad över att behöva göra verklighet av sin dröm. Kantorn hade troligtvis väntat sig en operaröst och hans kommentar efteråt var "Han har potential". Knappast en komplimang, men vad tusan, Nicke fick sjunga "O helga natt" i kyrkan på julafton.
 
Har man gett sig in i leken med Marianne, får man leken tåla.

Minnenas album! Del 36.

Förtreten fick inte slå rot och gro.

 

Denna bilden är tagen från vårt köksfönster i Näsbydal. Nere på
gården har Nicke och jag ställt upp dekoren till vårt allra första
gemensamma teaterprojekt. Färväntansfulla barn bänkar sig,
och det är bara minuter kvar till premiär.

 

Nicke är en vis man. Redan från början av vårt förhållande gav han mig insikten; Jobba medvetet med att inte hänga upp dig på oförätter som inte går att göra något åt. Jag är också en vis kvinna, för till Nickes aforism lade jag; Gå vidare i livet. Gör om gammalt smolk till erfarenheter som kan leda till nya spännande äventyr. Hjälpande devis för mig som annars kan bli långsint när jag utsätts för falska förhoppningar som; ” – Jag har sett alla jag ville se, och nu är jag säker. Rollen är din!”  
  
Det hade till exempel varit roligt om jag hade fått medverka i den där sommarföreställningen som skulle sättas upp på den småländska institutionsteatern. Det hade varit roligt om jag hade fått vara med och berätta en historia i stället för att apa mig i 250 föreställningar på den där förhärdade clowneriturnén.  Men jag hade blivit utvald och bortvald. - Dumma dom! Tyckte jag. Vilken tur ändå att Nicke hade råkat besöka Kenta den där novemberdagen 1979, och fångat upp mig av bara farten. Han tyckte inte alls att clowneriet jag hade genomfört var meningslöst. Nej tvärtom, han ville till och med prova på själv!
   Jag köpte således ut dekoren från den knäppa länsinrättningen, och lovade att förmedla alla akrobatiska krumbukter jag själv hade fått lära mig av Colombaioni, mot att vi gjorde om hela grejen till en föreställning med en berättelse. Sagt och gjort. Vi skrev en enkel historia om en operasångare och hans assistent. De som känner paret Nicke och Marianne förstår säkert vem som skulle spela vad.

 
Här uppträder vi i Gävle Folkets Park den 1 maj 1981. Det var
minst 1000 personer i publiken som just hade inkommit efter
traditionsenligt demonstrationståg.
 

   Det hela gick ut på att den store operastjärnan skulle framföra ett stycke ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto”, men innan stycket framfördes skulle massor av misstag hända, som skulle leda till akrobatiska clowneriakter. Historian mynnade i att allt skulle falla på plats, utan att assistenten överhuvud taget hade förstått att det var hon som hade orsakat alla störningar. I finalen skulle arian framföras av operasångaren, som när han hörde sin egen röst, skulle glömma all förtret och översköljas av ren njutning över att höra sig själv briljera. Även assistenten skulle njuta oblandat av ”La donna è mobile…” i clownen Nickes tappning.
   Speciellt Nicke, men även jag funkar bäst när vi jobbar mot en deadline, i detta fall premiär. Näsbydals bostadsrättförening hade en kvartersgård. Den fick vi nyttja som repetitionslokal. Hyran var att vi skulle spela för barnen under föreningens sommarfest ute på gården. Vi repeterade på kvällar och helger i mån av tid mellan fotbollsträningar, fritidshusvisningar och dansbandsspelningar. En kompis till Nicke, som hette Arne, designade och sydde upp kostymerna och hans fru Monica samt sonen Peter agerade publik på generalrepetitionen som inträffade på Peters 9-årsdag, den 4 juni 1980.

 

I Kiruna spelade vi på Barnens Dag i augusti 1981. Vid det
laget var vi riktigt rutinerade. Även många arrangörer var
rutinerade. Vi flög upp till Kiruna och arrangören fixade
med alltmöjligt som dekor, hämtning vid flygplatsen, mat
och tilltugg i logen. Det enda vi behövde ta med var kostym
och fond. Allt annat stod klart när vi anlände. Fast vi fick ju
leverera på scenen förstås, vilket vi gjorde så hela publikhavet
gungade.
 
    Både genrepspubliken och premiärpubliken på Näsbydals gårdsplan, fullkomligt överöste oss med beröm efter respektive framträdande. Alla skrattade på ”rätt ställen” och uppskattade den hysteriska arian på slutet. Kostymdesignern/skräddaren och hela genrepspubliken hette förresten Jöback i efternamn… missade jag det?!

   Det var där och då, Nickes och mitt absoluta premiärprojekt sjösattes, och det ledde i första hand till spel på biblioteken i Täby samt till två års turnéer i folkparker och Folkets Hus runt hela landet, från Kiruna i Norr till Motala i söder. Inte som heltidssysselsättning, men som återkommande, glädjespridande stimulans och som tillskott i kassan.

 

Inte alls tomt och innehållslöst clowneri.   


Minnenas album! Del 35.

Poliser och kuf!
 
Han kanske inte var bäst i världen på att bogsera, men
som auktionsutropare åt IK Frej var han en riktig vinnare.
Jag fick förstås skjutsa honom till auktionen eftersom
körkort saknades.
 
Polispatrullen mellan Linköping och Norrköping fick syn på en högerstyrd vit Fiat 600 som susade fram i full speed på motorvägen, norrgående. Det var något lurt med den, sa poliserna, för det kom ingen rök ur avgasröret, fönsterrutorna var igenisade och den lilla Fiaten låg nästan dikt bakom en gul sportbil. Patrullen hade lagt sig bakom och kollat vad som försiggick innan den körde om och stoppade det underliga ekipaget. Nicke var förare i den gula sportbilen och jag satt vid ratten i min från England medhavda Fiat. Något elfel hade uppstått i den, så den hade brakat ihop när jag var på väg från Småland. Det hände utanför Motala, jag fick lift till en bensinstation och från en telefonkiosk utanför macken, ringde jag Nicke. Han var i Täby, men satte sig genast i sin gula sportbil och for till Motala. Där kopplade han Fiaten med mig bakom ratten, på släp, trampade på gasen och styde mot huvudstaden. Att fönstren på min bil frostade igen på grund av att värmen och vindrutetorkarna inte fungerade la han inte märke till. Att man inte får ha en bil på släp i ett rep på motorväg längre än till nästa avfart var heller inget Nicke hade noterat, så jag dinglade bakom så gott det gick, tills polisen satte stopp för dårskapet.
           Från Norrköping södra fick det bli småvägar. Det bestämde polisen! Dessutom var vi tvungna att hålla 30 kilometer i timmen och stanna och skrapa min vindruta titt som tätt. Det blev en lång resa. Mitt i natten ankom vi till Stockholms södra förorter och släppte av Fiaten utanför Västberga yrkesgymnasium. Jag fick dock skjuts i en varm, gul sportbil sista biten till Täby. Långt om länge lagade morbror Ragnars studenter min Fiat, som ett led i deras bilmekanikerutbildning.
          Flera månader senare kom domen, Skandinaviska Fritidsmarknadens franchisetagare i Stockholm, det vill säga Nicke Wagemyr, fick tusentals kronor i böter och sex månaders indraget körkort. De sex månaderna reducerades lyckligtvis till tre efter advokaten Bertil Strids rådiga ingripande. I Nickes jobb ingick bland annat att sälja fritidshus i Stockholms län, framför allt i Roslagen, och innan man säljer husen är det så klart visning. Mäklaren ska vara där och öppna, veta allt om elförbrukningen, lånen, inteckningarna, omgivningarna och så vidare. Inte lätt att sälja annars.
          Reguljärtrafiken på vanligaste visningsdagen, alltså söndagar, var under all kritik, knappast reguljär, om man säger så. Tur i oturen att jag fanns till hands. Det var jag som fick köra mäklaren till visningar i Brottby, Åkersberga, Roslags Bro, Rimbo, på Vätö, Väddö och Kungshatt! Väl framkomna till det aktuella objektet fick vi sitta och vänta på att eventuella spekulanter skulle dyka upp. Det var under den tiden jag agerade psykolog och la extra kol på att bota Nickes picknickfobi. Faktiskt riktigt mysigt. Vi fikade och väntade och visade. Till slut dök kanske en köpare upp. Sedan sålde Nicke fritidshuset, oftast senare samma vecka, men till kontoret i Marmorhallarna tog han buss och tunnelbana eftersom jag vickade på S:t Görans sjukhus.
 
Trots ett evigt skjutsande på helgerna fanns det dock inget hinder att
ta sig en lung stund med morgontidningen innan dagens jakt på
fritidshusspekulanter körde igång.
 
          Från början kände jag absolut ingen i Täby mer än Nicke, varpå jag hängde med honom så mycket som möjligt. Nicke tränade fotboll i IK Frej, ibland följde jag med till träningarna och sprang runt spåret i Täby kyrkby. Jag hatade att springa, men vad gjorde man inte för att slippa vara ensam. En gång lurade jag med honom till Stolpaskogen, för jag ville springa med honom och inte hela tiden ägna mig åt att hålla avstånd bakom Frejarna. På den tiden hade jag så bra kondition att det visade sig att jag var snabbare än den aktive fotbollsspelaren runt spåret. Till hans stora förtret hann jag till och med byta skor innan han dök upp bakom backen mot parkeringen vid Ensta krog.
 
Här är vinnarbilden där jag kysser den apelsin jag fick av
Nicke efter att jag sprungit fortare än honom runt spåret
i Stolpaskogen.
 
 
Själv satte han sig i skamvrån och skämdes över förlusten.

          Tvättstugan i Näsbydal hade stora fönster som vette mot entréerna, varifrån man kunde se vem som vaskade. I vårt hus bodde en kuf som ofta kom in till tvättstugan när han fick syn på mig. Han var reslig, bredaxlad och skallig, man la märke till honom på långt håll. Han var inte direkt flörtig, men jag kände mig något obekväm med honom. När kufen ställde si bredvid mig i där i tvättstugan vek jag Nickes kalsonger extra noggrant så att han skulle förstå att jag inte var ledig. Jag ville inte vara otrevlig, utan försökte vara lite social för det kändes som om han var en ensam människa.
           En ledig vardag när jag hade cyklat till Rösjön för att bada medans Nicke jobbade, fick jag syn på kufen. Jag såg på långt håll att han hade mig i sikte, där jag satt i min bikini och solade. När han kom fram ställde han frågan direkt,
- Vill du hänga med och simma runt sjön? Det är åtta kilometer!
– Javisst.
Svarade jag artigt, reste mig och gick rakt ut i vattnet och började simma, varpå kufen lommade efter. Han var väldigt rolig i början av Rösjön-runt-simningen och han fick mig att skratta, men mot slutet blev han tjatig och vi simmade så sakta att jag började frysa och blev kall ända in i märgen. Jag kände mig lite irriterad och bad honom sluta prata och snabba upp simningen. Han blev stött, men jag orkade inte simma lika sakta som han, så jag drog ifrån och nådde strax stranden vi hade utgått från. Jag visste av erfarenhet att benen viker sig när man försöker gå på fast mark direkt efter en riktigt lång simtur, så när jag närmade mig stranden gick jag därför sakta i vattnet, upp på land och la mig på min handduk. En lång stund senare kom han släpande mot mig, med knäna skvalpande som gelé, han hackade tänder och läpparna var blå. Han sa med darr på rösten att han ofta hade försökt utmana tjejer att simma runt sjön, men ingen hade nappat tidigare. Efter det slutade kufen dyka upp i tvättstugan och jag kunde ostört fortgå med mitt normalstörda liv i symbios med den körkortslöse Nicke i centrum.
 
En stabil grund att stå på, utan gelé i knäna.

Minnenas album! Del 34.

Officiell kärlek!
 
Redan på vår förlovningsdag, efter sex månaders bekantskap, hade
jag börjat peka ut för Nicke var skåpet ska stå. Nicke rättar sig i ledet
och bjuder gästerna på whisky. Svågern Sven ser ut att sukta efter den
ädla drycken.

Vad är en förlovning? Jag tolkar detsom ett sätt för två personer att officiellt berätta att man har bestämt sig för att skapa ett liv tillsammans. Nicke och jag tvekade inte en sekund, det vill säga Nicke gick med på allt, även fast hförlovningen i sig egentligen inte betydde något särskilt för honom, men jag ville göra allt enligt boken. Vi beställde smala guldringar hos en guldsmed på Söder och lät gravera dem med namn och datum. Vi valde min 30-årsdag. Tidigt på morgonen den 15 maj 1980 gav vi oss iväg till en udde vid Ullnasjön, bytte ringar i den natursköna omgivningen, frukosterade därefter på medhavda ägg, ostmackor och kaffe. Nicke hade ännu inte berättat för mig att han egentligen avskydde picknick. Han undanhöll helt enkelt sådant som han misstänkte skulle få mig att vackla i förhållandet. Gulligt tycker jag så här i efterhand, då jag numera efter idogt livslångt lockande och pockande, har fått honom att njuta av picknickande.

Tillbaka i lägenheten, ringprydda och lystna, skålade vi i rosa ”Champagne” inhandlat i Bulgarien. Vi öppnade flaskan i badrummet i samband med duschrutinen och det sprutade rosa bubbel över väggarna som blev permanent rosarandiga. Under eftermiddagen dök släkten upp för att fira min födelsedag. Det var mamma Vivian, pappa Sigge, syster Eva, svåger Yngve, syskonbarnen Fredrik och Louise, moster Birgit, morbror Ragnar, Nickes syster Birgitta, hennes man Sven och så min före detta svärmor in spe, Eva Grey, som inte hade släppt taget eller hoppet eller önskan om att få bli min svärmor på riktigt. Alla dessa personer kom på kaffe med tårta till vår minimalistiska lya. När vi deklarerade förlovningen tittade min syster på min före detta svärmor in spe, vars ansiktstuttryck på en sekund gick från glädjestrålande till misströstan. Hon hade troligtvis önskat att jag var ihop med Nicke som ett litet mellanspel innan jag skulle komma tillbaka till London och äkta hennes son. Aj, aj, aj, där gick hon bet, men hon rättade raskt till sina anletsdrag, för att sedan följa med till Gamla Stan och fira min trettioårsdag… och vår förlovning.
 
Åh vilken fin liten keramikkanna jag fick av exet Julian i 30-årspresent.
 
I dag agerar kannan pennställ och har sin plats på köksbordet
i Rö.

Mamma och pappa var överförtjusta för de hade tagit Nicke till sina hjärtan i samma ögonblick som de ätit citronsåsen i Forsheda några månader tidigare. Och Nicke i sin tur sa att han för första gången i sitt liv kände att han verkligen tillhörde en riktig familj, min familj, där lusten till livet vida överskred ångesten inför domedagen. Nickes hade blivit lärd av sina frireligiösa föräldrar att leva i rädsla för domedagen. Enligt hans föräldrar bestod trea av fyra i deras barnaskara av svarta får. Stackars dem, de menade inget illa, utan hade bara blivit vettskrämda av sin kyrka.
 
Nicke med delar av sin nya familj, min pappa Sigurd och
mina syskonbarn Louise 6 år och Fredrik 8, 5 år.

Hela gänget, utom syskonbarnen, som fick passning hemma, drog sedan in till storstadens lystna majafton och åt en ljuvlig trerättersmiddag i chambre separée i ett valv på en välrenommerad krog i Gamla Stan. Champagnen och vinet flödade innan vi dansade ut i natten, och där i en gränd spelade en irländsk grupp folkmusik och min före detta svärmor in spe, som var gammal balettdansös, gjorde ett framträdande som fick både musikanterna och förbipasserande att tappa hakorna av beundran. Hon kunde verkligen dansa och även hennes dag övergick i ett lyckorus av all denna uppmärksamhet. Kvällen avslutades med ett besök på Café Opera där ett litet storband spelade. Nicke, påhejad av hela vårt sällskap, gick upp och körde häcken av ”My Way”. Vilken morgon, vilken dag, vilken afton och vilken natt det blev i kärlekens tecken och familjens hägn.

Dagen därpå bjöd pappa på lunch på Riche. Nicke och jag kände oss rejält firade och var mycket lyckliga. Vi annonserade förlovningen i Värnamo Nyheter och tanterna och farbröderna i min gamla hembygd fick skvallra vidare om att - Ingen Forshedabo hade dugt åt Marianne Tedenstad, nej hon skulle ha en Stockholmare! Inte kände de till att det var en före detta Ljusnebo som hade vunnit mitt hjärta, men vad gjorde väl det vad man tisslade och tasslade om i Forsheda och Värnamo, när jag var lycklig med min fästman i Täby.

Ett band i guld på livstid.

Minnenas album! Del 33.

Frilansaren.
 
En docka med mina drag, bortglömd på en mörk vind.
 
En ny vardag var i vardande. Sagan om mig som clown på Jönköpings länsteater var all. Det fanns visserligen en svag chans att jag skulle hamna i min småländska länsstad igen, eftersom jag var en av dem som ombetts att göra audition för Gösta Bredefeldt. Gösta skulle sätta upp en stor produktion i Jönköpings län till sommaren, men under våren jobbade han på Riksteatern, som vid den tiden huserade i gamla Filmstaden i Solna. Gösta bjöd mig att komma dit och spela upp ett par scener. - Kom till lunch; sa han. - Trevligt; tänkte jag. När jag anlände tog han med mig till korvkiosken, ställde sig före i kön och köpte en dubbelkorv med räksallad, bostongurka och pulvermos till sig själv. Jag fick köpa min egen. Attans vad snopet, jag som inte ens gillade varmkorv. Men det var bäst att hålla god min. Nog hade jag hellre gått på den närliggande lunchrestaurangen och ätit dagens soppa. Men man vill ju inte inleda ett eventuellt samarbete med att verka petig.

Med korvfylld mage spelade jag upp ett scenario från Drama Centre samt läste en dikt, på småländska. Regissör Bredefeldt verkade gilla vad han såg och jag kände mig nöjd. Några dagar senare ringde Gösta och bjöd hem mig och Nicke till sig. Jag var inte säker på varför, men det visade sig att han ville berätta så här live, och inte över telefon, att han hade beslutat att det var jag som var den utvalda, att det var jag som skulle få rollen i Jönköping. - Jag har sett alla jag ville se, och nu är jag säker. Rollen är din! sa han. - YES!

Under mellantiden återvände jag som vikarierande biträde på S:t Görans sjukhus förlossningsavdelning. Jag minns att det var ganska jobbigt att pendla med buss och tunnelbana mellan Täby och Kungsholmen, särskilt de gånger då man slutade kl 22 på kvällen och började igen kl 07.00 följande morgon. En dag var det SL-strejk och jag tog min lilla Fiat till jobbet. Såklart fanns ingen parkeringsplats kvar, så jag ställde bilen lite lagom olagligt inne på sjukhusområdet och fick förstås en P-bot. Då skrev jag ett brev till berörd myndighet, att på grund av strejken hade jag tvingats ta bilen och eftersom mitt arbete handlade om liv och död, ansåg jag inte att jag skulle behöva betala böter. Boten hävdes omgående och jag kände mig stolt som en tupp, men en aning skamsen. Visst hade jag ett viktigt arbete på sjukhuset, men det var kanske inte jag som räddade liv på arbetsplatsen. Fast vad tusan, en liten vit lögn då och då skadar väl ingen.
 
En udda filur dök upp på vinden. De hittade varandra,
den bortglömda dockan och filuren. Skåpet i bakgrunden
symboliserade den idealistiska drömmen om en bättre
värld. Pjäsen slutade med att de nyfunna vännerna gläntade
på skåpsdörren och ett stark ljus flödade ut, varpå vi öppnade
dörren helt, klev in i skåpet och gick en ljusare framtid till mötes.
 
Denna bilburna eftermiddag svängde jag förbi kulturarbetsförmedlingen på hemvägen. Där satt det en handskriven lapp på anslagstavlan om att Byteatern i Kalmar sökte en inhoppare till en turnerande barnpjäs. Jag fick låna en telefon där på plats och ringde direkt. Följande söndag fick jag en tid att träffa några medarbetare från Byteatern, på cafét vid ett av Stockholms museum. Söndagen kom, jag möttes av tre trevliga Byteatermedlemmar och ett par små urgulliga barn. De bjöd på morotskaka och kaffe och de beskrev pjäsen som hette "Borta på vinden" och rollen de skulle tillsätta. – Ja tack; sa jag. De såg verkligen snopna ut. - Har du redan bestämt att du vill komma? – Utan tvekan; svarade jag. Jag hade någon veckas ytterligare jobb på S:t Görans sedan bar det av till Kalmar.
 
En dockmakare lägger sista handen vid mitt dockansikte.

Vilka sällsamma mästare de var, Byteaterns stommar. De flesta medarbetarna sprang ur en bildkonstnärlig grund, med starka idealistiska visioner om en rättvisare, solidariskare värld. De jobbade med scenografi, ljus, rekvisita, kostym; med trä, färg, papier maché, tyg, dockor; och med trycksaker i form av underfundiga affischer och program. Allt egenproducerat med högsta tänkbara professionalism och de hade valt teaterformen som sin budbärare.
 
Pjäsen jag skulle hoppa in i hette ”Borta på vinden”. Jag gestaltade en docka som hade blivit bortglömd, men som sammanstrålade med en annan udda figur på den mörka vinden, och i och med det fick nytt liv. Att sitta modell hos en dockmakare som tillverkade en docka med mina drag kändes verkligen speciellt, vilken personlig boost. Instuderingen var seriös och det var ett sant nöje att gå till repetitionerna som ägde rum backstage på Kalmars slitna men anrika teater, smyckad med bladguldstuckaturer och vinröd sammet. Regissören Magnus och medspelaren Stefan lyfte mig till högre höjder, nästan i nivå med de bästa ögonblicken på Drama Centre. I början av pjäsen spelades min karaktär enbart av dockan som satt på en stol, efter en stund satt jag med dockan i famnen och var dockförare som gjorde exakt samma rörelser som skådespelerskan, alltså jag. I steg tre övergick det till att jag ensam spelade karaktären. Ett tjugotal euforiska föreställningar genomfördes runt om i Kalmar län.
 
Ett otroligt arbete lades ner på strävan att nå det
ultimata resultatet på alla nivåer. Kolla de detaljerade
finesserna. Min klänning har samma mönster som
dockans, mönstret trycktes på tygerna i rätt proportioner,
lapparna på min röda strumpa var exakt likadana.
Min mask överensstämde in i mista deltalj med
dockans och mitt långa röda hår återskapades med
färgat lin.
 
En dag hade det kommit ett samtal från Jönköpings länsteater till Byteaterns kansli. Jag var inte där eftersom vi i ensemblen var på turné, så den som svarade sa att de kunde be mig ringa tillbaka senare. Det var chefen på Jönköpings lästeater, Bernt Lindqvist, som hade ringt och han hade sagt att han inte behövde prata med mig personligen, sedan lät han meddela att det beslutats på teatern att min medverkan i sommarproduktionen ej längre var aktuell. Gissa om jag kände mig tillplattad när jag fick beskedet på det sättet. Jag delgavs aldrig någon närmare förklaring till denna helomvändning, trots att jag tog kontakt med Bernt senare, vilket i och för sig resulterade i att jag för 500 kronor fick köpa ut dekoren från clowneriet, för eget framtida bruk. Vilken ofattbart mesig förlikning. Svekfullheten plågar när den aktualiseras.

Byteatern gladdes dock åt att jag kunde stanna i Kalmar lite längre än beräknat, eftersom jag då erbjöd min behjälplighet i färdigställandet av en utställning om teaterns då tioåriga verksamhet, med expon både i Kalmar och i Stockholm.
 
Jag bodde bra i Kalmar hos min kusin Jan och
hans sambo med stor svart hund.

Under min Kalmartid bodde jag hos min kusin Jan, och hans sambo. Jag kunde tyvärr inte åka till Täby varje helg, men kärleken mellan Nicke och mig frodades på håll. En gång när längtan blev för svår tog Nicke med sig bonussonen Patrick 11 år, på tåget till Kalmar, så vi kunde klappa på varandra lite extra. I övrigt inträffade de privata höjdpunkterna sent på kvällarna när kusin Janne och jag bänkade oss framför TV:n där de vissa kvällar efter ordinarie sändningstid visade kortfilmer som inte annonserats. Plötsligt kom bara en sketch med Gösta Ekman, tydligen ett skoj-projekt mellan Ekman och Mats Arehn. Detta var alltså ett par år innan dessa sketcher kom ut som film "Papphammar" och ingen kände till vad som egentligen försiggick. Det kändes som om Janne och jag fick var med om massor av smygpremiärer som resulterade i alldeles egna skrattfester, helt i hemlighet.

Femton år senare kom en inbjudan till Byteaterns 25-årsjubileum. Jag for dit och fick träffa alla som jobbat där genom åren. I ett inslag under den festen fick jag i min famn, ett manus samt den fina dockan gjord efter min avbild, och ombads uppträda med en scen ur ”Borta på vinden”. Dockan kändes fortfarande som ett med mig och jag spelade scenen i ett lyckorus. Tack Byteatern för att jag fick medverka i er fina föreställning. Jag beundrar forfarande det engagemang Byteaterns medlemmar lade i sin verksamhet. Politiskt stod jag långt från gruppens idealiserande socialistdrömmar, men de humanitära värderingarna delade vi i allra högsta grad. En lisa för anden efter det själlösa clowneriet i Jönköpings län.
 
Frid över dessa minnen.

Minnenas album! Del 32.

IK FREJ i Burgas, mars 1980.
 
Alla blickar är vända mot Nicke, precis som vanligt. Här står
han utanför hotellet i Burgas och pokulerar med fotbollseliten
i IK Frej.  Nicke flankeras av backen Anders Jonsson,
tränaren Lennart Skargren och Uffe Gustavsson.
 
Bulgarien var ett slutet land, bakom järnridån, fattigt, toppstyrt, kommunistiskt. IK Frejs division 5-lag i fotboll med Nicke som snabb vänsterfotad vänsterytter i laget skulle, under ledning av tränaren Lennart Skargren, resa till Burgas på träningsläger. IK Frej måste ha haft generösa sponsorer eller väldigt bra ekonomi för fotbollsspelarna fick, för en ringa kostnad, ta med sina respektive på resan. Nicke var nykär, gissa om han ville! Förutom ett par hundralappar som vi betalade för resan, lade vi 500 kronor i spenderbyxorna.

Första kvällen i Burgas tog vi en promenad utanför hotellet, det var tillåtet så länge vi inte slog oss i kast med några landsmän. Det första som hände var att en grupp unga bulgarer samlades runt oss, varav den ene kom fram med ett stort leende och sa ”Good Night”. Vi skojade om att vi faktiskt inte var på väg att lägga oss ännu, men efter en liten stund fattade vi att han menade ”Good Evening”, och vi hälsade vänligt tillbaka. Bulgarerna var ute efter att växla in utländsk valuta, vilket var olagligt, men de erbjöd väldigt mycket bättre växlingskurs än bankerna, precis som vi blivit informerade om redan innan vi reste, så vi växlade in vår reskassa där under bar himmel.

Hotellet vi var placerade på ansågs hålla hög klass och var specialutrustat som idrottshotell med dusch på varje rum, i övrigt var det riktigt sunkigt. Dörrhandtagen hängde lösa, fönster var trasiga och personalen var totalt ointresserad av gästerna. Till frukost serverades tunt kaffe/te, yoghurt, och gammalt segt bröd. Det märkliga var att vi såg brödleveransen komma varje morgon med fräscha frukostbröd, men på bordet serverades segt gammalt bröd. Till slut lyckades vi utröna att det var tradition att personalen stal de färska frallorna och serverade unket bröd till gästerna. Inget man reagerade på som bulgar. Varje middag fick vi Tzatziki till förrätt. Jättegott första dagen, men otroligt enahanda efter ett tag.
 
Träningarna ägde rum på en fotbollsplan utanför staden och bussledes passerade vi den ena partisanbyn efter den andra innan vi kom fram till den förträffliga fotbollsplanen. På idrottsplatsen saknades omklädningsrum, så killarna fick åka ombytta, eller snarare oombytta och svettiga på hemvägen, men det fanns ju som sagt duschar på hotellrummen i Burgas. Vi tjejer som var med fick inte gå ut på egen hand, utan var tvungna att följa med. Vi fick sitta i bussen som placerades så att vi kunde se matcherna/träningarna därifrån. Lyx! I bussen satt även två politruker, kompletta med grå trenchcoats och vidbrättade hattar. De kedjerökte och röken låg som lütsendimma i bussen. Blev man kissnödig följde en politruk med och vaktade utanför hytten med hålet i golvet, omringat av ett lager träck, där man fick försöka pricka in strålen. När det var match kom det enbart manlig publik och vi svenskor var de enda av det täcka könet så långt ögat kunde nå. Jag minns särskilt en match då Nicke lyckades, trots eller på grund av min närvaro, imponera på både sina medspelare, sina motspelare och publiken då han gjorde en rush på sin vänstrekant och ensam med en utrusande målvakt, lobbade bollen över densamme rakt in i den högra burgaveln i sann ”Zlatan”-stil.

En eftermiddag, direkt efter träningen blev vi slussade till ett krigsmuseum i en av byarna längs med vägen, för att lära oss om partisanernas helt otroliga hjälteinsatser under andra världskriget. Med politrukerna i hasorna drevs vi som en skock kor genom museilokalerna. Det som visades där, var så långt man kan komma från den västerländska historieskrivning vi hade blivit upplärda med i svenska skolan.

Den kvällen när vi kom tillbaka till hotellet fanns det inget varmvatten och idrottsutövare köade i receptionen för att klaga på läget. IK Frejs medlemmar var inte de enda som klagade, för hotellet härbärgerade flera idrottsklubbar från olika länder, bland annat en fotbollsklubb från ”Alldanskan” och ett damfotbollslag från något annat land. Efter tre dagar fanns det dock fortfarande inget varmvatten på hotellet och svettstanken som låg som ett dallrande täcke i korridorerna började bli påfrestande. Då hände det! Vise idrottsministern kom flygande från Sofia, en bankett serverades på hotellet, Skargren, Jonsson och Wagemyr utsågs till representanter och jag placerades tillsammans med dem mittemot vise idrottsministern och hans följe. Vise idrottsministern var pompös och gästfriheten flödade i samma takt som vodkan rann från fyllda vattenglas genom de bulgariska regeringspolitikernas strupar. Dagen därpå var vattnet varmt i kranarna igen.
 
När vi var i Burgas hade vi känt varandra i tre och en halv månad
och hade tänkt att åka till Istanbul och köpa förlovningsringar,
men det fanns inte tid för det mellan träningspassen.
Här poserar vi vid burgasbrudparets bil. En romantisk pose som
hade varit svår att få Nicke att ställa upp på idag, när kärleken
har mognat något.

En annan kväll såg vi att det dukades upp till bröllop i hotellets festlokal, och en musiker baxade in ett elektriskt Rolandpiano. Naturligtvis kom Nicke i slang med killen som sedan bjöd med oss hem till sig. Jättespännande tyckte vi, men tydligen livsfarligt för honom fick vi reda på. Han lyckades i alla fall smuggla oss, förbi en gammal närsynt hyresvärdinna, in till sitt fyra kvadratmeter stora inhysningsrum. Där bjöd han på kryddigt te och vi pratade halva natten. Han berättade själfullt om hur det var att vara musiker i Bulgarien. Bland annat kom vi fram till att ett Rolandpiano kostade tre gånger så mycket i Bulgarien som det kostade i Sverige. Dessutom gick det inte att få tag på elpianon i musikaffärerna, utan man var tvungen att köpa dem på svarta marknaden, med utländsk valuta. Hela proceduren var olaglig, men ändå det enda sätt på vilket man kunde överleva som frilansande musiker. Just denna musiker var lyckligt lottad och jobbade dagtid som musiklärare, hans lön var patetiskt låg, men han extraknäckte vid bröllop och andra fester och på så sätt hade han fått ihop till pianot. Eftersom han alltid fick betalt i den bulgariska valutan leva, tvangs han gå utanför hotellen och växla in utländsk valuta, precis som ”Good Night”-killen hade gjort första kvällen. ”Good Night”, vilken bedrövelse.
 
En bulgarisk bröllopstårta med tillhörande brudpar i Burgas 1979.
Jag hoppas de fick ett lyckligt liv tillsammans och att de har varandra
ännu.

Dagen efter vårt besök i musikerns hem, tog han med oss till bröllopet, ingen verkade besvärad av att vi egentligen inte hörde till gästerna utan alla var otroligt uppsluppna och glada. Gamla män dansade kosackdanser med varandra och det var häpnadsväckande hur viga de var. Kvinnorna klappade takten och brudparet hyllades med sång och glädje. Jag tror aldrig att jag varit på en mer sorglös och fascinerande fest.

En av de sista dagarna var det träningsfritt och vi var ett stort gäng som gick ut för att handla upp våra leva. Vi kom utanför en affär som tycktes innehålla det mesta man kan tänka sig av bulgariskt handarbete och hantverk. Vi var väl en sju-åtta stycken mycket köpstarka utlänningar som planerade förse oss med souvenirer av olika slag. När vi var på väg in i butiken kom butikspersonalen och sa att vi inte fick komma in, för de hade fått en leverans. Men vi vill handla sa vi. Tyvärr, en varuleverans har kommit, och då stänger butiken. Vi blev verkligen upprörda och sa att vi ville köpa massor av saker och först efter kanske tio minuters tjafs gick de med på att släppa in oss. Jag hittade ett urläckert halssmycke i silver som inramade en turkos, jag hittade en teservis i rosamelerad keramik, jag hittade handvävda, mönstrade dukar, jag hittade vackra handbroderade skjortor, supertrendigt 1980. Någon annan hittade ett fint överkast och så vidare. Denna utsvävning till trots, lyckades vi inte göra av med vår reskassa, så när vi kom till flygplatsen i Sofia och skulle lämna landet, fick vi lägga resten av de bulgariska pengarna i en urna, för man fick under inga omständigheter föra en enda bulgarisk leva ut ur detta föredömliga, kommunistiska idealistland där planhushållning var rådande.

Denna idrottsresa med min nyförälskade Nicke, bekräftade mer än väl de förutfattade meningar jag hade med mig i mitt bagage om tillståndet bakom järnridån. Och när vi kom hem till Täby kändes livet i Nickes etta i Näsbydal som en lyxig tillvaro där romantiken och lyckan flödade i övermått.
 
Tacka vet jag demokrati.

Minnenas album! Del 31.

Störst av allt är kärleken.
 
Visst fick vi kärlek från Astrid och Helmer, men Astrids
kärlek till Jesus var störst.
 
- USCH! sa hon, Astrid Cerudia Ingeborg Larsson född Nygren, min blivande svärmor. Nicke och jag körde hårt tillsammans från första stund, så efter hans lyckosamma introduktion med svärmorsdrömsk citronsåstillagning hos mina föräldrar i Forsheda, var det dags att åka till Hedemora och presentera mig för hans mor och far. Till kaffet frågade blivande svärmodern vad jag jobbade med. Humoristen i mig svarade. – Jag är clown. Jag vet inte hur jag tänkte, eller om jag tänkte över huvud taget, men i min värld borde repliken ha utlöst ett litet skratt, några höjda ögonbryn och en uppmaning att utveckla mitt svar. Men icke sa Nicke, som på intet sätt hade förberett mig på sin mors små särdrag. Hon var frenetisk Pingstvän! Säkert fylld av kärlek för sina nära, men allra närmast henne stod Jesus. Pappa Helmer var också frälst, men ändå en roligt prick som älskade att ordvitsa och skoja till det, medan mamma Astrid hade nedåtgående mungipor och verkade tyngd av sin dömande Gud. Att jobba som clown var synd och kunde enbart leda rakt ner till den brinnande avgrunden. Jag försökte försvara mig lite och sa att jag hade uppträtt i kyrkorum, men det gick inte hem. - Inte i pingstkyrkan! fastslog hon med emfas.

Jag tog ett rejält kliv tillbaka och beslutade mig för att foga mig, så med min nedärvda förmåga lyckades jag charma både Astrid och Helmer. Astrid ställde i ordning bäddsoffan i finrummet och vi övernattade. På morgonen kom blivande svärmodern in med kaffe på sängen, kanelbullar och kakor. Jag höll på att tappa hakan, för något liknande hade jag aldrig upplevt. Till frukost äter man ägg, bröd, gröt och ost, inte kanelbullar och kakor. Jag sneglade på Nicke som inte reagerade. Efter en stund blev jag varse att fikat på sängen inte alls var frukost, utan bara något man äter på söndagar FÖRE frukost. Jahaaa!

När vi höll på att morna oss sattes TV:n på, på högsta volym! Ljudnivån från TV-högtalarna var outhärdlig, men det var en högmässa som sändes och jag tänkte att de blivande svärföräldrarna kanske hörde lite dåligt, så jag försökte att inte bry mig. Men det var verkligen plågsamt, så till slut sänkte Nicke ljudet, varpå modern blev irriterad och höjde igen. Efter några vändor av sänkande och höjande av volymen förklarade mor Astrid att hon hade höjt för min och Nickes skull, för om ljudet var tillräckligt högt trodde hon att vi skulle nås av budskapet som predikades och på så sätt skulle vår chans till evigt liv öka.

Ringen med guldflätorna och den lilla diamanten är lika vacker i dag som
när jag fick den av Nicke i december 1979. Kanske lite sliten bara.
 
Nästkommande helg var det dags för mig att bege mig till London, fira jul i den Claygate-ska Julianfamiljen och därefter avsluta det fem år gamla förhållandet. Innan jag reste kom Nicke nerfarandes till mig i Jönköping. Han gav mig en guldring med en liten diamant, omgärdad av ett mönster som symboliserade mina "guldröda" flätor. Han berättade dessutom att han också skulle åka till London och fira jul, fast på egen hand, vilket han även hade gjort föregående jul. Därefter slet jag mig ur hans famn och reste. Helst hade väl Nicke velat krypa ner i min resväska och kolla att jag verkligen gjorde slut med Julian. Men jag var inte orolig för utgången, för jag visste vad jag ville med min framtid, och i den ingick inte en polygam på annat sätt än platonskt. Jag firade således en något dämpad jul tillsammans med Eva, David, Julian och Kevin Grey i Claygate. Vi celebrerade på juldagen, som sig bör i England.
 
Jag sa adjö till utsikten från mitt köksfönster i London.

Annandag jul tog jag tag i själva början av slutet mellan fyra ögon. Julian reagerade som en hel karl och önskade att han själv skulle få meddela sina föräldrar om mitt uttåg. Jag gick honom till mötes, lämnade Julian ensam i vår/hans lägenhet och tog tuben ner till Bayswater där Nicke satt på sitt hotellrum och bet på naglarna. Under något spänd stämning (jag var ju inte direkt kelsjuk sådär direkt efter slutgörandet med Julian) åkte Nicke och jag ner till Strand. Pygmalion spelades där på en av scenerna, vi lyckades få biljetter och bänkade oss i salongen. Därinne på teatern släppte spänningarna, varpå Nickes och mitt uppträdande föranledde att vi blev artigt tillrättavisade av gentlemannen i raden bakom oss. Han knackade oss på axlarna och bad att vi vänligen skulle spara de heta känsloyttringarna till efter föreställningen.

Jag stannade hos Nicke på hotellet i Bayswater ett par nätter, sedan var jag tvungen att åka tillbaka till föredettingen i lägenheten på Iverson Road och packa för återresan till Sverige. Iskyla rådde där, mentalt på grund av uppbrottet och fysiskt på grund av en köldknäpp norr om Themsen.
 
Vi spelade teater med eleverna på institutionen i Eksjö.
Peo Grape längst till höger och jag i mitten.

”Hemma” i Jönköping väntade hundratalet clownföreställningar som var jobbiga att genomföra eftersom de bara var meningslösa upprepningar av slapsticks, helt i avsaknad av någon berättelse eller logiskt tänkande. Men det fanns strimmor av ljus i arbetslivet. Under två veckor fick jag jobba i ett projekt på ett skolhem som var en institution för barn med speciella mentala tillstånd. Det var i Eksjö. Jag och kollegan Peo Grape samt en dramatiker fick utforma och leda ett improvisations-projekt som resulterade i frapperande framgång, som till exempel att autister talade sammanhängande meningar under övningarna och att flera av eleverna blev lugna och sov bättre på nätterna. Sejouren avslutades med en sagolikt fin föreställning, framtagen av eleverna under min, Peos och dramatikerns vägledning. Det var ett för alla parter meningsfullt och utvecklande arbete som på grund av politiska beslut ej kunde fortgå, då det ansågs alldeles för dyrbart att satsa på detta sätt i en skola med samhällets mest utsatta själar.
 
Vad Nicke letar efter i köksskåpet i Näsbydal minns jag inte,
men han missade i alla fall inte sporten på TV.
 
Allan Svensson kom och hälsade på oss i Täby en kväll. Cigaretterna
tog slut och det var sent på natten, så det fick bli låtsasrökning med
blyertspennor. För en tagg i munnen måste man ju bara ha.

I mars nådde mitt uppdrag i Jönköping sin ände. Nicke hjälpte mig att flytta tillbaks till huvudstaden, fast ändå inte riktigt. Jag hade ju hyrt ut min lägenhet till Allan "Svensson Svensson” Svensson. Allan hade ingen annanstans att ta vägen så han fick bo kvar på Lilla Essingen. Under denna förevändning flyttade jag in i Nickes 26 kvadratmeter på Näsbydalsvägen 16 i Täby. En lösning på Allans problem som Nicke och jag var mycket bekväma med. Vi sa till våra familjer att vi skulle testa att bo tillsammans.
 
Inom oss visste vi att det var för evigt.

Minnenas album! Del 30.

Den högtidliga presentationen.
 
Även om Nicke påstod att han var värdelös på att passa och leka
med barn, lyckades han fånga min systerdotter Louises totala
uppmärksamhet med ett av sina trolleritrick.
 
Nicke hade fått mig på kroken och på den kroken ville jag sitta fast. Det var som att Nicke och jag uppfyllde varandras innersta önskningar om livets mening. Under våra nattliga telefonsamtal var vi osårbara, inget kunde komma mellan oss, trots att vi spenderade timmar med att berätta för varandra om våra respektive tillkortkommanden. Nicke berättade till exempel att han såg sig som en riktigt värdelös pappa som inte alls tyckte om att passa eller leka med barn och jag berättade att jag hade en kille i London som jag inte hade frigjort mig känslomässigt från. Men ingen av oss såg dessa små prekära sakförhållanden som något som skulle kunna stoppa oss från att utveckla vår relation. De var snarare spännande gupp i en rolig puckel-pist-parallell-bana, där målet var lyckolandet.

Fast Nicke var inte alltid helt uppriktig när han beskrev sig själv. Till exempel påstod han att han tyckte om att läsa kulturdelen i Dagens Nyheter medan han egentligen la hela sin själ i sportens tabeller. Eller när jag berättade att jag inte tyckte om att stryka, då sa han att han verkligen gillade det, och ställde sig och strök alla mina kläder så fort han kom till mig, alltså efter den alltid lika passionsartade hälsningsceremonin. Men sådana små vita lögner såg jag mest som charmiga och som ett led i hans strävan att få Jin och Jang att bilda en enhet. Vi var två motpoler som möttes, ta till exempel hans magnifika sinne för oordning och oreda, den stod i bjärt kontrast till mitt orubbliga sinne för ordning och reda. Där kan man säga att vi var som hand i handske redan från första stund. Alla dessa upptäckter till trots, var vi rörande överens om att vi var skapta för varandra.
 

Det här läckra drömhuset lät mina föräldrar bygga och familjen
flyttade in 1961. Hit tog jag Nicke en decemberkväll 1979.

Tredje helgen efter vårt första möte var det dags att presentera Nicke för mina föräldrar. Vi gjorde som vi ofta gjort sedan dess, en spontan utflykt. Nicke hade kommit ner till mig i Jönköping och därifrån fortsatte vi tillsammans, sju mil på gamla E4:an, till Värnamo och sen tretton kilometer på 153:an till Forsheda och Forsgatan 5. Där bodde mamma och pappa i en stor, modern villa, anpassad för den barnfamilj vi var när den byggdes 1961 och vi flyttade in. Den var även anpassad för representation med stora umgängesytor, ping-pong-rum, extra hus på tomten med inomhuspool, bastu, bar och gymnastiksal. Ja, i familjen Tedenstad var vi intresserade av gymnastik och motion på den gamla goda tiden. Mamma hade varit uppvisningsgymnast och hade tillhört en gymnastiktrupp som uppträdde i parkerna, pappa hade varit brottare på ganska hög nivå, min syster Eva och jag var också bra i gympan och höll på en hel del med det på fritiden. Jag är däremot osäker på om min brorsa höll på med något sådant. Nog om detta.
 

Fr. v. Jag, Ingrid, Nicke och Kenta.
Bara ett par månader efter att Nicke och jag träffats gjorde vi vår
första show tillsammans, då mammas skötebarn Forsheda
Rödakorskrets firade 10-årsjubileum. Det var tänkt att
Prinsessan Christina skulle komma, men hon kunde inte,
så det blev vi som underhöll.
 
Jag anlände hem med mitt tre veckor unga förhållande och om man bortser från att vi barn sedan flera år var utflugna så var det precis som vanligt, nämligen full rulle i varje hörn av Forsgatan 5. Min moster Sonja och hennes man Ernie var på besök från Harrison New York och det vankades middag tillsammans med moster Astrid och moster Birgit med respektive, samtidigt som Forsheda Rödakorskrets höll till i gymnastiksalen och färdigställde julprylar till den årliga julbasaren, eller var det auktionen. Hursomhelst, ett femtontal rödakorsare skulle bjudas på kaffe och kakor och mamma med sin otroliga simultankapacitet sprang mellan de olika aktiviteterna när Nicke och jag dök upp. Nicke hann inte mer än hälsa på mamma och pappa och alla mostrarna och morbröderna förrän han följde min mamma till köket. Nicke hade uppfattat mammas situation blixtsnabbt och sa. - Ta du ut fikat till rödakorsgänget så fixar jag såsen. Kaffet serverades i gympasalen, två extra kuvert dukades runt middagsbordet och inom en kvart serverades kassler med ris, varma grönsaker, sallad och CITRONSÅS. Halva släkten och hela rödakorskretsen hade därmed fått sitt, och min nya kille var en i familjen. Wow, vilken svärmorsdröm.

Han som gjorde såsen alltså.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0