Minnenas album! Del 60.

 
Robert Gustafsson höll verkligen Bollarna i Luften i Apollorevyn!
 
 
Apollorevyns ensemble, koreograf och jag poserar inför "Bollarna i Luften" på Tibble teater.
Foto: Olle Strandberg
 
Året 1991 gick mot sitt slut. Simon klampade med trotsiga steg uppför trappan, det var sista dagen på höstterminen i tvåan och han ville inte gå till skolan. Det han däremot såg fram emot var jullovet. Först några lata dagar tillsammans med mormor och morfar som skulle komma upp från Småland, sedan julafton då storebror Patrick skulle ansluta och göra familjebilden komplett, därefter hans åttonde födelsedag den 25:e som följdes av mammas och pappas revypremiär på nyårsafton, och sist men inte minst ”Disney on Ice” som skulle komma till nybyggda Globen i början av nästa år.
   När Simon äntligen tagit sig uppför hela trappan spärrade han upp ögonen. Det satt en bekant men ack så otippad figur vid frukostbordet och läste tidningen. Simon stirrade på besökaren som vore det ett spöke. Han gick sakta ett helt varv runt bordet utan att släppa blicken på personen, som i sin tur slutade läsa tidningen och roat började följa Simon tillbaka med blicken. Det var Robbert i ”Björnes magasin”! Den enda TV-personlighet som roade våra barn så till den milda grad, att de ville att vi skulle ropa in dem från lekarna i skogen bara för att inte missa Robbert. När Simon hade gått hela varvet och konstaterat att det faktisk var Robbert som satt där, ropade han på Albin som glatt kom skuttandes uppför trappan, precis som vanligt.
    Albin fick också en smärre chock när han fick syn på Robbert. Det var som en sanndröm. Som om de vunnit en tävling och priset var att deras idol skulle komma hem till dem och äta frukost. Men så var det naturligtvis inte. Anledningen var att vi hade repeterat revy på Tibble Teater sent kvällen innan och eftersom Roberts fru Lotta och son Valentin hade åkte till Öland för att förbereda deras familjejul, hade Robert legat över hos oss på Sollentunavägen i Täby. Albin och Simon hade ingen aning om, och hade aldrig undrat vilka som skulle medverka i vår revy, de visste bara att vi jobbade dubbla skift och att det kom en barnvakt varje kväll.
    Några år tidigare, närmare bestämt fredagen den 23 september 1988 hade det dumpit ner ett brev i Apolloteaterns fack på posten i Näsby Park. Det var det första brevet vi fick från scenskoleleven Robert Gustafsson. Det var snyggt skrivet på maskin och det var en kopia som troligtvis gick ut till många teatrar. Signaturen var dock original. I brevet sökte han praktikplats och räknade upp allt han dittills hade gjort inom underhållningsbranschen. Redan som 13-åring hade han börjat göra ungdomsprogram och radiosatirer på lokalradion i Skövde, mycket imponerande. Vi kände spontant att den killen ville vi jobba med. Vi svarade under vilken tid Apolloteatern eventuellt skulle kunna ta emot honom som praktikant, varpå han genast skrev tillbaka att han ville ha svar från oss före den 28/2 1989, för då skulle han skriva kontrakt med en annan teater. Vi gick igenom vår planering och såg att vår eventuella praktikplats inte överensstämde med scenskolans tidsschema och fick släppa den idén. Robert skrev därför på som praktikant på Stockholms stadsteater. Det har alltid förundrat mig att de inte erbjöd Robert en fast anställning där direkt efter hans praktiktjänst, eller gjorde allt för att behålla honom. Hur kunde de missa att upptäcka hans potential och begåvning? Det förvånar mig faktiskt fortfarande! Först flera år senare tog de in honom som ”Arne Anka”, men då var han redan kultförklarad som komiker.
    Den där killen hade i alla fall satt sina spår i vårt medvetande redan 1988, och när vi 1991 planerade vår revyensemble, kom hans namn upp på tapeten igen. Nicke ringde Robert som var ledig just då och kämpade för att komma vidare i sin karriär. Robert visade intresse och vi avtalade en tid att träffas på Apolloteatern.
    Robert kom ett par dagar senare till teatern i Näsby Park. Han var karaktäristiskt klädd i stickad mössa och slitna jeans med plånboken fastsatt i en kedja och nerstucken i bakfickan. I en annan ficka låg snusdosan som sånär hade skavt hål på denimtyget. En jätteprilla under läppen plockades ut innan vi slog oss ner runt bordet på den lilla Apolloscenen. Det var Nicke, Robert och jag. Robert presenterade flera av sina revyidéer och vi presenterade några av våra. Allt föll i god jord och ett antal prillor senare och säkert flera koppar kaffe, var det klart. Vi skrev kontrakt till ett samarbete som skulle visa sig bli historiskt för oss alla.
 
Roberts sida i programbladet. Just i denna revyn lät jag artisterna presentera
sig själva, en idé jag fick eftersom jag inte själv hade tid att författa alla texter.
Foto: Olle Strandberg
 
   Apollorevyn som vi hade döpt till ”Bollarna i Luften” med tanke på Täby Centrums nya symbol med en röd och en gul boll, skulle som vanligt spelas på Tibble Teater. Viktigt för oss var att revyn blev en föreställning för hela familjen, med satir, glädje, kängor och allmän underhållning. Föräldrar skulle känna att de kunde se föreställningen tillsammans med barnen eller mormor och morfar, utan att behöva be om ursäkt för alltför taffliga skämt under bältet eller grovt språk. Vårt mål med revyn var helt enkelt att bjuda på god, aktuell underhållning för människor i alla åldrar. Då var det också viktigt att ha med artister som presterar och som lockar alla. Med tanke på ”Björnes Magasin” var Robert perfekt att locka barnfamiljer, och som pendang till honom valde vi Stig Grybe, en lysande gammal teaterräv, som dessutom Robert hade som en av sina favoritkomiker.
 
Stig Grybe, Robert Gustafsson och Nicke i en sketch om Täby fritidsförvaltning,
som hade infört att man skulle ta betalt för aktiviteter som skidåkning etc. i kommunens
spår. Det skulle man göra genom att sälja "Fritidspass". Här agrear Stig och Robert
kontrollanter och Nicke en joggare som blir stoppad och inte har köpt något pass.
Foto: Olle Strandberg
 
    Vår egen självlysande stjärna, den mångsidiga Mia Ståhl Broborg var mammaledig detta år och ersattes av lika lysande och mångsidiga artisten Louise Raeder. Raeder hade jobbat en hel del med Grybe tidigare och båda var glada över att få jobba tillsammans igen. Därutöver tillkom en åttafotad balett, koreograferad av Susanne Berglund-Samuelsson, och en fyrhövdad orkester under ledning av Magnus Bank. Utsökta primadonnan Annica Smedius och teaterprimören, den strålande Nicke Wagemyr himself, var naturligtvis viktiga beståndsdelar i ensemblen för att behålla känslan av att revyn ändå var Täbybornas revy. Själv stod jag som vanligt för regin.
 
I ett shownummer gestaltade Louise Tina Turner. Den späda aktrisen formligen
knockade publiken med sin kraftfulla utstrålning och rockiga röstimitation.
Foto: Olle Strandberg

    Det var lustfyllt att jobba med Robert. Han satte guldkant på alla repliker, gester och masker, och han lämnade inte en enda detalj obearbetad. Han sjöng med glädje sina småsnuttar i öppnings- och finalnumren och han tog koreografi och kämpade med dansen tills stegen satt (nästan) perfekt. Kanske var dansen den största utmaningen för Robert.
 
Ett av revynumren handlade om bilen "Bettan". Nicke sjöng om bilen och vi använde
min gamla Morris Minor som dekor på scenen. Det blev ett spektakulärt
sång- och dansnummer. Fotot avslöjar att Robert inte hängde med hundra-
procentigt i dansen, men han kämpade. Fotot är taget under en repetition.
Under föreställningarna var Robert ett med baletten som den fullblodsartist
han var redan då.
Foto: Olle Strandberg
 
   En gång visade Robert irritation. Det var när jag avbröt en repetition innan vi hade knäckt kärnan i sketchen, så Louise och Robert fick fortsätta jobba själva nere i logen medan jag tog tag i något annat akutare problem. Men den oknäckta nöten knäckte vi vid ett senare repetitionstillfälle.
 
 
I det här numret gestaltade Louise Mia Ståhl Broborgs nyfödda dotter Sanna, och
Robert Carl Bildts nyfödde son Nils. Senare har jag sett Robert imitera Bildt vid flera
olika tillfällen, men här var troligtvis första gången han gjorde det. Det var under
en repetitiion av denna sketchen Robert för första och enda gången visade
irritation under tiden med oss.
Foto: Olle Strandberg
 
Efter sista föreställningen, som företrädesvis var en matiné, hade vi alltid
avslutningsfest. Höjdpunkten på den festen var den så kallade "Originalrevyn",
som var en parodi på valda nummer från revyn. Den spelades av scenpersonalen
och teknikerna. Här travesteras numret om Sanna Broborg och Nils Bildt, med
den verkliga Sanna i vagnen. Nils Bildt spelades av en scenarbetare, vars
namn jag tyvärr glömt.
Fotograf okänd.
 
   Jag tror Robert är perfektionist i allt han gör. Det var inte bara på scenen Robert var minutiöst noggrann, även i logen hade han perfekt ordning, varje attribut till sketcherna låg i perfekt ordning, till och med hans kam låg i exakt rätt vinkel på bänken framför spegeln. I logen bredvid huserade Nicke som hade totalt kaos hos sig, precis som alltid.
    Även Stig Grybe gick omsorgsfullt tillväga i arbetet med sina revynummer, både med den verbala och utseendemässiga gestaltningen. Han var känslig och man fick tassa runt honom för att han skulle må bra. Stig var sedan många år en väletablerad komiker och skådespelare, van att medverka i betydligt större sammanhang, och verkade lite nervös för lokalrevy. Han ville heller inte göra små insatser i sketcher, men det löste sig med ynglingen Gustafsson i ensemblen, som ville göra allt, stort som smått. Stigs dåvarande tvekan till samarbete med oss gick över efter premiären då han kände att publiken strömmade till och tycktes älska honom och hela revyn. Att Stig trivdes fick vi ytterligare bevis för när han flera år senare tackade ja till att medverka i en Apollorevy igen, denna gång i Laholm.
 
Stig var känslig och ville inte göra små roller som han ansåg låg under
hans värdighet som gammal revyräv, men jag bar honom på varliga armar
och vi klickade bra ihop. Väldigt roligt hade vi även vid fotograferingstillfället.
Foto: Olle Strandberg
 
 
I en sketch travesterade vi på Aschbergs program i TV 3. Nicke imiterade Aschberg,
Stig skulle göra Gert Fylking som i sketchen mest skulle hålla upp publikskyltar där
det stod "SKRATTA" eller "APPLÅD", men det ville inte Stig, så Robert tog över rollen.
Robert syns i bakgrunden på bilden. Annica Smedius imiterade Aschbergs norska sidekick.
Den sketchen sågs i Täby av någon medarbetare från programmet och vi blev inbjudna att
en kväll öppna Aschbergs program i direktsändning med sketchen, vilket vi gjorde.
Foto: Olle Strandberg 
 
   Dagen efter vår lyckade premiär på Nyårsafton 1991 blev Robert magsjuk. Hans underbara fru Lotta ringde alla tänkbara doktorer, men fick inte tag i någon. Hon ringde till slut oss i panik. Robert kräktes oavbrutet och vi skulle underhålla ett fullsatt Tibble Teater på kvällen. Vad göra? Nicke ringde vår ”privata teaterdoktor” Anders Norlin som var på semester på Gotland, han förstod allvaret och skrev ut en medicin. Det var långt innan man kunde skicka in digitala recept, så Anders ringde in receptet till det enda apoteket i Stockholm som var öppet på nyårsdagen. Lotta åkte och hämtade ut medicinen, som la lock uppåt, men inte neråt. Robert klarade föreställningen.
    Revyn ”Bollarna i Luften” blev succé, Täbyborna och pressen öste beröm över oss och ensemblen. Publiken strömmade in, till och med från Skara. Det var Roberts föräldrar och bror som kom från Skara, enkom för att se honom uppträda. De sa med eftertryck till mig efteråt att de var mycket nöjda med vad de fått uppleva i Täby. Glad blev jag, för det finns inget roligare än att möta stolta föräldrar.
 
Ett nummer som vi hade köpt in från en annan revy var "Allergikören" där Robert
agerade körledare. Jag tror det var då Robert kom på sitt "nys-trick". Varje gång
precis innan han klev in på scenen drog han upp vatten i näsan och under numret
nös han rakt över publiken så det stänke, vilket formligen fick publiken att skrika
av skratt.
Foto: Olle Strandberg
 
    Efter ett tjugotal föreställningar var det så dags att återgå till det mindre teaterformatet i Näsby Park med ordinarie repertoar. Efter sista föreställningen på Tibble Teater när alla skulle städa sina loger visade Robert ännu en gång prov på sin noggrannhet. Golvskurning var inte Robert bästa gren, men han gjorde det ordentligt. Bland annat genom att tömma en hel skurhink med vatten över logegolvet så att det blev översvämning. Naturligtvis torkade han upp allt och jag lovar att hans loge lämnades renare än alla de andras tillsammans.
   Anledningen till att jag fokuserar extra mycket på Robert i detta kapitel är att jag vill klappa mig för bröstet eftersom det var just hos Nicke och mig på Apollorevyn som Robert blev oåterkalleligen upptäckt. Bara några månader senare skulle Robert bli hyllad för sina insatser på de stora scenerna i Stockholm, vilket gav honom den rättmätiga nationella uppmärksamhet som han var värd. Det var bara en tidsfråga tills det skulle hända, men att det hände just då, var tack vare hans medverkan i Apollorevyn.
   Uffe Larsson och Johan Rheborg fick kontakt med Robert via mig efter att ha sett Robert i ”Bollarna i Luften”. De båda ringde mig, dagen efter respektive sett revyn, och bad om hans telefonnummer vilket jag vidarebefordrade. Det gav ringar på vattnet. Uffe satte upp en revy på Tyrol där Robert uppmärksammades stort, och Johan Rheborg och Robert har som alla vet gjort gemensam succé många gånger genom åren. Det började i ”Killinggänget” och numera vill ingen missa de omåttligt populära ”Morran och Tobias”.
    Sedan var det Bosse Parnevik, en flitig besökare på Apollorevyn, som kom fram till mig redan under pausen på ”Bollarna i Luften”. Han var helt tagen av Roberts briljans på scenen. Bosse bad mig sätta ihop en ansökan för Roberts räkning till ”Bosse Parneviks stipendium”. Ansökan skulle innehålla flera videosnuttar och en skriftlig motivering. Det var bråttom, för ansökningstiden gick ut om några dagar. Som tur var hade min bror Bo Tedenstad, som då var videoproducent och filmare, redan filmat revyn och med hans hjälp fick vi, efter tre dagars intensivt jobb med redigering, ihop en stipendieansökan. Jag skrev brevet och fyllde i all nödvändig data innan vi skickade iväg ansökan. Föga förvånande tilldelades Robert stipendiet. Utdelandet skedde under en ceremoni på en estrad i ett köpcentrum i samband med Sveriges Revyrixdag i Södertälje. Jag minns att vi körde före Robert och visade vägen dit. Jag tror det berodde mest på mitt kontrollbehov, att jag oroade mig för att Robert skulle ta miste på dag och tid. Stipendiet var på 15000 kronor, och om jag inte missminner mig, sa Robert att han skulle använda pengarna till att byta tak på sitt och Lottas hus.
    Ett tag senare satte Bosse Parnevik upp ”Parneviks Cirkusparty” på Cirkus i Stockholm och det var i och med fantastiska recensioner efter den premiären som Robert blev Robert Gustafsson med hela svenska folket. Efter det fanns det ingen hejd på hans popularitet som ju håller i sig än i dag.
    Efter ”Bollarna i Luften” hade Robert i princip tackat ja till att medverka i vår nästa revy, men när det blev dags stod han redan på Cirkus scen sex kvällar i veckan och gjorde TV på dagarna, så det var helt omöjligt att passa in det med Apollorevyn i Täby. Men Robert var juste och kom som hemlig gäst och överraskade vår premiärpublik på nyårsaftonen 1992. Hela publiken jublade och var utom sig av lycka att få se honom i Täby igen. Stolta Täbybor pratar fortfarande om att de upptäckte Robert innan resten av Sverige gjorde det.
    Sommaren efter ”Bollarna i Luften”, när vi hade trädgårdsfest för vår senaste revyensemble med respektive, kom Robert och Lotta en dag för sent. Stig Grybe, Annica Smedius och Louise Raeder som hade sett fram emot att umgås privat med alla kollegorna från i vintras, blev något besvikna när inte Robert dök upp. Men Nicke och jag fick umgås med stjärnan dagen efter, då Robert, Lotta och Valentin kom till oss och åt Vichyssoise Verte. Den dagen var det Robert som blev något besviken, för han hade räknat med en rejäl biff. Men han åt snällt upp sin soppa, en av mina favorit-sommarrätter. Det var så trevligt att träffa hans fru Lotta för första gången på riktigt. Vi hade bara sett skymten av henne tidigare när hon kommit och tittat på revyn. För vår del blev det alltså bara positivt att inte alla artisterna kom på samma dag. Robert och Lotta hade med sig en mycket träffsäker present till Nicke, nämligen en form som man fryser is-golfbollar i. Den har vi kvar än, så när vi då och då lägger is-golfbollar i våra drinkar tänker vi så klart på Robert och Lotta.
    Numerai får vi alltid fantasifulla julkort och ibland även påskkort tillverkade av Lotta som är konstnär. Vi blev bjudna på Roberts stora 40-årsfest på Berns, och för några år sedan var vi inbjudna på Roberts egen revypremiär på Rondo i Göteborg och kalaserade på premiärfesten på en restaurang vid Liseberg.
 
Nicke och Robert i en grabbig sketch som föregick shownumret om bilen "Bettan".
Foto: Olle Strandberg
 
Albin och Simon gör parodi på Nicke och Robert under "Originalrevyn" på efterfesten.
Fotograf okänd.
      
   Några gånger har vi stött på Robert och Lotte i vimlet och då har Lotta med ett generöst leende presenterat oss för andra hon känner med orden: ”Det här är Nicke och Marianne från Apolloteatern i Täby, det var där det hela började.” Att Roberts karriär startade hos oss är en sanning med modifikation, men det är en komplimang som gör oss stolta. För en viss betydelse har vi ändå haft i hans tvivelsutan glansfulla framgångar.
   Man kan undra vad det var som hade gjort Robert intresserad av att praktisera på Apolloteatern? Jo, enligt hans egen utsago var det att han tyckte om idén att vi var en liten, udda teater som jobbade med all slags underhållning. Det var barnteater, dramatisk teater, komedi och revy. Mångsidigheten intresserade honom och verkar fortfarande göra det.
 
Att hålla bollarna i luften var min uppgift, inte enbart under denna revy, utan under alla revyer vi producerade.
 

Minnenas album! Del 59.

 

Mitt Wiraspelen!

 


Vackra hästar är en del av Wiraspelens tjusning. Bilden är tagen många år efter
min tid med Wiraspelen. Foto: Christer Bäck
 

Det var kallt och snöyra ute, men inne på Apolloteatern i Näsbypark rådde tropiskt klimat efter förmiddagens två fullsatta föreställningar. Alla blöta barnstövlar hade just hamnat på rätt fötter, dragkedjorna i overallerna var uppdragna och dörren hade sakta glidit igen efter den sista dagisfröken som kontrollräknat sin stimmiga flock. Skådespelarna Mia och Nicke, Elsie-teknikern och jag pustade ut och tystnaden la sig som en dunudde kring öronen. Nu väntade lunch, sedan ett par timmars repetition av ”Ugglan och kissekatten” innan det var dags för Elsie-inspicienten att preppa scenen inför morgondagens föreställningar. Detta hände sig vårvintern 1989.

   Då flög ytterdörren upp, och in med snöyran stolpade en man jag kände igen men inte kunde placera. Snöflingor stora som fat hade fastnat på hans vinterrock. Han såg ut som en snögubbe, och när han tog av sig sin stickade mössa stod hans tjocka, bruna kalufs på ända. Han hälsade som hastigast och draperade därefter sina dyngsura ytterkläder över en bänk i salongen. Innan vi hann fråga, bad han om en kopp kaffe, eller var det te han vill ha? Jag minns inte riktigt. Sedan intog han scenen och började deklamera Shakespearesonetter. Nicke som alltid känner igen allt och alla, viskade till mig att det var skådespelaren Björn Strand som just bestigit Apolloteaterns tilja. OK tänkte jag, det här har inte med mig att göra, men av artighet stannade jag kvar i salongen och lyssnade på ett par sonetter.

   Björn var Wiraspelens producent och konstnärlige ledare, tillika dess eldsjäl. Wiraspelen var en nyskriven dramatisk musikföreställning av Leif Nilsson med musik av Bo Hülphers, som hade satts upp på Isaksäng, vid Wira bruk i Åkersberga under några somrar. Jag hade läst om Björn i tidningen, troligtvis var det därför jag tyckte mig känna igen honom. Jag visste att hans dröm var att göra Wiraspelen till ett traditionellt sommarevenemang, ungefär som Värmlänningarna i Gropen Ransäter. Jag utgick alltså från att Björns syfte med besöket på Apolloteatern var att han ämnade träffa Nicke och erbjuda honom en roll där. Så efter andra sonetten utan andrum, ursäktade jag mig och gjorde en ansats att lämna salongen och gå in på kontoret där det alltid fanns arbetsluckor att fylla.

- Nej gå inte, sa Björn och draperade sig på scengolvet i en dramatisk pose med armbågen mot golvet och huvudet vilande i handflatan. Jag har kommit hit för att fråga dig om du vill regissera Wiraspelen i sommar.

- Va? Eh, nej det tror jag väl inte att jag kan, stammade jag fram. Jag har mer än fullt upp här med repetitioner och föreställningar.

- Jamen vi repar bara ett par veckor före premiären som är strax efter midsommar. Allt är ju redan klart, vi har spelat i fyra somrar och du ska bara repa in lite nya skådespelare i några av rollerna. Och även om flera av de medverkande är amatörer så vill jag skapa en högklassig föreställning, med ett proffs som regisserar. (Där satt den.) Vi betalar så klart. Men om du inte vill ha jobbet, så kanske jag frågar Lill Lindfors, nu när jag ändå har åkt till Näsbypark.

   Han verkade ju helt crazy, den där Björnen. Lill Lindfors som regissör tänkte jag, hur proffsigt skulle det bli? Jag hade aldrig upplevt eller hört talas om annat än att Lill var en bra sångerska och duktig komedienn. Men att hon skulle tacka ja till att regissera Wiraspelen tyckte jag kändes osannolikt. Ville han imponera på mig med att han kunde få vem som helst, eller ville han smickra mig med att jag var hans förstahandsval? Jag vet inte, men jag bad om lite betänketid. Wira-repetitionerna skulle nämligen starta direkt efter Albins och Simons skol-/fritidsavslutningar, vilka sammanföll med vårt sommaruppehåll på Apolloteatern, så den ljusa årstiden var helig för familjen, med Wagemyrskt familjemys och återhämtning, förklarade jag. Direkt i nästa andetag kontrade Björn med att jag skulle kunna föreslå för barnen att de fick medverka i Wiraspelen, utan att göra audition. Ett fantastiskt erbjudande enligt Björn. Ja, så gick det till när jag fick frågan om att regissera Wiraspelen.

   Jag tog med mig erbjudandet hem och pratade med Albin 7 år, och Simon som fyllt 5 på juldagen,  om huruvida de skulle vilja vara med i en teaterföreställning. Svaret var givet för båda telningarna, det blev ja. Albin och Simon var födda in i teatern och hade redan fått medverka flera gånger när vi gjort parodier på revysketcher under våra avslutningsfester på Tibble Teater. Där hade alla applåder de dragit ner gett dem blodad tand. Så följande dag ringde jag Björn och tackade ja.

 


Det är vackert på Isaksäng. Foto: Christer Bäck
 

   Arbetet visade sig snart vara lite mer än att repetera in några nya personer i en redan klar föreställning. Jag involverades i kostymskapande, i dekorskandaler, i interna strider och framför allt i att försöka få till en ensemble. Några av de lokala amatörskådespelarna som hade innehaft de större rollerna, begärde nu betalt för att ställa upp igen. De likställde sina roller med de roller som besattes av professionella skådespelare. Björn vägrade att betala gager till dessa amatörer och jag fick i uppdrag att anlita proffs. Björn ville att detta skulle bli ett normgivande beslut, så att Wiraspelens övriga amatörensemble inte skulle få för sig att de efter några år skulle kunna komma och begära att få betalt för sin medverkan.

- Amatörer är amatörer och ska göra detta på sin fritid oavsett hur bra de är. Proffs är proffs och ska ha betalt för sitt arbete, sa Björn. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

   Totalt medverkade etthundratio personer i uppsättningen. Själv minns jag att jag tog in Annica Smedius, Ally Wanngård, Anita Säberg och Per Sandborgh. De tre sistnämnda stannade kvar i ensemblen i tjugo år! Cirka tio roller besattes av professionella skådespelare, därutöver medverkade mycket kompetenta amatörskådespelare, statister, ryttare, barn, musikanter och en stor kör. Förutom folk, deltog fän som hästar, grisar och flaxande höns. Inte särskilt lätt att styra upp, men absolut genomförbart om man arbetade häcken av sig, och det gjorde jag. Visserligen fick jag god hjälp att regissera det tiotalet barn som medverkade i föreställningen, av de båda ungdomarna Stefan Roos och Sylvie Lindblad, dåvarande huvudrollsinnehavare och kärlekspar både på och av scenen. De hade medverkat tidigare och visste precis hur barnen skulle hanteras. En stor eloge till dem.

   Det första jag gjorde när vi kommit på plats på Isaksäng vid Wira bruk var att lära mig alla de hundratio medverkandes namn, alltså kan man förstå hur länge sedan detta var. Hade det varit nu skulle jag kanske hinna lära mig fem namn. Direkt efter kollationeringen lät jag ensemblen göra ett genomdrag så gott de kunde för att ge mig en uppfattning om hur mycket som behövde jobbas på. De nytillkomna gav jag lite regi innan genomdraget, bara så att de skulle veta något om sina karaktärer och ungefär var de skulle stå och gå i de olika scenerna.

   Jag märkte direkt att de med namngivna roller hade bra koll på läget, men att alla statister sprang omkring ganska planlöst och ingen verkade riktigt veta var de hörde hemma. Jag bröt genomdraget efter första akten och la krutet på en maraton-genomgång med hela ensemblen. Vilken familj de tillhörde, gav alla statister namn, pratade om deras relationer med varandra och hur de skulle förhålla sig till det som utspelade sig. Till exempel var det två rivaliserande familjer i spelet och jag tyckte det var viktigt att det framgick att de vuxna hindrade barnen från de rivaliserande familjerna att leka med varandra och så vidare. Oj vilken energikick de fick. Det liksom strålade om alla och det blev liv i karaktärerna.

   Fast inte så att resten föll på plats av sig självt, nej. Jag minns att jag fick en megafon att ropa regianvisningar i, men det funkade inte alls för mig. För att göra mig förstådd behövde jag se mina aktörer i ögonen och jag minns att jag sprang kors och tvärs, med manuspärmen liggandes öppen på vänster arm, och regisserade de olika grupperingarna. Sista halvtimmen varje kväll, samlade jag sedan hela gruppen och gick igenom mina generella notes, och peppade inför kommande repetitioner. Skådespelarna med de större rollerna repeterade jag extra med, på eftermiddagarna, medan alla repetitioner med hela ensemblen ägde rum enbart på kvällstid och helger. Mot slutet av repetitionstiden hade jag så ont i vänster axel och armbåge, på grund av springet med manuset på armen, att jag var tvungen att gå flera gånger till en naprapat och få behandlingar för att kunna utföra mitt jobb utan smärta.

   Pekka Heino, som jobbade på radion då, kom för att göra ett reportage ett par dagar före premiären. Han tittade en stund på repetitionerna och sedan drog han med mig bakom en buske för att intervjua mig ostört, så att alla gnäggande hästar och stojande barn bara skulle höras lite i bakgrunden. Jag minns att jag var så trött och utarbetad att jag kände det som att jag bara svamlade fram svaren till Pekka och var riktigt nervös för hur reportaget skulle bli. Men alltsedan premiärdagen, då reportaget sändes, hyser jag stor respekt för Pekka Heino, som lyckades klippa ihop intervjun och flika in mitt svammel så det lät riktigt skärpt, mellan hans egna reflektioner och historiska tillbakablickar på 1700-talets Wira bruk. Tack Pekka.

   Mina barn skötte sina uppdrag bra. Det fungerade eftersom skådespelarna som spelade deras föräldrar, tog ansvar för dem under hela repetitionsarbetet och under föreställningarna. Albin och Simon var ju riktiga charmknuttar, så de fick en massa godis av andra ensemblemedlemmar, som de sedan gömde i sina små kalotter under spelets gång, och smaskade på i pausen. Allt enligt Albins vittnesmål som han avlade för inte alls länge sedan, när jag frågade honom om hans minnen från den tiden.

   Vilken pompa och ståt det blev på premiären. Jag klädde upp mig i min folkdräkt från Västbo härad i Småland, som mamma hade sytt till mig. Mamma och pappa kom, Åkersbergas politiker kom, författaren kom, tonsättaren kom, Jarl Kulle den store kom, alla som skulle komma, kom. Och efter föreställningen kom Jarl Kulle fram till mig och gav mig en eloge för mitt arbete, han höjde mig till skyarna och sa att det hade skett ett stort lyft från föregående år. Han gratulerade även till den fantastiska dekoren med solnedgången i fonden, som vår herre hade skapat. Ja käre nån då.

   Simon som ägnade en stor del av sin barndom åt att försvinna ur sikte, gjorde det även på premiärkvällen. Just när jag stod och sög i mig allt beröm från Kungliga Dramatens största stjärna, kom en obehaglig känsla över mig. Simons Wiraspelsföräldrar hade fullgjort sitt uppdrag och ansvaret för mina barn låg åter på mig. Jag hade hamnat en bit ifrån Isaksäng, Albin såg jag i ögonvrån men Simon syntes inte till. Jag började springa runt i området och fråga folk, men alla inklusive fadern till barnet, var upptagna och stojade glatt tillsammans, och ingen Simon syntes till.

   Det flöt en å bredvid ängen, och det växte alar på båda sidorna utmed ån, alarna böjde sig horisontellt ett par meter över ån och möttes nästan i mitten. Jag fick då syn på att en av alarna hade böjt sig nästan till vattenytan, och när jag kollade närmre hängde Simon som en apa upp och ner på stammen. Men olikt en apa, hade han fastnat i en svår position och kunde inte ta sig över till andra sidan, som han troligtvis hade tänkt. Han var helt tyst, han vågade väl inte ropa på hjälp med risk för att någon skulle bli arg på honom när de fick syn på honom. Men alla runtomkring var upptagna av stundens festligheter så ingen mer än jag uppmärksammade Simon. Här sviker minnet mig. Hur Simon kom tillbaka till torra land minns jag inte, men på något sätt blev han räddad ur denna livsfarliga situation. Mormor och morfar tog med barnen hem till Täby och min kväll kunde avslutas tillsammans med maken och alla vuxna involverade i föreställningen, med en rungande premiärfest på Berga teater,  inne i centrala Åkersberga. Under dansen slingrade sig Per Sandborgh och Annica Smedius om varandra. De blev kära denna premiärkväll och följde med oss hem framåt morgonkulan, vilket senare resulterade i ett långt förhållande med två, numera vuxna barn, Emil och Matilda. Så nog har Wiraspelen satt sina spår på olika sätt.

  Två år gav jag Wiraspelen. Kristina Törnqvist och Gunnar Mosén spelade kärleksparet andra året. Det jag minns starkast från andra året, var att jag var totalt utarbetad, eftersom jag gick direkt från arbetet på den egna teatern till repetitioner av Wiraspelen. Barnen ville inte vara med igen, de tyckte det tog för lång tid att åka fram och tillbaka mellan Täby och Wira bruk varje dag och jag kände att det inte var rätt mot dem att fortsätta på detta sätt, så när Björn ringde och erbjöd mig regijobbet för tredje året tackade jag nej. Jag minns detta ögonblick lika väl som jag minns ögonblicket när Björn stolpade in på Apolloteatern första gången och erbjöd mig jobbet.

   När jag svarat nej till ett tredje år, försökte jag förklara min situation, men Björn slutade lyssna. Det blev alldeles tyst i luren. Efter en stund avbröt Björn mig med orden,

-  Tackar du nej?

-  Ja, tyvärr måste jag göra det, svarade jag.

Han verkade chockad över mitt beslut. Wiraspelen var Björns stora skötebarn och betydde allt för honom, så han kunde inte förstå att detsamma inte gällde för mig. Det hade ju inte gått att avslöja under mitt arbete, eftersom jag alltid går in till hundra procent för det jag gör. Men ibland måste man säga nej för att överleva. Han la på luren och jag hörde aldrig mer från honom.

 


Ännu en hästbild, men eftersom jag inte har några egna bilder och Christer Bäck
som har hjälpt mig få fram dessa, har kraschat sin dator, är detta allt jag kan erbjuda.
Foto: Christer Bäck
 

   Wiraspelen lever än och kommer troligen att överleva oss alla. Tyvärr gick Björn bort alldeles för tidigt, fyra år senare. Det var en kväll efter en föreställning på Isaksäng, och det ligger väl till hands att tro att Björn levde och dog för Wiraspelen, men jag känner inte till dödsorsaken. Varma tankar till hans familj, fru och barn som förlorade en kär familjemedlem alldeles för tidigt.

   För mig gav Wiraspelen en liten ring på vattnet, eftersom jag fick ett betydligt enklare regiuppdrag i kölvattnet, nämligen att regissera Hacka kammarkörs vårkonsert på Berga teater, där flera av medlemmarna var med i Wiraspelen och ville jobba med mig igen. Visserligen en rolig utmaning, men tillsammans med en körledare som var livrädd att någon endaste liten ton skulle gå förlorad genom min enkla och ibland lite komiska, koreografi. Nej, det var inte min bag. Så en vårkonsert med den kören räckte för mig, och för körledaren också tro jag.

 

Kanske borde jag åka till Wira i år och se föreställningen nu när jag skrivit av mig.


Minnenas album! Del 58.

Fantomen med både Johan Rheborg och Micael Samuelsson!
 
Orginalmålningen till affischen och programmet gjorde Torbjörn
Nordwall, såklart.

RING…… RING….. RING!
- Rheborg.
- Hej Johan, det är Marianne Tedenstad från Apolloteatern.
- Hej.
- Jo, jag har tänk på en sak… vi är en man kort på scenen till nästa revy. Jan Simonsson kan inte vara med för han ska få sitt fjärde barn under revytiden och han vill inte riskera att missa förlossningen, och av någon anledning kan jag inte få dig ur tankarna, så jag frågar på en gång. Vill du vara med i vår nyårsrevy på Tibble Teater?

   Frågan kom minst sagt plötsligt för oss båda. Johan var en sådan där Apolloråddare som alltid ställde upp när det gällde akuta insatser, hittills enbart bakom kulisserna, men ibland undrar jag varifrån jag får mina idéer. Att han skulle funka på scenen kände jag bara på mig. Efter en stund slutade han säga emot mig, trots att han egentligen pluggade på heltid. Under denna tid repeterade vi revyerna på kvällar och nätter, så det skulle i alla fall inte krocka rent fysisk med föreläsningarna på Juridiska fakulteten eller hans studier till manusförfattare på Bergs, så Johan sa ja.
   Morgonen därpå sågs vi vid teatern kl 9:00 för vidare färd i Apolloteaterns röda Toyotabuss, med mig bakom ratten i ordets alla bemärkelser. Det bar av mot ett konferenshotell några mil utanför storstaden, där vi under helgen skulle känna på varandra, kollationera och sparka igång sketch-repetitionerna. Förutom Nicke, jag och Mia Ståhl, var det Johan Rheborg, Sten Ardenstam, Annica Smedius och Ally Wanngård, alltså de som skulle medverka i sketcherna. Baletten, doakören, musikerna och produktionsteamet i övrigt var redan igång i Täby sedan ett par månader tillbaka.
   Inte hade Apolloteatern råd med excesser som helgvistelser med tjusiga middagar och tillhörande lullull. Men ordföranden i vår stödförening Apolloråddarna Ulf Holmlund, granne, fan och vän, tillika VD för fastighetsbolaget som ägde konferensgården, såg till att göra verklighet av denna fantastiska kickstart.
   Busungarna Albin precis fyllda åtta år och Simon nästan sex år lämnades i säkert förvar hemma tillsammans med sin bror Patrick 21 år och vi kände oss trygga. Och varför skulle vi inte göra det? Albin hade ju i våras kommit hem från skolan med en teckning som visade på stort själförtroende, där han avbildat sig själv i tuppkam och skinnjacka med nitar, ackompanjerat av följande textrader: Jag är cool och tuff och jag är bra på att rita. Jag tycker om Michael Jackson. Jag har en storbror och en lillebror. Någon mamma eller pappa var inte nämnd i hans ”självbiografi", men Albin var en sann hjälte och alltid lojal mot sina syskon, så vi föräldrar fick tugga i oss att barnen kände sig trygga med varandra och klarade en helg utan oss.
 
En teckning och text av sonen Albin Wagemyr, när han gick i första
klass 1988 - 1989.

   På Oscarsteatern i Stockholm spelades ”Fantomen på Operan” med Mikael Samuelsson i titelrollen, och vi ville ju alltid alludera på något känt fenomen i vår revytitel, så vi hade kommit fram till att döpa årets revy till Fantomen på Tibble. När vi berättade det för vår nya koreograf Susanne Berglund-Samuelsson, sa hon,
- Vad roligt, det är min man som spelar Fantomen.
- Va?!
Vi höll på att tappa hakan. Att hennes ena efternamn var Samuelsson hade vi inte reflekterat över. Men så var det. Hon var gift med själva Fantomen. Detta borgade för en väldigt rolig överraskning. Vi hade ju alltid en hemlig gäst på nyårsafton och självklart blev han vår hemlige gäst detta år. Och vilka tappade hakan då, om inte den 600-hövdade publiken i vår överfulla salong. De höll på att aldrig sluta applådera när Mikael steg in på scenen. Till saken hörde att Mikael hade fått stora röstproblem som troligtvis uppstått på grund av överansträngning, så han fick inte sjunga. Han stod där på scenen i en spotlight och skulle försöka att med sin hesa stämma förklara att han inte kunde sjunga och publiken bara skrattade mer och mer. Ingen trodde honom. Det hela blev väldigt komiskt och till slut ryckte Nicke in och förmedlade att Mikael verkligen hade sångförbud. Det tystnade i salongen och Mikael berättade ett par roliga anekdoter från arbetet med karaktären Fantomen innan han åkte hem och bäddade ner sig, medan revyn Fantomen på Tibble tuffade vidare.
 
Foto: Olle Strandberg
Ibland känner man sig ganska ensam som regissör.

   Det kändes lite knäppt den nyårsaftonen. Nicke och jag, som var helt utarbetade, tänkte att nu hade det nog gått åt skogen i alla fall, inte enbart på grund av Mikaels ickesjungande utan vi kände en slags tomhet. När man var så trött att man inte längre orkade ta in vad som hände runt omkring, var det svårt att se hur bra det egentligen hade gått. Men vi fick snart massor av lovord från både publik och press, och teaterälskarna i Täby strömmade till Apollorevyn i horder för att se vår revyensemble leverera sketcher, sångnummer och dansnummer i ett rasande tempo, med timing och finess. Vi hade fått till det bra, än en gång.
   I öppningsnumret skred Nicke in bakifrån salongen iklädd fotsid, svart cape och satte sig vid kyrkorgeln som stod placerad vid sidan framför scenen och höjde armarna i en gest innan han sänkte fingrarna över tangenterna och musikerna drog igång orgel-introt till Fantomen på Operan, ridån gick up och idel svartkåpade Fantomrar dansade en spöklik dans på scenen. Men det var ju revy, så mitt under dansen gick musiken över i dur, de svarta kåporna kastades av och hela ensemblen lyste i knallgula blanka kostymer. En ganska snygg effekt, det var bara Johan som inte tyckte han såg klok ut i sin gula utstyrsel och skojade friskt bakom scenen om dessa kycklingdräkter.
   Men Johan som var ny i branschen var rysligt bra. Han trivdes på scenen och jobbade intensivt med varje karaktär han spelade. Han var till och med tangokavaljer i ett nummer med Mia, ett nummer som hon egentligen skulle ha framfört tillsammans med Sten. Men vi hade fått ge upp tanken på att Sten skulle lära sig stegen, så Johan hoppade in i sista stund och tillsammans med Mia gjorde numret till en succé, han med kutig rygg, utskjutande haka och en ros i munnen. Mia matchade naturligtvis perfekt med sin naturligt följsamma dans och komiska skicklighet.
 
Foto: Olle Strandberg
Hittar man inte bilden på det tangodansande paret Johan och Mia,
får det duga med en annan bild. Här Johan och Nicke i en parodi på
sketchen "Hej till publiken" som gick som följetång med Per Eggers
och Johannes Brost i ett nöjesprogram på TV. Vid detta tillfälle anade
vi inte att både herr Eggers och herr Brost senare skulle jobba med oss
i våra revyer.

   Bakom scenen gick Johan ofta omkring och pratade om att han höll på att utveckla en kul karaktär där han bland annat skulle skjuta fram hakan och prata ekonomi. Karaktären var inte helt utmejslad ännu, men ingen har väl glömt hans Percy Nilegård som senare via televisionen gjorde honom vida berömd i vårt avlånga land.
   Åldermannen Sten Ardenstam hade inte längre plats för nya repliker i skallen, men han var en mästarnas mästare på att lyssna på sina medspelare, mimande reagera på deras repliker och utföra vältajmade komiska krumbukter som fick publiken att kikna av skratt. Av den anledningen hade Nicke till denna revy skrivit flera nummer till Sten så att han enbart behövde göra det han var bäst på, reagera och mina.
   I ett nummer spelade Sten en tänkt åldrad Jerry Williams, rockstjärnan som aldrig gick att få av scenen. Sten rullades in i rullstol, och med handen bakom örat tog han sig upp och mimade Jerrys berömda benrörelser medan doorna sjöng en nyskriven text på melodin Did I tell You that I love You. Vi kallade numret Jerry Williams 2014. Alltså ironiserade vi över hur vi fortfarande skulle se Jerry på scenen, då om 25 år. Inte kunde vi tro att det skulle bli sant. Fast den riktige Erik Fernström alias Jerry Williams satt förstås inte i rullstol på sin avskedsturné 2014, utan vevade på som vanligt med benen, och trots modern medhörning åkte handen upp bakom örat. Undrar förresten om det verkligen kommer att vara hans avskedsföreställning? Vilken hjälte han är, den där Jerry. Sten var också en hjälte, hans sista revyer spelade han med oss. Han gick bort 1993, vid 72 års ålder.
 
Foto: Olle Strandberg
Sten Ardenstam i en parodi på en framtidsversion av Jerry Williams.

   Ett annat tänkvärt nummer just detta år var när Nicke gick ut på scenen med lokaltidningen i handen och låtsades att han skulle läsa upp något intressant och göra narr av det. Nicke stod där på scenen alldeles tyst, öppnade tidningen och läste, bläddrade, läste och bläddrade. Publiken satt andäktigt och bara väntade på någon rolig nyhet. När Nicke hade bläddrat igenom hela tidningen kom repliken.
Nähä det stod inget i tidningen.
Publiken jublade och applåderade vilt. Så av det hoppas jag ni förstår vilken sorts lokaltidningar som fanns i förorten. Alltså, vi fick nöja oss med Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och det hade varit helt okej om de inte för det mesta lyckades glömma bort att förorterna fanns. Man längtade verkligen efter en lokaltidnig som komplement till de stora drakarna. Nu när vi bor i Norrtälje kommun har vi en riktigt bra tidning, Norrtelje Tidning, där man rapporterar sådant som händer lokalt, till och med i lilla Rö.
 
Foto: Olle Strandberg
Nicke står på scenen och försöker hitta något läsvärt i lokaltidningen, men
misslyckas kapitalt. Däremot lyckas han bättre med att få publiken att skratta.

   Fast gav man sig bara iväg utanför Täby kom uppmärksamheten från press och media. Vi deltog året därpå med ett av numren från Fantomen på Tibble i Revy-Rixdan som var i Jönköping. Annica Smedius gjorde parodi på Lill Linfors, med tappad kjol och allt. Numret hette Jag är den enda och en recensent från Sveriges Radio undslapp sig senare i en sändning att han tyckte det var det bästa revynumret som någonsin spelats på en svensk scen. Bara att tacka och ta emot.
   Nu när jag ändå är inne i ett skov av skrytsamhet måste jag skriva om ett annat revynummer som Nicke specialskrev åt Sten Ardenstam. Numret heter Provfilmningen och bygger på missförstånd, ett alltid lika säkert kort inom revyn. Jag berättar inte mer än så, men den sketchen är troligtvis en av de mest spelade på revyscenerna runt om i landet. Varje år ringer det alltid ett par revysällskap och vill köpa texten av Nicke, och alltid återkommer de och berättar att den var årets höjdarnummer. Nu har numret alltså spelats årligen på olika platser i Sverige under de senaste 26 åren. Till och med på Chat Noir i Oslo har den gått. Undrar om någon ringer i år? Vi har sett massor av versioner av sketchen och vi har själva gjort om den med flera olika skådespelare efter Sten. Till exempel har vi haft Stig Grybe, Thomas Bolme, Johannes Brost och Nicke i den komiska rollen, men ingen har någonsin levt upp till Sten Ardenstams nivå, även om den alltid har ansetts som den bästa sketchen i alla revyer vi känner till att den spelats på. Varför jag skriver, känner till, beror på att sketchen ibland stjäls, men oftast får vi reda på det och då ringer Nicke till revysällskapet i fråga och får betalt i efterhand. Att stjäla idéer är helt okej, men att stjäla texter är inte det.
   Så blev det av revyn Fantomen på Tibble som vi precis efter premiären trodde hade gått åt skogen. Mikael Samuelsson kunde visserligen inte sjunga för Täbypubliken, men Lill Lindfors-parodin blev rosad på Sveriges Radio och Provfilmningen blev en ekonomisk mjölkko för Nicke. Johan Rheborg då? Jo, alla vet vi hur det gick med hans överlevnad i nöjesbranschen. Och den coole åttaåringen Albin som höll ställningarna tillsammans med sina bröder i hemmets lugna vrå när vi var på kickstart är som 34-åring lika cool med skinnjacka, nitar och tuppkam, fast nu som musikproducent och DJ med världens största musikfestivaler och klubbar som spelplats.
 
Foto: Stureplansgruppen
Här är jag och min coole son Albin Myers på vip-hyllan strax efter hans
uppträdande på Summerburst i Stockholm 2015. Kolla in nitarna på jackan
och frisyren, precis som på teckningen han ritade när han gick i klass 1C på
Rösjöskolan i Täby.
 
Ingen anledning att hänga läpp.

Minnenas album! Del 57.


Med en enkel tulipan på bemärkelsedan…
 

Tre födelsedagsbarn den 9 augusti 1988. Pappa Sigurd 69 år, svägerkan
Barbro 31 år och Nicke 40 år. Den röda fläcken i Nickes panna lyckades
han skaffa sig på födelsedagen. Han skulle roa barnen genom att skoja
om att han hade en jättefinne i pannan. Han satte dit en leksaks-sugpropp
i gummi så att den sög sig fast ordentligt. Den lämnade då detta röda märke,
som senare övergick till en helt slät hudyta. Den är slät än i dag i hans numera
något tillskrynklade tryne. Fantastiskt föryngringsknep man kanske borde testa
på hela kroppen, om det inte redan är för sent förstås.

Nicke fyllde fyrtio år den 9 augusti 1988. Min svägerska Barbro Tedenstad fyller år samma dag, det gjorde min pappa Sigurd Tedenstad också och det gjorde min farbror Ove Tedenstad! Jodå, det har funnits all anledning att fira denna dag i familjen Tedenstad Wagemyr. Och vi gillar att fira. Nicke och jag firar en massa olika händelser. Just detta år firade vi bland annat att vår store gosse Albin började skolan, det kändes mäktigt.
   Förutom de klassiska bemärkelsedagarna firar vi årligen träffedagen den 16 november, Poppedagen den första februari, premiär-frukost-ute-dagen någon gång i april och uterummet-Sjösalens-öppningsdag någon gång i maj. Vi firar egenodlat såsom säsongens första tomat, säsongens sista gurka och säsongens godaste melon. Största majskolven, sötaste jordgubben och finaste paprikan måste så klart också firas. Vi firar även alla små ut- och ombyggnader och namnger varje vrå vi omger oss av i Röska Palatset. Vi firar att det är onsdag, vi firar att det är fredag, vi firar att det är lördag, vi firar att det är söndag, vi firar att vi är klara hos tandläkaren, vi firar att det går bra för barnen, vi firar att vi har världens bästa barnbarn, vi firar att vi lever och så vidare. Allt för att livet ska bli så nöjsamt som möjligt i sitt vemodiga åldrande. Det blir väl minst ett hundratal dagar om året som vi firar, numera oftast med att korka upp en flaska gott vin till maten och kanske kosta på oss att pussas lite extra. Dessemellan råder en balanserat temperamentsfull, seriös klangfärg i vårt förhållande och liv.
   Den 9 augusti 1988 nådde inga dova klangtoner vårt revir. Dagen började med en hejdundrande överraskning för Nicke i sovrummet. Jag hade bjudit in ett trettiotal morgonpigga själar att komma i pyjamas och väcka Nicke klockan 07:00 med en enkel tulipan. Sedan bjöd vi på frukost innan vännerna drog vidare till sina jobb. Det var en vanlig veckodag, men Nicke vill alltid fira på rätt dag, så denna tisdag hade vi dessutom bjudit in 90 vänner, kollegor, anställda, grannar och släktingar till hemmafest med musikaliska inslag och smaskig buffé på kvällen.
Mamma och pappa hade som vanligt kommit några dagar tidigare för att hjälpa till med förberedelserna. Min syster och bror kom också till Villa Villekulla med sina familjer ett par dagar före.
 
 
Delar av familjen förbereder sig för skönsång och överraskning.
Fr.v. svåger Yngve Törn, systerson Fredrik Törn, mamma Vivian,
lillebror Bo Tedenstad, pappa Sigurd och systerdotter Louise Törn.
Pyjamaspojkarna längst fram är så klart Albin och Simon.
Storasyster Eva Törn fotade.
 

Anne-Marie Wiberg hade tillverkat den "enkla tulipanen" som frambars
till en ytterst nyvaken och förvånad Nicke. Nevil Cameron och Robert
Öberg repar kompet. Alla iklädda pyjamasar.
 
30 pyjamasprydda vänner på väg mot Villa Villekulla. Mia "smyger" i täten.
 

Det blev trångt i sovrummet med 30 sjungande glädjespridare. Fr.v.
Robert Öberg, John Maxe, Åsa Törnqvist (numera Edenroth), Yngve
Törn och Anneli Haganius.
 

Efter sången bjöds alla på frukost innan de skulle vidare till jobbet denna
tisdagsmorgon.
 
Efter arbetsdagen kom de 30 arla sångfåglarna tillbaka och fortsatte sjunga.
Ytterligare 60 personer kom och firade Nicke under kvällen.
 
Inga sura miner här inte när Nevil bytt från saxofon till piano. Nevil kompar
säkert någon sångare eftersom alla tittar åt ett annat håll. Jag, Albins
bästis Johans föräldrar Maja och Olle Blarck och Nicke ser ut att stortrivas.
 
Framåt natten glesnade det mellan gästerna, men Mias nye kille Maths
Broborg höll ställningarna med cigg i ena handen och Nickedricka i andra.
Systersonen Fredrik verkar beundra den skäggprydde radioproducenten.
 
Även Allan Svensson hittade till sist ut till förortsidyllen. Men vem som
är min stora idol ser man tydligt på min fina brosch med bild på Nicke.
Precis som Silvia har på kungen.
 
Vid det laget hade Simon däckat på sovrumsgolvet.
 
   För tredje året i rad arrangerade Nicke 1988 ”Thaliasvingen”, Svenska Scenmästerskapet i Golf. Han tyckte det var lämpligt att göra det i anknytning till födelsedagen eftersom mina släktingar, som också är golfentusiaster, medverkade i golftävlingen och ändå hade rest upp från Småland. Golftävlingen var på måndagen, dagen före den stora bemärkelsedagen. Mamma och jag stod för merparten av bufféförberedelserna till både födelsedagsfesten och Thaliasvingen. I ärligheten namn ska jag erkänna att vi på födelsedagsfesten bjöd på rådjursstek som jagats av vännen Bengt Wiberg, tillretts av hans fru Anne-Marie och serverat av deras söner Stefan och Thomas. Säkert hade Mia Ståhl också lagt sin hand vid de kulinariska förberdelserna. Men i alla fall… att det kan vara ytterligt krävande med två stora fester, samt en heldag på golfbanan, dagarna efter varandra är inget som Nicke påverkas av. Det är ju bara kul tycker han.
 
Familjen lunchar på Skålhamra gård innan "Thaliasingen" Svenska scen-
mästerskapet i golf. Tävlingen är för personer med scenen som arbetspalts.
Min familj arbetade inte på scenen, men var ändå givna gäster.
 
Efter denna tredje "Thaliasving" kontrolleras resultaten noggrant. I förgrunden
Bossarna Tedenstad och Parnevik, i bakgrunden Maj-Britt Widenfeldt.
De två männen heter alltså båda Bosse.
 
Champagnen är urdrucken. Tre duktiga golfspelare, Bosse Parnevik,
Titti Sjöblom och Gunver Bergqvist väntar med spänning på golfresultatet
som ska visa vem som får det åtråvärda vandringspriset Hamlet-trofén.
På den tiden tilldrog sig efterfesten på Apolloteatern.

   Ja, yrkesmässigt och privat blev året 1988 mycket innehållsrikt, men nu har jag skrivit om detta specifika år i flera avsnitt av ”Minnenas album!”. Kanske beror det på att det här året ofrivilligt utgjorde mallen för hur teamet Tedenstad Wagemyr skulle leva under många år framöver.
 
Yrkesmässigt jobbade vi efter följande mall:
Vi satte upp och drev en stor aktuell revy på Tibble Teater som spelades under hela januari och senare även halva februari. (Vilket i allra högsta grad bidrog till det teatrala aktiebolagets ekonomiska balans.) Därefter hade vi årligen urpremiär på en nyskriven barnmusikal-/ pjäs som normalt följdes av två mustiga säsonger på Apolloteatern i Näsbypark. Under maj månad presenterade vi Engelska apolloproduktioner med ”The Bristol Actors”, sedan kom arrangemanget Thaliasvingen, oftast i juni. Vi hade för övrigt drygt tio gästspelskvällar per år med nationellt erkända skådespelare, musiker och ståuppare. Därtill producerade vi en uppsättning av något dramatiskt verk, alternativt komedi eller thriller som vi brukade spela under oktober och november. Vi gästspelade under åren också själva med ett par av våra produktioner på bland annat Strindbergsmuseet och på Komediteatern i Stockholm. Förutom detta spelade vi enskilda föreställningar vid olika evenemang med våra specialskrivna turnerande barnproduktioner och musikdramatiska program. Ovanpå detta hyrde vi ut Apolloteatern när den var ledig, till konferenser, konserter och en barnfilmklubb. Varje år avslutades den 31 december med en hejdundrande nyskriven revy på Tibble Teater, följd av en rackans stor premiär-/nyårsfest. Därefter påbörjades följande års spelperiod, och så vidare om och om och om igen.
 
Privat såg mallen ut ungefär så här:
Tio dagars solsemester med barnen på Gran Canaria i februari. En veckas skidsemester med barnen i Sälen i april. Varsitt försommarparty för Albin och Simon. Trädgårdsfest och knytkals i Villa Villekulla med alla grannarna på midsommarafton. Fjorton dagars sommarsemester med barnen hos mamma och pappa i sommarstugan vid Hindsen i Juli. Några dagar eller ibland ett par sköna veckor i England eller Frankrike av nostalgiskäl och för upprätthållandet av goda kontaktnät. Barnkalas för Albin den 13 november. Tindrande julaftonsfirande i Villa Villekulla med mamma, pappa, Albin, Simon, Patrick, Nicke och jag. Släktkalas juldagen på Simons födelsedag.
   Vi hade ofta utländska gäster i vårt hem och barnaskaran som lekte i vårt hus var alltid stor och storleken på skor i hallen gick upp markant allt eftersom åren gick. Det gällde att kombinera teater- och vardagsruljansen. Hur räckte orken och tiden till? I dag har jag fullt upp utan att lyfta ett finger för att vare sig driva en teater eller en familj. Blott käre maken, lille Norwich Terriern Poppe och jag som njuter livets efterrätt i rofyllda Röska Palatset.

Och det skänker mig stor glädje att teckna ner ”Minnenas album!”.

Minnenas album! Del 56.

Excuse us, we're British.
 
Foto: Olle Strandberg
De fyra skådespelarna från England. Här i sina roller på Apolloteaterns scen.
Vi kallade dem "The Bristol Actors" för att det skulle låta fint. De var ju anställda
av oss som individuella skådespelare och kom egentligen från London, men
eftersom vi gjorde all planering tillsammans med min vän Alan i Bristol och hade
fler projekt på gång tillsammans med Alan, så beslutade vi att alltid kalla våra
engelska skådeselare för "The Bristol Actors". Kickan på Riksteaterns kostymförråd
hade hjälpt oss att plocka fram lämpliga kostymer. Kickan var alltid barsk när vi gick
runt i hennes domäner, men hon hade järnkoll på alla plagg och var mycket
kunnig, så man fick bra råd av henne om vilken typ av kläder som passade.
 
Jag hade ju gått tre år på scenskolan Drama Centre of London 1975 – 78 och flera av mina allra närmaste teatervänner var britter, bosatta i England. Det kändes därför som en naturlig utveckling i vår strävan att skapa teater för alla människor, att även sätta upp teaterpjäser på engelska med engelska skådespelare. Det fanns på 1980-talet en teater, Reginateatern på Drottninggatan i Stockholm som gav kvalitetsföreställningar på engelska, men Stockholm med förorter är stort och det fanns definitivt plats för fler, så varför inte lansera det på Apolloteatern i Täby tänkte vi. Ytterligare en dröm att förverkliga och ännu en utmaning stod för vår egen thalia-dörr.
    Min mycket gode vän Alan Coveney - en av mina absoluta förebilder inom teatervärlden. Han drev, liksom jag, egen teaterverksamhet fast i Bristol, England. Jag har skrivit om min vänskap till honom tidigare i ”Minnenas album!” Del 26. Det var nu under våren 1988 dags att ta upp ett seriöst teaterprojekt tillsammans med honom. Maj månad, som var enda lediga tiden på teatern, var egentligen ingen bra teatermånad, men med något så unikt som en engelsk produktion att spela för niorna och gymnasieelever, samt för kvällspubliken som bestod av Täbys kulturelit, kände vi i alla fall att vi ville pröva.
    Pjäsvalet föll på ”Overruled” skriven av den klassiske engelske författaren George Bernhard Shaw. Handlingen utspelas i typisk engelsk medelklassmiljö, karakteristiska gentlemän och uppnästa ladys med snobbig dialekt har alltid tilltalat oss svenskar. Alan tyckte förstås att det var lite beige att välja något så omodernt, men min magkänsla sa att det var vad som skulle fungera så här i introduktionsstadiet av vår satsning på engelsk teater.
Alan hade själv ingen möjlighet att komma till Sverige och spela vid denna tidpunkt, men han hjälpte mig aktivt från England. Alan annonserade efter fyra skådespelare i någon lämplig engelsk branschtidning, han fick hundratals svar, han sållade bland svaren, han åkte upp från Bristol till London och höll audition med ett urval och han hittade fyra lämpade för ändamålet som mer än gärna ville spendera några vårveckor i Sverige. Sedan hyrde Alan en lokal i London och repeterade i två veckor med skådespelarna, varpå han själv fick pendla dagligen för att återvända till Bristol och spela teater på kvällstid. När ensemblen sedan kom över till Sverige på valborgsmässoaftonen, tog jag vid och fullföljde regin under elva dagar på Apolloteatern, innan vi hade premiär.
    Vi gick ut i Apolloråddarnas föreningstidning innan engelsmännen skulle komma och sökte hugade värdfamiljer som ville ta emot dem i sina hem. Vi fick napp hos två hjälte-familjer som tog hand om en skådespelerska var. Sedan tog det stopp. Att hyra in någon på hotell var helt uteslutet med tanke på den tajta budgeten, så det fanns inget annat alternativ än att bereda rum åt dem i vår egen Villa Villekulla. Jag tyckte egentligen att det skulle bli ganska trevligt, men det var innan jag kände till vilka ytterst speciella karaktärer vi hade anställt.
    Den ena kille var sedan några månader nykter alkoholist och det har jag inga problem med, men när han berättade att han var så euforisk över att ha fått detta uppdrag i Sverige att han nog inte skulle klara av det utan att supa skallen av sig blev det akut läge. Jag fick sätta mig på valborgsmässoaftonen och tänka ut vem som skulle kunna hjälpa honom, och det verkade handla om sekunder innan han var beredd att länsa vårt barskåp. Men jag fick en snilleblixt och kom att tänka på en mycket känd, respekterad svensk institutions- och TV-skådespelare som hade kommit ut med sitt missbruk och även berättat offentligt om hur Anonyma Alkoholister fungerade. Det var bara att skrida till verket. Jag lyckades få tag på telefonnumret till vederbörande AA-medlem och närmare midnatt fick jag även tag på skådespelaren, varpå han genast, alltså mitt i natten, tog emot vår gäst för ett samtal och följande dag introducerade han honom för sin AA-grupp i Danderyd.
    Den andre av de två skådespelarna som skulle bo hos oss hade inga problem alls, enligt sig själv. Han var bara vegan, något mycket ovanligt vid denna tid. Något som jag aldrig tidigare hade sammanförts med. Och det är inget fel med det, men det var inskrivet i deras kontrakt att värdfamiljen skulle stå för frukost och middag varje dag och lunch skulle intas på Näsbyparks hotellrestaurang. Och värdfamilj för de två ”gentlemännen” var ju familjen Tedenstad Wagemyr, detta långt innan Nicke hade kommit på att han tycker om att handla och laga mat, men man tänker ju att när man har gäster som bor hemma hos en i en månad så ska de hjälpa till i hushållet, men så tänkte inte dessa engelsmän.
    Det hade väl inte varit några som helst problem om inte det hade varit så att jag även var arbetsgivare, regissör, tillfällig scenograf, kostymansvarig, hustru och tvåbarnsmamma. Den nyktre alkoholisten var faktiskt den som vållade minst problem under vistelsen, för han skapade direkt ett sällsamt socialt liv genom att gå på AA-möten så fort han inte jobbade. Han kom sedan hem och berättade bisarra historier om människor han mött och hur han blev inbjuden till de nyfunna vännernas hem. Bland annat besökte ofta ett slottsliknande direktörshem i Djursholm, som beboddes av Sverigechefen för Caterpillar, tillika medlem i AA. Rena lyxtillvaron fick han uppleva.
 
Foto: Olle Strandberg
Skådespelaren heter Anthony Donovan. Han roade sig kungligt under sin
vistelse i Sverige, bland skådespelare och direktörer han lärde känna på
AA i Danderyd och Stockholm. Skådespelerskan hette Yolande Palfrey
och hade spelat huvudrollen i en känd engelsk TV-serie, "Pennies from Heaven".
Serien hade även visats i Sverige. Det är alltid bra för biljettförsäljningen med
TV-kändisar. Tyvärr fick Yolande en hjärntumör några år senare och levde med
den tills hon avled av sviterna för ett par år sedan.

    Veganen däremot var en trött parasit. Han intog redan första kvällen min favoritplats i TV-soffan och den lämnade han inte mer när han jobbade eller om solen sken, då han intog min fina solstol som jag hade fått av make och barn i morsdagspresent. Inte nog med att jag tvangs laga specialmat till honom varje dag, han var dessutom fobiskt noggrann med att jag inte använde samma stekpanna till hans mat som till resten av familjens. Jag var alltså tvungen att varje dag tänka ut och laga minst två olika menyer, använda olika redskap, olika skärbrädor och inte fick jag sitta i mitt favorithörn av soffan en endaste minut under en hel månad. Man kan tycka att jag borde säga ifrån, men det var inte läge för det. Jag ville ha ut maximalt av skådespelarna på scenen och då kändes det bäst att bara bita ihop privat.
    Ett alldeles speciellt minne som jag nästan bryter ihop av att tänka tillbaka på, var en solig maj-eftermiddag när jag efter en heldag uppdelad på repetitioner och scenbygge, kom hem efter att ha hämtat båda barnen från dagmamman och sedan varit och handlat fyra fulla ICA-papperskassar med tung mat. Nicke var iväg och gjorde vårt Taube-program på någon tillställning, det var värmebölja och cirka 30 grader varmt. Barnen var hungriga och gnälliga, veganen låg på terrassen i min solstol och väste något koleriskt om ouppfostrade barn medan jag packade ur de tunga matkassarna ur bilen. Precis när jag passerade honom sista vändan i yttertrappan lade han huvudet på sned och med ett falskt leende sa han att det måste vara jobbigt att ha så mycket att stå i. Han gjorde dock inte en endaste liten antydan att lyfta på sitt gentlemanna-arsle och hjälpa mig bära in matkassarna. Att inte jag knivmördade honom där och då kan jag fortfarande inte förstå, för mördarinstinkten i mig tändes den dagen för första och hittills enda gången i mitt liv.
 
Foto: Olle Strandberg
Skådespelaren Richard Austin trivdes bäst när han satt hemma i min bästa
soffhörna. Han gäspade alltid innan han gick in på scenen. Ett ytterst ovanligt
beteende. Men han spelade bra ändå. Skådespelerskan heter Sharon Scogings.
Hon var mycket trevlig och jag vet att hon höll kontakt länge med sin värdfamilj
Hallméns. Kanske har de fortfarande kontakt med varandra.

   På de lediga söndagarna hjälptes vi och de andra värdfamiljerna åt att roa ensemblen. Vi besökte ett slott i Sörmland där ena värdfamiljen kände slottsherren, så vi fick en specialrundvandring och vi bjöd på maffig slottsbuffé. Vi besökte flera av Stockholms turistattraktioner, som Gamla Stan, Wasamuseet, Djurgården och Skansen. Vi åkte till Vaxholm och ena värdfamiljen bjöd dessutom ensemblen på en riktigt fin skärgårdstur ut till Sandhamn. Den dagen entledigade jag mig själv och stannade hemma med barnen. När skådespelarna kom tillbaka på kvällen frågade jag hur de hade haft det, och jag förväntade mig ett svar om hur vackert det är i Stockholm skärgård, men fick svaret ”It was rather a long jurney for a picknick.”.
   22 föreställningar av GB Shaws ”Overruled” lyckades vi i alla fall kränga, och drygt 1500 personer såg föreställningen, ett absolut minimum för att produktionen inte skulle gå ekonomiskt åt pipan. Det var väl gott och väl med det, och skådespelarna var utomordentligt bra i sina roller och gjorde en föreställning som hette duga, så där vid lag hade Alan gjort ett utmärkt val, men jag höll på att bli tokig på kuppen.
    En extra solig dag klockan 10:35 vinkade vi av den intressanta ensemblen på Arlanda. Sedan åkte Mia och jag direkt till teatern och packade ihop kostymerna och körde dem till Kickan på Riksteaterns kostymförråd i Solna. Därefter åkte vi tillbaka till Apolloteatern, rev dekoren och körde den till Dramatens förråd i Hägernäs. Allt gick på några timmar och på eftermiddagen stannade vi efter vägen vid badplatsen i Hägernäs och tog oss ett dopp i havet. Vi var svettiga men vattnet var svalt och skönt, så det blev ett av de mest helande baden i mitt liv, och då ska ni veta att jag badar ofta. Det var den 30 maj 1988.
 
Foto: Olle Strandberg
Vi gjorde alltid fina dekorer till våra uppsättningar. Denna dekor var dock
en lågbudgetdekor. Väggarna kom från "Min syster och jag" som jag hade
satt upp med Täby Teatersällskap på Hörsalen några år tidigare. Möblerna
lånade vi på dramatens förråd i Hägernäs, mattan och rekvisitan plockade
vi hemifrån. Själva kompositionen stod jag och Mia för.

Epilog: Hösten 2001 blev jag uppringd av ”veganen”. Han var då på besök i Sverige för att visa sin familj, fru och tre lagom vilda barn, vilket vackert land han hade jobbat i, tretton år tidigare. Han ville också att de skulle få träffa mig, så han bjöd mig till vego-restaurangen som ligger på Djurgården bakom Liljevalchs konsthall. Vi hade en trevlig stund tillsammans och han sa ”I must have been a pain in the ass, when I stayed with you.” Jag gav honom inte onda ögat, bara ett svagt leende till svar och tackade för den goda lunchen. Sedan kysstes vi på båda kinderna och troligtvis ses vi aldrig mer. OBS! Jag har aldrig haft något emot veganer, bara denna specifika individ som utmärkte sig negativt.
    Ej heller tycker jag generellt illa om alkoholister, snarare ser jag missbruket som en sjukdom och tycker synd om dem som lider av den sjukdomen. Men jag kan lugnt erkänna att jag tycker det är allmänt svårt att hantera fulla personer som bär sig odrägligt åt och inte sköter sig, så andra blir lidande. Men så blev ju inte fallet med vår engelske gäst som tack vare AA lyckades hålla sig på banan under hela Sverigevistelsen.
    Jag drar mig också till minnes att familjerna Wiberg och Hallmén som var värdar för de kvinnliga skådespelarna fick en betydligt ljusare bild av sina två gäster, emedan aktriserna umgicks som vänner och gelikar i de respektive värdfamiljerna.
 
Min vänskapliga kärlek till Alan består.

Minnenas album! Del 55.

Liten musikal skapar stora rubriker!
 

Jan Simonsson som clownen Alexander på Apolloteaterns scen.
 
Jan Simonsson tog tjänstledigt från sitt musiklärarjobb på Tibble gymnasium vårterminen 1988 och projektanställdes på Apolloteatern som musikalförfattare och skådespelare. Förlagan till Apolloteaterns uppsättning av ”Musikalen Alexander” hade Janne skrivit efter en idé han kläckt tillsammans med musikervännen Per-Olov Johansson. Första dagen på Jannes drömjobb vid teatern fick han en verklig överraskning. Vi hade nämligen glömt att informera honom om att två timmar varje morgon, innan repetitionerna började, var det obligatoriskt att hänge sig åt övriga arbetsuppgifter vilka var av essentiell betydelse för teaterns existens. Något som för oss ordinarie apollomedarbetare var en självklarhet. Men Janne fick gå från klarhet till klarhet, och första dagen la han ett golv i ”katakomberna” vi hade hittat i huskroppen på andra sidan betongväggen bakom Mias loge.
   Ja det stämmer. Bakom teatern hade Nicke upptäckt en outnyttjad, vindlande, långsmal betonglokalitet med en massa rör i taket. Vi fick tillstånd av husägaren att bila upp en ingång mellan teatern och dessa mörka irrgångar, villkorat att vi installerade en branddörr mellan teaterlokalen och det nyfunna utrymmet. ”Vad var väl en enkel branddörr att fixa för att få flera kvadratmeter extra yta? Nada!” sa vi som kan spanska. Sedan satt den specialtillverkade branddörren snart där på plats. Alltså, vi hyrde in en proffsbyggare för ändamålet så klart. Visserligen fanns det inte plats att göra en fullhöjdsdörr, men en halvhöjdsdörr som det gick alldeles utmärkt att kröka rygg under, för att ta sig in i dessa spännande backstage-lokaliteter. Och det var så skönt att få svälla ut. Nicke fick en egen skrivar- och producenthörna där och Elsie fick ett förvaringslager för tyger och viss rekvisita.
 
Foto: Olle Strandberg
Kostymskaparen Anne-Marie Wiberg och jag står i "katakomberna"
och väljer tyg till clownen Alexanders tröja.

   Hur som haver, detta hände sig på den tiden när vi skulle sätta upp barnteaterproduktionen ”Musikalen Alexander”. Repetitionerna ägde på vanligt apollo-manér rum mellan 10:00 och 14:00 under en sexveckorsperiod, medan övriga förberedelser, som till exempel scenografi-/rekvisitaskapande, PR, kostymsömnad och andra preparationer sträckte sig över en längre tid så att allt skulle falla på plats till premiären.
 
Foto: Olle Strandberg
Jan Simonsson hade vid detta laget tre döttrar och endast nattetid
omgavs han av den rätta tystnaden för att skapa manus till sitt verk.
"Musikalen Alexander".
 
Foto: Olle Strandberg
Även det bästa tänkbara manus är oftast för långt när man ska
göra en uruppsättning av ett verk. Barnpjäserna skulle vara max en
timme långa. Här jobbar Jan Simonsson och regissören, det vill säga jag,
med strykningar för att det perfekta slutresultatet ska uppnås.
 
Foto: Olle Strandberg
Kostymerna till "Musikalen Alexander" syddes upp av Anne-Marie Wiberg,
i hennes ateljé på Milstensvägen i Täby.
 
Foto: Olle Strandberg
Anne-Maries första kostymskiss till "Musikalen Alexander".
 
Foto: Olle Strandberg
Drömmen var självklart att ha levande musik till föreställningen,
men det fanns ingen möjlighet till det, varken utrymmesmässigt på
lilla Apolloteatern när vi hade byggt upp dekoren, eller ekonomiskt.
Men vi hade tillgång till fantastiska musiker som, under Jannes ledning
i en studio någonstans i Stockholm, spelade in bakgrunder att sjunga till.
 
   En vecka innan premiären av ovan nämnda ”Musikalen Alexander” hände något alldeles katastrofalt. Elsie, som hade tillverkat all häftig rekvisita, bland annat en groda som clownen Alexander, spelad av Janne, skulle göra ”hoppa-i-byxan-tricket” med, en radiostyrd bil som krokodilen Ernst skulle köra, men framför allt självaste krokodilen Ernst, en handdocka som hade livsfarliga käkar. Ernst skulle tillhöra den muskulöse Balle Allan spelad av Nicke. Nicke spelade även cirkusdirektör Doppeschwoppel med sågspånsallergi samt en slug detektiv och Mia spelade den vackra lindansösen Nanita, mäkta imponerad av Balle Allan innan hon upptäckte att den snälle clownen Alexander var tryggare att hålla i hand när det stormade i manegen.
 
Foto: Olle Strandberg
En cirkusdirektör med sågspånsallergi är inte den ultimata kombin.
Nicke testar nysning mitt under pågående kostymprovning.
 
Foto: Olle Strandberg
Mia får hjälp av Anne-Marie att testa sin förtjusande lindansarkostym,
helt nysömnad, direkt från Anne-Maries ateljé.
 
Foto: Olle Strandberg
En otroligt dramatisk scen med Nicke som detektiv och Jannes
något ängslige clown Alexander.
 
Foto: Olle Strandberg
Lindansöses Nina hjälper clownen Alexander att fullfölja sitt unika
"Grodan-i-byxan-trick".

   Elsie hade jobbat med krokodilen Ernst säkert i en månad, när hon tog hem honom en kväll för att göra en sista finish. Vad hände? Jo, Elsie som var utarbetad, liksom vi alla var, somnade på tunnelbanan och vaknade plötsligt vid sin hemstation och rusade ut ur vagnen i sista stund, medan Ernst låg kvar på sätet. Katastrof! ”Ernst, lilla Ernst vart tog du vägen?” Vi ringde SL:s uppsamlingscentral och frågade om de hade fått in krokodilen Ernst, men icke sa Nicke. Så vi kontaktade DN Runt Stan och Expresse. Båda tidningarna slog upp efterlysningen stort med tillhörande bild, och efter ett par dagar fick vi napp. En herre hade hittat Ernst efter att ha läst efterlysningen i Expressen och lämnat in honom för vidare befordran till Apolloteatern. Vid det laget var det bara ett par dagar kvar till premiär och Elsie var i full gång med att dygnet-runt-jobba för att tillverka en ny krokodil.
   Expressen följde även upp det lyckliga slutet i ännu en artikel med bild, och i Apolloteaterns ägor fanns därefter en och en halv Ernst. Kanske bidrog Expressens och Dagens Nyheters uppmärksammande till de ohemult många gruppbeställningar vi fick, för vem vill inte gå och se en världsberömd krokodil köra bil. Apolloteatern gjorde i alla fall ännu en fabulös barnteatersäsong och publiken visade verkligen stor uppskattning för vår sparkande cirkus-musikaluppsättning.
 

På tidningsbilderna ser vi Elsie och Ernst ungefär halvvägs in i
krokodil-tillverkningsprocessen.
 
Foto: Olle Strandberg
Nicke som Balle Allan med Ernst som handdocka och Jannes
lite räddhågsne clown Alexander.
 
   Tyvärr gick Ernst ändå ett fruktansvärt öde till mötes, fast många år senare. Han medverkade i en revysketch som handdocka till Johannes Brost, föreställande Skanses Jonas Wahlström i ett nummer om ”Allsång på Skansen” som Nicke hade skrivit till en av revyerna vi satte upp 2001 på Nalen i Stockholm och på Laholms Teater. Året därpå lånade Johannes krokodilen Ernst, eftersom Claes Grebenö köpt in numret till Sundsvallsrevyn. Grebenö hade även köpt in Johannes som skulle ta med sig Ernst upp till Sundsvall... men Johannes glömde Ernst i en hopknuten påse som han ställde hemma i hallen, bredvid soppåsen! För att inte överväldigas av irritation över Brostens slarv, lämnar jag slutet på denna sorgliga historia åt läsarna att knyta ihop och hoppas att Ernst vilar i frid i den sopiga krokodilhimmeln.
 
Foto: Olle Strandberg
En premiär på Apolloteatern följdes alltid av champagnekalas på
scenen oavsett om det var barnteater, revy eller dramatisk "vuxenteater".
Fr.v. Anne-Marie Wiberg, jag, Nicke, Mia, Jan och Elsie. I förgrunden världens
gulligaste Albin och Simon, liksom Jannes äldsta döttrar. Min pappa skymtar i bakgrunden.
 
Inte ens Ernst fick ett evigt liv.

Minnenas album! Del 54.

Allan Edwall kissade i muggen, inte på muggen!

 

Foto: Olle Strandberg
Allan Edwall poserar på Apolloteaterns scen strax innan ridån går upp.

 

Det fanns en enda toalett i Apolloteaterns lokal i Näsbypark. Den delades mellan personal och publik, så det gällde att planera sina toalettbesök före föreställningarna om man inte ville tränga sig genom publikhavet för att få tömma sin blåsa. Allan Edwall skötte det på sitt lite speciella vis, när han var och gästspelade. Han kissade i en plastmugg i logen precis före föreställningen, sedan lämnade han plastmuggen med det rykande innehållet på sminkbänken och bad mig ta hand om det, så lilla jag fick balansera med muggen och hoppas att kissets ytspänning höll till toan, sedan tömma muggen på muggen, efter påbörjad föreställning.

   I övrigt bestod teaterlokalen av mitt kontor, 1 x 1 meter, Mias loge/kontor/genomgångsrum, 1 x 2,5 meter, vilket även hyste ett duschrum. Scendjupet bakom kulisserna var cirka en halv meter och längts bort bakom scenen hade vi en smal loge med tre platser, en massa krokar på väggen för kostymer, en liten fast bänk för smink, bra belysning och små klassiska caféstolar att sitta på. Under salongen hade vi ett litet krypförvaringsutrymme, där stod bland annat dimmern och lite byggmaterial för scenbyggena. Nicke höll mest till ute på stan och raggade sponsorer när vi inte repeterade. Han skrev sketcher och barnpjäser hemma på nätterna, innan vi annekterade ett litet källarutrymme i katakomberna bakom teatern.

 

Foto: Olle Strandberg
Mitt kontor med spegel, eftersom det övergick till loge vid behov. Här sitter
jag med bokningspärmen, en härlig sysselsättning när det rullar på.
 
 
Foto: Olle Strandberg
Mias loge som övergick i kontor mellan föreställningarna. Här är Mia i full
gång med att göra utskick till daghem, förskolor och skolor.
 
 
Foto: Olle Strandberg
Elsie sitter på sin arbetsplats i foajén och skapar otrolig handrekvisita.

  

   I teaterns lilla foajé satte vi upp krokar och hyllor för kläder och skor i flera höjder för att passa både barn- och vuxenkläder. Där i en liten tarm av foajén, utanför toan, satt Elsie och tillverkade rekvisita och fick således röja sin arbetsplats inför varje föreställning. Vi hade också ett litet kök med en spegellucka mot foajén, som vi såg ut genom, men som besökarna inte såg in genom. Där låg biljettkassan och vi kunde hålla koll på biljettkön samtidigt som vi fixade lunchen. Men mycket av arbetet, före under och efter föreställningarna, försiggick på scenen 6 x 6 meter, och i salongen med plats för cirka 130 personer (beroende på hur tjocka besökarna var), ju smalare publik, desto fler fick vi in. Som mest stuvade vi in 157 barn, men då satt de nästan i knät på varandra. Kommunen hade vid det tillfället bokat in för många barn och vi hade ju inte hjärta att skicka hem dem utan att de fått se pjäsen i fråga.

 

Foto: Olle Strandberg
Det var alltid knökfullt i salongen när vi spelade barnteater...
 
Foto: Olle Strandberg
... och det var verkligen spännande på riktigt.

  

   Den lilla Apolloscenen i Näsbypark var perfekt för det intima formatet som jag älskar när det kommer till drama, komedi och barnteater, medan revyerna på Tibble Teater var stora, pompösa uppsättningar med extra allt.  I Tibble Teaters salong fanns det 562 fasta platser , men vi knödde in minst 50 extrstolar runt kanterna när det var premiär och då hade vi ändå två föreställningar på nyårsafton som alltid var premiärdagen. En matiné  kl 16:00 och en  nattiné kl 22:00 som gick över 12-slaget då vi bjöd hela publiken på champagne och jag läste"ringklockan".

 

Foto: Olle Strandberg

En uppställningsbild på en revyensemble, d.v.s. de som stod på scenen,
minst lika många jobbade runt omkring för att allt skulle falla på plats.
Jag får frossbrytningar när jag ser alla bilder och påminns om vilket
slit det var att hålla i trådarna och vara ytterst ansvarig för allt, allt, allt!
"Det ska fan vara teaterdirektör."

  

Den fasta ensemblebasen i revyerna var given: Producentande, textskrivande, skönsjungande, spexande Nicke. Regisserande, produktionsledande mig. Helomspännande, gnistrande Mia. Konstnärligt, tredimensionellt skapande rekvisita- och allt-i-allo-drottningen Elsie. Därutöver hade vi två nästan-anställda: Den frilansande, lysande komediennen tillika sångstjärnan Annica Smedius och den briljanta sketchförfattande revyaktören Jan Simonsson, båda med potential för mer. Plus ytterligare ett trettiotal aktiva, inräknat skådisar, sångare, textförfattare, koreograf, balett, orkester, och övrig personal.

 

Foto: Olle Strandberg
Våra door Annica Smedius, Mickan Lüning och Hanna Wanngård, linslusar
med bus, s.k. "Linsbusar."
 
Foto: Olle Strandberg
Fast Annica trivdes bäst när hon fick göra solonummer, och det med
all rätt. En verklig revyprimadonna med makalösa röstresurser och
maximal utstrålning.
 

   Täbyborna var och är kräsna och inte särskilt lokalt engagerade, så det gällde att hitta aktuella ämnen att ta upp, som kunde locka till skratt. Ville vi häckla våra kommunpolitiker, tvingades vi först göra roliga presentationer av dem, eftersom täbybon i gemen, inte hade en aning om vilka våra förtroendevalda var. Förutom möjligtvis kommunstyrelsens ordförande som de flesta kände till, men det finns ju gränser för hur många skämt man kan skriva om en enda person. Våra rikspolitiker fick därför ganska stort utrymme i sketcher och sångnummer. Dessutom drev vi med aktuella TV-program och andra alltomspännande världsföreteelser. Den enda lokala företeelsen som alla täbybor tycktes välbekant med var Täby Centrums parkering, ett sorgebarn som har ändrats till karaktär och fått nya rättesnören i all oändlighet, så den stackars jätteparkeringen häcklade vi friskt varje år, och publiken lockades till skrattkonvultioner.

 

Foto: Olle Strandberg
Här bildexempel på hur vi presenterade en av våra kommunala pampar
på en jättediabild, i en sketch som även paroderade ett känt TV-program.
 
Foto: Olle Strandberg
Björne och Kurt Olsson var tacksamma att skämta om i revyn.
Jan Simonsson döljer sig i björnedräkten och Nicke gör Kurtan.
  

   Vi kryddade också ofta revyerna med någon nationell storstjärna. Revyn 1988 -89 gjorde vi det med den gamla revyräven Sten Ardenstam. En komiker av stort mått, men som hade lite svårt att lära in texter, vilket vi snart blev varse, så jädrar i min lilla låda vad vi fick slita för att få med honom på banan. Men väl framme vid premiär gjorde han succé tillsammans med vårt lokala gäng i fjärde revyn som vi kallade ”Take of Täby”. Stens hustru Harriet agerade hans assistent och fanns oftast på plats i logen och höll reda på sin makes pinaler, tvättade hans skjortor och petade i honom minttabletter för att dölja eventuella olämpliga ångor man inte bör utge under arbetstid. Sten var ett kapitel för sig i revyvärlden och vi missade inte chansen att utnyttja detta till max, varpå han var en given medvedverkande i ännu en revy, bland det sista han gjorde yrkesmässigt, innan han blev sjuk och gick bort alldeles för tidigt.

 


Många roliga gubbar gjorde han i våra revyer, den gode Sten Ardenstam.
 

   Privatlivet? Hade vi något? Jo, Nicke och jag brukade pussas lite i kulisserna och vi hade ju Albin och Simon som påminde om världen utanför teatern, men mest av allt tror jag att det var barnen som blev påminda om livet inom teatern. Två små busiga teaterungar som när de inte var hos dagmamman eller på förskolan eller med en barnvakt på kvällen, fick komma ner till teatern, vilket gav vår personal nervösa sprittningar. De små busfröna flängde ju runt bland rekvisita, kostymer och dekor som små kalvar på grönbete. Vi föräldrar försökte intressera dem för olika sporter som skulle kunna ta hand om en del av Albins och Simons outsinliga energi, och vi skjutsade dem hit och dit, men inget fäste på. De ville hellre vistas i vår skapande miljö.

 

Våra två små busfrön Albin och Simon var 6,5 och 4,5 år gamla våren 1988.

  

   Hemma på kvällarna var barnen vana att underhållas av vår älskade barnvakt Camilla. Men det var inte utan att man fick sig en tankeställare då och då, om vår teatrala livsstil. Till exempel hörde våra glin sällan oss, utan oftast Camilla, svara i telefonen med frasen ”Hos Tedenstad-Wagemyr”. Så när jag ringde hem från teatern en kväll och Albin var stor nog att svara, fick jag höra hans barnaröst säga ”Hos Tedenstad-Wagemyr”. Han visste inte då att det bara var barnvakten eller andra icke familjemedlemmar som svarade med ett ”Hos”. Bor man i huset säger man ju vanligtvis enbart namnet, men hur i all sin dar skulle Albin kunna veta det, de vuxna som bodde i huset var ju sällan hemma och svarade i telefon.

 

Det gick runt, eller snarare det gick för runt, runt, runt...

 

 


Minnenas album! Del 53.

Konceptet med teater för alla människor tog form.
 
Foto: Olle Strandberg
Inte en dag förflöt utan att publiken strömmade till
Apolloteatern. I början av säsongen var det visserligen
ganska trögt, men ju längre vi spelade desto längre blev
köerna. Det såg vi som bra betyg för vår verksamhet.
 
Och så spände vi tårna och slappnade av, spände vaderna och slappnade av, spände låren och slappnade av, spände skinkorna och slappnade av. Ja så där höll vi på tills vi hade gått igenom varenda kroppsdel. Det var vardagar kl 10:00 under halva augusti, hela september och en vecka in i oktober 1987 och dags att repetera Fröken Julie. Mia, Nicke och jag jobbade först administrativt med utskick och annat 08:00 – 10:00, därefter repetitioner till kl 14:00, och för att skaka av oss all stress och tankar om det praktiska som måste fixas, inledde vi repetitionerna med avslappningsövningar.
    Äntligen hade vi anställt en person till vid teatern. Elsie Nyman, en konstnär, en kreatör, en blivande tekniker, en rekvisitör, en telefonsvarare under repetitionerna, tillika en karg norrlänning med oändliga tillgångar bara i form av sin person. Elsie hade medverkat bakom scenen under revyn, men nu blev hon anställd på riktigt. Den perfekta pendangen till trion Mia, Nicke och Marianne som pratade och fladdrade runt konstant, dagarna i ända. Elsie skapade rekvisita ur ingenting, eller snarare utav vad som helst. Hon verkade i det tysta medan vi tre andra verkade i det högljudda.
 

"De fyras gäng", Elsie, Mia, jag och Nicke blir plåtade av
en lokaltidning tillsammans med bästa skryt-skylten, som
fick ställas ut lite då och då på trottoaren.

    Efter dagens repetitioner anslöt trojkan till Elsie som höll ställningarna utanför scenrummet medan vi repeterade. Det mesta praktiska arbetet utfördes av oss tillsammans, detta ”De fyras gäng”. Dekor skulle byggas, målas, fixas, sponsorer skulle kontaktas, biljetter säljas, programtexter skrivas och lay-outas. Införsäljning till högstadie- och gymnasieklasser var också en viktig del i arbetet, ljussättning, ljudkulisser allt, allt, allt som en institutionsteater behöver en stor stab för att genomföra, klarade vi på fyra personer. Det är naturligtvis inte sant, för vi engagerade såklart sömmerska, ljusdesigner, ljuddesigner, sufflös, fotograf, musiker och statister. Med statisterna spelade vi just i denna uppsättning in en ljudkuliss, ett mellanspel i pjäsens handling när herrgårdens pigor och drängar dansar en midsommardans genom köket, vilken representerar den älskog, samt upptäckten av densamma, som Strindbergs välkända karaktärer Julie och Jean fullbordar under natten.
 
Foto: Olle Strandberg
Här lyfter vi av dekor från "Bruntes" flak. "Brunte" tillhörde Dramaten,
och det var från Dramatens förråd vi hämtade dekor. Förrådet var beläget
i Täby. Egentligen hade Dramaten slutat med utlåning av dekor, men
Apolloteatern blev undantagen från den regeln, eftersom personalen
på förrådet hade ett extra gott öga till oss apolloiter. Lastbilen "Brunte"
var en relik från 1950-talet som vårdades ömt av Dramatens personal,
även honom fick vi låna när vår egen Toyotabuss var för liten.
 
    Det var ett krävande men ack så roligt, produktivt och omväxlande arbete. Medlemmar ur vår stödförening ”Apolloråddarna” var en otrolig resurs som ställde upp i olika sammanhang, bara för att de gillade idén med att ha en levande teater i sin hemkommun, och gärna ville vara en del av skapandet av densamma. För besväret fick de som hade ställt upp med sina kroppar och röster, biljetter och blev även inbjudna till våra glänsande premiärfester och galaföreställningar som vi arrangerade. Just galaföreställningar var en av Nickes många snillrika idéer, vilket visade sig vara ett smart drag som gav extra uppmärksamhet åt våra uppsättningar, när premiäryran hade lagt sig.
    ”Apolloråddarna” förökade sig snabbt och många som inte var med och hjälpte till rent fysiskt med framställningen av föreställningarna, var bra på att komma och se föreställningarna flera gånger och ta med sig nya besökare. Ofta blev de nya besökarna nya medlemmar som i sin tur tog med sig ytterligare ny publik. När man hade betalat sin biljett en gång fick man som ”Apolloråddare” gå gratis om man fick med sig någon ny och själv ville se föreställningen igen.
 
Här dansas och sjungs det för fullt när Apolloråddare hjälper till att skapa en ljudkuliss.
Jan Simonsson vid pianot, revisorn Göran Måhlqvist, TV-producenten
Ally Wanngård, sångerskan Hanna Wanngård, Nicke, Johan Rheborg
och optikern Pia Samnerud dansar och sjunger.
 

Ljuddesignern Jan af Edholm rattade spakarna och såg
till att ljudbilden skapade rätt atmosfär. Salongen som
syns i bakgrunden, bestod av bänkar för att maximera
antalet platser. Det innebar att vi kunde få in många fler
i publiken när vi spelade barnteater än när vi spelade för vuxna,
vilket var bra eftersom barnbiljetterna inte kunde säljas till lika högt pris.

    Man kunde också bli ”Apolloråddare” alldeles på eget initiativ, som till exempel Johan Rheborg. Han var ute och strosade med sin flickvän Tina och fick syn på vårt skyltskåp där det stod att man kunde bli ”Apolloråddare", så han klev in i foajén, betalade sitt medlemskap och erbjöd sina tjänster. Johan pluggade vid universitetet vid den tiden, men han ville gärna att vi skulle ringa honom om vi behövde akuthjälp någon gång, vilket vi gjorde lite då och då. Bland annat medverkade han som statist vid ljudinspelningen av midsommardansen till Fröken Julie. Han kom också ner till teatern och målade dekor sent någon natt i en paus mellan tentorna, bara för att han var otroligt intresserad av teater och ville vara med och bidra till vår vågade förortssatsning. Att han själv skulle bli en framstående artist på nationell nivå, var inget han planerade just då. I alla fall inte officiellt.
   Det var långt ifrån enkelt att fylla salongen varje kväll, och hade det inte varit för alla påhittiga, lockande erbjudande och alla skolföreställningar dagtid hade det inte gått att skapa någon teatertradition i den sovande förorten. Vi stack också emellan med en eller kanske ett par veckors föreställningar av Ståmatålmannen som ju var en riktig vinnare och slog publikrekord gång på gång. Vi liksom knödde in barn med skohorn för att alla skulle få möjlighet att se den. Men vi ville såklart spela dramatisk teater också, och på något sätt lyckades vi.
   Vi fick mycket kredd för Fröken Julie, och det med all rätt, som vi hade arbetat med varenda textrad, varenda uttryck, varenda känsla, inte en replik var förbisedd sin undertext. Det var svårt, eller rättare sagt omöjligt att få dit DN:s eller SvD:s recensenter, men desto ivrigare var alla små lokaltidningar som fanns då, att skriva om vår förträffliga föreställning. Även enskilda personer uttryckte sin beundran när man mötte dem på stan. Eller som en kväll, då en herre stod kvar utanför teatern när vi stängde. Han skulle med tåget till Stockholm, men han hade valt att ta ett senare tåg för att få tala med oss. Han sa bland annat: ”Jag har rest runt i världen och sett över sjuttio olika uppsättningar av Fröken Julie och jag vill bara säga att er uppsättning är en av de bästa.” Och så sa han att han räknade in Bergmans uppsättning på Dramaten, med Lena Ohlin och Peter Stormare. Det var bara att tacka och suga åt sig.

Foto: Olle Strandberg
Nicke var rökare på den tiden, fast här i sin rollkaraktär.
 
   Hela styrelsen i Strindbergssällskapet kom också och tittade. Efteråt fick vi en inbjudan att komma till Strindbergsmuseet i Blå Tornet, Strindbergs sista bostad, och spela pjäsen i samband med 100-årsjubilet av pjäsens tillkomst. Strindbergssällskapet hade letat febrilt efter den rätta föreställningen att representera det högtidliga jubileet som skulle ske 1988, och vi blev de lyckligt utvalda. Vilken ära! Apolloteatern fick ett pekunjärt bidrag från museet och fick behålla alla biljettintäkter, så det blev en god affär för oss att få visa upp oss bland Stockholms kulturelit. Men främst var det vår första säsong med dramatisk teater som skulle genomföras i Täby, med vissa avbrott för våra barnteaterföreställningar Ståmatålmannen och Emil och Pippi m.fl. och musikföreställningen Från Pampas till Sjösala. Förutom dessa produktioner drog vi igång gästspelskvällar som vi kallade ”Måndagskväll på Apollo”. Vår första måndagsgäst var Allan Edwall som spelade Doktor Glas, men då räckte det inte med en kväll, vi fick lägga in en extraföreställning på söndagen också. Allan hade nyligen startat sin egen lilla källarteater på Brunnsgatan fyra och kände stor dragning till vårt koncept och publiken var inte sen att hylla oss för det tilltaget. Mot slutet av den säsongen ringlade sig köerna långa utanför entrén vare sig vi spelade Strindberg eller något annat och vi hade genom vårt outtröttliga engagemang och id fått luft under vingarna, vilket gav oss orken att jobba vidare i vårt anletes svett.
    En charmig, sprallig sexårig Albin och en oemotståndlig, busig fyraårig Simon pockade också på vår uppmärksamhet, som vid eftertankens kranka blekhet fick alldeles för få go’nattsagor lästa av sina föräldrar. Men en sak var säker, vi hade världens bästa barnvakt i form av en tjej som hette Camilla. Hon var helt otrolig, lekte och ritade med barnen, läste sagor, nattade, fixade i ordning i köket och satt sedan lugnt i gungstolen i vårt stora rum och myste när vi kom hem. Camilla kom till oss och passade barnen på kvällarna under flera år och hon var en av de pusselbitar som vi inte hade klarat oss utan. Hela familjen älskade Camilla, även bonussonen Patrick som var ungefär jämngammal med henne, fick något mjukt i blicken när han såg på Camilla, fast Patrick hade ett liv utanför Täby och bodde då i min lilla lägenhet på Lilla Essingen.
 
Foto: Olle Strandberg
Jag spelade Kristin, som är den som Nicke/Jean gav sin
mer realistiska kärlek till.
 
Vi älskade vår lilla teater.

Minnenas album! Del 52.


I Londons glädjekvarter lade vi grunden till "Fröken Julie"!
 
Foto: Olle Strandberg
Till Julies kostymer inhandlade vi vackra tyger och spetsar
i Londons Soho, för att skapa kreationer efter mönster från
tiden då det hela utspelade sig. Midsommarklänningen
gick i olika violetta nyanser. Strindbergs favoritfärg!
Fr.v. Kristin (jag), Julie (Mia) och Jean (Nicke).
Jag gjorde en eftergift och spelade Kristin enär vi inte
hade budget att anlita en tredje skådespelare. Jag hade
ju annars valt att hålla mig till regi och andra sysslor på teatern.
 
Foto: Olle Strandberg
Även Julies resdress gick i violett, fast i betydligt mörkare
toner än midsommarklänningen.
 
Fina tyger väger tungt, mycket tungt. Det erfor Mia och jag i London sommaren 1987. Vi bodde i det fashionabla kvarteret Primrose Hill i ett litet lyxrenoverat stadshus. Nicke hade installerat sig mer centralt i ett halvsjaskigt hotellrum, för han är en vagabond som på sin lediga tid vill känna sig fri som fågeln. Vi tre, Nicke, Mia och jag, alltså Apolloteaterns alla dåvarande fasta medarbetare, var i London på intensivkurs med Doreen Cannon, en av mina lärare från Drama Centre-tiden, tillika Nickes kursledare under sommarkurserna i London tidigare somrar. Vi hade anlitat Doreen exklusivt i fem arbetsdagar för att jobba med karaktärsbearbetning inför vår kommande uppsättning av ”Fröken Julie”. Min gode vän, den fantastiske skådespelare Alan Coveny kom även upp från Bristol och deltog i improvisationsövningarna en dag. Han agerade fröken Julies far, en patriark av central betydelse i dramats handlig, även om fadern är frånvarande i teaterstycket. Det var i London under en övning med Alan som Mia knäckte koden till sitt teatrala uttryck för de innersta smärtorna, vilka hon tidigare flytt i tanken. Men dessa var nödvändiga att plocka fram nu när vi skulle djupdyka i ett av Strindbergs mest uppskattade, dramatiska verk. Fenomenalt bra gjort Mia.
 
Foto: Olle Strandberg
Hundra procent "Fröken Julie" i Mias gestaltning.
 
Doreen var också en fantastisk pedagog som visste precis vilka improvisationsövningar och scenarier hon skulle sätta upp för att varje skådespelare skulle hitta sina karaktärer, relationer, aktioner, motsättningar och motiveringar. Hon var riktigt, riktigt bra och nästan en guru för oss. Däremot var Doreen en dåre i trafiken. Hon hade en liten bil, typ hundkoja, som hon flängde runt med. Första morgonen i London bestämde vi träff hemma hos henne för att åka tillsammans till replokalen. Hon körde som en biltjuv, girade mellan filerna, svor åt alla andra bilförare, visade fingret och tittade på oss i stället för på trafiken när hon pratade. Sedan när hon anlänt till vår destination, parkerade hon och la ett gem i parkeringsautomaten innan hon vred runt vredet. Hon hade att antal olika för-ifyllda lappar i handskfacket och så la hon upp en passande lapp i vindrutan där det stod ”Parking meter out of order”.
Efter jobbet med Doreen som utfördes vardagar mellan 09:00 och 15:00, drog Nicke iväg på sitt håll, gick på Wimbledon-tennis eller satt ensam på en pub och iakttog medmänniskor eller gav sig i slang med några ”jolly good fellows”. Mia och jag gick på West End-teater en av kvällarna och såg en härlig nostalgimusikal ”Up on the Roof” på Apollo Theatre på Shaftesbury Avenue, bara för att vi ville gå på teatern med samma namn som vår egen Apolloteater i Täby. Vi shoppade även kostymtyger till kommande uppsättningar i en tygaffär i Soho, som jag hade sprungit mycket i under min tid som anställd på ”Watford Palace Theatre” 1974. Butiken fanns kvar, med samma gubbar bakom disken. Deras rika tygsortiment gick inte att jämföra med utbudet i någon tygbutik i Stockholm, inte ens med den i Sumpan. När gubbarna insåg att vi kom från Sverige berättade de glatt att de hade en storkund från vårt land som hette Christer Lindarw. Inte alls svårt att förstå faktiskt.
Ett par kvällar gick vi på teater alla tre apolloiter och vi valde små teatrar för att få inspiration till arbetet med vår egen lilla, intima teater. Ena kvällens uppsättning var o’key, således har jag glömt vad vi såg, men den andra kvällen bevittnade vi en katastrof-föreställning som inte går att radera ut ur minnet. Ganska märkligt, det borde ju vara tvärt om. Men vi åkte i alla fall långt ut till någon avlägsen förort. Det var utanför tunnelbanans sträckning, så den sista etappen skumpade vi fram med lokalbussen både länge och väl innan vi nådde vår destination. Väl vid målet visade det sig vara en amatörteater och man var tvungen att vara stödmedlem för att få komma in. Efter den långa resan beslutade vi således att bli stödmedlemmar i denna förening, betalade medlemskapen, löste våra biljetter och fick fina platser i salongen. Jag hade sett en del bra amatörteater i mina dagar och hade ganska höga förväntningar på denna Londongrupp, för i England kan man teater, eller hur! Men vi fick vara med om den sämsta föreställningen vi någonsin upplevt. Detta gjorde oss minst sagt besvikna, men vi blev också fulla i skratt och fnittrade ohejdat åt vårt långväga äventyr. Än i dag har Nicke, Mia och jag ett eget hemligt tecken som vi skapade den kvällen och som betyder ”uselt spel”. Mycket behändigt att ta till när man vill uttrycka sitt missnöje goda vänner emellan, men inte vill att någon utomstående ska förstå.
Det där med de tunga tygerna? Jo, vi handlade massor av tyger till den kommande nyårsrevyns alla ensemblenummer och till fröken Julies vackra kreationer. Tygerna var så tunga och vi gick och gick hur långt som helst på Londons stensatta trottoarer och släpade på dessa sprängfyllda jättekassar, mellan tunnelbanetåg och bussar, men till sist, när Mias och mina fyra armar hade töjts ut en halvmeter vardera fick vi ge oss och tog taxi sista biten till Primrose Hill. Varför till Primrose Hill? Jo, för att Nicke hade blivit vän med en kille under en tidigare sommarkurs hos Doreen Cannon. Den killen var barnbarn, tillika arvtagare till grundaren av en av Englands största varuhuskedjor. Han ville dock inte driva en varuhuskedja tillsammans med sina kusiner och syskon (han var yngst i en syskonskara på nio), utan hellre jobba som skådespelare, vilket han allra helst gjorde i fattiga fria teatergrupper. Han var i alla fall stenrik och upplät sitt fina hus till oss. Själv var han bortrest en del av tiden vi var där, men Mia och jag huserade i hans hus i en vecka och hade det väldigt mysigt, medan min make, vagabonden Nicke, tog det piano på Londons pubar och på Wimbledons regniga läktare. Framför oss hade vi en fullspäckad höst och vinter, så det gällde att fördela arbete och fritid i lagom doser och samla kraft inför kommande säsong. Albin och Simon var så klart på grönbete hos mormor och morfar i Småland under vår sjudagars arbetsresa till min gamla ungdomsstad London.
 
Yngste sonen, liten Simon, samlade helst kraft med napp i munnen.
 
Med passion för teater och hårt slit skapade vi dramatik.
 
 
 
 
 
 

Minnenas album! Del 51.

Apolloteatern på första egna scenen!
 
Foto: Olle Strandberg
Lite puder på toppen skadar aldrig när maken ska in på scenen som
charmören Fritiof, tycker hustrun tillika regissören.
 
När han från fängelset sagt adjö och tack,
tager han sig en valack.
En ståtlig häst vid namn Marón.
På den gav han sig iväg, vår Andersson.
Mot Pampas hägrande horisont,
som kan locka vem som helst, att rida långt.
Långt längre än dagen räcker,
speciellt om man är på jakt efter en senorita, så läcker.
 
Foto: Olle Strandberg
En sötare, mer förförisk Violava än i Mias gestaltning får man leta efter.

Så skaldade Nicke till första mellansnacket i vår Taubeföreställning som skulle framföras under Apolloteaterns högtidliga, officiella öppnande i Näsbypark Centrum. Det var på våren 1987. Revyn ”La Crash å skål” på Tibble teater hade spelats klart och repetitionerna inför nyuppsättningen av ”Ståmatålmanen” var i full gång med Nicke i titelrollen, precis som när vi hade gjort den med Uffe Larsson på Cocosteatern. Tandtrollen Rötan och Plakke gestaltades av Mia Ståhl och Gustaf Bartfáy, jag stod för regin. Repetitionerna gick bra och vi hade kommit igång med försäljningen till skolor och förskolor i hela Norrort, så det var verkligen fullt pådrag. Jag minns en repetition när en sådan där speciell känsla av självbelåtenhet kom över mig. Tandtrollet Rötan skulle göra entré i en gigantisk mun genom att genomföra en flygande kullerbytta över tänderna, hamna i position ut mot publiken och framkalla dråplig skrämsel. Jag hade gjort exakt så under ett hundratal föreställningar på Cocosteatern tidigare, men det visste inte Mia, så när hon hade misslyckats några gånger sa hon,
”Det du ber mig att göra är omöjligt.”
”Är det?!” svarade jag och genomförde gympatricket i ett nafs.
   Till saken hör att jag var gammal gymnast och hade hållit på en hel del med liknande övningar i min ungdom, medan Mia som var bättre än mig på det mesta, hade hållit på mer med sporter som volleyball, basket och annat som klassisk balett och jazzdans. Självklart klarade Mia luftkullerbyttan med bravur efter att jag gett henne en snabblektion i tekniken. Man tog helt enkelt sats, sprang in, hoppade jämfota i farten och flög över tänderna. Sedan landade man mjukt på tungan som bestod av en jättestor röd, för ändamålet specialdesignad skumgummimadrass.
   Gustaf Bartfáy som spelade Plakke hade också en specialkunskap som vi naturligtvis utnyttjade, han kunde gå på lina. Därför la vi in ett nytt parti i pjäsen, en ”tandtråd” spändes mellan tänderna, som Plakke sedan stolt balanserade på. Åh vad roligt vi hade när vi repeterade detta. Då upptäckte jag att det var mycket givande att göra en nyuppsättning av samma pjäs som man spelat tidigare, för man hittar många nya vinklingar och tolkningar. Vilket i detta fall innebar att Apolloteaterns uppsättning av ”Ståmatålmannen” skilde sig i slutändan en hel del från den första som vi hade skapat tillsammans med Uffe Larsson på Cocosteatern fem år tidigare. Och barnkullen var ju ny, så det passade perfekt att ta upp pjäsen igen. Lördagen den 28 februari hade vi premiär och spelade sedan allt som oftast dubbla föreställningar måndag till fredag ända fram till maj månad. Pjäsen sågs av barn från Stockholm och alla de kringliggande norrorts-kommunerna, förutom så klart av alla barn i Täby mellan fem och tio år. Ur bussar och Roslagsbanans tågvagnar fullkomligt vällde det barn strax före tio på förmiddagarna och strax före tretton på eftermiddagarna, alla med sikte på Apolloteatern.
 

Alla barn älskade Ståmatålmannen. Överst Nicke som Ståmatålmannen,
Gustaf som Plakke och Mia som Rötan mitt i det gigantiska gapet. Nedre 
bilden Rötan och Plakke. Kolla in storleken på tänderna.
 
   Under denna period blev Mia och jag nästan beroende av den i Sverige helt nya Sharonfrukten. Det var vår kollega Gustaf som introducerade den. Han kom ursprungligen från Ungern och hade ätit Sharonfrukt i hela sitt tidigare liv, så han blev naturligtvis jätteglad när han hittade den i de svenska fruktdiskarna.
   Redan då fick vi förresten mycket positiva reaktioner för att vi var ”politiskt korrekta” i och med att vi hade anlitat en invandrare som skådespelare. Bulgarienflyktingen Lubomir Minev på Studiefrämjandet hoppade nästan jämfota på ett ben av glädje över vår mångkulturella ensemble. Då även revyn inräknad, med före detta jamaicanen Nevil Cameron som primör. Även om just Lubomir tyckte att Nevil gjorde fel som försökte likna Ray Charles, vilket inte alls var fallet. Nevil hade dock samma hudfärg som Ray Charles, något han knappast behövde försöka härma. Nevil hade dessutom en synnerligen skönraspig sångröst, precis som Ray Charles.
   Vi gjorde ett litet uppehåll med ”Ståmatålmannen” internt kallad för ”Ståmis” medan vi förberedde Apolloteaterns officiella invigning som skulle ske med pompa och ståt den 2:a april. Nicke skrev manus och vi repeterade in ”Från Pampas till Sjösala - en musikdramatisk resa i Taubes farvatten”, med kända och mindre kända Taubevisor och mellansnack skrivet av Nicke. Mia och Nicke sjöng, Per-Olof ”Sillen” Sjöström trakterade gitarren, Gustaf Bartfáy reciterade och jag regisserade.
 
Foto: Olle Strandberg
Mia och Nicke i Huldas Karin. "...Då är det rätt sa Karin, där ska bröllopet stå!"
 
   Vi bjöd in kulturchefen Arthur Hultling att hålla invigningstal. Mamma Vivian och Pappa Sigurd kom upp från Småland och tog hand om Albin och Simon när vi jobbade dygnet runt inför denna högtidliga begivenhet. Mamma tillredde smaskigt smörgåsplock och mina föräldrar blev entledigade för en kväll, ety en extra barnvakt anlitades för att Vivian och Sigurd skulle få möjlighet att uppleva dotterns premiär som teaterchef. Vi bjöd även på skumpa denna galakväll, som passade perfekt till mammas exklusiva snittar. Tillställningen blev en veritabel succé med kommunens store Moderat-pamp tillika kommunstyrelsens ordförande Göran Elgfeldt i spetsen och en kulturchef som tog ut svängarna maximalt, när han självsäkert, sittandes på en hög pall, iklädd Järegårdsk hatt och sjal, deklamerade invigningstalet. Alla var där och Taubeföreställningen gick verkligen hem. Mia och Nicke spelade Everts karaktärer så trovärdigt att vi ofta fick frågan om de var ett par i verkligheten. Jag minns särskilt en tant som med tindrande ögon kom fram till mig vid ett senare speltillfälle och sa,
”Det syns att de är kära på riktigt. För de är väl ett par eller hur?”
Jag svarade, ”Det hoppas jag verkligen inte för jag är gift med Nicke.”
Den stackars damen blev högröd i ansiktet och kunde inte sluta ursäkta sig, medan jag för min del kände mig stolt över att jag lyckats regissera dem att bli så äkta. Tur är i alla fall att man inte har läggning åt det svartsjuka hållet.
   ”Ståmatålmannens” dekor var stor och väldigt krävande att rigga och riva, för att inte tala om hur bökig den var att frakta mellan lagerlokal och teater, så vi kunde inte spela något annat på scenen när den stod uppe. Till Taubeföreställningen valde vi däremot att göra en enkel fond och hade sparsamt med rekvisita. Ett smart drag eftersom vi lyckades sälja många Taubespelningar till äldreboenden, sjukhus, företagsevenemang, hembygsfester i Skärgården och privata tillställningar. Den dekoren packades upp och ner på en halvtimme och rymdes i teaterns nya, röda Toyotabuss, vilken vi hade pimpat med vår Torbjörn Nordwall-designade logotyp i vitt. Otroligt tjusigt.
 

På översta bilden promenerar Nicke, Mia och Sillen med rekvisitan mot
en skärgårdskyrka vi ska spela i. På nedre bilden väntar vi på färjan tillbaka.
I denna föreställningen hade jag hoppat in som recitatör trots allt,
så jag tittar fram där bakom killarna.

   Det bästa av allt under denna första vårsäsong som teaterdirektör var att jag kunde vara ledig på kvällarna. Dagarna gick till repetitioner, biljettförsäljning och administration, men på turnéjobben med Taubeföreställningen behövdes jag inte. Kanske jobbade jag någon udda lördag eller söndag, när vi spelade ”Ståmis” eller ”Från Pampas till Sjösala” för allmänheten. Men på kvällarna var jag som regel ledig. Alltså hade Albin, Simon och jag oftast väldigt mysiga kvällslekstunder och nattningar våren 1987. Barnen som hade hunnit bli sex och fyra år gamla, var oerhört livliga, men så gulliga att hjärtat höll på att flöda över av tillgivenhet. När jag hämtade dem på den trista Montessoriförskolan där de gick våren ut, brukade de springa ikapp in i min famn. Jag minns att jag ställde mig på huk och bredde ut armarna, varpå de kom rusande och slängde sig om halsen på mig, båda på en gång och jag lyfte upp dem i luften, en i var arm, och dansade runt ett varv. Hur stark var man egentligen? Nu för tiden är det nätt och jämt att jag klarar den övningen med två-och-ett-halvt-årige barnbarnet Ludvig allena. Sjuåringen Samuel och jag gör enbart stående övningar. Jag får en snabb kram runt baken, med hans huvud mot min mage. Fast jag klagar inte, det är en ynnest att få det man får av de små och klara det man klarar, det vill säga att svänga runt lite grann i luften med det lilla barnbarnet.
 

För att döva samvetet när vi hade Albin och Simon på den trista Montessoriförskolan
bjöd vi hem alla barnen på fest med Mullelek och korvgrillning. Jag är själva
Mulle på översta bilden. Simon drar sig i mössan och undrar säkert vad jag
håller på med. På nedre bilden tror jag, ta mig tusan, att det är Ann Allan
f.d. Zackrisson i röda regndressen. Ann är numera författare, på den tiden
var hon sångerska och kom med i Apollorevyns doakör. Nicke serverar
varmkorv till alla glupska småmullar.

   Tillbaka till teatern. Innan vårsäsongen 1987 var över, hade vi även repeterat in ett turnévänligt visprogram för barn, ”Emil och Pippi m.fl.” med Nicke och Mia. Detta för att få verksamhetsbidrag från landstinget som enbart beviljade stöd till turnerande barnteater och kunde alltså inte godta att vi spelade ”Ståmatålmannen” på den fasta scenen, trots att vi hade ett upptagningsområde med tiotusentals barn. Men regler är regler och byråkrati är byråkrati. Vi hade fått igång viss uthyrning av teatern till enstaka konferenser, barnbio och konserter, samt startat en stödförening ”Apolloråddarna”, som hjälpte till med spridning av reklam. Vi hade dessutom börjat planera för en gästspelsverksamhet, ”Måndagskväll på Apollo” och vi hade haft kollationering för Strindbergs ”Fröken Julie”.
   Det var verkligen häftigt för Nicke och mig att ha egen teaterlokal och kunna iscensätta vår idé med ”En levande teater för alla människor” och Mia var med på tåget fullt ut, numera anställd på heltid sedan december 1986. Vår tekniker däremot, hattade mellan olika deltidsjobb, vilket strulade till det ibland. Men än så länge var det inte läge att anställa en fjärde person på heltid, även om behovet var skriande. Det gällde ju dessutom att hitta en kreativ, arbetsälskande, teaterfantast med rätt krut i. Inte det lättaste alla gånger. Men vi ägnade våra tankar åt en viss person, det gällde bara att få denna något norrländskt kärva person på kroken.
 
Ett steg i taget.

Minnenas album! Del 50.

Simma lugnt!
 

Detta är originalmålningen som Torbjörn Nordwall airbrush-
målade till vår revyaffisch 1986. Den sitter inom glas och ram.
(Det är vårt tak i Rö som speglar sig i bakgrunden.)

Albin och Simon hade aldrig haft annat än privat dagmamma, helt anpassat efter Nickes och mina tider. Det var svårt att komma med i de kommunala rullorna på den tiden, så det funkade bäst med det privata alternativet. På helgerna rådde vi om varandra alldeles på egen hand. Den då 18-årige bonussonen Patrick hade fullt upp med att bli vuxen och tittade bara förbi som hastigast lite då och då. Som ni kanske förstår hänger jag fortfarande kvar vid det händelserika året 1986.
   På vardagskvällarna brukade barnen sova sött medan vi ledde studiecirklar i alla hemmets rum. Kostym- och PR-cirkel i TV-rummet (olika kvällar), dekorcirkel i det uppvärmda dubbelgaraget, manuscirkel i vardagsrummet, och så vidare. Nu trappades allt upp. Vi hade anställt Mia, inrett en arbetsplats till henne och mig på en långbänk som vi lade på tre hurtsar i gamla hallen och Nicke hade kontor i gamla köket. Med gamla menar jag att vi efter tillbyggnaden av huset några år tidigare, hade blivit med ny hall och nytt kök. Vi hade nu också satt igång renoveringen i egna nya teaterlokalen i Näsbypark och förberedde en tredje revy på Tibble Teater, fast den första i egen regi. Allt skulle skapas från grunden. Nicke och jag fick alla kickar vi behövde för att fylla våra liv med spännande utmaningar, men sönerna fick nog inte tillräcklig stimulans för sin förkovring inför framtiden. Något måste göras, tänkte vi.
   Endast det bästa var gott nog åt Albin och Simon, så det gällde att läsa på om olika förskolor. Vårt val föll på Montessori. Det verkade perfekt. Men skenet bedrog. Våra livfulla söner passade inte in i Montessori-mallen. Inte nog med att de på Montessoriförskolan försökte göra om våra barns personligheter, utan de fick även Nicke och mig att känna oss som värdelösa föräldrar när de noggrant påpekade varje dag klockan tre när vi hämtade dem, att våra små busfrön inte följt deras monotona arbete på rätt sätt. Som om vi skulle kunna ha gjort något åt det när vi inte varit där!? Ett helt år lät vi barnen vara kvar, för pedagogerna fick verkligen oss att tro att det var oss föräldrar det var fel på. Om vi bara höll ut, kanske skulle det bli bättre om ett tag när barnen vant sig, tänkte vi. Fel, fel, fel, skulle Brasse ha sagt. Gör om och gör rätt! Och det gjorde vi. Albin fick till slut börja i kommunal förskola bakom lilla ICA vid Rösjövägen, i en sagolik grupp med lärare som förstod sig på människor och framför allt barn, medan Simon fick tumla runt hemma i trädgården, tills vi lyckades skaffa en ny privat, välfungerande dagmamma. Under Montessoritiden hade vi även au pair från Finland. Hon stannade en termin, sedan verkade hon trött på energiska barn. Hon fick välja om hon ville åka hem eller sluta gnata på våra barn bara för att de gillade att hålla låda. Hon åkte hem.
 

Pojken i mitten som gör honnör och killen längst ner till höger är våra
små söner. De fick i alla fall inga synliga besvär efter Montessoriåret.
Kanske var det föräldrarna som led mest av att se hur illa pedagogiken
fungerade på just våra barn.

   Så var det då det där med revyn. Grundstommen var Nicke, Mia och jag, de två förstnämnda stod på scenen och jag stod för regin, alla vi tre stod för allt det andra som gick att uträtta dagtid. Därutöver hade vi ett konstnärligt team med skådespelare, sångare och manusförfattare som 'signade' med Apollorevyn efter skrällen med Täby Teatersällskap. Baletten under de två första revyerna hade i alla bemärkelser varit ”lite spretig”. Jag tror den hade dansat ut någonstans i kulisserna, hur det nu gått till? Vi vände oss i alla fall till en etablerad dansskola i Täby, Laisings Dansinstitut och inledde ett intensivt samarbete med Annie Laising och hennes koreograf Graham Francis. De valde ut sex kvinnliga och en manlig dansare plus koreografen själv att delta, därtill kom den steppande TV-producenten Ally Wanngård.
   Den danske jazzveteranen Hans Kjärby, som vi hade jobbat tillsammans med på Cocosteaterns tid och som även hade varit kapellmästare när Nicke operettat på Öland under sommaren, blev vår nye musikaliske ledare. Hans arrade all musik och skötte instuderingen med vår trettonhövdade kör. En nykomling på scenen var Jan Simonsson, musiklärare på Tibble gymnasium, vars Beatles-musikal ”Obladi Oblada” jag hade regisserat under våren. Jan visade sig vara en riktig klippa både som sketchförfattare, saxofonist och skådespelare. Vår gode vän, tillika soulsångaren Nevil Cameron, upphovsmannen till ungdomsmusikalen ”Vaddå känslor” som både jag och Nicke hade regisserat i olika omgångar, fick bli årets ”primör” samt andresaxofonist i bandet. Som briljant primadonna valde vi en stor, stort storartad tjej från förra årets kör, Annica Smedius, en oslipad diamant med en sångröst som gav/ger ståpäls av välbehag. Inte att förglömma i denna spännande ensemble var komediennerna Inga-Lena Bernmark, Anneli Haganius och Elisabet Isaksson samt komikerna/sångarna John Maxe och Christer Johansson, den senare med en penna av guld när det kom till kluriga, intelligenta sångtexter. Det här året kom även Anders Edenroth (ni vet han i ”The Real Group”) med i Apollorevyn som kapellmästare i vår orkestrala sextett.
 

Fem av de sex musikerna i "La Crash å' skål". Fr. v. Gunnar Eriksson, Beppe
Wachelin, Nevil Cameron, Jan Simonsson och Anders "The Real Group" Edenroth.
 
   Oj, oj, oj vilket slit det var med allt. På Centralvägen 35 i Näsbypark var det fullt pådrag med renoveringen av vår nya teaterlokal som skulle invigas till våren. Jag for som en skottspole mellan alla arbetsplatserna, från revyskaparna i hemmet, till repetitionerna i Åvaskolans aula, till Tibble Teater och till byggarbetarna i Näsbypark. Vi bytte ut salongen i Näsbypark från gamla biografstolar till bänkar på gradänger, hela lokalen målades om och det var färgval, tygval, mattval - en himla massa val helt enkelt. Jag klev runt där i röran och var byggprojektledare bland elektriker, målare, snickare, mattläggare och rörmokare, allt skulle passa in, men jag hade ju erfarenhet från vår tillbyggnad av ”Villa Villerkulla” på Sollentunavägen några år tidigare, och jag älskade det.
   Pappa Sigurd och mamma Vivian ville samtidigt fira stort att de varit gifta i fyrtio år, och bjöd tre barn, två mågar, en svärdotter, sex barnbarn och en finsk au pair på en veckas semester till Cran Canaria. Jag minns att jag kände mig väldigt stressad över den resan, hade inte alls något sug efter att upptäcka denna ö som hade fått ett oförtjänt dåligt rykte. Men det fanns inte utrymme att tacka nej till inbjudan, så Mia fick hålla ställningarna hemma, medan min familj åkte iväg och helt överrumplande blev kära i denna underbara ö utanför Afrikas kust. En kärlek som består än i dag. Vi hade en sagolik familjevecka, med stålande väder, salta havsbad, varm samvaro och spännande bussutflykter på bördiga lavaberg. Jag minns ett tillfälle då Simon satt i mormors knä när bussen stönande vreds runt en hårnålskurva. Det såg ut som att bussen skulle köra rakt ut i tomma intet. Då ropade Simon, ännu ej tre år fyllda, ”Det var nära ögat!” och fick alla nervösa bussturister att slappna av i förlösande skrattsalvor.
 

Lillebror Bo fyllde 30 år när vi var på Gran Canaria. Den kvällen firade vi
med vuxenmiddag på en bättre krog med tillhörande nattklubb.
Fr. v. Nicke, Bosses fru Barbro, pappa Sigurd, storasyster Eva, jag,
30-åringen Bo, Evas man Yngve och längst till höger mamma Vivian.
 

Men mest av allt roade vi oss alla tre generationer tillsammans. 
 
   Ett annat udda minne från den resan var när jag sent en kväll hade suttit i ett intressant samtal med en person vi lärde känna där. Nicke hade blivit övertrött och gått hem före mig. Vi bodde på en klippa i ett av säkert 100 likadana parhus. Vår familj och min syster Evas familj delade ett sådant parhus. Planlösningen i båda lägenheterna var identisk fast spegelvänd. När jag kom hem en halvtimma efter Nicke, låg han inte i sängen. Ganska oroande tyckte jag. Han kunde ju ha hamnat i vilket hus som helst på klippan där i mörkret. Jag började i alla fall leta i barnens rum. Han låg inte bredvid Simon, han låg inte bredvid Albin och så’n tur var låg han inte bredvid den finska au pair-flickan. Då gick jag in till systerns lägenhet via en dörr i vardagsrummet. Jag kollade runt och såg en person i varje säng i barnens rum, men så kom jag in i sängkammaren, varifrån väldigt täta snarkningar ekade i ekvator-nattens mörka timma. Jag tände lampan och vad fann jag! Nicke låg och snusade mellan systern och svågern. Alle tre tittade yrvaket upp när jag tände lampan och undrade vad som försiggick! Jo, Nicke hade ett tydligt minne av att han kommit hem och gått och lagt sig i sin säng, men sedan gått upp och kissat, mer eller mindre i sömnen. Därefter hade han troligtvis fortsatt gå i sömnen och sedan krupit ner mellan svågern Yngve och storasyster Eva. Eva hade trott att det var deras då 16-årige son, som plötsligt blivit nostalgisk och ville sova lite mellan mamma och pappa, så hon hade makat på sig och gjort plats i mitten. Det var en syn att se Eva och Yngve upptäcka vem som låg mellan dem. För att inte tala om Nickes förvånade ansiktsuttryck när han upptäckte vilka som flankerade honom. Han trodde ju att han låg i sin egen säng som ofta befolkades av hela vår familj. Att ligga trångt och vandra från säng till säng var liksom vårt signum under småbarnsåren. Kanske hade någon extra Nickedricka slunkit ner i makens strupe tidigare under kvällen och gjort honom lite mer förvirrad än normalt just den natten. Vem vet?
   När vi återvände i den råkalla Sverigenatten efter en lång, trång, kinkig flygresa blev jag återigen varm i själen när vi klev in genom dörren på Sollentunavägen. Den otroligt fina revyaffischen, airbrush-målad av Tobbe Nordwall, hade kommit från tryckeriet och Mia hade satt upp den i hallen. Under vår kanariesemester hade Mia även fått besked från Täby kommun att de hade antagit Nickes erbjudande om revybiljetter till paketpris och beslutat att ge biljetter som julklapp till alla 3000 kommunanställda. Över flera av datumen som stod tryckta på affischen hade Mia därför klistrat stora skyltar med ”UTSÅLT!”. Det värmde verkligen i den egna företagarsjälen. I och med kommunens storköp var vi nästan hemma ekonomiskt redan en månad före premiär. Något som minst sagt behövdes i dessa investeringarnas tidevarv.
   Från början hade vi arbetsnamnet ”Simma lugnt” på revyn och en massa nummer vi skrev anspelade på vatten och fiskar. I sista minuten döpte vi dock om spektaklet till det mer ordvitsiga ”La Crash å skål” med allusion på den då nya och omåttligt populära musikalen ”La Cage Aux Folles” som spelades på Oscarsteatern med Janne Malmsjö i huvudrollen. Nicke och jag hade dock inte sett den svenska uppsättningen, men däremot åtnjutit musikalen i New York under en långhelgs-semester våren innan, strax efter mordet på Olof Palme. Oj, vilka associationer och minnen som bara dyker upp, starka känslor som fick mig att åka till mordplatsen utanför Colorama på Sveavägen och fälla en stilla tår över vår kontroversielle, karismatiske före detta statsministers chockartade sorti.
 

Öppningsnumret i akt två av revyn som skulle ha hetat "Simma lugnt",
utspelades på havsbotten, med bl.a. dansande bläckfiskar och krabbor,
en skönsjungande sjöjungfru gestaltad av undersköna Annica Smedius
i en gigantisk mussla och Palmemordsutredaren Hans Holmér, med fötterna
i en cementklump, här gestaltad av Christer Johansson.
 

Här håller vi på att tillverka musslan i frigolit, hemma i dubbelgaraget på
Sollentunavägen. Mia Ståhl och Eva Englund är konstnärerna, jag agerar
sjöjungfrumodell.
 
   I alla fall reste vi strax därpå till New York, Harryson och Stamford och besökte några av mina närmsta, utvandrade släktingar som Nicke aldrig hade träffat. Det kändes helt nödvändigt för mig att han fick träffa dem innan de blev för gamla, för de hade varit ett så otroligt viktigt inslag under hela min uppväxt. Och väl där fick han uppleva ”pancake breakfast” hos aunt Sonja och uncle Ernie, besöka aunt Almas prylbelamrade hem, dricka ”Very Dry Martini” och äta ”Sunday dinner” hos aunt Gertrud och uncle Eric på ”Anderson Beach”. Jag minns att Eric blev högtidlig efter middagen och reste sig och höll ett rörande tal som mynnade i en lång kärleksförklaring till Olof Palmes minne. Uncle Eric var något så ovanligt som en svensk-amerikansk, industriarbetande kommunist/socialist, gift och boendes tillsammans med mammas storasyster, finsömmerskan Gertrud, i ett litet charmigt hus med egen havsstrand i Stamford, Connecticut. De var barnlösa, för de ville inte att nya generationer skulle behöva födas till en så fattig och eländig värld som den de växt upp i.
   Under denna kort-korta amerikaresa hamnade Nicke och jag även på en liten teater ”Off, off Broadway” och såg en galet rolig föreställning med ”Pen and Teller”, långt innan de blev världskändisar. Vi besökte också en äkta Broadwayuppsättning av ”La Cage Aux Folles”, men när vi skulle köpa de svindyra biljetterna hade vi ingen cash, och man fick inte betala med kort på teatern. När vi stod där vid biljettluckan, nästan gråtfärdiga av besvikelse, kom det fram en kvinna till oss och sa; ”Jag hör att ni är svenskar. Ni kan få låna cash av mig. Jag jobbar på Swedish Chamber of Commerse. Om ni inte hinner hämta ut pengar innan ni åker hem kan ni skicka svenska pengar till min mamma som bor i Sollentuna. Jag insisterar!” Vi blev stumma av förvåning, lånade pengarna och älskade föreställningen. Naturligtvis gick vi till banken på måndagsmorgonen, tog ut pengar, stegade in på Swedish Chamber of Commerce och lämnade tillbaks pengarna till kvinnan.
 

Finalen i "La Crasch å skål!". Det bästa med denna bild är att man ser de
bruna salongsstolarna, som senare byttes mot blå, vilka nu 2014, är helt
utslitna och ska bytas mot, tja vad vet jag, någon annan färg kanske?
En sak är i alla fall säker, Apolloteatern har medverkat kraftigt till
salongsstols-förslitningen med sin årliga mångtusenhövdade publik.

   Detta händelserika år 1986 kröntes på nyårsafton med en hejdundrande premiär på Tibble Teater i Täby med vår första alldeles egna revy "La Crasch å skål", en succé på alla plan. Som grädde på moset kom Hans Kungliga Höghet Carl XVI Gustav på nyårsafton och invigde tillställningen. Under den pampiga maskeringen skymtade förstås imitatörernas okrönte konung Bosse Parnevik, för Täby - i tiden.
 
Härliga tider, strålande tider.

Minnenas album! Del 49.

En teaterdirektör blir till!
 

Jag säger skål och tack till Täby Teatersällskap.
 
”Det finns femtiosjutusen kronor i kassan, om vi inte hade behövt betala regissören, så hade vi naturligtvis haft mycket mer.” Det var revisorn som yttrade de orden på Täby Teatersällskaps årsmöte, och nämnda regissör var jag. Jag reste mig och gick därifrån, någon medlem sprang efter och bedyrade att så var det faktiskt.
    Nicke var hemma med barnen den kvällen, alla tre sov när jag kom hem, det vill säga Nicke, Albin och Simon. Jag väckte Nicke som blev lika ilsken som jag när han fick höra vad som sagts på det där mötet, för vi visste ju att det var mitt heltidsarbete med föreningen, min professionalism och drivkraft som hade lyft Täby Teatersällskap från en slumrande tillvaro till en mycket aktiv förening med två stora nyårsrevyer, en mindre revy, en operettuppsättning och poesiaftnar i bagaget och att Nicke var den som hade iscensatt bygdespelet ”Täby blir sta’n på landet”. Inte en minut till ville jag vara med i denna förening, och Nicke anslöt sig självfallet till mig. Jag hade visserligen fått betalt för regin enligt överenskommelse, men inte för alla timmarna, veckorna, månaderna av slit med allt det praktiska runt om, alla studiegrupper, all administration, det hade jag gjort av lust att få fart på verksamheten. Därutöver hade föreningen för första gången ett rejält plus i kassan, femtio-sju-tusen kronor! Nej, någon måtta fick det vara på dumheterna.
    Följande morgon åkte jag och Nicke till Roslags Näsby, knackade på hos Lubomir Minev på Studiefrämjandet och sa att nu får det vara bra för vår del. Han blev bestört och bad oss, nästan på sina bara knän, tänka över situationen. Lubomir förstod på en gång att det skulle bli betydligt färre studiecirklar utan oss och eftersom det var hans levebröd, hade vår flit betytt mycket för Studiefrämjandets verksamhet i Täby, så tillsammans med Lubomir beslutade Nicke och jag där och då att starta en egen privat revy. Vi bokade Tibble Teater och erbjöd alla medlemmar från Täby Teatersällskap att delta som vanligt. Studiecirklar kunde man bedriva även i privat regi, så även teater.
    Enligt sägnen blev det upprorsstämning på Täby Teatersällskap när Apolloteaterns erbjudande lästes upp vid ett extramöte, vilket resulterade i att tre fjärdedelar av medlemmarna, bland annat revisorn, valde att anta Apolloteaterns invit och medverka i den framtida Apollorevyn. Resten av medlemmana fortsatte att driva Täby Teatersällskap. Jag var och såg en uppsättning av Tjechovs ”Björnen” på Hörsalen, strax därefter var deras överskott förbrukat och Täby Teatersällskap övergick i en tynande verksamhet, med en interrimstyrelse på Studiefrämjandet i Södra Roslagen. Apolloteatern, det vill säga Nicke och jag, satsade heltid på vårt privatprojekt. Mia Ståhl, som mer än väl visat framfötterna på alla områden inom showbusiness, anställdes först på halvtid, men det dröjde inte länge förrän hon jobbade heltid på Apolloteatern.
    I samma veva blev vi varse att Cocosteatern i Näsbypark stått oanvänd månad ut och månad in. Då tog vi kontakt med Uffe Larsson och Apolloteatern övertog kontraktet på lokalen. Den händelsen har jag beskrivit ganska ingående i mina tidigare inlägg om vår relation till Uffe, så ämnet lämnar jag åt den ännu oinvigde, men ändå nyfikne, att leta upp bland ”Minnenas album”.
    Alltså stod vi nu där med en jättelik revyensembe, en bokad Tibble Teater, en oumbärlig Mia Ståhl och en egen, mindre teaterlokal i Näsbypark. Jag hade tagit det stora yrkesmässiga steget från att först frilansa som skådespelare, sedan starta Apolloteatern AB tillsammans med Nicke, producera barnteater som gick på folkparksturné och en vuxenpjäs som vi hade spelat på Tibble Teater i Täby, på Puckteatern i Stockholm och på Nya Teatern i Göteborg. Nicke och jag hade också klämt in två års teaterslit med Uffe Larsson på Cocosteatern. Därefter hade jag börjat regissera för Täby teatersällskap och upptäckt att det var regi och produktion jag egentligen var ämnad för. Alltså framför jag härmed mitt senkomna tack till Täby teatersällskap för den insikten.
 

Albin och Simon var ändå den viktigaste orsaken till att vi
ville vara teaterdirektörer på hemorten i Täby och ingen
annastans. Exoriska inslag långt borta från hemmet får
man ägna sig åt under semstern inte på arbetstid.
Albin och Simon 1986 på Gran Canaria.

    Nu ville jag, tillsammans med maken fortsätta som teaterdirektör och sätta upp föreställningar för alla människor. Egna uppsättningar av dramer, barnteater och revyer skulle toppas med gästspel i alla genrer. Och viktigast av allt var att vi kunde göra detta i vår egen kommun, så att vi inte behövde resa iväg och vara borta från barnen, i alla fall inte på nätterna då Albin och Simon älskade att komma och gosa med mamma och pappa. Alltså ingen turnerande verksamhet planerades. Ingen besvärande förening eller annan chef kunde längre kräva att jag skulle anpassa mig till deras galna idéer. Ingen producent skulle heller kunna stjäla min man till någon teaterverksamhet, som skulle innebära att jag blev lämnad ensam med barnen under långa perioder. Nu var det mina och Nickes galna idéer som skulle exekveras på hemmaplan. Min småländska idoghet, företagsamhet och kreativitet, tillsammans med Nickes norrländska charm, spelglädje och baryton skulle få luft under vingarna.
 
Till verket! Yes!

Minnenas album! Del 48.

Forshedalustspelet!

 


Tänk att jag hittade manuset, komplett! Och med all rätt kan man
undra vad det är för en lustig gubbe som är ritad på manusets
första sida. Jo, det kan jag förklara; den består av några av de
gummidetaljer som tillverkades på Forsheda AB. Helgon-ringen
är en tätningsring som heter G-ringen, på ansiktet sitter en
civilgasmask, kroppen är någon slags bildetalj som ska sitta
runt fjädringen och armarna är båtförtöjningsdon.
 

1946 hade min driftige far Sigge och två av honom noggrant utvalda kompanjoner startat en gummifabrik i mamma Vivians barndoms samhälle Forsheda. De tre delägarna tillsammans med sina respektive fruar visade sig utgöra den perfekta mixen för en framgångssaga av stort mått. 1986, fyrtio år senare hade deras företag vuxit till en världsomspännande koncern, fortfarande med bas i lilla småländska Forsheda.
   Detta skulle firas stort. Min syster Eva fick idén att iscensätta ett spel om företagets historia och sålde in den, Nicke fick i uppdrag att skriva spelet och jag skulle regissera. Under vintern och våren hade maken gjort ett par resor till Forsheda och intervjuat de tre grundarna, han hade också samtalat med några av arbetarna som varit med från allra första början och även med flera ur det yngre gardet, för att tillgodogöra sig en så bra bild som möjligt av företagets och det lilla samhällets historia. Sista veckan på Kolboda, där vi bott under sommarens eskapader, fick före detta operettcharmören, numera författarmaken tid att skriva ihop det slutgiltiga manuset.
   Syster Eva producerade och fixade med allt det praktiska runtomkrig, som att kalla till auditions bland företagets personal, starta upp workshops, skaffa replokaler, hyra orkester, sammanställa program med mera. Jag hade ju vanan inne att arrangera studiecirklar, så jag delgav mina kunskaper till syrran som startade cirklar i bland annat kostymsömnad, scenografi, videoinspelning och skådespeleri. Jag hade farit till Forsheda ett par vändor under våren och fått ihop ett drivet gäng scentalanger, både sångare och teaterapor bland gummiarbetarna och till och med tjuvstartat med repetitionerna. Till ensemblen lades sedan den lokala revykungen Sven Slättengren, den operasjungande Värnamobagaren Ove Danås, proffsmusiker, köledare samt Nicke.
   Den första augusti anlände lilla familjen Tedenstad-Wagemyr till min barndoms sommarstuga vid Bolmen, som jag och mina syskon hade fått prova att sköta tillsammans, nu när mamma och pappa köpt en ny stuga nära golfbanan. Det var som att komma hem fast bättre. Mamma och pappa tog hand om barnen och roade dem i omgivningarna runt nya sommarstugan vid badsjön Hindsen, dagar, kvällar och ibland även nätter så jag kunde känna mig trygg i vetskapen att de fick springa runt barfota bland blommor och blader och plaska i sommarvarma vatten, medan jag under några veckor drillade alla medverkande i denna 40-hövdade lustspelsuppsättning som mynnade i fyra storslagna föreställningar i ett 1000-mannatält, inhyrt från en pingstförsamnling och uppställt bredvid gummifabriken. Företaget bjöd alla som ville komma och se spelet, dessutom var det öppet hus på fabriken med tipspromenad, goodiebags, utställning och korvgrillning. Premiärkvällen bjöds det på VIP-bankett för landshövdingen och andra höga höns. Festligheterna avslutades med ett jättelikt fyrverkeri. En riktig dunderfest i dagarna tre, som lockade flera tusen besökare trots att samhällets invånarantal var betydligt lägre. En pampig avslutning på denna mycket dramatiska och teatrala sommar.
   I början av september återvände vi hem på riktig, till vårt egna hus i Täby, som under vår frånvaro hade passats av storstadssemestrande kusiner från landet. Nu väntade en helt ny fas i våra liv.

 

Snart var det dags för mitt livs karriärval.


Minnenas album! Del 47.

En gång är ingen gång.
 
Simon och Albin i rummet på Kolboda söder om Kalmar. De hade varit i
Borgholm på teater och sett pappa med stor mustasch och ville efterlikna
honom.

När Nicke våren 1986 fick erbjudande om att ännu en sommar medverka i ”Min syster och jag”, nu på Öland, hade jag fått nog av ensamna somrar och allt detta operettspelande. Men vad göra, sedan Uffe Larsson hade övertalat Nicke att lämna mäkleriyrket för att ägna sig åt skådespeleri på heltid, var det som förgjort att försöka få honom på andra tankar. Han var helt fast i teaterlivet. OK, jag fick köpa läget, släppa iväg honom och ta hand om markservicen ensam ännu en sommar. Men å andra sidan var det inte svårt för mig att välja familjen för jag älskade mammarollen mer än alla roller jag spelat vid teatern. Efter en månad som ensam-mamma tog jag barnen och bilade neråt Smålandet och lät mig skämmas bort ett par veckor av mormor Vivian och morfar Sigurd innan Simon, Albin och jag drog vidare till pappa Nicke på Östkusten.
    Denna gång bodde och repeterade alla skådespelare i ett stort hus i Kolboda söder om Kalmar. I ett pensionat som låg alldeles bredvid det stora huset flyttade lilla familjen Wagemyr in lagom till premiären. Så gjorde även Gunilla Gårdfeldt med man och barn. Det var ett fräscht ställe med stort gemensamt kök och trevliga människor. Där levde vi i storfamilj och det var helt fantastiskt. Hela dagarna umgicks vi, badade i sundet, lagade stora gemensamma luncher, gjorde utflykter och framåt eftermiddagarna bar det av till Öland där en utomhusscen hade byggts upp bakom Strand Hotell. Ibland följde jag med och tittade på föreställningen men oftast stannade jag hemma med barnen så de fick komma i säng i rimlig tid. Men eftersom vi bodde i ett pensionat kunde jag sitta i allrummet och umgås med andra vuxna när barnen sov och jag hade det verkligen trevligt. Jag tror att jag innerst inne är en storfamiljs-människa för jag är alltid så lycklig i sådana situationer.
 
16-åriga Jeanette Wendel jobbade som rekvisitör på teatern, men på sin lediga
dag kom hon och lekte med Simon och Albin på tomten i Kolboda.
 
    Att ha ett fungerande nätverk i den närmaste omgivningen var av livsviktig betydelse just denna midsommarafton 1986. Det var första gången Simon försvann på riktigt. Jag hade ju insett ända sedan han tog sina första steg att det inte skulle bli lätt att hålla reda på den ungen, för han gick alltid sin egen väg. Albin som är två år äldre visade sig vara en riktig mammagris i jämförelse. Nicke som än idag oftast går omkring i sin egen värld hade inte så mycket koll på läget, så ansvaret att hålla ihop flocken låg helt på mig.
    Tidigt på midsommaraftons morgon stod Nicke och jag och småpratade bredvid en sandlåda, medan Albin 4 ½ och Simon 2 ½  byggde vägar, bondgårdar och slott i sanden. En stillbild från den stunden skulle ha porträtterat den perfekta familjen. Helt korrekt, för vi var verkligen en lycklig barnfamilj. Vi älskade varandra, vi älskade livet och vi ÄLSKADE våra barn. Jag kände att jag måste springa in och hämta kameran och föreviga vår lycka och bad Nicke att stanna hos de söta telningarna. Jag passade på att gå på toa också, så jag var borta några minuter extra. När jag kom tillbaks till sandlådan satt Albin där ensam och lekte med några kottar, helt inne i sin värld. - Var är pappa och Simon? frågade jag. – Vet inte, svarade Albin och fortsatte, - Nöff, nöff, maju, mu, gnägg. Då kom Nicke lugnt ut från huset, men inte Simon. – Var är Simon? Nicke såg sig lite förvånat omkring och gick in i huset och kollade, men kom tillbaka ut, utan Simon! Min röst åkte upp en oktav – VAR ÄR SIMON? – Jag vet inte, han satt här i sandlådan när jag gick in och hämtade tändstickor. Jag var bara borta i två minuter, svarade Nicke. Jag började irra runt, vi bodde på en stor halvö, så vi hade vatten på tre sidor om skogen som omgav oss. Jag ropade besinningslöst och alla på pensionatet kom utspringande. En man sa till mig att inte ropa, för då kunde jag skrämma Simon så att han kanske gömde sig i stället för att komma fram, så jag ändrade taktik och lugnade ner rösten, men inombords skrek jag. – SIMON, SIMON, SIMON KOM TILL MAMMAAA!!! Mannen som sagt till mig att tala lugnt organiserade sedan snabbt en skallgångskedja i skogen och runt stränderna och han sa att Nicke skulle gå på vägen, för barn väljer ofta att gå på en väg när de smiter bort. En vuxen fick ta hand om Albin och gå hem med honom.
    Efter cirka tjugo olidliga minuter hördes ett enträget tutande genom skogsbygden, vilket var signalen för återsamling. Jag sprang över stock och sten, helt förtvivlad och möttes av en kvinna som sa att Simon var välbehållen uppe i vårt rum. Jag tog trappan i två kliv och där stod Nicke och höll i Simon och ville inte släppa honom. Då upptäckte jag att Simon var helt blöt, vilket Nicke försökt dölja för mig. Det visade sig att Simon hade plockats upp ur vattnet av en okänd man som varit med sin familj och badat då de hade fått syn på en liten parvel som gått ensam ut på en närliggande brygga och druttat rakt ner i djupa vattnet. Den rådige mannen hade då rusat ut, dykt i och snabbt fått upp Simon och börjat bära honom mot pensionatet, utan att veta något om skallgången. Nicke hade mött mannen på vägen och fått sin son i famnen, sedan sprungit hem och meddelat skallgångsledaren innan han skyndat upp på rummet där han bytt kläder på Simon, men som sagt, jag fick syn på Simons dyngsura kläder i en hög bredvid sängen och således tvingade jag ur Nicke vad som hade hänt.
 
Familjen Gårdfeldt Carlsson såg till att midsommarstången kom på plats
denna dramatiska midsommarafton 1986.

    Under den kvällen satt jag tillsammans med skallgångsledaren och hans fru och pratade, medan midsommarfirandet pågick runt omkring oss, samtidigt som jag hade stenkoll på Albin och Simon som skuttade glatt tillsammans med de andra runt midsommarstången. Tio år tidigare hade paret jag satt tillsammans med gått skallgång etter sin egen son, som de efter flera dagar hade hittat i en bäck, drunknad. Ofattbart tragiskt, men ack så viktigt att prata om, både för dem och för mig.
 
Nicke och Ingegerd Kjell poserade så fint tillsammans inför premiären
av "Min syster och jag" vid Strand Hotell i Borgholm...
 
...och underbara Gunilla Gårdfeldt strålade på egen hand.

    Livet återvände, det blev premiär och stor premiärfest. Desirée Edlund som var producent medverkade inte själv på scenen det året för hon satte samtidigt upp ”My Fair Lady” på Murgrönan i Visby. Desirée försökte på så sätt att skapa ett sommarteater-imperium på Öland och Gotland. Hon bjöd huvudrollsinnehavarna i "My Fair Lady-ensemblen" på flygresa från Gotland till Öland för att fira Ölandspremiären och hon gav presenter till de medverkande. Bland annat fick Gunilla Gårdfeldt en pärla för att Desirée ansåg att Gunilla var en pärla.
    Föreställningen på Öland gick inte så bra ekonomiskt, så efter ungefär halva planerade speltiden kom Desirée utan förvarning tillbaka till Öland och sa att hon tänkte lägga ner ”Min syster och jag”. Ensemblen kände sig lurad och menade att det var kontraktsbrott. Då skrek Desirée ut sin frustration och kallade vissa i ensemblen för kraxande kråkor och jag vet inte vad. Tänk vilka fina människor man får träffa inom teatern, så oerhört vältaliga i alla lägen.
 
Operett-charmörerna Nicke och Björn Forsberg tog en liten paus
i arbetet. Ganska mysiga omgivningar runt Strand Hotell i Borgholm.

    Gruppen hade svetsats samman, ensemblen fick överta produktionen på egen hand, Gunillas man Lassis, några sponsorer, jag och ensemblen lyckades därefter gemensamt att driva föreställningen ett par extra veckor, men vädret var dåligt och det var svårt att få publik i regnet, så till slut gav vi upp.
    Det bästa med det tidiga avslutet på Ölandsproduktionen var att Nicke fick lite extra tid på sig att skriva klart ett lustspel som han fått i uppdrag av min pappas företag i Forsheda att sammanställa inför firandet av företagets 40-årsjubileum. Det var min syster Eva som hade kommit på idén och sålt in den till företagets ledning. Min pappa och hans två kompanjoner hade ju redan gått i pension sedan några år, så det var den nya ledningen som hade hakat på idén. Eva producerade, Nicke skrev och jag stod för regin. Men det är en helt annan story som jag hoppas kunna kläcka ur mig en dag, men inte denna.
 
Låt hjärtat va´ me´.

Minnenas album! Del 46.

Dax igen!
 
Täby teatersällskaps ensemble från "Min syster och jag". Längst bak står Micke
Jöback och jag. Sedan ser ni fr.v. Lelle Lundgren, Annelie Haganius, Mia Ståhl, Per
Mathisen, Inga-Lena Bernmark, Pontus Holmgren, Göran Måhlqvist och längst fram
sitter Jan Stattin.

De driftigaste från ”Go’morron Täby” hade fått mersmak av tiljans lustar och Lubomir Minev hade upptäckt att jag var megabra på att arrangera studiecirklar. Jag måste ha varit rena guldkalven för Studiefrämjandet i Södra Roslagen, som Lubbe tjatade på mig att fortsätta jobba med de teatertörstande medlemmarna i Täby teatersällskap. Och de behövde verkligen en driven ledare för att strukturera upp föreningens spretande kreativiteter.
    Det passade egentligen väldigt bra in i mitt liv just då också, för jag hade ingen lust att ge mig i kast med någon turné eller annan teaterverksamhet som skulle innebära att jag måste jobba i stan på kvällarna. Albin och Simon behövde sin mamma hemma, det var jag övertygad om. Att jag skulle utvecklas till regissör var inget jag hade funderat på tidigare. Som regissör måste man ju tänka ut en massa och det kändes oerhört invecklat. Fast jag hade ju förstås klarat av att regissera nyårsrevyn ”Go’morron Täby” tillsammans med Nicke, så jag såg det framtida regiuppdraget som en utmaning att flyga på egna vingar. Jag valde att sätta upp något som kändes lätthanterligt, nämligen ”Min syster och jag” som jag ju var välbekant med, efter Nickes förra sommarsejour på Murgrönan i Visby. Nackdelen var att det inte fanns utrymme för alla teatersällskapets medlemmar att delta. Till exempel de som gillade att skriva sketcher, eller de som inte var så bra på att sjunga eller de som ville göra något modernare, något mer samhällengagerande som revyn faktiskt hade gett utrymme för. Därför hjälpte jag parallellt till att fixa studiecirklar även för dem, vilket resulterade i att det sattes upp en mycket roande föreställning om veckotidningsskvaller, som framfördes i Hörsalens foajé.
   Men ”Min syster och jag” blev Täby teatersällskaps stora produktion under våren. Vi spelade för flera utsålda hus på Hörsalens scen. Jag är grymt imponerad över arbetet alla eldsjälar lade ner. Inte bara de som stod på scenen, utan dekorbyggarna, kostymskaparna, PR-teamet, teknikerna, Micke Jöback som skötte musiken, ja alla involverade. Ensemblen var rolig att repetera med, såklart stötte vi på partull då och då, men varje situation redde vi ut. Jag minns särskilt en repetition nere i föreningslokalen vid Värtans strand, då Annelie Haganius hade fått en koreografi som hon skulle utföra samtidigt som hon skulle sjunga en sång. Annelie var kanske 18 år då, men hennes kondition klarade ändå inte sång och dans simultant. Hon sa till mig, som då var 35-årig tvåbarnsmor, att det var ett omöjligt uppdrag att genomföra. – OK, sa jag. - Jag ska kolla. Varpå jag intog golvet och sjöng och dansade igenom numret med full kraft utan problem. Den dagen slutade Annelie röka!
 
Annelie Haganius och Lelle Lundgren spelade aktris respektive skohandlare.
 
Mia Ståhl och Per Mathisen. Privat var de enbart två av Täby teatersällskaps
medlemmar, men på scenen övertygades publiken om att de var ett par.

    Premiären infann sig utan att jag gick på knäna denna gång. Mia Ståhl och Per Mathiesen spelade huvudrollerna så övertygande att publiken trodde de var ett par privat. Lelle Lundgren gestaltade en mycket distingerad skohandlare och Anneli dansade och sjöng simultant så det spratt i hela salongen, och man kan inte säga annat än att alla roller fick sina trovärdiga gestaltare inom Täby teatersällskap. Vilket gäng!
    Denna gång klarade jag regiarbetet helt utan Nickes hjälp. Han stöttade naturligtvis mig genom att aldrig beklaga sig över att jag jobbade hela helgerna, och således lämnade honom ensam med barnen, men barnen överlevde även om det blev väldigt stökigt hemma. Vardagsvällarna körde vi som vanligt med studiecirklar i hemmet när barnen sov, men det var inte alls lika omfattande som under skapandet av revyn. Det är verkligen stor skillnad mellan att jobba med ett befintligt manus och att skapa allt från grunden.
 
Nicke i peruk och tangorabatt förförde Inga Gill i en mycket underhållande
scen från "Guldbröllopet" på Reginateatern i Stockholm.
 
   Samtidigt som jag höll på med Täby teatersällskap, hoppade Nicke in för Bert-Åke Varg i en pjäs som spelades dagtid vardagar på Reginateatern i Stockholm. Vilken lycka för Nicke. Pjäsen hette ”Guldbröllopet” och spelades för pensionärer, som enligt Nicke var fantastiska att ha som publik. Så spontana och glada och gav gensvar direkt, precis som barn. Dessa glada pensionärer kom resande från när och fjärran i busslaster. Även fikaförsäljningen på Reginateatern blomstrade på grund av detta geniala utnyttjande av teatern dagtid. De övriga rollerna i ”Guldbröllopet” innehades av John Harryson, Gunilla Åkesson och Inga Gill. Det var en fröjd utan like att se gänget spela. Jag hade båda barnen med mig när jag var och tittade på pjäsen. Så roligt det var!
    Nickes största dröm var dock inte att spela enbart komedier, revyer och operetter. Han ville bita i riktig dramatik och han hade en skriande längtan att få vidareutbilda sig hos Doreen Cannon. Det var nu två år sedan första gången han hade varit i London på en tvåveckors Doreen-kurs. Nicke hade stora pretentioner och ville absolut åka över till London ensam, att ha med mig och barnen skulle enbart störa hans koncentration, så vi fick snällt stanna hemma. Jo, jag var ganska sur då, men jag förstod innerst inne att det skulle bli bäst så, för att han skulle få ut så mycket som möjligt av kursen, som ju även innebar ett stort socialt engagemang på fritiden när alla kursdeltagare gick på Londons teatrar eller pubar tillsammans och levde i sin egen bubbla.
   Jag tog i stället bilen ner till Småland med stackars åksjuke Albin, och Simon som hatade att sitta fastspänd. Men som vanligt bet jag ihop, stannade varje gång en kaskadspya var på gång, städade upp, bytte blöjor och lät barnen springa runt vid vägkanten en stund innan jag spände fast dem och körde vidare. Resorna ner och upp från Småland tog väl si-sådär sju-åtta timmar vardera. - Förlåt mig Albin och Simon, jag vet att ni läser min blogg, men det var jättejobbigt att resa ensam med er två och jag svor inombords på pappan, men aldrig så ni hörde.
 
I Albins värld lurade inga faror när han försökte fånga fjärilar vid sjön Hindsen,
där mormors och morfars nya sommarstuga låg, betydligt närmare golfbanan
än sommarstugan vid Bolmen som min bror så smånongom fick överta.
 

Simon utforskade också varenda millimeter runt Hindsens omgivningar.
 
Det var verkligen mysigt hos mormor och morfar i Småland.
 
Morfar har satt upp en repstege. Här får Albin hjälp att klättra, Simon spanar
in hur man gör och det tog inte många minuter förrän Simon också nådde toppen.

    Fast även i Småland var det ibland lite halvjobbigt, för mormor Vivian och morfar Sigurd spelade ofta golf på dagarna och då lämnades jag ensam med er bland högt gräs, lurande huggormar, brygga och vatten. Desto bättre var det när deras golfklubbor fick vila. Då var mormor och morfar bäst i världen på att ta hand om oss tre. En lisa för min själ att få prata med vuxna också.
 
Hemma i Täbyträdgården var det alltid fullt med barn. Vi satte upp många
gungor mellan björkarna, (även breda för stora bakar, för jag älskar att gunga).
De breda gungorna uppskattades av barnen också, som kunde gunga två och två.

    Tillbaka i Täby hade vi nog den bästa sensommaren någonsin. Vädret var strålande som jag minns det. Vi umgicks mycket med våra trevliga grannar som hade byggt hus runt oss. Det hade skapats en härlig nybyggaranda i vårt kvarter. Vi hoppade över staketen, umgicks, lånade trädgårdsredskap, fikade, barnen lekte med varandra över alla åldrar. Det var ett otvunget kärt umgänge som i stort sett håller i sig ännu efter alla dessa år, fast vi har spritt ut oss och bor på olika ställen, men alla med bara några mils avstånd från den kungliga huvudstaden.
 
Nicke, Lambert, Lamberts vän, Albin och jag fikar i trädgården. Vi skulle
måla husgrunden gul, därav alla färgprover på väggen.

    Sommaren 1985 fick vi också finbesök från Frankrike. Lambert Wilson kom tillsammans med en vän och vi hade så trevligt, hemma i trädgården, vid Rösjön, i Mörtsjöspåret, i Stockholm, ja det var perfekt. Nicke respekterade verkligen att det var min vän från Drama Centre som kom, så jag hade full frihet att göra vad jag ville dagarna i ända, så länge han slapp byta bajsblöjor för då triggades hans kräkreflexer och det var inte så roligt. Men i övrig hade ju Nicke en del ansvar att ta igen efter sin Londonresa. Så perfekt det kan bli, tjänster och gentjänster, även inom äktenskapet.
 
Lambert och jag njuter i Kungsträdgården efter en lång cykeltur.
 
Fransk TV-stjärna vet hur man poserar med svensk teaterregissör i Stockholm.

    Jag minns att Lambert, hans vän och jag cyklade via Djursholm in till Stockholm och Lambert blev oerhört förvånad när han såg alla de pampiga villorna med havsutsikt och tennisbanor och swimmingpooler och statyer. Han trodde Sverige var ett jämlikt samhälle och att det inte fanns någon ”classe supérieure” här. Little did he know... much did he see!
    I Stockholm åt vi glass i Kungsträdgården och lunchade på en uteservering i Gamla Stan. Jag har ett roligt minne från den lunchen. Lambert var ju en stor teater- och filmstjärna i sitt hemland och han sa att han verkligen njöt av att vara här i Sverige inkognito, så när han hörde rösterna från några franska turister på uteserveringen höll han låg profil. Men de franska turisterna fick syn på Lamberts vän som också var mycket känd i Frankrike, fast enbart som huvudrollsinnehavare i en TV-serie, men i alla fall. De franska turisterna fick glädjespatt när de fick syn på Lamberts vän och kom fram och ville ha autografer. Jag log i mjugg mot Lambert och försökte reta honom lite och sa, - Där ser du, du är inte alls så populär som du tror. De franska turisterna babblade på om osannolikheten att träffa på en fransk TV-stjärna i Stockholm och de fick sina autografer av Lamberts vän och sa, - Au revoir. Då fick de plötsligt syn på Lambert och började skrika ut hänförelser över sin lycka att till och med få träffa Lambert Wilson! Det blev så klart autografskrivning för Lambert också. Så alla var nöjda och belåtna och Lambert var helt säkert nöjd över att jag fick se hur påträngande hans fans faktiskt var.
 
Sommarmys på vår altan, tillsammans med grannarna på Sollentunavägen,
och Eva Grey som hälsade på regelbundet även om hon inte fick bli min svärmor.

    Det kom en höst även detta år och den liknade mycket förra hösten, vilket innebar ett intensivt arbete med att skapa en ny revy genom studiecirklar som jag arrangerade, med Lubbe på Studiefrämjandet som främste påhejare. Albin och Simon fick snällt sova på kvällarna när huset fylldes av revyentusiaster. Andra Täbyrevyn fick namnet ”Dax igen”. Revygänget som skulle stå på scenen blev ännu större det här året än året dessförinnan. För att sålla bland de ivriga aktörerna, iscensatte jag en lek i samband med första träffen. Alla fick dansa ”Små grodorna” och hitta på lite annat tok, för då ser man ganska snart vilka som vågar göra bort sig. Några föll bort, men kvar blev ett otroligt bra gäng, som vågade spela ut på scenen. Nicke medverkade inte i Täbyrevyn detta år, för han var i Stockholm och spelade ”Jesus Christ Superstar” som sattes upp på Göta Lejon. Han skulle ha spelat överstepräst och "hop", men eftersom Cornelis Vreeswijk blev sjuk under denna period hoppade Nicke in för Cornelis och spelade Puntius Pialtus i över 50 föreställningar.
 
Dansrepetitioner med Peter Jöback i focus. Redan då såg man att han hade det
man kallar "Star quality".
 
Årets primadonna Mia Ståhl verkar mycket road av att få koreografi av
Lena Madsén.

    Jag hade en idé om att en ny primadonna skulle framträda varje år, och detta år blev fullträffen Mia Ståhl det självklara valet, medan Monica Jöback tog ett steg tillbaka och valde att agera regiassistent. Bröderna Jöback gjorde dock succé i ensemblen igen, för att inte tala om den månghövdade kören, med bland andra en ny klart lysande blivande stjärna, Annica Smedius. Hanna Wanngård, en av Robert Wells framtida favorit-door, kom med då också. Det finns så många som är värda att räknas upp och som gjorde otroligt bra insatser i ”Dax igen”, men när jag tittar igenom programmet och ser att vi var 65 personer som var engagerade i revyn 1985-86, tänker jag att jag måste dra en gräns. Men eftersom jag är gränslös gör jag inte det.
 
 
Alla nämnda ingen glömd.

RSS 2.0