Minnenas album! Del 68.

Frilans från 56-och-½-årsåldern till 65-årsdagen!
 
En av mina arbetsplatser när jag frilansade var Maximteatern vid Karlaplan.
Jag jobbade som produktionsledare för en riktigt häftig musikal som heter "Avenue Q".
Just denna bild kan jag stoltsera med att jag fotat alldeles själv.
 
Efter tjugotre år som egenföretagare inom teaterbranschen (1983-2006) kände jag mig fullständigt slutkörd. Jag hade under alla omständigheter tyckt om teatern och aldrig ångrat mitt yrkesval, men att ständigt bära både det konstnärliga och ekonomiska ansvaret kändes efter hand oöverstigligt. Detta sökande efter berörande pjäser, sketcher och sånger som hade varit drivkraften, brände nu i skallen på en. Skådespelare, sångare, musiker, dansare, kostymörer, tekniker, scenografer, garderobspersonal, dekormakare, scenarbetare, programförsäljare, allas kreativitet skulle tillvaratas, idéer skulle stötas och blötas och man ville hinna lyssna och ta in allt för att sedan sålla, kreera och producera. Gager, moms, arbetsgivaravgifter, lokalhyror, produktionskostnader skulle mötas i debet och kredit. Nicke stod vid min sida fast han kände inte som jag, utan ville fortsätta. Mina superkrafter hade dock sinat och jag ville inget hellre än att bli en vanlig knegare med fast arbete och lön på kontot den 25:e. Jag sneglade på vårdbranschen, på handelsbranschen och truckförarbranschen. Vårdbranschen för att jag har en vårdande personlighet, handelsbranschen för att det kändes för sent att sätta sig på skolbänken och truckförarbranschen för att jag ville jobba på Nyströms Cement som ligger 500 meter från vår bostad i Rö. Jag såg framför mig hur jag skulle promenera till cementfabriken kvart i sju på morgonen, flytta lekablock i fyra timmar, promenera hem och äta lunch för att sedan återvända till trucken och flytta lekablock i fyra timmar till, med avbrott för fika klockan tre, sen gå hem och inte tänka på jobbet förrän nästa dag. Vilket drömjobb! Jag till och med anmälde mitt intresse till VD:n på cementfabriken, men han log bara ett snett leende varpå han replikerade att de inte hade några vakanser. Cementfabrikören antydde dessutom att han inte trodde att jag skulle trivas där. Helt ofattbart!
   Så jag begav mig till arbetsförmedlingen i Norrtälje, där en gråmelerad tjänsteman hade fräckheten att påstå att min yrkesprofil inte passade in i deras system. Jag beordrades att söka mig till kulturarbetarförmedlingen på Söder i Stockholm. Det var bara att lyda snällt, krångla sig genom den larmande storstaden och räta in sig i ledet. Förvånansvärt snart erbjöds jag en producenttjänst på Westbergs teater, som just hade övertagit Boulevardteatern på Götgatan. Teaterns ständige producent hade nämligen huggit av sig tummen under semester-vedklyvning i Roslagen, och nästan trillat av pin på kuppen. Därpå hade läget blivit akut för teatern. Det jag inte kände till när jag tackade ja till producenttjänsten, var att ordet ”teaterproducent” inte alls betyder teaterproducent hos de fria teatergrupperna. Det betyder rätt och slätt säljare av teaterföreställningar. I mitt tidigare teaterliv hade teaterproducenten varit den viktigaste personen med det yttersta ansvaret att producera en teaterföreställning, samt se till att ekonomin fungerar, men ett jobb som säljare, nej det var inget för mig. Det närmsta jag kom produktionen där var när jag åkte in en ledig lördag och köpte blommor som jag gick upp med på scenen under applådtacket och delade ut till skådespelarna. I övrigt satt jag på ett kontor på Mosebacke och ringde till skolor, som i bästa fall bokade några föreställningar. Trots en trevlig chef i Roger Westberg och bra arbetskamrater kröp det i hela kroppen av saknad efter det som jag såg som teaterproducent.
   Av någon anledning fick jag nys om att Proscenia, som drev Göta Lejon på Götgatan och Maximteatern på Karlaplan, sökte en produktionsledare till musicalen ”Avenue Q”. Jag kände på mig att detta var min tekopp, och fyllde i ett ansökningsformulär. På blanketten stod det bland annat att de ville ha ett foto på den sökande. Jag kände inte för att skicka en bild på en halvgammal, mullig tant, så jag skrev bara att jag var tillräckligt snygg för att jobba bakom kulisserna. Jag blev inbjuden till anställningsintervju och trots att jag gick fel och kom för sent till intervjun, fick jag jobbet. Uppdraget var i projektform och innebar att jag skulle hålla i produktionen fram till premiär, i det här fallet under fyra månader. Men jag kaxade till mig och sa att om jag lämnar mitt jobb på Boulevardteatern, måste jag veta att jag får jobba i minst sex månader, alltså hela första säsongen av ”Avenue Q”. Till och med det fick jag igenom. Jag fick två arbetsplatser, först en på Göta Lejon och sedan en på Maximteatern.
   Nu hade jag hamnat i privatteatrarnas finrum, men ack, ack, ack vilket turbulent produktionsbolag det var som drev de två teatrarna på den tiden. Konkurserna hade avlöst varandra, men på något underligt sätt hade ägarna rest sig, rekonstruerat företaget och satsat stort om och om igen. Rollen som produktionsledare var egentligen som klippt och skuren för mig, men på arbetsplatsen härjade några hysteriska personer som drev mig till vansinne mellan varven. Hade det inte varit för världens bästa skådespelargäng och den otroligt bra musikalen ”Avenue Q” hade jag aldrig pallat.
 
Här har produktionsgänget och artisterna i "Avenue Q" samlats för programfotografering.
Jag står i mitten och är övertänd eftersom jag försöker få alla att se glada ut på en och samma bild.
Vi är många i teamet, alldeles för många. På bilden saknas dock fem musiker och en musikalisk
ledare. På nästan varje post utom bland skådespelarna (där det verkligen hade behövts) hade man
dubletter. Det var två regissörer, två regiassistenter, jag hade en helt överflödig assistent o.s.v.
Naturligtvis var det inget jag hade med att göra. De var tillsatta innan min entré i projektet.
Vare sig förr eller senare har jag skådat ett resursslöseri som detta.
Foto: Peter Knutson
 
   Projektet led mot sitt slut, det hade varit jobbigt att stå i skottgluggen mellan skrikande chefer och ägare, men jag ville ändå gärna hitta ett nytt projekt att jobba med just på den fina lilla Maximteatern. Ledningen sökte med ljus och lykta efter lönsamma uppföljare och jag tänkte så det knakade, föreslog bland annat vår allsångsföreställning från Laholm och pratade med Barbro ”Lillbabs” Svensson som var intresserad av att medverka. Jag hade även andra förslag, men inget föll dem riktigt på läppen. Nicke hade då suttit en kväll med Bosse Parnevik på en pubafton med Stallbröderna och Bosse hade berättat att han hade planer på att sätta upp en enmansföreställning som skulle sammanfatta hans scenkarriär. Bosse hade varit i kontakt med Scalateatern som har fyrahundra platser, men då föreslog Nicke att han skulle prata med mig om Maximteatern som har femhundra platser. Mitt i natten väcktes jag sedan av Nicke som berättade entusiastiskt om detta för mig. Redan dagen därpå ringde jag upp Bosse, som hade tänt på idén. Jag sammankallade till ett möte på teatern, det dukades upp med go´fika. Parnevik och hela teaterns stab kom. Det blev ett lyckat möte, alla var nöjda. Inte minst jag som tog för givet att jag hade säkrat upp ännu ett år på Maximteatern. Mina chefer gnuggade girigt händerna och orden ”kommande kassasuccé” pyrde på allas läppar.
   ”Avenue Q” var slut, och med det min projektanställning. Bosse Parnevik kontrakterades och skulle inta scenen nästa säsong. Jag blev kallad till ett möte med mellanchefen. Han tackade för den tid som varit och sa att de inte behövde någon produktionsledare till ”Parneviks Gubbröra” och sen var det inte mer med det. Jag trodde inte mina öron! Vilket svek! Gubbröran blev en veritabel succé och spelades för fulla hus i ett par säsonger och jag hade räddat jobben åt några av mina kollegor.
   En liten revansch fick jag några år senare då Bosse ringde upp mig och undrade om jag ville lägga en Sverigeturné med hans ”Gubbröra”. Det hade jag gärna velat, men just då jobbade jag heltid på en annan teater och kunde tyvärr inte tacka ja. Ytterligare ett par år senare när jag var mellan frilansuppdrag hade Nicke återigen träffat Bosse på Stallbröderna och nämnt att jag var ledig. Dagen därpå ringde Parnevik upp mig och den här gången ledde samtalet till att jag tackade ja till att lägga Bosse Parneviks allra sista turné. Det blev en mycket framgångsrik turné med premiär i mitt gamla Värnamo och fullsatt på alla teatrar han besökte. Så lite plåster på såren fick jag så till slut.
 
Varje gång jag har träffat Bosse sedan turnén av "Parneviks Gubbröra" som
jag la, påminner han om att vi har inte haft någon avslutningsfest. Här är vi på
ett kalas i Åkersberga i augusti 2017 och då bestämde Bosse att detta var vår
avslutningsfest. Och trevligt hade vi. Vi firade även den gemensamme vännen
Christer Ottossons 75-årsdag.
 
   Under mellantiden hann jag med att uppleva både det ena och det andra inom showbusiness. Till exempel jobbade jag som skivbolagsdirektör med tjusigt kontor i Gamla Stan. Jag producerade ett par jazzalbum och var i full färd att jobba med Bengan Jansson när jag fick nog av skivbolagsägarens psykopatiska beteende, dels på jobbet, men jag såg också hur han misshandlade sin fru. Jag kunde inte hålla mig, så slutligen gick jag till honom och sa min mening varpå jag blev uppsagd med omedelbar verkan. Det var en lisa för själen att slippa arbetsplatsen, men väldigt tråkigt att jag inte fick färdigställa Bengans album. Sedermera har jag suttit vid två tillfällen i förhör på Sollentuna polisstation och vittnat mot skivbolagsdirektören som för övrigt redan tidigare var känd för polisen och hade varit dömd för misshandel av sin förra fru och burit fotboja. Han skildes även från den frun jag hade sett misshandlas och jag blev kallad att vittna i tingsrätten, men dagen före rättegången gjorde han upp i godo med exet.
 
Den första skivan jag producerade var med pianisten och låtskrivaren Anna Nygren.
Foto: Carrie Nygren

   Att frilansa och gå från projekt till projekt som jag gjorde var både spännande och jobbigt. Mellan mina externa projekt lyckades Nicke övertala mig att regissera ett antal föreställningar. Det blev några mindre revyer med många föreställningar. En revy med Nicke i alla rollerna, en andra med Johannes Brost, Anna Ploby, yngste sonen Simon och Nicke, samt en tredje med Anna och Nicke. Dessa smårevyer spelades med tämligen stor framgång i Bibliotekets hörsal i Täby.
 
Nicke är stjärna i Täby, inte singel men väl ensam på scen i just denna revy.
 
   Därefter satte jag upp en kortlivad sommarrevy på Panget i Bergshamra med Pernilla Parzsyk, Simon och Nicke, vilken omarbetades med samma gäng, till en julshow som vi framförde på Restaurang Havspiren i Norrtälje.
 
 
Det var mysigt att jobba med sonen Simon Wagemyr i detta projekt. Han
kom in som en frisk fläkt tillsammans med rävarna Pernilla Parszyk och
Nicke Wagemyr.
 
   Slutligen regisserade jag en Strindbergsföreställning som bestod av en monolg om Strindbergs sista tid i livet samt Strindbergs enaktare ”Den starkare”. Nicke spelade Strindberg och hade även skrivit manuset till monologen. Pernilla Parszyk och Carina Perenkranz spelade kvinnorna i ”Den starkare”. Den gick flera föreställningar på gamla konstmuseet i Norrtälje, som lunchteater i Täby och Vallentuna, vi gästade Pygméteatern i Stockholm flera kvällar och gjorde även en avstickare till Scandiateatern i Norrköping. Ett intressant projekt som gärna skulle fått pågå i all oändlighet bara man hade orkat sälja in det. Föreställningen hade passat perfekt att spela på högstadie- och gymnasieskolor i samband med litteraturundervisningen.
 
Carina Perenkranz, Pernilla Parszyk och Nicke Wagemyr fotograferas av mig
inför premiären av "Enslingen i Blå tornet och Den starkare", en föreställning att
vara stolt över.

   Av någon anledning hamnade jag i två omgångar i den vackra kulturstaden Sundsvall. Under ett år pendlade jag till Dröse & Norberg som driver turnerande teaterverksamhet. De spelar mycket fars samt har hand om artistunderhållningen i flera semesterbyar bland annat i Kneippbyn på Gotland. Vid ett annat tillfälle regisserade jag en stor uppsättning för teater Soja som handlade om Sundsvalls historia under två eror. Ett mycket ambitiöst projekt som spelades med stor framgång på Sundsvalls fina gamla teater.
 
Här är gänget jag jobbade en hel del med på Dröse & Norberg i Sundsvall.
Överst: Malin Larsson och Göran Gillinger.
Mitten: Nicke Wagemyr, Johannes Brost, Carina Lidbom och Lasse Brandeby.
Nederst: Regina Lund, Fredrik Hallgren, Anna Ulrika Ericsson och Linus Wahlgren.
Foto: Peter Knutson

   Komisk nog fick jag även ett uppdrag av den kultursnåla kommunen Täby. Det gällde en utredning om på vilket sätt Tibble Teater borde upprustas och brukas. Något som alltid har legat mig varmt om hjärtat och som jag önskar hade skett medan jag själv var teateraktiv i Täby. Jag gjorde min utredning och det blev en viss förbättring på teatern, men än en gång visade Täby kommun prov på att de helst inte vill lägga två strån i kors för att utveckla kulturlivet. Detta trots att Täby nu har en passionerad ordförande i kultur- och fritidsnämnden, Robert Stopp, som gör sitt yttersta för att få till förbättringar och i viss mån lyckas han. Men ingen kan väl påstå att det är enkelt att förflytta berg.
 
Frilanslivet inom teater var intressant och ibland lustfyllt, men sällan en dans på rosor.

Minnenas album! Del 67.

Somrarna i Laholm och Mellbystrand!
 
Johannes och jag var hett stoff för de lokala tidningarna när vi
producerade sommarteater tillsammans. Här har chefredaktören
på Laholms Tidning till och med kavlat upp byxbenen och vadat
ut i havet för att plåta oss.

Johannes Brost, say no more. Jo, jag ska faktiskt säga en hel del om honom. Han kom med i vår Nalenrevy på ett bananskal. Hade jag inte funnit mig direkt när Kjelle Bergqvist ställde frågan om vilka mer jag tänkt skulle medverka på Nalen, hade resten aldrig hänt. Men så är ju hela livet - en räcka av orsak och verkan. Orsaken Johannes hade verkan som en stormvind.
   Johannes är mestadels lättsam, och så är det inte mer med det. Det bör tilläggas att han har en timing i repliken som är få förunnad, och enligt mig är han en underskattad skådespelare när det kommer till drama. Då år 2000, var han mest ”Joker” med hela svenska folket. Han deltog i alla 318 avsnitt av tv-serien Rederiet. Johannes var folkkär, men hade knappast visat sin fulla kapacitet som skådespelare där. I kölvattnet av Rederiet blev det mycket "Stand Up" på krogar runt om i landet, vilket inte ökade hans trovärdighet som seriös skådespelare. Tidigare i sin karriär var Johannes mest känd för att ha spelat komiska filmroller, gjort farser på privatteatrar, varit programledare på SVT Nöje, men mindre känd för sina seriösa rollgestaltningar på Stockholms- och Malmös stadsteatrar. För den breda massan var och förblev han ”Joker” i Rederiet under många år, med ett icke fläckfritt förflutet, vare sig i privatlivet eller i skådespelarbranschen. Man kan fråga sig hur han lyckades komma tillbaka till de mer dramatiskt ansedda rollerna, men det är en fråga som är lätt att besvara när man väl har upplevt hans kompletta teatrala kapacitet.
   Tillbaka till Nalen. Den tidigare omskrivna och sedermera nerskrivna revypremiären med Nicke, Annica, Anna, Johannes och Kjelle var avklarad och spelperioden hade tagit vid. Där i logeavdelningen under jord trängdes vi före och efter föreställningarna och under pauserna. Elsie och hennes syster Desirée Nyman råddade med kostym och rekvisita, skådespelarna bytte utstyrslar, musikerna bytte ackord, jag sprang mest i vägen, hela gänget drack kaffe och pratade i mun på varandra. En pratade mer än oss andra och det var Johannes som tyckte vi skulle spela sommarrevy på Laholms Teater. Den idén ville han att alla skulle tända på, men framför allt jag, för han insåg att det var jag som fick allt i rullning.
   Men först lite bakgrund för att förstå Johannes idoga prat om Laholm. Johannes hade växt upp tillsammans med sin mor, tillika den legendariska skådespelerskan Gudrun Brost. Gudrun ägde en dynstuga i Mellbystrand där hon och sonen, samt Gudruns excentriska vänner inom dåtidens kulturelit, kamperade om somrarna. Som vuxen och under Rederiet-tiden blåste dock nya vindar för Johannes. Han levde familjeliv tillsammans med sambon My, sonen Tom Oliver och dottern Ella. Johannes hade ärvt dynstugan och även utökat sitt revir genom att skaffa en sommarstuga, så hela familjen kunde spendera sin fritid där. Även Johannes äldre döttrar Joanna, Sissela och många kära vänner, välkomnades i den mysiga stugan.
 
 
   Mellbystrand ligger i Laholms kommun och kommunledningens toppar var mycket stolta över sina kända invånare. Som bevis på detta hade man tidigare utsett deckarförfattaren och dåvarande domaren i ”På spåret” Björn Hellberg till ”Hedersmedborgare nummer ett” i Laholms kommun och döpt gatan han bor på till Hellbakken. När Johannes senare fyllde femtio utnämndes han till ”Hedersmedborgare nummer två” och en gångväg till det allom kända nakenbadet i Mellbystrand namngavs till ”Brosts stig” för att ära Gudrun och Johannes. Gudrun hade varit en frekvent besökare på nakenbadet under 1940 och -50 talen, huruvida Johannes följt i hennes fotspår vad det gäller den saken förtäljer inte historien, men ”Brosts stig” leder fortfarande till nakenbadet.
 
En välmående Johannes poserar vid vår pool i Skarpäng.
Foto: Desirée Nyman

   Vid tiden för vår Nalenrevy med Johannes och Kjelle, hade Laholms kommun nyligen renoverat sin fina lilla teater som ligger vid Hästtorget. Precis som på Nalen i Stockholm, hade Laholms teaterlokaler återskapats till sitt ursprungsskick. Redan i mitten av 1930-talet hade Johannes mamma gjort sin scendebut som primadonna i lokalrevyn där. Nu glänste teatern åter i sin fulla Art Decor-prakt, men verksamhet saknades. Kommunen ville se tiljorna beträdas av nya aktörer, varpå Johannes hade tillfrågats. Herr Brost som aldrig står svarslös, såg då en möjlighet att presentera Apolloteaterns Nalenrevy.
   Så hände det sig att Laholms kommuns kulturnämnd och utvalda personer från dess kulturförvaltning bevistade en kulturkonferens i Stockholm. Samtidigt i en loge på Nalen pratade Johannes oavbrutet med mig och ensemblen, om hur fantastiskt det skulle vara att spela sommarrevy på Laholms Teater. Jag var tveksam till hurvida vi skulle få ihop ett sådant projekt, men ett möte med Laholms kulturbärare, Johannes, Kjelle och mig bokades i alla fall in i en hotellfoajé någonstans i huvudstaden. Under det mötet avtog mina tvivel och vändes till positiv skaparlust.
 
Min skaparlust tog sig sådana oväntade utttryck att jag till och
med målade bilderna till framsidan av ett par program. Allt under
överinseende av Mia Ståhl Broborg som gett mig privatlektioner
i måleri i femtioårspresent.
 
   Johannes och jag flög till Halland första gången våren 2001. Det blev sedan ett par vårresor och ett par höstresor per år, under några år. Vårt samarbete med Laholms kommun fungerade utomordentligt bra. En stor eloge till en liten kommun! Om det var köldgrader när vi reste ner, bokades vi in på Laholms stadshotell, men så fort vädret tillät bodde Johannes i sin älskade stuga medan jag hyrde in mig i en grannstuga. Upplägget var att Laholms kommun bistod med en mindre summa pengar, men framför allt bidrog med assistens i form av tjänster som kommunen kunde utföra i sammanhanget. Kultursekreteraren Therese Ehrenborg blev vår högra hand på plats och spindeln i nätet. Det var hon som föreslog Laholmsbaserade företag som skulle kunna sponsra projektet, medan jag la min kraft på att framställa förslag och avtalsformulär för sponsringen. Allt ifrån att man kunde köpa en logga i vårt program till att man kunde stå för värdskapet en kväll och bjuda in personal och kunder. Apolloteaterns idé som Nicke hade byggt upp var att man inte sponsrade passivt utan att det var ett samarbetsavtal där sponsorerna verkligen fick full valuta för sin kultursatsning. Vi besökte sex till åtta företag om dagen. Jag hade bokat in mötena och Johannes uppgift var att agera dörröppnare. Första året skjutsade Therese runt oss så vi fick lära oss var företagen låg, sedan körde vi själva. Vilket dream-team vi utgjorde, Therese, Johannes och jag! Therese släppte av och hämtade upp oss dagarna i ända. Företagsportarna öppnades på vid gavel för Johannes, och jag gled in snett bakom. Vi fick göra rundvandringar i allt från limousintillverkningsföretag, tryckeri, kakelimportör till butiker och restauranger. Företagarna formligen jublade när vi anlände till mötena och Johannes bjöd på sig själv till hundra procent. Konferensrummen stod uppdukade med dignande godsaker. Aldrig, vare sig förr eller senare, har jag ätit så många semlor och räkmackor på så kort tid.
   Johannes tyckte att jag la in alldeles för många möten per dag, men eftersom vi bara hade några dagar på oss åt gången, gällde det att köra järnet. Nästan varje gång vi kom till ett avslut med en blivande sponsor, blev Johannes obekväm och sa att det där med underskrifterna kunde vi ta en annan gång, men jag visste ju att det var ”now or never” som gällde, alltså skrev de flesta på avtalen samtidigt som Johannes drog ett skämt. När vi sedan kom ut i bilen bråkade jag på honom om att han inte fick hålla på och nästan sabba avtalen under de sista skälvande minuterna, och han tjafsade tillbaka om att jag var alldeles för seriös. Johannes och jag kompletterade varandra, men de som träffade oss privat under de resorna tyckte vi betedde oss som ett gammalt gnatigt, gift par.
   För att få kvällarna att gå under våra sponsrings-raggar-resor, cyklade vi ofta ner till Johannes dynstuga, åt drömsill från ”Erlandssons kött och chark” och drack nubbe kryddad med Johannesört. Alternativt tände vi grillen och fick oss ett skrovmål med Erlandssons mörhängda entrecote, sparris, potatis, bearnaisesås och en fransman med bouquet i glasen. Under dessa sejourer fick Johannes mig att nästan kikna av skratt åt hans one liners. Därefter gick vi igenom dagens bedrifter och rundade av med kortspel. Visst besökte vi lokal ibland också, men det var hopplöst att få lugn och ro vid bordet, eftersom övriga gäster ideligen ville snacka med ”Joker”. Snäll som han är Johannes, fick de oftast en pratstund.
   Vårt ihärdiga arbete resulterade i fem somrar i Laholm. Vi gjorde uppehåll efter tre sommarrevyer, men kom tillbaka och satte upp en krogshow på restaurang Gröna Hästen. Därefter intog vi stadsparken och teatern en sommar, med en specialskriven allsångsföreställning. Repetitionerna de tre första åren ägde rum i vårt hus i Täby och därefter i festlokalen på Ruddammen, där Johannes med familj bodde i en härlig etagevåning. Precis som under Nalenrepetitionerna, körde vi sista veckan på plats på teatern. Då var det dygnet runt som gällde, i alla fall för mig som förutom regin skulle fixa med dekor, rekvisita, kostym, PR, skriva texter till programmet och ta emot Butta som kom ner och koreograferade, om han inte hunnit med det medan vi var i Täby eller Stockholm. Ensemblen varierade något från år till år beroende på skådespelarnas och musikernas övriga engagemang. Kjelle var bara med första året. Han behövde semester på somrarna och hade gjort tradition av att semestra i Mellbystrand. Till vår och publikens förtjusning brukade han komma upp på scenen som blomsterflicka efter finalen på våra premiärer.
   Övriga, som medverkade artistiskt under åren i Laholm, förutom Nicke, Annica, Kjelle och Johannes var, Per Eggers, Tomas Bolme, Beatrice Järås, Stig Grybe, Anna Nygren, Maria Johansson, Hansa Berg-Beijer och Jan Johansen. Vi hade även hemliga gästartister under vår krogshow och de var Lasse Brandeby, Little Mike, Janne ”Loffe” Carlsson, Björn Ranelid, Kjelle Bergqvist, Björn Hellberg och Jonas Hallberg. Alla nämnda och ingen glömd hoppas jag.
 
Annica Smedius, Nicke Wagemyr, Johannes Brost, Anna Ploby
och Kjell Bergqvist poserar inför första sommarrevyn benämnd
"Är det här man badar?".
Fotot är taget av Johannes dåvarande sambo My Jacobson
på deras balkong i Ruddammen.
 
En av mina favoritskådespelare Per Eggers deltog i andra
Laholmsäventyret "Under min badrock". Här leker han i vår pool
under en fotosession med fotografen Desirée Nyman.
 
Tokroligheterna avlöste varandra i sommarrevyerna.
 
Tredje sommren i Laholm med Stig Grybe, Beatrice Järås,
Tomas Bolme, Annica Smedius och Nicke Wagemyr. Vid pianot,
snett bakom till vänster, Hansa Berg-Beijer.
 
I brist på balett fick pojkarna rycka in. Här i tredje sommarrevyn
"Att bada eller inte bada?".
 
Fjärde sommaren i Laholm spelade vi krogrevy...
Foto: My Jacobson
 
 ...och femte gjorde vi en allsångsföreställnng med Jan Johansen, 
Annica Smedius, Johannes Brost och Nicke Wagemyr. Vi började
i Stadsparken men flyttde sedan in på Laholms teater.
Foto: Desirée Nyman
 
   Skådespelarna inkvarterades i hotellrum och stugor. De som så önskade, bjöds att ta med hela familjerna och kombinera jobbet med familjesemester. Under spelperioderna levde vi nästan som en storfamilj. Vi gick till stranden tillsammans, våra barn i alla åldrar badade och lekte med varandra, vi åt lunchpicknick vid dynstugan och Kjelle gick till glasskiosken med alla barnen i släptåg. På kvällarna revyade vi för fulla salonger och efter föreställningarna dinerade vi på hotellet, innan vi återvände till Mellbystrand och förenades med familjerna i kubbspel och lättja. Naturligtvis var det inte lika puttrigt varje dag, men det är dessa bilder som sitter kvar i minnet.
 
 
Till och med den kolorerade veckopressen tog sig tid att komma till
Laholm och gå på teater.

   Ett av de allra finaste minnena från denna tid är en speciell natt hemma hos Björn Hellberg. Björn och hans fru Inger utgör ett osedvanligt trevligt och socialt begåvat par. Förutom att de alltid kom på våra premiärer, bjöd de hem oss flera gånger. Just denna gång serverades Nattsexa. Gäster var pianisten Anna Nygren, Johannes, Nicke, jag och vårt trogna fan Björn Ranelid med fru Margareta. Natten var ljum och groggarna svala. Björn Hellberg fick alla att glimra genom sitt sätt att locka fram det bästa ur var och en. Sommarnatten fylldes av ljuv musik och litterära framträdanden. Minnen från teater-, litteratur-, och tennisvärlden ventilerades. Inget prat i mun, utan som med ett magiskt spö fick tennisoraklet oss alla att lyssna till varandra.

   Klockan fem på morgonen strosade vi genom Laholms kullerstensklädda gränder, soldiset svepte våra sommarklädda kroppar och efter en avslutande soft drink på Ranelids hotellrum tog Nicke och jag taxi till ett nyvaket Mellbystrand. Jag minns att den nattens fontän av kulturella intryck fick mig att känna att, precis så här var det nog när Skagenmålarna inspirerades att skapa sin vackra konst.
 
 En hårt arbetande  teaterproducents lyckliga stunder.

Minnenas album! Del 66.


Skandalen på Nalen!
 
Här får man en känsla av hur vacker Nalens lokal är i återskapat skick.
Fast det ser väldigt rörigt ut på scenen, med sneda hängstycken och
för smal backdrop. Jag tror dock att vinkeln gör sitt till och att det såg
något bättre ut rakt framifrån.

Det var nu drygt ett år och två revyer sedan vi hade lagt ner den egna scenen i Täby. Att varva uppsättningar av dramer och barnteater med revy var ett minne blott. Vi var ett par månader in på det andra årtusendets sista år, själv närmade jag mig ett halvsekel. Simon och Albin gick på gymnasium och den sorgfrie maken spelade kommissarie Brannigan på Oscarsteatern. När man har det så kan man inte sitta hemma och bara deppa, även om jag gjorde mitt bästa för att göra just det. Men ettriga personer i min omgivning motarbetade mig.
   Just nu var den ettrigaste Anna Ploby. Hon kom till Villa Villekulla varje morgon och fikade tillsammans med mig i ett par timmar. Precis som Mia Ståhl Broborg hade gjort ett par år tidigare innan hon arbetat sig vidare på sin teatrala bana. Skillnaden mellan Mia och Anna var att Anna nu fortfarande stod i början av något nytt och ville inget hellre än att jobba vidare inom revysvängen och gärna med Apolloteatern, medan Mia och jag då mest hade suttit och deppat och saknat Apolloteaterns gamla verksamhet. Till saken hör också att Anna vid det laget var en mycket framgångsrik artist inom middagsunderhållning med flera välbetalda jobb varje vecka. Anna var även showproducent på Golden Hits, körsångare bakom Lasse Berghagen på Skansen och hade därtill utvecklat en extraordinär förmåga att skriva kluriga sångtexter. Musikaliskt var hon fullfjädrad, som revyartist var hon hungrig.
   En av Nickes spelfria kvällar från Oscars hade han och ensemblen blivit bjudna till nyinvigningen av Nalen, som skulle återbördas som nöjespalats efter några årtionden som kyrkolokal. Nicke hade där slagit sig i slang med deras nytillsatte nöjeschef. När Nicke följande morgon kom upp ur sängen, lagom mosig, satt Anna och jag i vårt kök och åt frukost. Nicke sken upp och började berätta om gårdagen. Sedan formligen tvingade Nicke och Anna mig att lyfta telefonluren, ringa Nalenchefen och boka en tid.
   Jag fick ett möte på Nalen redan följande dag och åkte in med pirr i magen. Medan jag väntade utanför nöjeschefens dörr stålsatte jag mig, så att min aura inte skulle genomskina den misstro jag kände inför mötet. När jag väl blev insläppt, visade sig nöjeschefen vara en snubbe på trettio plus, vars sångkör just hade vunnit världsmästerskapet i barbershop för andra gången. Han var helt uppslukad av framgångarna och jag tvangs titta på flera videoupptagningar av barbershop-framträdanden innan jag äntligen fick framföra mitt ärende. Min nervositet hade lagt sig, jag framförde förslaget och när jag hade pratat klart tittade ynglingen intensivt på mig, log och sa: ”När kan vi ha premiär?” Det visade sig att han redan visste en hel del om Apollorevyn eftersom han hade varit och tittat på oss i samband med att en av våra dansare, som tidigare hade varit hans danspartner i showdans, medverkat. Hoppsan det gick lätt. Vi fick en budget att göra sommarrevy. Ekonomin stod SAMI/Nalen för. Enda kravet var att vi tog med minst en kändis. Klappat och klart!
 
Det här gänget presenterade jag och fick med mig till Nalens Sommarrevy
1999.
Fr. v. Nicke, Annica, Anna och Janne.

   Kändisen blev av naturliga skäl Janne ”Loffe” Carlsson. Vi hade flera bra revynummer inrepeterade med honom och han råkade vara tillgänglig. Därutöver ville jag naturligtvis ha med Annica Smedius och Anna Ploby i ensemblen, Mats ”Gaffa” Karlsson som musikalisk ledare och som grädde på moset Nicke, eftersom han spelade sista säsongen på Oscars under våren. Det hela blev en förträfflig premiär och spelperiod. Vi fyllde inte stora salen, men väl Harlem, och de som kom hade väldigt roligt. För att inte tala om hur roligt vi hade som gjorde jobbet. Det är något visst att jobba med sommarteater. Alla är så glada och avslappnade och det känns som semesterkul fast man jobbar. Efter avslutad sommarrevy fick Apolloteatern förnyat förtroende och ny budget, denna gång för att göra nyårsrevy.
   Plötsligt blev det dock väldigt svårt att få ihop en ensemble. Kändiskravet stod fast, men Loffe var inte ledig och ingen annan heller, som det verkade. Nöjeschefen på Nalen började oroa sig för hur det skulle gå. Jag fick till slut, med Annas och Nickes hjälp, ihop en riktigt intressant ensemble som den kändiskåte chefen med viss tvekan godkände. Den bestod av snyggingen Niclas Wahlgren, den gamle revyräven Gösta Kranz, den skicklige och galne illusionisten Thorsten Andreassen, violinisten Malin My Nilsson och så mitt järngäng med Anna, Annica och Nicke samt en självlysande orkester med ”Gaffa”, Veltman, von Schmalensee och Stenberg. Butta koreograferade, Elsie designade och sydde kostymer.
   Ett aber var att vi inte hittade någon ledig repetitionslokal i Stockholm. Vid det laget hade vi sagt upp och lämnat vårt kontor och repsalen i Täby, så det vara bara att tänka i nya banor. Sista veckan före premiär skulle vi få komma in på Nalen, men vi behövde fem veckor. Hemma hade vi ett stort rum med öppen planlösning. Vi fick helt enkelt flytta undan möblemanget och använda hemmet. Stockholmarna fick ta Roslagsbanan, och de som bodde i Täby turades om att hämta Stockholmarna vid tåget, eftersom Skarpäng ligger lite väl långt ifrån stationen. Det gick, men inte utan gnäll från vissa. Niclas verkade osäker och obekväm mest hela tiden. Gösta, som var mycket god vän med Uffe Larsson, var avvaktande i början, men de övriga gav järnet.
 
 
Under flera år använde vi vårt vardagsrum i Täby som repetitionslokal.
Här repar vi sång med Hansa vid pianot, Kjelle, Nicke, Johannes och
Anna sjunger ut. Christian Veltmans skult skymtar i bakgrunden.
Jag är någon slags ledare för hela rasket. Regissör kallas det visst, även
om Expressens Anders Björkman just då inte verkade tycka jag var värd titeln.
Fast å andra sidan tror jag han fyllesov sig genom revyn.
 

Som upprättelse för att Christian Veltman inte syns på förra bilden ses han
här vila mot sin ståfela.

   Mot slutet av repetitionstiden var dock Gösta helt salig över allt han fick göra i revyn och mest av allt för att han lyckades sätta Buttas koreografi. Men så kom slaget. Tre dagar före jul fick Gösta en stroke och vår premiär skulle gå av stapeln på trettondagsafton. Jag ställde in repetitionerna och åkte hem till hans fru Birgit med blommor och vi satt en lång stund i deras lägenhet på Söder och pratade om livets nyckfullhet. Hon berättade också att Gösta hade varit så lycklig över den kommande premiären, men tyvärr var han nu självklart för sjuk för att medverka. Jag åkte tillbaka till Nalen och gjorde i mitt huvud om alla revynumren som Gösta hade medverkat i och kallade sedan in resten av ensemblen. Alla kom, men stämningen var lägre än låg. Det var så otroligt sorgset. Jag försökte entusiasmera och lyckades ganska bra, så när som med Niclas Wahlgren som bara tyckte vi skulle lägga ner. Niclas satt längst bak och suckade ljudligt när jag hade genomgång. Han var nu ännu mer obekväm i situationen och det finns inget svårare än att jobba med någon som inte går in i uppgiften fullt ut, så det gnisslades en hel del. Expressen gjorde i alla fall ett stort förhandsreportage om Niclas och efter premiären fick revyn bra recensioner. Herr Wahlgren blev medgörlig och spelsäsongen lyckad. Efter sista föreställningen, när Niclas satt i logen och hade sminkat av sig, precis innan avslutningsfesten, bad han mig om ursäkt för att han hade varit ”a pain in the ass”. Han sa att han var glad för jobbet och att allt hade blivit mycket bättre än han hade väntat sig. Bättre sent än aldrig, tänkte jag. De andra nykomlingarna i Apollorevyn, den magiske och formidable Thorsten Andreassen och virtuosa Malin My Nilsson, lämnade ingen oberörd, men den viktiga stommen i sketcher och sångnummer stod den väl inspelade trion Annica, Anna och Nicke för. 
 
Vårt pampiga finalnummer år 2000, med fr.v. Malin My Nilsson, Nicke
Wagemyr, Annica Smedius, Niclas Wahlgren, Anna Ploby och Thorsten
Andreassen (som ser ut att ha lite problem med
dansstegen).
 
Gösta Krantz piggnade till och kom på premiärerna både året han
själv skulle ha medverkat och året därpå, men mig veteligen
återvände han tyvärr aldrig till scenen efter sin stroke.

   Revysäsongen år 2000 var slut. Nalens nöjeschef ville glädjande nog fortsätta samarbetet och satsa på ännu en nyårsrevy. Jag ombads att ur rockärmen plocka fram minst två av Sveriges största kändisar. Inga namn nämndes, men underförstått menade nöjeschefen att vi behövde större dragplåster i ensemblen än vi hade haft tidigare. Han såg ingen fördel i att låta Apolloteatern bygga upp ett samspelt gäng, nej det var namn som gällde. Nicke och jag funderade och ältade mycket med varandra, och med Anna som fortfarande kom hem till oss som frukostsällskap. Det var i slutändan ändå min sak att ta tag i rekryteringen och få alla pusselbitar att passa ihop. En dag ringde jag på vinst och förlust upp Ulf Brunnberg. Han var bioaktuell med en film tillsammans med Dan Ekborg. Nu pratade vi namn som hette duga!
   Ulf Brunnberg hade ett rykte om sig att vara stöddig så det kändes ganska pirrigt innan jag träffade honom. Baserat på ryktet tänkte väl jag att han skulle få mig att känna mig liten. Men när jag, ett par dagar efter telefonsamtalet, träffade honom på hans kontor kom min förutfattade mening verkligen på skam. Han visade sig vara en charmerande person som välkomnade mig med ett vänligt leende och varmt kaffe. När jag nervöst hade presenterat mig och mitt ärende, förde han över mötet på angenämt småprat, kanske för att få mig att känna mig bekväm. Han gav mig komplimanger för Apolloteaterns verksamhet och sa att han imponerades över vårt arbete. Han var påläst och refererade bland annat till de fina recensionerna vi hade fått för vår uppsättning av P-O Enquists Tribadernas Natt. Detta var långt innan internet och Google fanns, så hans enda källa till att känna till vår verksamhet var att han verkligen hade läst recensionerna i papperstidningen och att han i viss mån hade följt vår verksamhet via den gammelmedia som fanns att tillgå. Något endast en sann teaterintresserad gör när det gäller en liten förortsteater som Apolloteatern. Under mötet kom vi fram till att Ulf skulle kontakta Dan och att de två skulle komma till Täby och äta middag någon kväll och prata vidare. Nicke och jag bjöd även in Annica och Anna till middagen. Alla kom och vi bjöd på boeuf bourguignon. Det blev en artig middag som resulterade i att vi skulle höras snart igen. Ulf ringde upp några dagar senare och sa att han tyckte speltiden var för kort. Han hade bestämt sig för att enbart jobba i produktioner med minst tvåhundra föreställningar. Jag kan förstå honom. Förarbetet för en kort spelperiod är lika krävande som för en lång, men i min värld var aldrig spelperioden för en nyårsrevy mer än sex veckor. Han trodde dock att Dan skulle vara intresserad även om inte Ulf själv medverkade. Jag tog kontakt med Dan och vi bestämde träff på en uteservering på Östermalmstorg. Dan kom linkandes med en krycka och berättade att han hade opererat sitt knä och vågade inte tacka ja.
   På väg hem från Stockholm passerade jag en kiosk och läste med blockbokstäver på löpsedlarna om Kjell Bergqvists uppslitande skilsmässa från Yvonne Ryding. Då tändes ett ljus i mitt mörka sinne. Jag åkte direkt hem och började leta efter Kjells telefonnummer, som tycktes vara en väl bevarad hemlighet. Jag hade jobbat med Kjell i TV-inspelningen av Rid i natt, men hade inte sparat någon telefonlista till de medverkande. Sveriges Television och Svenska filminstitutet lämnade självklart inte ut några privatnummer, men när jag förklarade att det gällde ett jobberbjudande fick jag av någon outgrundlig anledning telefonnumret till en lösmynt canteen-ägare som hade levererat mat till en filminspelning Kjell nyss hade avslutat. Där fick jag napp. Jag ringde upp Kjell och när jag presenterade mig, sa han att han mycket väl mindes mig från Rid i natt-tiden. Vi hade ju bott mycket tillsammans på obskyra pensionat i dalaskogarna och hade således umgåtts bara med kollegor, inte enbart under inspelningarna utan även på fritiden. Jag framförde mitt ärende och Kjell frågade vem mer jag hade funderat på skulle medverka i revyn. Utan att ha tänkt tanken tidigare sa jag bara ”När jag pratar med dig kommer jag osökt att tänka på Johannes Brost. Kjell blev eld och lågor och sa att han genast skulle ringa upp Johannes. Några minuter senare ringde Kjell tillbaka och vi bestämde träff utanför Nalen följande dag.
 
Johannes och Kjelle i en sketch där vi driver med skvallerpressen
och de läser "sanningar" om sig själva.

   Prick klockan elva parkerade jag bilen i parkeringshuset på Brunnsgatan och hastade mot Nalen. När jag rundade hörnet Brunnsgatan/Regeringsgatan såg jag de två superstjärnorna stå och spana efter mig. Vi hälsade med stora leenden och jag tog täten in och förevisade Nalenlokalerna där jag då kände mig hemtam. Vi tre bondade direkt och efter rundvandringen, samt Nalens erbjudande av stjärngageer, skakade vi hand. Gissa om det lyste i nöjeschefens ögon när jag meddelade vilka som skulle medverka i revyn förutom Nicke, Anna och Annica förstås.
   Privat utkämpades ett helt annat projekt. Simon hade tjatat hål i huvudet på oss efter ett misslyckat första år på Mobila gymnasiet, där han inte fick fortsätta. Han ville till Japan och lära sig japanska. Som alltid med Simon vann han alla diskussioner och vi skickade iväg honom, endast sexton år gammal. Väl i Japan hamnade han i en familj bestående av en ensamstående mamma och små barn. Simon hade svårt att acklimatisera sig och gjorde några nattliga rundor på Tokyo-sta’n, med resultatet att han störde familjen genom pappväggarna när han kom hem, och att han missade en hel del lektioner. Första gången sa den japanska mamman med ett brett leende på läpparna ”Så får du inte göra”. Andra gången det hände kastade hon ut honom på gatan, utan pardon. Simon ringde hem klockan tre på natten svensk tid och hade ingenstans att bo. I TOKYO! Jag kastade mig på ett flyg till Japan, jag tror jag var den enda på planet med en luftmadrass i bagaget, för att försöka få hem ungen. Men möttes av en mycket välmående kille som hade flyttat in i en studentkorridor redan samma kväll som han blivit utkastad. Han hade dessutom lyckats få tillstånd att låta sin mamma övernatta på rummet i en vecka. Dagen därpå träffade jag Simons lärare och vi kom överens om att skolan skulle skicka rapport till mig en gång i veckan. Simon hade varken tillgång till internet eller telefon och var dessutom otroligt dålig på att höra av sig om han inte bokstavligen stod utan mat och rum förstås. I Japan passade jag även på att shoppa till den kommande revyn. Det blev välsydda paljettkavajer i storlek 50 till Kjelle, Johannes och Nicke. Kavajerna satt som en smäck på de perfekta herrkropparna. Jag hittade också det vackraste tyg jag någonsin sett till Annicas och Annas klänningar, plus massor av guldpaljettslipsar till killarna och alla musiker.
 
Gänget siktar här mot stjärnorna inne på Nalen.
Fr.v. Svante Drake, Johannes Brost, Kjell Bergqvist, Annika Beijer, Nicke Wagemyr,
Hansa Berg-Beijer, Christian Veltman, Annica Smedius, Anna Ploby och lilla jag.

   Dagen före repetitionsstart kom jag tillbaka från Japan. Repetitionerna ägde som numera brukligt rum i vårt vardagsrum. Den alltid lika taggade Kjelle hade flyttat till Thorshälla utanför Eskilstuna, tolv mil från Stockholm, men tog dagligen bilen till Täby och körde via Ruddammen på Östermalm och plockade upp Johannes. Klockan tio varje vardag i fem veckor var alla medverkande på plats för repetitioner hemma hos oss. Vid behov kom även Butta och styrde upp stegen och årets pianist Hansa Berg Beijer, basisten Christian Veltman och muntrummisen Svante Drake.
   Sällan har jag mött en så rak, dedikerad och bestämd medarbetare som Kjell Bergqvist. Han är tydlig med allt och tjafsar aldrig om något. Man vet var man har honom. Utom när han har alltför roligt. Som till exempel när han får sätta tänderna i komiska texter och skapa kluriga karaktärer, då kan Kjelle inte låta bli att skratta tills han kiknar, om det så är repetition eller föreställning. Brost är Bergqvists absoluta motsats, både privat och som skådespelare, varpå de två utgjorde ett extraordinärt team och blev en perfekt pendang till övriga ensemblen.
   Som varande regissör blev jag dock nersablad av Anders Björkman i Expressen och tog väldigt illa vid mig. Speciellt som recensenten i fråga betedde sig som om han var full redan när han anlände till premiären och såg ut att fyllesova sig igenom föreställningen. Precis som han hade gjort när han var och recenserade oss en sommar på Komediteatern. Nalens nöjeschef gav ingen som helst support dagen därpå, utan bara tittade på mig med tom blick och hälsade lika ointresserat som vanligt. Vare sig han eller SAMI-chefen, som betalade kalaset, visade någonsin intresse för föreställningarna. Jag kände mig som en utsketen potatis.
   Men då var det Kjell Bergqvist och Ulf Brunnberg som tröstade. Kjell genom att förklara vilken skitstövel Anders Björkman är, och att det inte fanns någon som helst anledning att hänga läpp. Björkmans misstycke var snarare ett plus för föreställningen enligt Kjell. Ulf, som inte hade alls med saken att göra, mer än att han tidigare hade tackat nej till att medverka i revyn, ringde upp mig direkt efter att ha läst recensionen. Ulf hade varit på premiären och jag minns att han genom publikhavet gjort tummen upp till mig efter föreställningen. Jag hade ju bara träffat Ulf två gånger i mitt liv, men han ringde upp som en vän och ville berätta för mig att han ansåg att jag hade gjort ett mycket bra regijobb och att jag inte skulle ta någon som helst notis om Anders Björkmans dåliga smak. Ja det var verkligen tröstefullt att så garvade och generösa personer hjälpte mig att gå vidare. Men glömde gjorde jag inte. Det trycker än i dag över bröstet när jag tänker på det. Svårast är att tänka på att jag tror alla i hela Forsheda och Värnamo läste det som stod i tidningen. Det måste ha varit jobbigt för mina föräldrar som var oändligt stolta över mig. Till mig har ingen Forsheda- eller Värnamobo någonsin nämnt recensionen. Det som är en axelryckning för de flesta, gjorde mig otröstlig. Märkligt hur ens psyke fungerar. Detta trots att jag knappast kunde visa i mig i Täby utan att folk kom och dunkade mig i ryggen och gratulerade mig för att jag hade lyckats så bra i min karriär. Jag förstod att de menade att lyckas var att arbeta i Stockholm med rikskändisar och inte i Täby med mestadels lokalkändisar. Men för mig var det inte ett framsteg, utan snarare ett kliv bakåt, eftersom min dröm hela tiden hade varit att driva en liten förortsteater med varierat utbud. Jag ville göra teater förr alla, stora som små. Nu var jag fast i att enbart sätta upp kommersiellt gångbara revyer. Det bör noteras att ungefär en tredjedel av publiken på Nalen kom från Täby och det var i själva verket Täbyborna och inte jag som tyckte det var häftigt att just ”deras” revy hade nått storstaden. Jag ska inte klaga, revyerna på Nalen var förunderligt nöjsamma att göra. Ensemblen bjöds dessutom av SAMI/Nalen på gourmetmiddag signerad Jesper Taube i Nalens restaurang, efter varje föreställning, och jag fick nya vänner för livet.


Dans vill man ju ha i en revy. Utan balett fick i stället Anna och Annica
rocka loss mellan varven. Här i en av Buttas koreografier. I bakgrunden
Annika Berg-Beijer med trombon och muntrummisen Svante Drake.
 
 
Annica imiterar Kristina Lugn som reciterar en av sina egna dikter.
 
 Annica Smedius som sig själv.
 
Johannes, Per och Nicke i ett riktigt skrattpiller som hette "Alla har
det bättre ställt än jag.

   Året därpå gick magikern Thorsten Andreassen och jag till Nalen och föreslog ett koncept för en julbordsshow. Eller rättare sagt, det var Thorsten som hade fått en förfrågan, men inte tackat ja för han hade inte riktigt kommit fram till hur han skulle få till det. När han berättade det för mig föreslog jag att vi skulle slå ihop våra kloka huvuden, vilket vi gjorde. Därpå ringde vi upp Roger Pontare och Anna Ploby. Båda tackade ja. Roger kände ett visst motstånd över att behöva vistas i Stockholm under så lång period och ställde därför väldigt stora krav på boendet. Vi lyckade övertala honom eftersom det just då fanns en tillfälligt ledig, fin lägenhet i samma hus som Nalen.
 
Roger Pontare, Anna Ploby och Thorsten Andreassen i "En magisk
julshow" på Nalen.
 
   Det blev en ”Magisk julshow” tätt följd av ännu en nyårsrevy med det gamla gänget, minus Kjelle plus Per Eggers. Det var ren och skär lycka att få lägga till Per i ensemblen. Visst hade jag gärna jobbat med Kjelle igen, men han hade fått guldbaggen för filmen ”Bästa sommaren” under vår gemensamma spelperiod på Nalen året innan, och all hans tid gick åt till nya filminprojekt. Däremot hängde Kjelle med på sommarteater, vilket jag kommer att ta upp längre fram.
 
Sista giget på Nalen, fast det visste vi inte då. Tidningarna skrev nu
om oss som en återuppväkt Stockholmstradition och att vi var bättre
än någonsin. Svenska Dagbladets recencent föreslog t.o.m. att nöjes-
redaktionen på TV4 skulle gå och titta på oss för att lära sig hur bra
sketcher ska skrivas och spelas.
Fr.v. Anna Ploby, Per Eggers, Nicke Wagemr, Johannes Brost och Annica Smedius.
 
Så här glad blev jag när jag fick en flaska gotti-gott-gott efter sista
föreställningen på Nalen.
 

Kjelle som inte längre medverkade i våra revyer på Nalen missade dock inte
chansen att komma upp på scenen i extranumret och spela "Good
Night Sweetheart, it´s time to go" på välstämda avloppsrör.

   Jag satte upp totalt fem produktioner på Nalen innan ett maktskifte skedde och vi fick besked av den nya ledningen att Nalen inte längre skulle satsa på teaterverksamhet.  
 
2002 blev det således tack och bock för Apolloteatern på Gata Regerings 74.
 
P.s. 1. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på Nalens fotograf, men det var i ala fall nöjeschefens vän från barbershopkören.
P.s. 2. 2006 uppdagades det att Samis VD Hans Lindström hade misskött sitt uppdrag och han dömdes några år senare för "grov trolöshet mot huvudman". Herr Lindström hade tydligen varit lite väl vidlyftig med medlemmarnas pengar.
 

Minnenas album! Del 65.

På ett hotell någonstans i Täby!


Hotelldiggaren var sista revyn med balett i ensemblen.
 
Medan jag fick känna mig som en kvinna i farten under mitt uppdrag som regissör för ”En äkta man” i Bristol och Rom, höll Nicke vår teaterlåga levande i Täby. Detta genom att tänka ut nya alternativ för revyn. Det var hösten 1997. Nicke höll även Albin 16 och Simon 14 vid liv, såg till att de fick mat och gick till skolan. Alla tre njöt troligtvis av friheten och Nickes skaparlust ökade säkert utan en fru vid sin sida som tyckte det mesta i Täby var pyton. Efter tre veckors utlandsvistelse landade jag dock på Arlanda, och det blev trots allt en lyckans dag när jag möttes  i ankomsthallen av mina tre pojkar. Det blev tonårskramar och Nickepussar i massor. Sen släppte han bomben! ”Det är klart!” Sa han. ”Det blir nyårsrevy på Täby Park Hotel i deras konferenslokal!” ”Hjälp! Hur ska jag uppbåda kraft till detta?” Var min första tanke. Men jag höll tyst och försökte se glad ut. Direkt när vi kom hem sattes planeringen igång. Nicke for runt och jagade sponsorer, fixade avtal med hotellet och lyckades som alltid med allt. Jag jagade ensemble, musiker, dansare, skådespelare, koreograf, tekniker… och lyckades också.
 
Foto: Olle Strandberg
Nicke var fortfarande ung och snygg 1997-98 och charmade den
kvinnliga hotelldirektören utan problem...
 
Foto: Olle Strandberg
...men på regissörens uppmaning kunde han också bli väldigt ful.
 
 
Foto: Olle Strandberg
Desto vackrare var Anna Ploby som falsksjungande opera-
sångerska.
 
   Hotellets konferenslokal var mycket svårarbetad, men hotellchefen la sig platt när Nicke dök upp med frågor och förslag. Det fixades billiga och goda luncher till hela ensemblen under repetitionerna och vi fick flera hotellrum att använda som loger. Jag och scenografen byggde tillsammans en dekor som föreställde en hotellfoajé och döpte revyn till ”Hotelldiggaren”, med anspelning på farsen ”Hotelliggaren” som samtidigt gick på någon teater i Stockholm. Skådespelare, dansare, musiker och allt runt omkring funkade och vi gjorde ett förträffligt jobb tillsammans. Täby Park Hotel anordnade nyårsmiddag med dans efter nyårsaftonsföreställningarna och de erbjöd revy- och hotellpaket under hela perioden. ”Hotelldiggaren” blev ingen kioskvältare, med det gick över förväntan. Apolloteaterns satsning gick precis runt och hotellets säljchef berättade stolt för oss att de under januari hade gjort en vinst på en miljon över planerad budget. Själv var jag söndertrasad av allt arbete och ganska besviken på att det inte fanns en enda vinstkrona att ta med in i nästa produktion, om det nu skulle bli någon.
Och det skulle det, men…
 
Foto: Olle Strandber
Hotelldiggaren blev Mia Ståhl Broborgs sista uppsättning med
Apolloteatern. Efter tolv år som fast anställd kändes det väldigt
tråkigt, men dessbättre fick hon snart anställning vid en annan
teater som tog henne på turneer runt om i världen. På bilden
gestaltar hon naturligtvis en revykaraktär. I verkligheten är hon
vacker som få.

   Vicky von der Lancken hade precis köpt Oscarsteatern och skulle sätta upp sin allra första musikal på egen scen. Nicke hörde talas om att de sökte folk och anmälde sig till audition. Musikalen i fråga var ”Guys and Dolls”. Nicke bjöds in till audition och ombads att förbereda en sång och ta med sig noter. Han hade ingen aning om vad han skulle sjunga, men Apolloteaterns ständige gitarrist Robert Öberg rådde honom att ta den gamla Sinatra-klassikern ”The Lady is a Tramp”. Den fanns inte på Nickes repertoar då, men han studerade in den hjälpligt och fick fram ett notblad att ta med sig. När det blev hans tur gick han in och körde järnet. Teaterdirektören Vicky, musikaliske ledaren Anders Eljas, regissören Hans Marklund och Björn Skifs satt i panelen. Björn Skifs berättade senare för mig att under Nickes audition hade de direkt tittat på varandra och sagt ”Där har vi kommissarie Brannigan”, och så blev det.
    Min samarbetspartner inför nästa revy på Täby Park Hotel hade således gått vidare in i en stjärnspäckad stockholmsensemble med förutom Björn Skifs, kollegorna Helena Bergström, Maria Lundqvist, Johan Ulveson, Peter Harryson, Lars Lind, Eva Roos, Andreas Nilsson, Janne Åström och en hel del andra. Hasse Alfredsson stod för översättning och bearbetning av manuset. Jag var självklart glad för Nickes skull och insåg också att det var bra för vår privatekonomi att han nu var engagerad på annat håll, men jag stod ensam med ett nytt revyprojekt i antågande. OK, tänkte jag och bet ihop.
   Nu när Nicke inte kunde medverka i vår nästa revy, som den revypappa vår Täbypublik hade vant sig vid, gällde det att hitta på något speciellt. Vi skulle dessutom fira 15-årsjubileum som revymakare. Janne Loffe Carlsson bodde i Täby då. Vi kände honom redan lite eftersom han hade ställt upp i vår golftävling Thaliasvingen ett par gånger. Nicke hade dessutom skrivit sketcher till något av Jannes underhållningsprogram på TV.
    Nicke repeterade hela dagarna på Oscars, men han tog sig i alla fall tid att slå en signal till Janne och fråga om han ville medverka i Apollorevyn. Janne tackade ja på stående fot, sedan var det min tur att ta över. Jag ringde Janne och gjorde upp dealen, plitade ihop ett kontrakt, tog med mig vår fotograf Olle Strandberg och gav mig av till den Carlssonska villan. Det var ett suterränghus som låg inbäddat bakom tjocka häckar och annan rik växtlighet, entrédörren låg i källarplanet. Jag knackade på. Inget svar. Jag bankade lite lätt, för dörrklockan verkade inte fungera. Då upptäckte jag en lagom igenväxt stentrapp som gick upp mot husets övervåning. Olle och jag tog oss upp för den och när vi nått toppen öppnade sig en grönskande trädgård med stor pool som gränsande till ett gigantiskt inglasat rum. Glaspartiets dörrar var skjutna åt sidan så det var bara att kliva på. Jag tog ett steg in och ropade ”Hallå!” Haaalååå!!!” och så plötsligt hörde jag ett ”Håll käften!”.
 
Foto: Olle Strandberg
Hej Janne! Välkommen till Apollorevyn, Apollo 15, 1998-99.
 
   Utlufsande kom Janne med tofflor på fötterna och en kaffekopp i handen. Han var på uruselt humör, kände inte igen mig och tyckte antagligen det var besvärande att det plötsligt stod en främmande kvinna och en fotograf i hans hus. Jag presenterade mig och han fattade vad det handlade om, tog emot kontraktet, skrev på och lät sig fotograferas. Jag gav honom ett repetitionsschema och en bunt manus, frågade om det var OK att vi kallar honom Janne ”Loffe” Carlsson på affischen, och det var det.
    Detta var mitt första regimöte med Janne, inte anade jag då att det skulle leda till livslång, kärleksfull vänskap. Att han skulle heala mig med sina magiska händer när jag var sjuk, att han skulle omfamna hela min familj i sitt hus, att han skulle spela och latja med våra tonårsbarn som ingen annan, att han skulle lära mig slå raka golfslag, att han skulle förära oss sin konst, att han skulle spela trummor på våra privata fester, att han skulle vara toastmaster när Nicke och jag firade våra 60-årsdagar och att hans fästmö Gurianne skulle bli en av våra bästa vänner. Nej det var inget man kunde gissa sig till den dagen. Ej heller anade jag då att det var med Janne man skulle sitta i djupa samtal under sena nattliga timmar, eller att det roligaste som finns är att kasta blöta T-shirts på varandra i poolen tills skratten, illtjuten och nära-döden-upplevelserna avlöser varandra.
    Nej just då var det bara revyn som gällde. Medan Nicke roade sig med att gestalta kommissarie Brannigan på Oscars i Stockholm, skulle jag stå för alla revyförberedelser. Jag var van vid att ta tag i det mesta, men själva sponsordelen och avtalen med hyresvärdar och sådant hade alltid varit hans grej. Men som sagt, jag bet ihop. Nicke berättade precis hur jag skulle lägga upp det.
 
Foto: Olle Strandberg
Min pappas gamla morgonrock har kommit väl till pass
i många sammanhang. Här bärs den av Janne i en revysketch.
Några år senare hade Nicke den i sin monolog "Enslingen
i Blå Tornet" som handlar om Strindbergs sista tid i livet.

    Eftersom hotellet hade gjort sig en rejäl hacka tack vare vår revy året innan, ville Nicke att jag skulle fixa ett ännu bättre avtal. Jag bokade tid hos hotellchefen och på ett så affärsmässigt sätt som möjligt la jag fram Apolloteaterns önskemål. Det vi hade på vår önskelista var att hotellet, förutom vad de hade gjort för oss året innan, skulle hjälpa till med mer annonsering. Alltså vara med och betala tidningsannonser, eftersom hotellet hade intresse av att vår publik köpte revypaket med middag och övernattning. Jag satt där mittemot den kvinnliga hotellchefen som hade varit så förtjusande, nästan fjäskande mot Nicke året innan, och la fram förslaget. När jag var klar sade hon något till mig som jag inte kommer ihåg ordagrant, men hon fick mig att tappa hakan. Hon svamlade någonting om att jag var den mest förslagna person hon hade träffat och att det inte fanns intresse för hotellets räkning att göra något mer än tidigare för oss. Jag blev helt paff, kände hur blodet rusade i kroppen, reste mig innan jag sa något oförskämt och gick ut ur rummet.
 
Foto: Olle Strandberg
Vi hade egentligen ingen balett i sista Apollorevyn i Täby, men det
löste sig ändå. Publiken fick i alla fall skratta.
Fr.v. Jan Simonsson, Magnus Sjögren och Janne Loffe Carlsson.
 
   Jag genomförde ändå revyn. På grund av det inträffade mådde jag pyton, men dolde mina känslor så bra det gick. Det var det här året vi, tack vare Anna Ploby, tog in Anders Butta Börjesson som koreograf. Vi drog ner antalet medverkande och i stället för balett koreograferade Butta de stora ensemblenumren, så det blev väldigt tjusigt. Ingen kan som Butta, gjuta olja på vågorna, och stundvis hade jag riktigt roligt under arbetets gång. Även övriga ensemblen levererade oftast glädje och professionalism och vår femtonde revy blev ett värdigt konstnärligt avslut på min Täbykarriär. Tyvärr uteblev det ekonomiska lyftet vi hade behövt. En stor del av vår stampublik kom inte på grund av att Nicke inte var med, det är i alla fall den förklaringen vi fick från personer vi mötte som hade valt bort ett revybesök detta år. Vi gick 300000 kronor back och fick ta ett privat banklån för att klara av betalningarna, för konkurs fanns inte i vår sinnevärld.
 
Foto: Olle Strandberg
My Blomqvist i en mycket bejublad hyllning till ABBA.

    Hur totalen blev för hotellet förtäljer inte historien, men en av revykvällarna gick Täby Park Hotel i alla fall med rejält plus. I publiken satt Forex grundare Rolf Friberg, en alltid lika trogen teaterbesökare, samt apollosponsor. Vid sina teaterbesök satt han jämt längst fram och tyckte om att då och då slänga käft med skådespelarna mitt under pågående föreställning. Jag tänkte att det var bäst att varna skådespelarna, så jag gick bakom scenen före föreställningen och berättade att längst fram i salongen sitter en man i röd kavaj. Jag berättade att han kan vara ganska bullrig, men jag uppmanade ensemblen att vara snäll med honom, för han var en av våra största beundrare, tillika sponsor.
 
Foto: Olle Strandberg
Kapellmästare för Apollo 15 var den briljant fingerfärdige Mats "Gaffa"
Karlsson.
Fr.v. Mats vid pianot, basisten Martin von Schmalensee och trumslagar-
pojken Henrik "Heffa" Jansson.
 
Foto: Olle Strandberg
I Apollo 15 hade vi minsta revyensemblen hittills, men attans vad de
levererade! Här i vårt sprakande finalnummer.
Fr.v. Magnus Sjögren, Janne "Loffe" Carlsson, Jan Simonsson,
Annica Smedius, My Blomqvist och Anna Ploby.

    Första akten flöt på finfint och det blev dags för paus. Janne hade till uppgift att från scenen påminna om att man kunde köpa förtäring i form av vin med tilltugg eller fika i foajén. Vi ville ha ut alla, för scenen skulle bubbas om, och det fanns ingen ridå där. Vad gör Janne då? Jo han går fram till scenkanten, ber spotlightföraren (vår son Simon) att rikta spotlighten på mannen i den röda kavajen längst fram. Sedan presenterar han Rolf, säger att Rolf är bankdirektör på Forex, att han är stenrik och att han vill bjuda alla i publiken på champagne i pausen. Rolf reser sig, nickar mot publiken och tar trappan upp till mig i tre steg och beordrar mig att beställa fram champagne. Äkta champagne! Till alla! Jag rusar ut i foajén och framför mitt ärende. Det blir panik, men jag får sällskap av hotellets kypare ner i vinkällaren och sedan springer jag och två servitriser skytteltrafik upp med champagneflaskor. 320 glas champagne bjöd Rolf på den kvällen. Det kostade honom c:a 32000 kronor.
   Måndagen efter, då Nicke var ledig från Oscars, bjöd Janne och Gurianne hem oss tillsammans med Rolf och hans fru på en fantastisk gåsamiddag. Sedan den dagen var även Janne och Rolf goda vänner. Rolf har dessutom fortsatt sponsra vår verksamhet och kommit på våra föreställningar.

Det kunde ju faktiskt ha blivit tvärt om.
 
 P.S. Jag tar mig friheten att lägga ut detta uppslag från Aftonbladet med en bild av min familj när vi tar ett sista farväl av en älskad familjevän. 
 
 
 

Minnenas album! Del 64.

Kraglösa jag, men inte håglösa Nicke!

 

Vi har inga foton från våra företagsförställningar, kanske eftersom
de redan var sålda, men jag hittade lite annat smått och gott
som jag sparat i arkivet. Detta är framsidan av programbladet
från min "internationella karriär" som regissör.
 

Mia kom smygande till mig, alltså smygande så inte barnen skulle upptäcka att hon gick till mig när hon hade lämnat dem på förskolan som låg bredvid vårt hus. Hade de sett det hade de säkert tyck det varit konstigt att inte de fick följa med. Så satt vi där hemma i vårt Villa Villekulla, förmiddag efter förmiddag och frukosterade och deppade, Mia och jag. Vad skulle det bli av oss nu när vi inte hade en teater som gav oss utrymme att använda vår kreativitet och arbetsglädje? Vi kände oss håglösa, eller snarare kraglösa. Hur skulle vi kunna ta oss i kragen när vi inte hade några kragar att ta oss i? Jag var dränerad på energi, min skaparglöd hade falnat, musten hade gått ur och ungefär samma fenomen hade troligtvis drabbat Mia.

   Nicke däremot gick vidare i tillvaron. Han fixade ett stort kontor med repetitionslokal i Täby Centrum. Det var Rodamco, ägaren till Täby Centrum, som hade flyttat till nya lokaler. I väntan på ombyggnad och nya hyresgäster i de gamla kontorslokalerna fick vi husera där på obestämd framtid. Tyvärr kunde vi inte ta med oss vår fast anställda personal, alltså Mia och Elsie. Vi hade måst säga upp dem eftersom vi inte längre hade någon daglig teaterverksamhet. Elsie gick vidare mot nya mål ganska omgående, som frilansande scenograf- och kostymskapare, men även inom vården. Efter smärre avsteg från teatern fick Mia senare nytt skräddarsytt arbete inom scenkonsten.

   Så det var bara för mig att försöka hålla ställningarna och börja jobba på Apolloteaterns nya kontor. Nicke fixade både det ena och det andra, han knöt kontakter och fler och fler företagsengagemang kom in. Nicke skrev och agerade för olika uppdragsgivare. Det var Mikael Treskovs avskedsmiddag från Electrolux, utbildning för SL-personal, Nya TV4-husets taklagsfest, privatiseringen av elnätet med middagsunderhållning i Blå Hallen och så vidare. Jobben var mycket varierande, men oftast handlade det om någon dramatisk överraskning och inte regelrätt middagsunderhållning. Jag skötte mest om ruljansen med fakturering och annat pappersarbete. När inte Nicke hade någon spelning ägnade jag mig åt att tjata på honom att han borde sätta ihop ett Gunnar Wilklund-program och söka till Kultur i vården. Något han hade pratat om i flera år, men inte fått ändan ur vagnen att göra.

   Ryktet spred sig att Apolloteatern specialskrev sketcher och kortpjäser för företag och telefonen började ringa mer och mer. Ofta var jag ensam på kontoret och en dag när jag satt där med mina trista sysslor ringde en dam från läkemedelsföretaget Pfizer. Vi hade tidigare gjort jobb åt både läkemedelsföretagen Novartis och Pfizer. För Novartis hade vi producerat en film om hur man psykologiskt rätt närmar sig anhöriga till nyligen avlidna, när det kommer till organdonationer. Då hade vi möjlighet att boka in Mia i en av rollerna, John Harryson i en annan. Nicke och Carin Sjöberg medverkade också. Min bror Bo, som drev ett videobolag och var skicklig på produktpresentationer, filmade och jag regisserade som vanligt.

   För Pfizer hade vi tidigare gjort en pjäs i samband med lanseringen av en stoppmedicin mot Altzeimer, där skådespelaren Jan Nygren nyanserat spelat Altzeimerdrabbad och skådespelerskan Inger Norrby gestaltade hans medberoende hustru. Denna gång, när Pfizer-damen hade presenterat sig, undrade hon om Apolloteatern kunde producera en pjäs om erektil dysfunktion, från manusskrivning till föreställning. Jag som inte är van att slänga mig med medicinsk terminologi drog ett djupt andetag och funderande på vad det kunde betyda, men så förstod jag. Ämnet i fråga hade varit tabubelagt så länge jag kunde minnas och jag blev lite fnissig när jag svarade. Så’n tur var lyckades jag få fram att inget är främmande för oss på Apolloteatern, varpå vi bokade ett möte med mig, Nicke och två medarbetare från Pfizer.

   Således fick vi uppdraget och därmed möjligheten att sakkunnigt få insikt i problemet med impotens och förståelse för hur det på grund av skam kan drabba familjer hårt, helt i onödan. Pfeizer ville ha en pjäs som avväpnade, som öppnade upp ämnet för seriös diskussion och som fokuserade på relationsproblem i samband med att mannen lider av erektil dysfunktion. Detta resulterade i att Nicke skrev pjäsen ”En äkta man” och jag regisserade i vanlig ordning. ”En äkta man” uppfördes under flera läkarkongresser, med Suzanne Ernrup, Anders Sundquist och Maria Simonsson i rollerna. Det var häftigt. Ofta öppnades läkarkongressen tidigt på morgonen med pjäsen som första inslag, isen bröts och man kunde sedan prata öppet om detta tabubelagda ämne på ett sätt som aldrig tidigare hade skett.

    Ett år efter lanseringen av läkemedlet som blivit en global succé, skulle en internationell presskonferens hållas i Rom. Apolloteatern fick i uppdrag att producera en version av pjäsen på engelska. Jag med min bakgrund kunde knappast få det roligare. Jag tog kontakt med min vän och kollega Alan Coveney i Bristol och tillsammans gjorde vi jobbet. Plötsligt var jag internationell regissör, flög första klass, först till Bristol och regisserade pjäsen med Alan och två engelska skådespelerskor i rollerna. Därefter bar det av till Rom, där limousin väntade vid flyget. Ett hundratal journalister var på plats. Vi spelade pjäsen i konferensrummet på ett femstjärnigt hotell och gjorde succé inför den internationella journalistkåren.

 

 
Med dessa ord öppnade jag förreställningen i Rom. Den engelska
versionen av "En äkta man" hade vi alltså döpt till "A Real Man".

 

   Ett dygn i Rom sedan var det över. Alan var samtidigt med i en annan produktion med kvällsföreställningar i England och var således tvungen att åka hem direkt efter föreställningen. Men de två engelska skådespelerskorna och jag beslöt oss för att göra det mesta av situationen, så vi bokade in oss på ett litet hotell i centrala Rom tre extra nätter. När vi anlände i limousin till vårt lilla hotell gjorde hotellvärdinnan som stod och rökte i entrén, iklädd blommig klänning och permanentkrullat hår, stora ögon. Men vad gjorde det oss, vi checkade in i ett rum för tre. Jag delade dubbelsäng med den ena skådespelerskan och den andra fick en tältsäng i hörnet. På grund av erektil disfunktion berikades vi tre mycket av allt Rom har att erbjuda både historiskt, religiöst och kulinariskt. För dessa upplevelser riktar jag härmed ett kärleksfullt tack till Viagra.

 

Viagra - en räddande ängel.


Minnenas album! Del 63.


Det räckte inte med enbart luft under vingarna!
 

Bristol actors och Apolloteatern samproducerade seriösa
teaterstycken på engelska under alla år, men vi drygade också
ut kassan med Music Hall. Elsie, Mia och Nicke stod i baren före
föreställningen och i pausen. Även publiken kom i tidsenlig klädsel.
 
   Innan allt blev klart med teaterflytten från Näsbypark Centrum till Täby Centrum uppstod en märklig tomhet. Jag upptäckte att jag saknade allt i Näsbypark, inte bara teatern och ruljansen runt föreställningarna, utan damen på banken som räknade våra dagsintäkter, bagaren på konditoriet där jag köpte färskt bröd varje dag och inte minst saknade jag Gunnar på reprot som gjorde plåtarna till affischer och program. Dessa personer, förutom våra medarbetare på teatern, ingick i det som tillhörde det dagliga livet. Mental stiltje uppstod när vi stängde teatern i Näsbypark. Men nya vindar blåste. Flytten gick så småningom till Täby Centrum och den fräscha lokalen som skräddarsyddes efter våra behov och önskemål. Allt gick som på räls fram till den splendida invigningen, hösten 1994. Våra fasta medarbetare Elsie och Mia kom tillbaks till oss och vi fylldes av härlig teaterenergi.
   Snart visade det sig dock att det trots allt blev näst intill omöjligt att utveckla den konstnärliga verksamheten. Vi hade behövt väsentligt större resurser än de vi kunde uppbringa. Kostnaderna för stigande hyra och löneökningar som vi följde enligt teaterförbundets rekommendationer blev för tunga för vår verksamhet. Det räckte inte med nästintill fullsatta salonger. Vi höjde biljettpriserna för vuxenteater, men på barnteatersidan var smärtgränsen redan nådd. Visserligen lyckades vi sälja in fler uthyrningar i Täby Centrum än vi hade gjort i Näsbypark, till företagskonferenser, centrumbutikernas morgonmöten och kulturella verksamheter, men pengarna som kom in därifrån stod fortfarande inte i paritet med vad vi hade behövt. Täby kommun hade förvisso bidragit med kostnaden för de nya salongsstolarna och våra sponsorer hade möjliggjort mycket, men framför allt hade vi satsat eget kapital. När det kom till kritan var inte debet och kredit på vår sida.
   Kulturförvaltningen ville inte vara med på tåget. Vi för vår del ansåg att just kulturförvaltningen borde jubla över det utökade teaterlivet vi bidrog med i kommunen. Enligt initierade källor ansåg tyvärr inte vissa tjänstepersoner i beslutsfattande positioner på kulturförvaltningen detsamma. Vi fick höra ryktesvägen att de inte tyckte om konkurrensen med kulturförvaltningens egen verksamhet. Tja, med tanke på vad vi producerade och på vårt årliga besöksantal i jämförelse med kulturförvaltningens utbud och besöksantal, kan man kanske förstå att det kunde kännas kränkande.
   Under tre otroligt hektiska år i Täby Centrum, producerade vi barnteater, revyer, komedier, thriller och musikprogram. Konceptet ”Måndagskväll på Apollo” med gästspel tog vi också med oss från Näsbypark. Vi bjöd även på engelsk teater och Music Hall med Bristol Actors samt balettgästspel med premiärdansaren Nicholas Johnson från Royal Ballet i London. Vi introducerade lunchteater, där korta föreställningar följdes av sopplunch på någon närliggande restaurang med mera med mera. Repertoaren var fullspäckad.
 

Under Täby Centrumtiden inledde vi samarbetet med Anna Ploby, som kom
att sträcka sig över många kreativa revyproduktioner. Jan och Mia tillhörde
då vår kärntrupp sedan flera år tillbaka.
 
Premiärdansaren Nicholas Johnson från Royal Ballet i London kom till
Apolloteatern och spelade "Nijinsky in Death of a Faun".
 
Jag gav mig det stora nöjet att regissera Suzanne Ernrup och Göran Thorell
i vår uppsättning "Lyckliga Skitar", där även eminenta Mia och Nicke ingick i
ensemblen.
 

Mia och Anders Sundquist höll publiken på halster i thrillern "Hotet",
så även Nicke.
 
Bra barnteater var ett av Apolloteaterns signum. Här Johan Pettersson och
Mia i den tredje uppsättningen av "Ståmatålmannen".
Nicke spelade självaste Ståmatålmannen.
 
   Vi höll som alltid benhårt på hög kvalité och de verkliga ljusglimtarna under hela vår verksamhet var alla fantastiska skådespelare och övriga som medverkade i vårt skapande. Vi lyckades få teatertörstande norrortsbor att hitta till Apolloteatern i Täby Centrum. Det hjälpte tyvärr föga mot dränaget av teaterskaparnas kraft och ekonomi.
   Efter tio produktiva år med fast scen först i Näsbypark och sedan i Täby Centrum trädde den bitterbleka sanningens stund in i Nickes och mitt teaterliv. Vi hade gjort allt som stod i vår makt för att förhindra en nedläggning men vi insåg att det inte höll. En av våra fans, Maria Kihlgren, blev utom sig av förtvivlan när hon hörde att vi skulle lägga ner verksamheten och startade en namninsamling. På två veckor fick hon ihop 3000 namnunderskrifter, tydligt nedplitade med adresser och telefonnummer till var och en av dem som hade skrivit under. Detta enbart med hjälp av mun-mot-mun metoden, långt innan sociala medier fanns att tillgå. Vilken bravad! Men det bet inte på Täby kommuns beslutsfattare, som vid denna tidpunkt la all sin kraft på att satsa på att bli den svenska kommunen med lägst skatt – och de lyckades.
 
Sista produktionen i Täby Centrum blev revyn "Apollo 13" 1997. Då reste
vi en futuristisk gravsten över Täby, till tonerna av "Killing me softly" med
specialtext om alla nedskärningar i Täby kommun.

   Egentligen var det kulturförvaltningens avslag på 50.000 kronor för att skapa en ny barnteaterföreställning som gjorde att luften gick ur oss. Det kan låta som en petitess, men det var det som var droppen. Så med stor sorg i våra hjärtan plockade vi ner skylten. Vi förhandlade bort ett par månadshyror och kommunen tog över lokalen. En av de sista dagarna innan vi skulle lämna teatern kom en kommunal tjänsteperson över till oss och inspekterade lokalen. Vi höll då på att rigga ner teaterbelysningen från taket. Vi hade för avsikt att tömma lokalen på allt utom stolarna som ju kommunen hade betalat. Då säger kommunaltjänstepersonen att hen vill att vi lämnar kvar scenen, "Den har ni ju ändå ingen användning för". Nickes spontana svar blev: ”Jo, vi kan använda den att elda i bastun, men om ni vill behålla scengolvet får ni det för 75.000 kronor.” Något Nicke bara drog till med, nästan som ett skämt. Men då, plötsligt fanns det spenderpengar i den kommunala kassan. Sjuttiofemtusen kronor sattes in, redan samma dag, på vårt konto. Så talande på något sätt, hur det fungerar med vattentäta skott mellan förvaltningarna. Hade vi fått 50.000 kronor för att starta nästa barnteaterproduktion hade Apolloteatern kanske överlevt och kommunen sparat 25.000 skattekronor.
 
Slowmotiondansaren Felix Lancelot var en av våra hyresgäster på teatern
i Täby Centrum när han satte upp sin dansteaterproduktion "Love out of Time".
Nicke och Camilla Kretz m.fl. ingick i ensemblen.

   Täby kommun nyttjade teatern under en kort tid som extern konferenslokal innan SF Bio tog över och inredde två biosalonger i vårt skötebarn. Då bröts det dyra scengolvet upp och kastades på tippen. De fina salongsstolarna byttes ut mot biofåtöljer och ”våra” stolar hamnade i ett fuktigt källarlager. Nicke frågade kommunledningen lite försiktigt om vi kunde få använda dem i vårt jättestora kostym- rekvisita- och dekorlager. Där fanns det plats att göra en liten teaterlokal, men ack nej. Kommunen valde att låta stolarna mögla.


Bitterheten knackade på dörren.


Minnenas album! Del 62.


Dags för förändring!
 
 I den nya teaterfoajén i Täby Centrum preparerar Mia
affischpelaren med utbudet på vår teaterfront.
(Foton i detta inlägg är tagna av mig eller Mia, med min
instamatic.)

Teaterlokalen i Näsbypark var för liten, på alla håll och kanter. Även om vi med hyresvärdens goda minne hade annekterat samtliga tänkbara kulvertar i källarlokalerna bakom teatern och installerat en branddörr däremellan. Vi hade dessutom tagit över den legendariske teaterdirektören Aller Johanssons pampiga kontor som låg en trappa upp i Näsbypark centrum. Jag tror han hade flyttat sin tillvaro till Maximteatern på Karlaplan vilken han drev med stor framgång. Aller hade även stöttat oss, dels med en summa pengar, med pundare och annan teaterutrustning. Han, som i teaterskvallerbranschen ansågs kärv och snål, ville stötta vårt arbete för han tyckte vi gjorde ett mycket bra jobb, sa han. Trots detta och en hel del annat positivt som hände med vår teater, orkade vi inte längre tampas med alla obekvämligheter i Näsbypark. Vi behövde utöka vår kvällsverksamhet för att få så många fullbetalande vuxna teaterbesökare som möjligt och vi ville få igång mer förhyrning av lokalen när vi själva var spellediga. Vi tänkte att lilla Näbypark inte hade den ultimata placeringen på kartan för de ändamålen. Det ligger lite för off. Dessutom var det oerhört arbetskrävande att hyra ut, för inte en enda pryl kunde vara kvar på scenen eller i våra små logeutrymmen, och det var väldigt jobbigt att stuva in allt i kulvertarna. Alternativet var att packa och transportera dekor och kostymer till vårt förråd i läkemedelsbolaget Sandoz, sedermera Novartis, källarlokal som var ett flera hundra kvadratmeter stort garage, tidigare uthyrt till ett Limousinföretag. Det låg en halvmil bort på andra sidan Täby C, rakt över gatan från det gamla badmintontältet och Täby Galopp. Man kanske kan förstå på min beskrivning att det var ett tidskrävande och tungt arbete att frakta bort allt för att hyra ut en dag då och då. Det hade behövts lastbil och flyttgubbar, men då hade hyresintäkterna inte gett något extra klirr i kassan. Nicke och jag som redan gick på knäna började vackla.
    Det gick mot mitten av 1990-talet. Med Täby kommun i spetsen och grannkommunerna i hasarna omorganiserades och avknoppades det med full kraft. Det sparades eller lades i kommunernas lador, någotdera var det. Täby har aldrig varit en fattig kommun, men man snålade in på flera av de kommunala tjänster som tidigare hade gjort vår vardag dräglig. Det var nu slut med öronmärkta kulturpengar och vi fick sälja in oss bäst vi kunde till varje enskild klass, förskola eller annan grupp. Tidigare hade kommunerna aktivt letat upp bra teaterföreställningar och beställt till hela årskurser, alltså kunde ett enda samtal rendera i ett tiotal fullsatta föreställningar. Så var det på den gamla goda tiden. Våra kranskommuner älskade oss, kanske ännu mer än vår egen, så vi hade fullt sjå att få in alla bokningar. Tusentals barn såg våra föreställningar varje år. Nu var enda möjligheten för oss att anställa egna producenter för att sälja föreställningarna, men det skulle aldrig gå ihop sig hur många besökare vi än hade fått in, för barnteater får inte kosta, och några subventioner var det inte tal om.
 
Johan Pettersson medverkade i vår första barnproduktion på
nya Apolloteatern. Här fixar han en kopp kaffe i repetitionspausen.
Jag ser på fotot att vi återanvände våra privata köksskåp från
Villa Villerkulla i Skarpäng, emedan vi bytte ut vårt kök hemma.

    Under flera år hade vår vän Torbjörn Nordwall varit Apolloteatern till stor hjälp som inspiratör och idékläckare. Han hade även blivit Nickes ventil privat, sportkompanjon framför TV:n och golfpartner. De två pratade samma kreativa och sportsliga språk. Så medan jag ägnade mina få teaterlediga timmar åt sönerna och fokuserade på deras väl och ve, spånade Torbjörn och Nicke fram ett koncept om hur Apolloteatern skulle kunna etableras i nyutbyggda Täby Centrum. Konceptet innebar bland annat att Apolloteatern skulle förvärva arton huvudsponsorer som vardera skulle få äran att titulera sig som medlem i ”Teaterakademien de Aderton”. Dessa storsponsorers firmanamn skulle graveras på mässingsskyltar och fästas på en teakplatta att hänga till allas beskådan i Täby Centrum-foajén. Mindre sponsorer skulle ges en stol med sitt firmanamn graverat på en skylt på stolsryggen.
    Torbjörn designade ett säljmaterial som var proffsigt värre. Han var en förstklassig illustratör och fick god hjälp av sin hustru Anette som var utbildad på Berghs reklamskola. Med Nicke i spetsen sattes så Apolloteaterns stödförenings styrelse i arbete och innan vi visste ordet av hade vi lyckats få ihop vår egen teaterakademi samt ett större antal mindre sponsorer. Dessutom gick Täby kommun in med en engångssumma på 500000 kronor, vilket betalade de fina salongsstolarna med uppfällbara konferensbord. Vi skulle givetvis fortsätta med vår älskade barnteater, men framför allt satsa på mer kvällsteater, där man kan ta bättre betalt.
 
Lelle Lundgren som hade medverkat i våra första revyer på Tibble Teater lade
Apolloteaterns nya tiljor på plats. Ett omåttligt vackert homogent furugolv.
Nöjd teaterdirektör i bakgrunden.
 
Skådespelerskan Karin Sjöberg följde med oss från Näsbypark till Täby Centrum.
Repetitioner pågick samtidigt som teatern byggdes. Nöjd regissör i bakgrunden.
 
Elsie hittar en olugn vrå och syr kostymer medan elektrikern installerar
lysrör i sminklogen.

    Uppbyggnaden av teaterscenen i Täby Centrum tog all vår energi och som en naturlig följd av det, fasade vi ut verksamheten i Näsbypark. Det var en härlig tid. Framtidstron på den lilla förortsteatern som konstform och positiv företagaranda var våra ledstjärnor. Jag som älskar att hålla på med inredning njöt i fulla drag. Jag kände att även om den nya lokalen i Täby Centrum heller inte var så stor, bjöd den på helt nya möjligheter. Placerad i centrumets västra utbyggnad mittemot SF:s biosalonger och bredvid biljardrestaurangen blev det som ett litet nöjescentrum som vi kom att kalla "Täbys West End”. Vi hade sedan tidigare också ett väletablerat samarbete med restaurang Geoffrey’s som under flera år hade serverat revysupéer med stor framgång och nu började med teatersupéer under hela säsongerna.
Back Stage ställdes vår nya teater i ordning med två små kontor och en ateljé, alla med fönster som vette ut mot en trädkantad gångväg, vi som knappast hade sett dagsljus sedan vi startade i Näsbypark, vittrade frisk luft. Vi inredde en liten avskild loge, försedde toalett- och duschrum med tvättmaskin, så jag slapp ta hem och tvätta teaterkostymerna och utrustade ett funktionellt kök. Vår vana trogen lyckades vi även här annektera en vrå. Denna vrå låg precis bakom sceningången, under en utrymningstrappa. Vrån blev vår alldeles, alldeles underbara fikahörna. Detta utan att vare sig grannar eller brandmyndigheten klagade.
 
 
I mysiga fikahörnan under brandtrappan innanför sceningången fanns det plats
för både skratt och princesstårta.
 
   På scenen fick vi ett par meters extra scendjup och takhöjden förbättrades något jämfört med i Näsbypark, så ljussättningen kunde utvecklas. Vi fick också två små, användbara sidoscener och en smal förscen framför ridån, som man kunde göra mycket roligt på. Salongen skapades med mjuka, vackert sammetsklädda stolar med uppfällbara konferensbord på stolsryggarna och vi lyckades klämma in ett teknikbås som gick att komma fram till, utan att klättra över besökarna, vilket hade varit fallet i Näsbypark. I foajén installerades två gästtoaletter, till lycka för skådespelarna. Nu slapp de dela toa med teaterbesökarna, som de hade måst göra i Näsbypark. Det fanns även utrymme för bevakad garderob och pausförsäljning, inte nog så viktiga biinkomster, som vi tog väl tillvara. Jag minns särskilt när en tjänsteman från myndigheten för utskänkning av alkohol kom på besök. Vi hade dansrepetitioner på scenen och den myndige kontrollanten fick kliva över dansarna som befann sig i en golvpose. Väl framme vid mitt kontor, där jag satt i Aller Johanssons tjusiga kontorsstol som jag tagit med från Näsbypark, fick han sätta sig på en drickarback, för någon besöksstol fanns det inte plats för. Där bakom lykta dörrar förhörde han mig om min erfarenhet av alkoholförsäljning och jag berättade att jag hade jobbat på restaurang i Marbella 1972 och att min affärspartner Nicke hade jobbat i gunrummet på Älvsnabben 1969-70. Tjänstemannen satt där som en slags Papphammarfigur på drickarbacken och plitade ner dessa viktiga detaljer som sedan ledde till att vi fick utskänkningstillstånd. Själv hade jag svårt att hålla mig för skratt där jag satt och tronade på Aller Johanssons tjusiga stol.
    Det var med pompa och ståt vi invigde vår nya teater i Täby Centrum. Året var 1994. Kommunstyrelsens ordförande invigningstalade och den från Robert Aschbergs tv-show kände storbandsledaren Johnny Olsson spelade trumpetfanfar. Alice Timander satt i full premiärmundering i salongen sida vid sida med ”Teaterakademien de Aderton” samt övriga kändisar och annat löst folk. Skvallerpressen fick sina fina bilder och på scenen framfördes en av våra succékomedier ”Dej ska jag ha!” med Karin Sjöberg och Nicke. Det hela avslutades med trerätters galamiddag på Geoffrey’s och alla betalade snällt för sina premiärpaket. Framåt småtimmarna satt jag och diskuterade teater med Alice Timander som gjorde den mest intressanta pjäsanalys man kan tänka sig. Alla mina fördomar om damen i fråga som lite fjantig kom på skam och jag kunde ödmjukt konstatera att denna kvinna ägde ett intellekt att avundas. Och inte ett hårstrå i den blonda peruken låg fel trots den sena, något champagnebubbliga timmen.
 
Nya foajén kändes som ett hav i jämförelse med den lilla tarm vi hade
haft i Näsbypark.
 
Ännu en dröm hade Nicke och jag förvandlat till vår verklighet.

Minnenas album! Del 61.

Även kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke har passerat revy hos Tedenstad Wagemyr i Täby!
 
Alice Bah privat 1993.  (Hon hette inte Kuhnke då.)
Foto: Olle Strandberg

”Jag kan spela kossa!” hördes någon ropa på bred småländska i bakgrunden när Nicke pratade i telefon med äldste sonen. Det var hösten 1993 och Patrick hade hunnit bli 25 år. Han ringde hem för han ville kolla om det passade att komma över och presentera sin nya flickvän. Han berättade att tjejen hette Alice och att hon kom från Värnamotrakten precis som jag, så man blev ju extra nyfiken. ”Självklart!” svarade Nicke. "Vi är hemma, det är bara att komma över. Och så kom de, Alice och Patrick. Än en gång blev Albin och Simon överrumplade för gästen var, liksom Robbert i Björnes Magasin som ju hade kommit hem till oss ett par år tidigare, en favorit från ett barnprogram på tv. I detta fall från Disneyklubben.
    När Patrick hade berättat för Alice att hans föräldrar satte upp revyer i Täby hade hon blivit eld och lågor. Att få spela revy var en av hennes drömmar, därav utropet ”Jag kan spela kossa!” Det var så hon såg på det då. Fick hon bara vara med på ett hörn på scenen skulle hon bli jätteglad och lära sig massor. Alice Bah vilken tjej! Öppen, karismatisk och med ett leende som kunde smälta vilket hjärta som helst. Hon och Patrick hann inte mer än innanför dörren förrän Alice och jag pratade och skrattade som om vi hade känt varandra länge. Men så är det ofta med smålänningar i förskingringen, vi har ett speciellt förhållande till varandra.
    Detta besök kunde inte ha kommit lägligare för oss. Vi var i full gång med att rollbesätta kommande revy. Våra två mest frekventa och älskade aktriser Mia Ståhl Broborg och Annica Smedius var båda lediga. Mia som var fast anställd hos oss väntades nedkomma med sitt andra barn i slutet av december, så hon var tillfälligt ute ur leken. Annica hade fått sin förstfödde Emil i juli, och var således fortfarande mammaledig. Louise Raeder hade redan tackat ja som Mias ersättare, och Parneviksstipendiaten Monica Hassle tillfälligt utlånad från Botkyrkarevyn ersatte Annica, men vi ville ha en tjej till. Inget kunde bli bättre för våra barnfamiljer i publiken än att få med den populära programledaren från Disneyklubben. Alice besök hos oss resulterade således i att vi erbjöd henne en plats i revyn.
 
Under 1993 hade det kommit ett påbud att alla landets invånare
skulle välja sin egen husläkare. "PR-metoderna var många för att
patienterna fånga." Här har vi fabulerat fritt och väljer i en sketch
att sälja in husläkare med hjälp av kvinnlig fägring.
Foto: Olle Strandberg

    Detta år firade vi 10-årsjubileum och hade döpt revyn till ”Nicke Wagemyrs Jubileumsrevy”. Mycket generöst av mig eftersom det inte hade blivit någon revy utan mig. Men Nicke var namnet utåt och jag ville ha det så. Att stå på scenen var inget jag längtade efter sedan jag fått smak på regi. Men det räckte inte med Nicke och enbart kvinnliga medverkande i revyn. Vi behövde ytterligare en man i sketcherna och det blev helt otippat skådespelaren Johan Hedenberg. Johan var vid denna tid mest känd som buse i olika TV-serier. Men i varje buse bor en revyartist har vi upptäckt. Det är som att alla artister och skådespelare vi har jobbat med älskar att spela revy. Jag kan förstå det, för som skådespelare får man i revysammanhang oftast använda hela registret som komiker, sångare, dansare och dramatiskt utåtagerande i samma föreställning. En utmaning för alla aktörer.
 
Som revyartist fick Johan även visa sin komiska talang. Här som
en kaxig töntbuse i en sketch tillsammans med Nicke.
Foto: Olle Strandberg

    Åter till nuvarande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Jag minns särskilt ett repetitionstillfälle då vi var uppe på Täby huvudbiblioteks hörsal och repeterade. Jag hade delat in dagen i halvtimmespass, vilket innebar att jag regisserade varje sketch i en halvtimma. Detta som en första genomgång och analys tillsammans med de medverkande i respektive sketch. Alice hade en monolog, hon och jag var ensamma i salen, de andra satt i caféet utanför och gick igenom sina kommande nummer. Alltså var min totala fokus på Alice. Vi benade upp monologen, jag gav henne verktyg att jobba med och det kändes bra. Just där och då tror jag Alice fick en aha-upplevelse, hon blev helt euforisk och kunde efteråt inte sluta prata om hur fantastiskt det kändes att jobba fram en karaktär och en text. Här fick hon gestalta en annan person, men ändå hitta uttrycken inom sig själv, tydligen helt olikt jobbet som programledare i Disneyklubben.
 
Alice i monologen där hon agerade "nöjd" dagiskund.
Foto: Olle Strandberg

    Alice bjöd på sig själv fullt ut genom hela arbetet. Hon fick alla på gott humör såväl bakom som på scenen och hon var snabb i repliken, inte minst privat. Hennes skratt klingade mellan väggarna i källaren på Tibble Teater där logerna ligger. Under repetitionerna fick hon hjälp att styra upp sin energi, för hon var av den sorten som gärna brände allt krut på en gång. Trots att hon var en spratteldocka, var hon dock mästarinna på att fokusera när det blev skarpt läge, det vill säga när ridån gick upp.
    På tal om ridåer som går upp... Det var på nyårsafton, alltså premiären av nämnda revy. Robert Stopps eminenta Täbyföretag Evenemangsbyrån hade byggt upp en dekorbild med Täby Centrums rullband i fokus, en attrapp i profil. Vi repeterade noggrant hur ensemblen skulle skrida ner för rullbandet en och en i första entrén så att de skulle se ut som att de rullade ner. Varje skådespelare hade en egen sångfras, sedan när alla hade kommit ner fullbordades öppningsnumret i ett gemensamt sång- och dansnummer. Vi hade lyckats få till det väldigt bra och jag var helnöjd. Men så ville Johan skoja lite extra på premiären, varpå han satte sig på räcket och gled ner. Det han inte tänkt på då var att räcket var skarvat på mitten, fast det syntes så klart inte utåt. Så när Johan hade fått fart nerför, fick han skarven i häcken så det bara sjöng om det och han föll rakt ner på scenen.
 
Premiärvurpan fick vi inte med på bild, men väl ett annat högt scenhopp av
Johan Hedenberg. I bakgrunden "Täby Centrums rullband".
Foto: Olle Strandberg
 
    Han berättade efteråt att han bara ville skrika av smärta, men som den slipade aktör han är reste han sig dock snyggt och sjöng och dansade i öppningsnumret precis som planerat. Men killen hade ett härligt blåmärke på baken under resten av spelsäsongen. Varje gång han skulle sätta sig på en stol på scenen sved det ordentligt. Så kan det gå när man inte håller sig till planen.
    Vad det gäller Alice och Patrick verkade de inte ha någon gemensam plan. Patrick höll sig borta under tiden Alice jobbade med oss. Jag frågade Alice någon gång hur det var mellan henne och Patrick, om de fortfarande var tillsammans, och fick till svar, ”Jag vet inte, Patrick har inte hört av sig, så det kanske är slut nu.” Och det var det tydligen. Ett drygt halvår senare presenterade Patrick en ny tjej för oss som hette Madeleine. Hon blev vår svärdotter och är nu mamma till våra underbara barnbarn Samuel och Ludvig.
 
Därmed hade vi satt upp vår sista revy på Tibble Teater som stod i kommunalt besparingsförfall.

Minnenas album! Del 60.

 
Robert Gustafsson höll verkligen Bollarna i Luften i Apollorevyn!
 
 
Apollorevyns ensemble, koreograf och jag poserar inför "Bollarna i Luften" på Tibble teater.
Foto: Olle Strandberg
 
Året 1991 gick mot sitt slut. Simon klampade med trotsiga steg uppför trappan, det var sista dagen på höstterminen i tvåan och han ville inte gå till skolan. Det han däremot såg fram emot var jullovet. Först några lata dagar tillsammans med mormor och morfar som skulle komma upp från Småland, sedan julafton då storebror Patrick skulle ansluta och göra familjebilden komplett, därefter hans åttonde födelsedag den 25:e som följdes av mammas och pappas revypremiär på nyårsafton, och sist men inte minst ”Disney on Ice” som skulle komma till nybyggda Globen i början av nästa år.
   När Simon äntligen tagit sig uppför hela trappan spärrade han upp ögonen. Det satt en bekant men ack så otippad figur vid frukostbordet och läste tidningen. Simon stirrade på besökaren som vore det ett spöke. Han gick sakta ett helt varv runt bordet utan att släppa blicken på personen, som i sin tur slutade läsa tidningen och roat började följa Simon tillbaka med blicken. Det var Robbert i ”Björnes magasin”! Den enda TV-personlighet som roade våra barn så till den milda grad, att de ville att vi skulle ropa in dem från lekarna i skogen bara för att inte missa Robbert. När Simon hade gått hela varvet och konstaterat att det faktisk var Robbert som satt där, ropade han på Albin som glatt kom skuttandes uppför trappan, precis som vanligt.
    Albin fick också en smärre chock när han fick syn på Robbert. Det var som en sanndröm. Som om de vunnit en tävling och priset var att deras idol skulle komma hem till dem och äta frukost. Men så var det naturligtvis inte. Anledningen var att vi hade repeterat revy på Tibble Teater sent kvällen innan och eftersom Roberts fru Lotta och son Valentin hade åkte till Öland för att förbereda deras familjejul, hade Robert legat över hos oss på Sollentunavägen i Täby. Albin och Simon hade ingen aning om, och hade aldrig undrat vilka som skulle medverka i vår revy, de visste bara att vi jobbade dubbla skift och att det kom en barnvakt varje kväll.
    Några år tidigare, närmare bestämt fredagen den 23 september 1988 hade det dumpit ner ett brev i Apolloteaterns fack på posten i Näsby Park. Det var det första brevet vi fick från scenskoleleven Robert Gustafsson. Det var snyggt skrivet på maskin och det var en kopia som troligtvis gick ut till många teatrar. Signaturen var dock original. I brevet sökte han praktikplats och räknade upp allt han dittills hade gjort inom underhållningsbranschen. Redan som 13-åring hade han börjat göra ungdomsprogram och radiosatirer på lokalradion i Skövde, mycket imponerande. Vi kände spontant att den killen ville vi jobba med. Vi svarade under vilken tid Apolloteatern eventuellt skulle kunna ta emot honom som praktikant, varpå han genast skrev tillbaka att han ville ha svar från oss före den 28/2 1989, för då skulle han skriva kontrakt med en annan teater. Vi gick igenom vår planering och såg att vår eventuella praktikplats inte överensstämde med scenskolans tidsschema och fick släppa den idén. Robert skrev därför på som praktikant på Stockholms stadsteater. Det har alltid förundrat mig att de inte erbjöd Robert en fast anställning där direkt efter hans praktiktjänst, eller gjorde allt för att behålla honom. Hur kunde de missa att upptäcka hans potential och begåvning? Det förvånar mig faktiskt fortfarande! Först flera år senare tog de in honom som ”Arne Anka”, men då var han redan kultförklarad som komiker.
    Den där killen hade i alla fall satt sina spår i vårt medvetande redan 1988, och när vi 1991 planerade vår revyensemble, kom hans namn upp på tapeten igen. Nicke ringde Robert som var ledig just då och kämpade för att komma vidare i sin karriär. Robert visade intresse och vi avtalade en tid att träffas på Apolloteatern.
    Robert kom ett par dagar senare till teatern i Näsby Park. Han var karaktäristiskt klädd i stickad mössa och slitna jeans med plånboken fastsatt i en kedja och nerstucken i bakfickan. I en annan ficka låg snusdosan som sånär hade skavt hål på denimtyget. En jätteprilla under läppen plockades ut innan vi slog oss ner runt bordet på den lilla Apolloscenen. Det var Nicke, Robert och jag. Robert presenterade flera av sina revyidéer och vi presenterade några av våra. Allt föll i god jord och ett antal prillor senare och säkert flera koppar kaffe, var det klart. Vi skrev kontrakt till ett samarbete som skulle visa sig bli historiskt för oss alla.
 
Roberts sida i programbladet. Just i denna revyn lät jag artisterna presentera
sig själva, en idé jag fick eftersom jag inte själv hade tid att författa alla texter.
Foto: Olle Strandberg
 
   Apollorevyn som vi hade döpt till ”Bollarna i Luften” med tanke på Täby Centrums nya symbol med en röd och en gul boll, skulle som vanligt spelas på Tibble Teater. Viktigt för oss var att revyn blev en föreställning för hela familjen, med satir, glädje, kängor och allmän underhållning. Föräldrar skulle känna att de kunde se föreställningen tillsammans med barnen eller mormor och morfar, utan att behöva be om ursäkt för alltför taffliga skämt under bältet eller grovt språk. Vårt mål med revyn var helt enkelt att bjuda på god, aktuell underhållning för människor i alla åldrar. Då var det också viktigt att ha med artister som presterar och som lockar alla. Med tanke på ”Björnes Magasin” var Robert perfekt att locka barnfamiljer, och som pendang till honom valde vi Stig Grybe, en lysande gammal teaterräv, som dessutom Robert hade som en av sina favoritkomiker.
 
Stig Grybe, Robert Gustafsson och Nicke i en sketch om Täby fritidsförvaltning,
som hade infört att man skulle ta betalt för aktiviteter som skidåkning etc. i kommunens
spår. Det skulle man göra genom att sälja "Fritidspass". Här agrear Stig och Robert
kontrollanter och Nicke en joggare som blir stoppad och inte har köpt något pass.
Foto: Olle Strandberg
 
    Vår egen självlysande stjärna, den mångsidiga Mia Ståhl Broborg var mammaledig detta år och ersattes av lika lysande och mångsidiga artisten Louise Raeder. Raeder hade jobbat en hel del med Grybe tidigare och båda var glada över att få jobba tillsammans igen. Därutöver tillkom en åttafotad balett, koreograferad av Susanne Berglund-Samuelsson, och en fyrhövdad orkester under ledning av Magnus Bank. Utsökta primadonnan Annica Smedius och teaterprimören, den strålande Nicke Wagemyr himself, var naturligtvis viktiga beståndsdelar i ensemblen för att behålla känslan av att revyn ändå var Täbybornas revy. Själv stod jag som vanligt för regin.
 
I ett shownummer gestaltade Louise Tina Turner. Den späda aktrisen formligen
knockade publiken med sin kraftfulla utstrålning och rockiga röstimitation.
Foto: Olle Strandberg

    Det var lustfyllt att jobba med Robert. Han satte guldkant på alla repliker, gester och masker, och han lämnade inte en enda detalj obearbetad. Han sjöng med glädje sina småsnuttar i öppnings- och finalnumren och han tog koreografi och kämpade med dansen tills stegen satt (nästan) perfekt. Kanske var dansen den största utmaningen för Robert.
 
Ett av revynumren handlade om bilen "Bettan". Nicke sjöng om bilen och vi använde
min gamla Morris Minor som dekor på scenen. Det blev ett spektakulärt
sång- och dansnummer. Fotot avslöjar att Robert inte hängde med hundra-
procentigt i dansen, men han kämpade. Fotot är taget under en repetition.
Under föreställningarna var Robert ett med baletten som den fullblodsartist
han var redan då.
Foto: Olle Strandberg
 
   En gång visade Robert irritation. Det var när jag avbröt en repetition innan vi hade knäckt kärnan i sketchen, så Louise och Robert fick fortsätta jobba själva nere i logen medan jag tog tag i något annat akutare problem. Men den oknäckta nöten knäckte vi vid ett senare repetitionstillfälle.
 
 
I det här numret gestaltade Louise Mia Ståhl Broborgs nyfödda dotter Sanna, och
Robert Carl Bildts nyfödde son Nils. Senare har jag sett Robert imitera Bildt vid flera
olika tillfällen, men här var troligtvis första gången han gjorde det. Det var under
en repetitiion av denna sketchen Robert för första och enda gången visade
irritation under tiden med oss.
Foto: Olle Strandberg
 
Efter sista föreställningen, som företrädesvis var en matiné, hade vi alltid
avslutningsfest. Höjdpunkten på den festen var den så kallade "Originalrevyn",
som var en parodi på valda nummer från revyn. Den spelades av scenpersonalen
och teknikerna. Här travesteras numret om Sanna Broborg och Nils Bildt, med
den verkliga Sanna i vagnen. Nils Bildt spelades av en scenarbetare, vars
namn jag tyvärr glömt.
Fotograf okänd.
 
   Jag tror Robert är perfektionist i allt han gör. Det var inte bara på scenen Robert var minutiöst noggrann, även i logen hade han perfekt ordning, varje attribut till sketcherna låg i perfekt ordning, till och med hans kam låg i exakt rätt vinkel på bänken framför spegeln. I logen bredvid huserade Nicke som hade totalt kaos hos sig, precis som alltid.
    Även Stig Grybe gick omsorgsfullt tillväga i arbetet med sina revynummer, både med den verbala och utseendemässiga gestaltningen. Han var känslig och man fick tassa runt honom för att han skulle må bra. Stig var sedan många år en väletablerad komiker och skådespelare, van att medverka i betydligt större sammanhang, och verkade lite nervös för lokalrevy. Han ville heller inte göra små insatser i sketcher, men det löste sig med ynglingen Gustafsson i ensemblen, som ville göra allt, stort som smått. Stigs dåvarande tvekan till samarbete med oss gick över efter premiären då han kände att publiken strömmade till och tycktes älska honom och hela revyn. Att Stig trivdes fick vi ytterligare bevis för när han flera år senare tackade ja till att medverka i en Apollorevy igen, denna gång i Laholm.
 
Stig var känslig och ville inte göra små roller som han ansåg låg under
hans värdighet som gammal revyräv, men jag bar honom på varliga armar
och vi klickade bra ihop. Väldigt roligt hade vi även vid fotograferingstillfället.
Foto: Olle Strandberg
 
 
I en sketch travesterade vi på Aschbergs program i TV 3. Nicke imiterade Aschberg,
Stig skulle göra Gert Fylking som i sketchen mest skulle hålla upp publikskyltar där
det stod "SKRATTA" eller "APPLÅD", men det ville inte Stig, så Robert tog över rollen.
Robert syns i bakgrunden på bilden. Annica Smedius imiterade Aschbergs norska sidekick.
Den sketchen sågs i Täby av någon medarbetare från programmet och vi blev inbjudna att
en kväll öppna Aschbergs program i direktsändning med sketchen, vilket vi gjorde.
Foto: Olle Strandberg 
 
   Dagen efter vår lyckade premiär på Nyårsafton 1991 blev Robert magsjuk. Hans underbara fru Lotta ringde alla tänkbara doktorer, men fick inte tag i någon. Hon ringde till slut oss i panik. Robert kräktes oavbrutet och vi skulle underhålla ett fullsatt Tibble Teater på kvällen. Vad göra? Nicke ringde vår ”privata teaterdoktor” Anders Norlin som var på semester på Gotland, han förstod allvaret och skrev ut en medicin. Det var långt innan man kunde skicka in digitala recept, så Anders ringde in receptet till det enda apoteket i Stockholm som var öppet på nyårsdagen. Lotta åkte och hämtade ut medicinen, som la lock uppåt, men inte neråt. Robert klarade föreställningen.
    Revyn ”Bollarna i Luften” blev succé, Täbyborna och pressen öste beröm över oss och ensemblen. Publiken strömmade in, till och med från Skara. Det var Roberts föräldrar och bror som kom från Skara, enkom för att se honom uppträda. De sa med eftertryck till mig efteråt att de var mycket nöjda med vad de fått uppleva i Täby. Glad blev jag, för det finns inget roligare än att möta stolta föräldrar.
 
Ett nummer som vi hade köpt in från en annan revy var "Allergikören" där Robert
agerade körledare. Jag tror det var då Robert kom på sitt "nys-trick". Varje gång
precis innan han klev in på scenen drog han upp vatten i näsan och under numret
nös han rakt över publiken så det stänke, vilket formligen fick publiken att skrika
av skratt.
Foto: Olle Strandberg
 
    Efter ett tjugotal föreställningar var det så dags att återgå till det mindre teaterformatet i Näsby Park med ordinarie repertoar. Efter sista föreställningen på Tibble Teater när alla skulle städa sina loger visade Robert ännu en gång prov på sin noggrannhet. Golvskurning var inte Robert bästa gren, men han gjorde det ordentligt. Bland annat genom att tömma en hel skurhink med vatten över logegolvet så att det blev översvämning. Naturligtvis torkade han upp allt och jag lovar att hans loge lämnades renare än alla de andras tillsammans.
   Anledningen till att jag fokuserar extra mycket på Robert i detta kapitel är att jag vill klappa mig för bröstet eftersom det var just hos Nicke och mig på Apollorevyn som Robert blev oåterkalleligen upptäckt. Bara några månader senare skulle Robert bli hyllad för sina insatser på de stora scenerna i Stockholm, vilket gav honom den rättmätiga nationella uppmärksamhet som han var värd. Det var bara en tidsfråga tills det skulle hända, men att det hände just då, var tack vare hans medverkan i Apollorevyn.
   Uffe Larsson och Johan Rheborg fick kontakt med Robert via mig efter att ha sett Robert i ”Bollarna i Luften”. De båda ringde mig, dagen efter respektive sett revyn, och bad om hans telefonnummer vilket jag vidarebefordrade. Det gav ringar på vattnet. Uffe satte upp en revy på Tyrol där Robert uppmärksammades stort, och Johan Rheborg och Robert har som alla vet gjort gemensam succé många gånger genom åren. Det började i ”Killinggänget” och numera vill ingen missa de omåttligt populära ”Morran och Tobias”.
    Sedan var det Bosse Parnevik, en flitig besökare på Apollorevyn, som kom fram till mig redan under pausen på ”Bollarna i Luften”. Han var helt tagen av Roberts briljans på scenen. Bosse bad mig sätta ihop en ansökan för Roberts räkning till ”Bosse Parneviks stipendium”. Ansökan skulle innehålla flera videosnuttar och en skriftlig motivering. Det var bråttom, för ansökningstiden gick ut om några dagar. Som tur var hade min bror Bo Tedenstad, som då var videoproducent och filmare, redan filmat revyn och med hans hjälp fick vi, efter tre dagars intensivt jobb med redigering, ihop en stipendieansökan. Jag skrev brevet och fyllde i all nödvändig data innan vi skickade iväg ansökan. Föga förvånande tilldelades Robert stipendiet. Utdelandet skedde under en ceremoni på en estrad i ett köpcentrum i samband med Sveriges Revyrixdag i Södertälje. Jag minns att vi körde före Robert och visade vägen dit. Jag tror det berodde mest på mitt kontrollbehov, att jag oroade mig för att Robert skulle ta miste på dag och tid. Stipendiet var på 15000 kronor, och om jag inte missminner mig, sa Robert att han skulle använda pengarna till att byta tak på sitt och Lottas hus.
    Ett tag senare satte Bosse Parnevik upp ”Parneviks Cirkusparty” på Cirkus i Stockholm och det var i och med fantastiska recensioner efter den premiären som Robert blev Robert Gustafsson med hela svenska folket. Efter det fanns det ingen hejd på hans popularitet som ju håller i sig än i dag.
    Efter ”Bollarna i Luften” hade Robert i princip tackat ja till att medverka i vår nästa revy, men när det blev dags stod han redan på Cirkus scen sex kvällar i veckan och gjorde TV på dagarna, så det var helt omöjligt att passa in det med Apollorevyn i Täby. Men Robert var juste och kom som hemlig gäst och överraskade vår premiärpublik på nyårsaftonen 1992. Hela publiken jublade och var utom sig av lycka att få se honom i Täby igen. Stolta Täbybor pratar fortfarande om att de upptäckte Robert innan resten av Sverige gjorde det.
    Sommaren efter ”Bollarna i Luften”, när vi hade trädgårdsfest för vår senaste revyensemble med respektive, kom Robert och Lotta en dag för sent. Stig Grybe, Annica Smedius och Louise Raeder som hade sett fram emot att umgås privat med alla kollegorna från i vintras, blev något besvikna när inte Robert dök upp. Men Nicke och jag fick umgås med stjärnan dagen efter, då Robert, Lotta och Valentin kom till oss och åt Vichyssoise Verte. Den dagen var det Robert som blev något besviken, för han hade räknat med en rejäl biff. Men han åt snällt upp sin soppa, en av mina favorit-sommarrätter. Det var så trevligt att träffa hans fru Lotta för första gången på riktigt. Vi hade bara sett skymten av henne tidigare när hon kommit och tittat på revyn. För vår del blev det alltså bara positivt att inte alla artisterna kom på samma dag. Robert och Lotta hade med sig en mycket träffsäker present till Nicke, nämligen en form som man fryser is-golfbollar i. Den har vi kvar än, så när vi då och då lägger is-golfbollar i våra drinkar tänker vi så klart på Robert och Lotta.
    Numerai får vi alltid fantasifulla julkort och ibland även påskkort tillverkade av Lotta som är konstnär. Vi blev bjudna på Roberts stora 40-årsfest på Berns, och för några år sedan var vi inbjudna på Roberts egen revypremiär på Rondo i Göteborg och kalaserade på premiärfesten på en restaurang vid Liseberg.
 
Nicke och Robert i en grabbig sketch som föregick shownumret om bilen "Bettan".
Foto: Olle Strandberg
 
Albin och Simon gör parodi på Nicke och Robert under "Originalrevyn" på efterfesten.
Fotograf okänd.
      
   Några gånger har vi stött på Robert och Lotte i vimlet och då har Lotta med ett generöst leende presenterat oss för andra hon känner med orden: ”Det här är Nicke och Marianne från Apolloteatern i Täby, det var där det hela började.” Att Roberts karriär startade hos oss är en sanning med modifikation, men det är en komplimang som gör oss stolta. För en viss betydelse har vi ändå haft i hans tvivelsutan glansfulla framgångar.
   Man kan undra vad det var som hade gjort Robert intresserad av att praktisera på Apolloteatern? Jo, enligt hans egen utsago var det att han tyckte om idén att vi var en liten, udda teater som jobbade med all slags underhållning. Det var barnteater, dramatisk teater, komedi och revy. Mångsidigheten intresserade honom och verkar fortfarande göra det.
 
Att hålla bollarna i luften var min uppgift, inte enbart under denna revy, utan under alla revyer vi producerade.
 

Minnenas album! Del 59.

 

Mitt Wiraspelen!

 


Vackra hästar är en del av Wiraspelens tjusning. Bilden är tagen många år efter
min tid med Wiraspelen. Foto: Christer Bäck
 

Det var kallt och snöyra ute, men inne på Apolloteatern i Näsbypark rådde tropiskt klimat efter förmiddagens två fullsatta föreställningar. Alla blöta barnstövlar hade just hamnat på rätt fötter, dragkedjorna i overallerna var uppdragna och dörren hade sakta glidit igen efter den sista dagisfröken som kontrollräknat sin stimmiga flock. Skådespelarna Mia och Nicke, Elsie-teknikern och jag pustade ut och tystnaden la sig som en dunudde kring öronen. Nu väntade lunch, sedan ett par timmars repetition av ”Ugglan och kissekatten” innan det var dags för Elsie-inspicienten att preppa scenen inför morgondagens föreställningar. Detta hände sig vårvintern 1989.

   Då flög ytterdörren upp, och in med snöyran stolpade en man jag kände igen men inte kunde placera. Snöflingor stora som fat hade fastnat på hans vinterrock. Han såg ut som en snögubbe, och när han tog av sig sin stickade mössa stod hans tjocka, bruna kalufs på ända. Han hälsade som hastigast och draperade därefter sina dyngsura ytterkläder över en bänk i salongen. Innan vi hann fråga, bad han om en kopp kaffe, eller var det te han vill ha? Jag minns inte riktigt. Sedan intog han scenen och började deklamera Shakespearesonetter. Nicke som alltid känner igen allt och alla, viskade till mig att det var skådespelaren Björn Strand som just bestigit Apolloteaterns tilja. OK tänkte jag, det här har inte med mig att göra, men av artighet stannade jag kvar i salongen och lyssnade på ett par sonetter.

   Björn var Wiraspelens producent och konstnärlige ledare, tillika dess eldsjäl. Wiraspelen var en nyskriven dramatisk musikföreställning av Leif Nilsson med musik av Bo Hülphers, som hade satts upp på Isaksäng, vid Wira bruk i Åkersberga under några somrar. Jag hade läst om Björn i tidningen, troligtvis var det därför jag tyckte mig känna igen honom. Jag visste att hans dröm var att göra Wiraspelen till ett traditionellt sommarevenemang, ungefär som Värmlänningarna i Gropen Ransäter. Jag utgick alltså från att Björns syfte med besöket på Apolloteatern var att han ämnade träffa Nicke och erbjuda honom en roll där. Så efter andra sonetten utan andrum, ursäktade jag mig och gjorde en ansats att lämna salongen och gå in på kontoret där det alltid fanns arbetsluckor att fylla.

- Nej gå inte, sa Björn och draperade sig på scengolvet i en dramatisk pose med armbågen mot golvet och huvudet vilande i handflatan. Jag har kommit hit för att fråga dig om du vill regissera Wiraspelen i sommar.

- Va? Eh, nej det tror jag väl inte att jag kan, stammade jag fram. Jag har mer än fullt upp här med repetitioner och föreställningar.

- Jamen vi repar bara ett par veckor före premiären som är strax efter midsommar. Allt är ju redan klart, vi har spelat i fyra somrar och du ska bara repa in lite nya skådespelare i några av rollerna. Och även om flera av de medverkande är amatörer så vill jag skapa en högklassig föreställning, med ett proffs som regisserar. (Där satt den.) Vi betalar så klart. Men om du inte vill ha jobbet, så kanske jag frågar Lill Lindfors, nu när jag ändå har åkt till Näsbypark.

   Han verkade ju helt crazy, den där Björnen. Lill Lindfors som regissör tänkte jag, hur proffsigt skulle det bli? Jag hade aldrig upplevt eller hört talas om annat än att Lill var en bra sångerska och duktig komedienn. Men att hon skulle tacka ja till att regissera Wiraspelen tyckte jag kändes osannolikt. Ville han imponera på mig med att han kunde få vem som helst, eller ville han smickra mig med att jag var hans förstahandsval? Jag vet inte, men jag bad om lite betänketid. Wira-repetitionerna skulle nämligen starta direkt efter Albins och Simons skol-/fritidsavslutningar, vilka sammanföll med vårt sommaruppehåll på Apolloteatern, så den ljusa årstiden var helig för familjen, med Wagemyrskt familjemys och återhämtning, förklarade jag. Direkt i nästa andetag kontrade Björn med att jag skulle kunna föreslå för barnen att de fick medverka i Wiraspelen, utan att göra audition. Ett fantastiskt erbjudande enligt Björn. Ja, så gick det till när jag fick frågan om att regissera Wiraspelen.

   Jag tog med mig erbjudandet hem och pratade med Albin 7 år, och Simon som fyllt 5 på juldagen,  om huruvida de skulle vilja vara med i en teaterföreställning. Svaret var givet för båda telningarna, det blev ja. Albin och Simon var födda in i teatern och hade redan fått medverka flera gånger när vi gjort parodier på revysketcher under våra avslutningsfester på Tibble Teater. Där hade alla applåder de dragit ner gett dem blodad tand. Så följande dag ringde jag Björn och tackade ja.

 


Det är vackert på Isaksäng. Foto: Christer Bäck
 

   Arbetet visade sig snart vara lite mer än att repetera in några nya personer i en redan klar föreställning. Jag involverades i kostymskapande, i dekorskandaler, i interna strider och framför allt i att försöka få till en ensemble. Några av de lokala amatörskådespelarna som hade innehaft de större rollerna, begärde nu betalt för att ställa upp igen. De likställde sina roller med de roller som besattes av professionella skådespelare. Björn vägrade att betala gager till dessa amatörer och jag fick i uppdrag att anlita proffs. Björn ville att detta skulle bli ett normgivande beslut, så att Wiraspelens övriga amatörensemble inte skulle få för sig att de efter några år skulle kunna komma och begära att få betalt för sin medverkan.

- Amatörer är amatörer och ska göra detta på sin fritid oavsett hur bra de är. Proffs är proffs och ska ha betalt för sitt arbete, sa Björn. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

   Totalt medverkade etthundratio personer i uppsättningen. Själv minns jag att jag tog in Annica Smedius, Ally Wanngård, Anita Säberg och Per Sandborgh. De tre sistnämnda stannade kvar i ensemblen i tjugo år! Cirka tio roller besattes av professionella skådespelare, därutöver medverkade mycket kompetenta amatörskådespelare, statister, ryttare, barn, musikanter och en stor kör. Förutom folk, deltog fän som hästar, grisar och flaxande höns. Inte särskilt lätt att styra upp, men absolut genomförbart om man arbetade häcken av sig, och det gjorde jag. Visserligen fick jag god hjälp att regissera det tiotalet barn som medverkade i föreställningen, av de båda ungdomarna Stefan Roos och Sylvie Lindblad, dåvarande huvudrollsinnehavare och kärlekspar både på och av scenen. De hade medverkat tidigare och visste precis hur barnen skulle hanteras. En stor eloge till dem.

   Det första jag gjorde när vi kommit på plats på Isaksäng vid Wira bruk var att lära mig alla de hundratio medverkandes namn, alltså kan man förstå hur länge sedan detta var. Hade det varit nu skulle jag kanske hinna lära mig fem namn. Direkt efter kollationeringen lät jag ensemblen göra ett genomdrag så gott de kunde för att ge mig en uppfattning om hur mycket som behövde jobbas på. De nytillkomna gav jag lite regi innan genomdraget, bara så att de skulle veta något om sina karaktärer och ungefär var de skulle stå och gå i de olika scenerna.

   Jag märkte direkt att de med namngivna roller hade bra koll på läget, men att alla statister sprang omkring ganska planlöst och ingen verkade riktigt veta var de hörde hemma. Jag bröt genomdraget efter första akten och la krutet på en maraton-genomgång med hela ensemblen. Vilken familj de tillhörde, gav alla statister namn, pratade om deras relationer med varandra och hur de skulle förhålla sig till det som utspelade sig. Till exempel var det två rivaliserande familjer i spelet och jag tyckte det var viktigt att det framgick att de vuxna hindrade barnen från de rivaliserande familjerna att leka med varandra och så vidare. Oj vilken energikick de fick. Det liksom strålade om alla och det blev liv i karaktärerna.

   Fast inte så att resten föll på plats av sig självt, nej. Jag minns att jag fick en megafon att ropa regianvisningar i, men det funkade inte alls för mig. För att göra mig förstådd behövde jag se mina aktörer i ögonen och jag minns att jag sprang kors och tvärs, med manuspärmen liggandes öppen på vänster arm, och regisserade de olika grupperingarna. Sista halvtimmen varje kväll, samlade jag sedan hela gruppen och gick igenom mina generella notes, och peppade inför kommande repetitioner. Skådespelarna med de större rollerna repeterade jag extra med, på eftermiddagarna, medan alla repetitioner med hela ensemblen ägde rum enbart på kvällstid och helger. Mot slutet av repetitionstiden hade jag så ont i vänster axel och armbåge, på grund av springet med manuset på armen, att jag var tvungen att gå flera gånger till en naprapat och få behandlingar för att kunna utföra mitt jobb utan smärta.

   Pekka Heino, som jobbade på radion då, kom för att göra ett reportage ett par dagar före premiären. Han tittade en stund på repetitionerna och sedan drog han med mig bakom en buske för att intervjua mig ostört, så att alla gnäggande hästar och stojande barn bara skulle höras lite i bakgrunden. Jag minns att jag var så trött och utarbetad att jag kände det som att jag bara svamlade fram svaren till Pekka och var riktigt nervös för hur reportaget skulle bli. Men alltsedan premiärdagen, då reportaget sändes, hyser jag stor respekt för Pekka Heino, som lyckades klippa ihop intervjun och flika in mitt svammel så det lät riktigt skärpt, mellan hans egna reflektioner och historiska tillbakablickar på 1700-talets Wira bruk. Tack Pekka.

   Mina barn skötte sina uppdrag bra. Det fungerade eftersom skådespelarna som spelade deras föräldrar, tog ansvar för dem under hela repetitionsarbetet och under föreställningarna. Albin och Simon var ju riktiga charmknuttar, så de fick en massa godis av andra ensemblemedlemmar, som de sedan gömde i sina små kalotter under spelets gång, och smaskade på i pausen. Allt enligt Albins vittnesmål som han avlade för inte alls länge sedan, när jag frågade honom om hans minnen från den tiden.

   Vilken pompa och ståt det blev på premiären. Jag klädde upp mig i min folkdräkt från Västbo härad i Småland, som mamma hade sytt till mig. Mamma och pappa kom, Åkersbergas politiker kom, författaren kom, tonsättaren kom, Jarl Kulle den store kom, alla som skulle komma, kom. Och efter föreställningen kom Jarl Kulle fram till mig och gav mig en eloge för mitt arbete, han höjde mig till skyarna och sa att det hade skett ett stort lyft från föregående år. Han gratulerade även till den fantastiska dekoren med solnedgången i fonden, som vår herre hade skapat. Ja käre nån då.

   Simon som ägnade en stor del av sin barndom åt att försvinna ur sikte, gjorde det även på premiärkvällen. Just när jag stod och sög i mig allt beröm från Kungliga Dramatens största stjärna, kom en obehaglig känsla över mig. Simons Wiraspelsföräldrar hade fullgjort sitt uppdrag och ansvaret för mina barn låg åter på mig. Jag hade hamnat en bit ifrån Isaksäng, Albin såg jag i ögonvrån men Simon syntes inte till. Jag började springa runt i området och fråga folk, men alla inklusive fadern till barnet, var upptagna och stojade glatt tillsammans, och ingen Simon syntes till.

   Det flöt en å bredvid ängen, och det växte alar på båda sidorna utmed ån, alarna böjde sig horisontellt ett par meter över ån och möttes nästan i mitten. Jag fick då syn på att en av alarna hade böjt sig nästan till vattenytan, och när jag kollade närmre hängde Simon som en apa upp och ner på stammen. Men olikt en apa, hade han fastnat i en svår position och kunde inte ta sig över till andra sidan, som han troligtvis hade tänkt. Han var helt tyst, han vågade väl inte ropa på hjälp med risk för att någon skulle bli arg på honom när de fick syn på honom. Men alla runtomkring var upptagna av stundens festligheter så ingen mer än jag uppmärksammade Simon. Här sviker minnet mig. Hur Simon kom tillbaka till torra land minns jag inte, men på något sätt blev han räddad ur denna livsfarliga situation. Mormor och morfar tog med barnen hem till Täby och min kväll kunde avslutas tillsammans med maken och alla vuxna involverade i föreställningen, med en rungande premiärfest på Berga teater,  inne i centrala Åkersberga. Under dansen slingrade sig Per Sandborgh och Annica Smedius om varandra. De blev kära denna premiärkväll och följde med oss hem framåt morgonkulan, vilket senare resulterade i ett långt förhållande med två, numera vuxna barn, Emil och Matilda. Så nog har Wiraspelen satt sina spår på olika sätt.

  Två år gav jag Wiraspelen. Kristina Törnqvist och Gunnar Mosén spelade kärleksparet andra året. Det jag minns starkast från andra året, var att jag var totalt utarbetad, eftersom jag gick direkt från arbetet på den egna teatern till repetitioner av Wiraspelen. Barnen ville inte vara med igen, de tyckte det tog för lång tid att åka fram och tillbaka mellan Täby och Wira bruk varje dag och jag kände att det inte var rätt mot dem att fortsätta på detta sätt, så när Björn ringde och erbjöd mig regijobbet för tredje året tackade jag nej. Jag minns detta ögonblick lika väl som jag minns ögonblicket när Björn stolpade in på Apolloteatern första gången och erbjöd mig jobbet.

   När jag svarat nej till ett tredje år, försökte jag förklara min situation, men Björn slutade lyssna. Det blev alldeles tyst i luren. Efter en stund avbröt Björn mig med orden,

-  Tackar du nej?

-  Ja, tyvärr måste jag göra det, svarade jag.

Han verkade chockad över mitt beslut. Wiraspelen var Björns stora skötebarn och betydde allt för honom, så han kunde inte förstå att detsamma inte gällde för mig. Det hade ju inte gått att avslöja under mitt arbete, eftersom jag alltid går in till hundra procent för det jag gör. Men ibland måste man säga nej för att överleva. Han la på luren och jag hörde aldrig mer från honom.

 


Ännu en hästbild, men eftersom jag inte har några egna bilder och Christer Bäck
som har hjälpt mig få fram dessa, har kraschat sin dator, är detta allt jag kan erbjuda.
Foto: Christer Bäck
 

   Wiraspelen lever än och kommer troligen att överleva oss alla. Tyvärr gick Björn bort alldeles för tidigt, fyra år senare. Det var en kväll efter en föreställning på Isaksäng, och det ligger väl till hands att tro att Björn levde och dog för Wiraspelen, men jag känner inte till dödsorsaken. Varma tankar till hans familj, fru och barn som förlorade en kär familjemedlem alldeles för tidigt.

   För mig gav Wiraspelen en liten ring på vattnet, eftersom jag fick ett betydligt enklare regiuppdrag i kölvattnet, nämligen att regissera Hacka kammarkörs vårkonsert på Berga teater, där flera av medlemmarna var med i Wiraspelen och ville jobba med mig igen. Visserligen en rolig utmaning, men tillsammans med en körledare som var livrädd att någon endaste liten ton skulle gå förlorad genom min enkla och ibland lite komiska, koreografi. Nej, det var inte min bag. Så en vårkonsert med den kören räckte för mig, och för körledaren också tro jag.

 

Kanske borde jag åka till Wira i år och se föreställningen nu när jag skrivit av mig.


Minnenas album! Del 58.

Fantomen med både Johan Rheborg och Micael Samuelsson!
 
Orginalmålningen till affischen och programmet gjorde Torbjörn
Nordwall, såklart.

RING…… RING….. RING!
- Rheborg.
- Hej Johan, det är Marianne Tedenstad från Apolloteatern.
- Hej.
- Jo, jag har tänk på en sak… vi är en man kort på scenen till nästa revy. Jan Simonsson kan inte vara med för han ska få sitt fjärde barn under revytiden och han vill inte riskera att missa förlossningen, och av någon anledning kan jag inte få dig ur tankarna, så jag frågar på en gång. Vill du vara med i vår nyårsrevy på Tibble Teater?

   Frågan kom minst sagt plötsligt för oss båda. Johan var en sådan där Apolloråddare som alltid ställde upp när det gällde akuta insatser, hittills enbart bakom kulisserna, men ibland undrar jag varifrån jag får mina idéer. Att han skulle funka på scenen kände jag bara på mig. Efter en stund slutade han säga emot mig, trots att han egentligen pluggade på heltid. Under denna tid repeterade vi revyerna på kvällar och nätter, så det skulle i alla fall inte krocka rent fysisk med föreläsningarna på Juridiska fakulteten eller hans studier till manusförfattare på Bergs, så Johan sa ja.
   Morgonen därpå sågs vi vid teatern kl 9:00 för vidare färd i Apolloteaterns röda Toyotabuss, med mig bakom ratten i ordets alla bemärkelser. Det bar av mot ett konferenshotell några mil utanför storstaden, där vi under helgen skulle känna på varandra, kollationera och sparka igång sketch-repetitionerna. Förutom Nicke, jag och Mia Ståhl, var det Johan Rheborg, Sten Ardenstam, Annica Smedius och Ally Wanngård, alltså de som skulle medverka i sketcherna. Baletten, doakören, musikerna och produktionsteamet i övrigt var redan igång i Täby sedan ett par månader tillbaka.
   Inte hade Apolloteatern råd med excesser som helgvistelser med tjusiga middagar och tillhörande lullull. Men ordföranden i vår stödförening Apolloråddarna Ulf Holmlund, granne, fan och vän, tillika VD för fastighetsbolaget som ägde konferensgården, såg till att göra verklighet av denna fantastiska kickstart.
   Busungarna Albin precis fyllda åtta år och Simon nästan sex år lämnades i säkert förvar hemma tillsammans med sin bror Patrick 21 år och vi kände oss trygga. Och varför skulle vi inte göra det? Albin hade ju i våras kommit hem från skolan med en teckning som visade på stort själförtroende, där han avbildat sig själv i tuppkam och skinnjacka med nitar, ackompanjerat av följande textrader: Jag är cool och tuff och jag är bra på att rita. Jag tycker om Michael Jackson. Jag har en storbror och en lillebror. Någon mamma eller pappa var inte nämnd i hans ”självbiografi", men Albin var en sann hjälte och alltid lojal mot sina syskon, så vi föräldrar fick tugga i oss att barnen kände sig trygga med varandra och klarade en helg utan oss.
 
En teckning och text av sonen Albin Wagemyr, när han gick i första
klass 1988 - 1989.

   På Oscarsteatern i Stockholm spelades ”Fantomen på Operan” med Mikael Samuelsson i titelrollen, och vi ville ju alltid alludera på något känt fenomen i vår revytitel, så vi hade kommit fram till att döpa årets revy till Fantomen på Tibble. När vi berättade det för vår nya koreograf Susanne Berglund-Samuelsson, sa hon,
- Vad roligt, det är min man som spelar Fantomen.
- Va?!
Vi höll på att tappa hakan. Att hennes ena efternamn var Samuelsson hade vi inte reflekterat över. Men så var det. Hon var gift med själva Fantomen. Detta borgade för en väldigt rolig överraskning. Vi hade ju alltid en hemlig gäst på nyårsafton och självklart blev han vår hemlige gäst detta år. Och vilka tappade hakan då, om inte den 600-hövdade publiken i vår överfulla salong. De höll på att aldrig sluta applådera när Mikael steg in på scenen. Till saken hörde att Mikael hade fått stora röstproblem som troligtvis uppstått på grund av överansträngning, så han fick inte sjunga. Han stod där på scenen i en spotlight och skulle försöka att med sin hesa stämma förklara att han inte kunde sjunga och publiken bara skrattade mer och mer. Ingen trodde honom. Det hela blev väldigt komiskt och till slut ryckte Nicke in och förmedlade att Mikael verkligen hade sångförbud. Det tystnade i salongen och Mikael berättade ett par roliga anekdoter från arbetet med karaktären Fantomen innan han åkte hem och bäddade ner sig, medan revyn Fantomen på Tibble tuffade vidare.
 
Foto: Olle Strandberg
Ibland känner man sig ganska ensam som regissör.

   Det kändes lite knäppt den nyårsaftonen. Nicke och jag, som var helt utarbetade, tänkte att nu hade det nog gått åt skogen i alla fall, inte enbart på grund av Mikaels ickesjungande utan vi kände en slags tomhet. När man var så trött att man inte längre orkade ta in vad som hände runt omkring, var det svårt att se hur bra det egentligen hade gått. Men vi fick snart massor av lovord från både publik och press, och teaterälskarna i Täby strömmade till Apollorevyn i horder för att se vår revyensemble leverera sketcher, sångnummer och dansnummer i ett rasande tempo, med timing och finess. Vi hade fått till det bra, än en gång.
   I öppningsnumret skred Nicke in bakifrån salongen iklädd fotsid, svart cape och satte sig vid kyrkorgeln som stod placerad vid sidan framför scenen och höjde armarna i en gest innan han sänkte fingrarna över tangenterna och musikerna drog igång orgel-introt till Fantomen på Operan, ridån gick up och idel svartkåpade Fantomrar dansade en spöklik dans på scenen. Men det var ju revy, så mitt under dansen gick musiken över i dur, de svarta kåporna kastades av och hela ensemblen lyste i knallgula blanka kostymer. En ganska snygg effekt, det var bara Johan som inte tyckte han såg klok ut i sin gula utstyrsel och skojade friskt bakom scenen om dessa kycklingdräkter.
   Men Johan som var ny i branschen var rysligt bra. Han trivdes på scenen och jobbade intensivt med varje karaktär han spelade. Han var till och med tangokavaljer i ett nummer med Mia, ett nummer som hon egentligen skulle ha framfört tillsammans med Sten. Men vi hade fått ge upp tanken på att Sten skulle lära sig stegen, så Johan hoppade in i sista stund och tillsammans med Mia gjorde numret till en succé, han med kutig rygg, utskjutande haka och en ros i munnen. Mia matchade naturligtvis perfekt med sin naturligt följsamma dans och komiska skicklighet.
 
Foto: Olle Strandberg
Hittar man inte bilden på det tangodansande paret Johan och Mia,
får det duga med en annan bild. Här Johan och Nicke i en parodi på
sketchen "Hej till publiken" som gick som följetång med Per Eggers
och Johannes Brost i ett nöjesprogram på TV. Vid detta tillfälle anade
vi inte att både herr Eggers och herr Brost senare skulle jobba med oss
i våra revyer.

   Bakom scenen gick Johan ofta omkring och pratade om att han höll på att utveckla en kul karaktär där han bland annat skulle skjuta fram hakan och prata ekonomi. Karaktären var inte helt utmejslad ännu, men ingen har väl glömt hans Percy Nilegård som senare via televisionen gjorde honom vida berömd i vårt avlånga land.
   Åldermannen Sten Ardenstam hade inte längre plats för nya repliker i skallen, men han var en mästarnas mästare på att lyssna på sina medspelare, mimande reagera på deras repliker och utföra vältajmade komiska krumbukter som fick publiken att kikna av skratt. Av den anledningen hade Nicke till denna revy skrivit flera nummer till Sten så att han enbart behövde göra det han var bäst på, reagera och mina.
   I ett nummer spelade Sten en tänkt åldrad Jerry Williams, rockstjärnan som aldrig gick att få av scenen. Sten rullades in i rullstol, och med handen bakom örat tog han sig upp och mimade Jerrys berömda benrörelser medan doorna sjöng en nyskriven text på melodin Did I tell You that I love You. Vi kallade numret Jerry Williams 2014. Alltså ironiserade vi över hur vi fortfarande skulle se Jerry på scenen, då om 25 år. Inte kunde vi tro att det skulle bli sant. Fast den riktige Erik Fernström alias Jerry Williams satt förstås inte i rullstol på sin avskedsturné 2014, utan vevade på som vanligt med benen, och trots modern medhörning åkte handen upp bakom örat. Undrar förresten om det verkligen kommer att vara hans avskedsföreställning? Vilken hjälte han är, den där Jerry. Sten var också en hjälte, hans sista revyer spelade han med oss. Han gick bort 1993, vid 72 års ålder.
 
Foto: Olle Strandberg
Sten Ardenstam i en parodi på en framtidsversion av Jerry Williams.

   Ett annat tänkvärt nummer just detta år var när Nicke gick ut på scenen med lokaltidningen i handen och låtsades att han skulle läsa upp något intressant och göra narr av det. Nicke stod där på scenen alldeles tyst, öppnade tidningen och läste, bläddrade, läste och bläddrade. Publiken satt andäktigt och bara väntade på någon rolig nyhet. När Nicke hade bläddrat igenom hela tidningen kom repliken.
Nähä det stod inget i tidningen.
Publiken jublade och applåderade vilt. Så av det hoppas jag ni förstår vilken sorts lokaltidningar som fanns i förorten. Alltså, vi fick nöja oss med Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och det hade varit helt okej om de inte för det mesta lyckades glömma bort att förorterna fanns. Man längtade verkligen efter en lokaltidnig som komplement till de stora drakarna. Nu när vi bor i Norrtälje kommun har vi en riktigt bra tidning, Norrtelje Tidning, där man rapporterar sådant som händer lokalt, till och med i lilla Rö.
 
Foto: Olle Strandberg
Nicke står på scenen och försöker hitta något läsvärt i lokaltidningen, men
misslyckas kapitalt. Däremot lyckas han bättre med att få publiken att skratta.

   Fast gav man sig bara iväg utanför Täby kom uppmärksamheten från press och media. Vi deltog året därpå med ett av numren från Fantomen på Tibble i Revy-Rixdan som var i Jönköping. Annica Smedius gjorde parodi på Lill Linfors, med tappad kjol och allt. Numret hette Jag är den enda och en recensent från Sveriges Radio undslapp sig senare i en sändning att han tyckte det var det bästa revynumret som någonsin spelats på en svensk scen. Bara att tacka och ta emot.
   Nu när jag ändå är inne i ett skov av skrytsamhet måste jag skriva om ett annat revynummer som Nicke specialskrev åt Sten Ardenstam. Numret heter Provfilmningen och bygger på missförstånd, ett alltid lika säkert kort inom revyn. Jag berättar inte mer än så, men den sketchen är troligtvis en av de mest spelade på revyscenerna runt om i landet. Varje år ringer det alltid ett par revysällskap och vill köpa texten av Nicke, och alltid återkommer de och berättar att den var årets höjdarnummer. Nu har numret alltså spelats årligen på olika platser i Sverige under de senaste 26 åren. Till och med på Chat Noir i Oslo har den gått. Undrar om någon ringer i år? Vi har sett massor av versioner av sketchen och vi har själva gjort om den med flera olika skådespelare efter Sten. Till exempel har vi haft Stig Grybe, Thomas Bolme, Johannes Brost och Nicke i den komiska rollen, men ingen har någonsin levt upp till Sten Ardenstams nivå, även om den alltid har ansetts som den bästa sketchen i alla revyer vi känner till att den spelats på. Varför jag skriver, känner till, beror på att sketchen ibland stjäls, men oftast får vi reda på det och då ringer Nicke till revysällskapet i fråga och får betalt i efterhand. Att stjäla idéer är helt okej, men att stjäla texter är inte det.
   Så blev det av revyn Fantomen på Tibble som vi precis efter premiären trodde hade gått åt skogen. Mikael Samuelsson kunde visserligen inte sjunga för Täbypubliken, men Lill Lindfors-parodin blev rosad på Sveriges Radio och Provfilmningen blev en ekonomisk mjölkko för Nicke. Johan Rheborg då? Jo, alla vet vi hur det gick med hans överlevnad i nöjesbranschen. Och den coole åttaåringen Albin som höll ställningarna tillsammans med sina bröder i hemmets lugna vrå när vi var på kickstart är som 34-åring lika cool med skinnjacka, nitar och tuppkam, fast nu som musikproducent och DJ med världens största musikfestivaler och klubbar som spelplats.
 
Foto: Stureplansgruppen
Här är jag och min coole son Albin Myers på vip-hyllan strax efter hans
uppträdande på Summerburst i Stockholm 2015. Kolla in nitarna på jackan
och frisyren, precis som på teckningen han ritade när han gick i klass 1C på
Rösjöskolan i Täby.
 
Ingen anledning att hänga läpp.

Minnenas album! Del 57.


Med en enkel tulipan på bemärkelsedan…
 

Tre födelsedagsbarn den 9 augusti 1988. Pappa Sigurd 69 år, svägerkan
Barbro 31 år och Nicke 40 år. Den röda fläcken i Nickes panna lyckades
han skaffa sig på födelsedagen. Han skulle roa barnen genom att skoja
om att han hade en jättefinne i pannan. Han satte dit en leksaks-sugpropp
i gummi så att den sög sig fast ordentligt. Den lämnade då detta röda märke,
som senare övergick till en helt slät hudyta. Den är slät än i dag i hans numera
något tillskrynklade tryne. Fantastiskt föryngringsknep man kanske borde testa
på hela kroppen, om det inte redan är för sent förstås.

Nicke fyllde fyrtio år den 9 augusti 1988. Min svägerska Barbro Tedenstad fyller år samma dag, det gjorde min pappa Sigurd Tedenstad också och det gjorde min farbror Ove Tedenstad! Jodå, det har funnits all anledning att fira denna dag i familjen Tedenstad Wagemyr. Och vi gillar att fira. Nicke och jag firar en massa olika händelser. Just detta år firade vi bland annat att vår store gosse Albin började skolan, det kändes mäktigt.
   Förutom de klassiska bemärkelsedagarna firar vi årligen träffedagen den 16 november, Poppedagen den första februari, premiär-frukost-ute-dagen någon gång i april och uterummet-Sjösalens-öppningsdag någon gång i maj. Vi firar egenodlat såsom säsongens första tomat, säsongens sista gurka och säsongens godaste melon. Största majskolven, sötaste jordgubben och finaste paprikan måste så klart också firas. Vi firar även alla små ut- och ombyggnader och namnger varje vrå vi omger oss av i Röska Palatset. Vi firar att det är onsdag, vi firar att det är fredag, vi firar att det är lördag, vi firar att det är söndag, vi firar att vi är klara hos tandläkaren, vi firar att det går bra för barnen, vi firar att vi har världens bästa barnbarn, vi firar att vi lever och så vidare. Allt för att livet ska bli så nöjsamt som möjligt i sitt vemodiga åldrande. Det blir väl minst ett hundratal dagar om året som vi firar, numera oftast med att korka upp en flaska gott vin till maten och kanske kosta på oss att pussas lite extra. Dessemellan råder en balanserat temperamentsfull, seriös klangfärg i vårt förhållande och liv.
   Den 9 augusti 1988 nådde inga dova klangtoner vårt revir. Dagen började med en hejdundrande överraskning för Nicke i sovrummet. Jag hade bjudit in ett trettiotal morgonpigga själar att komma i pyjamas och väcka Nicke klockan 07:00 med en enkel tulipan. Sedan bjöd vi på frukost innan vännerna drog vidare till sina jobb. Det var en vanlig veckodag, men Nicke vill alltid fira på rätt dag, så denna tisdag hade vi dessutom bjudit in 90 vänner, kollegor, anställda, grannar och släktingar till hemmafest med musikaliska inslag och smaskig buffé på kvällen.
Mamma och pappa hade som vanligt kommit några dagar tidigare för att hjälpa till med förberedelserna. Min syster och bror kom också till Villa Villekulla med sina familjer ett par dagar före.
 
 
Delar av familjen förbereder sig för skönsång och överraskning.
Fr.v. svåger Yngve Törn, systerson Fredrik Törn, mamma Vivian,
lillebror Bo Tedenstad, pappa Sigurd och systerdotter Louise Törn.
Pyjamaspojkarna längst fram är så klart Albin och Simon.
Storasyster Eva Törn fotade.
 

Anne-Marie Wiberg hade tillverkat den "enkla tulipanen" som frambars
till en ytterst nyvaken och förvånad Nicke. Nevil Cameron och Robert
Öberg repar kompet. Alla iklädda pyjamasar.
 
30 pyjamasprydda vänner på väg mot Villa Villekulla. Mia "smyger" i täten.
 

Det blev trångt i sovrummet med 30 sjungande glädjespridare. Fr.v.
Robert Öberg, John Maxe, Åsa Törnqvist (numera Edenroth), Yngve
Törn och Anneli Haganius.
 

Efter sången bjöds alla på frukost innan de skulle vidare till jobbet denna
tisdagsmorgon.
 
Efter arbetsdagen kom de 30 arla sångfåglarna tillbaka och fortsatte sjunga.
Ytterligare 60 personer kom och firade Nicke under kvällen.
 
Inga sura miner här inte när Nevil bytt från saxofon till piano. Nevil kompar
säkert någon sångare eftersom alla tittar åt ett annat håll. Jag, Albins
bästis Johans föräldrar Maja och Olle Blarck och Nicke ser ut att stortrivas.
 
Framåt natten glesnade det mellan gästerna, men Mias nye kille Maths
Broborg höll ställningarna med cigg i ena handen och Nickedricka i andra.
Systersonen Fredrik verkar beundra den skäggprydde radioproducenten.
 
Även Allan Svensson hittade till sist ut till förortsidyllen. Men vem som
är min stora idol ser man tydligt på min fina brosch med bild på Nicke.
Precis som Silvia har på kungen.
 
Vid det laget hade Simon däckat på sovrumsgolvet.
 
   För tredje året i rad arrangerade Nicke 1988 ”Thaliasvingen”, Svenska Scenmästerskapet i Golf. Han tyckte det var lämpligt att göra det i anknytning till födelsedagen eftersom mina släktingar, som också är golfentusiaster, medverkade i golftävlingen och ändå hade rest upp från Småland. Golftävlingen var på måndagen, dagen före den stora bemärkelsedagen. Mamma och jag stod för merparten av bufféförberedelserna till både födelsedagsfesten och Thaliasvingen. I ärligheten namn ska jag erkänna att vi på födelsedagsfesten bjöd på rådjursstek som jagats av vännen Bengt Wiberg, tillretts av hans fru Anne-Marie och serverat av deras söner Stefan och Thomas. Säkert hade Mia Ståhl också lagt sin hand vid de kulinariska förberdelserna. Men i alla fall… att det kan vara ytterligt krävande med två stora fester, samt en heldag på golfbanan, dagarna efter varandra är inget som Nicke påverkas av. Det är ju bara kul tycker han.
 
Familjen lunchar på Skålhamra gård innan "Thaliasingen" Svenska scen-
mästerskapet i golf. Tävlingen är för personer med scenen som arbetspalts.
Min familj arbetade inte på scenen, men var ändå givna gäster.
 
Efter denna tredje "Thaliasving" kontrolleras resultaten noggrant. I förgrunden
Bossarna Tedenstad och Parnevik, i bakgrunden Maj-Britt Widenfeldt.
De två männen heter alltså båda Bosse.
 
Champagnen är urdrucken. Tre duktiga golfspelare, Bosse Parnevik,
Titti Sjöblom och Gunver Bergqvist väntar med spänning på golfresultatet
som ska visa vem som får det åtråvärda vandringspriset Hamlet-trofén.
På den tiden tilldrog sig efterfesten på Apolloteatern.

   Ja, yrkesmässigt och privat blev året 1988 mycket innehållsrikt, men nu har jag skrivit om detta specifika år i flera avsnitt av ”Minnenas album!”. Kanske beror det på att det här året ofrivilligt utgjorde mallen för hur teamet Tedenstad Wagemyr skulle leva under många år framöver.
 
Yrkesmässigt jobbade vi efter följande mall:
Vi satte upp och drev en stor aktuell revy på Tibble Teater som spelades under hela januari och senare även halva februari. (Vilket i allra högsta grad bidrog till det teatrala aktiebolagets ekonomiska balans.) Därefter hade vi årligen urpremiär på en nyskriven barnmusikal-/ pjäs som normalt följdes av två mustiga säsonger på Apolloteatern i Näsbypark. Under maj månad presenterade vi Engelska apolloproduktioner med ”The Bristol Actors”, sedan kom arrangemanget Thaliasvingen, oftast i juni. Vi hade för övrigt drygt tio gästspelskvällar per år med nationellt erkända skådespelare, musiker och ståuppare. Därtill producerade vi en uppsättning av något dramatiskt verk, alternativt komedi eller thriller som vi brukade spela under oktober och november. Vi gästspelade under åren också själva med ett par av våra produktioner på bland annat Strindbergsmuseet och på Komediteatern i Stockholm. Förutom detta spelade vi enskilda föreställningar vid olika evenemang med våra specialskrivna turnerande barnproduktioner och musikdramatiska program. Ovanpå detta hyrde vi ut Apolloteatern när den var ledig, till konferenser, konserter och en barnfilmklubb. Varje år avslutades den 31 december med en hejdundrande nyskriven revy på Tibble Teater, följd av en rackans stor premiär-/nyårsfest. Därefter påbörjades följande års spelperiod, och så vidare om och om och om igen.
 
Privat såg mallen ut ungefär så här:
Tio dagars solsemester med barnen på Gran Canaria i februari. En veckas skidsemester med barnen i Sälen i april. Varsitt försommarparty för Albin och Simon. Trädgårdsfest och knytkals i Villa Villekulla med alla grannarna på midsommarafton. Fjorton dagars sommarsemester med barnen hos mamma och pappa i sommarstugan vid Hindsen i Juli. Några dagar eller ibland ett par sköna veckor i England eller Frankrike av nostalgiskäl och för upprätthållandet av goda kontaktnät. Barnkalas för Albin den 13 november. Tindrande julaftonsfirande i Villa Villekulla med mamma, pappa, Albin, Simon, Patrick, Nicke och jag. Släktkalas juldagen på Simons födelsedag.
   Vi hade ofta utländska gäster i vårt hem och barnaskaran som lekte i vårt hus var alltid stor och storleken på skor i hallen gick upp markant allt eftersom åren gick. Det gällde att kombinera teater- och vardagsruljansen. Hur räckte orken och tiden till? I dag har jag fullt upp utan att lyfta ett finger för att vare sig driva en teater eller en familj. Blott käre maken, lille Norwich Terriern Poppe och jag som njuter livets efterrätt i rofyllda Röska Palatset.

Och det skänker mig stor glädje att teckna ner ”Minnenas album!”.

Minnenas album! Del 56.

Excuse us, we're British.
 
Foto: Olle Strandberg
De fyra skådespelarna från England. Här i sina roller på Apolloteaterns scen.
Vi kallade dem "The Bristol Actors" för att det skulle låta fint. De var ju anställda
av oss som individuella skådespelare och kom egentligen från London, men
eftersom vi gjorde all planering tillsammans med min vän Alan i Bristol och hade
fler projekt på gång tillsammans med Alan, så beslutade vi att alltid kalla våra
engelska skådeselare för "The Bristol Actors". Kickan på Riksteaterns kostymförråd
hade hjälpt oss att plocka fram lämpliga kostymer. Kickan var alltid barsk när vi gick
runt i hennes domäner, men hon hade järnkoll på alla plagg och var mycket
kunnig, så man fick bra råd av henne om vilken typ av kläder som passade.
 
Jag hade ju gått tre år på scenskolan Drama Centre of London 1975 – 78 och flera av mina allra närmaste teatervänner var britter, bosatta i England. Det kändes därför som en naturlig utveckling i vår strävan att skapa teater för alla människor, att även sätta upp teaterpjäser på engelska med engelska skådespelare. Det fanns på 1980-talet en teater, Reginateatern på Drottninggatan i Stockholm som gav kvalitetsföreställningar på engelska, men Stockholm med förorter är stort och det fanns definitivt plats för fler, så varför inte lansera det på Apolloteatern i Täby tänkte vi. Ytterligare en dröm att förverkliga och ännu en utmaning stod för vår egen thalia-dörr.
    Min mycket gode vän Alan Coveney - en av mina absoluta förebilder inom teatervärlden. Han drev, liksom jag, egen teaterverksamhet fast i Bristol, England. Jag har skrivit om min vänskap till honom tidigare i ”Minnenas album!” Del 26. Det var nu under våren 1988 dags att ta upp ett seriöst teaterprojekt tillsammans med honom. Maj månad, som var enda lediga tiden på teatern, var egentligen ingen bra teatermånad, men med något så unikt som en engelsk produktion att spela för niorna och gymnasieelever, samt för kvällspubliken som bestod av Täbys kulturelit, kände vi i alla fall att vi ville pröva.
    Pjäsvalet föll på ”Overruled” skriven av den klassiske engelske författaren George Bernhard Shaw. Handlingen utspelas i typisk engelsk medelklassmiljö, karakteristiska gentlemän och uppnästa ladys med snobbig dialekt har alltid tilltalat oss svenskar. Alan tyckte förstås att det var lite beige att välja något så omodernt, men min magkänsla sa att det var vad som skulle fungera så här i introduktionsstadiet av vår satsning på engelsk teater.
Alan hade själv ingen möjlighet att komma till Sverige och spela vid denna tidpunkt, men han hjälpte mig aktivt från England. Alan annonserade efter fyra skådespelare i någon lämplig engelsk branschtidning, han fick hundratals svar, han sållade bland svaren, han åkte upp från Bristol till London och höll audition med ett urval och han hittade fyra lämpade för ändamålet som mer än gärna ville spendera några vårveckor i Sverige. Sedan hyrde Alan en lokal i London och repeterade i två veckor med skådespelarna, varpå han själv fick pendla dagligen för att återvända till Bristol och spela teater på kvällstid. När ensemblen sedan kom över till Sverige på valborgsmässoaftonen, tog jag vid och fullföljde regin under elva dagar på Apolloteatern, innan vi hade premiär.
    Vi gick ut i Apolloråddarnas föreningstidning innan engelsmännen skulle komma och sökte hugade värdfamiljer som ville ta emot dem i sina hem. Vi fick napp hos två hjälte-familjer som tog hand om en skådespelerska var. Sedan tog det stopp. Att hyra in någon på hotell var helt uteslutet med tanke på den tajta budgeten, så det fanns inget annat alternativ än att bereda rum åt dem i vår egen Villa Villekulla. Jag tyckte egentligen att det skulle bli ganska trevligt, men det var innan jag kände till vilka ytterst speciella karaktärer vi hade anställt.
    Den ena kille var sedan några månader nykter alkoholist och det har jag inga problem med, men när han berättade att han var så euforisk över att ha fått detta uppdrag i Sverige att han nog inte skulle klara av det utan att supa skallen av sig blev det akut läge. Jag fick sätta mig på valborgsmässoaftonen och tänka ut vem som skulle kunna hjälpa honom, och det verkade handla om sekunder innan han var beredd att länsa vårt barskåp. Men jag fick en snilleblixt och kom att tänka på en mycket känd, respekterad svensk institutions- och TV-skådespelare som hade kommit ut med sitt missbruk och även berättat offentligt om hur Anonyma Alkoholister fungerade. Det var bara att skrida till verket. Jag lyckades få tag på telefonnumret till vederbörande AA-medlem och närmare midnatt fick jag även tag på skådespelaren, varpå han genast, alltså mitt i natten, tog emot vår gäst för ett samtal och följande dag introducerade han honom för sin AA-grupp i Danderyd.
    Den andre av de två skådespelarna som skulle bo hos oss hade inga problem alls, enligt sig själv. Han var bara vegan, något mycket ovanligt vid denna tid. Något som jag aldrig tidigare hade sammanförts med. Och det är inget fel med det, men det var inskrivet i deras kontrakt att värdfamiljen skulle stå för frukost och middag varje dag och lunch skulle intas på Näsbyparks hotellrestaurang. Och värdfamilj för de två ”gentlemännen” var ju familjen Tedenstad Wagemyr, detta långt innan Nicke hade kommit på att han tycker om att handla och laga mat, men man tänker ju att när man har gäster som bor hemma hos en i en månad så ska de hjälpa till i hushållet, men så tänkte inte dessa engelsmän.
    Det hade väl inte varit några som helst problem om inte det hade varit så att jag även var arbetsgivare, regissör, tillfällig scenograf, kostymansvarig, hustru och tvåbarnsmamma. Den nyktre alkoholisten var faktiskt den som vållade minst problem under vistelsen, för han skapade direkt ett sällsamt socialt liv genom att gå på AA-möten så fort han inte jobbade. Han kom sedan hem och berättade bisarra historier om människor han mött och hur han blev inbjuden till de nyfunna vännernas hem. Bland annat besökte ofta ett slottsliknande direktörshem i Djursholm, som beboddes av Sverigechefen för Caterpillar, tillika medlem i AA. Rena lyxtillvaron fick han uppleva.
 
Foto: Olle Strandberg
Skådespelaren heter Anthony Donovan. Han roade sig kungligt under sin
vistelse i Sverige, bland skådespelare och direktörer han lärde känna på
AA i Danderyd och Stockholm. Skådespelerskan hette Yolande Palfrey
och hade spelat huvudrollen i en känd engelsk TV-serie, "Pennies from Heaven".
Serien hade även visats i Sverige. Det är alltid bra för biljettförsäljningen med
TV-kändisar. Tyvärr fick Yolande en hjärntumör några år senare och levde med
den tills hon avled av sviterna för ett par år sedan.

    Veganen däremot var en trött parasit. Han intog redan första kvällen min favoritplats i TV-soffan och den lämnade han inte mer när han jobbade eller om solen sken, då han intog min fina solstol som jag hade fått av make och barn i morsdagspresent. Inte nog med att jag tvangs laga specialmat till honom varje dag, han var dessutom fobiskt noggrann med att jag inte använde samma stekpanna till hans mat som till resten av familjens. Jag var alltså tvungen att varje dag tänka ut och laga minst två olika menyer, använda olika redskap, olika skärbrädor och inte fick jag sitta i mitt favorithörn av soffan en endaste minut under en hel månad. Man kan tycka att jag borde säga ifrån, men det var inte läge för det. Jag ville ha ut maximalt av skådespelarna på scenen och då kändes det bäst att bara bita ihop privat.
    Ett alldeles speciellt minne som jag nästan bryter ihop av att tänka tillbaka på, var en solig maj-eftermiddag när jag efter en heldag uppdelad på repetitioner och scenbygge, kom hem efter att ha hämtat båda barnen från dagmamman och sedan varit och handlat fyra fulla ICA-papperskassar med tung mat. Nicke var iväg och gjorde vårt Taube-program på någon tillställning, det var värmebölja och cirka 30 grader varmt. Barnen var hungriga och gnälliga, veganen låg på terrassen i min solstol och väste något koleriskt om ouppfostrade barn medan jag packade ur de tunga matkassarna ur bilen. Precis när jag passerade honom sista vändan i yttertrappan lade han huvudet på sned och med ett falskt leende sa han att det måste vara jobbigt att ha så mycket att stå i. Han gjorde dock inte en endaste liten antydan att lyfta på sitt gentlemanna-arsle och hjälpa mig bära in matkassarna. Att inte jag knivmördade honom där och då kan jag fortfarande inte förstå, för mördarinstinkten i mig tändes den dagen för första och hittills enda gången i mitt liv.
 
Foto: Olle Strandberg
Skådespelaren Richard Austin trivdes bäst när han satt hemma i min bästa
soffhörna. Han gäspade alltid innan han gick in på scenen. Ett ytterst ovanligt
beteende. Men han spelade bra ändå. Skådespelerskan heter Sharon Scogings.
Hon var mycket trevlig och jag vet att hon höll kontakt länge med sin värdfamilj
Hallméns. Kanske har de fortfarande kontakt med varandra.

   På de lediga söndagarna hjälptes vi och de andra värdfamiljerna åt att roa ensemblen. Vi besökte ett slott i Sörmland där ena värdfamiljen kände slottsherren, så vi fick en specialrundvandring och vi bjöd på maffig slottsbuffé. Vi besökte flera av Stockholms turistattraktioner, som Gamla Stan, Wasamuseet, Djurgården och Skansen. Vi åkte till Vaxholm och ena värdfamiljen bjöd dessutom ensemblen på en riktigt fin skärgårdstur ut till Sandhamn. Den dagen entledigade jag mig själv och stannade hemma med barnen. När skådespelarna kom tillbaka på kvällen frågade jag hur de hade haft det, och jag förväntade mig ett svar om hur vackert det är i Stockholm skärgård, men fick svaret ”It was rather a long jurney for a picknick.”.
   22 föreställningar av GB Shaws ”Overruled” lyckades vi i alla fall kränga, och drygt 1500 personer såg föreställningen, ett absolut minimum för att produktionen inte skulle gå ekonomiskt åt pipan. Det var väl gott och väl med det, och skådespelarna var utomordentligt bra i sina roller och gjorde en föreställning som hette duga, så där vid lag hade Alan gjort ett utmärkt val, men jag höll på att bli tokig på kuppen.
    En extra solig dag klockan 10:35 vinkade vi av den intressanta ensemblen på Arlanda. Sedan åkte Mia och jag direkt till teatern och packade ihop kostymerna och körde dem till Kickan på Riksteaterns kostymförråd i Solna. Därefter åkte vi tillbaka till Apolloteatern, rev dekoren och körde den till Dramatens förråd i Hägernäs. Allt gick på några timmar och på eftermiddagen stannade vi efter vägen vid badplatsen i Hägernäs och tog oss ett dopp i havet. Vi var svettiga men vattnet var svalt och skönt, så det blev ett av de mest helande baden i mitt liv, och då ska ni veta att jag badar ofta. Det var den 30 maj 1988.
 
Foto: Olle Strandberg
Vi gjorde alltid fina dekorer till våra uppsättningar. Denna dekor var dock
en lågbudgetdekor. Väggarna kom från "Min syster och jag" som jag hade
satt upp med Täby Teatersällskap på Hörsalen några år tidigare. Möblerna
lånade vi på dramatens förråd i Hägernäs, mattan och rekvisitan plockade
vi hemifrån. Själva kompositionen stod jag och Mia för.

Epilog: Hösten 2001 blev jag uppringd av ”veganen”. Han var då på besök i Sverige för att visa sin familj, fru och tre lagom vilda barn, vilket vackert land han hade jobbat i, tretton år tidigare. Han ville också att de skulle få träffa mig, så han bjöd mig till vego-restaurangen som ligger på Djurgården bakom Liljevalchs konsthall. Vi hade en trevlig stund tillsammans och han sa ”I must have been a pain in the ass, when I stayed with you.” Jag gav honom inte onda ögat, bara ett svagt leende till svar och tackade för den goda lunchen. Sedan kysstes vi på båda kinderna och troligtvis ses vi aldrig mer. OBS! Jag har aldrig haft något emot veganer, bara denna specifika individ som utmärkte sig negativt.
    Ej heller tycker jag generellt illa om alkoholister, snarare ser jag missbruket som en sjukdom och tycker synd om dem som lider av den sjukdomen. Men jag kan lugnt erkänna att jag tycker det är allmänt svårt att hantera fulla personer som bär sig odrägligt åt och inte sköter sig, så andra blir lidande. Men så blev ju inte fallet med vår engelske gäst som tack vare AA lyckades hålla sig på banan under hela Sverigevistelsen.
    Jag drar mig också till minnes att familjerna Wiberg och Hallmén som var värdar för de kvinnliga skådespelarna fick en betydligt ljusare bild av sina två gäster, emedan aktriserna umgicks som vänner och gelikar i de respektive värdfamiljerna.
 
Min vänskapliga kärlek till Alan består.

Minnenas album! Del 55.

Liten musikal skapar stora rubriker!
 

Jan Simonsson som clownen Alexander på Apolloteaterns scen.
 
Jan Simonsson tog tjänstledigt från sitt musiklärarjobb på Tibble gymnasium vårterminen 1988 och projektanställdes på Apolloteatern som musikalförfattare och skådespelare. Förlagan till Apolloteaterns uppsättning av ”Musikalen Alexander” hade Janne skrivit efter en idé han kläckt tillsammans med musikervännen Per-Olov Johansson. Första dagen på Jannes drömjobb vid teatern fick han en verklig överraskning. Vi hade nämligen glömt att informera honom om att två timmar varje morgon, innan repetitionerna började, var det obligatoriskt att hänge sig åt övriga arbetsuppgifter vilka var av essentiell betydelse för teaterns existens. Något som för oss ordinarie apollomedarbetare var en självklarhet. Men Janne fick gå från klarhet till klarhet, och första dagen la han ett golv i ”katakomberna” vi hade hittat i huskroppen på andra sidan betongväggen bakom Mias loge.
   Ja det stämmer. Bakom teatern hade Nicke upptäckt en outnyttjad, vindlande, långsmal betonglokalitet med en massa rör i taket. Vi fick tillstånd av husägaren att bila upp en ingång mellan teatern och dessa mörka irrgångar, villkorat att vi installerade en branddörr mellan teaterlokalen och det nyfunna utrymmet. ”Vad var väl en enkel branddörr att fixa för att få flera kvadratmeter extra yta? Nada!” sa vi som kan spanska. Sedan satt den specialtillverkade branddörren snart där på plats. Alltså, vi hyrde in en proffsbyggare för ändamålet så klart. Visserligen fanns det inte plats att göra en fullhöjdsdörr, men en halvhöjdsdörr som det gick alldeles utmärkt att kröka rygg under, för att ta sig in i dessa spännande backstage-lokaliteter. Och det var så skönt att få svälla ut. Nicke fick en egen skrivar- och producenthörna där och Elsie fick ett förvaringslager för tyger och viss rekvisita.
 
Foto: Olle Strandberg
Kostymskaparen Anne-Marie Wiberg och jag står i "katakomberna"
och väljer tyg till clownen Alexanders tröja.

   Hur som haver, detta hände sig på den tiden när vi skulle sätta upp barnteaterproduktionen ”Musikalen Alexander”. Repetitionerna ägde på vanligt apollo-manér rum mellan 10:00 och 14:00 under en sexveckorsperiod, medan övriga förberedelser, som till exempel scenografi-/rekvisitaskapande, PR, kostymsömnad och andra preparationer sträckte sig över en längre tid så att allt skulle falla på plats till premiären.
 
Foto: Olle Strandberg
Jan Simonsson hade vid detta laget tre döttrar och endast nattetid
omgavs han av den rätta tystnaden för att skapa manus till sitt verk.
"Musikalen Alexander".
 
Foto: Olle Strandberg
Även det bästa tänkbara manus är oftast för långt när man ska
göra en uruppsättning av ett verk. Barnpjäserna skulle vara max en
timme långa. Här jobbar Jan Simonsson och regissören, det vill säga jag,
med strykningar för att det perfekta slutresultatet ska uppnås.
 
Foto: Olle Strandberg
Kostymerna till "Musikalen Alexander" syddes upp av Anne-Marie Wiberg,
i hennes ateljé på Milstensvägen i Täby.
 
Foto: Olle Strandberg
Anne-Maries första kostymskiss till "Musikalen Alexander".
 
Foto: Olle Strandberg
Drömmen var självklart att ha levande musik till föreställningen,
men det fanns ingen möjlighet till det, varken utrymmesmässigt på
lilla Apolloteatern när vi hade byggt upp dekoren, eller ekonomiskt.
Men vi hade tillgång till fantastiska musiker som, under Jannes ledning
i en studio någonstans i Stockholm, spelade in bakgrunder att sjunga till.
 
   En vecka innan premiären av ovan nämnda ”Musikalen Alexander” hände något alldeles katastrofalt. Elsie, som hade tillverkat all häftig rekvisita, bland annat en groda som clownen Alexander, spelad av Janne, skulle göra ”hoppa-i-byxan-tricket” med, en radiostyrd bil som krokodilen Ernst skulle köra, men framför allt självaste krokodilen Ernst, en handdocka som hade livsfarliga käkar. Ernst skulle tillhöra den muskulöse Balle Allan spelad av Nicke. Nicke spelade även cirkusdirektör Doppeschwoppel med sågspånsallergi samt en slug detektiv och Mia spelade den vackra lindansösen Nanita, mäkta imponerad av Balle Allan innan hon upptäckte att den snälle clownen Alexander var tryggare att hålla i hand när det stormade i manegen.
 
Foto: Olle Strandberg
En cirkusdirektör med sågspånsallergi är inte den ultimata kombin.
Nicke testar nysning mitt under pågående kostymprovning.
 
Foto: Olle Strandberg
Mia får hjälp av Anne-Marie att testa sin förtjusande lindansarkostym,
helt nysömnad, direkt från Anne-Maries ateljé.
 
Foto: Olle Strandberg
En otroligt dramatisk scen med Nicke som detektiv och Jannes
något ängslige clown Alexander.
 
Foto: Olle Strandberg
Lindansöses Nina hjälper clownen Alexander att fullfölja sitt unika
"Grodan-i-byxan-trick".

   Elsie hade jobbat med krokodilen Ernst säkert i en månad, när hon tog hem honom en kväll för att göra en sista finish. Vad hände? Jo, Elsie som var utarbetad, liksom vi alla var, somnade på tunnelbanan och vaknade plötsligt vid sin hemstation och rusade ut ur vagnen i sista stund, medan Ernst låg kvar på sätet. Katastrof! ”Ernst, lilla Ernst vart tog du vägen?” Vi ringde SL:s uppsamlingscentral och frågade om de hade fått in krokodilen Ernst, men icke sa Nicke. Så vi kontaktade DN Runt Stan och Expresse. Båda tidningarna slog upp efterlysningen stort med tillhörande bild, och efter ett par dagar fick vi napp. En herre hade hittat Ernst efter att ha läst efterlysningen i Expressen och lämnat in honom för vidare befordran till Apolloteatern. Vid det laget var det bara ett par dagar kvar till premiär och Elsie var i full gång med att dygnet-runt-jobba för att tillverka en ny krokodil.
   Expressen följde även upp det lyckliga slutet i ännu en artikel med bild, och i Apolloteaterns ägor fanns därefter en och en halv Ernst. Kanske bidrog Expressens och Dagens Nyheters uppmärksammande till de ohemult många gruppbeställningar vi fick, för vem vill inte gå och se en världsberömd krokodil köra bil. Apolloteatern gjorde i alla fall ännu en fabulös barnteatersäsong och publiken visade verkligen stor uppskattning för vår sparkande cirkus-musikaluppsättning.
 

På tidningsbilderna ser vi Elsie och Ernst ungefär halvvägs in i
krokodil-tillverkningsprocessen.
 
Foto: Olle Strandberg
Nicke som Balle Allan med Ernst som handdocka och Jannes
lite räddhågsne clown Alexander.
 
   Tyvärr gick Ernst ändå ett fruktansvärt öde till mötes, fast många år senare. Han medverkade i en revysketch som handdocka till Johannes Brost, föreställande Skanses Jonas Wahlström i ett nummer om ”Allsång på Skansen” som Nicke hade skrivit till en av revyerna vi satte upp 2001 på Nalen i Stockholm och på Laholms Teater. Året därpå lånade Johannes krokodilen Ernst, eftersom Claes Grebenö köpt in numret till Sundsvallsrevyn. Grebenö hade även köpt in Johannes som skulle ta med sig Ernst upp till Sundsvall... men Johannes glömde Ernst i en hopknuten påse som han ställde hemma i hallen, bredvid soppåsen! För att inte överväldigas av irritation över Brostens slarv, lämnar jag slutet på denna sorgliga historia åt läsarna att knyta ihop och hoppas att Ernst vilar i frid i den sopiga krokodilhimmeln.
 
Foto: Olle Strandberg
En premiär på Apolloteatern följdes alltid av champagnekalas på
scenen oavsett om det var barnteater, revy eller dramatisk "vuxenteater".
Fr.v. Anne-Marie Wiberg, jag, Nicke, Mia, Jan och Elsie. I förgrunden världens
gulligaste Albin och Simon, liksom Jannes äldsta döttrar. Min pappa skymtar i bakgrunden.
 
Inte ens Ernst fick ett evigt liv.

Minnenas album! Del 54.

Allan Edwall kissade i muggen, inte på muggen!

 

Foto: Olle Strandberg
Allan Edwall poserar på Apolloteaterns scen strax innan ridån går upp.

 

Det fanns en enda toalett i Apolloteaterns lokal i Näsbypark. Den delades mellan personal och publik, så det gällde att planera sina toalettbesök före föreställningarna om man inte ville tränga sig genom publikhavet för att få tömma sin blåsa. Allan Edwall skötte det på sitt lite speciella vis, när han var och gästspelade. Han kissade i en plastmugg i logen precis före föreställningen, sedan lämnade han plastmuggen med det rykande innehållet på sminkbänken och bad mig ta hand om det, så lilla jag fick balansera med muggen och hoppas att kissets ytspänning höll till toan, sedan tömma muggen på muggen, efter påbörjad föreställning.

   I övrigt bestod teaterlokalen av mitt kontor, 1 x 1 meter, Mias loge/kontor/genomgångsrum, 1 x 2,5 meter, vilket även hyste ett duschrum. Scendjupet bakom kulisserna var cirka en halv meter och längts bort bakom scenen hade vi en smal loge med tre platser, en massa krokar på väggen för kostymer, en liten fast bänk för smink, bra belysning och små klassiska caféstolar att sitta på. Under salongen hade vi ett litet krypförvaringsutrymme, där stod bland annat dimmern och lite byggmaterial för scenbyggena. Nicke höll mest till ute på stan och raggade sponsorer när vi inte repeterade. Han skrev sketcher och barnpjäser hemma på nätterna, innan vi annekterade ett litet källarutrymme i katakomberna bakom teatern.

 

Foto: Olle Strandberg
Mitt kontor med spegel, eftersom det övergick till loge vid behov. Här sitter
jag med bokningspärmen, en härlig sysselsättning när det rullar på.
 
 
Foto: Olle Strandberg
Mias loge som övergick i kontor mellan föreställningarna. Här är Mia i full
gång med att göra utskick till daghem, förskolor och skolor.
 
 
Foto: Olle Strandberg
Elsie sitter på sin arbetsplats i foajén och skapar otrolig handrekvisita.

  

   I teaterns lilla foajé satte vi upp krokar och hyllor för kläder och skor i flera höjder för att passa både barn- och vuxenkläder. Där i en liten tarm av foajén, utanför toan, satt Elsie och tillverkade rekvisita och fick således röja sin arbetsplats inför varje föreställning. Vi hade också ett litet kök med en spegellucka mot foajén, som vi såg ut genom, men som besökarna inte såg in genom. Där låg biljettkassan och vi kunde hålla koll på biljettkön samtidigt som vi fixade lunchen. Men mycket av arbetet, före under och efter föreställningarna, försiggick på scenen 6 x 6 meter, och i salongen med plats för cirka 130 personer (beroende på hur tjocka besökarna var), ju smalare publik, desto fler fick vi in. Som mest stuvade vi in 157 barn, men då satt de nästan i knät på varandra. Kommunen hade vid det tillfället bokat in för många barn och vi hade ju inte hjärta att skicka hem dem utan att de fått se pjäsen i fråga.

 

Foto: Olle Strandberg
Det var alltid knökfullt i salongen när vi spelade barnteater...
 
Foto: Olle Strandberg
... och det var verkligen spännande på riktigt.

  

   Den lilla Apolloscenen i Näsbypark var perfekt för det intima formatet som jag älskar när det kommer till drama, komedi och barnteater, medan revyerna på Tibble Teater var stora, pompösa uppsättningar med extra allt.  I Tibble Teaters salong fanns det 562 fasta platser , men vi knödde in minst 50 extrstolar runt kanterna när det var premiär och då hade vi ändå två föreställningar på nyårsafton som alltid var premiärdagen. En matiné  kl 16:00 och en  nattiné kl 22:00 som gick över 12-slaget då vi bjöd hela publiken på champagne och jag läste"ringklockan".

 

Foto: Olle Strandberg

En uppställningsbild på en revyensemble, d.v.s. de som stod på scenen,
minst lika många jobbade runt omkring för att allt skulle falla på plats.
Jag får frossbrytningar när jag ser alla bilder och påminns om vilket
slit det var att hålla i trådarna och vara ytterst ansvarig för allt, allt, allt!
"Det ska fan vara teaterdirektör."

  

Den fasta ensemblebasen i revyerna var given: Producentande, textskrivande, skönsjungande, spexande Nicke. Regisserande, produktionsledande mig. Helomspännande, gnistrande Mia. Konstnärligt, tredimensionellt skapande rekvisita- och allt-i-allo-drottningen Elsie. Därutöver hade vi två nästan-anställda: Den frilansande, lysande komediennen tillika sångstjärnan Annica Smedius och den briljanta sketchförfattande revyaktören Jan Simonsson, båda med potential för mer. Plus ytterligare ett trettiotal aktiva, inräknat skådisar, sångare, textförfattare, koreograf, balett, orkester, och övrig personal.

 

Foto: Olle Strandberg
Våra door Annica Smedius, Mickan Lüning och Hanna Wanngård, linslusar
med bus, s.k. "Linsbusar."
 
Foto: Olle Strandberg
Fast Annica trivdes bäst när hon fick göra solonummer, och det med
all rätt. En verklig revyprimadonna med makalösa röstresurser och
maximal utstrålning.
 

   Täbyborna var och är kräsna och inte särskilt lokalt engagerade, så det gällde att hitta aktuella ämnen att ta upp, som kunde locka till skratt. Ville vi häckla våra kommunpolitiker, tvingades vi först göra roliga presentationer av dem, eftersom täbybon i gemen, inte hade en aning om vilka våra förtroendevalda var. Förutom möjligtvis kommunstyrelsens ordförande som de flesta kände till, men det finns ju gränser för hur många skämt man kan skriva om en enda person. Våra rikspolitiker fick därför ganska stort utrymme i sketcher och sångnummer. Dessutom drev vi med aktuella TV-program och andra alltomspännande världsföreteelser. Den enda lokala företeelsen som alla täbybor tycktes välbekant med var Täby Centrums parkering, ett sorgebarn som har ändrats till karaktär och fått nya rättesnören i all oändlighet, så den stackars jätteparkeringen häcklade vi friskt varje år, och publiken lockades till skrattkonvultioner.

 

Foto: Olle Strandberg
Här bildexempel på hur vi presenterade en av våra kommunala pampar
på en jättediabild, i en sketch som även paroderade ett känt TV-program.
 
Foto: Olle Strandberg
Björne och Kurt Olsson var tacksamma att skämta om i revyn.
Jan Simonsson döljer sig i björnedräkten och Nicke gör Kurtan.
  

   Vi kryddade också ofta revyerna med någon nationell storstjärna. Revyn 1988 -89 gjorde vi det med den gamla revyräven Sten Ardenstam. En komiker av stort mått, men som hade lite svårt att lära in texter, vilket vi snart blev varse, så jädrar i min lilla låda vad vi fick slita för att få med honom på banan. Men väl framme vid premiär gjorde han succé tillsammans med vårt lokala gäng i fjärde revyn som vi kallade ”Take of Täby”. Stens hustru Harriet agerade hans assistent och fanns oftast på plats i logen och höll reda på sin makes pinaler, tvättade hans skjortor och petade i honom minttabletter för att dölja eventuella olämpliga ångor man inte bör utge under arbetstid. Sten var ett kapitel för sig i revyvärlden och vi missade inte chansen att utnyttja detta till max, varpå han var en given medvedverkande i ännu en revy, bland det sista han gjorde yrkesmässigt, innan han blev sjuk och gick bort alldeles för tidigt.

 


Många roliga gubbar gjorde han i våra revyer, den gode Sten Ardenstam.
 

   Privatlivet? Hade vi något? Jo, Nicke och jag brukade pussas lite i kulisserna och vi hade ju Albin och Simon som påminde om världen utanför teatern, men mest av allt tror jag att det var barnen som blev påminda om livet inom teatern. Två små busiga teaterungar som när de inte var hos dagmamman eller på förskolan eller med en barnvakt på kvällen, fick komma ner till teatern, vilket gav vår personal nervösa sprittningar. De små busfröna flängde ju runt bland rekvisita, kostymer och dekor som små kalvar på grönbete. Vi föräldrar försökte intressera dem för olika sporter som skulle kunna ta hand om en del av Albins och Simons outsinliga energi, och vi skjutsade dem hit och dit, men inget fäste på. De ville hellre vistas i vår skapande miljö.

 

Våra två små busfrön Albin och Simon var 6,5 och 4,5 år gamla våren 1988.

  

   Hemma på kvällarna var barnen vana att underhållas av vår älskade barnvakt Camilla. Men det var inte utan att man fick sig en tankeställare då och då, om vår teatrala livsstil. Till exempel hörde våra glin sällan oss, utan oftast Camilla, svara i telefonen med frasen ”Hos Tedenstad-Wagemyr”. Så när jag ringde hem från teatern en kväll och Albin var stor nog att svara, fick jag höra hans barnaröst säga ”Hos Tedenstad-Wagemyr”. Han visste inte då att det bara var barnvakten eller andra icke familjemedlemmar som svarade med ett ”Hos”. Bor man i huset säger man ju vanligtvis enbart namnet, men hur i all sin dar skulle Albin kunna veta det, de vuxna som bodde i huset var ju sällan hemma och svarade i telefon.

 

Det gick runt, eller snarare det gick för runt, runt, runt...

 

 


RSS 2.0