Marianne Tedenstad Wagemyrs

I Lule var de´ kul!

 

Ett fotoklipp från Västerbottenskuriren. Rolf Degerlund längst fram i profil
med en yxa i handen, ovanför honom Björn Sjöö som i föreställningen
bland annat spelade på såg. Jag står på en kista som fattig, men tuff
flicka och mopsar mig mot jägmästaren som spelas av Lars Löfgren.

 

Kamerornas blixtar från mottagningskommittén dagen före hade slocknat och ingen Rolf Degerlund kom och mötte dag två i Luleå. Så det var bara att traska från mitt tillfälliga inneboenderum till nya jobbet genom vinande snöstorm. Jag höll på att inte hitta till Lule Stassteaters säte, men någonstans på halva vägen lyckades jag ta mig in på ett fik och lokalisera mig innan jag pulsade vidare mot mitt mål. Efter alla ljumma Londonvintrar kände jag mig som om jag nu medverkade i min uppväxttids mest fängslande film Barnen från Frostmofjället och inbillade mig att det alltid var så här i Norrland.

 

Tre av fyra dagar återstod att plugga repliker, repa scenerier, hitta min rolls karaktärsdrag och lära känna mina medarbetare. Varje dag repeterade vi i olika lokaler och satte upp och rev dekoren. Det var förresten inte bara dekoren som dagligen skulle byggas och rivas, nej vi avgränsade och klädde in hela salongen också, för att skapa bättre teatermiljö än vad som erbjöds. Allt flöt på hur bra som helst, så som det bara kan göra när man jobbar med sköna typer som Rolf Degerlund, Björn Sjöö och Lars Löfgren. Själv blev jag ganska omgående tillfrågad och utnämnd till turnébusschaufför också. Toppen tyckte jag som inte gillar att vara passagerare på isiga norrlandsvägar med tuffa killar vid ratten. Jag vet inte ens om de andra hade körkort, eller kanske var det bara så att de tyckte bättre om att sitta och jäsa i baksätet och läsa Aftonbladet än att köra bil.

 

Coola grabbarna Björn och Lars tar det lugnt i en lyxig loge
(läs sunkigt omklädningsrum) medan Rolf som vanligt var
och fixade pratet med arrangören.

 

Eftersom jag inte lyckades få Rolf
att fastna på bild, googlade jag
fram denna som är tagen sisådär
30 år senare.

Lule Stassteater var en fri grupp med allt vad det innebar av ideologiskt tänkande, trängd ekonomi och överarbete. Rolf hade nyligen gått in och tagit på sig chefskapet och nu gällde det att rädda hem en turné som redan var såld. Att ställa in skulle vara katastrof. Det gällde pengarna eller livet! Sällan, varken förr eller senare, har jag fått känna mig så betydelsefull. Jag fick dessutom massor av uppskattning för min rolltolkning av publik och övrig ensemble. Pjäsen hette Tjuvjakten och handlade om orättvisor i samhället, inget problem för mig, jag gillar heller inte orättvisor.

 

Från början hade pjäsen regisserats av Mats Bergman, Ellen och Ingmar Bergmans son, men eftersom Mats hade fått jobb på Stockholms Stadsteater var det teaterchefen Degerlund själv som ledde repetitionsarbetet. Visst är världen liten ändå, jag kom liksom indirekt < indirekt i kontakt med Ingmar Bergman på alla sätt utom på det enda som räknades.

 

Rolf, Björn, Lars och lilla jag turnerade från Umeå i söder till Övertorneå i norr och spelade för barn i städer och byar. Det var revelj kl 06.00 på mornarna, sedan transport till gympasal, bibliotek eller bygdegård där scenrummet och dekoren, som bland annat innehöll en äkta gammal skolorgel, skulle byggas upp. Inga lätta saker precis. Speciellt på vissa platser där man fick bära i trappor, som till exempel på Umeå bibliotek. Vi spelade oftast två föreställningar per dag, rev sedan bygget, packade bussen och drog vidare till nästa ställe. Hotellen var många och av olika kvalitet men stämningen i det lilla turnerande teatersällskapet god. Under några dagar hade vi ett TV-team med på turnén. De gjorde ett program för Tvåan om vilka olika villkor fria teatergrupper visavi institutionsteatrar levde under, om orättvisor helt enkelt.

 

Vintern var kall och snörik, men vilka vackra dagar jag fick uppleva! Jag minns att jag tog en promenad en dag vid lunchtid under pausen mellan två föreställningar i ett förstummande underskönt Svanstein. Solen låg röd och grann i horisonten, en rosa träkyrka reste sig mitt i byn och i det minimala, snöomgärdade postkontoret köpte jag fina vykort med bilder på kyrkan i vinterskrud. På dem präntade jag bland annat ner att jag var en av ytterst få skådespelare som hade spelat teater norr om poolcirkeln, något som jag visste skulle göra intryck på mina kamrater i England och Frankrike.

 

Jag passerade Svanstein kyrka på min lunchpromenad, och sprungen
som jag är från Småland hade jag aldrig tidigre sett en så fräckt
rosamålad kyrka, nej i mina gamla hemtrakter är kyrkorna oskuldsfullt vita.

Den tolfte december var mina turnékamrater riktigt deppiga. De hade ju familjer och barn hemma i Lule och tyckte det kändes botten att följande morgon inte få vakna i sina egna sängar och bli lussade för. Vi hade just inkvarterat oss på Järnvägshotellet i Övertorneå för natten, då jag fick en idé, smög ner till receptionen, frågade hotellägarinnan om hon visste var jag kunde köpa färska lussebullar och pepparkakor i ottan följande morgon. - Det fixar jag! sa hon, varpå jag inspirerades ännu mer och hastade ut i byn minuterna före stängningsdags, hittade en liten allt-i-allo-affär, köpte en luciakrona och ett brett, rött sidenband. I min packning ingick redan fotsid vit bommullsunderkjol och långärmad vit T-shirt.

 

Följande morgon skulle vi som vanligt upp och iväg kl 06.00, men vid femtiden den 13:e december 1978 klädde jag mig till lucia. Det doftade saffran när jag smög ner till köket och där på slagbordet tronade en dukad bricka med kaffe, nygräddade, varma lussebullar och tända ljus. Bredvid tindrade en mycket nöjd madam som hade gått upp mitt i natten för att baka, och på så sätt hjälpa mig att realisera min överraskning till grabbarna. I glädjerus omfamnade jag denna makalösa kvinna, sen tog jag brickan, skred uppför trappan, äntrade kollegornas sovrum och framförde Luciasången med min vackraste stämma. Rolf och Björn skrattade så de grät, jag tror mest åt falsksången men också för att de blev tagna på sängen. Jag för min del sjöng båda verserna utan att röja med en min att jag uppfattade vad det var som var roligt. Någon nytta ska man väl ändå ha av att vara utbildad skådespelerska även om Drama Centre inte ansågs lika fint som den svenska scenskolan.

 

Hä va Lule hä.

Utbildad utomlands gav tumme ner!

Mina största idoler, mamma och pappa efter väl förättat värv. Bilden är
tagen i sommarstugan på pappas 85-årsdag den 9 augusti 2004, drygt
två år efter mammas stora hjärnblödning. Dagen efter denna bild togs
fick hon en propp i reptilhjärnan, vilken gjorde henne mycket svag för
resten av livet, men de fick ytterligare fyra värdefulla år tillsammans
innan hennes hjärta stannade den tionde maj 2008, dagen före hennes
84-årsdag.

 

Tre månader efter examen från Drama Centre hade jag lämnat min sambo i London, gjort ett nedslag hos mamma och pappa i Forsheda, anmält mig på arbetsförmedlingen i Värnamo, fått och genomfört mitt första skådisjobb i Lilla London och under tiden skrivit ett antal ansökningsbrev till teatrar i Götet och huvudstaden. Min uppväxt som var rotad i djupaste, småländska företagarandan under 1950- och 60-talen hade varit ganska teaterfattig, så när som på två pjäser som fullständigt hade slukat mitt intresse när de gästat Värnamo Folkets Hus under min gymnasietid. Det var Brechts Mutter Courage i en formidabel riksteateruppsättning och Becketts I väntan på Godot med den fabulösa duon Strandberg - Järegård. Men nu var det nya tider och bara att försöka ta reda på vad som fanns att söka i teatersverige och chansa. Det jag visste var att jag inte ville tillhöra en fri grupp som hade som främsta mål att klanka på industriledare samt värva partimedlemmar åt VPK Vänsterpartiet Kommunisterna eller KPML(r) Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) som ägnade stor kraft åt att utesluta alla oliktänkande ur sin gemenskap, vilket var mycket vanligt förekommande på 1970-talet, särskilt inom teatern. Mina största idoler var mina föräldrar och alla deras småländska gelikar, som trots att de sprungit ur yttersta fattigdom, blivit framgångsrika fria företagare som utan förtryckarfasoner genererat massor av arbetstillfällen. Knappast något att skämmas över eller revoltera mot tyckte jag.

 

De flesta mottagarna av mitt ansökningsbrev behagade inte svara, någon enstaka skrev att de hade fast ensemble och inte var i behov av att utöka den, någon annan tackade för mitt fina brev men hade tyvärr ingen plats ledig. Chefen vid Göteborgs Stadsteater, Mats Johannson, fick jag faktiskt träffa, men bara för att jag, när jag ändå befann mig i Göteborg, stolpade upp till hans högsäte och knackade på dörren. Han verkade besvärad över mitt besök och informerade mig med viss emfas att jag med mina 28 år på nacken var alldeles för gammal för att komma nyutbildad och söka jobb på det här viset. Dessutom med utländsk examen! Skäms på mig!!!

 

Jag blev på detta ganska abrupta sätt snart varse att svensk institutionsteater var ett stängt forum för sådana som jag, det vill säga sådana som tagit egna initiativ, som inte goat in sig i vänsterns varma gemenskap och därtill skaffat sin utbildning utomlands. På den tiden såg man i Sverige dessutom generellt sett ner på alla utländska utbildningar, inte bara inom teatern. Men som sagt, teatrarna hade sina fasta ensembler och om man behövde någon ny aktör eller aktris plockades de oftast direkt från scenskolorna eller från andra teatrar, audition var det knappast tal om i Svea rikes dåtid. Det kändes motigt, så efter avslutad Göteborgssejour reste jag tillbaka till Julians öppna famn och sökte tröst. Han var i alla fall mäkta stolt över mig och skroderade för sina vänner och musikerkollegor över att jag hade spelat Carl von Linnés dotter på Göteborgs Kammarteater.

 

Allt var sig likt på 133 Iverson Road i London. Mina inredningsdetaljer i form av inramade Carl Larsson- och John Bauerreproduktioner, som symboliserade hemmets svenska influens, hängde kvar på väggarna. Julian hade inte ändrat på en sak, det var bara betydligt dammigare. Så jag städade en smula, ägnade mig år amour och började fundera på nästa steg i livet. Teaterapan i mig kände sig en aning tulltufsad, så jag hade tänkt stanna ett tag eftersom det såg så dött ut på karriärfronten i Sverige. Mamma stod för bevakning av post och telefon i hemlandet. På den tiden var mobilen inte ens uppfunnen, nej det var fast telefon som gällde, och jag ville ju inte att de osannolika presumtiva arbetsgivarna i Sverige skulle veta att jag var utomlands, så mammas positiva inställning till att agera min assistent kom väl till pass.

 

På den tredje dagen uppstod teaterlusten i mig igen. Julian var nere på Cork and Bottle vid Leischester Square och spelade sin flamenco medan jag var hemma och fräschade upp min lekamen, för vi skulle mötas nere på sta’n senare på kvällen. Då ringde telefonen, fem ihärdiga dubbelsignaler, innan jag hann svara…six-two-four-three-two-eight-seven…  det var mamma. - Hjälp nån är död! tänkte jag som vanligt när jag hörde mammas röst från andra sidan Nordsjön, men så var det gudskelov inte. Assistentmodern berättade entusiastiskt att en kille vid namn Rolf Degerlund hade ringt från Lule Stassteater där en skådespelerska tyvärr hade blivit akut sjuk, att de skulle ut på turné med nypremiär om fyra dagar och att de behövde någon som kunde hoppa in och repetera den krankas roll direkt i morgon bitti. - Jag tackade JA! sa mamma. Så det var bara att rafsa ihop packningen igen, ta undergrounden ner till Cork and Bottle, säga au revoir till Julian, hoppa på bussen till Heathrow och väl där boka flygbiljett till Arlanda med anslutningsplan till Luleå. Följande morgon kl 09.00 togs jag emot av Rolf Degerlund på Luleflygplatsen. När vi 20 minuter senare anlände till repetitionslokalen möttes jag av ett imponerande pressuppbåd med blixtrande kameror och dagen därpå när jag slog upp norrlandstidningarna stod där att läsa att Lule Stassteater flugit in skådespelerskan Marianne Tedenstad från London för att rädda turnén. Ja, ja… bjärta kontraster är kul ibland. Till och med i proletärernas norrländska rike gillade de att skapa stjärnstatus, även om det bara gällde en liten bortsprungen frifräsande småländska.

 

Fint värre såg det ut i tidningarna i alla fall.

 

Jag sov i Ingmar Bergmans säng!

 

Mitt första jobb efter Drama Centre var på Göteborgs Kammarteater.

 

Jag hade inte mer än installerat mig i mitt gamla flickrum på Forsgatan 5 i Forsheda innan det var dags att packa kappsäck igen, destination Lilla London. Jag kände noll personer i Göteborg och visste inte var jag skulle bo, men efter att Ellen Bergman, författare tillika regissör av stycket En afton 1783 beskrivit rollen för mig som en förnumstig storasyster som dessutom skulle knyppla, ännu en färdighet att förkovra sig i, tänkte jag att rollen skulle passa mig som hand i handske. Manuset var inte färdigskrivet, men de andra aktörerna som var etablerade i branschen hade redan tackat ja, så det kändes helt enkelt toppenkul.

 

Att se mig på bild tillsammans med Ellen Bergman
ger mig fortfarande nervösa fjärilar i magen.
Fånigt, men sant.

Vid kollationeringen fick vi alltså läsa manuskriptet för första gången. Vilken tur att det var en enaktare, för hade den varit längre hade inte ens vi som skulle spela stycket orkat hålla oss vakna. Händelseförloppet i pjäsen gick ut på att jag som äldsta dotter till Carl von Linné skulle sitta och knyppla samt växelvis högläsa ur skrifter med berättelser från Linnés resor och så skulle min yngre syster, som spelades av Gunilla Gårdfeldt, ibland rycka boken från mig, läsa och brista ut i kaskader av beundran över den under sin levnad alltid frånvarande och sedan fem år döde fadern. Den tredje kvinnan, som spelades av Birgitta Helling, agerade äldre släkting och beskyddare av dessa två Linnés döttrar. Hennes roll var att kila in spridda uppfostrande repliker här och där. Vilket debacle. Jag som inte kan läsa högläsning ens på modern svenska utan att staka mig, skulle läsa Linnés skrifter på 1700-talssvenska! Det var förfärligt. Nog borde jag väl ha kunnat hitta några intressanta karaktärsdrag, hitta en inre kärna, men det gjorde jag inte. Ellen ville se slutresultat redan vid kollationeringen, jag blev nervös och tyvärr aldrig bekväm, varken i rollen eller med Ellen.

 

Min trevliga kollega Birgitta Helling och jag i samspråk
innan föreställningen.

Ellen Bergman bodde i en herrgård utanför Götet och där i öfvre hallen brukade hennes skötebarn Göteborgs Kammarteater framföra sina uppsättningar. Vi repeterade just i öfvre hallen, men spelade sedan stycket som lunchteater på Historiska Museet i Ostindiska Huset, som i samband med nationalikonen Carl von Linnés tvåhundrade dödsdag satsade på minnesutställning och teater. Göteborgsrecensenterna som kom på premiären var ganska snälla i sina omdömen och sedan var det bara att bita ihop och spela sin roll varje dag mellan kl 13.00 och 14.00.

 

Min lillasyster i pjäsen, Gunilla Gårdfeldt, blev som en storasyster
i livet. Kärleken sitter i än och jag har Ellen Bergman att tacka för det.

Underbara Gunilla Gårdfeldt blev mitt stöd under denna tid. Vi utvecklade en nära vänskap. På helgerna brukade jag bli bjuden till Gunilla och hennes familj där det dukades upp fantastiska middagar med möra köttbitar, hemgjord bearnaisesås, fräscha sallader, mustiga viner och himmelska desserter. Vilken ljuspunkt i tillvaron! Gunilla var dessutom en stor beundrare av Doreen Cannon, min lärare och vän från Drama Centre. Doreen hade liksom Movement Psychology-läraren Yat Malmgren och rektorn/regissören Christopher Fettes, undervisat en hel del på Göteborgs Teaterhögskola och Gunilla som gått där, hade verkligen anammat Doreens metod. Faktiskt så till den milda grad att hon sedermera utvecklade den till fullo och… ”Hon har länge varit pedagog vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet, där hon i dag har en professur i musikdramatik och scenisk/musikalisk kommunikation. I sin undervisning bygger hon vidare på bland andra Doreen Cannons och Stanislavskis tankar om skådespeleri” (Wikipedia). Gunilla blev alltså professor, en titel hon bär med den äran, speciellt med tanke på hur passionerat hon jobbade för att nå dit.

 

Min riktiga storasyter Eva tog med sina kamrater och tittade
på pjäsen. Här hälsar de på Gunilla efter föreställningen.
Ingen anade då att Gunilla var en blivande professor.

 

Vår regissör i En Afton 1783 Ellen Bergman var ändå vänlig på många sätt, även om jag kände mig hämmad i hennes närvaro. Bland annat upplät Ellen ett av herrgådsrummen till mig tills jag hade fixat något annat. Rummet var möblerat med en sängmöbel à la 1940-tal och hon lät mig förstå att det var just den sängen hon och demonregissören Ingmar Bergman, hennes före detta make tillika far till hennes fyra barn, hade inhandlat tillsammans som nygifta. Det var med viss tillfredställelse jag låg där på kvällarna och författade brev till Julian samt till de närmsta Drama Centre-vännerna Alan och Lambert. Jag minns att jag inledde breven med ”I´m writing this letter, laying in Ingmar Bergman’s bed…”. Ingmar var ju all världens skådespelares drömregissör och en vanlig replik till mig under Drama Centre-tiden hade varit ”Lucky you who are Swedish” och med det menade de att det skulle bli enkelt för mig att få jobba med filmgurun. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, men jag fick ju i alla fall ligga fjorton nätter i hans säng.

 

Jag älskar denna bild som ser ut som en välbyggd teaterdekor,
men det är faktiskt entrén till huset på Linnégatan i Göteborg
där jag residerade ett par höstmånader 1978.

Ett eget boende till mig i Lilla London fixade till slut kollegan Birgitta. Det blev en mysigt möblerad rivningslägenhet med dusch och toa i källaren. Den låg, tro det eller ej, på LINNÉGATAN! Mitt starkaste minne från den lägenheten är att en morgon när jag satte på radion meddelades det att påven hade dött och att Ronny Pettersson, Sveriges största Formel-1-stärna någonsin, hade förolyckats.

 

Ett annat betydligt mindre morbit minne från mina två Göteborgsmånader, är från en morgon när jag som vanligt skulle ta bilen till repetitionerna och en parkeringsbot satt fastklämd under vindrutetorkaren. Jag blev irriterad, för min ekonomi tillät absolut inte betalning av parkeringsböter, men enligt allmän utsago fanns det på den tiden ingen möjlighet att få en bot indragen när den väl kommit.

 

Eftersom min bil fortfarande var engelskregistrerad kom jag på ett sätt att slippa undan den nesliga boten, som gällde tillfälligt parkeringsförbud på grund av nattlig gatustädning. Jag skrev ett oerhört trevligt brev till adekvat myndighet och förklarade att jag just återvänt till Sverige efter flera års utlandsvistelse, att jag innan dess hade bott hela mitt liv i byn Forsheda och att jag inte hade fått lära mig något om vägskyltar för nattliga städpatruller när jag 1968 tagit körkort i Värnamo. Jag bad om ursäkt för min okunnighet och skrev också att jag nu skulle skaffa en teoribok och uppdatera mig om alla nya trafikskyltar och regler i Sverige. En vecka senare fick jag svar från myndigheten att de hade makulerat min bot. Det var en av de gånger jag känt att min formuleringsförmåga borde ha gjort mig till advokat i stället för taskspelare. Denna tanke har sedan återkommit till mig när jag vid några tillfällen i livet vunnit små privata tvister, vilket jag kommer att framhäva i framtida mer självhävdande avsnitt av Minnenas Album.

 

Götet var gjort.

Återvändaren!

 

Julian och jag under ett Sverigebesök 1976,
vid Värnamo Golfbana.

Det tog emot, men mot slutet av sommaren 1978 packade jag mina kläder och mitt silver och styrde kosan mot Svedala. Det blev bilfärd, London - Immingham, därifrån båt till Göteborg och efter 24 timmar på den krängande Nordsjön, fortsatt bilresa till Forsheda. Vid det laget var jag nämligen lycklig ägare till världens minsta, högerstyrda gamla rosthög. Jag hade dessförinnan slitit ut en Morris Minor på mina och Julians utflykter i Södra England och således bytt upp mig till en Fiat 600. Det var dock inga problem att stuva in allt jag ville ta med till Sverige. Julians och min Londonlägenhet hyrde vi möblerad, så av mina personliga tillhörigheter lämnade jag bara kvar symaskinen, en väggspegel, några keramikkrukor, gardiner och tavlor. Mina kläder som hade rymts i en typiskt engelsk, gammal garderobsmöbel fick plats i en resväska och ovan nämnda silver i handväskan. Silvret var bestick av märket Uppsala som mina föräldrar hade samlat åt mig under uppväxten. Julian och jag åt alltid med silvret för det passade så bra till bönor och ris och gick/går inte att använda till kött. Knivarna är för slöa att skära med, gafflarna för mjuka att hålla emot med och skedarna blir brännheta om man använder dem till att sleva i sig annan soppa än Gazpacho. Men silvret var ju ändå en gåva från mina föräldrar till mig, så jag tog med det.

 

Här på utflykt till Jane Austins hus (tror jag).

 

Och här på väg till Stonehenge tillsammans med Julian och hans bror Kevin.

 

Julian stöttade mig i mitt beslut att lämna London och vi kom överens om att försöka oss på ett distansförhållande. Hans föräldrar däremot var förkrossade. De hade sett mig som den perfekta svärdottern och verkligen längtat efter bildandet av ännu en svensk-engelsk familj. Julians mamma var ju svenska och hans pappa engelsman. Jag lovade att inte bryta kontakten med dem och kunde knappast förstå själv varifrån jag fick kraften att lämna England, eftersom mitt hjärta bultade lika hårt för Julian då, som när vi träffades första gången. Jag minns att under hela vårt förhållande, varje gång vi hade varit ifrån varandra några timmar och möttes hemma eller på stan, började mina ben springa mot honom och mitt hjärta höll på att sprängas av lycka när han tog emot mig i sin ”o”-trygga famn och snurrade mig runt, precis som man ser på film.

 

Jag höll mitt löfte och kontakten med Eva, David och även med katten
Grizella i Davids knä. Här 1995 hemma hos dem söder om London, alltså
17 år efter att jag flyttat tillbaka till Sverige. David såg mig djupt i ögonen
innan jag åkte därifrån och sa med glimten i ögat men med sorg i hjärtat,
"I hate you for leaving us".

I Forsheda välkomnades jag av mina föräldrar med förtröstansfulla öppna armar. Fast nog kändes det märkligt. Jag hade ju besökt Sverige flera gånger under mina utlandsår, men att komma tillbaks och inte ha en aning om vilken riktning jag skulle ta mot mitt framtida liv kändes svårt. Trots allt var jag tvungen att börja någonstans, så jag gick till arbetsförmedlingen i Värnamo och anmälde mig som arbetssökande skådespelerska. De hade aldrig tidigare varit med om något liknande och visste varken ut eller in, men de skrev ner mina uppgifter och jag gick därifrån utan någon större förhoppning om napp. Sedan satte jag mig på tåget till Kalmar för vidare färd mot Borgholm, där min bror hade en sommarbutik tillsammans med kusinen ”Jan i Nederby” Jan-Olof Karlsson. De sålde kläder och till och med Silvia hade varit där och handlat. Jag åkte dit för att besöka lillbrorsan Bosse, men så hände det osannolika, jag blev kallad till provspelning på Göteborgs Kammarteater. Arbetsförmedlingen i Värnamo hade alltså vänt sig till Göteborgsavdelningen för att höra sig för om skådespelarjobb till mig. Helt otroligt! Jag frapperades över hur den svenska modellen kunde fungera så perfekt. Det var bara att lämna Öland efter ett par dagar och förbereda något att spela upp. Jag valde att göra ett egenhändigt författat, allvarligt scenario plus en annan monolog, jag har för mig att det var något ur Molirères ”Den girige”. På svenska! Jag som inte hade spelat teater på svenska sedan gymnasiet, det vill säga sju tidigare.

 

Min familj fanns alltid där för mig. Jag, lillebror Bo, storasyster
Eva, pappa Sigurd och mamma Vivian som är en ängel nu.
Halssmycket jag bär är en lyckopeng från Julian.

 

Ellen Bergman och hennes Kammarteater hade mottagit ett bidrag för att skriva och producera ett teaterstycke till minne av Carl von Linnés 200-åriga dödsdag. Ellen hade sammanställt ett ”drama” med tre kvinnliga karaktärer. Den ena skulle vara en mogen kvinna och spelas av skådespelerskan, tillika Ellen Bergmans kammarteaterkompanjon, Birgitta Helling. Sedan skulle det vara två döttrar till Linné, varav den från TV:s Tiotusenkronorsfrågan välkända skådespelerskan, dansaren och sångerskan Gunilla Gårdfeldt hade lovat att spela den äldre systern, en något mastigare karaktär än Gunilla vanligtvis brukade erbjudas. Och så saknade de någon som skulle spela lillasystern. De hade testat några skådespelerskor, men inte hittat den rätta… så kom jag. Jag spelade upp mina scener för Ellen och hon tyckte direkt att jag skulle vara perfekt som den äldre av systrarna. Det var bara ett problem. Ellen ville absolut ha med Gunilla Gårdfeldt, och hur skulle det gå om Gunilla inte ville spela den fjärilslikt fladdrande yngre systern. Jag åkte tillbaks till Forsheda men blev återkallad till Göteborg ganska direkt, för Ellen hade beslutat att sammanföra mig med Gunilla i hopp om att Gunilla skulle ändra sig och gå med på att spela den yngre. Det sa klick direkt mellan Gunilla och mig och vi kom överens om att jag skulle spela storasyster och Gunilla lillasyster. Detta var åtta dagar efter min återkomst till Sverige.

 

Götet nästa!

Ett erbjudande svårt att motstå!

 

Efter fem år fyllda av nya kärlekar - till teatervärlden, till vännerna på Drama Centre, till konserterna på Wigmore Hall, till ankrätterna på Lee Hoo Fook i China Town, till fikastunderna på Patisserie Valerie vid Old Compton Street i Soho, till Cork & Bottle Wine Bar på Leiscester Square, till Camden Market och Round House i Chalk Farm, till The Observer på söndagar, till Time Out, till flamencomusik och till Julian, var det dags att fatta ett livsavgörande beslut. Jag var 28 år.

 

Högra dörren är 133 Iverson Road. Det pirrar i magen när jag ser bilden
och tänker på vad jag hade kunna göra av detta hus. Notera hålen i
pelarna. Där kom regnvattnet ut från de inbyggda stuprören. Övriga
vattenledningar och avloppsrör satt däremot på husets utsida mot bakgården.

Utanför huset med min ständiga följeslagare, cykeln, som jag hade köpt
några år tidigare av Roland Fridén, kompisen från Marbella och senare
hovmästare på Norway Foodcentre i London.

Vår hyresvärdinna sedan två år, Mrs. Francis på 133 Iverson Road, West Hampstead, London, hade vid det här laget blivit 80 plus och ville sälja sitt typiskt engelska, smalhöga stadsradhus med ’basement’, ’first floor’, ’upstairs’, ’attic’ och ’backyard’. Hon hade fått ett bud av kommunen på 17000 engelska pund, men hade beslutat att sälja det till mig för samma pris, om jag ville ha det. Pundet stod i cirka 10 kr, så jag skulle i så fall få punga ut med 170000 svenska kronor. Även på den tiden ett vrakpris för ett hus i London, så gissa om det drog i nu-vill-jag-stadga-mig-tarmen. Julian och jag hyrde ’upstairs’, som bestod av ett stort rum och ett ganska stort kök, men vi hade också tillgång till ’the attic’ med två små, enkelt inredda rum, vilka Mrs Francis, hennes dotter Margaret och vi använde som gästrum för långväga besökare. ’First floor’ hyste separat toalett och husets enda badrum, som vi således delade med Mrs Francis och Margaret. Deras respektive sovrum låg på också på samma våningsplan. ’Basement’ var inrett med hyresvärdinnans kök och vardagsrum. En bakdörr från köket vette mot en asfalterad ’backyard’ och där stod ett före detta utedass som hade uppgraderats till vattenklosett. Husets alla vatten- och avloppsrör gick längsmed utsidan av huset, men Mrs. Francis som var en förutseende dam hade isolerat dem, till skillnad från grannarna vars rör frös sönder så fort det råkade bli någon köldgrad ute. Då kom de rusande med sina hinkar och tiggde vatten hos oss.

 

Mrs. Francis bjuder på söndagsstek i sitt kök och snålvattnet rinner på Julian.

 

Jag visste att min framgångsrike smålandsindustriidkande far skulle låna mig pengar om jag hade valt att slå till. Pappa hade alltid varit överdrivet noggrann med att hans barn skulle försörja sig på egen hand från första stund efter att man flyttat hemifrån, men hade jag kommit med en förfrågan om ett lån till huset hade han svarat ja, så det var inte där skon klämde. Spörsmålet var min frågeställning till mig själv: - Ville jag satsa på en framtid i London? Jag hade ett hus som ville ha mig som ägare, jag hade en utbildning som ansågs avundsvärd inom teatern och jag hade ett passionerat samboförhållande, men…  huset behövde renoveras, teaterfacket Equity vägrade utländska medborgare arbete inom branschen om man inte var accepterad som flykting eller gift med en engelsman och Julian var inte beredd till giftermål. Vad göra? Jag funderade mycket på både det ena och det andra, men synnerligen på det mest praktiska i tillvaron, nämligen upprustningen av huset. Bland annat tänkte jag att den första åtgärden skulle bli att sätta in dubbla fönster och centralvärme. Jag glömmer aldrig när jag berättade det för en flamencogitarristkollega till Julian som hette Christian Buic. Christian bara gapade av häpnad och sa:  - Dubble glaced windows AND central heating!!!. Något dummare hade han aldrig hört talas om. Egentligen talar hans replik sitt tydliga språk utan förklaringar, åtminstone för mig som bodde i London under 1970-talet, men för den som inte gjorde det, kan jag berätta att engelsmännen hade på den tiden föga kännedom om sambandet mellan uppvärmning av hus och isolering av desamma.

 

Pappa, lillebror Bo och mamma på besök bjöds naturligtvis på Julians
specialitet, bönor och ris, vårt dagliga bröd under mina tre år på Drama Centre.

Storasyster Eva hälsar på. Här i köket tillsammans med min gode vän
Lambert Wilson som allt som oftast var hemma hos oss, även som inneboende
i gästrummet på vinden mellan bostäder.

Min kusin Anette hittade också dit och testade bland annat att rosta
frukostbröd i vår typiskt engelska gasspis med grill överst. Ur kranen
bakom henne fylldes genom åren många hinkar vatten till frusna grannar.
Varmvattnet tappades via gasbehållaren på väggen.

 

En annan vinkel av köket. I bakgrunden står symaskinen som jag hade
köpt av Pierce Brosnan och som jag sydde mina kläder och alla våra
gardiner på. Kolla in mjölkflaskorna på bordet som levererades till dörren
av mjölkbudet varje morgon före frukost.

En glad posör framför egenhändigt sydda blomstergardiner, valda med
omsorg av Julian, till vårt  kombinerade sov- och vardagsrum. Spegeln
bakom mig, hänger numera i hallen i Roslagens Rö.

Vår säng var en av de självklara umgängesplatserna i vårt hem. Här är jag
tillsammans med Christian, hans gosseleopard, hans tjej och Eva Grey,
min svärmor in spe.

 

En annan umgängesplats var framför gaskaminen, där man fick lite
direktvärme. Här tillsammans med min käre vän och kurskamrat Alan
Coveney (vi är alltjämt i ständig kontakt med varandra och senast i dag fick
jag mail från Alan som numera bor i Bristol), och Birgitta Kjörck som deltog
i undervisningen i tre veckor efter att ha fått ett stipendium från sin arbetsgivare,
Norrköpings Stadsteater, om jag inte missminner mig.

 

Nästa åtgärd jag planerade var att förvandla ’First floor’ till ett spa med gjutjärnsbadkar och bastu samt ett härligt ’master bedroom’ med frukostbalkong i nordost. ’Upstairs’ planerade jag att inreda en studio till mig och skrivarstuga till Julian. ’The basement’ skulle bli ett gränslöst kök och lounge/vardagsrum i ett, som dessutom genom inglasning skulle införliva en del av bakgården. På resterande uteplätt skulle sedan världens minsta gräsmatta få plats mellan rosenrabatter, köksörter, Järnek och Rododendron jämte Murgrönan som skulle klättra på tegelväggarna runt min Londonoas. ’'The attic’ skulle förbli två gulliga gästrum att intas av besökande vänner och familj, kanske i förlängningen två barnkamrar.

 

Gästrum på vinden med handfat och kallvattenskran, vilken ofantlig lyx!

'The backyard' var inte stor, men desto större var mina planer för vad
som skulle kunna bli av den.

 

Alla dessa önsketänkanden skulle mycket väl kunnat bli min framtida verklighet, men som den relationsälskande parperson jag var och är, ville jag uppfylla mina drömmar med någon kär. Javisst hade jag en kär som gärna såg mig som sin främsta partner, men inte som den enda, och det var just på den punkten skon klämde. Så då fick man helt enkelt tänka om och tänka nytt, kanske till och med tänka Sverige. Närmare detaljer om det förtäljes dock icke här och nu.

 

Utsikt från vårt köksfönster.

 

Det var en kär tid.

Ibland får man stå på sig lite extra!

Mitt symboliska farväl från Drama Centre den 7 juli 1978.
Kram från Christopher Fettes, applåderande lärare på scenen och
klasskamraterna i publiken tjuter. Gråt och glädje i ett enda sammelsurium.

Utbildningen på Drama Centre var unik. Skolan var modern och inte bunden till traditionell engelsk teater, som Royal Academy of Dramatic Art och de andra scenskolorna i London på den tiden. Drama Centre hade samlat lärare som lärde ut olika metoder och meningen var att varje enskild elev senare under yrkeslivet skulle kunna använda den metod som funkar bäst för en själv, eller plocka lite från varje. Inom talteknik och diktion fick vi dock klassisk utbildning.

 

Jag tillsammans med min favoritlärare och senare nära vän
Doreen Cannon.

Doreen Cannon som kom från USA, var min absoluta favoritlärare. Hon utbildade oss i sin specialmetod som var en utveckling av Lee Strassbergs, Actors Studio New York, och Konstatin Stanislavskijs, som finns beskriven i hans bok En skådespelares arbete med sig själv - många skådespelares bibel. Doreen Cannons lektioner gick helt enkelt ut på att man skulle agera "inifrån och ut" och genom olika övningar lära sig att trycka på personliga, imaginära knappar för att locka fram känslor och behärska dem så att man inte fastnar i en känsla längre än man ska. Det vill säga att man ska kunna gå vidare i dramats handling, som ofta spänner över lång tid, men ska spelas upp på ungefär två timmar, och under den tiden kanske man ska skildra både ond bråd död och högsta möjliga lyckorus, eller bara vara. Efter varje föreställning ska man sedan trycka på rätt knapp för att kunna gå opåverkad ut i den egna vardagen. Doreen var stenhård. Om man försökte fejka en känsla såg hon direkt rakt igenom en – I don´t beleive you! kom då mycket bryskt från hennes läppar mitt under övningen, och det var bara att ta nya tag tills den rätta känslan infann sig. Oj, vilka utmaningar hon utsatte en för, men vilken utveckling man genomgick under hennes lektioner. Det var förresten till hennes sommarkurser Nicke sedan reste för att utveckla sitt skådespeleri och det var till London och Doreen vi åkte 1987 tillsammans med Mia Ståhl och jobbade med karaktärerna inför Apollo Teaterns uppsättning av Strindbergs klassiker Fröken Julie. Doreen var en hård lärare men en underbar och varm person privat. Jag och Nicke hade glädjen att bli Doreens nära vänner och vi träffades ofta, både i hennes hem i England och hemma hos oss i Täby, under hela återstoden av hennes liv. Tyvärr gick hon bort i cancer alldeles för tidigt. Men även Royal Academy of Dramatic Art upptäckte hennes fantastiska metod, och hon blev en viktig del i dess utveckling mot modernare utbildning, vilken senare hennes dotter Dee tog över. Även Teaterhögskolan i Göteborg anlitade Doreen flitigt och flera gånger besökte hon Stockholm och undervisade kunskapshungriga professionella skådespelare som ville utvecklas.

 

Yat viskade något långt och länge i mitt öra under avskedceremonin,
men jag hörde inte vad han sa och kände mig för dum för att fråga efteråt.
Jag undrar så vilka visdomsord han ville att jag skulle ta med mig ut i livet.
Hur dum får man vara?

 

Yat Malmgren (en av skolans tre grundare) undervisade i Labanmetoden, vilket han hade blivit personligen ombedd av gurun Laban att föra vidare. Labans metod sprang ur dans, men de fysiska övningarna kallades rätt och slätt Movement och teorin kallades Movement Psychology. Labanmetoden går ut på att man via sitt rörelsemönster visar vad man egentligen uttrycker. Under Yats lektioner i Movement Psychology fick alla nedteckna sin egen bok med komplicerade kuber, streck och pilar som visade hur man kan uttrycka varje uns av känsla via sitt kroppsspråk och det är nästan så att man kan se rakt igenom de individer man möter senare i livet, bara man har lärt sig Labanmetoden. I Movement Psychology ingick också att vi fick i hemuppgift att skriva olika scenarier och sedan spela upp dem på lektionerna. Varje scenario skulle innehålla flera olika ingredienser från teorin Movement Psychology. Enligt Labanmetoden finns det sex olika grunduttryck för personligheter och inom varje grundpersonlighet finns 36 olika riktningar som innehåller uttryck för olika karaktärsdrag, men tyvärr klarar jag inte att redogöra för detta närmre. Fyra uttryck från metoden har jag dock haft extra mycket glädje av; Near, Strong, Remote och Adream, försök tyda det om du kan! Under Yats lektioner i Movement blev vi vid varje tillfälle placerade på olika ställen i salen, dels för att man inte skulle goa in sig på en invand plats, utan man tvangs lära sig att vara bekväm var man än befann sig, dels för att olika personer utstrålar olika mycket energi och de som utstrålar mest energi ska placeras så att deras energi sprids till de andra. Jag minns väl när Yat, på sin fruktansvärt svenskklingande engelska, förklarade att jag var ett lysande exempel på positiv energi  – She radiates, one feels it strongly, Marianne radiates. Ja, just den dagen kände jag mig extra glad om nu det var möjligt, för jag var nästan alltid lycklig på Drama Centre.

 

Min klasskamrat och vän Elisabeth Spender (numera gift med Barry
Humphries = Dame Edna), John Blatchley och jag på examensdagen.

John Blatchley (en av skolans tre grundare) hade mer eller mindre gått i pension när Group Fourteen började, men hans fru, fransyskan Catarina, undervisade i hans specialitet som var improvisation. Under hennes lektioner fick vi bland annat lära oss att hitta karaktärsdrag genom att titta på djur. Under första året på Drama Centre ingick fri entré till London Zoo för att vi skulle studera djurens beteende. Åh, vad många timmar vi vandrade runt på Zoo efter lektionerna på lördagarna eller på söndagsförmiddagarna. Vi fick sedan välja olika djur som senare skulle gestaltas i klassrummet. Jag minns att jag var en isbjörn under en del av utbildningen. Detta kanske låter knäppt, men faktiskt kan det vara användbart att tänka sig en karaktär som ett djur, till exempel hal som en ål, listig som en räv, arg som ett bi o.s.v.

 

Mamma och Christopher Fettes på min examnesdag.

Christopher Fettes (en av skolans tre grundare) undervisade oftast regieleverna och han var själv skolans mest klart lysande regissör. Under hans regi ledde han oss i användandet av de olika metoderna och han kunde få vem som helst att göra vad som helst på scenen. Han hade en aura som satte alla i nästan gudomlig respekt för hans person, men hans leende när han var nöjd med något, smittande av sig så man blev alldeles varm i hjärtat.

 

Utöver dessa nämnda lärare hade vi olika röst- och tallärare av varierande kvalitet, samt en lärare i mask d.v.s. teatersminkning. Under en tid hade vi en fruktansvärt dålig lärare i talteknik. Alla elever var överens om detta, men ingen vågade klaga. En dag när jag fick en obefogad anmärkning för något hon tyckte att jag inte hade tagit till mig, brast det för mig och jag talade om för henne vad jag och alla med mig ansåg om hennes obefintliga förmåga att lära ut sitt ämne. Oj, oj, oj, det tog hus i helvete!!!... och höll på att få förödande följder för mig. Samtalsämnet dagen efter bland alla skolans elever och lärare gällde mitt beteende dagen innan. Jag kände ett starkt stöd från många elever, men andra vågade knappast visa sig tillsammans med mig. På kvällen efter skolans lektioner blev jag kallad till Diciplinary Board på kansliet en trappa upp. Där på plats satt alla de som hade varit med när jag gjorde min audition för att komma in på skolan. D.v.s. Christopher, Yat, John, en tredjeårselev och någon mer, vem det nu var. De satt bredvid varandra bakom ett gigantiskt bord och jag fick slå mig ner mittemot. Vilket filmklipp det skulle ha blivit, från utskällning till avrättning in spe. Där blev jag uppläxad så det osade om det. Jag fick bland annat veta att Drama Centre enbart höll sig med mycket kvalificerade lärare. Jag fattar inte varifrån jag fick styrkan, men jag höll fast vid min åsikt och vek inte en tum. Jag fick veta att vem som än uttryckte sitt missnöje på det sätt som jag hade gjort, obönhörligen kastades ut från skolan. Blev relegerad helt enkelt! I nästa mening sa Yat att det inte gällde mig, de hade beslutat att göra ett undantag. Ja nog hade alla ett gott öga till mig, det var bara det att de lät svensfödde Yat framföra att jag var välkommen att fortsätta utbildningen. Sedan tror jag att de innerst inne visste att de anställt en lärare som inte höll måttet, men att de gjort ett sådant misstag kunde de naturligtvis inte erkänna för en uppkäftig elev.

Just den läraren i talteknik sågs ej mer på skolan.

Min vän Lambert!

Lambert i en fransk senapsåker...

... och jag likaså.

 

Ungefär tre veckor in på första terminen, första året på Drama Centre, var jag redan ganska less på en av mina klasskamrater. Han var otroligt ung, otroligt snygg, otroligt efterhängsen, otroligt passionerad och otroligt fransk i hela sin uppenbarelse. Men när han mitt under en lektion, i stimmet mellan två dramaövningar, kastade sig på knä framför mina fötter och utbrast på frangelska - Marianne, you are just like my mother, föll jag pladask. Han var nyss fyllda 17 och jag 25. Från den dagen var vi nära vänner, inte så att vi umgicks jämt, för han var ute och flaxade lite varstans medan mitt liv levdes mer jordnära, han pratade med allt och alla medan jag var mer reserverad. Jag hade ju också mitt lidelsefulla liv med Julian under denna tid. Men min nyvunne vän satt bredvid mig på Drama Centre så ofta han fick chansen. Jag minns speciellt i kafeterian. Jag hade nästan alltid med mig egna smaskiga lunchmackor för att spara på utläggen, men mina hembredda mackor älskades av vännen och aldrig fick jag ha dem för mig själv. Inte undra på att man var trådsmal. Fast till eftermiddagsfikat brukade jag köpa en kopp kaffe och en banan- eller morotskaka nybakad av Pierce Brosnans tjej Beckie (Rebecca) som drev kafeterian.

 

Lambert Wilson är vännens namn, son till en mycket aktad fransk skådespelare och regissör vid namn George Wilson och hans fantastiska fru Nicole. George, Nicole och Lamberts äldre bror Jean-Marie, tre hundar och en papegoja bodde i en nedlagd 1600-talskvarn i Clairefontaine, cirka fem mil sydväst om Paris. De hade ett stall med hästar och på kvarnens ena gavel hade de också inrett en lägenhet som beboddes av ett par från Portugal som var familjens trogna husfru och gårdskarl fram tills nyligen då både Nicole och George lämnade jordelivet.

 

Nicole och George Wilson i sin trädgård.

George, Nicole, hundar, papegoja och yngste sonen Lambert.

 

 

Lambert och Jean-Marie hemma i köket.

Min och Lamberts vänskap utvecklades till något alldeles särskilt och hans replik till mig om att jag var som hans mamma stämde bra i vårt förhållande, fast kanske kom vi varandra ännu djupare inpå livet eftersom jag tillhörde en yngre, modernare generation och levde mer emanciperat än hans mamma någonsin gjort. Jag spelade även hans mor i ett uppspel på skolan. Det var regieleverna som hade fått i uppgift att dramatisera några av de kända grekiska myterna. De skrev alltså egna manus och använde såklart oss skådespelarelever som aktörer i sina dramer. En av regieleverna skulle gestalta Kung Oidipus liv och hade skrivit en ryslig historia som började med modern Lokastes förlossning. Ja ni fattar, jag var Lokaste och Lambert Oidipus. Regieleven begärde att få uppföra sin uppsättning direkt på morgonen för den krävde pikanta förberedelser som ingen fick känna till. Lambert, jag och regissören träffades arla på morgonen för föreställningens genomförande. Lambert fick sedan rulla ihop sig, naken, till en boll och vi svepte honom i gladpack tills han bara hade ett litet lufthål kvar att andas genom. Sedan placerades han mitt på golvet. Jag bar en otroligt vid kjol och fick ställa mig bredbent över Lambert, så att kjolen täckte honom helt. Jag stod liksom framåtlutad med händerna på knäna och det måste ha sett väldigt märkligt ut när publiken anlände. Jag tvangs stå blick stilla i minst en halvtimme för att inte riskera att avslöja vad som doldes under min kjol. Klockan nio satt lärare och elever på publikplats och verket skulle spelas upp för att sedan granskas och analyseras. Föreställningen öppnades med att jag gav ifrån mig ett primalskrik och den svettiga gladpacksbollen rullade fram och gigantfostret frigjorde sig. Att inte publiken dog av skratt fattar jag inte än i dag, men eftersom det var menat som en gravallvarlig föreställning vågade väl ingen släppa loss. Men att se den nakna Lambert rulla runt och försöka komma ut ur sitt gladpackspaket var verkligen en syn för gudarna. Wow om det hade varit i dag med smygfilmningar och u-tube.

 

Lambert tog ofta med mig till sin familj på ferier och det hände att jag och min andra mycket gode vän Alan Coveney tog tåget till Paris över någon långhelg ibland. Jag minns oss köpa sista-minuten-biljetter utan platsbiljett och en natt på väg hem från Paris när tåget var överbefolkat fick vi stå innanför ett gallerskydd mellan vagnarna och höll på att frysa ihjäl. Detta var ju långt före tunnelns tid, så man åkte tågfärja. Ni kanske kan föreställa er hur det kändes när det blåste nordanvindar över Engelska kanalen och det fanns ingenstans att värma sig eftersom man inte fick kliva av tåget. Men det var det värt. Lambert flög ofta tur och retur till sina föräldrar. Bland annat varje gång tvättkorgen var full med smutstvätt, sedan kom han tillbaks på måndagsmornarna med rena, välstrukna skjortor.

 

 

En sensommarbild av det clairefontaineska huset.

Jag hade aldrig tidigare varit i ett vackrare hus än Lamberts föräldrars. Det var byggt av metertjocka stenar, uppburna av gigantiska bjälkar och fönstersmygarna var således lika djupa som stenarna var tjocka. Alla sovrum, och de var många, hade separata badrum utom Jean-Maries och Lamberts, de två pojkarna delade ett badrum broderligt, och alla sängar hade sådana där antika, quiltade sängöverkast som man på senare tid har börjat se i fashionabla inredningsmagasin. I köket stod ett kolossalt gammalt, gigantiskt ekbord, golven var stenbelagda och den öppna spisen i sällskapsrummet eldades med jätteklabbar. I alla rum på nedre botten hade de franska fönster som vette ut mot en sagolik trädgård där George arbetade så fort han fick tid och även Lambert som också var/är en hängiven trädgårdsidkare. Från denna Edens lustgårds tomtgräns, bredde en skog ut sig som flöt in i evigheten. Och jag, min svenska dummer, vandrade in där med Lambert i hälarna. Lamberts ansiktuttryck visade på skräckblandad förtjusning, när vi traskade runt i storstövlarna bland måssbevuxna stubbar och stenar. Det jag inte visste men blev varse med visst eftertryck, var att i franska skogar strövar man banne mig inte omkring i godan ro. Djupt inne i denna ljuva bokskogsgrönska kom en skogvaktare skuffandes med geväret i högsta hugg och vi lade benen på ryggen och återvände inte till någon storskog tillsammans förrän Lambert kom till Skarpäng sisådär tio år senare.

 

George mitt i skiten... jag menar vårbruket.

Lambert ansar en rosa dröm som blommar på bar kvist.

Lågan i härden hölls alltid vid liv under den kalla årstiden.

 

Lambert slog sig aldrig riktigt till ro i någon lägenhet i London, utan flyttade som en hoppjärka från det ena stället till det andra och en tid under sista scenskoleåret bodde han på vinden ovanför mig och Julian. Där bodde också vid olika tillfällen alla andra gäster som kom och hälsade på i London. Bland annat min kusin Anette och Lamberts moster Monique, som även hon blev min nära vän. Numera har Lambert en egen kvarn nära Paris, som han säkerligen har inrett minst lika vackert som föräldrarnas. Jag har inte besökt honom där ännu, men jag, min familj och Alan Coveney har varit i hans tidigare egenägda kvarn som låg i Dijon. Att beskriva den skulle kräva ett eget kapitel, men jag har tagit med mig en liten inredningsdetalj därifrån till Röska Palatset. Lambert hade nämligen plexiglasgolv i en del av köket som låg över vattendraget som tidigare drivit kvarnen, så där gick man på vattnet och kände sig som Jesus. Häftigt. Nu har Nicke och jag en plexiglaslucka ner till alkohålet, det vill säga vinkällaren i Roslagens Rö, och känner oss synnerligen nöjda med det.

 

Efter Drama Centre blev Lambert genast en mycket eftertraktad teater- och filmskådespelare både i Frankrike och England och är fortfarande det. Senast i vintras såg jag honom som huvudrollsinnehavare i en rikligt hyllad, fransk dramafilm som heter Gudar och Människor. Han spelar förresten alltid huvudroller i allt han gör och har gjort genom hela sin karriär. En gång när jag kände mig ledsen och ensam efter att ha flyttat tillbaks till ett i alla bemärkelser iskallt Sverige, ringde Lambert och sa - Kom ner till mig så ska jag fixa jobb i en TV-serie jag håller på med nu. Det var natten till midsommarafton 1979 och jag satte mig på tåget kl 07.00 på morgonen och blickade sorgset ut mot det svenska midsommarfirandet från min fönsterplats. Det blev byte i Köpenhamn och sovvagn till Paris dit jag anlände följande morgon. Sedan vidare med franskt snabbtåg till Bretagne där en limousine hämtade vid stationen och på måndagsmorgonen sminkades jag till studenthora i ett TV-drama om franska revolutionen. Jag dansade bland annat utanför en historisk byggnad och ropade - au feu de prefie = bränn stället. Det blev tre veckors filmande med hyfsat betalt och som varande huvudrollsinnehavarens bästa vän fick även jag stjärnstatus och det var mycket upplyftande som omväxling.

 

Jag dressad till fransk studenthora. Närmare än så kom inte
kvinnorna den högre utbildningsinstansen före franska revolutionen,
men många utnyttjade situationen och lät sig undervisas av sina
fattiga studentkunder som betalning.

 

Lambert tar fortfarande gärna en cigg i pausen och håller handen,
jag håller ett vakande, beundrande öga på honom.

Regissören lägger sista hand vid min outfit före tagning.

Tystnad, tagning... jag leder en segerdans efter vilda studentuppror.
Regissören håller i kameran, men har han inte lite fel vinkling?
Tja, jag får nöja mig med att dansa förbi händelsernas centrum.

 

Lambert har alltid varit generös och delat med sig av sin värme och sina möjligheter. På en av hans födelsedagar skulle han vara solist i en konsert med Monte Carlo symfoniorkester, jo han sjunger opera också, det hade jag glömt att skriva. Då var han så stolt och ville absolut att jag skulle komma ner, så han skickade en flygbiljett från Stockholm till Paris, sedan låg det en biljett till Nice, att hämtas ut i mitt namn, i informationsdisken på De Gaulles flygplats. När jag landat i Nice stod limmon och väntade på mig. Väl framme i fursteriket blev jag inkvarterad i ett tjusigt hotell. Det var helt sjukt. Jag kom ner två dagar före konserten och gick omkring och kollade Monte Carlos alla hörn och vrår medan Lambert repeterade. På kvällarna var det middagsbjudningar på olika hotell och på själva födelsedagen anslöt George, Nicole plus en annan god vän och Lambert sjöng ur La bohème med mera och överraskningsfirades från scenen av hela symfoniorkestern. Efter föreställningen bjöds det galamiddag i Casinots festvåning. Morgonen därpå hämtades Lambert och jag med helikopter, för det var bråttom av bara tusan, han skulle sitta i sminket för en film i Paris kl 10.00.

 

Jo förresten, Lambert spelar piano också, fast George och Jean-Marie
var mer fullfjädrade musiker. Ofta stängde de två in sig i musikrummet
i timmar, Gorge trakterade flygeln och Jean-Marie saxofon.
Jean-Marie är numera yrkesmusiker.

 

När jag var nere i lilleputtriket och frotterade mig, lämnade jag Nicke hemma ensam med Albin och Simon. Nicke, den stackaren, som inte klarade av att byta bajsblöjor utan att kasta upp, så det kändes föstås inte helt rätt för mig när jag reste, speciellt eftersom Simon hade varit lös i magen i ett par dagar. Men min man är född med flyt. Simon bajsade inte på tre dagar. Han hade tydligen tömt sig innan jag åkte. När jag kom tillbaks och Simon fick syn på mig, brakade det till i blöjan och han placerade ett jättelass där, som jag fick ta hand om. Tänk vad härligt det var att vara småbarnsmamma till Albin, Simon och extramamma till Lambert. Men ännu härligare är att dessa barn utvecklats till vuxna supermän, var och en på sitt sätt. Min vän Lambert har blivit sin familjs starkaste länk, ansvarstagande, kärleksfull och generös. I dag är han kittet mellan många.

 

Vänner i stjärnglans och vardag, men aldrig intimare än så här.

Senaste bilden på oss är från den 24 juli 2011. Lambert var på
blixtvisit i Stockholm. Vi åt en lunch tillsammans, sedan körde jag
honom till Arlanda. Vi har båda blivit visare och större (fast på olika
sätt), men värmen och vänskapen mellan oss är densamma.

Lambert kan bland annat ses på bio/DVD som Merovingian i sista Matrixfilmen.

Group Fourteen!

 

I utbildningen på Drama Centre ingick inte enbart dramastudier utan även att lära sig allt annat som hör en teateruppsättning till. Därför fick vi i slutet av varje termin i ettan, det vill säga tre gånger eftersom de har tre terminer per år i England, arbeta under en tvåveckorsperiod med allt utom dramaövningar. Där slog Drama Centre två flugor i en smäll kan man säga, då vi fick jobba praktiskt med treornas uppsättningar. Den första terminen ingick jag, tillsammans med klasskamraten David, i rekvisitaavdelningen och vi sprang runt på alla Londons marknader för att hitta prylar som skulle bidra till en perfekt atmosfär på scenen.

 

Delar av Group Fourteen på puben efter skolan. Julian sitter i mitten
och frotterar sig. På lördagar efter sista lektionen brukade han möta upp.
Sittande t.v. Sarah (en av eleverna som inte fick stanna till trean).
Stående Lambert Wilson (numera internationell teater- och filmstjärna)
och Angela Walsh (som jag senare har sett i engelska kostymserier).
Lite bredvid, David med bagetterna (åkte tyvärr ut efter ettan) och Michael
Mears (har sedan gjort mest teater- och radio, men sågs i Fyra bröllop och
en begravning). Sittande t.h. Elaine Paton och Alan Coveney (numera framstående
teterskådespelare) fick vara kvar i tre år. Fotografen är jag som också fick stanna tiden ut.

 

 

Det sades att Group Fourteen var en stark grupp med mycken dynamik, Group Thirteen sa man var något svagare medan Group Twelve, som gick i trean när min grupp gick i ettan, ansågs som kraftfull. Naturligtvis kände vi oss mycket speciella som jämfördes med treorna som vi såg upp till som gudar. De stod ju på tröskeln till yrkeslivet och vi fick glänta på deras dörr. Agenter, producenter och regissörer kom och tittade på deras uppsättningar och det var ett helt annat stuk på allt runt dem. Det hyrdes in teknik, det byggdes originaldekorer, de spelade teater för betalande publik o.s.v. Sådant som vi ettor kände låg långt bort i framtiden och som hälften av gruppen aldrig någonsin skulle få erfara.

 

Sista terminen i ettan blev jag uttagen som statist i treornas slutuppsättning och det var det absolut bästa av allt, inget rännande på marknader då inte, utan repetitioner med Christopher Fettes som regissör, något som ettorna aldrig annars fick uppleva. Kostymprovning, koreografi och fullsatta hus fick man också var med om. Jag spelade bondmora i ett spanskt drama. Vi utvalda ettor var hopen som mobbade och dödade huvudrollsinnehaven, spelad av Pierce Brosnan, en tredjeårselev som hade extra Star Quality. Detta visade sig ännu tydligare senare i livet då han blev Remington Steel och James Bond och en av papporna i Mama Mia plus en massa annat. Men i denna uppsättning har jag för mig att han hette Gomez och jag Guzmanes. I slutet av pjäsen dansade vi runt hans kranium uppsatt på en stör och skallade -Long live the Gusmanez. Någon fantastisk dockmakare hade gjort en avgjutning av Pierces ansikte och sedan byggt upp ett mycket trovärdigt avhugget huvud. Jag hade en märklig huvudbonad snodd runt håret och med mina höga kindben liknade Julian mig vid en saftig melon när jag skuttade omkring där på scenen i ett lyckorus.

 

Pierce CV-foto med personlig hälsning.

 

Jag spelade Bondmora inte Bondbrud!

Här var det ord och inga visor!

 

Min käre klasskamrat Lambert Wilson håller på
att missa det magiska klockslaget 09.00.

 

Information om Drama Centres historia spreds från mun till mun och om jag inte minns saken fel så hade min teaterskola skapats av ett utbrytargäng från Central School of Speech and Drama, CSSD, för övrigt en av de två scenskolorna med fina lokaler utan atmosfär som jag hade sökt till. Christopher Fettes, Yat Malmgren och John Blatchley hade undervisat i sina respektive specialämnen på CSSD, men kom inte längre överens med skolans ledning och sa upp sig. Ett 20-tal elever vägrade då fortsätta studierna där och i princip tvingade de lärartrion att starta en helt ny scenskola. Christopher, Yat och John hittade en gammal nergången kyrkolokal till uthyrning på Prince of Wales Road i London Borough of Camden, ungefär fem kilometer från Piccadilly Circus, och där drog de igång Drama Centre med buller och bång. Året bör ha varit 1962 om jag har räknat rätt och utbrytargruppen kallade sig ”Group One”.

 

Det berättades för mig att Drama Centre strax efter utbrytningen från CSSD hade utvecklats till en av de mest respekterade scenskolorna i London. Det hade tagit ett tag innan etablissemanget accepterat detta faktum och skolan fick kämpa för sin existens under flera år, men efter ett tag kunde inte Drama Centres förträfflighet ignoreras av myndigheterna som godkände läroanstalten som halvstatlig högkola. Detta betydde att engelska medborgare och invandrade flyktingar från vissa länder inte behövde betala någon årsavgift eftersom halva skolavgiften bekostades av staten och den andra halvan av elevernas respektive hemkommuner eller immigrationsverket. Utländska medborgare i största allmänhet, såsom jag och några andra, fick stå för halva årskostnaden själva. När jag blev antagen som elev var skolan inne på sitt fjortonde år och min årskull kallades således ”Group Fourteen”. Då, år 1975, låg den halva årsavgiften på 1000 pund, vilket i mitt fall finansierades av ett lån från pappa. Min vardagsekonomi däremot bestod av besparingar från mina jobb på teatrarna och Norway Foodcentre samt att Julian betalade hyra och mat eftersom jag hade stått för detta till 100 % under våra två första år tillsammans. Enda skillnaden mellan när jag umgällde mat och uppehälle och Julian gjorde det, var att jag brukade laga kött- och fiskrätter, men under Julians försörjningsperiod bestod matsedeln av ris och bönor sju dagar i veckan. Bara när vi var i hans föräldrahem över helgerna ibland, blev det så kallad vanlig mat. Men vad gjorde det mig? Jag var i sjunde himlen på alla plan och Julian en mästerkock på bönrätter!

 

Allt som oftast kom mina kurskamrater och njöt av Julians
underbara bönrätter i vårt hem. Här ser ni Wladimir Mirodan
från Drama Centres regilinje, sedemera rektor på skolan,
peka ut exakt vilken böna han föredrar att serveras ur Julians
gryta.

Ris och bönor ska här snart avnjutas av mig och Julian (som
tar fotot), Alan Coveney (fortfarande en mina närmsta vänner,
numera skådespelare i Bristol), Mark Raymond (amerikanare
i min klass som blev filmproducent i USA) och Vladimir (som
innan han kom till Drama Centre hade varit regiassistent på
Operan i Paris tror jag att det var). Kolla in mina Carl Larssontavlor
på väggen som jag hade för att liksom befästa mitt svenska ursprung.

Drama Centre hade tre olika linjer man kunde söka till. Det var skådespelarlinjen och regilinjen, som båda var treåriga utbildningar, och så fanns det en tvåårig dramapedagogutbildning. Varje år antogs 28 elever till skådespelarlinjen, men alla fick inte stanna i tre år. Det var utgallring en gång om året och man kunde bli bortgallrad av olika anledningar. En kille i min klass fick inte gå kvar på skolan eftersom ledningen bedömde att han redan var en fullfjädrad komiker och han föreslogs söka arbete inom den genren på en gång. Vissa fick lämna skolan för att de inte ansågs ta till sig utbildningen och föreslogs välja andra scenskolor eller rent av andra yrkesbanor, så stämningen på skolan kokade varje gång vi närmade oss den stora sorteringen. Ja jäklar i min lilla låda vad falska vi var när vi kramade och tröstade dem som inte gick vidare. Inombords jublade vi som var kvar. Av 28 skådespelarelever var vi 14 som fick slutdiplom.

 

Här är det yttersta beviset på att jag var en av de lyckliga som klarade tre år på Drama Centre.

En av 14 diplomerade i ”Group Fourteen”!

Drama Centre London, I´m all Yours!

Svensken Yat Malmgren, en av Drama Centres grundare.
Under tre år min lärare i Labanmetoden "Movement Psychology"
och "Movement". I bakgrunden Angela Walsh.

 

Den händelserika, känsloladdade och spännande sommaren 1975 led mot sitt slut. Jag skakade av mig det som hade varit jobbigt och gladdes åt vad som komma skulle. Det tjocka kuvertet med det positiva beskedet om att jag hade blivit antagen som elev på Drama Centre hade ju till min stora lycka dumpit ner några veckor tidigare och det innehöll bland annat en inköps- och göralista av det roligare slaget.
Inköpslistan.
En svart långärmad, benlös dansdräkt.
Ett par svarta danstights.
Ett par svarta, mjuka, platta dansskor i skinn.
Ett par svarta karaktärsskor med medelhög klack (typ flamencoskor med rem).
Detta skulle man ha för att det enligt skolans ledning var av största vikt att alla elever var enhetligt klädda tre dagar i veckan, kl 09.00 – 10.30, under Yat Malmgrens Movement Classes. Allt inköptes i en specialbutik för dansare som rätt och slätt hette Bally.
Göralistan.
Skicka in följande mått i inches:
Midjemått.
Stussmått.
Inches från midjan till ankeln.
Måtten behövdes för att det skulle sys upp en likadan långkjol till var och en av de kvinnliga eleverna. Den skulle sedan användas under repetitioner där långkjol tarvades på vederbörande skådespelerskas tilldelade karaktär fram till dess att kostymer som hade sytts upp av fenomenalt flitiga teatersömmerskor var klara att tas i bruk.

 

Min klasskamrat Carol Street och jag som landlady i Eugene Ionescos
"Oh What a Bloody Circus". Vi spelade samma roll samtidigt fast spegelvänt.
Ett av regissören Christopher Fettes "genidrag".

 

Konstigt nog har jag inget minne av den första dagen på Drama Centre, men jag minns en lektion under första veckan då vi, klassens alla elever, låg ner och gjorde en andningsövning. Liggande där på det kalla, stensatta, före detta kyrkogolvet, översköljdes jag av en varm lyckoström, förundrad över att just jag andades just där och just då tillsammans med 27 andra noggrant utvalda, begåvade lyckostar.

 

Många roller blev det. Här är jag som Mme Dédé, tillsammans
med min romans i pjäsen, spelad av Alan Coveney, i "Belle Epoque"
av Simon Crawford och Chris Hobbs.

 

Här föreställer jag mamma till en lydig son som gestaltades av
Tom Bowls. Jag tror att det var i Maxim Gorkys Summerfolk.

 

Reglerna var många på skolan, de var inte skrivna, men vi upplystes om dem muntligt av skolans rektor och högst rankade regissör Christopher Fettes. Den som inte följde reglerna till punkt och pricka hotades med relegering utan pardon.

Här kommer ett exempel på en viktig regel:
Måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar och lördagar kl 09.00 började första lektionen. Den elev som inte var på plats och ombytt i tid, var inte välkommen under resten av dagen. Om för sen ankomst upprepades vid ett flertal tillfällen var man överhuvudtaget inte längre välkommen till skolan. Trots att eleverna bodde utspridda runt Londons förorter, ofta långt från skolan, gällde inte tunnelbaneförseningar som skäl för att inte komma i tid. Man ska ta med allt sådant i beräkningen annars kan man enligt Christopher Fettes inte vara skådespelare. - För hur skulle det se ut om man inte började föreställningarna på teatrarna i tid på grund av förseningar i trafiken?

 

Jag minns ett tillfälle då jag en söndag hade blivit matförgiftad av sådan där engelsk grådaskig korv. Inte nog med att jag kräktes en hel natt, men när jag ringde till skolan på måndagsmorgonen och försökte förklara att jag inte orkade komma förrän senare på dagen fick jag inte komma alls. Det var fruktansvärt för det var i slutet av en termin och vi hade viktiga repetitioner under eftermiddagen och min frånvaro drabbade hela gruppen. Men så var regeln, om man inte hade medverkat på de ”tråkiga” lektionerna under förmiddagen hade man inte tillträde till de roliga repetitionerna under eftermiddagen. Och så var dagen nästan alltid upplagd. Man började med undervisning av det monotonare slaget och på eftermiddagarna var det pur lycka med repetitioner. Fast ibland var det inlagt en tradig röstövning mellan 18.00 och 19.30 som sista lektion för dagen. Ja det var stenhårt men underbart!

 

Men efter den dagen fick jag inte i mig en korvbit på femton år!

Ett passus man helst hade velat glömma!

Fyra brudar i ensemblen, här ganska välklädda.

Sommaren 1975 gick mot sitt slut och så gjorde min karriär inom teaterpåklädesbranschen.  Efter New London Theatre hade jag tagit mig ett par veckors semester, men det visade sig när jag kom tillbaka och ville hitta ett roligt jobb, att det inte fanns ett enda ledigt kvar. Jag som tidigare hade blivit erbjuden flera bra kneg stod plötsligt utan. Fan ta den frilansare som behöver andas ut. Jag fick jobba strökvällar på Norway Foodcentre för att hålla inkomsterna vid liv, men hade ju tänkt mig något annat innan scenskolestudierna skulle börja i september.

Men när det såg som mörkast ut dök det plötsligt upp ett jobb på en teater som hette Whitehall Theatre. Whitehall Theatre var en vacker, vit byggnad inredd i Art Deco, som låg ganska nära The Parlamentet och 10 Downing Street. Det var fina kvarter, men när ridån gick upp på Whitehall Theatre tog det vackra slut. Eller kanske var det där det vackra började enligt vissa. Huvuddelen av dekoren bestod av en simbassäng som hade en genomskinlig glasvägg ut mot publiken. De flesta teaterföreställningar i världen besöks till största delen av kvinnor mella 40 och 60 år, men här besatts bänkraderna mestadels av medelålders män i regnrockar och på scenen var det ganska naket om man säger så. Det var inte helt ovanligt med den typen av teater på Londons scener på på 1970-talet då titlar som No sex please we are British, innehållande massor av Sverigeskämt var i ropet. På Whitehall Theatre hade en pjäs som hette Pyjama Tops spelats i över fem år. Nu var det dags för en ny långkörare – trodde man. Jag fick påklädarjobbet som bestod av till exempel snabba byten från badmössa till peruk, eller att slita en kritstrecksrandig kostym av en skådespelare som efter en kort, men ack så upphetsande scen gjort sorti och skulle återvända in på scenen en minut senare, då iklädd enbart leopardstring. Skådespelaren jag hjälpte med det bytet tilltalade mig sällan vid namn utan kallade mig The worlds’ best undresser - en fin titel att stoltsera med när man började på den seriösa scenskolan. Whitehall Theatre ägdes förresten av en Mr Paul Raymond som bland annat även drev ett antal stripteaseklubbar i Soho.

 

Två av skådisarna som hade hoppats tjäna storkovan på
Whitehall Theatre.

Ja det var dålig smak av mig att jobba där, men de spelade som alla andra teatrar, åtta föreställningar per vecka, så det blev bra betalt i jämförelse med Norway Foodcentre som enbart kunde erbjuda strökvällar.

 

Jag har tidigare bloggat om en mycket obehaglig händelse som jag fick uppleva på Whitehall Theatre och härmed citerar jag min egen text: Jag kom in i logen tillhörande pjäsens manlige huvudrollsinnehavare för att hänga upp en blazer. En blazer som han tog av sig under första akten, men som han skulle ha på sig i akt två. Pjäsens stjärna satt med bar överkropp framför spegeln och bad mig smörja in hans rygg eftersom han hade bränt sig i solen. Självklart, jag var ju anställd för att hjälpa skådespelarna. Jag smorde in ryggen, skruvade sedan tillbaka locket på tuben med hudkräm och var på väg ut när stjärnan kastade sig i en fåtölj och högg i rörelsen tag runt min nacke. HJÄLP! Han var naken och hade utvecklat ett ståtligt äkta stånd! Jag hade kraft att värja mig och undgick hans sprutande sekret med mindre än en millimeter från mitt ansikte, för han höll mig i ett stadigt grepp runt nacken under hela proceduren. Min puls skenade resten av kvällen, men jag berättade inte för våra kollegor på teatern eller för någon annan vad som hänt. Däremot viskade stjärnan till mig under avslutningsfesten "You could have had me if you had played your cards right". Hmmm.

 

Pjäsen gick i konkurs i lagom tid innan scenskolan startade, så jag hann skaka av mig min upplevelse så till den milda grad, att den enda jag hade berättat detta för innan jag skrev om händelsen i mitt blogginlägg 35 år senare, var Nicke.

 

Till vänster en lika trevlig som snygg tjej och till höger
äckelgubben nummer ett.

 

Ibland vore glömskan en lisa!

Jag sökte inträde till min yrkesframtid!

Picknick på Hampton Court. Julian med ryggen mot kameran, hade väldigt
mycket till övers för mina söta norska väninnor från Norway Foodcentre.

Han kunde inte släppa blicken på de nydeliga norskorna ens när han
matade de tama rådjuren. Små snedsteg för egen del hade Julian inget
emot, men jag fick inte visa någon svartsjuka för sådant hatade han.

 

Efter allt kneg på Watford Palace Theatre och New London Theatre hade jag sällat mig till de sommarledigas själar. Först två ljuvliga veckor med midsommarutflykt till Stonehenge, högsommarpicknick i Hampton Court och garden parties i de minimala Londonska trädgårdarna, allt tillsammans med polarna från Norway Foodcentre och flamencogitarristpassionen Julian. Han och jag gjorde också långa vandringar på public footpaths och besökte Claygate där  mina då tilltänkta svärföräldrar bodde, de äkta konstnärssjälarna Eva och David, som tillsammans med Julian uppmuntrade mig i alla mina strävanden mot teatervärlden. Eva och David hade långa internationella karriärer som balettdansare i Ballet Jooss och Ballets Russes bakom sig. David hade också en välrecenserad vernissage i sitt bagage, men hans bana som framgångsrik målare hade fått ett snöpligt slut när andra världskriget bröt ut och konstmarknaden liksom tagit en paus. David kom aldrig riktigt igång med måleriet igen efter det. Han hade också skrivit och illustrerat en biografi om en världsberömd balettdansör som hade tilldelats första pris i en biografitävlig, samt ritat kostymer för Ballet Russe. De hade drivit dansskola tillsammans i Caracas, Venezuela när barnen var små, men när jag kom in i bilden jobbade Eva på Brittiska kosulatet som sekreterare och David som lay outare på det välrenommerade konstmagasinet Apollo Magazine, vilket senare faktiskt inspirerade mig att föreslå för Nicke att vår teater skulle heta Apollo Teatern.

 

I den Claygateska trädgården med bröd, ost och vin till lunch. David
liggande, Eva på huk, Julians brorsas tjej på knäna och min kusin
Roland med benen i kors. Myspys minst sagt.

 

Julian tränade sina otroligt flinka gitarrfingrar varje dag,
han var/är? perfektionist i allt han tog/tar? sig för.

 

Två njutare i Clayhate, Grizella och hennes kompis vars namn
jag inte kommer ihåg.

 

Ett par kvällar i veckan spelade Julian gitarr på vinbaren Cork and Bottle vid Leichester Sguare och vissa kvällar i restaurangen Chandos i Covent Garden, där de ofta hade flamencoaftnar en trappa ner. Vid större helger hände det att han blev engagerad i flamencoshower på något av Londons bättre hotell. Dagtid filade han delvis på en barnbok som några år tidigare hade blivit refuserad av ett förlag, men han skulle göra den till världens bästa barnbok, bättre än hans favoritbok Alice i Underlandet, så det var mycket filande. Delvis gick han på Wu Shu Kwan, en typ av Martial arts eller kinesisk kick boxning om man så vill. I detta tog han sedermera svart bälte och mer därtill, vad det nu var kommer jag inte ihåg, men enligt honom själv stod han högt i rang bland Londons Kung Fu-idkare och även om jag var trollbunden av allt förträffligt med honom kunde jag kallt konstatera att han faktiskt var bra på både det ena och det andra.

 

På middag hos Julians Martial arts-vänner. Notera att de dricker juice,
emedan ohälsosamma jag dricker vitt vin. Men de ser ju ut att ha minst
lika roligt ändå.

 

Under min tid på New London Theatre hade jag börjat leta efter scenskolor och hittat några som var mycket respekterade i branschen. Det var RADA (Royal Academy of Dramatic Art), Central School of Speach and Drama och Drama Centre London. Det fanns en skola som hette LAMDA också, vilket betydde ungefär London Academy of Music and Drama …, men att sjunga var inte min grej, så den skippade jag. De andra tre sökte jag till. Mina skådespelarkontakter från New London Theatre hade presenterat mig för en bra dramalärare som gav privatlektioner, så hos henne repeterade jag mina ansökningsmonologer. Vi jobbade med ett lysande stycke ur Nobelpristagaren i litteratur 1925 George Bernard Shaws Major Barbara, där titelns kvinna just hade nödlandat ett enmotorigt flygplan i någons orangeri, klivit ur planet och håller ett brandtal till var och en av männen som samlats runt henne under nödlandningsuppståndelsen. Jag gjorde en rakryggad och kaxig Major Barbara och som pendang valde jag Helenas (eller var det Hermias) monolog i Shakespeares En midsommarnattsdröm som andra stycke. Den där monologen där Helena pratar med Hermia (eller var det tvärtom) om deras svunna vänskap, om hur de hade varit som två körsbär på samma gren och så vidare. Jag minns att jag föll på knä och framförde större delen av monologen bedjande om en förklaring till den motsättning som uppstått mellan dessa bästa av väninnor.

 

Visst låter mina val väl genomtänkta och verkar komma från någon som känner till den engelska världsdramatiken. Så var det också, G B Shaw var nämligen Julians idé, Julian var oerhört beläst, intellektuell, såg upp till den fria, kaxiga kvinnotypen i Shaws pjäs och ville att jag skulle vara som Major Barbara helt enkelt. Shakespearemonologen var ett av förslagen från scenskolorna, de hade skickat några olika att välja mellan och jag hade med hjälp av min dramalärare valt Helenas (eller om det var Hermias) eftersom monologens innehåll och individens karaktärsdrag skilde sig mycket från Major Barbaras.

 

Jag minns alla tre söktillfällen väl. De två första var ganska likartade. Vid entréerna var det skyltat till en väntsal där man sedan fick trängas bland massor av nervösa skådespelarsugna ungdomar som mumlade sina monologer, ingen såg den andre i ögonen, man var ju rivaler. Man blev inropad, fick gå upp på en scen och svara på några frågor ställda av en jury på fyra, fem personer som satt bakom ett bord i salongen, en motläsare satt på en stol bredvid scenen och man lämnade sina manus till denne, sedan blev det kompakt tystnad i teaterrummet och dags att dra monologerna. Efter kraftansträngningen som det var att framföra monologerna blev man utvisad till korridoren och fick vänta tills eftermiddagen då en lapp sattes upp med namnen på de som gått vidare till nästa prov. Det var flera hundra sökanden till varje skola och de antog enbart ett fåtal elever, jag tillhörde inte en av dem.

 

Efter det negativa beskedet från RADA kom en lika besviken kvinna som jag fram till mig och undrade om vi skulle gå och fika tillsammans. Det gjorde vi och slickade varandras sår en stund innan vi skildes åt. Hon hette Elisabeth Spender och var dotter till den välkände engelske poeten sedermera adlad till Sir Steven. Inte illa att komma hem till Julian och berätta om det. Steven Spenders poesi var han givetvis mycket väl bekant med. Eller rättare sagt, kunde direkt ur minnet plocka fram och recitera flera av hans poetiska verk.

 

Fin skylt på på sliten byggnad med fantastiskt innehåll.
Jag uppdressad som madame på något franskt hak i en
uppsättning på skolan.

 

Den tredje skolan, Drama Centre London, kallade till audition sist och när jag kom dit var det nästan same procedure as usual. Det som skilde Drama Centre från de andra skolorna var att den huserade i en nedgången före detta kyrkolokal medan de andra två skolornas verksamhet skedde i tjusiga byggnader med imponerande repetitionssalar och teatersalonger. När man kom in på Drama Centres fjösiga scen presenterade sig juryn mycket artigt. I denna jury ingick inte enbart teaterstofiler, förlåt jag menar professorer, utan även en elev som skulle börja trean till hösten. Jag minns bland annat skolans rektor Christopher Fetters med sitt uppnosiga men vänliga ansiktsuttryck, jag minns svenskfödde Yat (Gert) Malmgrens förvirrade nuna och jag minns eleven Johns lystna min. Christopher nickade, log och fick ur sig ett kluckande ljud när jag berättade att jag skulle göra Major Barbaras monolog. Jag var magisk den dagen, kände mig på topp, presterade mitt bästa hittills och kände mig mycket nöjd när jag trodde jag var klar. Då öppnade Yat munnen och sa på mycket svenskklingande engelska.

-       Can you sing a Swedish folk song?

Jag ville bara dö men lyckades ta mig igenom Du linda-ahar av olvon en midso-hommarkrans och binde-herer om ditt hår o.s.v.

-       That´s not a folk song sa Yat när jag sjungit klart båda verserna.

-       Can you sing Här är gudagott att vara?

-       Gud så elakt tänkte jag medan jag förnedrad stod där och sjöng så gudagott jag någonsin kunde och alla i juryn log sina bredaste leenden.

Den eftermiddagen sattes inga förödmjuknings- eller lyckoruslappar upp på någon tavla, utan man fick snällt gå hem och vänta på ett brev. Om man hade kommit in skulle man få en tjock lunta med massor av information om terminsstart och annat. Om man inte hade kommit in skulle man få ett tunt brev med negativt besked. Jag fick ett tunt ett, men med beskedet att jag stod på väntelistan. Skolans regel var att ta in fjorton elever av vardera kön, men man hade enbart hittat tretton manliga som passerat testet, så de sökte i första hand efter en sista manlig elev, men hade mig som favorit till den lediga platsen. Ja, jag har ju alltid varit lite manhaftig av mig. Det blev en oliiidligt lång väntan i några veckor. Jag satt i fönstret och passade brevbäraren varje dag och rusade ner i hallen och rafsade ihärdigt bland posten till de elva lägenheterna. EN DAG DAMP DEN TJOCKA LUNTAN NER!!! Jag minns att det kändes som om jag tog trappan till andra våningen i två steg, jag kastade upp dörren till vår lägenhet, hoppade upp på scenen/sängen, slet upp kuvertet och deklamerade innehållet högt för Julian. Juryn hade beslutat at ta in femton kvinnor och tretton män eftersom de inte hittat vad de sökt bland de manliga adepterna, men DE VILLE HA MIG!!! Julian blev lika lycklig som jag, men gjorde sitt bästa att hålla en lägre profil när han sa.

- Of course they want you, you are the best and they are intelligent people who can se such things.

Den kvällen ringde jag berusande lycklig från Norway Foodcentres gästtelefon hem till mamma i Sverige och berättade. Hon sa.

-       Jaha

Antingen fattade hon inte hur stort detta var för mig eller så hade hon och pappa kanske andra tankar för min framtid. Mamma levde hela sitt vuxna liv som mycket aktivt uppbackande hustru till pappa, en gummiindustriföretagare som med mammas hundraprocentiga stöd hade börjat med tomma händer och arbetat sig upp och lyckats ta sig ur fattigdomens hårda grepp genom beslutsamhet, framåtanda och råjobb, utan någon som helst förankring i konstnärlighetens underbara värld. Jag kommer aldrig att få veta hur de kände när jag berättade om min största lycka hittills i livet, för när de väl hade insett vad jag höll på med visade de bara stolthet och glädje över mina framgångar och nu när mamma är i himlen och pappa i dess väntrum där sekretess råder, så kommer det att förbli outrett huruvida de blev glada eller ledsna. Fast ännu känns mammas första, spontana reaktion lite sorglig i mitt hjärta för jag hade trott att hon skulle jubla när jag berättade om min bravad eftersom mammas och mina känslor oftast gick hand i hand.

 

Glad men med lite sorg i hjärtat.

Min första egna lägenhet i London!

Mamma och pappa hälsade på oss i Willesden Green 1976. Kolla de
vackert svarvade stolsryggarna och bordsbenen, fast de syns visst
knappast på bilden.

 

Min flamencogitarristpassion Julian och jag hade redan innan jag började på Watford Palace Theatre efter mycken möda och stort besvär, lyckats få en liten lägenhet mellan Kilburns och Willesden Greens tunnelbanestationer i London W2. Ja det var egentligen inte hans möda utan enbart min, för även om han dagligen manifesterade att han älskade mig över allt annat på jorden och jag var hans Number One alla kategorier, kunde han inte tänka sig att binda sig, utan sa sig vilja bo kvar i hyresrummet på fyra kvadratmeter med vägglöss och utsikt över Chelsea Football Court i Fulham. Inte för att han gillade fotboll eller för att han tyckte det var roligt att bo i en rivningskåk, utan för att han var en fri människa.

 

Jag hade bott hos honom ett par månader medan jag sökte bostad och det var minst sagt passionsprövande, med stickande lökstekos från kökets matlagande, universitetsstuderande hyresgäster, lusjakt vid sängdags, en smal, nerlegad enkelsäng att dela på två och ett badrum med 1800-talsstandard att dela mellan fem fattiga hyresgäster och deras tillfälliga relationer. Varje morgon under två månader steg jag upp med tuppen och cyklade till Evening Standards tryckeri i östra delen av metropolen och var där när första upplagan av tidningen kom ut och fick tag i ett exemplar. Vi var runt tio, femton personer som trängdes runt tryckeriet varje morgon. Efter att jag sedan fått tidningen i min hand cyklade jag i ilfart till närmsta telefonkiosk som låg precis nedanför tryckeriuppfarten. Om då någon annan hade lyckats komma före vara det bara att trampa vidare till nästa, några hundra meter längre bort. Sedan stod man i den pissoarluktande telefonkiosken och ringde upp alla intressanta uthyrningslägenhetsannonsörer. Oftast fick man till svar att det redan var för sent trots att man hade varit först att läsa annonsen. På något sätt spred sig budskapen om lediga lägenheter som farsoter i samma ögonblick som annonserna bokades och där hade jag inga känningar. Ibland stod det inget telefonnumer i annonsen men dock en adress och tid när det skulle vara visning, ofta samma dag som annonsen var inne, då cyklade jag dit och ställde mig i köer som alltid upplöstes när hyresvärden kom ut och sa,

- Nu kan ni gå hem, lägenheten är uthyrd.

Alltså var det näst intill omöjligt att fixa lägenhet i London.

 

Jag fick nog av hitta-lägenhets-motgångarna och skrev ett brev till Götabankens direktör Gunnar Härenstam i Värnamo, han som hade gillat mig så mycket när jag sommarvikarierade där. Jag bad honom skriva ett intyg som jag hoppades skulle övertyga någon framtida hyresvärd i London om min förträfflighet. Jag till och med översatte till engelska hur han skulle formulera sig och la in en passus om att min mycket högt aktade far dessutom var ordförande i banken. Inom en vecka mottog jag brevet med intyget skrivet på Götabankens tryckta brevpapper med reliefstämpel, undertecknat av bankdirektören i egen hög person. Genom att hålla upp det brevet framför näsan på nästa presumtiva hyresvärd, fick jag lägenheten i Willesden Green. Hyresvärden gick ut som en kung och förkunnade till alla som hade stått bakom mig i kön att nu var lägenheten uthyrd. Fy för den lede! Men jag hade i alla fall fått min etta på andra våningen i ett vitt Tudorskt korsvirkeshus. Lägenheten var möblerad med ett vackert brunt klaffbord med svarvade ben, fyra tillhörande stolar, två trasiga fåtöljer som jag klädde om, två garderober, en kommod, dubbelsäng, pentry, ett gaselement med tillhörande polettmaskin som tömdes av hyresvärden varje vecka och trädgård!!! I huset inrymdes elva ettor, två toaletter, en gemensam betaltelefon i korridoren och gemensamt badrum, men många hade egen dusch dock ej jag, så det blev ingen trängsel till badkaret i alla fall. Jag flyttade dit och Julian kom efter senare samma dag. Mer fri än så behövde han inte vara när allt kom omkring.

 

På min 25-årdag den 15 maj 1975 satte jag upp alla gratulations-
korten på kommoden. I ett av korten ligger det en check på 500 kr
som jag fick av mina föräldrar. Jag köpte min första stereo för pengarna.

 

Roland Fridén från Norway Foodcentre kom på besök ibland. Det var
ont om plats, så sängen fick agera soffa. Bastskyddet och mattan
på väggen satte jag upp för att skyla över de smutsiga tapeterna.

 

Julian ser ut att trycka ner mig, men faktum var att han gjorde mig
till den kämpande person jag förblivit genom livet. Han lärde mig
att tro på mig själv och aldrig ge upp mina drömmar.

 

Ett klappande hjärta.

New London Theatre!

 

Även mina flinka fingrar har haft semester från tangentbordet.

Threepenny Opera på Watford Palace Theatre hade spelats för sista gången en lördagskväll. Det bjöds gravöl tillsammans med hela teatergänget på den lokala puben, juice för mig eftersom jag ännu inte hade lärt mig tycka om öl och vinet som serverades på pubarna smakade rävgift. Jag fick mina sista drickspengar och massor av presenter. Ja, så fugerade det i England, i alla fall i mitten av 1970-talet. Som påkläderska hade man oförskämt låg lön, vilket kompenserades med att man fick dricks från skådespelarna en gång i veckan. Men eftersom jag gjorde mycket mer än påkläderi hade jag naturligtvis hyfsad lön ändå. En annan engelsk företeelse är att alla teateranställda har ledigt på söndagar, till skillnad från i Sveriges teatervärld där måndagen anses helig. Så efter sista pubkvällen i Watford och en ledig söndag, började jag på måndagen jobba som påkläderska på New London Theatre i Covent Garden, ni vet kvarteret där Eliza Doolittle sålde violer på Operans trappa.

 

Det var alltså dags att blåsa nytt liv i Londons gamla kära musikteaterkvarter med en nybyggd och modern privatteater. Deja Revue i regi av Victor Spinetti med Sheila Hancock och George Cole som dragplåster hade nyligen haft premiär och man var i akut behov av just mig. Jag var ännu inte tillräckligt högt rankad i påkläderibranschen för stjärnpåkläderi, så jag hade hand om de halvstora stjärnorna en trappa ner, Hilary Labow och Josie Ashcroft. Men jag var en i teamet och träffade dagligen legendariske George och primadonnan Sheila samt alla de andra fantastiskt framstående och charmerande scenpersonligheterna. Bland annat följde jag ett kärlekspars märkliga bestyr. Varje kväll efter föreställningen kom en vansinnigt snygg man, tillika känd Stand Up Comedian, och hämtade en av skådespelerskorna. De levde sedan tio år tillsammans i en flott lägenhet i centrala London, men en kväll i veckan, närmare bestämt på lördagarna när han hade kört hem henne, lämnade han sin ljuva aktris ensam och åkte vidare till sin vackra fru och sina två välartade döttrar, varav den ena var född flera år efter att förhållandet med tidigare nämnda ljuva akrtis startat. Hustru och döttrar förvarade denne framgångsrike Stand Up Comedian i en fashionabel förort norr om London. Och detta accepterade den ljuva aktrisen?!?!! Hon sa till mig att han skulle skilja sig snart, bara barnen vuxit upp. Stackars söta, rara, dumma aktris. Vad frun anbelangar verkade hon leva i lycklig tro att maken, för att stå på topp inte orkade pendla dagligen, så därför var han tvungen att övernatta fem nätter per vecka på hotell i London.

 

Hur som helst, jag jobbade vidare och alltid hände det något speciellt. Före varje föreställning när alla förberedelser var klara och vi väntade på att ridån skulle gå upp, brukade jag och även vissa stjärnor kika ut i salongen genom ett litet hål i ridån för att se vem som satt på VIP-platserna. En kväll när jag var på väg att kika som vanligt blev jag stoppad av scenchefen som kvällen till ära hade anlagt en mycket förnäm min och med högdragen artikulation lät meddela att Prince Charles satt i salongen och ingen fick kika genom något jäkla hål för då skulle man bli skjuten rakt i ögat av säkerhetsvakterna. Det var ord och inga visor det.

 

Åtta föreställningar per vecka; måndag, tisdag, onsdag matiné, onsdag kväll, torsdag, fredag, lördag matiné och lördag kväll och inte en enda paus utan att alla orkestermedlemmar gick till den lokala puben och halsade flera pint vardera. Jag hade som extra uppgift att springa över varje kväll och samla in den halvfulla hopen musiker tills orkesterdiket var helfullt inför andra akten.

 

En onsdagsmatiné dök den ena skådespelaren inte upp inför föreställningen. Jag och den övriga scenpersonalen ringde systematiskt till alla tänkbara sjukhus, trafikinformationsplatser och hem till vederbörande men helt utan resultat. Han var som bortblåst. Detta var ju före mobiltelefonins tid och föreställningen fick skyndsamt omorganiseras och några minuter försenat gick ridån upp. Tur att det var en revy, för i sketcher där ingen annan kunde täcka upp för honom fick vi helt enkelt stryka numret. Vilken pärs. Alla kostymbyten, all rekvisita, alla textrader… allt som fick ändras på minuten. Hela teamet gjorde en brakinsats och kom ut med äran i behåll, men mitt under krismötet inför kvällens föreställning strosade vederbörande skådis in som om ingenting hade hänt. Han hade helt enkelt tagit fel på dag och suttit och fikat på ett café i närheten i väntan på kvällens föreställning. Jag tror bestämt att bakelserna i hans mage gjorde helt om den aftonen, men något mer besök på New Londons scen blev det inte för hans del. Det stod ju tusen åter som snabbt ville hoppa in i hans ställe och en av dem blev en lycklig själ.

 

Jag tror inte att det var så lyckat med en gammaldags revy i ett nybyggt teaterpalats, för efter en säsong lades Deja Revue ner, men jag hade blivit rikare på erfarenheter och påklädseldricksen i West End var betydligt mer väl tilltagen än på Watford Palace Theatre, för att inte tala om efterfesten som vackra Sheila Hancock och den store charmören George Cole bjöd på i the Green room med Champagne och snittar och en groggbuffé av sällan tidigare skådat slag. Det var förresten Sheila Hanckock som jag hörde säga ”You name it - I’ve got it” första gången i mitt liv, ett uttryck som jag tog till mig och sedan dess har använt vid passande tillfällen. Den kvällen fick jag även The Complete Works of William Shakespeare tjusigt signerad av mina kära påklädesobjekt. En bok som fick mig att upptäcka hur många fenomenalt roliga saker man kan göra med språk och jag fick en ny kärlek i William S.

 

Anbud på nya teaterjobb i West End stod som spön i backen, men efter ett år på Watford Palace Theatre och en säsong på New London Theatre utan avbrott, var jag ganska utarbetad och beslutade mig för att ta ledigt ett par veckor och vila upp mig innan jag hoppade på något nytt, vilket jag utan tvekan kommer att skriva om inom kort.

 

Nästa gång jag besökte New London Theatre var det som publik under Nickes och min bröllopsresa 1981, när Andrew Lloyd Webbers Cats nyligen hade haft premiär. För inte så länge sedan huserade Blue Man Group på teatern. Vilka världssuccéer på min gamla arbetsplats!

 

Tim Barret, Shelia Hancock och George Cole.

 

Hilary Labows klädbyten var mitt ansvar. Hilary med armarna korslagda.
Bredvid henne någon och Anna Dawson.

Nigel Williams t.v. träffade jag flera år senare när han var i Sverige för
att ta ut lämpliga dansare till "A Chorus Line" på Oscarsteatern i Stockholm.
Josie Ashcrofts klädbyten låg på min göralista.

 

P.S. Jag kommer fortfarande ihåg de första textraderna i öppninglåten:

It's good to see the same old faces,
Sitting in the same old places,
Same old programs in the same old laps,
Same old *Drury in the same old *Reps'.

Drury syftar på gatan *Drury Lane där teatern ligger och där låg tidigare The Winter Garden Theatre, en legendarisk repertoarteater (*Reps') med otaliga revyer och Music Hall på sitt samvete, men som revs i slutet av 1960-talet för att ge plats åt New London Theatre samt en underjordisk jätteparkeringsplats.

Try it!

Skådespelarna roade sig tillsammans i väntan
på sina entréer.

 

Under föreställningen "Three Sisters"
var det Alfapet som gällde.

 

Jag hade köpt en gammal cykel för tre pund av Roland, ni vet han som fixade jobbet på Norway Foodcentre. Julians två små ord av kärlek Try it, hade etsats fast i min hjärna och jag tog helt sonika cykeln och Time Out (veckotidningen med allt som händer i London) och trampade runt till teatrarna i West End för att höra mig för om jobb. Jag tänkte att om jag bara får ett kneg, vilket som helst på en teater, så kan jag ta reda på mer om hur man ska bära sig åt för att gå vidare. Jag visste inte vart jag skulle vända mig så jag stegade in genom de enda teaterentréerna jag kände till, nämligen publikfoajéerna där biljettkassorna låg, ställde mig i kö och när det blev min tur frågade om de behövde personal. Överallt skakades på huvuden och gubbarna och gummorna bakom biljettluckorna såg ut som om de hade mött ett UFO. Men mig skrämmer man inte så lätt, så jag fortsatte systematiskt fån den ena teatern till den andra.

 

Så kom jag till Old Vic som låg lite längre bort, inte direkt i West End, men för närvarande hade londonavdelningen av Royal Shakespeare Company sin hemvist där. Kön fram till biljettkassan ringlade sig ut på gatan, solen disade genom londonluften och svettlukten låg som ett dallrande täcke över de köande presumtiva teaterbesökarna. Men till slut kom jag fram och fick ställa min fråga till tanten i biljettluckan som log med hela ansiktet och sa.

- What kind of job are you looking for?

- Anyhing to do with the theatre, but i´d like to meet actors and actresses because I have some questions to ask them. Svarade jag.

Damen med det vänliga leendet föreslog att jag skulle gå till Stage door och prata med Mr Jones.

- He knows everything there is to know about theatre and he is best friend with all worth knowing. He will help you.

- Thank you, thank you ever so much.

Tanten i Old Vics biljettkassa var den första icke snorkiga, icke högdragna, icke nedlåtande person jag mött i londonteatrarnas biljettluckor. Jag skyndade ut och irrade runt byggnaden några varv innan jag hittade en svart dörr i ett prång där det stod STAGE DOOR. Stage door, dörren alla skådespelare passerar för att komma till jobbet. Från en smal bakgata genom en trång port tre steg ner närmade jag mig dörren med stort D och knackade lite tveksamt på den föga glamorösa och... Sesam öppnade sig. Jag klev in i en smal förhall avgränsad från härligheten med en låst gallergrind. Till vänster bakom en lucka i ett trångt kyffe satt en grånad skrynklig lite sliten liten gubbe med de snällaste ögon jag någonsin mött och när han fick syn på mig sprack han upp i det soligaste, bredaste, mest tandlösa leende jag någonsin sett.

- Can I help you miss.

Om han kunde. Den lille mannen som troligtvis hade suttit bakom luckan och prickat av alla inkommande och utgående storheter sedan Shakespeares tid blev så lycklig när han fick ge mig några goda råd att jag gick ut därifrån stadd i förvissningen om att teater skulle bli min hemvist för resten av livet.

 

Jag följde hans råd och cyklade till Covent Garden, som vid den tiden bestod av grönsakshallar för alla grönsaksgrossister som hade grönsaksauktionen varje natt för alla grönsakshandlare i centrala London. Där i närheten låg *NATKE:s kontor, jag klev in, anmälde mig som arbetssökande, cyklade hem och hann precis innanför dörren när telefonen ringde. Jag sprang till telefonen, lyfte luren och flåsade.

- Hello!

Rösten i andra änden tillhörde personen jag hade träffat fem kilometer tidigare på NATKE och han frågade.

- Can you sow?

- En sådan fråga!?

Nästa dag satt jag på tåget till Watford, ni vet förorten norr om London som Elton John nästan kommer från. Där har de en vacker gammal repertoarteater, Watford Palace Theatre, som sätter upp flera pjäser varje år. Just då arbetade de med Tjechovs Three Sisters och de behövde någon sykunnig i kostymateljén och jag blev den lyckliga sömnadsassistenten. Kanske inte så illa i alla fall att jag hade gått en termin på Stora Segerstads lanthushållsskola och bland annat utvecklat mitt sömnadskunnande lite utöver det vanliga.

 

Under ett års tid pendlade jag mellan London och Watford och blev snart teaterns flitigaste medarbetare. Jag ville ju inte fastna i syateljén där jag visserligen fick träffa skådespelarna under provningarna, men mitt mål var att kunna sitta ner och prata skådespeleri med dem. Snart var jag den som anlände först till teatern på mornarna och lämnade sist på kvällarna. Jag började varje morgon med att tvätta svettiga scenkläder och medan tvättmaskinerna gick satt jag och sydde i knappar, lagade byxknän och utförde andra liknande småsysslor. När jag hade hängt tvätten gick jag till syateljén och sydde och sydde och sydde, jag minns alla volanger jag sydde till horornas kläder i Berthold Brechts Threepenny Opera och inte att förglömma alla kostymer till familjeföreställningen Jack and the Beanstalk. Efter varje heldag i syatljén skulle allt nytvättat strykas och hängas in i logerna. Sedan började övertiden.

 

Framåt kvällningen när skådespelarna anlände assisterade jag dem med snörliv och kjolar och under föreställningens gång hjälpte jag till med klädbyten och plockade och hängde upp kostymer som kastats på golven i snabba byten. Som en iller kilade jag från loge till loge enligt ett bestämt schema där allt måste klaffa. När ridån fallit plockade jag ihop tvätten och ställde in i tvättstugan för att tas hand om av mig själv följande morgon. Jag fanns överallt och fanns till för alla, men jag minns aldrig att jag hann sitta ner och prata med någon om mitt intresse för teater och skådespeleri. Men en av skådespelerskorna på Watford Palace Theatre visste att New London Theatre sökte en påkläderska, så hon rekommenderade mig och jag avancerade från förortsteaterarbetare till dresser på en av Londons respektabla teatrar på Drury Lane i West End.

 

Huvurollsinnhavaren i "Jack and the Beansalk" hade många
byten och alla hjälpte jag till med. Jag hade även sytt upp
de flesta kostymerna. Alltså inte designat utan bara sytt.

 

Många kostymer blev det...

...och ibland stora när de skulle täcka flera andra
andra kostymer...

...som till exempel denna...

...och denna.

Och så var det ju fler skådespelare...

...som också pockade på min uppmärsamhet.

Det var glamoröst värre på Watford Palaca Theatre.

* National Association of Theatrical and Kine Employees.